HIV/aids m.m.
1990/91
SoU5
I betänkandet behandlas ett 20-tal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1990 som tar upp HIV/aids och andra smittskyddsfrågor.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats tio reservationer och ett särskilt yttrande.
1989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om metadonbehandling.
1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen, 5. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare, 6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom.
1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet metadonpatienter till 300 personer som föregående riksmöte fastställde, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till metadonbehandling, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprövning av sprututbytesprogrammet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid hiv-testning.
1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetet kring HIV/AIDS, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av uppföljning av beslutet om ny smittskyddslag, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i informationsarbetet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ev. lagändring i samband med "fria sprutor", 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett informationsprogram till homo- och bisexuella grupper.
1989/90:So477 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svamporganismer som anmälningspliktig sjukdom i smittskyddslagen.
1989/90:So510 av Göran Allmér (m) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag om statlig ersättning till transfusionssmittade HIV-patienter.
1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stärkandet av ungdomars identitet för en ökad handlingsberedskap avseende HIV/aids.
1989/90:So647 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att i kommande Dagmarförhandlingar beakta Stockholms särskilda behov för HIV/aids-bekämpning. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju830.
Inriktningen av arbetet med HIV/aids
I motion 1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 2). Motionärerna framhåller vikten av att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter och att informationen till allmänheten måste varieras och utformas så att människor väcks till insikt och engagemang, till att söka ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste framhållas tydligare. Motionärerna betonar att ett viktigt tillfälle att ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid HIV-testning. Olika rapporter har dock visat att den information och rådgivning som ges i samband med testning inte alltid fungerar som avsetts. En prioriterad uppgift i HIV/aids-arbetet måste vara att se till att denna rådgivning verkligen fungerar. En utvärdering i detta syfte av rådgivningen bör enligt motionärerna komma till stånd.
I motion 1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om inriktningen av arbetet kring HIV/aids (yrkande 1). I motionen framhålls bl.a. att det förebyggande arbetet inte får avstanna. Frivilligorganisationernas roll i detta arbete betonas särskilt. En större andel av de statliga informationsmedlen bör enligt motionärerna gå till frivilligorganisationerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om detta (yrkande 5). Motionärerna tar också upp informationen till homo- och bisexuella. Informationen till dessa grupper har till den största delen tillhandahållits genom gruppernas egna organisationer. Motionärerna framhåller att smittöverföringen i dessa grupper alltjämt är stor, och det är då oftast fråga om yngre män. Dessa är fortfarande osäkra i sin sexuella roll och tar större risker än andra. De har ofta inte heller anslutit sig till någon organisation. Motionärerna anser att socialstyrelsen bör ägna särskild uppmärksamhet åt detta förhållande. Det bör uppdras åt socialstyrelsen att iordningställa ett informationsprogram som riktar sig till yngre homo- och bisexuella personer. Motionärerna begär ett särskilt tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 7).
I motion So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) anförs bl.a. att det både för homo- och heterosexuella ungdomar i det HIV-förebyggande arbetet är viktigt att det inte blir en ytlig information eller att den begränsas till kondompropaganda. För att kunna ta ansvar för sitt eget sexuella beteende och undvika risken att smittas måste ungdomar förutom information också få möjlighet att stärka sin egen sexuella identitet och därmed sitt självförtroende och sin handlingsberedskap. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om stärkandet av ungdomars identitet för en ökad handlingsberedskap avseende HIV/aids (yrkande 1).
I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 7 s. 16 f.) anförs bl.a. att fortsatta informationsinsatser är nödvändiga och att dessa måste inriktas på att långsiktigt motverka en framtida ökad smittspridning. Centralt initierade informationsinsatser är nödvändiga. Genom kampanjer i massmedia kan allmänheten, ungdomar samt speciellt riskutsatta grupper kontinuerligt påminnas om HIV/aids-hotet. Det framhålls att masskommunikationen även under de närmaste åren har en viktig funktion. Den behöver dock inte vara lika omfattande som under den inledande perioden. Massmediakampanjer fungerar även som ett viktigt stöd till det lokala och regionala informationsarbete som måste upprätthållas. I propositionen framhålls att den största delen av de centralt initierade informationsinsatserna skall syfta till att stödja och stimulera lokala aktiviteter.
I propositionen anförs vidare att invandrare och ungdomar tillhör de mest prioriterade målgrupperna för riktade insatser. Det redovisas att ett omfattande projektarbete har inletts för att förstärka insatserna riktade till invandrare och asylsökande. Skolans ansvar att inom ramen för den obligatoriska sexual- och samlevnadsundervisningen ge ungdomar kunskaper om sexuellt överförbara sjukdomar, preventivmedel etc. framhålls särskilt. I propositionen anförs också att sambandet mellan sexuellt riskbeteende, missbruk av narkotika samt oförsiktig alkoholkonsumtion ytterligare måste uppmärksammas. Vikten av centrala initiativ för att utveckla den långsiktiga vården av tunga narkotikamissbrukare betonas.
Utskottet har i de sammanhang då HIV och aids behandlats betonat angelägenheten av informationsinsatser på alla områden. I samband med årets budgetberedning behandlade utskottet (1989/90:SoU17) flera motionsyrkanden om informationen om aids. Utskottet anförde bl.a. följande (s. 45 f).
När HIV och aids först uppmärksammades för drygt fem år sedan var kunskapsbehovet stort. En omfattande informationskampanj inleddes år 1987. I ett första led av kampanjen riktades informationen till allmänheten. Därefter följde en delkampanj riktad särskilt till de prostituterades kunder. En tredje delkampanj genomfördes för ungdomar. De medmänskliga aspekterna av HIV och aids har också lyfts fram. Under 1988 och 1989 redovisades på nytt i kampanjer hur smittspridningen kan motverkas. Dessutom har genomförts en utbildning av vidareinformatörer. Ett stort informationsmaterial har tagits fram för denna grupp. Parallellt med kampanjerna har också pågått ett omfattande informationsarbete genom statliga myndigheter, landsting och inte minst frivilliga organisationer. En satsning har gjorts för att förbättra skolans information om HIV/aids.
Förutom informationsinsatserna har hälso- och sjukvården mobiliserat en beredskap att ta emot, diagnostisera samt vårda och behandla HIV-smittade och aidssjuka. En omfattande testverksamhet har genomförts. Provtagningar sker fortlöpande. Hälso- och sjukvården liksom folkrörelserna och organisationer har gjort betydelsefulla insatser för att utveckla vård och omhändertagande. Forskningen kring HIV/aids är intensiv.
Även om avsevärda insatser sålunda gjorts i syfte att sprida kunskap om HIV och aids är informationsbehovet fortfarande stort. Utskottet delar -- -- -- uppfattningen att samhället efter de insatser som hittills har gjorts nu inte får ge allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara över. Kunskapsförmedling och information om HIV/aids kommer under lång tid att vara det mest verksamma instrumentet för att förebygga smittspridning. HIV är ingen övergående smitta. Den kommer såvitt man kan bedöma i dag att finnas kvar för överskådlig framtid. Information måste därför lämnas kontinuerligt och inte endast i samband med särskilda kampanjer. Enligt utskottet är det väsentligt att få till stånd en integrering av informationen om HIV och aids främst i sex- och samlevnadsundervisningen och i hälsoupplysningen. Exempel finns på att en sådan integrering redan inletts. Så har t.ex. kriminalvården och narkomanvården i dag bättre förutsättningar att i sin reguljära verksamhet hantera HIV/aids-frågorna. Utskottet understryker vikten av att denna utveckling fortsätter inom alla områden.
