Vissa parkeringsfrågor
1992/93
TU2
I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner om vissa parkeringsfrågor som väcktes under den allmänna motionstiden vid 1991/92 års riksmöte. Utskottet konstaterar att flertalet motionsyrkanden, i likhet med förslag som framlagts av Åklagarutredningen -90 i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61), syftar till avsevärda förändringar av nuvarande parkeringslagstiftning. I avvaktan på regeringens förslag med anledning av utredningsbetänkandet avstyrker utskottet motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation av nyd-ledamoten.
1991/92:T420 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsbetalning i samband med felparkering.
1991/92:T422 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i parkeringslagstiftningen.
1991/92:T911 av Ian Wachtmeister och Sten Söderberg (båda nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att systemet med kommunala parkeringsvakter bör upphöra, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den verksamhet som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas av polismyndighet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att felparkeringsavgifter bör sättas ned väsentligt, 4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av särskilda kvarterspolistjänster.
1991/92:T912 av Sten Söderberg och John Bouvin (båda nyd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de privata parkeringsbolagens laglighet.
1 Nu gällande parkeringslagstiftning
Den författningsmässiga regleringen av parkering av fordon avser dels s.k. gatumarksparkering, som huvudsakligen omfattar parkering på vägar, gator och torg, dels s.k. tomtmarksparkering. Gatumarksparkering brukar också betecknas som offentligrättslig parkering och tomtmarksparkering som privaträttslig parkering. Gatumarksparkering och annan offentligrättslig parkering regleras i ett flertal författningar. Vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) innehåller bestämmelser om rätten att stanna och ställa upp fordon på bl.a. väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Enligt 2§ VTK räknas som parkering uppställning av fordon med eller utan förare. Som parkering räknas dock inte uppställning under kortare tid för på- och avstigning eller på- och avlastning av gods. Enligt den allmänna bestämmelsen i 70§ VTK är det förbjudet att stanna eller parkera fordon på sådan plats eller på sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis hindras eller störs. I 69§ första stycket och i 71--74§§ VTK föreskrivs vissa ytterligare inskränkningar i rätten att stanna eller parkera fordon. Bestämmelser om stannande och parkering finns också i 142 och 144§§ VTK. Enligt 147§ och 148§ andra stycket får kommunerna meddela vissa lokala trafikföreskrifter med bl.a. förbud att stanna och parkera fordon eller med villkor för parkering. Enligt 57§ andra stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK) får kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. förbud att stanna eller parkera fordon utanför väg. Enligt lagen (1957:229) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m.m. får en kommun, i den omfattning som behövs för att ordna trafiken, ta ut avgift för rätten att parkera på sådana allmänna platser som kommunen har upplåtit för parkering. Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning får en kommun, om det för parkeringsövervakningen i kommunen behövs parkeringsvakter, besluta att den själv skall svara för övervakningen. Denna skall fullgöras av personal som har genomgått lämplig utbildning för uppgiften. Till parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, hos andra kommuner, hos kommunala parkeringsaktiebolag eller hos vissa bevakningsföretag. Merparten av de föreskrifter om stannande eller parkering av fordon som gäller enligt VTK eller enligt lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd av VTK eller TTK, är numera inte förenade med någon straffsanktion. Straff, i form av penningböter, kan komma i fråga endast för sådana regelöverträdelser som är särskilt trafikfarliga, t.ex. stannande och parkering på motorväg eller motortrafikled eller där sikten är skymd. Övriga föreskrifter avseende offentligrättslig parkering sanktioneras genom felparkeringsavgifter. Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (felparkeringslagen) tillämpas i fråga om de bestämmelser om parkering i VTK som inte är förenade med straffsanktion och i fråga om vissa lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd av VTK och TTK. Den som överträder en föreskrift som lagen gäller är skyldig att betala felparkeringsavgift. Kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får fastställa felparkeringsavgiftens belopp inom vissa ramar som fastställs av regeringen. För närvarande gäller för alla kommuner utom Stockholm och Göteborg att felparkeringsavgiften får fastställas till lägst sjuttiofem och högst femhundra kronor. I Stockholms och Göteborgs kommuner får felparkeringsavgiften fastställas till högst sjuhundra kronor för överträdelser av föreskrifter om förbud att stanna, förbud att parkera på markerad busshållplats och om rätt att parkera på parkeringsplatser avsedda för handikappade. Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas. Detta gäller dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts ägaren genom brott. Parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är tillämplig på. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning att inom en viss tid betala den fastställda avgiften. Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet. Om en felparkeringsavgift inte betalas inom föreskriven tid, skall fordonets ägare erinras om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala en förhöjd avgift. Följs inte åläggandet, skall avgiften indrivas. Även då höjs avgiften. Avgiften skall betalas inom föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av betalningsskyldigheten. Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten betalningsansvaret. Ägare av fordon, i fråga om vilket parkeringsanmärkning har meddelats, kan också hos polismyndigheten, i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen meddelades, skriftligen anmäla att han bestrider betalningsansvar. Polismyndigheten har då att verkställa den utredning som behövs och att besluta i ärendet. Om beslutet innebär att betalningsansvaret inte undanröjs, kan fordonsägaren överklaga beslutet hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av hovrätten om inte denna meddelat parten prövningstillstånd. I tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan. En olovlig parkering på enskilt område, t.ex. kommunal eller privat tomtmark eller i ett parkeringshus, kan leda till åtal för egenmäktigt förfarande eller också -- vanligen -- till skyldighet att betala en kontrollavgift. Då tillämpas lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering (kontrollavgiftslagen), som innebär en på civilrättslig grund vilande reglering av den s.k. tomtmarksparkeringen. Enligt lagen får en markägare som upplåter ett område för parkering ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon har parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parkering). Avgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt felparkeringslagen. Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott. Om markägaren vill ta ut kontrollavgift, skall han utställa en betalningsuppmaning som skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller som fästs på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid som angetts, skall markägaren påminna fordonets förare eller ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för inkassering av avgiften enligt inkassolagen (1974:182). Talan om att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum. En sådan talan föregås regelmässigt av att markägaren ansökt om betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige. Kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften. Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor utsträckning av kommunala eller privata parkeringsaktiebolag. Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall är tillämplig på såväl gatumarks- som tomtmarksparkering. Lagen gör det möjligt att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i kontrollavgiftslagen, får flyttning ske även om det inte behövs av ordnings-, säkerhets- eller naturvårdsskäl. Beslut om att flytta fordon får meddelas och verkställas av en polismyndighet. I kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får sådana beslut i flertalet fall meddelas och verkställas även av kommunala myndigheter.
2 Motionsförslag
I de motioner som utskottet nu har att behandla aktualiseras frågor som främst rör det kommunala ansvaret för parkeringsövervakningen, de privata parkeringsbolagens verksamhet, betalningsansvaret för felparkerings- resp. kontrollavgiften samt dessa avgifters belopp.
I motion T911 (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att systemet med kommunala parkeringsvakter bör upphöra (yrkande 1) och att den verksamhet som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas av polismyndighet (yrkande 2). Vidare föreslås enligt yrkande 4 att riksdagen hos regeringen begär en utredning om huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren. Slutligen föreslås enligt yrkande 5 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av särskilda kvarterspolistjänster. Till stöd för sina yrkanden anför motionärerna följande. Många bilister anser att lapplisorna är ett problem och att de gör mer skada än nytta. Dessutom kan många inte frigöra sig från tanken att ett stort antal lappningar sker, inte för att förbättra trafiksituationen, utan för att kommunen skall tjäna pengar -- ett slags lappningstrakasseri. I vissa fall råder en ren hetsjakt på bilister. Lapplisorna står i klungor och följer bilarna som hökar för att kunna avslöja en klandervärd parkering. Vissa personer och platser utses som särskilt intressanta. Det försiggår till och med en helt obefogad jakt på fordon nattetid. Många menar att det är fråga om ren förföljelse. Den här motionen måste ses mot den bakgrunden och mot bakgrunden av den cyniska beskattningen av bilister som helt enkelt inte kan hitta en tillåten plats att parkera på.
Systemet med kommunala parkeringsvakter är tveksamt från rättslig synpunkt -- fortsätter motionärerna -- eftersom verksamhet av ifrågavarande slag normalt bör ligga på polisen. Dessutom bör det av rationaliseringsskäl vara ekonomiskt klokt att föra över parkeringsövervakningen till polisen, lämpligen till särskilda kvarterspoliser.
I motion T912 (nyd) framhålls att tillämpningen av kontrollavgiftslagen kännetecknas av en rad i motionen närmare angivna felaktigheter och brister. Motionärerna vill mot den bakgrunden att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de privata parkeringsbolagens laglighet.
I motion T422 (m) framhålls att reglerna i felparkeringslagen och i kontrollavgiftslagen om fordonsägarens ansvar för att betala avgifterna i fråga medför orimliga konsekvenser för biluthyrningsföretagen. Reglerna innebär -- säger motionären -- att staten ålägger en företagare ett ekonomiskt ansvar för förseelser, som denne saknar möjlighet att kontrollera eller förebygga. Och den som hyr fordonet saknar motivation att följa parkeringsbestämmelserna, eftersom han inte är betalningsansvarig för avgifterna. Reglerna skulle kunna ändras så att den som, enligt hyresavtal med en av länsstyrelsen godkänd biluthyrare, förfogar över fordonet vid tiden för den olovliga parkeringen, skall ansvara för avgifterna på samma sätt som den i bilregistret vid långtidsuthyrning (leasing) antecknade personen.
