Använt kärnbränsle, m.m.
Näringsutskottets betänkande 1989/90:NU24
Använt kärnbränsle, m.m.
1989/90
NU24
Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels proposition 1989/90:100 bilaga 16 (miljö- och energidepartementet) i vad avser anslag till statens kärnbränslenämnd, m.m. (punkt C 10),
dels — helt eller delvis — sex motioner från allmänna motionstiden med yrkanden om bl.a.
slutförvaringen av använt kärnbränsle, kontrollen av kärnteknisk verksamhet, slutförvaret för reaktoravfall (SFR), deponering av radioaktivt gods,
finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om anslag till statens kärnbränslenämnd och om inrättande av ett vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor vid nämnden. Det senare ställningstagandet har föranlett två reservationer (c; vpk, mp).
Vidare avstyrker utskottet en rad motioner rörande hanteringen av använt kärnbränsle och finansieringen av framtida utgifter för detta ändamål. Alla motionsyrkanden följs upp i reservationer. Yrkandena gäller bl.a. slutförvaringen av använt kärnbränsle (reservation c, vpk, mp), utredning om den kärntekniska verksamheten (c, vpk; mp), importen av använt kärnbränsle m.m. (c, vpk; mp), deponering av radioaktivt gods (mp), slutförvaret för reaktoravfall (vpk, mp) och finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle (c, vpk, mp).
1 Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 24
Propositionen
1989/90:NU24
I proposition 1989/90:100 bilaga 16 (miljö- och energidepartementet) föreslås — efter föredragning av miljöminister Birgitta Dahl — under punkt C 10 (s. 151 —156) att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer som föredragande statsrådet förordat t fråga om att avskaffa samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) och inrätta ett vetenskapligt råd vid statens kärnbränslenämnd,
2. till Statens kärnbränslenämnd för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1989/90:N406 av Eva Goés (mp) och Lars Norberg (mp) vari yrkas att riksdagen
1. beslutar att inga ytterligare tillstånd |skall| meddelas rörande slutförvaret för reaktoravfall i Forsmark,
2. beslutar att inget ytterligare avfall får föras ned i Forsmarksförvaret,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slutförvaret för reaktoravfall måste anses bryta mot den av Sverige undertecknade konventionen om förbud mot dumpning av radioaktivt avfall i havet och att verksamheten därför skall avbrytas.
1989/90:N413 av Inger Schörling m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (9) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt vetenskapligt råd vid statens kärnbränslenämnd.
1989/90:N453 av Birgitta Hambraeus (c) och Pär Granstedt (c) vari yrkas att riksdagen, med avslag på proposition 1989/90:100 bilaga 16 i denna del, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett fristående vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor.
1989/90:N454 av Eva Goés (mp) och Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär en utredning om all kärnteknisk verksamhet i Sverige och utomlands, som hör till Sveriges ansvarsområde,
2. begär att i den begärda utredningen skall de långsiktiga miljökonsekvenserna beskrivas,
3. beslutar att inget ytterligare kärnavfall får föras ned i SFR-lagret utanför Forsmark innan denna utredning presenterats,
4. beslutar att ompröva och samordna kontroll och bedömning av kärnavfall och kärnteknisk hantering, så att staten kan ta ansvar för och fullt kontrollera denna verksamhet,
5. begär hos regeringen att allt radioaktivt avfall, som i dag placeras på tippar, skall deponeras på speciellt inhägnade områden under full kontroll utav SSI,
6. beslutar att avbryta all slags import för förbränning av atomsopor och andra restprodukter från kärnbränslehantering,
7. beslutar att allt infört kärnavfall omedelbart skall återföras till ursprungslandet,
8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uranåtervinningsanläggningen i Skövde,
9. hos regeringen begär en redogörelse för vart plutonium i samband med upparbetning utomlands tar vägen.
1989/90:N478 av Lars Werner m.fl. (vpk) såvitt gäller yrkandena att riksdagen
5. beslutar om ett omedelbart stopp av deponeringen av kärnkraftsavfall i Forsmark,
6. hos regeringen begär en opartisk utredning med uppdrag att lösa frågan om kärnkraftens avfall.
1989/90:N479 av Ivar Franzén m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att riksdagen
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringen och hanteringen av kärnkraftens avfall,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och utveckling av metoder för förvaring av högaktivt kärnkraftsavfall,
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslutsprocessen vid beslut om lokalisering av slutförvar för högaktivt avfall.
Kontrollen av import och export av kärnämnen och kärnavfall
Enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) avses med kärnavfall använt kärnbränsle som har placerats i slutförvar, radioaktivt avfall som har bildats i en kärnteknisk anläggning eller material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en sådan anläggning samt radioaktiva delar av en kärnteknisk anläggning som avvecklas. Använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar räknas liksom uran, plutonium m.m. till kategorin kärnämne.
Import och export av kärnämnen och kärnavfall regleras i huvudsak av kärntekniklagen, strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1982:821) om transport av farligt gods. Vidare gäller förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet, strålskyddsförordningen (1988:293) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.
Regeringen uppdrog år 1988 åt statens kärnkraftinspektion att i samråd med statens strålskyddsinstitut redovisa de transporter av kärnavfall och kärnämnen som hade genomförts till och från Sverige under
1989/90: NU 24
1* Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 24
förutvarande del av 1980-talet. I anslutning därtill uppdrogs åt strålskyddsinstitutet att redovisa genomförda transporter av radioaktivt material till och från Sverige under åren 1970—1987. De begärda rapporterna avlämnades i mars 1988.
Kärnkraftinspektionen konstaterade sammanfattningsvis att den utförda genomgången hade visat att de transporter som berördes av dess uppdrag hade genomförts på ett från säkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande sätt. Likaså hade gällande lagar och bestämmelser efterlevts. Undantag var ett fall där ett sedan tidigare känt fel av formell natur hade gjorts. Detta hade emellertid inte påverkat säkerheten.
Det gällande systemet för kärnämneskontroll fann kärnkraftinspektionen vara adekvat. För kärnavfall var förutsättningarna delvis annorlunda till följd av att tillstånd för verksamhet med kärnavfall, i den mening som framgår av kärntekniklagen, inte erfordrades före denna lags tillkomst år 1984. Någon fullständig redovisning rörande kärnavfall hade därför inte krävts före denna tidpunkt.
Under genomgången hade kärnkraftinspektionen såväl för kärnämnen som för kärnavfall identifierat ett antal områden där man borde överväga förändringar i och kompletteringar till gällande kontrollrutiner. Inspektionen avsåg att ta upp de förslag som lämnades i rapporten till prövning.
Strålskyddsinstitutet påpekade i sin rapport att det för de flesta radioaktiva ämnen inte finns några formella krav på bokföring eller registrering av de kvantiteter som passerar Sveriges gränser. Institutet såg inga strålskyddsmässiga skäl varför sådana krav skulle införas. När det gäller kärnämnen som uran och plutonium är förhållandena annorlunda. Där behövs en minutiös kontroll. Den kontrollen utövas av kärnkraftinspektionen, påpekade strålskyddsinstitutet.
Våren 1989 granskade konstitutionsutskottet regeringens beredning av frågor inom det nu berörda området (1988/89:KU30 s. 86 f.). Till grund för granskningen låg bl.a. de nyss refererade rappporterna från kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. En sammanställning av det skriftliga material som granskningen baserades på bifogades betänkandet (bilaga A 18, s. 406 f.).