I det nämnda betänkandet behandlades särskilt HIV/aids i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Därvid redovisades de åtgärder som skolöverstyrelsen (SÖ) vidtagit under de senaste åren och vilka statliga bidrag som utgått till detta. Utskottet erinrade om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om nödvändigheten av att HIV och aids behandlas i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Utskottet framhöll att det är angeläget att sex- och samlevnadsundervisningen och informationen om HIV och aids i skolorna kan förstärkas. Utskottet ansåg i likhet med vad som anförts i budgetpropositionen att de hittills gjorda insatserna för att förbättra utbildningen av personalen vid grund- och gymnasieskolan borde utvärderas. Enligt uttalandena i budgetpropositionen borde en utvärdering göras innan det kunde bli aktuellt med ytterligare bidrag till SÖs arbete med att reformera sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Utskottet ansåg dock att SÖ, för att även under budgetåret 1990/91 kunna genomföra planerade fortbildnings- och informationsinsatser, borde få bidrag ur anslaget A 5 Insatser mot aids. Eftersom skolans sex- och samlevnadsundervisning utgör en betydelsefull del i skolans hela undervisning ansåg utskottet att erforderliga medel för en fortsatt reformering av denna undervisning i framtiden borde beviljas över utbildningsbudgeten.
Vad utskottet anförde om inriktningen av det fortsatta arbetet med HIV/aids och informationen om HIV/aids i skolan beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1989/90:172).
Vad gäller frivilligorganisationernas medverkan i informationsarbetet behandlade utskottet en motion om detta i betänkandet SoU 1987/88:10 (s. 8--9). Därvid framhöll utskottet den betydelsefulla roll som organisationerna har i informationsverksamheten. Utskottet konstaterade att statliga bidrag i avsevärd omfattning utgått för organisationernas informationsarbete. Utskottet fann det viktigt att organisationerna engageras även i det fortsatta arbetet, eftersom organisationerna genom sin struktur och genom sina speciella informationskanaler både effektivt och snabbt når ut med information till stora delar av folket. Utskottet hänvisade till att en fortlöpande utvärdering görs av informationsarbetet. Utskottet ansåg det viktigt att erfarenheterna från informationsarbetet tas till vara och att de fortsatta insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.
I betänkandet 1988/89:SoU21 (s. 16--17) erinrade utskottet på nytt om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om organisationernas viktiga roll i arbetet med att sprida information om HIV och aids. Det påtalades också att detta arbete fått omfattande bidrag från såväl staten som landstingskommuner och kommuner. Utskottet förutsatte att organisationerna som hittills kommer att medverka i informationsarbetet och att bidrag också fortsättningsvis kommer att lämnas till detta arbete. Utskottet såg inte någon motsättning mellan motionärernas uppfattning och den förda politiken och ansåg därför att det inte förelåg något behov av ett uttalande från riksdagen med anledning av då aktuella motionsyrkanden. (Reservation från m och c till förmån för ett uttalande om att en större del av informationsmedlen borde komma frivilligorganisationerna till del för att användas i deras upplysnings- och utbildningsarbete.)
Frågan om sambandet mellan alkoholkonsumtion och smittspridningsmönstret har också behandlats tidigare av utskottet. I det nämnda betänkandet 1988/89:SoU21 ansåg utskottet det angeläget att man i informationsarbetet om HIV och aids uppmärksammar sambandet mellan alkoholkonsumtion och smittspridning. Utskottet konstaterade att så också skett, bl.a. inom ramen för AIDS-delegationens informationskampanjer. Det noterades särskilt att en aktion mot droger planerades där även HIV/aids-frågan skulle ha en given plats. Utskottet ansåg det nödvändigt att alkoholfrågorna på detta sätt behandlas i informationsarbetet om HIV/aids och, omvänt, att HIV/aids behandlas i arbetet med drogfrågorna. Utskottet förutsatte att alkoholfrågornas samband med HIV/aids skulle få den uppmärksamhet som efterlystes och ansåg det därför inte nödvändigt med ett särskilt uppdrag till regeringen.
Informationen till homo- och bisexuella grupper har också behandlats tidigare av utskottet. I betänkandet SoU 1987/88:10 uttalade utskottet med anledning av en då aktuell motion att det, eftersom smittan bland homosexuella fortfarande är ett stort problem, enligt utskottets mening är viktigt att bisexualitet ägnas större uppmärksamhet i information, uppsökande verksamhet och forskning.
Aids-delegationen har numera en särskild referensgrupp när det gäller invandrare och HIV. Ordförande i referensgruppen är den statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet som har ansvaret för invandrarfrågor. I gruppen finns myndigheter, kommuner, landsting, invandrarorganisationer och smittskyddsläkare representerade. Arbetet i referensgruppen skall bedrivas skyndsamt och pågå till den 20 juni 1991. Avsikten är att gruppen skall stimulera andra myndigheter och organisationer att trappa upp sin ordinarie verksamhet när det gäller arbetet med frågor om invandrare, sexualitet och HIV i ett brett perspektiv.
Socialstyrelsen arbetar tillsammans med RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) och Noaks ark på ett större projekt kring HIV/aids, invandrare och flyktingar. Inom ramen för detta uppmärksammas även homosexualitet bland etniska minoriteter. Ett annat socialstyrelseinitiativ är ett projekt kring homosexualitet och alkohol. Inom de nämnda projekten arbetar man framför allt med att söka arbetsmetoder och att kartlägga de olika grupperna.
När det gäller ungdomar har LO genom socialstyrelsen fått bidrag till arbete med bl.a. andra generationens invandrare och HIV/aids. Det är framför allt kulturkrockarna kring sexualitet och HIV som kommer att uppmärksammas.
Riksrevisionsverket (RRV) har på uppdrag av regeringen utvärderat de informationsinsatser i fråga om HIV/aids som genomförts under åren 1987 och 1988. Uppdraget har redovisats i rapporten Informationskampanjen om HIV/aids -- samhällsinformation som styrmedel (dnr 1988:1836). RRV har därvid framhållit att informationsinsatser som syftar till att påverka smittspridningen i fortsättningen huvudsakligen bör riktas till riskgrupperna samt till ungdomar. Fortsatta masskommunikativa insatser bör enligt RRV begränsas till förmån för riktade insatser via det nätverk som består av sjukvård, socialtjänst, skola och frivilliga organisationer. Informationen till ungdomar bör i ökad utsträckning integreras med sexualupplysning och -rådgivning. Den bör också, anför RRV, "kulturanpassas" så att den verkligen når alla ungdomar. Homosexuella bör enligt RRV lyftas fram i det fortsatta informationsarbetet. Det masskommunikativa budskapet måste göras tydligare, bl.a. genom konkreta beteenderekommendationer.
RRVs förslag bereds av berörda statliga organ, i första hand aids-delegationen och socialstyrelsen.
Informationen via massmedia om HIV/aids har under våren och sommaren 1990 framför allt inriktats på risken för smitta utomlands. Statistiken över nysmittade har visat att allt fler smittas under utlandsresor. I syfte att åstadkomma en så riktad information som möjligt har RFSU och RFSL bedrivit en uppsökande verksamhet riktad bl.a. till ungdomar på de största järnvägsstationerna, flygplatser, hamnar med stor turisttrafik etc.
I socialstyrelsens förslag till abortförebyggande program framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och STD-förebyggande arbetet. Eftersom målgrupperna för dessa insatser till stora delar sammanfaller, anses en samordning av framför allt de generella upplysningsinsatserna som mycket viktig.
Landstingsförbundet har i skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar och aborter rekommenderat landstingen att aktivt verka för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet.
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 42) betonade utskottet att arbetet med att förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det abortförebyggande arbetet. Utskottet hänvisade vidare till socialstyrelsens och landstingsförbundets ovannämnda skrifter och däri angivna förslag. Utskottet ansåg det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser verkligen kunde föras ut i praktiskt arbete i landstingen. Utskottet utgick från att regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan. Vad utskottet anfört med anledning av då aktuella motioner ansåg utskottet att riksdagen som sin mening borde ge regeringen till känna.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill inledningsvis understryka vad utskottet anförde i samband med årets budgetberedning, nämligen att informationsbehovet på detta område fortfarande är stort även om avsevärda insatser gjorts i syfte att sprida kunskap om HIV och aids. Utskottet erinrar även om att utskottet särskilt betonade att samhället efter de insatser som hittills har gjorts inte får ge allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara över. Kunskapsförmedling och information om HIV/aids kommer under lång tid att vara det mest verksamma instrumentet för att förebygga smittspridning, framhöll utskottet också.