I motion T912 (nyd) framförs liknande synpunkter.
I motion T420 (m) riktas kritik mot den bestämmelse i felparkeringslagen som stipulerar att avgift skall erläggas inom föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av betalningsskyldigheten. Det står i strid med rättstryggheten att bestraffa någon -- säger motionären -- innan brottsligheten är belagd. Bestämmelsen bör därför ändras så att betalningsansvaret skall vara klarlagt, innan skyldighet att betala skall föreligga.
I motion T911 (nyd) framhålls (yrkande 3) att felparkeringsavgifterna på många håll, särskilt i Stockholm och Göteborg, blivit alltför höga. De bör därför sättas ned.
3 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen
Regeringen tillsatte år 1990 Åklagarutredningen -90 med uppdrag att göra en översyn av åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna. I direktiven (dir. 1990:27) erinrades om att det stora flertalet parkeringsförseelser hade avkriminaliserats i och med att felparkeringslagen trädde i kraft den 1 april 1977. Polis, åklagare och domstolar tar dock fortfarande -- framhölls det -- befattning med en del fall som gäller felparkeringsavgift. Detta stämde dåligt med resonemangen i direktiven att åklagarna -- och för den delen också polisen -- borde avlastas uppgifter som inte berör straffbelagda handlingar. Utredningen skulle därför undersöka om dessa uppgifter kunde avlastas åklagarna och anförtros något annat organ. Åklagarutredningen -90 redovisade i somras sitt uppdrag med betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61). Enligt betänkandet utfärdades under år 1990 ca 1800000 parkeringsanmärkningar med stöd av felparkeringslagen. Drygt 125000 gick till polismyndighet för utredning. Under år 1990 inkom till åklagarmyndigheterna 1104 ärenden angående felparkeringsavgift för handläggning. Under samma år utfärdades ca1miljon kontrollavgifter. Av de omkring 250000 avgifter som utfärdades av de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö gick ungefär 7500 till betalningsföreläggande och ett par hundra prövades av tingsrätt. Utredningen konstaterar att inte oväsentliga resurser inom åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som praktiska skäl talar enligt utredningen starkt för att åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med hanteringen av ärendena angående felparkeringsavgifter. Också polisens befattning med dessa ärenden bör upphöra. I det resursläge som föreligger i dag är det inte rimligt att sammanlagt 75 årsarbetskrafter tas i anspråk för utredning av parkeringsärenden enligt felparkeringslagen. Dagens sanktionsregler är svårförståeliga för allmänheten, framhålls det vidare i betänkandet. Distinktionen mellan gatumark och tomtmark framstår inte alltid som klar, och motivet för skilda sanktionsformer är säkert obegripligt för de flesta som drabbas av avgifterna. Vidare förekommer inte sällan gränsdragningsproblem mellan de olika sanktionsformerna. Om ett gemensamt sanktionssystem gällde skulle sådana problem upphöra, parkeringspersonalen kunna utnyttjas mer rationellt och gemensamma rutiner kunna skapas. Övervägande skäl talar enligt utredningen för att kommunerna fortsättningsvis får ta över handläggningen av dessa ärenden. Det vore då en fördel om reglerna angående handläggningen av ärenden om felparkeringsavgifter så långt möjligt utformades på ett sätt som överensstämmer med de regler som gäller ärenden angående kontrollavgifter, vilka kommunerna redan i dag handlägger självständigt. Sanktionssystemet bör därför göras gemensamt för gatumarks- och tomtmarksparkering, med kontrollavgiftssystemet som förebild. Det innebär -- säger utredningen -- att sanktioner även för överträdelser av regler om det som i dag benämns offentligrättslig parkering kommer att vila på civilrättslig grund. Åklagarna och polismyndigheterna skulle därmed befrias från uppgiften att utreda och besluta om bestridda parkeringsanmärkningar. Kommunerna skulle således vara hänvisade till att driva in avgifterna med hjälp av betalningsföreläggande i de fall betalning inte sker på frivillig väg. Utredningen föreslår att felparkeringslagen, kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.
