Utvisning på grund av brott : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

[OITVISNING

PA GRUND AV BROTT

KB Öcç

i 3

än

m Statens offentliga utredningar

WW 1993:54

w Kulturdepartementet

Utvisning grund

av brott

Delbetänkande

av gtvisningsutredningen

Stockholm 1993

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlaget ombesörjer också, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor, remissutsändningar av SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

ISBN 91-38-13373-3 Graphic Systems AB.Göteborg 1993 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Kulturdepartementet

Genom beslut den 10 december 1992 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av reglerna i utlänningslagen om utvisning på grund av brott m.m. Med stöd av detta beslut förordnades den 22 december 1992 som särskild utredare hovrättslagmarmen Gunnel Wennberg. Som experter har deltagit utlänningsnämndsrådet Kurt Björk,

hovrättsassessorn Ingela Fridström, hovrättsassessorn Kazimir Åberg

och sakkunnige Stig Alexandersson. Sekreterare har varit hovrättsassessorn Mats Sjösten. Departementssekreteraren Helen Westlund har varit utredningens biträdande sekreterare. Utredningen har antagit namnet Utvisningsutredningen. Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet Utvisning på grund av brott . Utredningens fortsatta arbete kommer bl.a. de regler i att avse utlänningslagen som behandlar vilken betydelse en utlännings vandel skall ha vid bedömningen av hans rätt till uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Utredningen kommer även att undersöka de rättsliga förutsättningarna för återkallande av ett svenskt medborgarskap som erhållits med hjälp av falska uppgifter.

Göteborg i maj 1993

Gunnel Wennberg

Mats Sjösten

Helen Westlund

Innehåll

Sammanfattning 7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Färfattningsförslag 9

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till lag om ändring i utlärmingslagen

1989:529 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2. Förslag till lag ändring i brottsbalken 12 om . . . . . . . . . . .

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 14

. . . . . . . . .

l Inledning 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Bakgrunden till utredningsuppdraget 17 . . . . . . . . . . . . . .

1.2 Den rättsliga regleringen 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Utredningsuppdraget 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.4 Utredningens arbete 20

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Förutsättningarna för utvisning 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Allmänt 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.2 Brottets svårhetsgrad 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Risk för fortsatt brottslighet samt brottets

karaktär 24 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Begränsningar för utvisning på grund av brott 27

. . . . . . . . 3.1 Allmänt 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2 Utlänningens anknytning till Sverige 27

. . . . . . . . . . . . . .

3.3 Utvisning flyktingar 30

av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.4 Utvisning av den som kom till Sverige som mycket 33

ung . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

4 Rättens behandling av frågan om utvisning 35

. . . . . . . . . . 4.1 Utvisningsfrágans handläggning 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Förbättrad kommunikation domstolaråklagare

advokater SIV 37 - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Beaktande av hinder mot verkställighet 39

. . . . . . . . . . . . .

6 Förbud att återvända till Sverige 43 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1993:54

7 Upphävande av beslut om utvisning, 45 m.m. . . . . . . . . . . .

8 Beadande av utvisning som men vid straünätning

och pdföljdsval 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Häkrning 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Konsekvenser av utredningens förslag 59

. . . . . . . . . . . . . .

11 Närmare om lagförslagen 61

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

1989:529 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 63

. . . . . . . . . .

11.3 förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 64

. . . . . . . 11.4 Overgángsbestämmelser 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Utdrag av kommittédirektiv Dir. 1992:108 69 . . . . . . . . . .

Utlänningslagstiftningens framväxt 77

. . . . . . . . . . . . . . . . . Utländska medborgare i kriminalstatistiken 79 . . . . . . . . . . . 4. Utländsk rätt 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utvisningsreglerna i förhållande till EG-rätten 87

. . . . . . . . . .

FN:s flyktingkonvention, m.m. 89

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7. Upphävande av beslut om utvisning, m.m. 91

. . . . . . . . . . . . Rättsfallsöversikt 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9. Sammanställning av straffskalor för vissa brott 111

. . . . . . . .

Sammanfattning

En utlänning döms för ett brott får under vissa förutsättningar som utvisas ur Sverige. En första förutsättning enligt gällande rätt är att brottet kan leda till fängelse i än ett år. Dessutom måste det föremer ligga risk för att utlänningen fortsätter med brottslig verksamhet här i landet eller så måste brottet vara särskilt kvalificerat. Utredningen föreslår att det som första förutsättning skall vara tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Avsikten är dock inte att varje bagatellbrott skall kunna föranleda utvisning; i fråga om mindre allvarliga brott är det tänkt att utvisning skall kunna ske bara om brottsligheten är systematisk eller upprepad. Utredningen föreslår vidare att kravet på återfallsrisk uttryckligen anges avse risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte nödvändigtvis likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning till enbart brottets karaktär, alltså oberoende återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga vid av brott lägre svårhetsgrad än krävs enligt nuvarande ordning. av som I likhet med vad som gäller för närvarande bör domstolen även fortsättningsvis vid utvisningsprövningen väga in utlänningens anknytning till Sverige. De tidsgränser i fråga om uppehållstillstånd vistelse här i landet, vilka ger utlänningen ett särskilt skydd mot resp. utvisning, föreslås utmönstrade. I stället bör en prövning av den faktiska anknytningen ske i varje särskilt fall. Detta föreslås gälla även beträffande den som kommit till landet som mycket ung. Begränsningen möjligheten att utvisa den som är flykting skall av kvarstå. Dock föreslår utredningen att den omständigheten att utlänningen har flyktingförklaring inte längre skall vara bindande en för domstolen vid ställningstagande till frågan om utvisning. Utredningen föreslår att domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte längre särskilt skall ta hänsyn till om utvisningen innebär något för utlänningen. Detta får till följd att påföljden för ett brott men kommer att bli densamma oavsett om utvisning kommer i fråga eller inte. Härigenom undanröjs den olägenhet från rättvisesynpunkt som uppstår när regeringen upphäver eller mildrar ett beslut om utvisning, t.ex. därför att hinder mot att verkställa utvisningen har uppkommit efter domen.

