Betänkande 1992/93:LU46
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU46
Ersättning till hiv-smittade blödarsjuka m.fl.
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet två motionsyrkanden om ersättning till dem som smittats med hiv vid behandling inom den offentliga sjukvården med blod och blodprodukter och till deras anhöriga.
I samband med behandlingen av ärendet har företrädare för Social- departementet den 23 mars 1993 redovisat de ersättningar som utgått till denna kategori hiv-smittade. Vidare har representanter för de hiv-smittade blödarsjuka och de transfusionssmittade den 30 mars 1993 inför utskottet redovisat de smittades situation och framlagt vissa önskemål om ekonomisk ersättning från statens sida.
Utskottet förordar med anledning av motionerna ett tillkännagivan- de av i huvudsak följande innebörd. Regeringen bör bevaka rättsut- vecklingen den närmaste tiden i fråga om skadestånd till hiv-smittade. Vidare bör regeringen, om rättsutvecklingen eller de fortsatta övervä- ganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra särskilda omständigheter föranleder det, på nytt överväga frågan om ytterligare ersättning till den aktuella gruppen hiv-smittade.
Motionerna
1992/93:L607 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det snarast måste skapas förutsättningar för dem som drabbats av aids i den svenska sjukvården och deras familjer eller anhöriga att få ersättning.
1992/93:L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c, m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadestånd till den grupp som hiv-smittats inom sjukvården av blod och blodprodukter.
1 Riksdagen 1992/93. 8 saml. Nr 46
Utskottet
1992/93:LU46
1.1. Hiv och aids
Aids är förkortningen av det engelska uttrycket "Aquired Immune Deficiency Syndrome" (på svenska "förvärvat immunbristsyndrom"). Aids orsakas av ett virus, som numera kallas hiv (Human Immunodefi- ciency Virus; tidigare kallat LAV/HTLV-III).
Hiv förekommer i blod och sädesvätska men också i modersmjölk och andra kroppsvätskor såsom sekret från slidan och livmodern, saliv och tårar. Smittspridningen sker vanligen genom samlag och andra former av sexuellt umgänge, eller när infekterat blod eller infekterade blodprodukter kommer i kontakt med blod vid blodtransfusioner eller när t.ex. en oren injektionsspruta används av flera personer. Smittspridningen kan också ske från mor till barn antingen under graviditeten genom att infekterat blod från modern förs över till barnet genom moderkakan eller vid födseln.
Hiv är ett s.k. kvardröjande virus, vilket innebär att den smittade själv märker mera påtagliga effekter av infektionen först efter en längre tid, ofta efter flera år. Den smittades immunförsvar utvecklar normalt antikroppar mot hiv. Sådana kan påvisas tidigast tre veckor efter smittotillfället, men det kan i vissa fall ta flera månader för kroppen att bilda antikroppar mot viruset.
Sannolikt utvecklar samtliga smittade sjukdomstillståndet aids. Hur lång tid efter smittotillfället som aids-tillståndet inträder varierar kraf- tigt från individ till individ. För yngre personer i åldern 20—40 år sker ett insjuknande i aids efter i genomsnitt tio år medan insjuknan- det sker tidigare för dem som varit äldre vid smittotillfället. De första mera allvarliga tecknen på immunbrist visar sig dock redan under ett förstadium till aids som betecknas ARC (Aids Related Complex — aidsrelaterat komplex). Det kan vara fråga om symptom som svår trötthet, viktminskning, långdragna feberperioder, intensiva svettningar på nätterna, diarréer och kraftigt förstorade lymfkörtlar. Symptom från centrala nervsystemet kan också förekomma som minnesstörningar, depressioner och personlighetsförändringar.
Förvärvad immunbrist — aids — är beteckningen för slutstadiet i hiv-infektionen. Kriterierna för aids är svåra opportunistiska infektio- ner, tumörsjukdomen Kaposis sarkom, mycket svåra hjärnskador orsa- kade av en långsam infektion i hjärnan samt mycket karaktäristiska avmagringssymptom och vissa typer av tuberkulos. Aids är ett livsho- tande tillstånd som — enligt vad man för närvarande känner till — för majoriteten av de drabbade leder till döden inom några år. Den genomsnittliga överlevnadstiden från infektionstillfälle fram till döds- fall har antagits vara 16 år, varav 12 år som hiv-tid och resterande 4 år som aids-tid. Det är framför allt de opportunistiska infektionerna — vilka ger upphov till lunginflammation — som skördar dödsfall bland
de sjuka och som har det snabbaste förloppet. Sjukdomsförloppet kännetecknas också av att den sjuke mycket snabbt genomgår en åldrande process fysiskt och psykiskt i kombination med dramatisk avmagring och allvarlig trötthet och utmattning.