När det gäller sambandet mellan alkoholkonsumtion och smittspridning vidhåller utskottet sina tidigare uttalanden. Bl.a. har utskottet ansett det angeläget att detta samband uppmärksammas i informationsarbetet om HIV och aids. Utskottet har konstaterat att så också skett i aids-delegationens informationskampanjer. Utskottet har förutsatt att alkoholfrågornas samband med HIV/aids skulle få den uppmärksamhet som efterlystes och har därför inte ansett det nödvändigt med ett särskilt uppdrag till regeringen.
Utskottet konstaterar vidare att åtgärder pågår när det gäller att utveckla och förbättra informationen och rådgivningen om HIV/aids. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte nu. Utskottet avstyrker sålunda motionerna So429 (m) yrkande 2 och So436 (c) yrkande 1.
Utskottet har tidigare framhållit frivilligorganisationernas betydelsefulla roll i informationsverksamheten. Det har också påtalats att detta arbete fått omfattande bidrag från såväl staten som landsting och kommuner. Utskottet har förutsatt att organisationerna också i fortsättningen skall medverka i informationsarbetet och att bidrag skall fortsätta att lämnas till detta arbete. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Motion So436 (c) yrkande 5 avstyrks.
När det gäller information till homo- och bisexuella grupper vidhåller utskottet sin tidigare inställning. RRV har under senare tid påtalat att det är angeläget med information riktad särskilt till homosexuella. Inom socialstyrelsen pågår för närvarande projekt där de homosexuella uppmärksammas. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion So436 (c) yrkande 7.
Utskottet delar uppfattningen att ungdomar bör vara en prioriterad målgrupp för riktade insatser. I samband med årets budgetberedning framhöll utskottet att det var angeläget att sex- och samlevnadsundervisningen och informationen om HIV och aids i skolorna kunde förstärkas. Utskottet ansåg också att de hittills gjorda insatserna för att förbättra utbildningen av personalen vid grund- och gymnasieskolan borde utvärderas. Utskottet kan konstatera att det förebyggande arbetet bland ungdomar särskilt uppmärksammats av socialstyrelsen och landstingsförbundet, bl.a. när det gäller ungdomsmottagningarna och förslag om ökad samordning av åtgärder. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion So541 (vpk) yrkande 1.
I motion 1989/90:So647 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om nödvändigheten av att i kommande Dagmarförhandlingar beakta Stockholms särskilda behov för HIV/aids-bekämpning (yrkande 3). Motionärerna påtalar att 70 % av de HIV-smittade i Sverige, ca 1500 finns i Stockholms län. För att stoppa spridningen i Sverige av HIV är det enligt motionärerna av största vikt att kraftfulla åtgärder vidtas i Stockholm. Motionärerna anser att det belopp om 120 milj.kr. som i budgetpropositionen avsatts för de tre stortstadsområdena är otillräckligt för att täcka behovet i Stockholm. Regeringen bör ta hänsyn till detta i de kommande Dagmarförhandlingarna.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om bidrag från staten för de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö dit spridningen av HIV och aids hittills varit koncentrerad. Här kan nämnas betänkandena SoU 1985/86:25, SoU 1987/88:10 och 1988/89:SoU21. Utskottet har därvid framhållit att staten åtminstone övergångsvis måste ta ett ekonomiskt ansvar för smittskyddet. När regeringen i förslaget till statsbudget för år 1989/90 föreslog att finansieringsansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och aids från och med 1990 skulle föras över till resp. huvudman uttalade utskottet (1988/89:SoU21 s. 36--39) att det var för tidigt att binda sig för en tidsgräns när det statliga bidraget till storstadsområdena bör upphöra. Även tidigare hade utskottet uttalat att det var troligt att särskilda bidrag från statens sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen skulle behövas under betydligt längre tid än till 1990 om arbetet mot aids skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från statsmakternas sida. Enligt utskottet borde regeringen återkomma med förslag om anslag för år 1990. Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:212).
För innevarande budgetår har ett extra bidrag om 120 milj.kr. beräknats till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting ur anslaget A 5 Insatser mot aids.
Av proposition (1990/91:51) om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m., som i riksdagen bereds i socialförsäkringsutskottet, framgår att staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är överens om att sammanlagt högst 5 milj.kr. skall avsättas för år 1991 för anordnande av institutioner för HIV-smittade som omhändertas för isolering enligt smittskyddslagen. Ersättning skall utges med 500 000 kr. per anordnad plats och år.
Socialutskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är motiverat att särskilda bidrag från staten fortsätter att utgå till bl.a. Stockholm för smittskyddet. Sådant extra bidrag har också givits för innevarande budgetår. Något nytt initiativ från riksdagens sida behövs emellertid inte enligt utskottet. Motion So647 (fp) yrkande 3 avstyrks därför.
Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet
I motion So436 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att det behöver göras en uppföljning av beslutet om en ny smittskyddslag (yrkande 4). Motionärerna framhåller betydelsen av att smittskyddsläkarna får de resurser som erfordras för att motsvara kraven i den nya smittskyddslagen. En uppföljning av att så verkligen sker ligger enligt motionärerna i hela samhällets intresse.
Den nya smittskyddslagen (1988:1472), trädde i kraft den 1 juli 1989. Lagen innebär bl.a. en förstärkning av smittskyddsorganisationen. Enligt 65 § SmL har socialstyrelsen tillsynen över smittskyddet i landet.
Vid sin behandling av regeringens förslag till ny smittskyddslag (prop. 1988/89:5, 1988/89:SoU9) behandlade utskottet en motion med liknande innehåll. Utskottet konstaterade därvid att en förutsättning för ett fungerande smittskydd givetvis är att tillräckliga resurser finns såväl lokalt som centralt. Utskottet konstaterade vidare att det åligger socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att följa smittskyddsverksamheten i landet. Enligt utskottet har regeringen dessutom ett särskilt ledningsansvar när det gäller mycket svåra samhällsfarliga sjukdomar. I detta får också, anförde utskottet, anses ligga att regeringen kontinuerligt måste hålla sig underrättad om utvecklingen beträffande de samhällsfarliga sjukdomarna och att regeringen vid behov måste se till att erforderliga medel ställs till smittskyddsverksamhetens förfogande. Utskottet ansåg det därför inte nödvändigt med något särskilt riksdagsinitiativ beträffande uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till smittskyddslagen.
I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett motionsyrkande om uppföljning av smittskyddslagen. Utskottet, som erinrade om att den nya smittskyddslagen skulle träda i kraft först den 1 juli 1989, fann inte skäl till något ändrat ställningstagande.
Socialstyrelsen avser att under hösten 1990 inleda en utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya smittskyddslagen.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är viktigt att den nya smittskyddslagen följs upp. Utskottet konstaterar att socialstyrelsen under hösten inleder en utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya lagen. Motion So436 (c) får därmed i denna del anses vara tillgodosedd. Yrkande 4 i motionen avstyrks därför.
I motion So429 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande 3). Motionärerna framhåller att smittspårning är ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och att den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom kontaktspårning kan man dels finna smittade, dels få viktig information och kunskap. Enligt motionärerna fungerar kontaktspårningen olika väl i vårt land. Därför är det, anser motionärerna, nödvändigt att dess kvalitet och resurser omgående utvärderas så att åtgärder kan vidtas för att få en effektiv kontaktspårning i hela landet.
Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen (1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.
I proposition 1988/89:5 med förslaget till den nya smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare smittspridningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också -- till skillnad mot vad som gällt enligt den gamla smittskyddslagen -- införandet av en särskild bestämmelse i lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara infektionerna hänvisade propositionen till den av socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.