Sammanfattning sou 1993:54

En konsekvensändring föreslås i rättegångsbalken ñr att det skall bli möjligt att häkta den som skall utvisas även om brottet inte har fängelse i ett år eller däröver i straffskalan. Rättens skyldighet att oberoende av yrkande ta upp frågan om utvisning bör finnas kvar. Utredningen förordar dock att åklagaren i ansökan om stämning alltid bör ange om han yrkar att utvisning skall ske. Utredningen föreslår att kommunikationerna mellan domstollåklagareadvokat och Statens invandrarverk förbättras.

Författningsförslag

Förslag till Lag ändring i utlänningslagen 1989:529

om

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 10 §§ utlärmingslagen

1989:529 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 7§ får också utvisas En utlänning får utvisas ur En utlänning Sverige utlänningen döms ur Sverige om döms för för ett brott kan leda till om utlänningen som till fáng- fängelse, eller domstol ett brott som kan leda om en eller undanröjer Villkorlig dom else i mer än ett år, om en en

villkorlig eller skyddstillsyn som utlän-

domstol undanröjer en ningen har dömts till.

dom eller skyddstillsyn som

utlänningen har dömts tillför ett sådant brott, eller utlänningen döms för om brott kan leda till fängett som

else enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats

med stöd av lagen, samt omständigheterna vid brottet är

försvarande eller utlänningen

under de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag. får dock utvisas Utlänningen får dock utvisas Utlänningen

endast det på grund gär- endast

om av

beskaffenhet och övriga det på grund av gär-

ningens om han ningens beskaffenhet och övriga

omständigheter kan antas att

med brotts- omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta

lig verksamhet här i landet fortsätter med någon form av

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller om brottet är sådant att brottslig verksamhet här i lan-

han inte bör få stanna kvar. det, eller om brottet till sin karaktär är sådant att han inte bör få stanna kvar.

När en domstol överväger När domstol överväger om en om

en utlänning bör utvisas enligt en utlänning bör utvisas enligt

7 skall den ta hänsyn till 7 skall den ta hänsyn till

utlänningens levnads- och fami- utlänningens anknytning till det

ljeförhållanden samt till hur svenska samhället. Därvid skall

länge han har vistats i Sverige. domstolen särskilt beakta utlån-

En utlänning som hade vistats ningens levnadsomständigheter, i Sverige med permanent familjeförhållanden hur

uppe- samt hållstillstånd sedan minst två år länge han har vistats i

Sverige.

när åtalet väcktes eller då som

var bosatt i Sverige sedan minst

tre år, får utvisas endast det om

finns synnerliga skäl. Detsamma

gäller för en medborgare i ett

annat nordiskt land som vid den angivna tidpunkten hade varit bosatt hår sedan minst två år.

Den som har en flyktingför- Den är flykting och har

som

klaring eller den som annars behov fristad i Sverige får

av

uppenbart är att anse som flyk- utvisas endast han har begått

om

ting och har behov fristad i ett synnerligen brott

av grovt och

Sverige får utvisas endast om det skulle medföra allvarlig fara han har begått ett synnerligen för allmän ordning och säkerhet

grovt brott och det skulle med- att låta honom här. Utstanna

föra allvarlig fara för allmän visning får också ske han i

om

ordning och säkerhet att låta Sverige eller utomlands har honom stanna här. Utvisning får bedrivit verksamhet

som har

också ske om han i Sverige eller inneburit fara för rikets säkerhet utomlands har bedrivit verksam- och det finns anledning

att anta het som har inneburit fara för att han skulle fortsätta sådan rikets säkerhet och det finns verksamhet här.

anledning att anta att han skulle

fortsätta sådan verksamhet här.

Författninggörslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En utlänning kom till som

Sverige innan han Azllde femton

år och när åtal väcktes som

hade vistats här sedan minst fem

drfár inte utvisas.

Denna lag träder i kraft den

Forfattningmrslag

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 5 § brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 kap.

Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats allvarlig

av

kroppsskada, om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar brottet,

av

om den tilltalade frivilligt angett sig,

om den tilltalade förorsakas men genom att han pd grund av brottet utvisas ur riket,

5. om den tilltalade till följd den tilltalade till följd

om av brottet drabbats av eller brottet drabbats eller om av av om

det finns grundad anledning anta det finns grundad anledning

anta att han kommer att drabbas att han kommer drabbas av att av

avskedande eller uppsägning avskedande eller uppsägning

från anställning eller annat från anställning eller av av annat hinder eller synnerlig svårighet hinder eller synnerlig svårighet

i yrkes- eller näringsutövning, i yrkes- eller näringsutövning, om den tilltalade till följd den tilltalade till följd

om

av hög ålder eller dålig hälsa av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt skulle drabbas oskäligt hårt

av av ett straff utmätt efter brottets ett straff utmätt efter brottets straffvärde, straffvärde, om en i förhållande till i förhållande till om en

brottets art ovanligt lång tid för- brottets ovanligt lång tid för-

art flutit sedan brottet begicks eller flutit sedan brottet

begicks eller

om någon annan omstän- någon omstänom annan

dighet föreligger som påkallar dighet föreligger påkallar

som att den tilltalade får ett lägre att den tilltalade får lägre ett

1 Senaste lydelse 1988:942.

1993:54 Forfattningsförslag

sou

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

straff än brottets straffvärde straff än brottets straffvärde motiverar. motiverar.

Föreligger omständighet i första stycket, får rätten, om

som avses

särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är

föreskrivet för brottet.