Konstitutionsutskottet konstaterade (s. 88) att redovisningen och kontrollen av den aktuella verksamheten i stort sett hade fungerat tillfredsställande och att gällande lagstiftning hade iakttagits. Samtidigt erinrades om att man från kärnkraftinspektionens sida hade pekat på behovet av vissa förbättringar. Konstitutionsutskottet fann det angeläget att kontrollsystemet utformas på ett sätt som svarar mot mycket högt ställda krav men ansåg att granskningen inte gav anledning till något uttalande i ärendet. I en reservation (c, vpk, mp) anfördes bl.a. att regeringen borde uppdra åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder som är erforderliga för att en fullständig kontroll av importen och exporten av klyvbart och radioaktivt material skall uppnås. Riksdagen följde konstitutionsutskottet.
1989/90:NU24
Miljöminister Birgitta Dahl har nyligen i riksdagen besvarat en interpellation (1989/90:128) av Gunilla André (c) om bl.a. importen av
kärnämnen och kärnavfall. Statsrådet anförde (RD 1989/90:87) att som grundläggande princip för Sveriges vidkommande gäller att varje land självt tar ansvar i alla led för det material som uppkommer i berört land. Denna princip innebär att slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle eller kärnavfall inte skall förekomma i Sverige.
Det är emellertid, fortsatte statsrådet, en helt annan sak om t.ex. utländskt kärnämne eller kärnavfall under en begränsad period skulle finnas i Sverige för undersökning eller som ett led i en behandlingsprocess. Det är, sade hon, angeläget att Sverige har en tillräcklig kompetens på olika delar av kärnavfallsområdet. Vidare är det en stor fördel från miljösynpunkt att avfallet behandlas så att volymen reduceras. Statsrådet betonade att hanteringen av det utländska materialet självfallet sker under uppfyllande av alla de strålskydds-, säkerhets- och omgivningskrav som svenska myndigheter ställer. Det klargjordes att det avfall som behandlas i Sverige snarast efter behandlingen skall återsändas till leverantören.
I interpellationssvaret redogjordes också för verksamheten vid Ranstad Mineral AB. Vid detta företag återvinns uran ur restprodukter från ABB Atom AB:s bränslefabrik i Västerås. Restprodukterna består av kalkslam och filtermassor. Även restprodukter från det västtyska kärnbränsleföretaget Siemens Brennelementwerk bearbetas vid Ranstad Mineral. ABB Atom har sedan många år ett samarbete med det västtyska företaget. Samarbetet innebär att de båda företagen utnyttjar varandras tjänster och resurser vid tillverkningen av bränsle. Sålunda renar det västtyska företaget vissa restprodukter åt ABB Atom, som i sin tur tar hand om kalkslam och brännbart uranhaltigt material från Siemens Brennelement. Från kalkslammet återvinns uran vid Ranstad Mineral. Detta uran återsänds till ABB Atom, som avser att ytterligare rena materialet. Därefter kommer uranet att återsändas till det västtyska företaget.
Statsrådet beskrev vidare de villkor och regler som gäller för verksamheten vid Ranstad Mineral och för transporterna av det aktuella materialet. Det erinrades även om att svenska och i vissa avseenden också internationella myndigheter kontinuerligt kontrollerar att reglerna efterlevs.
Utskottet
Statens kärnbränslenämnd
Statens kärnbränslenämnd har som en viktig uppgift att administrera avgiftssystemet för finansiering av de framtida utgifterna för använt kärnbränsle m.m. Vidare följer nämnden utvecklingen när det gäller metoder för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och för nedläggning och rivning av reaktoranläggningar. Bl.a. har nämnden att granska kärnkraftsföretagens forsknings- och utvecklingsprogram i dessa frågor. Nämnden tar också initiativ till sådan forskning som anses
1989/90:NU24
erforderlig för myndighetens tillsynsverksamhet. Det åligger även nämnden att verka för att allmänheten ges information om det arbete som bedrivs rörande slutförvaringen av använt kärnbränsle.
Verksamheten vid kärnbränslenämnden bekostas med medel från det nämnda avgiftssystemet. För budgetåret 1990/91 har utgifterna beräknats till ca 13,0 milj. kr. I budgetpropositionen (bil. 16) föreslås att ett formellt anslag om 1 000 kr. skall anvisas till nämnden, vilket utskottet tillstyrker.
Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor
Efter beslut av riksdagen (prop. 1984/85:120, NU 1984/85:30) inrättades år 1985 samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) som ett expertorgan för rådgivning och samråd på kärnavfallsområdet. KASAM har som en huvuduppgift att främja informationsutbytet mellan statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion och statens kärnbränslenämnd rörande forskning om kärnavfallshantering och nedmontering av kärntekniska anläggningar. KASAM skall på begäran ge de tre myndigheterna råd i ärenden med anknytning till de nämnda frågorna. Det åligger vidare KASAM att vartannat år till regeringen redovisa en bedömning av kunskapsläget inom kärnavfallsområdet. KASAM har senast i september 1989 ingivit en sådan redovisning till regeringen. I denna anför KASAM att det i Sverige finns ett avsevärt behov av obunden kompetens för uppföljning och utredningar i frågan om slutförvaringen av använt kärnbränsle. För att tillgången på sådan kompetens skall tryggas föreslår KASAM att ett tiotal tjänster för tvärvetenskaplig forskning i kärnavfallsfrågor inrättas vid universitet och högskolor.
Regeringen föreslår nu att KASAM skall avskaffas och att i stället ett vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor skall inrättas vid kärnbränslenämnden. Det framgår av budgetpropositionen att KASAM:s uppgift att fungera som ett samrådsorgan mellan de tre berörda myndigheterna har tagits över av myndigheterna själva; dessa har funnit andra vägar för detta samråd. KASAM har kommit att samarbeta med i första hand kärnbränslenämnden. Till grund för regeringens förslag ligger en promemoria om ändrad myndighetsorganisation på kärnavfallsområdet, upprättad inom miljö- och energidepartementet. Promemorian har remissbehandlats. Det nya rådet föreslås överta uppgiften att löpande redovisa bedömningar av kunskapsläget inom kärnavfallsområdet. Rådet skall vidare förstärka kärnbränslenämnden med vetenskaplig expertis vid nämndens granskning av kärn kraftsföretagens forskningsprogram. Aven i övrigt skall rådet stå till nämndens förfogande i frågor om kärnavfallshantering och rivning av kärntekniska anläggningar.
Ett fristående vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor påkallas i motion 1989/90:N453 (c). Där anförs att det från integritetssynpunkt är olämpligt att det föreslagna rådet hänförs till kärnbränslenämnden. Det borde i stället knytas till regeringen med uppgift att bygga upp en obunden kompetens på kärnavfallsområdet vid universitet och högskolor i enlighet med vad KASAM har föreslagit i sin senaste redovisning
1989/90: NU 24
till regeringen. Delvis liknande tankegångar kommer till uttryck i motion 1989/90:N413 (mp). Motionärerna säger sig kunna acceptera regeringens förslag under två förutsättningar. Enligt den första får endast personer som inte har någon koppling till "kärnkraftsintressena" knytas till det nya rådet. Den andra gäller etiska aspekter kring hanteringen av kärnavfall. Motionärerna erinrar om att KASAM har uppmärksammat dessa aspekter och menar att det vetenskapliga rådet måste instrueras att ta upp etikfrågor på området.
Arbetet med frågor kring hanteringen och slutförvaringen av använt kärnbränsle blir alltmer betydelsefullt. Det är enligt utskottets mening angeläget att kärnbränslenämnden kan bedriva sin verksamhet med fortlöpande tillgång till erforderlig vetenskaplig expertis. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag att KASAM skall avskaffas och ett vetenskapligt råd inrättas vid nämnden. Utskottet ser inga problem från integritetssynpunkt med att rådet knyts till kärnbränslenämnden. Av det sagda framgår att utskottet avstyrker motionerna 1989/90:N453 (c) och 1989/90:N413 (mp), den senare i berörd del.