Hiv-infektioner och aids hos barn skiljer sig i hög grad från sjuk- domsmönstret hos vuxna. Bland barnen dominerar svåra återkomman- de bakterieinfektioner, såsom vissa typer av ovanliga lunginflammatio- ner med allvarliga andningssvårigheter liksom långa feberperioder. Hjärnskador är också mycket vanliga. Hos barnen är sjukdomsförlop- pet snabbare och leder till döden inom två år för en majoritet av dem som är hiv-infekterade.
Vid årsskiftet 1992/93 fanns det totalt 2 519 kända fall av hiv- infektion i Sverige.
1.2. Hiv-smitta inom sjukvården
I början av 1980-talet smittades 190 personer av hiv inom den offentli- ga svenska sjukvården genom blodtransfusion i samband med operativa ingrepp (86 st) och genom s.k. faktorkoncentrat framställt ur blodplas- ma som ges till de blödarsjuka (104 st). Enligt uppgift finns i dag 22 personer ur den första gruppen och 68 personer ur den senare kvar i livet.
Några nya fall av hiv-smitta genom användning av blod eller blod- produkter har inte inträffat efter hösten 1985, och risken för framtida fall anses utesluten. Anledningen härtill är de test- och behandlingsme- toder beträffande blod och blodprodukter avsedda för överföring i någon form till andra individer som numera tillämpas.
Ersättning till de smittade har vid olika tillfållen utgetts från patient- försäkringen för behandlingsskada resp, läkemedelsförsäkringen. Vida- re har regeringen utbetalat ersättning ex gratia.
2.1. Skadeståndslagen
Ersättningarna till de hiv-smittade blödarsjuka m.fl. har bestämts ut- ifrån skadeståndsrättens normer och avsett såväl ekonomisk skada som ideell skada.
Regler om bestämmande av skadestånd finns i 5 kap. skadeståndsla- gen (SkL). Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § fa ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Principen är att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.
Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört med sig under den akuta sjuktiden. Lyte och annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invalidi-
1992/93:LU46
tet kan bedömas som varaktig. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan såsom allmänna besvär av skadan i arbetet och förhöjda levnadsomkostnader, t.ex. extra utgifter för transporter och särskilda kostnader för rekreation och förströelse.
Skadestånd för sveda och värk samt lyte och men fastställs i prakti- ken av tabeller som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador. De tabeller som allmänt används har utarbetats av Trafikskadenämnden.
Vid vissa skador, såsom svårare förlamningsfall, tillämpas inte hjälp- tabellerna. Trafikskadenämnden betecknar dessa skadefall som max- imalfall och skiljer mellan större och mindre maximalfall. Till större maximalfall hänförs typiskt sett skadade med förlamningstillstånd i samtliga extremiteter. Hit hänförs också skador som medfört total blindhet. Som mindre maximalfiall räknas personer med förlamnings- tillstånd från midjan och nedåt och liknande skador samt mycket svåra resttillstånd efter hjärnskador. Ersättningsnivån vid maximalskador lig- ger över högsta tabellersättningen och inkluderar ersättning för sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men. Fr.o.m. den 1 januari 1993 utgjorde ersättningen för en 25 år gammal person vid större maximalfell 610 000 kr och vid mindre maximalfall 460 000 kr.
Eftersom de flesta skadade som får ersättning för Inkomstförlust är arbetstagare, motsvarar ersättningen arbetsförtjänst som gått förlorad.
Om den skadelidande har invalidiserats på grund av skadan och därigenom fått sin förvärvsförmåga nedsatt utgår ersättning även för framtida inkomstförlust. Denna förlust måste med nödvändighet beräk- nas skönsmässigt. I 5 kap. 1 § andra stycket SkL ges en utförlig regel om hur ersättning för framtida inkomstförlust skall bestämmas. Inne- börden härav är att ersättning skall motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan lik- nande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförli- ga omständigheter. Det är fråga om ett "ekonomiskt invaliditetsbe- grepp" som överensstämmer med det som tillämpas vid allmän försäk- ring. Ersättningen skall, om inte särskilda skäl talar emot det, utgå som livränta om den är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning. Annars utgår ett engångsbelopp eller en kombination av båda formerna (5 kap. 4 § SkL).
Från ersättningen för inkomstförlust skall avräknas vissa förmåner som annars utgår, bl.a. sjukpenning och förtidspension enligt den allmänna försäkringen (5 kap. 3 § SkL).
Ersättning för inkomstförlust kan omprövas om förhållandena änd- rats väsentligt (5 kap. 5 § SkL).
