Vissa utlänningsfrågor

1993/94

SfU5

Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motioner som väckts under riksmötet 1992/93 och som berör olika frågor med anknytning till utlänningslagen, bl.a. regler om arbetstillstånd, visum, förvar av barn och utvisning på grund av brott.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner, huvudsakligen med hänvisning till pågående utredningsarbete eller beredningsarbete inom regeringskansliet.

En reservation (fp) och tre särskilda yttranden (s, kds, nyd) har avlämnats.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:Sf602 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad möjlighet för utlänning med speciell kompetens, yrkeskunskap, att få stanna i Sverige permanent eller i vart fall tillfälligt under så lång tid som det särskilda arbetskraftsbehovet föreligger och inte kan tillgodoses på annat sätt.

1992/93:Sf603 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande utvisning av i svenska samhället redan etablerade utlänningar till krigszon i hemlandet.

1992/93:Sf607 av Kjell Eldensjö och Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidsgräns för gästande missionärers uppehållstillstånd.

1992/93:Sf614 av Lars Sundin och Hans Nyhage (fp, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att få stanna i Sverige.

1992/93:Sf617 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om individuell prövning av uppehållstillstånd för invandrad make eller hustru till svensk medborgare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vigselbevis för utländska medborgare och registrering i folkbokföringen.

1992/93:Sf618 av Sylvia Lindgren (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utnyttjande av utländska kvinnor.

1992/93:Sf622 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgränsen i utlänningslagen.

1992/93:Sf627 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av avvisningsregler riktade mot personer som kan antas begå brott i Sverige av typ hets mot folkgrupp.

1992/93:Sf630 av Torgny Larsson och Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbud mot att ta barn i förvar som inte åtföljs av vårdnadshavare.

1992/93:Sf631 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i utlänningslagstiftningen att väsentligt fler utlänningar som begår brott kan utvisas än vad som sker för närvarande, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utlänningslagstiftningen ändras så att utvisning även kan komma till användning vid upprepade eller flera brott av mindre allvarlig beskaffenhet exempelvis några snatterier, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 7 § utlänningslagen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 10 § utlänningslagen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i utlänningslagen att öka möjligheten att utvisa flyktingar, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i verkställighetsreglerna så att möjligheten att verkställa utvisningar ökar, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sätta upp ett delmål för att öka antalet utvisningar på grund av brott, vilket går ut på att minst hälften av de utlänningar som begår brott skall bli föremål för utvisning inom en tvåårsperiod eller i början av 1995.

1992/93:Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att det skapas klara och lättbegripliga regler för att avvisa en utlänning på grund av asocialitet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att det skapas klara och lättbegripliga regler för att utvisa en utlänning på grund av asocialitet.

1992/93:Sf633 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om totalförbud mot förvarstagande av barn, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av besöksviseringsreglerna i enlighet med 1983/84 års riktlinjer.

1992/93:Sf635 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen noga följer tillämpningen av den paragraf i utlänningslagen som tillåter att barn tas i förvar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredningen med uppgift att göra en översyn av invandringspolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1).

1992/93:Sf636 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av visumtvång för utländska medborgare.

1992/93:Sf637 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för arbetskraftsinvandringen.

1992/93:Sf643 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i SFS 1991:29 om säsongsarbetstillstånd.

1992/93:Sk313 av Lars Svensk och Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvisning.

1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av utlänningslagen.

Motion väckt med anledning av skrivelse 1992/93:157 Invandrar- och flyktingpolitiken

1992/93:Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvisning av utländska medborgare vid allvarlig kriminalitet och vid upprepad mindre allvarlig kriminalitet, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvisning av ensamstående barn, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgad visering.

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:150, (kompletteringspropositionen)

1992/93:Fi93 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det snarast skapas sådana förutsättningar att utländska medborgare som begår allvarliga brott eller som gör sig skyldiga till upprepad mindre allvarlig brottslighet kan utvisas.

Inledning

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker ett antal motioner från riksmötet 1992/93 med anknytning till utlänningslagen. Innan utskottet behandlar motionsyrkandena vill utskottet erinra om att regeringen den 14 januari i år har beslutat om direktiv (dir. 1993:1) för en parlamentarisk kommitté som skall se över invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken. Kommittén har antagit namnet Invandrar- och flyktingkommittén.

En huvuduppgift för kommittén skall vara att lägga fram förslag om hur invandrarpolitiken bör vara utformad för att ge bättre förutsättningar för invandrare att integreras i det svenska samhället, och att särskilt intresse bör ägnas åt invandrarnas situation på arbetsmarknaden liksom svenskkunskapernas betydelse för integrationen. En annan huvuduppgift skall vara att se över hur människor från andra länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall kunna få detta tillgodosett i vårt land, men även göra överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt. Kommittén bör i detta sammanhang närmare analysera och överväga hur invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande och överväga frågor som kan komma att aktualiseras av en svensk Europaintegration. Möjligheterna att återvända om förhållandena i flyktingarnas hemländer så medger skall bedömas, och förslag till en aktiv politik för frivillig repatriering bör läggas fram. I direktiven anges att kommittén bör redovisa sina förslag genom delbetänkanden. I den del som berör invandrings- och flyktingpolitiken skall arbetet vara avslutat den 1 mars 1995. En särskild delstudie med en internationell översikt och analys av invandringsreglering och skyddsbestämmelser för flyktingar och hur dessa regler är utformade jämfört med de svenska, jämte de överväganden och de förslag detta kan aktualisera, skall överlämnas till Kulturdepartementet hösten 1993. Kommittén kan i övrigt initiera de expertstudier som anses nödvändiga. -- Kommittén bör lägga fram förslag till de författningsförändringar som föranleds av dess ställningstaganden.