4 Utskottets ställningstagande
Åklagarutredningen -90 föreslår i likhet med motionärerna avsevärda förändringar av nu gällande parkeringslagstiftning. Betänkandet remissbehandlas för närvarande på sedvanligt sätt. Parkeringslagstiftningen blir därmed föremål för en översyn, som utskottet för sin del välkomnar. Utskottet förutsätter att regeringen därvid även beaktar synpunkter av det slag som återfinns i motionerna. Med anledning av kraven i motion T911 (nyd) på att polisen skall överta kommunernas nuvarande roll i parkeringsövervakningen vill utskottet erinra om riksdagens ställningstagande hösten 1990 till proposition 1989/90:155 om förnyelse inom polisen (bet. 1989/90:JuU1, rskr.1989/90:1). I beslutet framhölls att polisens uppgifter bör renodlas och att detta innebar att en viss uppgift bör lösas av polisen endast om den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör det emellertid enligt beslutet vara möjligt att anförtro polisen också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller från servicesynpunkt. Dessa principer bör -- framhölls det -- vara vägledande också vid överväganden om att föra bort uppgifter från polisen. Frågan om bilägarens ansvar för betalning av felparkerings- eller kontrollavgift, som aktualiseras i två av motionerna, har flera gånger behandlats av utskottet. Så skedde senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1990/91:TU5. Utskottet avstyrkte då, liksom i tidigare betänkanden, förslag om att ändra de regler i felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen som innebär att bilägaren har ett strikt betalningsansvar för felparkerings- resp. kontrollavgiften. Det fick ankomma på biluthyrningsbranschen själv -- framhöll utskottet -- att lösa de problem som ägaransvaret otvivelaktigt medför när det gäller korttidsuthyrning. Med det sagda och i avvaktan på regeringens förslag med anledning av ifrågavarande utredningsbetänkande avstyrker utskottet samtliga motionsyrkanden.
Utskottet hemställer
beträffande vissa parkeringsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1991/92:T420, 1991/92:T422, 1991/92:T911 och 1991/92:T912. res. (nyd)
Stockholm den 20 oktober 1992
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
I beslutet har deltagit: Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Sven-Gösta Signell (s), Elving Andersson (c), Sten-Ove Sundström (s), Jan Sandberg (m), Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Bo Nilsson (s), Lars Björkman (m), Anita Jönsson (s), Lars Biörck (m), Jarl Lander (s) och Hugo Bergdahl (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Vissa parkeringsfrågor
Kenneth Attefors (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Åklagarutredningen -90" och på s. 8 slutar med "samtliga motionsyrkanden" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening talar principiella överväganden för att övervakning av parkering på gatumark inte bör vara en kommunal utan en polisiär uppgift. Misstankar om att kommunerna använder felparkeringsavgifterna som en otillbörlig inkomstkälla uppstår alltför lätt med nuvarande ordning. För den som drabbas av en felparkeringsavgift framstår vidare påföljden inte som en avgift, eftersom avgift enligt vanligt språkbruk är en prestation som förutsätter en motprestation, utan fastmera som böter, dvs. ett straff. Påföljdens straffrättsliga karaktär framgår också av att frågan om skyldighet att betala avgiften kan prövas av bl.a. brottsutredande instanser såsom polisen och åklagarna. Utskottet anser även att den myndighetsutövning som de kommunala parkeringsvakterna bedriver är av så grannlaga natur att den kräver utbildning av samma kvalitet som eljest fordras för övervakning av ordning och säkerhet på vägar, gator och torg, dvs. polisutbildning. Som framhålls i motion T911 (nyd) talar rationaliseringsskäl för att parkeringsövervakningen på gatumark ombesörjs av s.k. kvarterspoliser. Fler sådana tjänster måste följaktligen inrättas. Utskottet delar också den i motion T911 (nyd) uttalade uppfattningen att felparkeringsavgifterna på många håll, särskilt i Stockholm och Göteborg, blivit alltför höga. De bör därför avsevärt reduceras. Vidare anser utskottet att principen om ett strikt ägaransvar för betalning av felparkerings- och kontrollavgifter leder till orimliga konsekvenser för biluthyrningsföretagen. Som framhålls i motion T912 (nyd) bör betalningsansvaret i biluthyrningssammanhang överföras på den enligt avtal angivna hyresmannen, när en parkeringsförseelse utförts av någon som använder en enligt skriftligt avtal hyrd bil, som ägs av företag som bedriver yrkesmässig uthyrning enligt lagen (1979:561) om biluthyrning. Regeringen bör förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagändringar. Tillämpningen av kontrollavgiftslagen kännetecknas enligt utskottets mening av en rad felaktigheter och brister. Omfattningen härav klargörs på ett så övertygande sätt i motion T912 (nyd) att motionärernas krav på en utredning om de privata parkeringsbolagens laglighet framstår som synnerligen välgrundat. Även det i motion T911 (nyd) framställda utredningskravet -- som gäller frågan huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren -- synes utskottet mycket välmotiverat. Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att motionerna T911 (nyd) och T912 (nyd) tillstyrks -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande innebär att syftet med motionerna T420 (m) och T422 (m) torde få anses tillgodosett.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande vissa parkeringsfrågor att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:T911 och 1991/92:T912 samt med anledning av motionerna 1991/92:T420 och 1991/92:T422 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Sammanfattning1 Motionerna1 Utskottet2 1 Nu gällande parkeringslagstiftning2 2 Motionsförslag4 3 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen6 4 Utskottets ställningstagande7 Hemställan8 Reservation8