Om en personskada lett till döden, kan de efterlevande erhålla skade- stånd. Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda ersättning för begravnings- kostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet (t.ex. sorgkläder och resor). Vidare utgår ersättning för förlust av
1992/93:LU46
underhåll. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på annat sätt än genom t.ex. sjukpenning eller pension enligt den allmänna försäkringen, själv bidra till sin försörjning. Lik- som i fråga om inkomstförlust skall från ersättning för förlust av underhåll vissa förmåner avräknas, bl.a. pensioner från allmän försäk- ring, kollektiv pensionsförsäkring och pension från arbetsgivare (5 kap. 3 § SkL). Däremot är ett kapitalbelopp som vid dödsfall utgår ur livförsäkring inte en sådan avräkningsförmån. Beloppet kan dock inverka på skälighetsbedömningen enligt 5 kap. 2 § SkL. I enlighet med vad som gäller för inkomstförlust utgår ersättning för förlust av underhåll som livränta eller engångsbelopp (5 kap. 4 § SkL). Vidare kan ersättning för förlust av underhåll omprövas under samma förut- sättningar som ersättning för inkomstförlust (5 kap. 5 § SkL).
2.2. Försäkringar
Patientförsäkringen för behandlingsskada meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och landstingskommu- ner har avtal om sådan försäkring. Patientförsäkring tecknas även av i stort sett alla privata vårdgivare. Från försäkringen utgår ersättning för behandlingsskada. Som sådan skada anses endast skada eller annan komplikation som är av kroppslig art. Psykiska besvär som är en följd av en kroppsskada ersätts, men däremot inte rent psykiska skador, dvs. psykiska symptom utan samband med kroppsskada. En grundprincip är att försäkringen gäller skada som är en följd av beslut eller åtgärder från sjukvårdens sida. Om en behandling är medicinskt motiverad och den utförs på ett riktigt sätt, är en uppkommen skada till följd av behandlingen ersättningsbar endast om den kunnat undvikas genom ett annorlunda utförande av den valda behandlingsmetoden.
Den ersättning som lämnas vid behandlingsskada följer skadestånds- rättens normer men med några avvikelser. Ersättning för ideell skada (sveda och värk samt lyte och men) bestäms sålunda med ledning av tabeller som fastställs av Patientförsäkringens samrådsgrupp, som är ett särskilt samarbetsorgan för försäkringen vari ingår företrädare för sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet. Tabellbeloppen kan sägas ligga väl i nivå med de ersättningar som utgår enligt skadestånds- rätten.
Vad gäller ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll avräknas enligt försäkringsvillkoren, förutom de förmåner som avses i 5 kap. 3 § SkL, även bl.a. ersättning från trygghetsförsäkring och ersättning från annan försäkring (t.ex. olycksfallsförsäkring) som läm- nar ersättning för kostnader och inkomstförlust.
Läkemedelsförsäkringen har till stor del konstruerats på samma sätt som patientförsäkringen. Genom försäkringen har samtliga på den svenska marknaden verksamma läkemedelsföretag åtagit sig att på vissa villkor och i viss ordning lämna ersättning för sjukdom eller annan skada av kroppslig art som har orsakats av läkemedel, s.k. läkemedels-
1992/93:LU46
skada. Ersättningen bestäms också i stort sett enligt samma regler som gäller för patientförsäkringen.
3.1. Försäkringsersättning
Ar 1986 erbjöds de som hiv-smittats vid behandling inom sjukvården ett engångsbelopp ur patientförsäkringen resp, läkemedelsförsäkringen som ersättning för de följder som redan påvisandet av antikroppar mot hiv i blodet hade medfört. Beloppet skulle utges oavsett om symptom på hiv-infektion utvecklats eller inte. Ersättningens storlek var ålders- relaterad och uppgick för en 30-åring till 75 000 kr (i dagens penning- värde ca 126 000 kr) och för en 50-åring till 50 000 kr. Någon annan individuell bedömning gjordes inte utan ersättningen bestämdes utifrån mera generella antaganden med beaktande av Trafikskadenämndens normer. Sålunda ansågs konsekvenserna av ideell natur av hiv-infek- tionen kunna sammanfattas till sexuella inskränkningar och vissa psykiska besvär. Ersättningsbeloppen har senare justerats i takt med den allmänna prisutvecklingen.
Några år senare erbjöd resp, försäkring ett engångsbelopp som en förskottering av den ersättning som de smittade beräknades komma att ha rätt till enligt försäkringsvillkoren. Överenskommelse om ersättning reglerades i ett avtal mellan resp, försäkring och varje enskild smittad.