Arbetstillstånd m.m.

Bestämmelser om rätten för utlänningar att vistas i och ha anställning i Sverige finns i utlänningslagen (1989:529) och utlänningsförordningen (1989:547).

Med undantag för nordiska medborgare måste en utlänning ha uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige. Tillstånd utfärdas av Statens invandrarverk. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och Arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra. Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås. Sådant samråd anses dock ha skett om Invandrarverket följt Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.

I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd. Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för studier och arbetar under tiden den 15 maj--den 15 september.

Arbetstillstånd ges för viss tid och får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har varit reglerad under de senaste decennierna i enlighet med de riktlinjer för den samlade invandrarpolitiken som riksdagen antog år 1968 (prop. 1968:142, SU 1968:196, rskr. 405) och som sedan i tillämpliga delar fastställts vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Riktlinjerna förutsätter en reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, dels därför att invandrarna skall ges möjlighet att leva under samma betingelser som befolkningen i övrigt, dels därför att möjligheterna till sysselsättning för kvinnorna, de äldre och de handikappade inte får försämras genom oreglerad invandring. Uppkommande arbetskraftsbehov skall därför i första hand fyllas genom utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medel som står till buds innan tillstånd till arbetskraftsinvandring ges. Prövningen av arbetskraftsbehovet skall ske i ett långt perspektiv, och utländsk arbetskraft får inte användas som en regulator av arbetskraftstillgången. Dessutom förutsätts att Arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av arbetsmarknadens parter, ger allmänna riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I proposition 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att det mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen och den dåvarande sysselsättningssituationen saknades anledning att räkna med något egentligt behov för Sveriges del av arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det var angeläget att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första hand tillgodoses när arbetstillfällen finns. Hon ansåg därför att arbetskraftsinvandring i fortsättningen borde tillåtas endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens aktiva medverkan har visat sig att ett uppkommet arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses genom arbetskraft som finns i Sverige. Som undantag från principen att utomnordisk arbetskraftsinvandring inte bör vara tillåten nämns i propositionen främst nyckelfunktioner inom industrin och näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden. Vidare nämns personer som behövs för kvalificerad forskning, produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom inom det kulturella området. Även andra undantag bör enligt propositionen kunna göras under särskilda förhållanden.

Det bör också framhållas att Sverige inte haft någon egentlig arbetskraftsinvandring från utomnordiska länder sedan början av 1970-talet då den s.k. reglerade invandringen kom att tillämpas fullt ut. Den egentliga arbetskraftsinvandringen omfattar också sedan många år endast några hundra personer per år. EES-avtalet, när det trätt i kraft, innebär vidare att medborgare i EG- och EFTA-länderna har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i Sverige.

I motion Sf602 anför John Bouvin (nyd) att utländsk arbetskraft med speciell kompetens eller yrkeskunskap bör få ökade möjligheter att få stanna i Sverige permanent eller i vart fall tillfälligt under så lång tid som det särskilda arbetskraftsbehovet föreligger och inte kan tillgodoses på annat sätt.

Enligt gällande bestämmelser kan högutbildade utlänningar eller andra högt kvalificerade yrkeserfarna personer med särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet beviljas permanent uppehållstillstånd. Motion Sf602 är därmed tillgodosedd och bör inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.

Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) begär i motion Sf643 att reglerna för säsongsarbetstillstånd ändras så att sådana tillstånd endast utfärdas i undantagsfall. I motionen framhålls att den arbetsgivare som beviljas tillstånd att anställa utländsk arbetskraft måste garantera att de som anställs erhåller minst en viss minimilön. Löneförhållandena är enligt motionärerna svårkontrollerade då säsongsarbetarna ofta arbetar på ackord och har oreglerad arbetstid. En utländsk medborgare som beviljas arbetstillstånd för exempelvis jordgubbsplockning har också rätt att söka annat arbete inom lantbruksproduktionen efter det att det tillståndsgivande arbetet upphört och även dessförinnan. Motionärerna menar att de nuvarande reglerna innebär att utländsk arbetskraft kan utnyttjas på ett sätt som strider mot det som normalt tillämpas på svensk arbetsmarknad.

I beslut den 10 januari 1991 uppdrog regeringen åt Arbetsmarknadsstyrelsen och Invandrarverket att genomföra förändringar avseende hanteringen av vissa arbetstillstånd. Förändringarna innebär att ett mer generellt och förenklat säsongsarbetstillstånd för tre månader har ersatt den tidigare tillståndsformen för feriearbetande utländska studerande samt de olika mellanformer för kortvariga tillfälliga arbetstillstånd som vuxit fram de senaste åren. Det nya systemet bygger liksom det tidigare på att arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer branschvisa kvoter efter samråd med parterna på arbetsmarknaden. Hanteringen av dessa tillståndsärenden kan efter bemyndigande av Invandrarverket skötas av länsarbetsnämnderna i stället för av Invandrarverket.

