Bet. 1990/91:SoU11

Vissa frågor om äldre och handikappade

Typ: Betänkande
Datum: 1991-02-05
Källa: data.riksdagen.se

1990/91 SoU11

I betänkandet behandlas motioner från den allmänna motionstiden 1990 främst om äldre- och handikappfrågor, som ursprungligen avsågs bli behandlade tillsammans med propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. men som bröts ut från det ärendet för att behandlas i ett eget betänkande.

Utskottet anser med anledning av ett motionsyrkande (fp) angående misshandel av äldre i hemmet att det är märkligt att socialstyrelsen inte har inlett eller under innevarande budgetår anser sig kunna vidta åtgärder för att försöka komma till rätta med detta problem. Regeringen bör därför enligt utskottet uppdra åt socialstyrelsen att återuppta sitt arbete med äldremisshandelsfrågor. Utskottet anser det också nödvändigt att utbildningen för hemtjänstens personal förstärks inom detta område. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats fyra särskilda yttranden.

1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än att hemvården -- både social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård -- hinner byggas ut, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en fortsatt nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör bringas att upphöra och den personella och fysiska resurs som enskild dag- och sjukvårdhemsverksamhet representerar tillvaratas, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga utredningsavdelningar, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regionala centra för forskning och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken bättre anpassas till de ålderssjukas behov.

1989/90:So206 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att undersöka om gamla och sjuka, som vårdas på sjukhem, får tillgång till sin pension i erforderlig omfattning, även om de själva inte kan ha hand om den.

1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om misshandel av äldre.

1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst.

1989/90:So263 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna för en ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården.

1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklande av nya boendeformer för handikappade.

1989/90:So302 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att ekonomisk ersättning ges till barnkooperativa föräldrahem enligt vad som i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid vård av anhörig skall ekonomisk kompensation motsvarande anställning inom hemtjänsten utges som ersättning för inkomstbortfallet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behovet av anhörigvård prövas enligt samma principer som behovet av hemtjänst.

1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för vårdare av anhörig att erhålla vårdbidrag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att kunna erhålla omkostnadsersättning vid "väntjänster", 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ålderspensionärers möjlighet att delta i arbetslivet och samhällsarbetet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av alternativa boendeformer för äldre och den enskildes inflytande över sina boendevillkor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de äldres situation i storstäder, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos de äldre.

1989/90:So425 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om kommunernas/landstingskommunernas skyldighet att ställa upp med en begränsad vårdgaranti för svårt långtidssjuka i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och hemsjukvård som institutionsbunden äldrevård. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.

1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad.

1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tidigare försök med mobila pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas.

1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en begränsad försöksverksamhet om att överlåta hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso- och sjukvård till primärvården.

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet vissa motionsyrkanden om äldre och handikappade från 1990 års allmänna motionstid. Det kan i sammanhanget finnas skäl att erinra om att utskottet i betänkandet 1989/90:SoU17 behandlat frågor om inriktningen av socialpolitiken i stort. Vidare bör nämnas att riksdagen i december 1990 fattade beslut om en ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. (bet. 1990/91:SoU9, prop. 14, rskr. 97). Huvudmannaskapsförändringen syftar till att skapa klara ansvarsförhållanden och ändamålsenliga organisatoriska förutsättningar för att utveckla samhällsinsatserna efter de målsättningar som riksdagen lagt fast i fråga om samhällets äldreomsorg. Genom reformen, som träder i kraft den 1 januari 1992, får kommunerna ett utvidgat ansvar för den långvariga vården till äldre och handikappade.

De äldres situation

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs om tillkännagivanden dels om ålderspensionärers möjlighet att delta i arbetslivet och samhällsarbetet (yrkande 4), dels om de äldres situation i storstäder (yrkande 7). Motionärerna anser det angeläget att ålderspensionärer ges möjlighet att delta i samhällsarbetet på olika områden. De åldersgränser som existerar är i många fall omotiverade och bör kunna slopas. En ökad medvetenhet om värdet av att äldre människor finns med i arbetslivet, samhällsarbetet m.m. skulle sannolikt minska behovet av vård- och omsorgsinsatser. Enligt motionärerna behöver problemet med den isolering som många äldre i våra stora tätortsområden känner uppmärksammas mer. Den bostadsbrist som råder i storstadsområdena bidrar till svårigheterna att rekrytera och behålla personal inom vården.

I regeringens proposition om äldreomsorgen inför 90-talet (prop. 1987/88:176 s. 29 f.) framhölls bl.a. att de personliga kvalifikationerna, och inte åldern, borde vara avgörande vid val av personer till politiska uppdrag. De kommunala pensionärsråden borde ges reella möjligheter till inflytande i den kommunala verksamheten. Vidare borde kommunerna underlätta och stödja verksamheter, som föreningar, kooperativ och andra sammanslutningar bedriver för att tillgodose gemensamma intressen, anfördes det.

I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 6 f.) behandlade socialutskottet en motion (c) om att regionalpolitikens målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser i alla delar av landet också måste omfatta de äldre i storstad. Utskottet hänvisade till 1 § socialtjänstlagen (1980:620) och 2§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt konstaterade att det redan enligt gällande lagstiftning finns en uttalad målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser för hela befolkningen, oavsett ålder och bostadsort. Utskottet erinrade också om att det vid åtskilliga tillfällen framhållit att vårdresurserna måste fördelas rättvist över hela landet och vara tillgängliga för var och en oberoende av var man bor i landet. Mot denna bakgrund behövdes enligt utskottet inget uttalande med anledning av den då aktuella motionen, vilken avstyrktes.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att äldre människor aktivt deltar i samhället. Utskottet erinrar också om vad utskottet vid åtskilliga tillfällen framhållit, nämligen att vårdresurserna måste fördelas rättvist över hela landet och vara tillgängliga för var och en oberoende av bostadsort. Utskottet anser att något tillkännagivande med anledning av motion So314 (c) yrkandena 4 och 7 inte behövs. Yrkandena avstyrks därför.