Denna lag träder i kraft den

Författningvörslag

sou 1993:54

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga rättegångsbalken

om

dels att 24 kap. 21 § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas paragraf, 24

en ny kap. 21 a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap

21 Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten,

enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva han skall

om stanna

kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft.

Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning första

av

stycket skall bestämmelserna i detta kapitel häktning i de

om

fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig stram gälla även i de fall där det finns

risk för att den misstänkte un-

dandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning skall dock

inte gälla under den tid då den dömde avtjänar frihetsbeen rövande påföljd som han har dömts till i målet.

Senaste lydelse 1980:378.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2Ia§ Döms den misstänkte för brot-

tet skall rätten, om det finns risk

för att den misstänkte undandrar sig utvisning, pröva om han i häkte skall avvakta att domstolens förordnande om utvisning vinner laga krajt. Rättens prövning skall ske enligt de grunder som anges i detta kapitel, med undantag för kravet på fängelse ett dr eller däröver i strajfskalan. Förordnandet om hdktning skall dock inte gälla under den tid den dömde avtjänar en frihetsberövande páföljd som han har dömts till i målet.

Denna lag träder i kraft den

l Inledning

l Bakgrunden till utredningsuppdraget

Reglerna om utvisning på grund av brott finns i utlänningslagen

1989:529, UtlL. De huvudsakliga delarna av regelsystemet har sitt

ursprung i 1954 års utlänningslag. Reglerna har framför allt under år utsatts för kritik, och i olika sammanhang har förordats en senare

översyn av dessa. Enligt kritiken är reglerna alltför restriktiva bl.a. mot bakgrund att det för utvisning krävs att brottet har fängelse i

av än ett år i straffskalan, varför utvisning vid mindre allvarlig mer

brottslighet inte kan ske ens om den är upprepad eller systematisk.

Våldskommissionen, ifrågasatte reglernas ändamålsenlighet och som

tillämpning, föreslog i sitt slutbetänkande Våld och brottsoffer SOU

1990:92 att det borde övervägas att göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Våldskommissionen anförde därvid att

hänsynen till kriminella personer inte får gå fore hänsynen till vanliga människors trygghet och att det är bättre att kriminella utlänningar utvisas än att det uppstår krav på längre påföljder eller mindre human

kriminalvård. De flesta utlänningar i Sverige lever skötsamt. Det är dock väl känt

att de är överrepresenterade i brottsstatistiken och att en kontinuerlig

ökning härav kan konstateras sedan åtskilliga år se bilaga 3. De

tendenser till främlingsfientlighet som kan skönjas torde ha samband med detta förhållande. Det är viktigt att Sverige markerar att ett

kriminellt beteende inte accepteras hos dem som vill bosätta sig här.

statsmakterna bör därför skärpa hållningen gentemot dem som inte accepterar att följa viktiga och grundläggande normer i det svenska

samhället.

1.2 Den rättsliga regleringen

Med utlänning i enlighet med UtlL:s terminologi, den som inte

avses, är svensk medborgare. Lagen gäller således för den som är utländsk

medborgare och för den som saknar medborgarskap, dvs. är statslös.

Inledning sou 1993:54

Den som har både svenskt och utländskt medborgarskap betraktas på samma sätt som den som har enbart svenskt medborgarskap. Utlänningslagstiftningen bygger på principen att det endast är svenska medborgare som har ovillkorlig rätt att vistas här i landet. en En utlänning kan varken enligt svensk lag eller internationella rättsregler göra anspråk på att vara likställd med en svensk medborgare i detta avseende. Om en utlänning gör sig skyldig till brottslighet här har samhället möjlighet att reagera med förutom påföljd för brottet ett beslut avlägsnande utlänningen från - om av landet. Regler om avvisning och utvisning utlänningar finns i UtlL. Med av avvisning avses avlägsnande av en utlänning som saknar uppehållstillstånd i Sverige. Utvisning betecknar avlägsnande utlänning av en som antingen har blivit kvar i Sverige sedan ett uppehållstillstånd har upphört att gälla eller som har dömts för brott av viss svårhetsgrad. En utlänning får utvisas ur Sverige bl.a. om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Utvisning får dock ske endast om det föreligger risk för återfall i brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant att utlänningen inte bör stanna kvar. Beslut om utvisning fattas av den domstol handlägger brottsom målet. Vid övervägande av om en utlänning bör utvisas skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han vistats i Sverige. En utlänning när åtal väcktes hade som vistats i landet med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år eller hade varit bosatt här sedan minst tre år får utvisas endast om det finns synnerliga skäl; detsamma gäller en medborgare i ett annat nordiskt land som när åtal väcktes hade varit bosatt här sedan minst två år. Den som har en flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas. När domstolen tar ställning till frågan om utvisning skall hänsyn tas till om det finns hinder mot att avgörandet verkställs. Domstolen skall inhämta yttrande från Statens invandrarverk SIV om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning. När SIV avger yttrande skall verket, om det framkommer att en utlänning som har en flyktingförklaring inte längre är att anse som flykting, återkalla denna. Beslutat domstolen att utlänningen skall utvisas, skall domstolen vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund brottet utvisas av ur

1993:54 Inledning sou

landet. Denna bestämmelse medför ibland att påföljden för utlänningen

blir lindrigare än den skulle ha blivit om inte utvisning kommit i

fråga. Domstolen skall i samband med utvisningsbeslutet ange den tid

under vilken utlänningen inte får återvända till Sverige. l samband med att domstolen i brottmålet beslutar om utvisning får den, om det finns risk för att utlänningen undandrar sig utvisning, häkta honom. Om utvisning på grund brott visar sig inte kunna verkställas en av eller det finns andra särskilda skäl för att beslutet inte skall gälla om

får regeringen upphäva domstolens förordnande helt eller delvis. Det saknas möjlighet att skärpa påföljden i sådana fall. Regeringens beslut upphävande utvisning medför därför, om fängelsestraffets

om av en

längd satts till följd det utvisningen ansetts förorsaka utlän-

ner av men ningen, att straffet blir lägre än för en person som dömts för jämförbara brott men inte utvisats.