Det förhållandet att möjligheten att anlita säsongsanställd utländsk arbetskraft kan missbrukas av oseriösa arbetsgivare kan enligt utskottets uppfattning inte tas till intäkt för att generellt begränsa denna tillståndsgivning. I stället måste ett eventuellt missbruk mötas med ökade kontrollåtgärder från berörda myndigheters sida. Utskottet, som erinrar om att även frågan om omfattningen av utländsk säsongsarbetskraft i framtiden ryms inom ramen för Invandrar- och flyktingkommitténs arbete, avstyrker bifall till motion Sf643.

Kjell Eldensjö och Ingrid Näslund (kds) anför i motion Sf607 att Invandrarverket tillämpar samma regler avseende uppehållstillstånd för gästande missionärer som för övrig arbetskraftsinvandring. För bl.a. präster, munkar och nunnor tillämpas generösare regler. Motionärerna menar att generösare tidsgränser bör tillämpas även för missionärer och begär ett tillkännagivande härom. I motion Sk313 yrkande 2 av Lars Svensk och Alwa Wennerlund (kds) anförs att frikyrkan missgynnas i förhållande till idrottsrörelsen beträffande uppehållstillstånd. Gästande missionärer utvisas efter tre år här i landet medan idrottsmän får sina uppehållstillstånd förlängda. En sådan behandling kan inte ses som human och rättfärdig, och staten bör sträva efter att behandla frikyrkorörelsen på samma sätt som idrottsrörelsen.

Enligt nya riktlinjer inom Invandrarverket kan uppehållstillstånd för missionärer beviljas för högst ett år i taget så länge som en församling, ett trossamfund eller organisation i Sverige eller hemlandet bekräftar och förordar verksamheten. Den som missionerar utan uppdrag kan beviljas uppehållstillstånd för högst tre år. Motionerna Sf607 och Sk313 yrkande 2 får därmed anses tillgodosedda och bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

I tre motioner tas upp frågor som rör personer som under längre tid bott och arbetat i Sverige.

Kjell Eldensjö (kds) anför i motion Sf603 att det sedan tidigare här i Sverige finns familjer från det forna Jugoslavien och att dessa fått tillstånd att arbeta. I den svenska lågkonjunkturen behövs de kanske inte längre i produktionen och riskerar därmed att utvisas till ett krigsdrabbat område där de går en osäker framtid till mötes. Motionären framhåller att det inte är rimligt att Sverige med sin generösa flyktingpolitik tar emot människor från ett krigsdrabbat område, men samtidigt sänder tillbaka människor som under flera år arbetat i Sverige till ett sådant område. Reglerna bör därför ändras så att människor som under flera år arbetat och bott i Sverige inte riskerar att återsändas till sitt hemland om detta befinner sig i krig och hemorten ligger i en krigszon. I motion Sf614 av Lars Sundin och Hans Nyhage (fp, m) begärs ett tillkännagivande om att personer som på ett legalt sätt kommit till Sverige och länge arbetat här och klarat sin försörjning bör få rätt att kvarstanna här. Berndt Ekholm m.fl. (s) begär i motion Sf637 en översyn av reglerna för arbetskraftsinvandring. Motionärerna anser att arbetskraftsinvandrare bör få stanna i Sverige om de så önskar. Ett alternativ skulle kunna vara att tidsbegränsade arbetstillstånd gavs för betydligt längre tid än två år eller att permanent uppehållstillstånd kan beviljas efter en viss tid.

Som ovan framgått skall en parlamentarisk kommitté se över invandrings- och flyktingpolitiken. I kommitténs arbete ingår enligt direktiven att lägga fram förslag om utformning av grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige och överväga om det är lämpligt att utforma mer flexibla regler för invandring. Inom ramen för kommittén kommer således de frågor som tagits upp i de redovisade motionerna att behandlas. Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör avvaktas och avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf603, Sf614 och Sf637.

Viseringsregler

Visering innebär enligt 2 kap. 1 § utlänningslagen tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt 1 kap. 3 § ha visering, om han inte har uppehållstillstånd eller är medborgare i annat nordiskt land. Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana undantag har föreskrivits i 2 kap. 1 § utlänningsförordningen.

Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått uppehållstillstånd.

Tre motioner berör frågor om viseringskrav.

I motion Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) framhålls att Sveriges liberala viseringsregler bör skärpas och att visumtvång bör införas för exempelvis alla medborgare från det forna Jugoslavien. Motionärerna begär i yrkande 16 ett tillkännagivande om ett utvidgat viseringskrav.

I juni i år fattade regeringen beslut om att införa krav på visering för medborgare i Bosnien-Hercegovina. Detta innebär att det numera föreligger viseringskrav för samtliga medborgare från det forna Jugoslavien. Utskottet anser därmed att motion Sf22 yrkande 16 är tillgodosedd.

Ingela Mårtensson (fp) anför i motion Sf636 att när EES-avtalet träder i kraft kommer svenska medborgare att fritt kunna förflytta sig mellan de länder som berörs av avtalet. Denna frihet gäller inte personer som har medborgarskap i ett land utanför EG- och EFTA-området men bor och arbetar i något av dessa länder. Sverige bör därför ta initiativ till ett avskaffande av visumtvång för dessa kategorier vid resa mellan länder som omfattas av EES-avtalet.