Primärvården

I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad (yrkande 4). Motionärerna framhåller att en väl fungerande primärvård, dvs. vård på nära håll, måste finnas om vi skall kunna förbättra och utveckla den specialiserade länssjukvården. Primärvården är motorn när det gäller samverkan i folkhälsoarbetet. Vård på rätt vårdnivå ger ett bättre och effektivare utnyttjande av de samlade sjukvårdsresurserna. Primärvården har enligt motionärerna goda utvecklingsmöjligheter. De tre områden där satsningar måste göras är tillgänglighet, kvalitet och samverkan. Landstingen bör enligt motionärernas mening även i fortsättningen ha ansvaret för en sammanhållen primärvård. Primärvården bör spela en större roll totalt sett inom sjukvården. Nya former för primärvårdens organisation -- i andra driftformer och av andra utövare -- bör också diskuteras. Det bör enligt motionen öppnas möjligheter att bilda personalkooperativ eller privatläkarstationer med vilka landstingen sluter avtal om att bedriva vård.

I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en begränsad försöksverksamhet om att överlåta hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso- och sjukvård till primärvården (yrkande 7). Motionärerna anför bl.a. att det visserligen kan finnas problem med en modell där primärvården ges hela det ekonomiska ansvaret för patientens hälso- och sjukvård och vid behov köper specialisttjänster från sjukhusklinikerna eller från privata specialistmottagningar, men att det kan finnas anledning att pröva detta i begränsad skala. Även försök med koppling mellan primärvården och sjukförsäkringen bör enligt motionärerna stimuleras.

Inom landstingen pågår i dag ett mycket omfattande förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden medför. I alla landsting pågår arbete för att öka produktivitet och effektivitet. Landstingen försöker i detta arbete att angripa sådant som ekonomistyrning, organisation och själva vården. Sådana förändringsprojekt finns bl.a. i Bohuslandstinget och Kopparbergs läns landsting. De innebär bl.a. att primärvården får hela anslaget för sjukvård och köper den vård man inte själv bedriver från de sjukhus eller andra vårdinrättningar som befinns bäst och billigast. Båda landstingen hoppas att det element av konkurrens som därmed införs skall bringa ned kostnaderna och att primärvårdens ökade ansvar för patienterna skall leda till bättre vård.

Landstingsförbundet har i en nyligen publicerad skrift, Landsting i förändring -- Några exempel, redovisat exempel på det förändringsarbete som pågår. I sammanhanget bör också nämnas att Landstingsförbundet beslutat att i samarbete med socialdepartementet och socialstyrelsen göra en översyn av ett antal för den svenska hälso- och sjukvården grundläggande frågor. Projektet har fått namnet VÄGVAL. Syftet med översynen är att den skall ge underlag för en positiv utveckling av hälso- och sjukvården med hänsyn tagen till de samhällsekonomiska begränsningarna. Projektet skall belysa konsekvenserna av skilda vägval. Ett samlat material skall presenteras vid Landstingsförbundets kongress 1991.

Genom en rekommendation från Landstingsförbundets styrelse är det från och med 1 januari 1991 patienterna som själva bestämmer vilken av landstingets vårdcentraler de vill anlita och vid vilket av landstingets sjukhus de vill bli behandlade. Den ger också ökade möjligheter att söka vård utanför det egna landstinget. Syftet med reformen är att göra hälso- och sjukvården bättre och mera tillgänglig för patienterna.

Den primärvårdsuppföljning socialstyrelsen 1989 gjort i samarbete med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Spri (SoS-rapport 1990:35) syftar till att ge en helhetsbild av primärvårdens kapacitet inom olika delar av landet. Utredningen visar stora skillnader mellan kommuner och huvudmän när det gäller personella resurser och verksamheter inom primärvården. De inrättade allmänläkarbefattningarna har t.ex. ökat med 10 %, vilket är en lägre ökning än för andra personalkategorier. Rapporten visar också att det är stora skillnader mellan olika kommuner i antalet invånare per bemannad allmänläkarbefattning.

I regeringens proposition 1990/91:44 om ytterligare försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga sektorn föreslogs att den s.k. frikommunlagen (1984:382) ändrades så att det blev möjligt att genomföra försök med en ny organisation för hälso- och sjukvården enligt den s.k. Dalamodellen. Den innebär bl.a. att de vårdcentraler som finns i området skall ansvara för att befolkningens hela hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses, även specialistvård och sluten akutsjukvård. Specialistsjukvård och akutsjukvård upphandlas hos sjukhusen eller andra vårdgivare i eller utom länet. Det sker genom att områdesstyrelsen sluter vårdavtal med sjukhusgruppen eller någon annan vårdgivare. Sjukhusen eller klinikerna får inte några anslag från landstinget. De får i stället sälja sina tjänster till sjukvårdsområdena. För att tillgodose Kopparbergs läns landstings önskemål om att kunna lämna över primärvårdsuppgifter till kommunerna i länet föreslogs också i propositionen att lagen (1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område utvidgas så, att alla kommuner inom ett landsting som ingår i frikommunförsöket kan åta sig primärvårdsuppgifter. Enligt propositionen gäller överförandet ett driftsansvar för primärvårdsuppgifter och handlar alltså inte om förändringar i huvudmannaskapet. Förslagen skulle träda i kraft den 1 januari 1991. I konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU17 tillstyrkte utskottet propositionens förslag i dessa delar. Riksdagen följde utskottet (rskr. 52).

I regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna uttalas under avsnittet 4.3 Åtgärder för en effektivare sjukvård och sjukförsäkring bl.a. följande (s. 14 f.).

Försök kommer snarast att inledas i några primärvårdsområden med befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. Något eller några av dessa försök bör ingå i den försöksverksamhet som skall genomföras med primärkommunal primärvård. Därigenom kommer primärvårdens verksamhet också att kunna integreras med den kommunala socialtjänsten. Försök bör också genomföras i landstingsdriven primärvård. Slutligen bör i några fall försök där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller några försäkringskassor också övervägas. Jämförelser kommer då att kunna göras mellan olika lösningar och deras förmåga att ge underlag för samverkan mellan olika sektorer.

-- -- --

En proposition rörande försöksverksamheten inom sjukvården kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991.