Utvisning på grund av brott är inte någon påföljd för brott utan en

särskild rättsverkan av brott. Beslut utvisning på grund av brott fattas, som redan sagts, av om

den domstol som handlägger brottmålet. Domstolens handläggning av frågan sker enligt reglerna rättegången i brottmål; detta gäller även

om

beträffande tillämpning tvångsmedel. Först sedan en domstols

av utvisningsbeslut vunnit laga kraft och verkställigheten kan påbörjas får utlänningen tas i förvar med stöd av UtlL:s bestämmelser. Dessförin-

får häktning eller andra tvångsåtgärder enligt rättegångsbalken

nan RB tillämpas.

1 Utredningsuppdraget

Utredningen skall enligt direktiven bilaga 1 över hela det

se se

regelsystem som behandlar utvisning på grund av brott, och därvid ta

ställning till reglerna bör skärpas. Utredningen skall särskilt om överväga bl.a. redan det förhållandet att fängelse ingår i straffskaom

lan för ett brott bör kunna föranleda utvisning vid upprepad och systematisk brottslighet. Utredningsuppdraget omfattar också regeln att utvisning får ske bara om utlänningen kan antas fortsätta brottslig

verksamhet eller brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. om

Beträffande Övriga kriterier för när utvisning får ske skall utredningen över dessa är väl avvägda. Därvid skall utredningen överväga

se om

bl.a. möjligheterna och lämpligheten att inskränka nuvarande

av

begränsningar för utvisning på grund av brott när utlänningen har vistats i Sverige under viss tid. Utredningen skall också analysera följden domstols utvisningsbeslut upphävs eller mildras

av att en av

regeringen och söka konstruera ett system som i möjlig mån elimine-

Inledning sou 1993:54

rar de i straffmätningshänseende stötande konsekvenserna ett sådant

av regeringsbeslut. Eftersom ett beslut utvisning i många fall är om en

ingripande rättsverkan for den som berörs och dennes familj skall utredningen beakta att det skall vara proportion mellan brottet och de

rättsverkningar det får för den enskilde.

1.4 Utredningens arbete

Utredningens arbete inleddes i januari 1993 och har bedrivits med sikte på att förslag beträffande reglerna utvisning på grund brott om av

skall läggas fram före sommaren 1993. Detta har inneburit skyndsam-

het i arbetet.

För att skapa underlag för sina bedömningar har utredningen

genom

muntliga och skriftliga förfrågningar inhämtat synpunkter från ett

flertal domstolar både tingsrätter och hovrätter samt från Riks- - -

åklagaren, flera åklagarmyndigheter och Sveriges advokatsamfund. Kontakter har skett med andra utredningar behandlar frågor

som

med anknytning till den problematik Utvisningsutredningen avhandlar. Utredningen har besökt SIV i Norrköping och inhämtat kunskap

om

bl.a. frågor med anknytning till domstolarnas handhavande

av

utvisningsfrågor, såsom förutsättningarna för att återkalla flykting-

en

förklaring och yttranden till domstolar. Genom besök på flyktingförläggningeni Falkenberg har utredningen

erhållit information om denna verksamhet och de problem är som förenade därmed.

Vid besök hos Polismyndigheten i Helsingborg har utredningen fått information om bl.a. polisens handläggning frågor verkställig-

av om

het av domstols beslut utvisning på grund brott.

om av

För att inhämta kunskaper om EG-rättens förhållande till UtlL:s bestämmelser om utvisning på grund brott har åtskilliga kontakter

av

tagits. Här kan nämnas kontakter med Svenska delegationen vid EG

och det danska Inrikesministeriet, Justitieministeriet samt Direktoratet för utlänningar.

Vidare har utredningen tagit del utlänningslagstiftningen i

av aktuella delar i Danmark, Finland, Norge, Nederländerna och

Storbritannien se bilaga 4.

l syfte att undersöka det nordiska samarbetets betydelse i fråga

om

möjligheten att utvisa nordiska medborgare har kontakter tagits med

Nordiska rådet i Stockholm och Nordiska ministerrådet i Köpenhamn.

2 för utvisning Förutsättningarna

1 Allmänt

Utredningen att de nuvarande grundläggande förutsättningarna

anser

enligt 4 kap. 7 § UtIL för utvisning skall bestå. Detta innebär att

brottet skall viss svärhetsgrad. Dessutom måste antingen vara av

återfallsrisk föreligga eller brottet vara särskilt kvalificerat. Utredningen föreslâr emellertid ändringar i dessa avseenden enligt följande. Straffskalan för det utvisningsgrundande brottet måste inte

längre uppta än ett års fängelse utan det räcker att fängelse ingår. mer

Risken för återfall behöver inte avse likartad brottslighet utan kan avse

brottslighet över huvud taget. När utvisning aktualiseras utan återfallsrisk bör kraven på brottets allvarliga karaktär sättas lägre än

för närvarande, och även andra skyddsvärda samhällsintressen bör

kunna beaktas. I de närmaste avsnitten kommer dessa punkter att behandlas var för sig.