Som framhållits i motionen berör reglerna om fri rörlighet för personer inom EG/EES-området endast medborgare i de aktuella länderna, medan medborgare inom området från "tredjeland" inte har samma rättigheter att röra sig fritt. Utskottet vill erinra om att för de nio EG-länder som har anslutit sig till Schengenavtalet, som träder i kraft i februari 1994, kommer ett för dessa länder gemensamt visum för tredjelandsmedborgarna att utfärdas med en giltighet av tre månader. Ett enskilt land kan däremot ge visum för längre tid, men endast för det landet. Enligt Maastrichtavtalet kommer ett närmare samarbete att utvecklas för bl.a. kontroll av medlemsländernas externa gränser och invandringspolitik och politik avseende tredjelandsmedborgare. Utskottet utgår därför från att den problemställning som tagits upp i motionen för Sveriges vidkommande kommer att aktualiseras i det fortsatta arbetet med Europaintegrationen. Motionen behöver därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

I motion Sf633 yrkande 15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att riksdagens riktlinjer från 1983/84 om besöksvisering bör tillämpas. Motionärerna framhåller att de hårda viseringsreglerna som Invandrarverket infört för bl.a. medborgare från Iran och Bangladesh fortfarande gäller och att dessa regler lett till många familjetragedier.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att Invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök. Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet men också i övrigt, ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer, genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I särskild hög grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det däremot finnas anledning att följa principen att visering skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt statsrådet. I stället borde Invandrarverkets styrelse leda utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som getts uttryck i propositionen.

Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning uppfattas som mer avlägsna släktingar.

Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om bl.a. iranska medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25 % av beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988 och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 vidhöll utskottet sin bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Av en redovisning av Invandrarverkets praxis efter mars 1990 beträffande iranska medborgare framgick att det endast under de första åren efter det att en person fått uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att fortfarande 22 % av visumansökningarna beviljades (av vilka sedermera 18 % "hoppar av"), tycks Invandrarverket ändå, ansåg utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att Invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen bör vidhålla sin tidigare inställning och avstyrker bifall till motion Sf633 yrkande 15.

Vissa frågor om anknytningsinvandring

En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller sammanboende om äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan på sådant tillstånd under två år används också benämningen tvåårsregeln för den angivna ordningen.

Frågor som berör uppskjuten invandringsprövning tas upp i två motioner.

Margitta Edgren (fp) pekar i motion Sf617 på att utländska kvinnor som gift sig med svenska män i utlandet upplever det som mycket negativt att det i Sverige tar lång tid att få uppehållstillståndet förnyat och att detta ger ett ovänligt intryck av Sverige. I yrkande 1 framhålls att varje par borde bedömas individuellt och att i vissa fall uppehållstillstånd borde kunna ges för längre tid. Ett annat problem är enligt motionären att kvinnan registreras som ogift i folkbokföringshänseende intill dess vigselbeviset är översatt till svenska språket. Detta är också ett exempel på myndighetsutövning som ger ett ovälkommet intryck. Motionären begär därför i yrkande 2 att utländska kvinnor som utomlands gift sig med svenska män och accepterats som invandrare skall registreras som gifta intill dess motsatsen bevisats. I motion Sf618 av Sylvia Lindgren (s) anförs att många kvinnor som misshandlas och förnedras fogar sig i sin situation eftersom en separation nästan alltid leder till utvisning. Åtgärder bör därför vidtas så att dessa kvinnor vid en separation inte tappar anknytningsbegreppet under den stipulerade tvåårsperioden.

I motion Sf22 yrkande 13 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anförs att många ensamma barn kommer till Sverige för att söka asyl. När barnen har beviljats uppehållstillstånd anländer föräldrarna och dessa kan då av anknytningsskäl få uppehållstillstånd. Motionärerna begär att barnens uppehållstillstånd i sådana fall omedelbart skall omprövas.

Såvitt avser den fråga som tagits upp i motion Sf618 framhölls i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken att, när ett äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som framstår som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna fråga var tillfredsställande.

I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet att regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört. Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.

Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 att det tills vidare är nödvändigt att, när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte berett att förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte därför bifall till då föreliggande motioner.

Utskottet utgår från att de frågor som tagits upp i motionerna Sf617, Sf618 och Sf22 yrkande 13 kommer att behandlas av Invandrar- och flyktingkommittén. Utskottet anser därför att motionerna inte skall föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Förvar av barn

Ett utländskt barn under 16 år får enligt 6 kap. 3 § utlänningslagen tas i förvar om det är sannolikt att barnet kommer att avvisas och att förordnande om omedelbar verkställighet kommer att meddelas eller fråga uppkommer om verkställighet av ett sådant beslut om avvisning, och det finns en uppenbar risk för att barnet annars håller sig undan och därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör fördröjas. Barnet får inte tas i förvar om det är tillräckligt att det ställs under uppsikt. Förvar får också tillgripas om fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning i annat fall än som sägs ovan eller av ett beslut om utvisning när uppehållstillståndet gått ut om det vid ett tidigare försök att verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet ställs under uppsikt.

Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i riket får det tas i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl.

Barnet får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar, eller om det finns synnerliga skäl ytterligare 72 timmar.

De nuvarande reglerna, som innebär en begränsning i förhållande till vad som tidigare gällde av möjligheterna att ta barn i förvar, infördes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:138, bet. 1992/93:SfU3, rskr. 1992/93:68).