I betänkandet 1990/91:SoU9 över propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. behandlade utskottet motioner om primärkommunalt ansvar för primärvården (s. 74 f.). Enligt utskottet kunde frågan om ett allmänt primärkommunalt huvudmannaskap för primärvården bedömas först efter genomförd försöksverksamhet. Utskottet ansåg inte att det var nödvändigt att riksdagen strikt begränsade försök med primärkommunalt bedriven primärvård. Omfattningen av försöksverksamheten borde i stället grundas på intresset ute i kommunerna och landstingen. Försöksverksamheten borde därför grundas på ansökningar, där kommun och landsting själva är överens om att starta försök. Utskottet konstaterade att överförandet av primärvårdsuppgifter till primärkommunerna kräver särskilt lagstöd. Enligt utskottet borde regeringen skyndsamt lägga fram förslag till de lagändringar som är påkallade för att en sådan försöksverksamhet med primärkommunal primärvård som av utskottet beskrivits skulle kunna inledas. Vad utskottet uttalat om en försöksverksamhet med primärkommunal primärvård borde riksdagen med anledning av då aktuella motioner som sin mening ge regeringen till känna, anförde utskottet (res. v). Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill understryka vikten av en väl fungerande primärvård. Inom landstingen pågår idag ett omfattande förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden medför. Utvecklingen av primärvården följs också av olika myndigheter. Med hänsyn härtill anser utskottet att det nu inte behövs något initiativ från riksdagens sida. Motion So443 (c) yrkande 4 avstyrks därför.

Utskottet konstaterar att försök redan pågår där primärvården givits hela det ekonomiska ansvaret för patientens hälso- och sjukvård. En proposition om olika försöksverksamheter inom sjukvården, bl.a. primärkommunalt huvudmannaskap för primärvården, torde också komma att föreläggas riksdagen under våren. Motion So531 (fp) yrkande 7 får därmed anses tillgodosedd. Utskottet avstyrker yrkandet.

Valfrihet och självbestämmande

I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst (yrkande 9). Motionärerna anser att bidrag motsvarande den kostnad som den offentliga verksamheten har eller skulle ha för att tillhandahålla den service brukaren har rätt till bör gå direkt till den enskilde. Motionärerna föreslår en serviceupphandlingsrätt som inte består av en kontant summa pengar utan kvantifieras i ett antal assistenttimmar vars antal fastställs för varje enskild brukare. Det är detta antal timmar brukaren bör ha rätt att dirigera antingen hon vill välja den kommunala hemtjänsten, ett brukarkollektiv, enskilda personer eller kanske ett serviceföretag.

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklande av nya boendeformer för handikappade (yrkande 1). Motionärerna framhåller att nya boendeformer måste skapas för de handikappade. Verksamhet liknande den som bedrivs i independent living-rörelsen (t.ex. STIL) och i andra sådana projekt bör utvecklas, där hyresgästerna kan påverka utformningen av den hjälp som önskas.

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av alternativa boendeformer för äldre och den enskildes inflytande över sina boendevillkor (yrkande 5). Motionärerna framhåller att det måste finnas många alternativa boendeformer för människor när de blir gamla. Bristen på boendeformer med större vårdinslag är enligt motionärerna ett av de verkliga "flaskhalsproblemen" i vårdkedjan.

I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och hemsjukvård som institutionsbunden äldrevård (yrkande 5). (Motiveringen finns i motion 1989/90:Sf259.) Vården och omsorgen skall enligt motionärernas mening utformas på konsumentens villkor. Rätten att välja är fundamental. Det är viktigt att kunna välja den läkare, distriktssköterska eller hemsamarit som man känner förtroende för. Även valet av boende- och serviceform som sjukhem, sjukhus, ålderdomshem eller gruppboende är viktigt. Motionärerna framhåller också nödvändigheten av mångfald och flexibilitet.

I betänkandet SOU 1990:19 av 1989 års handikapputredning framgår (s. 103) att utredningen genom en enkät bl.a. tagit reda på hur den enskilde upplever sina möjligheter till inflytande över den service som ges inom hemtjänsten. Av svaren framkommer att möjligheten att få bestämma över vilken person som skall ge hjälp och service tillgodoses i mycket liten utsträckning (8 %). Det är framför allt boende i storstad och i glesbygd som säger sig ha det minsta inflytandet över valet av person. Bättre förhåller det sig med möjligheten att bestämma omfattning och tidpunkt för hjälpen. I enkätsvar från huvudmännen har framkommit att kommunerna, för att motverka bristerna inom hemtjänsten och samtidigt öka möjligheterna till reellt inflytande över den egna situationen, i ökad utsträckning erbjuder personlig assistent som komplement eller alternativ till hemtjänsten. Av de tillfrågade 72 kommunerna var det ca 30 % som erbjöd detta och dessa kommuner fanns framför allt i storstadsregionerna. Inför sitt fortsatta arbete framhåller utredningen (s. 332) att det är viktigt att öka den enskildes möjligheter till inflytande och självbestämmande över såväl sin egen livssituation i stort som möjligheten att välja t.ex. individ för det personliga stödet.

Frågor om valfrihet och självbestämmande inom äldreomsorg och handikappomsorg har behandlats av utskottet vid åtskilliga tillfällen tidigare (se bl.a. 1988/89:SoU6, 1989/90:SoU13 och 1990/91:SoU1). Utskottets uttalanden i dessa betänkanden har alla haft samma inriktning, nämligen att de gamla och de handikappade måste ges ökade möjligheter att själva kunna påverka sin situation. Det har ansetts viktigt att detta kommer till uttryck både när det gäller valet av boendeform och hur de konkreta vårdinsatserna skall utformas.

Utskottet har ansett att olika försöksprojekt för att utveckla innehållet i handikappomsorgen borde uppmuntras. Bl.a. har utskottet hänvisat till det s.k. STIL-projektet, där människor med funktionshinder själva får ett avgörande inflytande över hjälpens innehåll och utformning (SoU 1987/88:20).

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 11), i samband med att motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades, hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet borde det pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i dessa frågor. De då aktuella motionerna avstyrktes (res. fp och mp).