2.2 Brottets svårhetsgrad

Utredningens förslag: Den grundläggande förutsättningen för utvisning skall att utlänningen döms för ett brott vara kan leda till fängelse. som

Nuvarande förhållanden

En utlänning döms för ett brott får under vissa förutsättningar som

utvisas Sverige. En första förutsättning är att brottet kan leda till

ur

fängelse i än ett år 4 kap. 7 § första stycket 1 UtlL. Denna

mer gräns beträffande brottets svárhetsgrad medför att utvisning inte i något fall kan komma i fråga för ett brott vars straffmaximum är

fängelse i ett år eller lägre. Begränsningen innebär att brott som grovt

Förutsättningarna för utvisning sou 1993:54

rattfylleri, skadegörelse och snatteri inte kan leda till utvisning, inte ens vid upprepad eller systematisk brottslighet. Bestämmelsen om utvisning i dess nuvarande form infördes genom 1954 års utlänningslag prop. 1954:41, lLU14. Enligt den lagen var förutsättningen för utvisning att utlänningen dömdes till för ansvar brott på vilket straffarbete kunde följa. Tidigare anknöts förutsättningen för utvisning till det straff dömdes i det enskilda som ut fallet. Justitieministern anförde i propositionen s. 97 det att var självfallet att ringare brott inte skulle kunna föranleda utvisning. För att utvisning skulle kunna komma i fråga borde det röra sig om tämligen grov brottslighet och i allmänhet också brottslighet en som utlänningen, om han inte avlägsnades ur riket, kunde befaras komma att fortsätta här efter det han undergått straff i vanlig ordning. I

samband med att brottsbalken BrB trädde i kraft den 1 januari 1965

ändrades gränsen för brottets svärhetsgrad på så sätt straffarbete att ersattes med fängelse i mer än ett år. Utlänningslagkommittén diskuterade i betänkandet Ny utlänningslag SOU 1979:64 gränsen för den brottslighet som kan föranleda utvisning. Kommittén föreslog att den gällande svårhetsgraden skulle behållas. I propositionen med förslag till 1980 års utlänningslag prop. 197980:96 anförde det föredragande statsrådet att hon delade Utlänningslagkommitténs bedömning. Bestämmelsen om svårhetsgraden fördes i sak oförändrad till 1989 års utlänningslag. Utvisning kan komma i fråga även när domstolen undanröjer en Villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen dömts till för ett brott kan leda till fängelse i än år

som mer ett se prop. 1954:41 s. 98

f.. Utvisning kan dessutom komma i fråga om en utlänning döms för ett brott kan leda till fängelse enligt UtlL

som se prop. 1954:41 s.

98. Som exempel på ett sådant brott kan nämnas s.k. människosmuggling 10 kap. 2 och 5 §§. Straffskalorna för denna brott typ av har, tillsammans med näraliggande frågor, varit föremål för översyn

inom Kulturdepartementet våren 1993. Översynen finns presenterad

i promemorian Skärpta åtgärder mot människosmuggling

Ds

1993:25.

Utredningen

Kravet på mer än ett års fängelse i straffskalan för utvisning på att grund av brott skall kunna komma i fråga har kritiserats under senare år. Det har därvid framhållits som otillfredsställande att möjligheten till utvisning inte står till buds i exempelvis sådana fall där brottslig

Förutsättningarna för utvisning sou 1993:54

verksamhet är systematisk eller upprepad där varje brott i sig inte

men

kan hänföras under strängare straffskala än fängelse i högst ett år.

en Kritiken rådande förhållanden har fokuserats bl.a. den omav ständigheten snatteri aldrig kan föranleda utvisning, hur stötande att återfall i brottsligheten än kan te sig.

Utlänningars kriminalitet är naturligtvis, precis som svenskars, av varierande och såväl omständigheterna kring brottet som de

ytterst art

personliga förhållandena kan högst skiftande. Det är därför

vara nödvändigt att utvisningsfrågan bedöms på ett nyanserat sätt; det måste

självfallet proportion mellan brottet och de rättsverkningar det får

vara

för den enskilde. När det gäller exempelvis en utlänning som bott en

längre tid i Sverige och har anpassat sig här kan det framstå som

rimligt att utvisning kommer i fråga först om han begått ett tämligen

allvarligt brott. För sådana fall behöver den nuvarande gränsen för det

utvisningsgrundande brottets svårhet knappast sänkas. Annorlunda ter

det sig emellertid i fråga utlänning som kort efter ankomsten om en brottslig verksamhet och visar oförmåga eller bristande hit ger sig in i regler. Även brottsligheten är

vilja att foga sig i gällande om av mindre allvarligt slag kan det i dylika fall högst motiverat att

vara kunna utvisa utlänningen. En sådan möjlighet bör därför öppnas. Den

genomgång straffskalorna i BrB och viktigare delar av specialstraff-

av

utredningen gjort bilaga 9 leder till bedömningen att

rätten som se

gränsen bör sättas vid fängelse i straffskalan. Den grundläggande

förutsättningen för utvisning på grund brott bör således enligt av

utredningens uppfattning att utlänningen döms för ett brott som

vara

kan leda till fängelse. Utredningens förslag syftar till att möjliggöra utvisning i större omfattning än vad för närvarande är fallet. Utvisning bör även

som

fortsättningsvis utesluten vid bagatellartade brott och är självfallet

vara

inte tänkt att komma i fråga när påföljden i det konkreta fallet bestäms

till endast böter. En sak är att en bötesdom vid en senare annan

lagföring grund återfall i brott kan få betydelse för bedömningen

av

utvisningsfrågan i det målet.

av

Förutsättningarna för utvisning sou 1993:54

2.3 Risk för fortsatt

brottslighet samt brottets

karaktär

Utredningens förslag: För att utvisning skall kunna komma

i fråga krävs, förutom att brottet kan leda till fängelse,

antingen att det kan antas att utlänningen fortsätter med brottslig verksamhet här i landet eller att brottet till sin karaktär är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar.

Risken för fortsatt brottslighet behöver inte likartad avse

brottslighet. Utvisning med hänvisning till enbart brottets

karaktär, dvs. oavsett återfallsrisken, bör kunna komma i fråga även vid brott av lägre svárhetsgrad än krävs enligt som nuvarande ordning.