I motion Sf633 yrkande 13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag om totalförbud mot att ta barn i förvar. Motionärerna anför att de nya reglerna om barnförvar visserligen innebär en begränsning av möjligheterna att ta barn i förvar, men motionärerna framhåller att den enda godtagbara lösningen är ett totalförbud mot att ta barn i förvar. Charlotte Branting m.fl. (fp) anför i motion Sf635 att de inte kan ställa sig bakom riksdagens beslut föregående år, eftersom de befarar att ändringen kan leda till en ökning av antalet barn i förvar. De framhåller att det är angeläget att regeringen noga följer tillämpningen av den ändrade lagstiftningen och begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom. I yrkande 2 anförs att utredningen med uppgift att göra en översyn av invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1) bör se över även reglerna om förvar av barn och lägga fram förslag som i princip förbjuder detta. I motion Sf630 av Torgny Larsson och Hans Göran Franck (s) anförs att det är otillfredsställande att barn som saknar vårdnadshavare här i riket kan tas i förvar och begär ett tillkännagivande om behovet av ett förbud mot förvarstagande i dessa fall. Enligt motionärerna kan en möjlig lösning vara någon form av kvalificerad uppsikt.

Förslaget i proposition 1991/92:138 innebar större inskränkningar i möjligheterna att ta barn i förvar än vad som sedan blev riksdagens beslut. Utskottet framhöll i sitt betänkande att om det enda tvångsmedel -- förvar -- som finns för att avlägsna en barnfamilj som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd slopades borde ett sådant förslag ha föregåtts av en diskussion om de grundläggande bestämmelserna i utlänningslagen. Denna, framhöll utskottet, bygger på principen att de beslut som fattats i utlänningsärenden skall följas och att ett beslut är verkställbart även i de fall den enskilde inte frivilligt rättar sig efter det. Propositionen innebar enligt utskottet att man ändrade på denna grundläggande princip i lagstiftningen när det gäller barnfamiljerna. Utskottet ansåg att det ytterst alltid måste, som en sista utväg, finnas möjlighet att mot barnets och familjens vilja verkställa beslut även i andra avvisningsfall än dem för vilka förvarsmöjligheten behölls enligt propositionen, och i utvisningsfallen. Utskottet kunde därför inte till fullo ställa sig bakom propositionens förslag. Vad gällde frågan om förvar av ensamma barn ansåg utskottet att en yttersta möjlighet att ta även ett ensamt barn i förvar måste finnas kvar, eftersom barnet i annat fall hade möjlighet att vägra lämna landet utan att det kunde tvingas till det.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare inställning att det alltid måste finnas en yttersta möjlighet att avlägsna den som inte har rätt att stanna i landet. Utskottet kan därför inte biträda motionerna Sf633 yrkande 13 och Sf630. Utskottet kan inte heller ställa sig bakom syftet med motion Sf635 men förutsätter att regeringen utan något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida noga följer tillämpningen av de nya reglerna om förvar av barn. Utskottet förutsätter också att den parlamentariska utredningen i sitt arbete kommer att diskutera förvarsreglerna när förslag om den framtida flyktingpolitiken utarbetas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion Sf622 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, v). I motionen anförs att enligt FN-konventionen om barnets rättigheter, en konvention som Sverige tillträtt, avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Enligt utlänningslagen behandlas barn som vuxna när de uppnår 16 års ålder. Motionärerna anser att utredningen om en översyn av invandrarpolitiken och invandrings- och flyktingpolitiken bör få tilläggsdirektiv att överväga om en höjning av åldersgränsen i utlänningslagen är motiverad.

Utskottet framhöll med anledning av en motion i samma syfte i sitt tidigare nämnda betänkande 1992/93:SfU3 att utskottet utgick från att frågan om åldersgränsen i utlänningslagen bör ändras kommer att uppmärksammas inom den av statsrådet aviserade utredningen om en översyn av flykting- och invandringspolitiken och att motionen därmed inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Direktiven till utredningen ger ingen ledning för bedömning av om frågan kommer att tas upp, men med hänsyn till utredningens inriktning och parlamentariska sammansättning utgår utskottet fortfarande från att frågan om åldersgränsen kommer att tas upp inom ramen för utredningsarbetet. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen anser utskottet inte påkallad.

Utvisning på grund av brott

Bestämmelserna om utvisning på grund av brott återfinns i 4 kap. 7--10 §§ utlänningslagen. Utvisning på grund av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad -- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige. Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning av flykting får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år över huvud taget inte utvisas på grund av brott. -- Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet. Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer påföljden för brottet. En domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt om domen eller beslutet vunnit laga kraft eller nöjdförklaring avgetts.

I tre motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.