I enlighet med dessa avtal erhöll år 1989 de transfusionssmittade, ut- över tidigare ersättning, ett engångsbelopp om 145 000 kr (i dagens penningvärde ca 186 000 kr) oavsett ålder. Beloppet avsåg sveda och värk 60 000 kr, inkomstbortfall under tid från infektionstillfälle fram till aids-diagnos 12 000 kr, kostnader för resor, medicin, läkarbesök m.m.' 26 000 kr (1 600 kr per år), ökat behov av tandvård 20 000 kr samt olägenhetsersättning under hiv-tid 27 000 kr.
Beloppet för sveda och värk ansågs vara det högsta som då kunde utgå som sådan ersättning. När det gällde risken för inkomstförluster i samband med sjukskrivningsperioder under tid från infektionstillfälle fram till aids-diagnos bedömdes denna vara mycket liten. I de fall sjukskrivning trots allt blev aktuell skulle rätt sjukpenningplacering jämte andra förmåner för flertalet medföra att inkomstförlusterna blev marginella. Ett belopp om 1 000 kr per år (12 års hiv-tid) ansågs därför rimligt för att täcka de förluster som kunde uppstå.
I fråga om de blödarsjuka innebar 1989 års överenskommelser att personer som ännu inte insjuknat och antingen var under 35 år eller sammanboende eller hade vård om minderårigt barn fick ett högre belopp, 160 000 kr (i dagens penningvärde ca 207 000 kr). Övriga som inte insjuknat fick 145 000 kr samt de som redan insjuknat i aids och påbörjat en skadereglering enligt försäkringens villkor fick 100 000 kr.
Till nu angivna belopp kommer — om den smittade på grund av sin sjukdom inte längre kan arbeta — ersättning från patient- resp, läke-
1992/93:LU46
medeisförsäkringarna i form av livränta för den inkomstförlust som följer av att den smittade uppbär sjukpenning eller förtidspension. Socialdepartementet har uppgett att det sammanlagda beloppet av ersättning från försäkringskassa och livränta uppgår till mellan 110 000 kr och 300 000 kr per år och person. Vidare utgår ersättning i samband med dödsfall för begravningskostnader m.m. och för under- håll till efterlevande make och barn. Ersättning för underhåll utgår, i enlighet med skadeståndsrättens regler, som livränta utöver eventuell pension. Dessa ersättningsposter regleras av försäkringarna när det blir aktuellt i varje särskilt fall.
På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år 1988 en kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Kommittén har i delbetänkandet (SOU 1991:34) HIV-smittade — ersättning för ideell skada behandlat frågan om vilken ersättning för ideell skada som de som har smittats av hiv genom en skadeståndsgrundande handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga principer. Kommittén har funnit att skadeverkningarna sammantagna för över- väldigande flertalet av dem som har smittats av hiv måste innebära ett så stort lidande att de vid en tillämpning av nuvarande skadestånds- rättsliga principer närmast är att jämställa med de mindre maximalfal- len.
1 februari 1991 beslutade patientförsäkringen resp, läkemedelsförsäk- ringen — sedan Kommittén om ideell skada presenterat sina rekom- mendationer om ersättning till hiv-smittade — att utbetala ytterligare 100 000 kr (i dagens penningvärde ca 108 000 kr) var till de smittade.
I några fall har ersättning från försäkringarna utgått trots att någon formell rätt härtill inte förelegat enligt försäkringsvillkoren. Det har gällt fall av s.k. sekundärsmitta, dvs. när en person blivit smittad av sin ersättningsberättigade partner. Av humanitära skäl har ersättning i dessa fall utgått under förutsättning att sådan sekundärsmittad person har levt i äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden med smittgivaren och att smittan kan antas ha blivit överförd vid en tidpunkt då risken för smitta inte hade blivit känd.
3.2. Regeringens beslut
I februari 1991 beslutade regeringen att av nåd (ex gratia) utbetala 100 000 kr var till de smittade på grund av de särskilda förhållanden som gäller för de personer som blivit hiv-smittade inom sjukvården genom blodtransfusion eller genom faktorkoncentrat. Härigenom an- sågs de smittade sammanlagt ha fått kompensation i enlighet med de rekommendationer som Kommittén om ideell skada lämnat.
1992/93:LU46
3.3. Summa ersättning
1992/93:LU46
Sålunda har hittills sammanlagt i dagens penningvärde en
a) transfusionssmittad fatt:
b) en biödarsjuk fått:
126 000 (30-åring)
126 000
186 000
108 000
108 000
207 000 (som mest)
108 000
108 000
528 000 kr
549 000 kr
Dessa belopp är inte skattepliktiga.
Till detta kommer, enligt vad ovan under 3.1. redovisats, i förekom- mande fall livränta samt underhåll till efterlevande, belopp som är skattepliktiga.