Nuvarande förhållanden

För att utvisning skall kunna komma i fråga fordras, förutom

att

utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i än ett

mer

år, att det på grund gärningens beskaffenhet och övriga

av om-

ständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller att brottet är sådant att utlänningen inte

bör få stanna kvar. Bestämmelsens första led i allmänhet, i anses vart

fall när det gäller förmögenhetsbrott, innebära krav risk för fortsatt

liknande brottslighet jfr NJA 1990 293. Regeln tillämpas inte bara s.

när återfall i brott är dokumenterad. Risk för fortsatt brottslig

verksamhet kan exempelvis ibland beträffande presumeras personer

som grips för brott i nära anslutning till ankomsten till Sverige. I fråga om t.ex. ficktjuvar kan det ofta antas en mer eller mindre yrkesmässig verksamhet även om endast gärning föreligger till bedömning.

en

I vissa fall kan utvisning ske även det inte föreligger någon risk

om

för fortsatt brottslighet. Detta gäller när brottet, ehuru återfallsrisk icke föreligger, dock vittnar för våra förhållanden främmande

om en

råhet eller hänsynslöshet prop. 1954:41 98. Bestämmelsen,

s. som

i sak är oförändrad sedan 1954 års utlänningslag, tillämpas huvud-

sakligen på grova vålds- och sexualbrott samt narkotikabrott. Däremot har i praxis exempelvis inte alltid rån ansetts så kvalificerat vara ett

brott att det grundar utvisning rättsfallsöversikten

se i bilaga 8.

sou 1993:54 Förutsättningarna för utvisning

Utredningen

Även i fortsättningen bör för utvisning krävas inte enbart att utlänningen har begått brott av en viss svårhetsgrad. I nära överensstämmelse med vad som gäller för närvarande måste därutöver krävas antingen risk for fortsatt brottslighet eller att brottet är tämligen kvalificerat.

Risk förfonsatt brottslighet

Domstolarna måste även fortsättningsvis göra en bedömning av sannolikheten for att den tilltalade kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet. När domstolen gör denna bedömning bör det emellertid inte fordras att risken avser likartad brottslighet utan det bör

vara tillräckligt att omständigheterna tyder på en brottsbenägenhet i

allmänhet. Vid bedömningen av risken för fortsatt brottslighet bör

domstolen självfallet beakta även åtalsunderlåtelser och godkända strafförelägganden; detta bör kunna bli aktuellt främst vid seriebrottslighet mindre allvarligt slag, t.ex. upprepade olovliga körningar,

av

trafiknykterhetsbrott eller snatterier. I de fall sådana bedömningar kan bli aktuella finns det anledning att utgå ifrån att åklagaren lämnar relevanta uppgifter härom till rätten.

Brottets karaktär

I överensstämmelse med vad som för närvarande är fallet bör utvisning oberoende av risk för fortsatt brottslighet kunna ske vid

allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott och annan allvarlig brottslighet. Nuvarande ordning ställer emellertid mycket stora krav på brottets grovhet. Enligt utredningens uppfattning är möjligheten att tillgripa utvisning utan att risk för fortsatt brottslighet föreligger för

närvarande alltför begränsad. Denna möjlighet bör därför utvidgas så att den omfattar brott vars karaktär är sådan att utlänningen inte bör få vara kvar i landet. Som exempel kan nämnas övergrepp mot

personers hälsa och integritet såsom sexualbrott av inte ringa art,

misshandel som utan att vara grovt brott ändå har ett avsevärt straffvärde samt svårare fall av våld och hot mot tjänsteman. Till denna kategori vill utredningen hänföra även brott som skadar rättsordningen

och andra skyddsvärda samhällsintressen, exempelvis mened, anstiftan

därtill och övergrepp i rättssak. Ekonomisk brottslighet och andra

typer av törmögenhetsbrott som avser stora värden eller innefattar

Förutsättningarna för utvisning sou 1993:54

svårare integritetskränkning bör höra hit. Däremot är det knappast

rimligt att till denna kategori hänföra brott som normalt leder till

endast kortare frihetsstraff, exempelvis mindre allvarlig misshandel och trañknykterhetsbrott. Uppräkningen av brott som kan leda till utvisning oberoende risk

av for fortsatt brottslighet har inte gjorts uttömmande utan det får ankomma på rättstillämpningen att närmare precisera gränsen för ut-

visning vid olika former av brottslighet.

3 för utvisning på grund Begränsningar

av brott

3.1 Allmänt

I detta avsnitt behandlar utredningen de begränsningar för utvisning

på grund brott finns upptagna i 4 kap. 10 § UtlL. Enligt denna av som bestämmelse skall utlänningens personliga förhållanden och vistelse-

tiden i Sverige beaktas när domstolen överväger om utvisning skall

beslutas. Efter viss längd på vistelsetiden får utlänningen ett starkt

skydd mot utvisning. Flyktingar har ett i det närmaste absolut skydd mot utvisning. Vidare stadgas förbud mot att utvisa en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som sedan vistats här

i fem år när åtal väcktes. Utredningen föreslår i flera avseenden

genomgripande förändringar av dessa bestämmelser på sätt som

framgår nedan.

3.2 Utlänningens anknytning till Sverige

Utredningens förslag: Möjligheten att utvisa en utlänning

skall kunna begränsas av anknytningen till Sverige i vid bemärkelse. Kravet på synnerliga skäl för utvisning av en

utlänning som vistats i Sverige under viss tid innan åtal väcktes upphävs.

Nuvarande förhållanden

När utvisning övervägs skall utlänningens personliga förhållanden och

vistelsetid i landet beaktas. Bestämmelsen, som i sak oförändrad

flyttats över från 1980 års utlänningslag, bygger på Utlänningslagkommitténs överväganden i betänkandet Ny utlänningslag SOU 1979:64. I propositionen till den lagen prop. 197980:96 anförde

det föredragande statsrådet 61 f..