Socialstyrelsen har också givit ut föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18), där ett avsnitt om smittspårning ingår.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 motionsyrkanden om bl.a. kontakt- eller smittspårning. Utskottet framhöll att smittspårningen utgör ett viktigt led i aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger bör tillvaratas och analyseras. Samtidigt betonade utskottet att ett effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner förtroende för den personal som skall utföra smittspårningsarbetet. Utskottet anförde vidare att kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren personal. Utskottet såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen vidtagit för att förstärka kunskaperna om bl.a. smittspårning. och hänvisade till den ovan nämnda skriften från socialstyrelsen Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Utskottet underströk starkt vikten av att kontaktspårningen snarast byggs ut.
I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag till ny smittskyddslag behandlades, hänvisade utskottet till de ovan återgivna uttalandena i proposition 1988/89:5. Med anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet att smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till de berördas integritet.
I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett motionsyrkande om kontaktspårning. Utskottet erinrade om de tidigare uttalandena om betydelsen av smittskyddsarbetet och också om behovet av kunnig personal för detta arbete. Utskottet konstaterade att den nya smittskyddslagen innebär en förstärkning av smittskyddsorganisationen och ansåg det mot denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av då aktuella motionsyrkanden.
Socialstyrelsens utvärdering av smittskyddslagen inkluderar en uppföljning när det gäller kontaktspårning. En särskild arbetsgrupp arbetar med ett informationsmaterial till bl.a. landstingen som skall belysa kostnadseffektiviteten i en väl fungerande kontaktspårning. Arbetsgruppen arbetar med att ta fram material om hur många fall man hittat via kontaktspårning, kostnadseffekter av kontaktspårning och hur kontaktspårning kan bedrivas.
Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med representanter för olika verksamheter som arbetar med abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. När det gäller de sexuellt överförbara sjukdomarna framhålls kontaktspårningens betydelse. Den modell för organisationen för kontaktspårning som införts i Värmlands läns landsting nämns särskilt.
Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde den 5 april 1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt verka för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Som underlag för sådana insatser har förbundet överlämnat den nämnda skriften.
Sedan början av år 1989 pågår ett forskningsprojekt som kallas Att bekämpa HIV med kontaktspårning -- metoder och utvärdering. I projektet, som stöds av bl.a. AFAs fond för HIV-epidemiologi och beräknas pågå under två år, deltar ett stort antal mottagningar i Sverige som ger vård till HIV-patienter. Resultaten av en första delstudie har presenterats i bl.a. Läkartidningen (1989:46 4026--4030). Av artikeln i Läkartidningen framgår att man från 463 patienter har kunnat identifiera 800 kontakter. 261 av dessa var HIV-positiva. För 118 av dessa var deras infektion tidigare okänd.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om betydelsen av smittspårning. Den utvärdering av smittskyddsverksamheten och smittskyddslagen som socialstyrelsen aviserat skall även innehålla en uppföljning när det gäller kontaktspårning. Betydelsen av kontaktspårning har vidare uppmärksammats av Landstingsförbundet. Ett forskningsprojekt pågår också som gäller metoder och utvärdering av kontaktspårning. Med hänsyn härtill behövs enligt utskottet inte något initiativ från riksdagens sida. Motion So429 (m) yrkande 3 avstyrks.
I motion So429 (m) hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare (yrkande 5).
I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya smittskyddslagen framhölls att det är av utomordentligt stor betydelse för smittskyddet att man i så stor utsträckning som möjligt underlättar för den enskilde att ta kontakt med hälso- och sjukvården. Enligt propositionen borde därför alla sjukvårdsbesök inom den landstingskommunala vården, som görs med anledning av en samhällsfarlig sjukdom, vara gratis för den enskilde. Detta bör, framhölls det i propositionen, gälla både den undersökning och utredning som görs för att fastställa om en sådan sjukdom föreligger och den efterföljande vård och behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att vård och behandling skall vara gratis för patienten ansågs i propositionen inte utgöra något hinder mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård. För den som väljer att vända sig till privatpraktiserande läkare vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom föreslogs i propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall erläggas vid besök för vård eller behandling.
Vid sin behandling av förslaget till ny smittskyddslag behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu aktuella. Utskottet hänvisade därvid (1988/89:SoU9 s. 13--14) till uttalandena i propositionen. Utskottet delade uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett fungerande smittskydd att var och en som smittats av en samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att kontakterna med sjukvården därför måste underlättas så mycket som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala sjukvården gratis för patienten ansågs utgöra en väg till detta mål. Det ansågs likaså värdefullt att besök hos privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger är gratis. När det gäller vård och behandling delade utskottet den uppfattning som framfördes i propositionen att patientavgift bör erläggas om denna ges av en privatpraktiserande läkare. Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Frågan om kostnadsfri behandling hos privatpraktiserande läkare behandlades på nytt i betänkandet 1988/89:SoU21. Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning och avstyrkte den då aktuella motionen. (Reservation m)
Utskottet finner inte någon anledning att ändra sin inställning i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motion So429 (m) yrkande 5.
I motion 1989/90:So477 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svamporganismer som anmälningspliktig sjukdom i smittskyddslagen. Motionären behandlar framför allt svamporganismer såsom Aspergillus. Enligt motionären företer Aspergillus stora likheter med vissa andra sjukdomar som är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Motionären nämner bl.a. legionärssjuka och infektioner orsakade av atypiska mykobakterier. Enligt motionären är det angeläget att se till att de många människor som i dag på olika sätt har lätt att få svampinfektioner får en realistisk möjlighet till adekvat behandling. Ett sätt är att göra infektion av svamporganismer till en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen.
Enligt 3 § smittskyddslagen indelas de smittsamma sjukdomarna i samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma sjukdomarna skall anmälas enligt särskilda föreskrifter i smittskyddslagen. Sådana sjukdomar benämns anmälningspliktiga sjukdomar. De samhällsfarliga sjukdomarna och de övriga smittsamma sjukdomarna som skall anmälas anges i en bilaga till smittskyddslagen. Anmälan skall också ske beträffande andra sjukdomar som är eller misstänks vara smittsamma, om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller uppträder i en elakartad form.
Det ankommer i första hand på riksdagen att besluta om ändring av bilagan. Om riksdagens beslut om ändring inte kan avvaktas får regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom som uppträder eller inom kort kan uppträda, om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning, dels medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de smittade. En sådan föreskrift får meddelas endast om de nämnda verkningarna av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan. Regeringen får föreskriva att en viss smittsam sjukdom som annars inte är anmälningspliktig skall anmälas enligt föreskrifterna i smittskyddslagen. Regeringens beslut skall sedan underställas riksdagens prövning (4 § smittskyddslagen).
Den nuvarande förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar i smittskyddslagen upptar inte Aspergillus-infektion.
Enligt 1 § smittskyddslagen omfattar lagen i princip alla smittsamma sjukdomar, oavsett hur allvarliga eller utbredda de är. Enligt 7 § smittskyddslagen har smittskyddsläkaren skyldighet bl.a. att följa smittskyddssituationen i landstinget och att verka för att förebyggande åtgärder vidtas. Socialstyrelsen har enligt 65 § smittskyddslagen tillsynen över smittskyddet i landet. Statens bakteriologiska laboratorium, SBL, har inte ålagts några särskilda skyldigheter enligt smittskyddslagen. I propositionen till lagen nämns dock att laboratoriet har ställning som ett nationellt expertorgan inom smittskyddet. Enligt förordningen med instruktion för laboratoriet (1988:1241) har SBL till uppgift att bl.a. hålla beredskap mot epidemiska sjukdomar.
I ett frågesvar den 12 december 1989 (RD 44) om skyddet mot smittsamma sjukdomar, där just frågan om införande av Aspergillus-infektion som anmälningspliktig sjukdom behandlades, hänvisade socialministern till att riksdagen så sent som i december 1988 tagit ställning till vilka sjukdomar som skall vara anmälningspliktiga. Han ansåg inte att det sedan dess inträffat något som utgör tillräcklig anledning till en utökning av antalet anmälningspliktiga sjukdomar enligt smittskyddslagen.