Hiv är ett globalt problem. Frågan om ersättning till dem som drabbats av hiv har lösts på olika sätt i olika länder. Norge och Finland har patient- och läkemedelsförsäkringar medan Tyskland har en läkeme- delsförsäkring som är annorlunda konstruerad än i de nordiska länder- na. I flera länder har ersättningens storlek bestämts utan hänsyn till där rådande skadeståndsrättsliga principer. Vanligtvis har ersättningen lämnats av staten. Beloppen varierar från land till land. Detsamma gäller kretsen av ersättningsberättigade. I exempelvis Storbritannien utgår ersättning av staten till endast blödarsjuka, medan de som smittats genom blodtransfusion är hänvisade till att väcka skadestånds- talan vid domstol. Olikheter finns också vad gäller möjligheten för anhöriga att få ersättning. Ersättningen har i allmänhet utgått vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Villkoren för denna försäkring varierar dock mellan länderna. En närmare redogörelse för detta finns i Kommitténs om ideell skada ovannämnda betänkande om ersättning till hiv-smittade.
Här nedan följer en redogörelse för hur ersättningen bestämts i några särskilda länder till dem som smittats av hiv inom sjukvården.
I Danmark har staten betalat ett engångsbelopp om 250 000 danska kronor till dem som smittats genom blodtransfusion eller blodpreparat eller till deras efterlevande. Under år 1992 betalade staten ytterligare ersättning så att det sammanlagda beloppet har blivit 750 000 danska kronor (ca 900 000 svenska kronor i dagens kurs). Ersättningen har inte grundat sig på någon skadeståndsrättslig bedömning. Den har betalats ut vid sidan av ersättning från den allmänna sjukförsäkringen. Sistnämnda försäkring omfattar samtliga anställda.
I Finland har ersättning betalats från läkemedelsförsäkring till blö- darsjuka efter en skadeståndsrättslig bedömning, men först då klinisk sjukdom konstaterats. Ersättningen avser kostnader och inkomstförlust samt ideell skada. Menersättningens storlek är beroende av den skade- lidandes ålder. För en 18-åring uppgick ersättningen under år 1991 till 180 000 finska mark (ca 240 000 svenska kronor). Ersättning för sveda
och värk har i något fall bestämts till 8 000 finska mark. Den finska sjukförsäkringen omfattar samtliga personer i åldrarna 16—64 år utom redan pensionerade.
I Norge har staten betalat en s.k. billighetsersättning. Den har som mest uppgått till 250 000 norska kronor per person (ca 275 000 svenska kronor). Ersättning har också utgått till partnersmittad. Ersätt- ningen från staten har betalats ut vid sidan av den allmänna sjukför- säkringen. Denna försäkring omfattar alla arbetstagare och självständi- ga yrkesutövare samt dem som har en kontinuerligt återkommande inkomst utanför tjänst.
I Storbritannien har de blödarsjukas förening under åren 1987 och 1989 fått ett belopp om sammanlagt 34 miljoner pund att dela ut till de drabbade. Härutöver har staten år 1991 gett föreningen ytterligare 42 miljoner pund, sammanlagt således ca 800 miljoner svenska kronor. Vid denna tidpunkt uppgick antalet hiv-smittade blödarsjuka till 1 050. Ersättningen utgår vid sidan av ersättning från den allmänna sjukförsäkringen. Denna försäkring omfattar alla anställda och egna företagare med viss minimilön.
I Tyskland har från läkemedelsförsäkringen utgått i genomsnitt 60 000—80 000 tyska mark per person efter en individuell bedömning (ca 300 000—400 000 svenska kronor). Det tyska sjukförsäkringssyste- met omfattar löntagare, arbetslösa samt egna företagare som inte tjänar mer än ett visst maximalbelopp.
I Canada har staten lämnat skattefri ersättning till de blödarsjuka med 120 000 dollar (ca 700 000 svenska kronor) per person. Ersätt- ningen utgår vid sidan av de förmåner som följer av socialförsäkring- en. Därutöver utgår i vissa delstater ersättning för begravningshjälp, underhåll till efterlevande, ersättning för kostnader för medicin och hemhjälp samt resor i samband med behandling.
I Frankrike reglerar en särskild lag från 1991 rätten för dem som smittats av hiv genom transfusion av blodprodukter eller injektion av produkter som är framställda av blod att processa om skadestånd. En kommission har till uppgift att värdera skadan, och möjligheterna till ersättning garanteras genom lagen av en ersättningsfond. Rätten till domstolstalan hindras inte av att gottgörelse utbetalats. Enligt tillgäng- liga uppgifter har i enlighet med denna procedur skadestånd utgått med 2 miljoner francs (ca 2 700 000 svenska kronor) i vissa fall.