I betänkandet 1990/91:SoU9 (s. 29 f.) behandlade utskottet motioner om behovet av att utveckla boendeformer för äldre och handikappade. Utskottet ansåg att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor utsträckning även för människor med handikapp av olika slag såsom rörelsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda. Andra grupper som nämndes var de svårt hjärnskadade och de som drabbats av psykiska störningar. Att få till stånd en kombination av ett stöd som omfattar de berörda grupperna och ett enhetligare huvudmannaskap för de olika boendeformerna var enligt utskottet angeläget. Utskottet ansåg att de ansvariga huvudmännen, kommuner och landsting, på ett helt annat sätt än tidigare borde prioritera utbyggnaden av sådana boendeformer. Vad utskottet anförde med anledning av då aktuella motioner föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet föreslog också att riksdagen skulle göra ett tillkännagivande om låneregler och stimulansbidrag till gruppboende för dementa och psykiskt utvecklingsstörda samt till gruppboende för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att frågor om valfrihet och självbestämmande, när det gäller boendeform och vårdinsatser inom äldre- och handikappomsorgen, har behandlats av utskottet vid åtskilliga tillfällen tidigare. Utskottet har då bl.a. framhållit att de gamla och de handikappade måste ges ökade möjligheter att själva påverka sin situation.

När motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades i höstas hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Utskottet ansåg då att detta utredningsarbete borde slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i dessa frågor.

I samband med den nyligen behandlade propositionen om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. ansåg utskottet att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer för bl.a. de äldre och handikappade, vilket mynnade ut i ett tillkännagivande till regeringen.

Några nya omständigheter har inte framkommit som enligt utskottet bör föranleda riksdagen att ändra uppfattning i dessa frågor. Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden. Motionerna So260 (m) yrkande 9, So296 (c) yrkande 1, So314 (c) yrkande 5 och So437 (m) yrkande 5 avstyrks därför.

Närståendevård

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om möjligheten för vårdare av anhörig att erhålla vårdbidrag (yrkande 2). Det begärs också ett tillkännagivande om vad som anförs om rätten att kunna erhålla omkostnadsersättning vid "väntjänster" (yrkande 3). Motionärerna anser det viktigt att man tar till vara och uppmuntrar de aktiva pensionärerna som gärna vill göra frivilliga insatser för gamla och handikappade personer. För att stimulera denna typ av verksamhet bör en omkostnadsersättning kunna utbetalas för t.ex. resor. Det skattefria bidrag från landsting eller kommun, som i dag kan utgå till den vårdande bör enligt motionen i vissa fall i stället kunna gå till den som utför vårdinsatsen.

I motion 1989/90:So302 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att riksdagen beslutar att ekonomisk ersättning ges till barnkooperativa föräldrahem (yrkande 1). Många människor med gamla föräldrar skulle vara beredda och ha möjlighet att avsätta viss tid regelbundet för att hjälpa till att ta hand om sina föräldrar. Motionärerna anser att det bör skapas möjligheter att bilda barnkooperativa föräldrahem. Samma statsbidrag bör utgå för denna vårdform som för ålderdomshem eller servicehus. I motionen begärs också tillkännagivanden till regeringen om att vid vård av anhörig ekonomisk kompensation motsvarande anställning inom hemtjänsten skall utges som ersättning för inkomstbortfallet (yrkande 2) och om att behovet av anhörigvård skall prövas enligt samma principer som behovet av hemtjänst (yrkande 3).

I motion 1989/90:So425 av Margit Gennser (m) yrkas att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om kommunernas/landstingskommunernas skyldighet att ställa upp med en begränsad vårdgaranti för svårt långtidssjuka i enlighet med vad i motionen anförts. Motionären anser att när en svårt sjuk patient bör erhålla långtidssjukvård, men på grund av köer hänvisas -- åtminstone temporärt -- till vård med hjälp av anhöriga, viss vårdpenning automatiskt bör utbetalas till patienten.

För bidragsgivningen till ålderdomshem m.m. gäller förordningen (1983:944, ändrad senast 1988:1203) om statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet. Statsbidrag lämnas med 34 000 kr. för varje årsarbetare inom kommunernas verksamhet med stöd och hjälp i boendet åt äldre, handikappade och barnfamiljer. I kostnaderna för vilka bidrag lämnas får inte tas med löne- och lönebikostnader för bl.a. arbetsledande personal.

Propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet (s. 94) behandlade ingående stödet till närstående vårdare. I propositionen uttalades att kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under längre tid. Till de närståendevårdare, som är ålders- eller förtidspensionärer rekommenderades i stället för anställning ett kontantbidrag från kommunen eller landstinget.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om anhörigvårdarnas situation. Förra hösten behandlades frågan om närståendevård m.m. utförligt i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 15 f.). Utskottet redogjorde därvid för de olika former i vilka ersättning för att vårda någon anhörig i sitt hem kan utgå. För en uttömmande redovisning hänvisas till detta betänkande.

I betänkandet 1989/90:SoU13 gjorde utskottet bedömningen att en grundläggande förutsättning för anställning av en anhörigvårdare är att det föreligger ett behov av bistånd hos vårdtagaren. När detta behov konstaterats borde det enligt utskottet ankomma på den ansvarige huvudmannen att avgöra om detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten, hemsjukvården eller genom anställning av en anhörigvårdare. Vidare erinrade utskottet om att det i tidigare betänkande konstaterats att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet påminde om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det är viktigt att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala trygghet som andra. Utskottet hänvisade också till den syn på anhörigvård och objektanställning som redovisats i regeringens äldreproposition (prop. 1987/88:176), där det anfördes att kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre tid. När det gäller ersättningen till äldre som gör väntjänster erinrade utskottet om sitt tidigare uttalande om att engagemang och omtanke från grannar, vänner eller andra frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre här kan göra viktiga insatser för andra äldre. Då aktuella motionsyrkanden avstyrktes. (Res. mp och c.)

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 11) behandlade utskottet senast motioner om närståendevård. Utskottet erinrade då om att 1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet borde det pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i denna fråga. Utskottet avstyrkte därför då aktuella motioner. (Res. fp och mp.)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet har i tidigare betänkanden konstaterat att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet har också framhållit vikten av att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala trygghet som andra. När det gäller ersättningen till äldre som gör väntjänster erinrar utskottet om sitt tidigare uttalande om att deras engagemang och omtanke måste tas till vara och att äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre. Mot denna bakgrund finner utskottet inte anledning att överväga något uttalande i de frågor som tas upp i motionerna So314 (c) yrkandena 2 och 3 och So302 (mp) yrkandena 2 och 3. Yrkandena avstyrks därför.

Möjlighet finns redan att ge ersättning för anhörigas vård av svårt långtidssjuka i avvaktan på vård utanför hemmet. Utskottet avstyrker därför motion So425 (m).

Utskottet anser inte att statsbidragsreglerna till ålderdomshem m.m. bör ändras med anledning av motion So302 (mp) yrkande 1. Yrkandet avstyrks.