Hanteringen av använt kärnbränsle, m.m.
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) infördes år 1984 och ersatte bl.a. den s.k. villkorslagen (1977:140). Det åligger enligt kärntekniklagen varje innehavare av en kärnkraftsreaktor att i samråd med övriga innehavare svara för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att det kärnavfall som uppkommer skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och för att anläggningen skall kunna avvecklas och rivas utan risk för säkerheten. För den berörda forsknings- och utvecklingsverksamheten skall program avseende en period av minst sex år upprättas. Denna skyldighet fullgör reaktorinnehavarna genom det av dem gemensamt ägda företaget Svensk Kärnbränslehantering AB. Vart tredje år skall programmet sändas in för granskning hos kärnbränslenämnden. Inom kort väntas nämnden avge yttrande över det program som har utarbetats under år 1989.
Den tidigare gällande villkorslagen föreskrev två olika metoder som en reaktorinnehavare kunde välja mellan när det gällde att tillgodose kraven på slutförvaringen av använt kärnbränsle. Den ena var upparbetning med åtföljande slutlig förvaring av det högaktiva avfall som erhålls därvid. Den andra var en slutlig förvaring av kärnbränslet utan att detta först blivit upparbetat. De laddningstillstånd som har lämnats enligt villkorslagen grundas på upparbetningsavtal.
Kärntekniklagen anger endast att det för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall finnas en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Metoden med direkt slutförvaring föreslogs dock i den av riksdagen godkända propositionen (prop. 1983/84:60 s. 47) få mycket hög prioritet i forsknings- och utvecklingsarbetet. De laddningstillstånd som har lämnats för de två sist idrifttagna kärnkraftsreaktorerna — Oskarshamn 3 och Forsmark 3 — grundas på den s.k. KBS-3-metoden,
1989/90:NU24
1** Riksdagen 1989/90. 17sami. Nr24
som är en metod för direkt slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning. Bränslet skall inkapslas och placeras på 500 meters djup i berggrunden. Förvaret skall fyllas igen med tätpackad speciallera — bentonit — och skall därefter inte kunna vara åtkomligt.
Slutförvaringen av använt kärnbränsle tas upp i två motioner. I motion 1989/90:N479 (c) begärs att alternativa lösningar för förvaringen av använt kärnbränsle skall prövas. Problemen med hanteringen av det högaktiva avfallet är mycket svårlösta, påpekas det. Motionärerna skisserar som en tänkbar lösning att avfallet placeras i ett förvar som är åtkomligt och kontrollerbart. Ett annat yrkande i motionen gäller beslutsprocessen vid val av lokaliseringen av slutförvaret. Enligt motionärerna bör beslut i denna fråga inte fattas förrän det finns en allmänt accepterad uppfattning om hur slutförvaringen skall göras. Från vänsterpartiet kommunisternas sida krävs i motion 1989/90:N478 att en utredning skall tillsättas med uppgift att lösa frågan om hur kärnkraftens avfall skall hanteras. I utredningen, som skulle arbeta grundligt och förutsättningslöst, skulle kärnkraftsindustrin inte vara representerad.
Miljöminister Birgitta Dahl har i februari 1990 i riksdagen besvarat en interpellation (1989/90:104) av Görel Thurdin (c) om slutförvaringen av använt kärnbränsle. Interpellanten hade bl.a. frågat om regeringen var beredd att medverka till att alternativ till berggrundsförvaring av använt kärnbränsle arbetades fram. Statsrådet erinrade inledningsvis i sitt svar (RD 1989/90:60) om den här tidigare nämnda skyldigheten enligt kärntekniklagen för reaktorinnehavarna att utforma ett allsidigt program för forsknings- och utvecklingsverksamheten rörande kärnavfall m.m. Härvid skall ingå en redovisning och en uppföljning av de alternativa hanterings- och förvaringsmetoder som framkommer under forskningsarbetet. Statsrådet betonade att någon bindning till en viss bestämd metod inte skall ske förrän tillräckliga kunskaper om de säkerhets- och strålskyddsproblem som kan föreligga har vunnits. Hon påpekade också att kärnbränslenämnden i sitt yttrande över det forskningsprogram som utarbetades år 1986 hade anfört att programmet för studier av alternativ till KBS-3-metoden hade den bredd som kunde anses vara motiverad. Miljöministern gav i svaret uttryck för uppfattningen att frågan om val av plats för slutförvaringen borde anstå till dess att forskningen om lämplig förvaringsmetod har hunnit så långt att dess resultat kunde ingå i ett godtagbart beslutsunderlag.
Regeringen beslutade våren 1989 att en kommitté skulle tillkallas med uppgift att överväga och precisera det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. enligt den s.k. naturresurslagen (1987:12). Kommittén (ordförande: f.d. statsrådet Svante Lundkvist) har i december 1989 publicerat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1989:105) Prövning av industrilokalisering enligt naturresurslagen. För närvarande gäller enligt nämnda lag att regeringen får lämna tillstånd för vissa större industrianläggningar endast om kommunen i fråga har godkänt att en sådan anläggning etableras. Enligt kommitténs förslag skall detta s.k. kommunala veto i princip bibehållas. Dock skall regeringen i vissa fell, t.ex. när
1989/90:NU24
det gäller anläggning för förvaring av kärnavfall, kunna fatta beslut mot kommunens vilja. Företrädarna i kommittén för centern, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet de gröna har var och en avgivit reservation mot kommitténs förslag. Betänkandet har remissbehandlats, och en proposition i ärendet har aviserats till våren 1990.
Motioner från allmänna motionstiden om det kommunala vetot har hänvisats till bostadsutskottet. Näringsutskottet går i det följande inte närmare in på denna fråga utan hänvisar till bostadsutskottets behandling. Beträffande frågan om slutförvaringen av använt kärnbränsle vill näringsutskottet anföra följande.
Det slutliga ställningstagandet till hur använt kärnbränsle skall förvaras måste baseras på ett grundligt forsknings- och utvecklingsarbete. Det är, menar utskottet, av väsentlig betydelse att detta arbete bedrivs utan låsningar i något avseende. Som tidigare har nämnts skall kärnkraftsföretagen vart tredje år utforma ett allsidigt program för den berörda forsknings- och utvecklingsverksamheten, vilket skall granskas av kärnbränslenämnden. Programmet skall inkludera redovisningar av alternativa hanterings- och förvaringsmetoder. Enligt utskottets mening saknas det därför skäl för riksdagen att uttala sig om vikten av att alternativa lösningar för förvaringen av använt kärnbränsle prövas. Utskottet avstyrker följaktligen det aktuella yrkandet i motion 1989/90:N479 (c). Med hänvisning till det anförda avstyrks också kravet i motion 1989/90:N478 (vpk) på att en utredning skall tillsättas för att lösa frågan om hanteringen av kärnkraftens avfall.
Beträffande beslutsprocessen vid val av plats för slutförvaringen instämmer utskottet i vad som sägs i motion 1989/90:N479 (c) om att valet bör anstå tills dess att närmare klarhet har vunnits om lämplig förvaringsmetod. Något uttalande i saken är emellertid inte påkallat, anser utskottet och avstyrker motion 1989/90:N479 (c) även i nu berörd del.
I motion 1989/90:N454 (mp) krävs att en utredning om kärnteknisk verksamhet skall tillsättas. Från miljöpartiets sida har, sägs det i motionen, väckts frågor, interpellationer och motioner i ämnet, men tillfredsställande svar har inte lämnats. All kärnteknisk verksamhet — även den som med svensk anknytning bedrivs utomlands — skulle behandlas i utredningen. De långsiktiga miljökonsekvenserna av denna verksamhet skulle särskilt beskrivas. Ett ytterligare yrkande i motionen går ut på att riksdagen hos regeringen skall begära en redogörelse för vart det plutonium som framkommer vid upparbetning utomlands av använt kärnbränsle tar vägen.