Utskottet utgår ifrån att de för smittskyddet ansvariga myndigheterna tar de initiativ som behövs om förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar i smittskyddslagen behöver utökas. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte för närvarande. Utskottet avstyrker motion So477 (fp).
I motion So429 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom (yrkande 6). Motionärerna konstaterar att smittskyddslagen saknar straffbestämmelser och att det därför är nödvändigt att se över brottsbalkens bestämmelser så att de verkligen kan tillämpas om någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt motionärerna råder det osäkerhet om huruvida nuvarande regler är tillämpliga.
Den gamla smittskyddslagen (1968:231) innehöll ursprungligen en straffbestämmelse, enligt vilken den som led av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke om det hade könsligt umgänge kunde dömas till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gällde om någon med uppsåt eller oaktsamhet på annat sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk sjukdom. Denna straffbestämmelse upphävdes dock genom beslut av riksdagen hösten 1985 (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 33). Ett upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle dock, enligt vad som framhölls i propositionen, inte innebära att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap. brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott. Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt. grov misshandel i 3 kap. 6 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §, spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken.
Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4 s. 7). I sammanhanget framhöll utskottet vad gällde frågan om straffbarhet enligt brottsbalken att bedömningen huruvida någon gjort sig skyldig till brott ankommer på vederbörande domstol och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.
I anslutning till regeringens förslag till den nya smittskyddslagen väcktes en motion av samma innebörd som den nu aktuella. Utskottet redovisade därvid de ovan återgivna uttalandena och anförde vidare (1988/89:SoU9 s. 20):
Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken måste avgöras av vederbörande domstol. Såvitt utskottet har sig bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i brottsbalken.
Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.
Frågan om en översyn av brottsbalken behandlades på nytt i betänkandet 1988/89:SoU21. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning och avstyrkte därför den då aktuella motionen. (Reservation m)
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därför motion So429 (m) yrkande 6.
Metadonbehandling
I motion 1989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om metadonbehandling (yrkande 7). Motionärerna hänvisar till att HIV-epidemin sprids inom narkomangruppen dels genom injektionsmissbruk, dels sexuellt. För att hejda HIV-epidemien är det enligt motionärerna av yttersta vikt att i första hand narkotikamissbruket bekämpas. Om detta ej lyckas bör metadonbehandling kunna lämnas i medicinskt kontrollerade former. Alltför många narkomaner står i dag i kö för metadonbehandling och många avlider i väntan på denna behandling. En snabb utbyggnad av ytterligare metadonprogram som svarar mot behoven är därför, enligt motionärerna, angelägen. Strikta medicinska kriterier bör tillämpas vid intagningen till metadonbehandling, vilket dock inte bör utesluta akutbehandling till döende injektionsmissbrukare (s.k. nödmetadon).
I motion 1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen skall besluta undanröja den maximering av antalet metadonpatienter till 300 personer som föregående riksmöte fastställde (yrkande 2). I motionen begärs också ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om åtgärder för att undanröja köerna till metadonbehandling (yrkande 3). Motionärerna framhåller att metadonbehandling dels skyddar mot HIV-spridning, dels minskar dödligheten i missbrukargruppen om behandlingen sätts in i tid. Motionärerna anser det medicinskt sett oetiskt att sätta gränser för livräddande behandling. Därför bör det av riksdagen beslutade taket för metadonbehandling omgående tas bort.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 ett motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta antal för de missbrukare som får metadonbehandling. I betänkandet redovisades det program för metadonbehandling för opiatmissbrukare som sedan en längre tid funnits vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade också att socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga metadonprogrammet till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund) och till att omfatta högst 300 patienter. Vidare redovisades de föreskrifter som socialstyrelsen utfärdat för metadonunderhållsbehandlingen (SOSFS 1988:4).
I det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):
HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och internationellt har också visat att HIV-smittan sprids mycket snabbt i denna grupp.
Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från 150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs. Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Utskottet återkom till frågan i betänkandet 1988/89:SoU21. Därvid konstaterade utskottet att det efter socialstyrelsens beslut att utöka antalet platser för metadonbehandling av narkomaner kommit till stånd en verksamhet med utdelning av metadon i Stockholm. Det noterades att den praktiska verksamheten mera än i Uppsala kommit att inriktas på behandling i öppen vård. Enligt vad som dittills rapporterats ingick vid den tidpunkten 200 personer i metadonprogrammet. På väntelista stod då ytterligare 200 personer. Vid den tidpunkten tog man in tre--sex nya patienter per månad i programmet. Enligt vad utskottet erfarit var det dock inte det tak som satts till högst 300 personer som utgjorde det största hindret mot att antas till metadonbehandling utan bristen på utbildad personal. Utskottet hänvisade till utskottets tidigare uttalanden om att urvalet av klienter för behandling med metadon måste ske med stor restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet framhöll också att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Vad gällde kraven på att taket för antalet metadonpatienter på 300 personer skall undanröjas vidhöll utskottet sin tidigare inställning. Det betonades att det inte är den maximering som satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att de som väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte kunna få den avsedda behandlingen. Utskottet såg därför inte något skäl att ändra sin tidigare inställning i denna del. Det då aktuella motionsyrkandet avstyrktes. (Reservation fp)
Socialstyrelsen beslutade efter rekommendation av bl.a. aids-delegationen den 15 juni 1990 att maximiantalet metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450. Styrelsen har också utarbetat reviderade föreskrifter för metadonbehandling (SOSFS(M) 1990:16). De nya föreskrifterna tillämpas fr.o.m. den 1 oktober 1990.
I augusti 1990 var 220 personer antagna för metadonbehandling i Stockholm. Under våren 1990 togs 10--12 patienter in varje månad. Under sommaren har dessutom ett antal patienter, som ställts in på metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, förts över till Stockholm för fortsatt behandling där.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen, efter rekommendation av bl.a. aids-delegationen, beslutat höja maximiantalet metadonpatienter. Styrelsen har också givit ut nya föreskrifter för metadonbehandling. Utskottet noterar även att antalet personer som är antagna för metadonbehandling i Stockholm ökat. De aktuella motionsyrkandena bör mot denna bakgrund anses tillgodosedda enligt utskottet. Motionerna So317 (fp) yrkande 7 och So430 (fp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.
Utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
I motion So430 (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om omprövning av sprututbytesprogrammet (yrkande 4). Motionärerna anser övervägande skäl tala för program där narkomaner får tillgång till rena sprutor och spetsar. Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör infektionsklinikerna omgående införa sprututbytesprogram i enlighet med den modell som används i Lund, dvs. inom en medicinsk ram med stöd av den lokala socialtjänsten och sjukvårdshuvudmannen i området.
I motion So436 (c) begärs ett tillkännagivande av vad som anförs i motionen om eventuell lagändring i samband med "fria sprutor" (yrkande 6). Skälen till att man tillstyrkt en begränsad försöksverksamhet var enligt motionärerna att en sådan skulle kunna ge besked om den smittspridningshämmande verkan som utdelning av rena sprutor har. Socialtjänstens medverkan skulle innebära en garanti för att hjälp mot missbruket sätts in. I motionen hänvisas till kritiken från läkare att politiker inte skall sätta sig över läkarnas professionella åsikter. Enligt denna kritik är det den behandlande läkarens sak att avgöra om det är lämpligt att förse patienten med nya sprutor. Motionärerna anser dock att det just i detta sammanhang uppkommit en konflikt, där samhällets intresse av att kunna bedriva en verkningsfull narkotikapolitik måste få komma till uttryck. Motionärerna framhåller att denna konflikt snarast måste lösas. Annars riskeras det nödvändiga samarbetet mellan socialtjänsten och infektionsläkarna. Om konflikten inte kan lösas bör regeringen, enligt motionärerna, överväga en lagändring innebärande att samhällsintresset i detta sammanhang kan garanteras.