Avveckling av institutionsplatser m.m.

I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än att hemvården -- både social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård -- hinner byggas ut (yrkande 5) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en fortsatt nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör bringas att upphöra och den personella och fysiska resurs som enskild dag- och sjukvårdsverksamhet representerar tillvaratas (yrkande 6).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner om avveckling av institutionsplatser. I betänkandet 1988/89:SoU6 (s. 13 f.) behandlade utskottet ett motionskrav om att hindra nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem och avvecklingen av institutionsplatser för äldre. Utskottet hänvisade till sin principiella inställning till vård i enskild regi och anförde att motsvarande synpunkter gjorde sig gällande även här. När det över huvud taget gäller nedläggning av institutionsplatser erinrade utskottet om sin vid flera tillfällen tidigare uttryckta uppfattning att det är självklart att någon omfattande reducering av antalet vårdplatser inte får ske utan att andra tillfredsställande vårdmöjligheter byggs ut och finns tillgängliga. Samtidigt har betonats att utvecklingen noga måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte räcker till för att uppfylla alla ambitioner som finns. Utskottet hänvisade också till den stora betydelsen av samordning av samhällets vårdinsatser. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet vidhöll i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 11 f.) sina tidigare uppfattningar i fråga om nedläggning av institutioner inom handikapp- och äldreomsorg. Utskottet fann därför inte skäl till något tillkännagivande med anledning av då aktuella motioner. Motionsyrkandena avstyrktes. (Res. m, c och fp.)

I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 23 f.) behandlade utskottet samtidigt ett motionsyrkande (fp) om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och vårdhem och motionsyrkanden om olika regeländringar beträffande enskilda vårdhem. Utskottet erinrade då om att tillsynsutredningen i sitt arbete förväntas beröra även reglerna om enskilda vårdhem. Utskottet ansåg att resultatet av tillsynsutredningens arbete borde avvaktas och avstyrkte därför då aktuella motioner. (Res. m, fp, c.)

I betänkandet 1990/91:SoU9 uttalar utskottet att människor som så önskar bör även när de har omfattande behov av service och vård kunna välja att bo hemma. Samtidigt sägs att det måste finnas ett varierat utbud av särskilda boendeformer, så att människor kan erbjudas alternativ till ett kvarboende i hemmet. Utskottet framhåller i betänkandet nödvändigheten av att kommuner och landsting på ett helt annat sätt än tidigare måste prioritera utbyggnaden av olika boendeformer. Utskottet nämner därvid särskilt behovet av gruppboende för bl.a. senildementa. Utskottet anser att låneregler och statsbidragsregler för gruppboende när det gäller de senildementa bör ses över och föreslår att medel skall avsättas till stimulansbidrag till gruppboende för bl.a. åldersdementa. Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden när det gäller nedläggning av institutioner inom äldreomsorgen. Utskottet erinrar också om sina uttalanden i samband med behandlingen av frågan om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen. Det betonades då att människor som så önskar även när de har omfattande behov av service och vård bör kunna välja att bo hemma och att ett varierat utbud av särskilda boendeformer samtidigt måste finnas, så att människor kan erbjudas alternativ till ett kvarboende i hemmet. Utskottet framhöll då också nödvändigheten av att kommuner och landsting på ett helt annat sätt än tidigare måste prioritera utbyggnaden av olika boendeformer, bl.a. gruppboende för senildementa, och att stimulansbidrag borde avsättas för sådana boendeformer. Med hänsyn härtill finner utskottet inte skäl till något tillkännagivande med anledning av motionen. Motion So201 (m) yrkandena 5 och 6 avstyrks.

Demenssjukvård

I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga utredningsavdelningar (yrkande 8). Motionärerna begär också tillkännagivanden om behovet av regionala centra för forskning och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken (yrkande 10) och om nödvändigheten av en bättre anpassning av den svenska hälso- och sjukvården till de ålderssjukas behov (yrkande 12). Motionärerna anser att de demenssjuka måste så länge som möjligt kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem. Detta förutsätter en god samplanering av den vård som ges av den egna familjen och av andra vårdgivare. Det är enligt motionen också angeläget med en satsning på dagvård för åldersdementa.

I utskottets betänkande 1989/90:SoU12, Vissa frågor rörande dementa, behandlade utskottet en motion (m) med samma innehåll som den nu aktuella (s. 4 ff.). Utskottet delade den grundläggande uppfattningen i motionen att de demenssjuka tidigt bör bli föremål för kvalificerad utredning. Det bör emellertid ankomma på hälso- och sjukvårdshuvudmännen att avgöra vilken organisation som bäst kan tillgodose kraven på tidig och kvalificerad utredning för de demenssjuka. Riksdagen borde därför avstå från att göra något uttalande med anledning av kravet på särskilda utredningsavdelningar i varje län, uttalade utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. m.)

Utskottet erinrade vidare om att det i olika sammanhang betonat att det är nödvändigt med flexibla lösningar när det gäller vård och boende för människor med demens. Utskottet hade därvid också framhållit vikten av en samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst när det gäller uppbyggnaden av nödvändiga resurser för vård och boende för dementa. Utskottets uttalanden stod i god överensstämmelse med vad som anfördes i den då aktuella motionen och något tillkännagivande från riksdagen i denna del behövdes inte, anförde utskottet. (Res. m, fp, c.)

När det gällde yrkandet om behovet av regionala centra för forskning och behandlingsutveckling ansåg utskottet att riksdagen inte borde ta ställning till var forskningen på detta område bör bedrivas. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. m.)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det bör ankomma på hälso- och sjukvårdshuvudmännen att avgöra vilken organisation som bäst kan tillgodose kraven på tidig och kvalificerad utredning för de demenssjuka. Utskottet förutsätter att kunskaper för utredning och diagnostik av sådana patienter finns i varje län. Vad sedan gäller behovet av regionala centra för forskning m.m. vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning att riksdagen inte bör ta ställning till var forskningen på detta område bör bedrivas. I motionen begärs också ett tillkännagivande om en bättre anpassning av den svenska hälso- och sjukvården till de ålderssjukas behov. Utskottet erinrar om att utskottet i olika sammanhang har betonat att det är nödvändigt med flexibla lösningar när det gäller vård och boende för människor med demens. Utskottet har också framhållit vikten av samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst när det gäller uppbyggnaden av nödvändiga resurser för vård och boende för dementa. Utskottet vidhåller denna inställning. Mot denna bakgrund anser utskottet att något tillkännagivande från riksdagen till regeringen inte behövs. Utskottet avstyrker motion So201 (m) yrkandena 8, 10 och 12.