I motion L607 av Bert Karlsson (nyd) anförs att skadestånd till perso- ner som drabbats av aids i den svenska sjukvården utgått med förhål- landevis blygsamma belopp och att anhöriga till de drabbade inte fått någon ersättning alls. Det måste nu enligt motionären skapas förutsätt- ningar för de drabbade att få ersättning.
Aven enligt motion L608 av Marianne Jönsson (c) och Birgit Hen- riksson (m) är den ersättning som hittills utgått knappast tillräcklig. Pengar kan visserligen, anförs det, inte ersätta någon för ett förstört liv, men ersättning kan underlätta i en svår situation och kan ses som ett
1992/93:LU46
bevis för att samhället tar sitt ansvar för vad som inträffat. Motionärer- na anser därför att ett stort skadestånd med det snaraste måste utgå till de drabbade (yrkande 1).
6.1. Kommittén om ideell skada
Som nämnts ovan tillkallade regeringen år 1988 Kommittén om ideell skada för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det framhålls att en vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarli- ga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfatt- ning. En väsentlig fråga för kommittén är, enligt vad som anförs i direktiven, om de allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör vidare överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än vad som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan. Enligt direktiven bör kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.
En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta ställning till är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada bestäms och hur ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas. Kommittén bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.
Som ovan redovisats har kommittén i ett särskilt delbetänkande behandlat frågan om ersättning till hiv-smittade för ideell skada.
Kommittén om ideell skada beräknas avsluta sitt arbete vid årsskiftet 1993/94.
6.2. Översyn av patientförsäkringen
I november 1992 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag om hur reglerna för ersättning vid behandlingsskada inom hälso- och sjukvården skall vara utformade i framtiden. Uppdraget anges i direktiven till utredaren (dir. 1992:101) vara motiverat av det ökade utbudet av hälso- och sjukvård vid sidan av den offentliga hälso- och sjukvården och tillkomsten av nya yrkes- grupper som erbjuder tjänster inom hälso- och sjukvården. I direkti- ven anförs att det med nuvarande frivilliga försäkringssystem inte finns något krav på att alla vårdgivare i Sverige tecknar patientförsäkring. Det finns därmed en risk att patienter inte i alla vårdsituationer har ett
1992/93:LU46
enhetligt ekonomiskt skydd om de skulle skadas vid behandling. Det är enligt direktiven angeläget att patienterna inom all hälso- och sjukvård här i landet kan garanteras att samma regler gäller för dem om de råkar ut för en behandlingsskada oberoende av vilken vårdgiv- are de anlitat. Med beaktande av denna utveckling inom hälso- och sjukvården och av de ändrade förutsättningar som EES-avtalet och ett medlemskap i EG kommer att innebära skall den särskilde utredaren överväga och föreslå former för ett system som kan garantera alla patienter samma försäkringsskydd vid behandlingsskada.
Ett alternativ är enligt direktiven att lagreglera patienternas rätt till ersättning av vårdgivaren vid behandlingsskada och att införa en lag- stadgad skyldighet för vårdgivare i Sverige att teckna försäkring för behandlingsskador. Utredaren bör också överväga andra alternativ som kan ge motsvarande säkerhet för patienten. Utredaren bör vidare överväga vilka konsekvenser olika alternativ får beträffande produktan- svaret inom den offentliga hälso- och sjukvården.
Ett problem som enligt direktiven bör uppmärksammas är också gränsdragningen mot sådana skador som omfattas av läkemedelsförsäk- ringen. Utredaren bör också överväga om de förslag som Kommittén om ideell skada har lagt fram bör påverka utformningen och innehål- let i en framtida försäkringslösning. En likformighet mellan de nordis- ka ländernas patientförsäkringssystem bör eftersträvas. Slutligen skall utredaren också överväga frågan om spridningen av patientförsäkring- en på flera olika försäkringsbolag kan innebära att det skadeförebyg- gande arbetet försvåras.
Utredningsuppdraget bör enligt direktiven vara avslutat senast den 31 december 1993.