Regeringen lämnade i skrivelse 1988/89:94 en redogörelse för verksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. Socialstyrelsens utvärdering av det s.k. Lundaprojektet redovisades också liksom socialstyrelsens förslag om fortsatt utdelning av sprutor och kanyler i form av en kontrollerad och begränsad försöksverksamhet. Regeringen redogjorde i skrivelsen för sin syn på vilka villkor som borde gälla för en sådan verksamhet.
Efter ingående överväganden godtog utskottet (1988/89:SoU21 s. 11 f) den bedömning som gjorts av regeringen, socialstyrelsen och andra att man genom en fortsatt, noga kontrollerad försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler bör söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. Utskottet betonade att försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet. Utskottet ansåg övervägande skäl tala för en begränsning av försöksverksamheten till högst tre platser i landet. Utskottet tog inte ställning till vilka dessa tre platser bör vara. Enligt utskottet borde dock Stockholmsområdet undantas utan att kraven på vetenskaplighet därmed skulle kunna anses bli eftersatta. Beträffande verksamheterna i Malmö och Lund ansåg utskottet att en ändring av inriktningen av verksamheterna måste ske om de skall vara med i kommande projekt. I övrigt delade utskottet regeringens uppfattning om försöksverksamhetens utformning.
En avgörande förutsättning för utskottets inställning till försöksverksamheten var att utbyte av sprutor och kanyler begränsas till den verksamheten. Om det visar sig att detta krav inte uppfylls förutsatte utskottet att regeringen eller socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan stoppa utbytesverksamheten.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:212). (Reservation av två m-ledamöter till förmån för motionsyrkanden som förespråkade att all försöksverksamhet skulle upphöra; reservationer av fp resp. mp till förmån för motionsyrkanden som förespråkade försöksverksamhet som sträckte sig längre än den utskottet tillstyrkt)
Efter riksdagens beslut om en begränsad försöksverksamhet gick socialstyrelsen ut till alla landsting med erbjudande att på de villkor som uppställts av riksdagen och regeringen inkomma med ansökningar att delta i försöksverksamhet. Det var då känt att sju landsting redan bedrev någon form av verksamhet med utdelande av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. Socialstyrelsen gjorde också en telefonenkät till landstingen varvid det visade sig att utdelning av sprutor och kanyler förutom i enstaka undantagsfall förekom i fyra landsting. Ansökan att få delta i försöksverksamhet har därefter inkommit från Malmö kommun och Malmöhus läns landsting inom ramen för det tidigare s.k. Malmö--Lund-projektet. Socialstyrelsen har därefter i enlighet med vad som sagts av riksdag och regering kontaktat medicinska forskningsrådet (MFR). Ett kvarstående problem är hur försök med utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare skall kunna utvärderas. Något formellt beslut om genomförande av försöksverksamhet har socialstyrelsen ännu inte fattat.
Socialstyrelsen har i en skrivelse till alla landsting uppmanat landstingen att fr.o.m. den 1 januari 1990 upphöra med all utdelning av sprutor och kanyler. Efter kontroller har det visat sig att all sådan verksamhet numera har upphört, dock med undantag för Malmö--Lund och Uppsala läns landsting. I jämförelse med den tidigare verksamheten i Malmö och Lund kan nämnas att socialtjänsten där numera medverkar i verksamheten. Uppsala läns landsting har dock erinrat samtliga läkare i landstingen om riksdagens och regeringens beslut att all utdelning av sprutor och kanyler utanför kontrollerad försöksverksamhet måste upphöra. Det råder dock viss oklarhet om all utdelning av sprutor och kanyler därefter upphört. Socialstyrelsen avser att följa upp saken under hösten. Aids-delegationen har nyligen begärt att man inom regeringskansliet överväger olika möjligheter att lagstiftningsvägen förhindra fortsatt utdelning av sprutor och kanyler i Uppsala. Delegationen har också tagit upp diskussioner med landstinget i Uppsala för att få underlag för ytterligare åtgärder.
Som svar på en interpellation om utdelning av sprutor till personer som missbrukar narkotika intravenöst anförde statsrådet Lindqvist den 16 november 1990 bl.a. att han fann att den nämnda verksamheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala strider mot de uttalanden som gjorts av regering och riksdag. Han skulle därför informera sig om vad som framkommer dels vid aids-delegationens besök i Uppsala, dels vid aids-delegationens fortsatta överväganden i frågan. Först därefter ansåg statsrådet att han var beredd att överväga eventuella ytterligare åtgärder.
Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet. Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker utanför den speciella försöksverksamheten. Motion So436 (c) yrkande 6 får med det anförda anses tillgodosedd. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet. Motion So430 (fp) yrkande 4 avstyrks därför.
Anonymitet vid HIV-test
I motion So430 (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförs om möjligheten till anonymitet vid HIV-testning (yrkande 5). Motionärerna anser att full anonym testning bör kunna utföras för dem som så önskar. Den lilla förlust som anonym testning medför för samhällskontrollen uppvägs enligt motionärerna mer än väl av det faktum att fler kan antas vilja testa sig.
Frågan om anonymitet vid HIV-testning har behandlats av utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet 1988/89:SoU9 redovisades de regler som finns i patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om provning för infektion av HIV. Där återgavs också utförligt utskottets tidigare ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet vidhöll uppfattningen att en fullständig anonymitet vid HIV-test skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Då aktuella motioner avstyrktes.
I betänkandet 1989/90:SoU21 anförde utskottet endast att det inte ändrat inställning i frågan om anonymitet. Den då aktuella motionen avstyrktes. (Reservation fp, vpk och mp)
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därför motion So430 (fp) yrkande 5.
Ersättning till patienter som smittats i samband med blodtransfusion
I motion 1989/90:So510 av Göran Allmér (m) hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med förslag om statlig ersättning till transfusionssmittade HIV-patienter (yrkande 1). Motionären anser att de nuvarande ersättningsmöjligheterna genom Konsortiet för patientförsäkringar är otillräckliga.
Antalet personer som genom blodprodukter fått HIV uppgick den 31 juli 1990 till 192. Av dessa har 91 smittats genom blodtransfusioner. 11 personer har avlidit.
Huvudmännen för hälso- och sjukvården har tecknat avtal om patientförsäkring för att patienter som drabbas av allvarliga komplikationer skall kunna få ersättning utan större förfång. Ersättning lämnas utan att den skadelidande behöver bevisa att skadan vållats genom fel eller försummelse. Patientförsäkringen ger de skadade ersättningar enligt skadeståndsrättsliga principer.
Till dem som HIV-smittats i samband med behandling inom hälso- och sjukvården har patientförsäkringen, så snart smittan blivit känd, inledningsvis betalat ut ett engångsbelopp på högst 90000 kr. Efter ingående diskussioner mellan företrädare för de transfusionssmittade och patientförsäkringen har enighet nåtts om ett schablonmässigt engångsbelopp på ytterligare 145000 kr. Beloppet är skattefritt och innebär att försäkringen förskotterar den ersättning som de smittade beräknas komma att ha rätt till enligt försäkringsvillkoren. Detta erbjudande kom till efter önskemål från de smittade, och flertalet har valt att utnyttja möjligheten att utan väntetid kunna disponera ersättningen.
Om de smittade på grund av infektionen inte längre kan arbeta betalar patientförsäkringen dessutom ut en livränta som avses ge en bibehållen ekonomisk standard. Efterlevande make/maka och barn har också rätt till underhållsersättning från försäkringen.
Nivån på försäkringen följer de nivåer som gäller för skadeståndsersättning enligt dagens praxis i Sverige. Regeringen tillkallade i slutet av år 1988 en kommitté (dir. 1988:76 med ändring enl. beslut den 5 oktober 1989) med uppgift att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. En av kommitténs huvuduppgifter är att överväga om ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Kommittén beräknas avsluta sitt arbete före utgången av år 1991. Frågan om ersättning till transfusionssmittade behandlas med förtur av kommittén.