Det sistnämnda yrkandet torde ha sin grund i att Svensk Kärnbränslehantering AB i början av år 1990 meddelade att man till åtta västtyska kärnkraftsföretag har sålt rätt till upparbetning vid det franska företaget Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (Cogéma) enligt det s.k. UP3-kontraktet. I slutet av 1970-talet träffade den svenska kärnkraftsindustrin avtal med detta företag om upparbetning av svenskt använt kärnbränsle. Som tidigare har nämnts är den nuvarande politiken inriktad på slutförvaring utan upparbetning.
1989/90: NU24
9 Från svensk sida har man därför på olika vägar sökt undvika upparbetning av det svenska kärnbränslet. Genom ett beslut år 1986 medgav regeringen att svenskt bränsle (ca 57 ton) som hade förts till Cogéma fick bytas ut mot s.k. MOX-bränsle från västtyska kärnkraftsreaktorer. Detta bränsle skall slutförvaras i Sverige utan upparbetning. Vidare har rätt till upparbetning vid Cogéma sålts till ett japanskt kraftföretag. I och med den nu träffade överenskommelsen med de västtyska kraftföretagen återstår för svenskt vidkommande rätt till upparbetning vid Cogéma av endast en mindre mängd kärnbränsle. Ett preliminärt avtal om försäljning av denna upparbetningsrätt har träffats.
Använt svenskt kärnbränsle (ca 140 ton) har också transporterats till en upparbetningsanläggning i Sellafield i nordvästra England. Vid denna anläggning, som ägs av det helstatliga företaget British Nuclear Fuel Limited (BNFL) finns såväl en civilt inriktad som en försvarsinriktad verksamhet. OKG AB ingick i mitten av 1960-talet ett avtal med BNFL om upparbetning av använt kärnbränsle. Avsikten är att materialet skall upparbetas i den s.k. Thorp-II-anläggningen som är under uppförande och beräknas kunna tas i bruk inom ett par år.
Studsvik AB har avtal med det amerikanska Department of Energy om leverans av kärnbränsle för drift av forskningsreaktorn R 2. Flertalet ägare till andra forskningsreaktorer i världen har liknande avtal. Efter användning har bränsleelementen för upparbetning sänts till anläggningen Savannah River Plant i sydöstra USA. Av miljö- och säkerhetsskäl är dock denna anläggning stängd för närvarande efter utslag i domstol. Med anledning härav lagras det aktuella bränslet i Studsvik i avvaktan på att anläggningen skall öppnas. Under år 1988 påbörjade Studsvik en successiv övergång till låganrikat bränsle; tidigare utnyttjades enbart höganrikat bränsle. Övergången är en följd av ett amerikanskt program (det s.k. RERTR-programmet) vars syfte är att minska riskerna för spridning av potentiellt kärnvapenmaterial från forskningsreaktorer. Sverige och Förenta Staterna ingick år 1984 ett samarbetsavtal som reglerar frågor om fredlig, icke-militär användning av kärnämnen samt om kontrollsystem (safeguards) och fysiskt skydd i samband med överföring av kärnämnen och kärnteknisk utrustning mellan länderna.
Frågor kring hanteringen av det svenska kärnavfallet har ägnats betydande uppmärksamhet i riksdagen under flera år. Frågorna har belysts såväl av näringsutskottet och konstitutionsutskottet som i interpellations- och frågedebatter. Näringsutskottet ser inte nu skäl för riksdagen att begära en utredning i ämnet. Inte heller anser utskottet att den nyligen avyttrade rätten till upparbetning av använt kärnbränsle vid Cogéma gör någon redogörelse av regeringen påkallad. Utskottet avstyrker följaktligen motion 1989/90:N454 (mp) i nu aktuell del.
Samma motion innehåller också två yrkanden om importen av kärnavfall och andra restprodukter från kärnbränslehanteringen. Motionärerna vill dels att denna import skall avbrytas, dels att infört kärnavfall omedelbart skall återföras till ursprungslandet.
1989/90:NU24
10 I ett inledande avsnitt (s. 3) har utskottet redogjort för gällande regleringar av den berörda importen och för konstitutionsutskottets granskning våren 1989 av regeringens beredning av frågor inom detta område. Denna granskning baserades bl.a. på rapporter från kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet, vilka också har refererats i nämnda avsnitt. Konstitutionsutskottet fann sammanfattningsvis inte anledning till något uttalande i ärendet. Enligt en reservation (c, vpk, mp) borde det uppdras åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder som är erforderliga för att en fullständig kontroll av bl.a. den berörda importen skall uppnås. Riksdagen anslöt sig till konstitutionsutskottets förslag.
Enligt näringsutskottets uppfattning bör de nu aktuella yrkandena i motion 1989/90:N454 (mp) inte ge anledning till något initiativ av riksdagen i saken. Näringsutskottet hänvisar till de lagar och förordningar som reglerar importen och exporten av använt kärnbränsle m.m. och till konstitutionsutskottets granskning av ärendet våren 1989. Motionen avstyrks alltså i berörd del.
Kontrollen av kärnteknisk verksamhet bör omprövas, anförs det vidare i nyssnämnda motion. Motionärerna erinrar om att kärnkraftinspektionen, strålskyddsinstitutet och länsstyrelserna från olika utgångspunkter utövar tillsyn över denna verksamhet. Denna ansvarsfördelning fungerar inte, hävdas det i motionen. Bedömningen och kontrollen av den kärntekniska hanteringen borde samordnas till en instans. Enligt motionärerna måste staten ta det slutliga ansvaret för att denna hantering kontrolleras.
Kärnkraftinspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av kärntekniklagen och av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Motsvarande tillsyn över efterlevnaden av strålskyddslagen utövas av strålskyddsinstitutet. Enligt miljöskyddslagen (1969:387) utövar statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna tillsynen över miljöfarlig verksamhet; de tre tillsynsmyndigheterna skall, framgår det av miljöskyddslagen (38 §), samarbeta med varandra samt med andra statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.
Utskottet finnér inte anledning att ifrågasätta gällande ordning för tillsynen över den kärntekniska verksamheten. Även om denna tillsyn är fördelad på olika instanser sker ett samarbete mellan berörda tillsynsorgan. Motion 1989/90:N454 (mp) avstyrks i aktuell del.
1 denna motion framställs även ett yrkande om deponering av radioaktivt gods. Det förekommer, anför motionärerna, att sådant gods härrörande från kärnkraftsproduktionen deponeras på kommunala soptippar och på avstjälpningsplatser för byggavfall. Godset kan också föras ut på den öppna marknaden och komma till industriell användning. Det kan betyda, heter det i motionen, att t.ex. gafflar och knivar kan
1989/90: NU24
innehålla radioaktiva ämnen. Enligt motionärerna borde riksdagen hos regeringen begära att det aktuella avfallet skall deponeras på speciellt inhägnade områden under full kontroll av strålskyddsinstitutet.