I motion Fi93 yrkande 19 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och i motion Sf22 yrkande 6 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) begärs tillkännagivanden om att utländska medborgare som begår allvarliga brott liksom de som döms för upprepad mindre allvarlig kriminalitet skall utvisas. Ett liknande tillkännagivande begärs av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) i motion Sf631 yrkande 3. I denna motion framhålls att det är ett faktum att utlänningar och även invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Motionärerna begär därför tillkännagivanden om sådana ändringar i utlänningslagen att väsentligt fler utlänningar som begår brott kan utvisas (yrkande 1). Ett lämpligt delmål för att utvisa utlänningar som begår brott är att minst hälften av dessa skall bli föremål för utvisning inom en tvåårsperiod, eller senast i början av år 1995 och i yrkande 8 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkandena 4 och 5 begärs tillkännagivanden om ändringar i 4 kap. 7 och 10 §§ utlänningslagen. Motionärerna menar att åtgärder som tar sikte på att utvisning skall kunna ske för brott som har lägre straffsats än fängelse i mer än ett år samt ökade möjligheter i övrigt till utvisning på grund av brott kan ha en allmänpreventiv effekt. Vidare framhåller motionärerna att även reglerna som begränsar möjligheterna att utvisa flyktingar bör skärpas, och i ett yrkande 6 begärs ett tillkännagivande härom. Motionärerna begär slutligen i yrkande 7 att verkställighetsreglerna ändras så att möjligheterna att verkställa utvisningar ökar.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utvisning på grund av brott. Vid sin senaste behandling av frågan hänvisade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 till Våldskommissionens betänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92). I detta betänkande ansåg kommissionen att -- oavsett orsakerna till kriminaliteten -- statistikuppgifterna om invandrarnas brottslighet var oroande. Kommissionen ansåg att regelsystemet för utvisning på grund av brott borde ses över. Ett syfte med en sådan översyn var enligt kommissionen att undersöka hur reglerna hade tillämpats och i vilken mån de lämnade utrymme för godtycke och olikformig rättskipning. Kommissionen ansåg att det borde övervägas att göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till kriminella personer fick inte gå före hänsynen till vanliga människors trygghet, och det var enligt kommissionen bättre att kriminella utlänningar utvisades än att det uppstod krav på längre påföljder eller mindre human kriminalvård. Utskottet ansåg att beredningen av kommissionens betänkande borde avvaktas och avstyrkte bifall till samtliga motioner.

I en rapport (1991/92:12) Invandrarpolitikens inriktning och resultat konstaterar Riksdagens revisorer att även om en utlänning döms för mycket grova brott får han vanligen kvarstanna i Sverige efter avtjänat straff. Revisorerna efterlyste en tydligare redovisning av praxis i utvisningsärenden och fann det motiverat med en översyn av reglerna om utvisning på grund av brott. Vidare har Statens invandrarverk i en skrivelse till regeringen i oktober 1992 föreslagit vissa åtgärder som enligt verkets uppfattning bör vidtas för att minska brottsligheten bland asylsökande.

Regeringen har härefter tillkallat en särskild utredare för att se över bl.a. reglerna om utvisning på grund av brott (dir. 1992:108).

Utredningen har i ett delbetänkande Utvisning på grund av brott (SOU 1993:54) framlagt vissa förslag till ändringar i bl.a. utlänningslagen och i brottsbalken. De föreslagna förändringarna innebär i huvudsak följande. En första förutsättning för utvisning på grund av brott skall vara att det är tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Avsikten är inte att varje bagatellbrott skall kunna föranleda utvisning. I fråga om mindre allvarliga brott skall utvisning kunna ske bara om brottsligheten är systematisk eller upprepad. Utredningen föreslår vidare att kravet på återfallsrisk uttryckligen skall anges avse risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte nödvändigtvis likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning till brottets karaktär, oberoende av återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga vid brott av lägre svårighetsgrad än som krävs enligt nuvarande ordning. Även fortsättningsvis skall domstolen vid en utvisningsprövning väga in utlänningens ankytning till Sverige. Tidsgränserna i fråga om uppehållstillstånd resp. vistelse här i landet, vilka ger utlänningen ett särskilt skydd mot utvisning, föreslås utmönstrade. I stället bör en prövning av den faktiska anknytningen ske i varje särskilt fall. Detta skall även gälla den som kom till Sverige som mycket ung. Begränsningen av möjligheten att utvisa flyktingar skall kvarstå. Utredningen föreslår dock att den omständigheten att utlänningen har en flyktingförklaring inte längre skall vara bindande för domstolen vid ställningstagande till frågan om utvisning. Slutligen föreslås att domstol vid straffmätning och påföljdsval inte längre skall ta särskild hänsyn till om utvisningen innebär något men för utlänningen. Regeringens möjlighet att upphäva eller mildra en domstols beslut om utvisning skall kvarstå.

Utvisningsutredningens betänkande är föremål för beredning inom regeringskansliet, och enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att under våren 1994 till riksdagen lägga fram förslag till ändring av reglerna om utvisning på grund av brott. Utskottet, som i detta sammanhang också vill erinra om att möjligheten att utvisa utlänning på grund av brott begränsas av FN:s flyktingkonvention och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, anser att resultatet av beredningen av Utvisningsutredningens betänkande bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf22 yrkande 6, Sf631 yrkandena 1 och 3--8 samt Fi93 yrkande 19.

Utvisning och avvisning på grund av asocialitet

Reglerna om utvisning på grund av asocialitet utmönstrades i och med tillkomsten av 1989 års utlänningslag. Dessa bestämmelser tillämpades i praktiken aldrig och ansågs i det närmaste obsoleta. I 4 kap. 2 § utlänningslagen finns dock vissa materiella regler som ger möjlighet att avvisa en utlänning som kommer hit för att ägna sig åt exempelvis prostitution, koppleri och illegal in- och utförsel. Bestämmelserna möjliggör en individuell utlänningskontroll med hjälp av avvisning i anslutning till inresan och upp till tre månader därefter.

I motion Sf632 yrkandena 2 och 3 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begärs tillkännagivande om behovet av att det skapas klara och lättbegripliga regler för att avvisa och utvisa en utlänning på grund av asocialitet. Motionärerna anför att utlänningslagen erbjuder begränsade möjligheter att avvisa en utlänning på grund av asocialitet. I motionen framhålls särskilt att ett inte ringa antal prostituerade under senare tid har kommit till Sverige för att under en begränsad tid, oftast tre månader, erbjuda sina tjänster. Denna verksamhet kan enligt motionärerna ha anknytning till internationella prostitutionsligor.