Lagutskottet, som handlägger patient- och läkemedelsförsäkringsfrågor, har under våren 1990 med hänvisning till det pågående utredningsarbetet avstyrkt motionskrav om höjning av ersättningsbeloppen från patient- och läkemedelsförsäkringarna. Utskottet uttalade dock i det sammanhanget att det självfallet är angeläget att den som skadas på grund av felbehandling eller av läkemedel kompenseras fullt ut för skadan (1989/90:LU30). Några skäl för att just de som tillfogas behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett skall vara berättigade till påtagligt högre ersättning för ideell skada än andra människor som oförskyllt drabbas av en personskada kunde utskottet dock inte finna. Lagutskottets betänkande har godkänts av riksdagen (RD 1989/90:123).
Socialutskottet har bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU17 framhållit betydelsen av att de människor som drabbats av HIV-smitta genom blodprodukter på allt sätt får samhällets stöd.
Utskottet anser det viktigt att de människor som genom blodprodukter smittats av HIV på allt sätt får samhällets stöd. Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet anser dock utskottet att riksdagen nu bör avstå från något sådant initiativ som avses i motion So510 (m). Yrkande 1 i motionen avstyrks därför.
Utskottet hemställer
1. beträffande informationen om HIV och aids att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So429 yrkande 2 och 1989/90:So436 yrkande 1, res. 1 (m, c)
2. beträffande stödet till frivilligorganisationer att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 5, res. 2 (m, c)
3. beträffande information till homo- och bisexuella att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 7,
4. beträffande stärkande av ungdomars identitet att riksdagen avslår motion 1989/90:So541 yrkande 1, res. 3 (v)
5. beträffande statliga bidrag till Stockholm att riksdagen avslår motion 1989/90:So647 yrkande 3,
6. beträffande uppföljning av smittskyddslagen att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 4,
7. beträffande kontaktspårning att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 3, res. 4 (m)
8. beträffande patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 5, res. 5 (m)
9. beträffande infektion av Aspergillus att riksdagen avslår motion 1989/90:So477,
10. beträffande viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 6, res. 6 (m)
11. beträffande maximering av antalet metadonpatienter m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So317 yrkande 7 och 1989/90:So430 yrkandena 2 och 3,
12. beträffande utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So430 yrkande 4 och 1989/90:So436 yrkande 6, res. 7 (fp) res. 8 (m) - motiv.
13. beträffande anonymitet vid provtagning att riksdagen avslår motion 1989/90:So430 yrkande 5, res. 9 (fp, v, mp)
14. beträffande statlig ersättning till transfusionssmittade att riksdagen avslår motion 1989/90:So510 yrkande 1. res. 10 (m)
Stockholm den 27 november 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Barbro Westerholm (fp).
1. Informationen om HIV och aids (mom. 1)
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "När det" och slutar med "(c) yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Eftersom det främsta spridningssättet för HIV är genom sexuellt umgänge anser utskottet, i likhet med motionärerna, att information som påverkar attityder och beteenden är avgörande för att hejda smittspridningen. Det är angeläget att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter och att informationen till allmänheten varieras och utformas så att människor väcks till insikt och engagemang, till att söka ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste framhållas tydligare. Utskottet anser att ett bra tillfälle att ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid HIV-testning. Sådan rådgivning har emellertid inte alltid fungerat, varför en utvärdering av rådgivningen bör komma till stånd.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So429 (m) yrkande 2 och So436 (c) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande informationen om HIV och aids att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So429 yrkande 2 och 1989/90:So436 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Stödet till frivilligorganisationer (mom. 2)
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det förebyggande arbetet inte får avstanna. Om det skall vara möjligt att hantera vetskapen om att en kamrat är smittad behövs det mer information, fler samtal och mer förberedelsearbete. I det här sammanhanget har bl.a. frivilligorganisationerna viktiga uppgifter att fylla. Bidrag har visserligen utgått till organisationernas informationsarbete, men utskottet anser att restriktiviteten varit onödigt stor när det gäller beviljande av anslag. Enligt utskottets uppfattning bör en större del av de statliga informationsmedlen avsättas till frivilligorganisationernas förebyggande och stödjande arbete.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So436 (c) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande stödet till frivilligorganisationer att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So436 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Stärkande av ungdomars identitet (mom. 4)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet ansåg" och slutar med "(vpk) yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att det HIV-förebyggande arbetet för både homo- och heterosexuella ungdomar inte blir en ytlig information eller att det begränsas till kondompropaganda. För att kunna ta ansvar för sitt sexuella beteende och undvika att riskera att smittas måste ungdomar förutom information också få möjlighet att stärka sin egen identitet och därmed sitt självförtroende och sin handlingsberedskap.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So541 (vpk) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande stärkande av ungdomars identitet att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So541 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Kontaktspårning (mom. 7)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Den utvärdering" och slutar med "yrkande 3 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det är av stor betydelse att den bedrivs intensivt och på ett kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom kontaktspårning kan man dels finna smittade, dels få viktig information och kunskap. Utskottet konstaterar dock att kontaktspårningen fungerar olika väl i landet. Därför är det nödvändigt att dess kvalitet och resurser omgående utvärderas så att åtgärder kan vidtas för att få en effektiv kontaktspårning i hela landet.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande kontaktspårning att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen (mom. 8)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "(m) yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri för patienten om den utförs inom den landstingskommunala sjukvården. Endast undersökningar som utförs av en privat verksam, försäkringsansluten läkare för att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är gratis för patienten. Utskottet avvisar bestämt den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård. Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller sexuellt överförda sjukdomar. När det gäller HIV torde valfriheten vara av avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till sjukvården. Utskottet anser att vård och behandling bör vara kostnadsfria oavsett hos vilken läkare en smittad avser söka vård och behandling. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring av smittskyddslagen i enlighet härmed.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser (mom. 10)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(m) yrkande 6." bort ha följande lydelse:
Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt utskottets mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser därför att en översyn av brottsbalken i aktuellt avseende bör göras.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare (mom. 12)
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle. Kraftfulla åtgärder måste enligt utskottets mening vidtas för att hindra narkotikans vidare spridning och stödja narkomanerna i deras ansträngning att upphöra med missbruket. I detta arbete fyller hälso- och sjukvården en viktig uppgift.
Oberoende härav är det även en uppgift för hälso- och sjukvården att förebygga och behandla ohälsa bland narkomaner. Narkotikamissbrukare har samma rätt till en god hälso- och sjukvård som andra människor i Sverige. Hälso- och sjukvården har också ansvar för smittskyddet och bekämpningen av sjukdomar som HIV.
Vissa sjukdomar, såsom gulsot och HIV, sprids i stor utsträckning genom att narkomaner delar förorenade injektionsverktyg. Såvitt gäller HIV är detta en av farsotens viktigaste spridningsvägar. Det finns en rad kända exempel på att stora delar av injektionsmissbrukarna inom skilda storstadsområden på kort tid har infekterats med HIV på detta sätt. Smittade missbrukare har sedan på sexuell väg fört infektionen vidare till den icke-missbrukande befolkningen.
Det är mot denna bakgrund som man på många håll i världen har startat sprututbytesprogram för att motverka bruket av förorenade verktyg och därmed hejda spridningen av HIV. I många länder kan sprutor och kanyler köpas fritt på apoteken. WHO har fastslagit att injektionsmissbrukare inte bör förmenas tillgång till rena verktyg. Vid ett expertmöte som WHO höll i Sverige 1986 var det enbart från svensk sida som det riktades invändningar mot denna i övrigt enhälligt omfattande rekommendation.
Den verksamhet som bedrivs i Lund och Malmö bygger följaktligen på en grundsyn som har stark internationell förankring. Även i Sverige har denna grundsyn accepterats av t.ex. Läkaresällskapet, Läkarförbundet, Läkare mot aids, Svensk psykiatrisk förening, RFHL, Verdandi, Alro samt Statens medicinsk-etiska råd.