Med stöd av strålskyddsförordningen (1988:293) har strålskyddsinstitutet meddelat olika bestämmelser om radioaktivt avfall. Institutet har bl.a. utfärdat föreskrifter om utförsel från zonindelat område vid kärntekniska anläggningar av gods för fri användning eller deponering som avfall. Föreskrifterna, som har publicerats i strålskyddsinstitutets författningssamling (SSI FS 1989:3), anger högsta tillåtna aktivitetsnivåer på gods för att detta skall få föras ut från område vid kärntekniska anläggningar och deponeras som avfall eller återanvändas. Enligt uppgift från institutet rör det sig om mycket lågaktivt kontaminerat gods som inte kan ge annat än ett helt försumbart stråldosbidrag till människan jämfört med sådant bidrag från vår naturliga strålmiljö. Gods som förs ut får enligt föreskrifterna inte vara attraktivt för direkt återanvändning. Bruksföremål skall före deponering deformeras så att deras funktion inte längre kan uppfyllas. Det sägs vidare i föreskrifterna att stora mängder metall i första hand skall omhändertas för återanvändning. Vid större avfallsmängder styr strålskyddsinstitutet enligt uppgift återanvändningen till annat än till tillverkning av konsumtionsartiklar. Rapporter över gjorda avfallsdeponeringar skall enligt föreskrifterna årligen tillställas institutet.
Det kan vidare nämnas att särskilda anläggningar för markdeponering av avfall finns på kärn kraftsom råde na i Forsmark och Oskarshamn samt i Studsvik. Strålskyddsinstitutet prövar för närvarande en ansökan om tillstånd att uppföra en motsvarande anläggning i Ringhals.
Av redovisningen framgår att motionärerna ger en onyanserad beskrivning av deponeringen av radioaktivt gods. Gods som innehåller från strålningssynpunkt oacceptabel aktivitetsnivå får inte föras ut från det aktuella området. Större godsmängder återanvänds inte för produktion av konsumtionsartiklar. Utskottet förutsätter att regeringen tillser att strålskyddsinstitutet meddelar betryggande föreskrifter för hanteringen av det aktuella avfallet. Något initiativ av riksdagen i frågan är inte påkallat, anser utskottet och avstyrker motion 1989/90:N454 (mp) i denna del.
Ett ytterligare yrkande i denna motion gäller verksamheten vid Ranstad Mineral AB (tidigare Ranstad Skifferaktiebolag).
Vid detta företag återvinns sedan början av 1980-talet uran ur restprodukter från ABB Atom AB:s bränslefabrik i Västerås. Restprodukterna består av kalkslam och filtermassor. Vid Ranstad Mineral återvinns även uran ur restprodukter från en västtysk kärnbränslefabrik med vilken ABB Atom samarbetar. Miljöminister Birgitta Dahl har som tidigare redovisats (s. 4) nyligen i en interpellationsdebatt i riksdagen redogjort för hanteringen av uranhaltigt material i Ranstad och för de villkor som har uppställts för verksamheten.
Motionärerna riktar kritik mot den "dimridå" som enligt deras mening omsluter bl.a. verksamheten vid Ranstad Mineral. Anläggning -
1989/90:NU24
en har, sägs det i motionen, fått bakläxa för att vara primitiv, vilket dock inte har föranlett någon större publicitet. Motionärerna begär ett uttalande av riksdagen till regeringen om anläggningen. Vilken innebörd ett sådant uttalande skulle ha klargörs emellertid inte.
Kärnkraftinspektionen har i december 1989 meddelat Ranstad Mineral fortsatt tillstånd i tio år för den berörda återvinningen. Till grund för inspektionens beslut låg bl.a. en granskning av säkerhetsredovisningen för anläggningen i Ranstad samt remissynpunkter från länsstyrelsen i Skaraborgs län och strålskyddsinstitutet.
Utskottet finner inte anledning till något initiativ av riksdagen i saken och avstyrker det aktuella yrkandet i motion 1989/90:N454 (mp).
Slutförvaret för reaktoravfall (SFR)
Fern motionsyrkanden gäller anläggningen för slutförvar av låg- och medelaktivt avfall invid Forsmarks kraftverk, det s.k. slutförvaret för reaktoravfall (SFR). Anläggningen, som togs i bruk sommaren 1988, är placerad i berggrunden under havet intill kraftverket.
I motion 1989/90:N478 (vpk) begärs att den pågående verksamheten vid SFR omedelbart skall stoppas. Frågan om hur det berörda avfallet skall oskadliggöras måste omprövas grundligt av en från kärnkraftsindustrin fristående forskargrupp, anför motionärerna. Ett liknande yrkande framförs i motion 1989/90:N454 (mp). Tre krav ställs i motion 1989/90:N406 (mp). Riksdagen skulle besluta dels att inga ytterligare tillstånd får meddelas rörande lagret, dels att inget ytterligare avfall får föras ned i anläggningen. Vidare skulle riksdagen i ett uttalande till regeringen konstatera att SFR måste anses bryta mot den av Sverige undertecknade konventionen om förbud mot dumpning av radioaktivt avfall i havet och att verksamheten därför borde avbrytas. 1 realiteten, heter det i motionen, är det inte frågan om ett förvar utan om en dumpningsanläggning. SFR är "utformat så att radioaktiviteten automatiskt skall spridas i grundvattnet och Östersjön". Om man sedan upptäcker att något har "gått snett" kommer avfallet inte att kunna avlägsnas. Enligt motionärerna är kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet överens om att lagret kommer att "läcka". Ett offentligt förhör i frågan borde hållas där de ansvariga kan utfrågas och där personer med kritiska synpunkter på lagret kan komma till tals, anser motionärerna.
Tillstånd för anläggning av SFR meddelades av regeringen år 1983. Samma år lämnade koncessionsnämnden för miljöskydd tillstånd enligt miljöskyddslagen. För att anläggningen skulle fa tas i drift krävdes att den var godkänd från strålskyddssynpunkt av strålskyddsinstitutet och att erforderliga strålskyddsföreskrifter hade meddelats. Säkerhetsfrågorna regleras av kärnkraftinspektionen med stöd av kärntekniklagen. Svensk Kärnbränslehantering AB ansökte hösten 1987 hos strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen om medgivande för idrifttagning. Ansökan gällde endast en första etapp av anläggningen. En framtida förslutning av förvaret omfattades inte av ansökan. De båda
1989/90:NU24
myndigheterna medgav i mars 1988 att slutförvaret fick tas i drift såvitt gällde etapp 1. Därvid angav myndigheterna preciserade villkor för driften.
Koncessionsnämndens beslut att lämna tillstånd för förvaret överklagades. Regeringen avslog i april 1988 överklagandet. Det framhölls i beslutet att prövning enligt miljöskyddslagen endast avser annan inverkan på omgivningen än genom radioaktiv strålning. Inverkan från radioaktiv synpunkt hade prövats av strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen i deras tidigare nämnda beslut.
Regeringen betonade i sitt beslut att en eventuell förslutning av förvaret inte får ske utan dess tillstånd. Ett sådant tillstånd, framhölls det, kommer att lämnas först efter mycket noggranna överväganden. Föreskrifter kommer i så fall att utfärdas om vad som skall gälla för att en förslutning skall få ske.
Enligt lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten gäller förbud mot att inom Sveriges sjöterritorium släppa ut (dumpa) avfall från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. I samband med att kärntekniklagen infördes klargjordes (prop. 1983/84:60 s. 48) att det aktuella förvaret i Forsmark inte anses som dumpning enligt förstnämnda lag.
Sverige har anslutit sig till flera internationella konventioner som gäller dumpning eller förorening av den marina miljön. Den s.k. Londonkonventionen (konventionen om förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall), som undertecknades år 1972, är en global konvention om dumpning av avfall och andra ämnen (se prop. 1973:111). Frågor om den marina miljön i Östersjön regleras i den s.k. Helsingforskonventionen (konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö). Denna konvention, som undertecknades av Sverige och övriga Östersjöstater år 1974 och som trädde i kraft år 1980, har till syfte att förhindra alla former av havsföroreningar i Östersjöområdet. I konventionen finns bl.a. bestämmelser till skydd mot s.k. landbaserade föroreningar, dvs. föroreningar som når havet från land genom vattendrag, från luften eller direkt från kusten, inbegripet utsläpp från rörledningar (se prop. 1975/76:6 s. 35).