Begränsningar för utvisning sou 1993:54

Kommittén understryker starkt de svårigheter förvisningen som medför för en utlänning har hunnit etablera sig här. Familjen som drabbas ofta hårt och frågan förvisning bör därför prövas om mot den skada och olägenhet som kan vållas den förvisades familj. Hänsyn bör enligt kommittén också tas till utlänningens sociala situation i övrigt. Aven om han inte har familj här är det enligt kommitténs mening rimligt att hänsyn tas till han i övrigt levt om under ordnande förhållanden i Sverige. Hans arbets- och bostadsförhållanden bör därför beaktas. Om han är arbetslös och detta beror på omständigheter han inte råder över, skall det försom hållandet inte läggas honom till last vid bedömningen frågan av om förvisning.

Statsrådet, som instämde i vad kommittén anfört, betonade vikten av att största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation. En utlänning som döms för brott och som vid tiden för åtals väckande vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år eller då varit bosatt här sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För medborgare i annat nordiskt land gäller en bosättningstid om två år. Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger skall beaktas å sidan arten och ena omfattningen av den brottslighet som ligger utlänningen till last och å andra sidan hans levnads- och familjeförhållanden samt längden den av tid han vistats i Sverige och över huvud taget den anknytning till Sverige som han har. I propositionen anfördes s. 63 beträffande innebörden av synnerliga skäl att ett sådant skäl var särskilt allvarlig brottslighet. Brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar utgör sådan ytterst allvarlig brottslighet, anfördes det. Organiserad brottslighet, där gärningsmännen systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning enskildas eller på samhällets bekostnad, borde också räknas hit. Vad närmast åsyftades härmed som var bl.a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott allvarligare av Även brottslighet med skadeeffekter, art. stora t.ex. grovt narkotikabrott och grov varusmuggling narkotika, borde räknas till av samma kategori. Omständigheterna i det särskilda fallet skulle dock alltid beaktas. Vad som kan utgöra synnerliga skäl har varit föremål för Högsta domstolens bedömning i åtskilliga fall, härom rättsfallsöversikten se i bilaga

sou 1993:54 Begränsningar för utvisning

Utredningen

När domstolen vid sin prövning enligt 4 kap. 7 § UtlL funnit att utvisning kan ske på grund av det aktuella brottet skall domstolen även i framtiden bedöma om utlänningens förhållanden är sådana att utvisning ändå skall underlåtas. Utgångspunkten bör då vara utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till för-

hållandena i Sverige, eller annorlunda uttryckt utlänningens anknytning till Sverige. Anknytningen har ett samband med den tidsrymd

som utlänningen vistats här, och de sociala bindningarna till förhållandena här i landet blir i allmänhet starkare efter hand.

Bedömningen av anknytningen till Sverige bör, såsom redan nu

sker, göras utifrån en sammanvägning av vad som är känt om

utlänningens personliga förhållanden såsom levnadsomständigheter,

familjeförhållanden, vistelsetid i Sverige och eventuella kvarvarande band till hemlandet. Om utlänningen har familj här kan detta vara en

betydelsefull anknytning till landet. Familjens övriga medlemmar kan

i vissa fall drabbas i lika hög grad som den dömde genom den

splittring av familjen som avlägsnandet kan innebära. Särskilt bör

barns behov kontakt med sina föräldrar beaktas. Även arbetsförhålav landen, bostadsförhållanden och social anpassning i övrigt, t.ex. ett aktivt deltagande i svenskt föreningsliv, hör till faktorer som bör

inverka prövningen. Att utlänningen lärt sig det svenska språket

talar för att han etablerat sig i landet. Frågan om utvisning bör prövas mot den skada och olägenhet som utvisningen innebär.

Nuvarande regler som ger utlänningen ett mycket starkt skydd mot

utvisning efter viss tids vistelse här i landet bygger på antagandet att

utlänningen då blivit integrerad i det svenska samhället. Reglerna ger emellertid inte möjlighet att beakta omständigheterna i det enskilda

fallet. Även det ofta är så anknytningen har direkt samband om att ett med vistelsetiden, finns det talrika exempel på att utlänningar vistats här länge utan att på något sätt ha etablerat sig i det svenska samhället. Flera domstolar som utredningen varit i kontakt med har också framhållit detta och efterfrågat mer flexibla regler för sin prövning.

Utredningen anser att de absoluta tidsgränserna i 4 kap. 10 § andra stycket UtlL bör tas bort och att domstolarna i stället bör anförtros att med beaktande av samtliga omständigheter göra en bedömning av om utlänningens anknytning till Sverige har sådan styrka att han, trots brottsligheten, skall stanna kvar i landet. Ju större anknytning till

landet som föreligger desto allvarligare brottslighet måste vara för handen för att utvisning skall kunna ske.

När det gäller medborgare i de övriga nordiska länderna iakttas i dag en betydande försiktighet i fråga om utvisning. Utredningen

Begränsningar för utvisning sou 1993:54

förutsätter att så kommer att ske även fortsättningsvis. Något behov av en uttrycklig särreglering för nordiska medborgare föreligger inte enligt utredningens bedömning.

3.3 Utvisning

av flyktingar

Utredningens förslag: Begränsningen möjligheten att av utvisa en flykting behålls. Avgörande skall att vara personen är flykting enligt den definition som ges i 3 kap. 2 § UtlL och som bygger på FN:s flyktingkonvention.