Som framgår ovan finns det i utlänningslagen vissa möjligheter att avvisa en utlänning som kommer hit i avsikt att söka sitt uppehälle på ett asocialt sätt. Eftersom motionärerna särskilt anger prostitution, bör framhållas att den som prostituerar sig inte begår ett brott enligt svensk lag. Utvisning är således inte möjlig i dessa fall. Den nyss nämnda Utvisningsutredningen skall enligt direktiven i sitt fortsatta arbete behandla bl.a. de regler som avser vilken betydelse en utlännings vandel skall ha vid bedömning av hans rätt till uppehållstillstånd. Utskottet förutsätter att utredningen kommer att behandla de frågor som tas upp av motionärerna och att resultatet av utredningens fortsatta arbete bör avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf632 yrkandena 2 och 3.

Avvisning och utvisning av personer som kan befaras komma att begå brott i Sverige

I 4 kap. 2 § utlänningslagen finns bestämmelser om att en utlänning kan avvisas om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land. Stadgandet förutsätter sålunda en negativ prognos, utifrån bl.a. tidigare brottslighet.

I en särskild lag om utlänningskontroll finns regler om avvisning och utvisning när utlänningslagens regler inte är tillämpliga. Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll trädde i kraft den 1 juli 1991 och ersatte terroristlagen (1989:530) och en bestämmelse i utlänningslagen om utvisning med hänsyn till rikets säkerhet.

Enligt lagen om särskild utlänningskontroll skall en utlänning kunna utvisas om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller om det med hänsyn till vad som är känt om hans tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att begå eller medverka till en brottslig gärning som innefattar hot om våld, hot eller tvång för politiska syften. Undantag görs dock för gärningar utomlands som har övervägande karaktär av politiskt brott. Beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll meddelas av regeringen. Den parlamentariska kontrollen av lagens tillämpning sker genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse härom till riksdagen. Se senast regeringens skrivelse 1992/93:156, betänkande 1992/93:JuU18.

Två motioner tar upp frågor som rör möjligheterna att avvisa eller utvisa personer som kommer till Sverige i syfte att bedriva rasistisk propaganda och hets mot folkgrupp.

Ingvar Svensson (kds) anför i motion Sf627 att det under hösten 1992 förekom ihärdiga rykten om att en antisionistisk konferens skulle hållas i Sverige, och inbjuden till denna konferens skulle vara bl.a. den s.k. franske historikern Robert Faurisson. Enligt motionären har denne gjort sig känd för påståenden om att den nazistiska judeutrotningen skulle vara ett falsarium. Faurisson skall också enligt vad motionären uppger ha blivit dömd för sina antisemitiska åsikter av fransk domstol. Motionären uppger vidare att Faurisson till svensk polis uppgett att besöket i Sverige var av privat karaktär och att polisen lät honom passera in i landet. Han skall dock ha medverkat i närradiosändningar, varför det kan ifrågasättas om besöket varit privat. Motionären begär i ett tillkännagivande att lagtexten i utlänningslagen och lagen om särskild utlänningskontroll ses över så att det tydligt framgår att personer som kommer till Sverige i avsikt att bedriva hets mot folkgrupp kan avvisas. I motion Ju833 yrkande 2 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) begärs en ändring av utlänningslagen så att personer, som avser att besöka Sverige i syfte att sprida rasistisk propaganda eller som dömts i andra länder för brott med rasistisk anknytning, kan nekas tillstånd att resa in i landet.

Utskottet vill till en början uttala att det hyser sympati och förståelse för de åsikter som framförs i motionerna. De problem som motionärerna tar upp tangerar demokratins och yttrandefrihetens gränser, och behandlingen av dessa problem är mycket vansklig.

Personer som i uttalanden eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse kan enligt straffbestämmelser i brottsbalken dömas för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år. En utländsk medborgare som i Sverige döms för ett sådant brott kan alltså i princip utvisas ur landet enligt regler i utlänningslagen. Syftet med motionerna är emellertid att sådana personer skall hindras att resa in i landet för att här sprida sådana uttalanden som nyss angetts. Som ovan redogjorts för kan en utlänning avvisas om det kan antas att han kommer att begå brott här i landet eller annat nordiskt land. Enligt uttalanden i förarbetena till 1980 års utlänningslag (SOU 1979:64, prop. 1979/80:96) krävs det för att avvisning i sådana fall skall ske att det klart bör framgå av utlänningens egna uttalanden eller av andra förhållanden att han tänker begå brott. Det kan således ställa sig svårt att avvisa en utländsk medborgare som kommer hit i avsikt att begå brott. Ett alternativ att hindra en utlänning i åsyftade fall att komma in i Sverige skulle kunna vara att införa särskilda regler om att en person som i andra länder dömts för brott av rasistisk natur eller med rasistisk ankytning får avvisas. Utskottet är emellertid inte berett att förorda en sådan inskränkning då en icke önskvärd besökare i och för sig kan ha legala syften med sitt besök, exempelvis att besöka släktingar. Tilläggas bör också att den avvisningsgrund i 4 kap. 2 § utlänningslagen som redogjorts för inte gäller för den som har gällande visering eller uppehållstillstånd. Lagen om särskild utlänningskontroll tar särskilt sikte på sådana personer som kan ha för avsikt att här i riket utföra våldshandlingar och torde inte vara tillämplig i nu förevarande fall. Frågan om ändring i bestämmelsen i utlänningslagen såvitt gäller utlänningar som omfattas av EES-avtalet har varit föremål för överväganden i proposition 1991/92:170 bilaga 10. Enligt artikel 3 i direktiv 64/221/EEG får inskränkningar i dessa utlänningars fria rörlighet med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa grundas uteslutande på den berörda personens eget uppförande. Tidigare domar för brott skall inte i och för sig vara tillräckligt för att vidta någon sådan åtgärd. Med hänsyn till att avvisning i nu förevarande fall förutsätter en negativ prognos, utifrån bl.a. tidigare brottslighet, har kravet i direktivet ansetts uppfyllt. Utvisningsutredningens fortsatta arbete avseende vilken betydelse en persons vandel skall ha för frågan om uppehållstillstånd kan enligt utskottets uppfattning även få betydelse för bedömningen av de nu aktuella frågorna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf627 och Ju833 yrkande 2.