Våren 1989 avslog riksdagen på förslag av utskottet motioner (vpk, mp; mp) om SFR liknande de nu aktuella. Utskottet (1988/89:NU31 s. 8) hänvisade till att frågan om anläggningens tillkomst hade prövats i vederbörlig ordning. Därvid hade allmänheten beretts tillfälle att framföra synpunkter vid offentliga sammanträden med koncessionsnämnden för miljöskydd. Vidare erinrades om att säkerhetsfrågorna hade reglerats av kärnkraftinspektionen. Motionerna fick stöd i en reservation (vpk, mp).
Utskottet finner inget motiv för ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet vill med kraft tillbakavisa påståendet i motion 1989/90:N406 (mp) att slutförvaret i Forsmark är "utformat så att radioaktiviteten automatiskt skall spridas i grundvattnet". Sådana formuleringar är inte ägnade att främja en seriös debatt i frågan. Förvaret är konstruerat så att det uppfyller mycket högt ställda säkerhetskrav. Avsikten med förvaret är att de radioaktiva ämnena i avfallet skall
1989/90: NU 24
kvarhållas så att stråldosen till människan blir försumbar jämfört med stråldosen från de i naturen förekommande radioaktiva ämnena. Som tidigare har redovisats har kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet prövat frågan om förvarets inverkan på omgivningen från radioaktiv synpunkt. Vidare gäller, som också har nämnts, att en eventuell förslutning av förvaret inte får ske utan regeringens tillstånd. De nu aktuella motionsyrkandena avstyrks alltså av utskottet.
Finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.
Enligt lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. (finansieringslagen) är innehavarna av kärnkraftsreaktorerna skyldiga att svara för kostnaderna för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle, avveckling och rivning av reaktoranläggningar samt forsknings- och utvecklingsverksamhet inom kärnavfallsområdet, m.m. För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala dessa kostnader skall innehavarna årligen, så länge resp. reaktor är i drift, erlägga en avgift till staten. Storleken på avgiften bestäms av regeringen efter förslag av kärnbränslenämnden. Nämndens förslag grundas på en kostnadsberäkning som upprättas av Svensk Kärnbränslehantering AB på uppdrag av reaktorinnehavarna. De inbetalade medlen sätts in på ett räntebärande konto i riksbanken.
Innan det nuvarande finansieringssystemet trädde i kraft år 1982 avsatte kärnkraftsföretagen medel för sluthanteringen internt i sina bokslut. Under åren 1982 och 1983 var den aktuella avgiften 1,7 öre per kWh levererad elenergi från kärnkraftverken. Avgiften har därefter legat på 1,9 öre per kWh; dock gäller fr.o.m. år 1987 att avgiften har varierat för de olika kärnkraftverken — från 1,7 öre till 2,2 öre per kWh — inom ramen för den genomsnittliga nivån av 1,9 öre.
Kärnbränslenämnden föreslog i oktober 1989 att avgiften för år 1990 skulle höjas till i genomsnitt 2,1 öre per kWh. I denna beräkning har nämnden beaktat riksdagens beslut år 1988 att kärnkraftsawecklingen skall inledas genom att en första reaktor tas ur drift år 1995 och en andra år 1996 (prop. 1987/88:90, 1988/89:NU40). Regeringen beslutade dock att nivån på avgiften inte skulle förändras. Vid detta ställningstagande har regeringen, framgår det av beslutet daterat den 13 december 1989, beaktat den här tidigare nämnda överlåtelsen av rätt till upparbetning av kärnavfall vid Cogéma. Det redovisas i beslutet att denna överlåtelse skulle kunna innebära en kostnadsminskning för svensk del på 2,0—2,5 miljarder kronor. Enligt uppgift från kärnbränslenämnden kan en sådan kostnadsminskning anses motsvara ungefär 0,1 öre per kWh.
Det kan ifrågasättas, sägs det i motion 1989/90:N479 (c), om den nuvarande nivån på den aktuella avgiften är tillräckligt hög för att de framtida utgifterna för berörda kostnader skall kunna finansieras. Det finns undersökningar som tyder på att avgiften borde vara avsevärt högre, anför motionärerna. De erinrar om att avgiften har varit oförändrad under flera år. Mot den bakgrunden borde avgiftsnivån för
1989/90: NU24
år 1991 höjas med i genomsnitt 15 % eller med 0,3 öre per kWh. Det föreslås att riksdagen i ett uttalande ger regeringen detta till känna som sin mening.
Som tidigare har nämnts ankommer det enligt finansieringslagen på regeringen att fastställa avgiften för det angivna ändamålet med utgångspunkt i kärnbränslenämndens förslag. Det är sålunda inte en uppgift för riksdagen att fatta beslut i den frågan. Utskottet förutsätter givetvis att regeringen löpande följer utvecklingen av berörda kostnader och att resultatet av denna uppföljning läggs till grund för avgiftssättningen. Med det anförda avstyrks motion 1989/90:N479 (c) i angiven del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till statens kärnbränslenämnd
att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 16 punkt C 10 moment 1 till Statens kärnbränslenämnd för budgetåret 1990/91 under fjortonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,
2. beträffande vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor
att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 16 punkt C 10 moment 2 och med avslag på motion 1989/90:N413 yrkande 9 och motion 1989/90:N453 godkänner i propositionen angivna riktlinjer i fråga om avskaffande av samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor och inrättande av ett vetenskapligt råd vid statens kärnbränslenämnd,
res. 1 (c) res. 2 (vpk, mp)
3. beträffande slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:N478 yrkande 6 och motion 1989/90:N479 yrkandena 4 och 5,
res. 3 (c, vpk, mp)
4. beträffande utredning om kärnteknisk verksamhet
att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkandena 1, 2 och 9,
res. 4 (c, vpk) res. 5 (mp)
5. beträffande importen av använt kärnbränsle m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkandena 6 och 7,
res. 6 (c, vpk) res. 7 (mp)
6. beträffande kontrollen av kärnteknisk verksamhet att riksdagen avslår motion 1989/90.N454 yrkande 4,
res. 8 (mp)
7. beträffande deponering av radioaktivt gods
att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkande 5,
res. 9 (mp)
8. beträffande Ranstad Mineral AB
att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkande 8,
res. 10 (c, mp)
1989/90:NU24
9. beträffande slutförvaret för reaktoravfall
att riksdagen avslår motion 1989/90:N406, motion 1989/90:N454 yrkande 3 och motion 1989/90:N478 yrkande 5,
res. 11 (vpk, mp)
10. beträffande finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:N479 yrkande 2.
res. 12 (c, vpk, mp)
Stockholm den 27 mars 1990 På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c) (morn. 4), Birgitta Johansson (s) (mom. 4), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s) (mom. 1-3, 5-10), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin Falkmer (m), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s) (morn. 1-3, 5-10), Leo Persson (s) (mom. 4), Ivar Franzén (c) (mom. 1-3, 5-10) och Björn Kaaling (s).
Reservationer
1. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (mom. 2)
Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Arbetet med" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) skall avskaffas och att ett vetenskapligt råd för dessa frågor skall inrättas. I likhet med vad som anförs i motion 1989/90:N453 (c) anser dock utskottet att det föreslagna rådet inte skall knytas till kärnbränslenämnden. Behovet av fristående organ som med integritet kan analysera och värdera kärnavfalIsfrågorna blir allt större. Som föreslås i nämnda motion bör det nya rådet ges en självständig ställning med egen budget. Rådet bör instrueras att löpande informera riksdagen, regeringen och allmänheten om kunskapsläget inom kärnavfallsområdet. Vidare bör rådet verka för att det vid universitet och högskolor byggs upp en obunden kompetens på detta område i enlighet med vad KASAM har föreslagit.