Mobila pensionärsbostäder

I motion 1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tidigare försök med mobila pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas (yrkande 3). Motionärerna hänvisar till försök, som gjorts bl.a. inom Borgholms kommun med flyttbara pensionärsbostäder. Bostäderna ställdes upp på gården eller tomten hos någon anförvant till den som hjälpligt kunde klara sig själv, men som ändå behövde viss tillsyn. När den mobila bostaden inte längre behövdes, flyttades den till någon annan behövande.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 19 f.). Utskottet anförde därvid att det var medvetet om att många äldre, när hälsan sviktar, vill ha möjlighet att bo nära sina anförvanter. Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom kraven på en utvärdering, och en eventuellt utökad användning, av mobila pensionärsbostäder. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. mp.)

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker motion So505 (mp) yrkande 3.

De gamla och sjukas ekonomi

I motion 1989/90:So206 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att undersöka om gamla och sjuka som vårdas på sjukhem får tillgång till sin pension i erforderlig omfattning, även om de inte själva kan ha hand om den. Motionären hänvisar till en undersökning i Sundsvall som visat på att åldringar som inte själva kunde ha hand om sina pengar får alldeles för lite pengar för sina personliga behov. Vissa anhöriga har en mycket njugg inställning till att betala ut av den gamles egna pengar. Detta motverkar önskemålet om att göra den gamles vistelse på t.ex. sjukhem mera hemlik och verksamheten mera aktiv. Riksdagen bör enligt motionären ta sig an uppgiften att föra de gamlas talan och se till att problemets omfattning utreds och problemet löses.

Genom lagen (1988:1251) om ändring i föräldrabalken ändrades reglerna om förmyndare och god man. Bl.a. avskaffades institutet omyndigförklaring. I stället infördes -- vid sidan av godmansinstitutet -- en utbyggd form av godmanskap benämnd förvaltarskap. För den som behöver hjälp för att handha sina angelägenheter skall numera i första hand utses en god man. Endast i fall där den hjälpbehövande är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom och det är otillräckligt att förordna god man skall i stället en förvaltare förordnas för honom. Ett förvaltarförordnande kan begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet.

Enligt 42 § i socialtjänstförordningen (1981:750) skall socialnämnden, om den finner att god man eller förvaltare bör förordnas för någon, anmäla det till överförmyndaren. Behöriga att hos tingsrätten ansöka om god man eller förvaltare är i här aktuella fall överförmyndaren, den som ansökningen avser, make och närmaste släktingar (11 kap. 15 § föräldrabalken).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar självklart inställningen att äldre människor som vistas t.ex. på sjukhem och som själva inte kan ta hand om sina pengar ändå måste ha tillgång till medel för sina personliga behov. Utskottet erinrar också om reglerna om godmanskap. Frågan är emellertid inte av det slag att riksdagen bör överväga något initiativ. Motion So206 (fp) avstyrks därför.

Ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården

I motion 1989/90:So263 av Bertil Persson (m) hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna för en ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården. Motionären hänvisar till den möjlighet som finns inom sjukvårdens ram att framföra sitt missnöje med den givna vården till landstingens förtroendenämnder och till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Tillsynen inom socialtjänsten regleras i socialtjänstlagen. Enligt 67 § socialtjänstlagen har socialstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i riket. Inom länet är det länsstyrelsen, som enligt 68 § socialtjänstlagen bl.a. skall följa socialnämndernas tillämpning av denna lag och se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän reglerar bl.a. justitieombudsmännens uppgifter och organisation. Enligt 1 § har de tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Under ombudsmännens tillsyn står enligt 2 § bl.a. statliga och kommunala myndigheter.

Enligt 2 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) står hälso- och sjukvårdspersonalen i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen. I samband med att socialstyrelsens roll, uppgifter och inriktning förändrades (prop. 1988/89:130) tillskapades regionala tillsynsenheter i socialstyrelsens nya organisation. I 1 § tillsynslagen anges vilken personal som är hälso- och sjukvårdspersonal.

Tillsynslagen innehåller också bestämmelser om allmänna åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen, om ansvar för fel och försummelser i vården och ordningen för ansvarets utkrävande samt om återkallande av legitimation.

I 12 § tillsynslagen stadgas att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som i sin yrkesutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina åligganden kan åläggas disciplinpåföljd (första stycket). Detta disciplinansvar har tillkommit för att trygga efterlevnaden av personalens åligganden. Eftersom hälso- och sjukvård är särskilt ingripande i den enskilda människans tillvaro -- hennes liv och hälsa -- har patienten fått en aktiv roll i det disciplinära förfarandet.

Frågor om disciplinansvar enligt tillsynslagen prövas av en särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (19 § tillsynslagen). Nämnden prövar också frågor om återkallande av legitimation eller motsvarande.

Genom den av riksdagen nyligen beslutade äldrereformen kommer delar av hälso- och sjukvården för äldre att föras över till kommunalt huvudmannaskap. Delar av personalen kommer att utgöra hälso- och sjukvårdspersonal enligt 1 § tillsynslagen. Det gäller främst personal som är legitimerad eller som biträder sådan personal (prop. 1990/91:14, 1990/91:SoU9).

I tilläggsdirektiv (dir. 1989:17) till utredningen (S 1987:03) för översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.m. (tillsynsutredningen) sägs bl.a. följande.

Utredaren skall enligt sina direktiv överväga om tillsynen och disciplinansvaret enligt tillsynslagen skall förändras. Med anledning av den kommande huvudmannaskapsförändringen vill jag understryka betydelsen av att utredaren vid fullgörandet av sitt uppdrag beaktar också de åtgärder som en sådan förändring kan ge anledning till.

Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under våren 1991.

Enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården skall det finnas en eller flera förtroendenämnder i varje landsting och kommun som inte tillhör landsting. Förtroendenämnden har till uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen och förmedla den hjälp till patienterna som förhållandena påkallar.