6.3. Fria sjukvårdsförmåner m.m.
Regeringen har nyligen i proposition 1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor föreslagit en särskild lag om avgiftsfria sjuk- vårdsförmåner m.m. för vissa HIV-smittade. Lagen skall tillämpas i första hand på personer som fått behandling inom den svenska hälso- och sjukvården och därvid smittats med hiv. Det gäller personer som genom faktorkoncentrat eller blodtransfusion smittats och fått hiv- infektion. Lagen tillämpas också på makar till dessa personer som sekundärt blivit smittade av hiv. En förutsättning är dock att smittan skett innan den först smittade fått kännedom om sin infektion. Med make jämställs person som sammanbott med den först smittade under äktenskapsliknande förhållanden. De förmåner som avses är avgiftsbe- frielse vid sjukhusvård för den som har hel ålders- eller förtidspension, kostnadsfri tandvård samt kostnadsfria läkemedel. Kostnaderna för förmånerna skall enligt förslaget belasta den allmänna sjukförsäkring- en.
I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård. Ändringarna innebär att dessa förmåner skall gälla även vid vård av viss hiv-smittad person och
1992/93 :LU46
att ersättning (närståendepenning) för sådan vård kan utges för 240 dagar, vilket motsvarar ett års vårdtid. Vid vård av annan person föreslås antalet dagar vara oförändrat 30.
I propositionen anförs att det med hänsyn till den mycket speciella livssituationen för ifrågavarande personer är rimligt att de under återstoden av livet befrias från att betala avgifter för sjukvård, tandvård och läkemedel.
I propositionen redovisas vidare att Landstingsförbundets styrelse i januari 1993 beslutat att rekommendera sjukvårdshuvudmännen att inte ta ut avgifter för sjukhusvård eller för öppenvård för denna kategori hiv-smittade. Rekommendationen gäller också fria sjukresor. Departementschefen anför att han utgår från att huvudmännen kom- mer att följa denna rekommendation. Avgiftsfrihet i öppenvård bör enligt departementschefen även omfatta besök hos privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster med försäkringsanslutning.
6.4. Regeringsbeslut om avslag
Samma dag som propositionen om rätt till avgiftsfria sjukvårdsförmå- ner m.m. beslutades avslog regeringen framställningar från represen- tanter för hiv-smittade blödarsjuka resp, transfusionssmittade om ytter- ligare skadestånd samt krav på fri sjukvård m.m., möjlighet för anhöri- ga att vårda den smittade utan att förlora inkomst och ytterligare efterlevandeersättning.
6.5. Preconativutredningen
Regeringen har helt nyligen beslutat att tillkalla en särskild utredare för att utreda berörda myndigheters och det producerande företagets handlande i samband med överföring av hiv-smitta genom läkemedlet Preconativ.
Bakgrunden till utredningen är bl.a. följande. Preconativ tillverka- des av Kabi Vitrum AB och användes för behandling av blödarsjuka. I mitten av mars 1986 rapporterades ett fall av misstänkt hiv-smitta hos en blödarsjuk patient som enbart behandlats med Preconativ, varefter försäljningen av läkemedlet omedelbart stoppades. Under de närmast följande veckorna rapporterades ytterligare tre fall av hiv-smitta hos patienter som behandlats med Preconativ. Kabi Pharmacia AB, i vilket bolag Kabi Vitrum AB uppgått, har nyligen tillsatt en oberoende utredare för att granska Kabi Vitrums agerande vad gäller smittoöver- föringen genom Preconativ.
Enligt regeringens direktiv till den särskilde utredaren (dir. 1993:29) är det angeläget att det skapas klarhet kring det producerande företa- gets och de berörda myndigheternas agerande i samband med överfö- ring av hiv-smitta genom läkemedlet Preconativ. Huvuduppdraget bör vara att ge en helhetsbild av skeendet vid överföring av hiv-smitta till fyra blödarsjuka personer genom Preconativ. Utredaren bör granska vad som förekommit vid det producerande företaget och vid Socialsty- relsens läkemedelsavdelning. En granskning bör även enligt direktiven göras av om gällande lagstiftning följts, om Socialstyrelsens tillsyn varit
1992/93 :LU46
av tillräcklig omfattning och om de berörda handlat i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare bör utredaren bedöma om smittoöverföringen rimligen borde ha kunnat undvikas genom ett annat handlande från Kabi Vitrums och Socialstyrelsens läkemedelsav- delnings sida. Det står enligt direktiven utredaren fritt att, om han så finner påkallat, ge förslag som föranleds av vad som kommit fram vid granskningen. Arbetet bör bedrivas med största skyndsamhet och redo- visas före maj månads utgång 1993.