Med det sagda tillstyrker alltså utskottet motion 1989/90:N453 (c). Ett beslut av riksdagen i enlighet med det anförda skulle till viss del tillgodose syftet med det aktuella yrkandet i motion 1989/90:N413 (mp).
1989/90:NU24
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:100 bilaga 16 punkt C 10 moment 2, med bifall till motion 1989/90:N453 och med anledning av motion 1989/90:N413 yrkande 9 godkänner av utskottet angivna riktlinjer i fråga om avskaffande av samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor och inrättande av ett vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor.
2. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (mom. 2)
Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Arbetet med" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Kärnkraftsproblematiken rymmer inte bara tekniska aspekter utan också ansvars- och etikfrågor. Samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) har på ett förtjänstfullt sätt tagit upp etiska synpunkter på kärnkraften och har också pekat på behovet av obunden kompetens på kärnavfallsområdet. Som anförs i motion 1989/90:N413 (mp) är det angeläget att det även fortsättningsvis riktas uppmärksamhet på de etiska frågorna på området. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om avskaffande av KASAM och inrättande av ett vetenskapligt råd vid kärnbränslenämnden under förutsättning att det nya rådet ges instruktion om att också ta upp etiska frågor kring kärnkraften. Vidare bör gälla att endast personer som står oberoende till kärnkraftsindustrin skall knytas till rådet.
Utskottet tillstyrker alltså nu behandlad del av motion 1989/90:N413 (mp). Ett beslut av riksdagen av angiven innebörd skulle delvis ligga i linje med vad som begärs i motion 1989/90:N453 (c).
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:100 bilaga 16 punkt C 10 moment 2, med bifall till motion 1989/90:N413 yrkande 9 och med anledning av motion 1989/90:N453 godkänner av utskottet angivna riktlinjer i fråga om avskaffande av samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor och inrättande av ett vetenskapligt råd vid statens kärnbränslenämnd.
3. Slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m. (mom. 3)
Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Det slutliga" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Den nuvarande forsknings- och utvecklingsverksamheten rörande slutförvaringen av använt kärnbränsle är i hög grad inriktad på berggrundsförvaring enligt den s.k. KBS-3-metoden. Med instämmande i
1989/90: NU 24
vad som sägs i motion 1989/90:N479 (c) vill utskottet starkt sätta i fråga om denna metod uppfyller de krav som måste ställas för att slutförvaringen skall anses helt säker. Frågan om slutförvaringen av kärnavfallet måste, som också anförs i motion 1989/90:N478 (vpk), prövas grundligt och förutsättningslöst. Enligt utskottets mening bör alternativa metoder för förvaring av kärnavfallet utarbetas och analyseras. En sådan metod bör innebära att avfallet förvaras under åtkomliga och kontrollerbara former.
Utskottet instämmer vidare i vad som sägs i motion 1989/90:N479 (c) om beslutsprocessen vid val av plats för slutförvaringen av kärnavfallet. Beslut härom bör sålunda inte fattas förrän det finns en allmänt accepterad uppfattning om hur avfallet slutligt skall förvaras.
Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av nu angiven innebörd. Därmed tillstyrker utskottet de båda aktuella yrkandena i motion 1989/90:N479 (c). Ett sådant uttalande skulle även innebära att syftet med berörd del av motion 1989/90:N478 (vpk) blev väsentligen tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m. att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N479 yrkandena 4 och 5 och med anledning av motion 1989/90:N478 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Utredning om kärnteknisk verksamhet (mom. 4)
Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (vpk) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Frågor kring" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Allt svenskt kärnbränsle bör enligt utskottets mening stå under svensk kontroll. Detta borde gälla även de 57 ton bränsle som har levererats till Cogéma. I stället för att byta detta bränsle mot MOXbränsle borde regeringen med beaktande av tidigare ingångna avtal om upparbetning ha utarbetat ett förslag till övergångsbestämmelser och en plan för återtagande av använt kärnbränsle som hade skeppats ut men inte upparbetats. Härigenom skulle det ha säkerställts att Sverige inte blir en förvaringsplats för andra länders radioaktiva avfall. Bränsleutbytet borde sålunda inte ha medgetts, och det ej upparbetade bränslet borde ha tagits hem.
Enligt utskottets uppfattning bör en samlad grundlig redovisning göras av vad som pågår och planeras när det gäller svenskt använt kärnbränsle — i Sverige och utomlands. Denna redovisning bör sålunda också omfatta det använda kärnbränsle — ca 140 ton — som ägs av OKG AB och som förvaras i Sellafield. En utgångspunkt för granskningen bör vara att det klargörs vart det plutonium som framkommer vid upparbetning av svenskt kärnbränsle tar vägen. Regeringen bör dra försorg om att granskningen kommer till stånd.
1989/90:NU24
19 Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom vad utskottet här har anfört. Ett sådant uttalande skulle ligga i linje med syftet med de nu aktuella yrkandena i motion 1989/90:N454 (mp).
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande utredning om kärnteknisk verksamhet att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkandena
1, 2 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Utredning om kärnteknisk verksamhet (mom. 4)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Frågor kring" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i kravet i motion 1989/90:N454 (mp) på att en utredning om all kärnteknisk hantering som hör till Sveriges ansvarsområde skall tillsättas. En samlad grundlig redovisning av vad som pågår och planeras när det gäller den kärntekniska verksamheten bör utarbetas genom regeringens försorg. Redovisningen bör inte bara omfatta aktiviteter i Sverige utan också verksamhet utomlands som har koppling till den svenska kärnkraftsproduktionen. Exempel på frågor som bör besvaras beträffande den sistnämnda verksamheten är följande: Vad händer med det plutonium som framkommer vid upparbetning hos Cogéma och hos Savannah River Plant i USA? Vad händer med det använda bränsle som tills vidare lagras i Studsvik? Vad händer med det svenska avfall som finns kvar vid upparbetningsanläggningen i Sellafield i England? Skall nya byten mot utländskt avfall ske? Vilka är de långsiktiga miljökonsekvenserna av verksamheten vid upparbetningsanläggningarna i England, Frankrike och USA?
Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av här angiven innebörd. Med det sagda tillstyrks motion 1989/90:N454 (mp) i nu aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande utredning om kärnteknisk verksamhet att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N454 yrkandena 1, 2 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Importen av använt kärnbränsle m.m. (mom. 5)
Rolf L Nilson (vpk), Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Enligt näringsutskottets" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse: De
internationella avtal som Sverige har ingått ställer krav på kontroll över radioaktivt material så att det inte kommer till länder som inte har undertecknat det s.k. icke-spridningsavtalet. Enligt utskottets mening visar de utredningar som har företagits att det saknas
1989/90: NU24
fullständig kontroll över importen och exporten av radioaktivt material. Mot denna bakgrund anser utskottet att det bör uppdras åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder som är erforderliga för att en fullständig kontroll av importen och exporten av klyvbart och radioaktivt material skall uppnås. Riksdagen bör genom ett uttalande uppmana regeringen att ta initiativ härtill.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande importen av använt kärnbränsle m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Importen av använt kärnbränsle m.m. (mom. 5)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Enligt näringsutskottets" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse: Näringsutskottet
ansluter sig till kraven i motion 1989/90:N454 (mp) på att importen av kärnavfall och andra restprodukter från kärnbränslehanteringen skall avbrytas och att allt infört sådant material omedelbart skall återföras till ursprungslandet. Sverige får inte bli förvaringsplats för andra länders radioaktiva avfall och skall inte grunda industriell verksamhet på andra länders nukleära restprodukter.