Lagen om förtroendenämnder infördes som ett led i en femårig försöksverksamhet med sådana nämnder. Enligt beslut av riksdagen år 1986 gäller lagen tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU 21, rskr. 218). I samband med förlängningen av lagens giltighetstid hänvisades till att ett samlat ställningstagande skulle ske till socialberedningens förslag om insynsnämnder för den psykiatriska vården och till verksamheten med förtroendenämnder.

I den nämnda propositionen om service och vård för äldre och handikappade m.m. (1990/91:14) föreslås (s. 79 f.) att frågan om förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården bör tas upp i samband med propositionen om den psykiatriska tvångsvården.

Enligt proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. bör inte särskilda insynsnämnder inrättas vid sidan av förtroendenämnder, vilket tidigare föreslagits. I avvaktan på förslag om en ny kommunallag anses det emellertid inte lämpligt att i samband med psykiatripropositionen ta slutlig ställning till den mera speciella frågan om förtroendenämndsorganisationen på det kommunala området. I propositionen anförs att frågan bör kunna få en lösning i samband med att förslag läggs fram under år 1991 om följdändringar till den nya psykiatriska tvångslagstiftningen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att hälso- och sjukvårdspersonalen omfattas av ett speciellt disciplinansvar, eftersom hälso- och sjukvård anses särskilt ingripande i den enskilda människans liv och hälsa. Viss personal i den kommunala äldrevården kommer med den nya ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner att vara hälso- och sjukvårdspersonal och därmed omfattas av tillsynslagens disciplinregler. En utvidgning av disciplinansvaret till att omfatta ytterligare personalgrupper övervägs f.n. av tillsynsutredningen (dir. 1987:21). Utredningen, som under våren skall avsluta sitt arbete, skall beakta förändringen i ansvarsfördelning. Med hänsyn härtill anser utskottet att riksdagen inte bör överväga något initiativ i frågan. Motion So263 (m) avstyrks därför.

Misshandel av äldre

I motion 1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om misshandel av äldre (yrkande 2). Motionärerna konstaterar att de av socialstyrelsen planerade åtgärderna med bl.a. information till hemtjänstpersonal inte har genomförts. Enligt motionärerna är det synnerligen angeläget att förekomsten av misshandel av äldre i hemmet kartläggs och att förebyggande åtgärder vidtas.

I betänkandet SoU 1987/88:15 (s. 16 f.) behandlades en motion angående misshandel av äldre. Utskottet redogjorde då för de undersökningar som gjorts på området. Vidare hade utskottet inhämtat att socialstyrelsen höll på att ta fram ett informationspaket och allmänna råd för hemtjänstpersonal. Socialstyrelsen hade också för avsikt att tillsätta en referensgrupp för det fortsatta arbetet med äldremisshandelsfrågor. Utskottet uttalade att ett ökande antal äldre och handikappade i framtiden skulle komma att bo och få vård och service i det egna hemmet. Den inledda utvecklingen ställde hemtjänsten inför nya uppgifter och problem när det gäller kontakten med den enskilde och dennes anhöriga. Det ansågs angeläget att hemtjänstpersonalen får adekvat utbildning i frågor som gäller skyddet för den enskildes fysiska och psykiska integritet. Utbildning och information måste enligt utskottet ges så att eventuella övergrepp kunde upptäckas och förhindras. Utskottet noterade att socialstyrelsen redan uppmärksammat problemet och inlett åtgärder. Mot denna bakgrund förutsatte utskottet att motionen skulle komma att tillgodoses utan något initiativ från riksdagens sida. Den då aktuella motionen avstyrktes.

Enligt uppgift från socialstyrelsen har de planerade åtgärderna inte genomförts. Resurserna anses inte heller medge att frågorna aktualiseras under innevarande budgetår.

En nordisk forskargrupp har kallat till ett seminarium i mars 1991 i Köpenhamn där erfarenheterna av de senaste årens forskning om övergrepp mot äldre kommer att redovisas och där åtgärdsprogram i skilda länder kommer att beskrivas. Seminariet syftar också till att diskutera de konkreta åtgärder som kan rekommenderas för de nordiska länderna. Seminariet anges vara ett sätt för den nordiska forskargruppen att följa upp Europarådets rekommendationer från 1987 till länderna att genom forskning och praktiska åtgärder ta itu med det dolda problem som övergrepp mot äldre innebär.

I samband med att riksdagen fattade beslut om huvudmannaskapsförändringarna inom äldreomsorgen (prop. 1990/91:14, bet. 1990/91:SoU9, rskr. 97) beslutades också om ett statligt stöd på 500 milj. kr. till utbildningsinsatser i samband med genomförandet av reformen.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att frågan om misshandel av äldre i hemmet måste ägnas större uppmärksamhet. Utskottet anser det märkligt att socialstyrelsen inte har inlett eller under innevarande budgetår anser sig kunna vidta åtgärder för att försöka komma till rätta med problemet. Regeringen bör därför enligt utskottet uppdra åt socialstyrelsen att återuppta sitt arbete med äldremisshandelsfrågor. Utskottet anser det också nödvändigt att utbildningen för hemtjänstens personal förstärks inom detta område. Vad utskottet anfört med anledning av motion So212 (fp) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

Kostvanor

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos de äldre (yrkande 10). Motionärerna hänvisar till att det på senare tid kommit fram att kost- och näringskunskaperna är otillräckliga hos yrkesverksamma inom sjukvården och den sociala omsorgen. Denna brist på kunskaper kan enligt motionen leda till att personer som vårdas inom sjukvården, inte minst cancersjuka och äldre, drabbas av undernäring så att möjligheten att tillfriskna minskar. Motionärerna anser det viktigt att dessa frågor ytterligare beaktas inom bl.a. vårdyrkesutbildningen och i fortbildningen av personal.

Utskottet har i olika sammanhang, och senast i betänkandet 1990/91:SoU4, behandlat motioner om kostens betydelse när det gäller att förebygga ohälsa. För en sammanfattning av det arbete som pågår hos myndigheter, landsting och kommuner m.fl. hänvisas till s. 31 i det nämnda betänkandet.

Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande som det nu aktuella i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 29 f.) framhöll utskottet kostfrågornas stora betydelse i vården. Utskottet ansåg det viktigt att vårdpersonalen i grund-, fort- och vidareutbildning bibringas kunskaper om detta. Som en viktig grupp i det sammanhanget nämndes särskilt hemtjänstens personal. Utskottet erinrade också om den utveckling som äger rum i många kommuner med matdistribution till äldre i deras bostäder och att äldre på många håll också erbjuds att inta dagens huvudmål i t.ex. servicehus och ålderdomshem. Sådana aktiviteter ansågs också ägnade att förbättra kosthållet för gamla. Utskottet ansåg inte att det mot den beskrivna bakgrunden behövdes något initiativ från riksdagens sida. Den då aktuella motionen avstyrktes. (Res. c, mp.)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om sitt tidigare uttalande om kostfrågornas stora betydelse i vården av de äldre. Utskottet konstaterar vidare att arbete om kostens betydelse för hälsan pågår hos ansvariga myndigheter och att socialstyrelsen tagit fram flera skrifter på området. Något initiativ från riksdagen behövs inte enligt utskottet. Motion So314 (c) yrkande 10 avstyrks därför.

Utskottet hemställer

1. beträffande de äldres situation att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkandena 4 och 7,

2. beträffande primärvårdens utbyggnad att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 4,

3. beträffande försöksverksamhet med att överlåta det ekonomiska ansvaret till primärvården att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 7,

4. beträffande valfrihet och självbestämmande att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So260 yrkande 9, 1989/90:So296 yrkande 1, 1989/90:So314 yrkande 5 och 1989/90:So437 yrkande 5,

5. beträffande anhörigvård att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So314 yrkandena 2 och 3 och 1989/90:So302 yrkandena 2 och 3,

6. beträffande svårt långtidssjuka att riksdagen avslår motion 1989/90:So425,

7. beträffande barnkooperativa föräldrahem att riksdagen avslår motion 1989/90:So302 yrkande 1,

8. beträffande avveckling av institutionsplatser att riksdagen avslår motion 1989/90:So201 yrkandena 5 och 6,

9. beträffande demenssjukvård att riksdagen avslår motion 1989/90:So201 yrkandena 8, 10 och 12,

10. beträffande mobila pensionärsbostäder att riksdagen avslår motion 1989/90:So505 yrkande 3,

11. beträffande de gamla och sjukas ekonomi att riksdagen avslår motion 1989/90:So206,

12. beträffande ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården att riksdagen avslår motion 1989/90:So263,

13. beträffande misshandel av äldre att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So212 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande kostens betydelse att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkande 10.

Stockholm den 5 februari 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och Maj-Inger Klingvall (s).

Särskilda yttranden

1. Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Vi anser oss därför nu kunna avstå från att reservera oss mot vissa uttalanden i detta betänkande. Vi vill erinra om ett av våra uttalanden i samband med den behandlingen, nämligen att valfriheten i äldrevården måste vidgas och ett ökat utrymme ges individen att fatta egna beslut inom den sociala tjänstesektorn. Utskottet kommer senare att få anledning att återkomma till denna fråga. Vi har vidare i annat sammanhang påpekat att institutionsplatserna inom äldreomsorgen inte får avvecklas snabbare än hemvården hinner byggas ut. När det gäller frågan om särskilda utredningsavdelningar i varje län för diagnostik och utredning av ålderssjukdomar vill vi erinra om vårt tidigare uttalande om nödvändigheten av sådana avdelningar med resurser inom röntgen- och neurofysiologiområdet. Vi har också tidigare framhållit vikten av att hälso- och sjukvården bättre anpassas till de ålderssjukas behov och i det sammanhanget påpekat att de demenssjuka måste kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem så länge som möjligt. En satsning på dagvård har ansetts angelägen. Vi har slutligen framhållit att regionala centra för forskning och behandlingsutveckling inom neurogeriatrik bör inrättas.

2. Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Vi anser oss därför nu kunna avstå från att reservera oss mot vissa uttalanden i detta betänkande. Vi vill erinra om ett av våra uttalanden i samband med den behandlingen, nämligen att det måste ges en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den sociala tjänstesektorn. Vi kommer senare att få anledning att återkomma till denna fråga. Vi har tidigare framhållit vikten av att hälso- och sjukvården bättre anpassas till de ålderssjukas behov och i det sammanhanget påpekat att också de demenssjuka måste kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem så länge som möjligt. En satsning på dagvård har också ansetts angelägen. Vidare har vi framhållit att gruppbostäder är särskilt lämpliga bostäder för de senildementa och föreslagit att medel anvisas till utbyggnaden av denna boendeform. Vi har i annat sammanhang uttalat oss om olika ersättningsformer vid anhörigvård och pekat på vikten av att ersättning utgår vid sådan vård. När det gäller kostfrågornas betydelse i vården vill vi erinra om vårt tidigare uttalande att det är nödvändigt att dessa frågor särskilt beaktas i vårdyrkesutbildningarna och i fortbildningen av vårdpersonalen. Vi vill slutligen framhålla att värdet av att äldre människor aktivt deltar i samhället inte nog kan understrykas.

3. Gudrun Schyman (v) anför:

4. Anita Stenberg (mp) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Jag anser mig därför nu kunna avstå från att reservera mig mot vissa uttalanden i detta betänkande. Jag vill erinra om ett av mina uttaladen då att stöd bör ges till de försök som innebär att handikappade får bidrag till att själva anställa personal. Jag har vidare i annat sammanhang uttalat att behovet av anhörigvård bör prövas enligt samma principer som behovet av hemtjänst. Vid vård av anhörig har jag framhållit att ekonomisk kompensation, motsvarande anställning inom hemtjänsten, skall utges som ersättning för inkomstbortfallet. När det gäller mobila pensionärsbostäder har jag anfört att de försök som gjorts med sådana bostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas. Jag vill också erinra om mitt uttalande om nödvändigheten av att kostfrågorna särskilt beaktas i vårdyrkesutbildningarna och i fortbildningen av vårdpersonalen. Slutligen vill jag framhålla att värdet av att äldre människor aktivt deltar i samhället inte nog kan understrykas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 3

Inledning 3

De äldres situation 4

Primärvården 5

Valfrihet och självbestämmande 8

Närståendevård 10

Avveckling av institutionsplatser m.m. 12

Demenssjukvård 14

Mobila pensionärsbostäder 15

De gamla och sjukas ekonomi 15

Ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården 16

Misshandel av äldre 18

Kostvanor 19

Hemställan 20

Särskilda yttranden 21