Stiftelsen Noaks ark—Röda korset tar till vara intressen hos de blödar- sjuka som smittats av hiv genom faktorkoncentrat. På motsvarande sätt representeras de transfusionssmittade av Kamratföreningen NU. Som nämnts ovan har i ärendet representanter för dessa kategorier hiv- smittade företrätt inför utskottet. De har därvid omvittnat den ångest och oro som vetskapen om att livstiden är mycket begränsad inneburit för de smittade samt de psykiska problem och lidanden som blivit en följd av denna insikt. Förutom de besvär sjukdomen i sig medför har de smittade drabbats av en rad psyko-sociala problem av mer eller mindre kronisk natur. Det kan ta sig uttryck i svårigheter att sköta ett arbete och ointresse för vidareutbildning samt oförmåga att på ett meningsfullt sätt utnyttja fritiden. Vad särskilt gäller yngre personer har smittan många gånger medfört att de inte kunnat skaffa sig bra utbildning och därmed inte heller fa en förankring på arbetsmarkna- den. De har då inte heller kunnat tillgodogöra sig det skyddsnät i form av försäkringar som finns på arbetsmarknaden. Resultatet har blivit att föräldrarna i många fall fått stå för försörjningen. I flera fall har familjerna blivit beroende av de sociala myndigheterna. Över huvud taget är familjelivet utsatt för stora påfrestningar när en hiv-smittad finns bland de anhöriga. Många av de smittade är förtidspensionerade. Utöver oron för den egna livssituationen kommer ängslan och bekym- mer för hur det skall gå för de efterlevande. Enligt de hiv-smittades representanter skulle en livslång ersättning på omkring 15 000 kr i månaden jämte ett efterlevandeskydd som garanterade oförändrad eko- nomisk nivå vara ett väsentligt bidrag.
Utskottet har stor förståelse för den svåra och utsatta situation som de hiv-smittade blödarsjuka och transfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i. Det måste för de berörda framstå som en djup orättvisa att utan egen förskyllan och närmast slumpmässigt ha drabbats av denna smitta som ofrånkomligen leder till svåra fysiska och psykiska lidanden och en för tidig död. Utskottet har också genom att represen- tanter för denna kategori hiv-smittade företrätt inför utskottet och berättat om sina och de anhörigas upplevelser och förhållanden fått påtagliga bevis på vad det innebär att leva som hiv-smittad och som sjuk i aids.
1992/93:LU46
13 De särpräglade omständigheterna i dessa fall gör det självklart att berörda försäkringar och det allmänna tar sitt ansvar för hjälp och gottgörelse till de smittade och deras anhöriga. Som framgår av redogö- relsen ovan har också strävan från patient- och läkemedelsförsäkringen resp, staten varit att åstadkomma en nivå på ersättningen till de drabbade som, i enlighet med vad Kommittén om ideell skada rekom- menderat, motsvarar ersättning för ideell skada i de s.k. mindre maximalfallen. Av utredningen i ärendet framgår också att ersättning- en ligger i nivå med vad som betalats från försäkringar eller från staten i motsvarande fall i flertalet andra länder. Vid en sådan jämförelse måste det också beaktas att den allmänna försäkringssektorn i Sverige är mer utbyggd än i många andra länder och ger människorna här ett förhållandevis gott ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.
I detta sammanhang bör också nämnas att en tingsrätt nyligen avgjort ett brottmål, vari den tilltalade dömts för grov misshandel för en gärning som bestått i uppsåtlig överföring av hiv-smitta vid samlag med två olika kvinnor. I skadeståndsdelen har tingsrätten funnit att ersättning för sveda och värk m.m. skall utgå med ett belopp motsva- rande ersättningen vid s.k. större maximalfall enligt Trafikskadenämn- dens praxis, vilket i dessa fall innebär 610 000 kr vardera till de två kvinnorna. Därutöver har tingsrätten tilldömt de två smittade kvinnor- na skadestånd för lidande med yrkat belopp eller 200 000 kr vardera. — Domen har ännu inte vunnit laga kraft.
Utskottet är för sin del inte berett att nu ta ställning till huruvida ytterligare ersättning bör utgå till den aktuella gruppen hiv-smittade blödarsjuka och transfusionssmittade. Utskottet vill dock starkt under- stryka att det mot bakgrund av det ovan anförda finns all anledning för regeringen att bevaka rättsutvecklingen den närmaste tiden i fråga om skadestånd till hiv-smittade. Skulle rättsutvecklingen eller de fortsatta överväganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra särskilda omständigheter föranleda det, bör regeringen på nytt övervä- ga frågan om ytterligare ersättning till de drabbade. I den mån dessa överväganden leder till att ytterligare ersättning skall utbetalas bör regeringen pröva om denna ersättning skall utgå generellt med lika belopp till alla berörda eller om ersättningen helt eller delvis skall differentieras beroende på de olika villkor som gäller för de drabbade.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:L607 och 1992/93:L608 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
1992/93:LU46
14 Stockholm den 4 maj 1993
På lagutskottets vägnar
1992/93:LU46
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafcson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollan- der (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).
gotab 43718, Stockholm 1993