Regeringen bör därför skyndsamt utarbeta förslag till erforderliga lagändringar i enlighet med vad som nu har anförts. Utskottet räknar med att regeringen i avvaktan på att dessa lagändringar blir genomförda tillser att den berörda importen begränsas så mycket som möjligt.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande importen av använt kärnbränsle m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Kontrollen av kärnteknisk verksamhet (mom. 6)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet finnér" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Med gällande fördelning av tillsynen över den kärntekniska verksamheten finns det stor risk för, menar utskottet, att kontrollen av denna verksamhet blir bristfällig. Det säger sig självt att det uppkommer tillsynsfrågor som faller mellan olika instanser. Som anförs i motion 1989/90:N454 (mp) måste kontrollen av den berörda verksamheten samordnas. En statlig instans bör åläggas det slutliga ansvaret för denna kontroll.
1989/90:NU24
21 Regeringen bör föranstalta om en omprövning av den aktuella tillsynen med nu nämnda syfte. Med det sagda tillstyrker utskottet motionen i här berörd del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande kontrollen av kärnteknisk verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N454 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Deponering av radioaktivt gods (mom. 7)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Av redovisningen" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör inget radioaktivt gods fa föras ut från kärntekniska anläggningar och återanvändas eller deponeras bland annat avfall. Såsom föreslås i motion 1989/90:N454 (mp) bör det aktuella radioaktiva godset hållas åtskilt från annat avfall och förvaras på särskilt inhägnade områden under full kontroll av strålskyddsinstitutet.
Regeringen bör se över gällande ordning med nu nämnda syfte och, om så krävs, förelägga riksdagen förslag till erforderliga lagändringar. Utskottet tillstyrker alltså motion 1989/90:N454 (mp) i denna del.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande deponering av radioaktivt gods
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N454 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Ranstad Mineral AB (mom. 8)
Lars Norberg (mp), Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "motion 1989/90:N454 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet hänvisar i denna fråga till vad som tidigare har anförts beträffande utländska restprodukter från bränsletillverkningen. Det är vidare, som utskottet har uppfattat det, tveksamt om Ranstad Mineral AB har tillstånd att hantera utländskt avfall. Enligt utskottets mening bör det göras en förnyad granskning av verksamheten med återvinning av uran vid Ranstad Mineral. Verksamhetens miljömässiga konsekvenser bör särskilt belysas.
Regeringen bör föranstalta om en sådan granskning och verka för att resultatet av denna kommer allmänheten till del. Vad utskottet här har givit uttryck för bör riksdagen ställa sig bakom i ett uttalande till regeringen.
1989/90: NU24
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande Ranstad Mineral AB
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Slutförvaret för reaktoravfall (mom. 9)
Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med "Utskottet finner" och slutar på s. 15 med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till kraven i de nu aktuella motionerna på att en omprövning av verksamheten vid slutförvaret för reaktoravfall (SFR) omedelbart skall genomföras. I en tid då nedsmutsningen av haven för alla framstår som ett av våra värsta miljöhot har tillstånd lämnats för en deponeringsanläggning som i framtiden kan komma att leda till en radiologisk katastrof i Östersjön. De beslut som har möjliggjort att SFR har fått anläggas och tas i bruk innebar att en välgrundad kritik mot det riskfyllda projektet lämnades utan avseende.
Enligt utskottets mening bör alltså regeringen ta initiativ till en ingående utvärdering av förvaret. Denna utvärdering, som bör handhas av en från kärnkraftsindustrin fristående instans, bör även omfatta en offentlig utfrågning som kan ge en allsidig belysning av riskerna med SFR. Utvärderingen bör också inkludera en analys av om de framtida utsläppen från förvaret står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden i olika internationella konventioner rörande havsmiljön. 1 avvaktan på den begärda omprövningen bör inga nya tillstånd rörande SFR lämnas. Inte heller bör ytterligare radioaktivt avfall få deponeras i anläggningen.
Riksdagen bör rikta ett uttalande av angiven innebörd till regeringen. Därmed skulle de här berörda yrkandena i motionerna
1989/90:N478 (vpk), 1989/90:N406 (mp) och 1989/90:N454 (mp) tillgodoses i allt väsentligt.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande slutförvaret för reaktoravfall
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N406 yrkandena 1 och 2, motion 1989/90:N454 yrkande 3 och motion 1989/90:N478 yrkande 5 och med anledning av motion
1989/90:N406 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. (mom. 10)
Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Som tidigare" och slutar med "angiven del" bort ha följande lydelse:
1989/90: NU24
23 Av den föregående redovisningen framgår att den aktuella avgiften har varit oförändrad sedan år 1984. Utan att vilja påstå att konsumentprisindex är ett relevant mått på utvecklingen av berörda kostnader för kärnkraftsföretagen noterar utskottet att konsumentpriserna under denna period har ökat med drygt 40 %. I likhet med vad som görs i motion 1989/90:N479 (c) ifrågasätter utskottet om den nuvarande avgiftsnivån är tillräckligt hög för att de av kärnkraftsproduktionen föranledda hanterings-, slutförvarings- och awecklingskostnaderna skall kunna finansieras. Utskottets tvivel i detta hänseende blir inte mindre av att kärnbränslenämnden vid flera tillfällen under senare år har föreslagit höjningar av avgiften.
Som redan har nämnts ankommer det på regeringen att fastställa nivån på den aktuella avgiften. Enligt utskottets mening finns det dock skäl för riksdagen att hos regeringen hemställa att avgiften för år 1991 skall bestämmas med utgångspunkt i en genomgripande analys av de olika kostnadsposterna och med beaktande av en rimlig säkerhetsmarginal på avgiften.
Riksdagen bör genom ett uttalande till regeringen ställa sig bakom vad som nu har anförts. Därmed skulle det aktuella yrkandet i motion 1989/90:N479 (c) tillgodoses i väsentlig utsträckning.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N479 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Slutförvaret för reaktoravfall (mom. 9)
Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anför:
Det är uppenbart att det finns ett flertal långsiktiga risker med verksamheten vid slutförvaret för reaktoravfall (SFR). Dessa försvinner inte genom att man avbryter verksamheten vid detta förvar utan att man samtidigt har tillgång till klart bättre förvaringsalternativ. Från centerns sida anser vi det vara väsentligt att tillräckliga resurser satsas på att utveckla och förbättra säkerheten i det aktuella avfallslagret. En förslutning av lagret får inte ske förrän helt betryggande åtgärder har vidtagits.
1989/90:NU24
24 Innehåll
1989/90:NU24
Ärendet 1
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Kontrollen av import och export av kärnämnen och
kärnavfall 3
Utskottet 5
Statens kärnbränslenämnd 5
Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor 6
Hanteringen av använt kärnbränsle, m.m 7
Slutförvaret för reaktoravfall (SFR) 13
Finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle
m.m 15
Hemställan 16
Reservationer
1. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (c) 17
2. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (vpk, mp) 18
3. Slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m. (c, vpk, mp) . 18
4. Utredning om kärnteknisk verksamhet (c, vpk) 19
5. Utredning om kärnteknisk verksamhet (mp) 20
6. Importen av använt kärnbränsle m.m. (c, vpk) 20
7. Importen av använt kärnbränsle m.m. (mp) 21
8. Kontrollen av kärnteknisk verksamhet (mp) 21
9. Deponering av radioaktivt gods (mp) 22
10. Ranstad Mineral AB (c, mp) 22
11. Slutförvaret för reaktoravfall (vpk, mp) 23
12. Finansieringen av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m. (c, vpk, mp) 23
Särskilt yttrande
Slutförvaret för reaktoravfall (c) 24