Utskottet hemställer

1. beträffande uppehållstillstånd för personer med särskild kompetens att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf602,

2. beträffande arbets- och uppehållstillstånd att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf603, 1992/93:Sf607, 1992/93:Sf614, 1992/93:Sf637, 1992/93:Sf643 och 1992/93:Sk313 yrkande 2,

3. beträffande utvidgad visering att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf22 yrkande 16,

4. beträffande riktlinjer för besöksvisering att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf633 yrkande 15,

5. beträffande avskaffande av visumtvång att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf636,

6. beträffande makeanknytning att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf617 och 1992/93:Sf618,

7. beträffande anknytning till barn att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf22 yrkande 13,

8. beträffande förvar av barn att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf630, 1992/93:Sf633 yrkande 13 och 1992/93:Sf635, res. 1 (fp)

9. beträffande åldersgränsen i utlänningslagen att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf622,

10. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf22 yrkande 6, 1992/93:Sf631 yrkandena 1 och 3--8 och 1992/93:Fi93 yrkande 19,

11. beträffande avvisning och utvisning vid asocialitet att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf632 yrkandena 2 och 3,

12. beträffande rasistiska brott att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf627 och 1992/93:Ju833 yrkande 2.

Stockholm den 9 november 1993

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt Lindqvist (s), Widar Andersson (s), Rune Backlund (c), Ulf Kristersson (m) och Märtha Gårdestig (kds).

Förvar av barn (mom. 8)

Sigge Godin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till motionerna." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att i princip bör möjligheterna att ta barn i förvar helt förbjudas. Utskottet är dock medvetet om att det i vissa begränsade fall måste finnas en sådan yttersta möjlighet för att kunna verkställa ett avlägsnandebeslut. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf630 och Sf633 yrkande 13.

Som redovisats ovan infördes den 1 januari 1993 nya regler beträffande möjligheterna att ta barn i förvar. Enligt utskottets mening kan detta leda till en ökning av antalet barn i förvar. Det är därför angeläget att regeringen noga följer tillämpningen av de ändrade bestämmelserna. Utskottet anser vidare att Invandrar- och flyktingkommittén bör få i uppdrag att att se över bestämmelserna om förvar av barn och komma med förslag som i princip förbjuder detta. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf635 ge regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande förvar av barn att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf635 samt med avslag på motionerna 1992/93:Sf630 och 1992/93:Sf633 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Förvar av barn (mom. 8)

Märtha Gårdestig (kds) anför:

De regler om förvar av barn som trädde i kraft den 1 januari 1993 innebär en begränsning av möjligheterna att ta barn i förvar i förhållande till tidigare bestämmelser. Jag anser dock, i likhet med vad jag anförde i min reservation i utskottets betänkande 1992/93:SfU3 om förvar av barn, att mycket starka skäl talar mot att ta barn i förvar. Det enda skäl som kan anföras för ett förvarstagande är att ett avlägsnandebeslut av barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas. Det är därför viktigt att denna fråga noga penetreras i utredningen om invandrings- och flyktingpolitiken och att kommittén därvid allvarligt överväger hur möjligheterna att ta barn i förvar väsentligt skall kunna inskränkas.

2. Åldersgränsen i utlänningslagen (mom. 9)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm, Bengt Lindqvist och Widar Andersson (alla s) anför:

I motion Sf622 framhålls att barn i utlänningslagens mening anses som vuxna redan vid 16 års ålder och att detta strider mot innehållet i FN-konventionen om barnets rättigheter. Vi anser att att denna fråga skall behandlas inom ramen för Invandrar- och flyktingkommitténs arbete och att kommittén därvid överväger möjligheterna att nå överensstämmelse mellan utlänningslagen och bestämmelserna i FN-konventionen.

3. Utvisning på grund av brott (mom. 10)

Arne Jansson (nyd) anför:

I motionerna Sf22, Sf631 och Fi93 pekas på bl.a. den allvarliga fara för samhället som den ökade kriminaliteten utgör. Enligt all tillgänglig statistik är utländska medborgare kraftigt överrepresenterade bland dem som lagförs och döms för brott. Det är därför väsentligt att de bestämmelser som reglerar möjligheterna att utvisa sådana utländska medborgare ändras i skärpande riktning. Utvisningsutredningen har lagt fram flera sådana förslag, men enligt min åsikt är dessa inte tillräckligt långtgående. Jag anser därför att regeringen vid beredningen av betänkandet bör beakta vad som nu anförts. I likhet med utskottet anser jag dock att denna beredning bör avvaktas, och jag avstår därför från att reservera mig.