Ingen av de vetenskapliga utvärderingar som genomförts har kunnat påvisa några från narkotikapolitisk synpunkt negativa effekter av programmet i Lund och Malmö. Tvärtom har man kommit i kontakt med tidigare okända narkomaner och kunnat erbjuda dem såväl HIV-test som hälsoupplysning och narkomanvård. Som tidigare påpekats från socialstyrelsen går det visserligen inte att med säkerhet fastställa sambandet mellan sprututbytesverksamheten och den mycket låga smittspridningen bland injektionsmissbrukare i Malmö--Lund-området, men resultaten är ändå så pass lovande att en fortsatt och vidgad verksamhet enligt samma modell rekommenderas.
Utskottet anser att sprututbytesverksamheten bör bedrivas i samverkan och kontakt med andra samhällsorgan såsom socialtjänsten och polisen. Utskottet ser dock ingen anledning att uppställa den typ av restriktioner som regeringen tidigare gjort. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det knappast är genom metodanvisningar från riksdag och regering som framgångsrik vetenskaplig verksamhet kan bedrivas. Det är enligt grundlagen (RF 11:7) heller inte statsmakterna som har att avgöra vilka typer av förebyggande insatser som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Denna typ av professionella bedömningar ankommer på läkarna och prövas i sista hand av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Att motverka utnyttjandet av förorenade injektionsverktyg är självfallet enbart en av flera metoder som bör utnyttjas i arbetet mot HIV. Med tanke på den allvarliga risken för fortsatt smittspridning inom narkomangruppen samt genom narkomangruppen ute i den icke-missbrukande befolkningen är det emellertid oansvarigt att inte omedelbart och på bred front pröva även denna metod. Värdefull tid har redan gått förlorad genom den snäva attityd som riksdagen hittills har intagit. I kampen mot en dödlig farsot som HIV duger det enligt utskottets mening inte att uppställa så höga krav på visshet att endast långvarigt prövade motmedel kan användas.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So430 (fp) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion So436 (c) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So430 yrkande 4 och med avslag på motion 1989/90:So436 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare (motiveringen till mom. 12)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids största problem. Narkotika är ett dödligt gift och dess användning har dessutom förorsakat det svenska samhället en dyster brottsutveckling. Denna insikt har bl.a. givit riksdagen anledning att fatta ett beslut om kriminalisering av narkotikakonsumtion. Det ter sig därför verklighetsfrämmande att samma riksdag skulle medge att man tillhandahåller verktygen åt missbrukarna, vilket skulle underlätta ett fortsatt missbruk och brottsliga handlingar. Mot denna bakgrund tar utskottet bestämt avstånd från varje tanke på att en fri utdelning eller ett fritt utbyte av sprutor och kanyler till missbrukare skall tillåtas förekomma.
Försöksverksamhet med utbyte av sprutor står i klar strid med riksdagens restriktiva hållning att eliminera alla led i narkotikahanteringen, ett förhållningssätt som för övrigt överensstämmer med ansträngningarna att begränsa HIV-smittan. En verksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare kan således inte godtas utifrån dagens kunskaper och erfarenheter.
Uppfattningen att utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare skulle leda till minskad smittspridning och i ett längre perspektiv minskat narkotikamissbruk bygger enligt utskottets mening på en felaktig -- och fördomsfull -- bedömning av narkotikamissbrukarens roll för spridning av HIV-smitta i samhället och på en felaktig analys av narkotikamissbrukarens livsföring.
Kriminalisering av själva narkotikamissbruket, kraftigt ökat sociallagstvång mot narkotikamissbrukare och utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare är ett budskap som inte går att förstå. En verksamhet med utdelning av sprutor sammantaget med övriga nämnda tvångsåtgärder motverkar den enskilda individens möjligheter att seriöst överväga eget ansvarstagande för den personliga livsföringen. Personligt ansvarstagande är det enda verkligt effektiva medlet mot ökad smittspridning. Denna åsikt omfattas av samhällets myndigheter och propageras för till allmänheten och bör självfallet gälla även missbrukare.
Utdelning av sprutor och kanyler ökar risken för ytterligare stigmatisering av en redan utslagen grupp. Det är en risk som inte bör tas för en åtgärd med så osäkert smittskyddsvärde. Motiven för en fortsatt försöksverksamhet är inte övertygande. De etiska motiven för en avvisande hållning överväger. Utskottet anser därför att försöksverksamheten snarast skall avbrytas.
I stället för försöksverksamhet måste kraftfulla åtgärder sättas in såväl mot narkotikamissbruket som mot HIV/aids. Utskottet vill ännu en gång framhålla vad som sagts i det föregående om att kampen mot narkotikamissbruket måste föras med samma kraft och envishet som kampen mot aids och att samhället inte vare sig i ord eller handling får agera så att den ena kampen uppfattas som mindre viktig än den andra. De nu aktuella motionerna avstyrks.
9. Anonymitet vid provtagning (mom. 13)
Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp) och Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(fp) yrkande 5." bort ha följande lydelse:
När det gäller bekämpningen av HIV/aids är det utomordentligt angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av HIV-virus låter testa sig. Om möjligheten till fullständig anonymitet ger dem som nu underlåter att testa sig ett ökat förtroende för sjukvården, måste värdet av detta anses uppväga den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte får personuppgifter. Läkare med erfarenhet från infektionssjukvård och venerologiska mottagningar har framhållit att erfarenheten visat att ytterst få vill vara anonyma även i fortsättningen, om det visar sig att de har en HIV-infektion. Om någon begär fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta och därefter uppehåller en förtroendefull kontakt med läkare för råd och fortsatta undersökningar så har trots allt sjukvården nått sitt syfte. Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör vara möjlig, även om test visar att HIV-infektion föreligger. Regeringen bör vidta de åtgärder som erfordras för att göra detta möjligt.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So430 (fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande anonymitet vid provtagning att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So430 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Statlig ersättning till transfusionssmittade (mom. 14)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Med hänsyn" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
De nya ersättningsreglerna till dem som drabbats av transfusionssmitta ger ett bättre stöd än de gamla, men kan enligt utskottet ändå inte anses tillräckliga. Familjeförsörjare måste känna en outsäglig oro för hur de skall kunna trygga sina barns framtid, eftersom möjligheten till privata försäkringar är stängd. Även om pengar aldrig kan ersätta den uppkomna skadan kan de underlätta i en svår situation och uppfattas som ett ansvarskännande för vad som inträffat. Regeringen bör därför snarast lägga fram förslag till en statlig ersättning till transfusionssmittade HIV-patienter. Denna ersättning bör utgå retroaktivt till alla transfusionssmittade i landet och lämnas oberoende av var transfusionssmittan skett.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So510 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande statlig ersättning till transfusionssmittade att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So510 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Maximering av antalet metadonpatienter m.m.
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anför:
Det råder enighet om att metadonbehandling endast får ges under strikt medicinsk kontroll. Målgruppen är tunga missbrukare som aktivt försökt men inte lyckats upphöra med sitt missbruk. Därtill kan det i enskilda fall finnas skäl att ge metadon för att lindra lidandet hos svårt sjuka narkomaner främst de som utvecklat aids och vars återstående livstid är begränsad.
I två år har riksdagsmajoriteten inskärpt att antalet patienter i metadonprogrammen inte får överstiga 300. Vi har lika länge hävdat att detta tak är orimligt och kan leda till att narkomaner som svarar mot de uppställda kriterierna förmenas adekvat behandling. Socialstyrelsen har nu emellertid satt sig över riksdagens beslut och på förslag av aids-delegationen höjt taket till 450. Majoriteten noterar detta utan en blinkning.
Det inträffade bekräftar vår uppfattning att taket inte fyller någon funktion.
Sammanfattning 1 Motioner 1 Utskottet 2 Inriktningen av arbetet med HIV/aids 2 Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet 9 Metadonbehandling 16 Utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare 18 Anonymitet vid HIV-test 20 Ersättning till patienter som smittats i samband med blodtransfusion 21 Hemställan 22 Reservationer 23 Särskilt yttrande 30