Nuvarande förhållanden

Enligt 3 kap. 2 § UtlL avses med flykting utlänning befinner en som sig utanför det land som han är medborgare i därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund sin nationalitet, av ras, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund sin religiösa av eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund sin av fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Detsamma gäller en statslös person som befinner sig utanför det land där han tidigare haft sin vanliga vistelseort. Med flyktingförklaring avses enligt 3 kap. 6 § UtlL att SIV anger att någon är flykting. Enligt 4 kap. 10 § tredje stycket UtlL får den har flyktingsom en förklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige utvisas endast han har begått ett om synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Försök till dråp har ansetts utgöra ett sådant synnerligen grovt brott i lagrumsom avses

met se bilaga 8. Utvisning får också ske om utlänningen i Sverige

eller utomlands har bedrivit verksamhet har inneburit fara för som rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Bestämmelsen, inbegripet begreppet flyktingförklaring, infördes genom 1980 års utlänningslag prop. 197980:96, AU27. Den bygger på artikel 32 i 1951 års flyktingkonvention bilaga

se 6. Enligt denna

får en fördragsslutande stat inte utvisa flykting lovligen en som

1993:54 Begränsningar för utvisning sou

uppehåller sig på statens område annat än på grund av skäl hänförliga

till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

Den ordning gällde tidigare flyktingskapet beaktades då först

som -

i samband med verkställigheten av en utvisning ansågs inte strida

-

mot konventionen. Förbudet i konventionen mot utvisning av flykting

innebär således inte ett förbud mot att besluta om utvisning utan ett förbud mot att verkställa ett sådant beslut.

Den har flyktingförklaring visar därigenom att han av

som en

behörig myndighet bedömts som flykting. Så länge flyktingför-

klaringen inte återkallats har domstolen att utgå från att utlänningen

är flykting och han får därför i princip inte utvisas prop. s. 101. Finner domstolen eller åklagaren att utlänningen trots flyktingför-

klaringen inte längre kan anses som flykting, bör detta förhållande påtalas för SIV, därigenom kan få anledning att återkalla som

flyktingförklaringen. Ett beslut om att återkalla en flyktingförklaring

kan av utlänningen överklagas till Utlänningsnämnden.

Utredningen

Den är flykting bör även fortsättningsvis ha ett särskilt starkt

som

skydd mot utvisning.

Utredningen har erfarit att det ibland visar sig att en tilltalad, som

har flyktingförklaring, ändå inte rimligen kan vara flykting. Detta

en

kan bero på omständigheter som inträffat efter flyktingförklaringen,

det kan även framgå att denna förvärvats på falska uppgifter. Att men kriminell utlänning blir fredad mot utvisning på grund av en en

flyktingförklaring som inte motsvaras av ett verkligt behov av skydd kan inte accepteras. Domstolarna anser sig i sådana fall i allmänhet

förhindrade att utvisa den tilltalade. Domstolen och åklagaren kan visserligen agera för att SIV skall

återkalla den förmodat oriktiga flyktingförklaringen. Ett återkallelseförfarande inbegripet den överprövning av ett beslut om återkallelse

kan förutses bli regel tar dock tid och torde normalt inte kunna som leda till ett laga kraft ägande beslut innan domstolen har avgjort brottmålet. När utlänningen är häktad och domstolsförfarandet därför

genomförs särskilt snabbt framstår det uteslutet att parallellt med

som

detta hinna genomföra en omprövning av en ifrågasatt flyktingför-

klaring. Mot bakgrund av det anförda ser utredningen det inte som realistiskt

att räkna med att problemet kan lösas genom att tveksamma flyktingförklaringar omprövas av SIV samtidigt som brottmålet handläggs.

Begränsningar för utvisning

sou 1993:54

En annan utväg skulle kunna att domstolen får rätt i vara att

brottmålet ta ställning till en flyktingförklaring och, det bedöms

om att

flyktingskapet har upphört, upphäva denna. Utredningen vill dock inte

föreslå en sådan lösning; det ter sig mindre lämpligt lägga så att en

speciell prövning på någon än expertmyndigheten. Det torde

annan

heller knappast möjligt för domstol att fatta beslut häva

vara en om att

en flyktingförklaring utan att SIV först fått tillfälle att yttra sig i frågan, och någon förenkling har då inte uppnåtts. Utredningen har stannat för en lösning som innebär att skyddet för den som är flykting mot att utvisas för än synnerligen

annat grova

brott skall avse den som är att flykting och har behov

anse som av

fristad i Sverige. Härigenom utmönstras den bundenhet

som en

flyktingförklaring innebär för domstolens bedömning utvisning-

av en fråga. Domstolen får i stället frihet att på grundval allt relevant av

processmaterial avgöra om utlänningen är flykting. En flyktingförklaring kommer givetvis även framgent i de allra flesta fall

att

medföra att flyktingstatus skall föreligga. Endast i undantagsfall,

anses

när det exempelvis konstateras att den har flyktingförklaring

som en

obehindrat besökt det land från vilket han påstår sig flykting, får

vara

domstolen anledning att göra prövning flyktingskapet.

en egen av Det får förutsättas att SlV, när domstolen har bortsett från en

flyktingförklaring, fullföljer handläggningen frågan återkallande

av om av denna.

Möjligheten bör kvarstå oförändrad att utvisa flykting han i

en om

Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet har inneburit fara

som

för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle

fortsätta sådan verksamhet här.

sou 1993:54 Begränsningar för utvisning

3.4 Utvisning den som kom till Sverige som

av

mycket ung

Utredningens förslag: Det absoluta förbudet att utvisa den som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som

när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år upphävs. Även beträffande

dessa personer skall anknytningen vara avgörande för frågan om utvisning kan komma i fråga.

Nuvarande förhållanden

Bestämmelsen i 4 kap. 10 § fjärde stycket om ett absolut förbud att utvisa en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år

och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år infördes

år 1985 prop. 1983842144, SfU30. I propositionen anfördes bl.a.

att den som kommit hit som barn eller som har fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige, inte bör avlägsnas härifrån på

grund av brott, oberoende av vilket brott det är fråga om. Det absoluta utvisningsförbudet innebär i praktiken detsamma som

utlänningen hade erhållit svenskt medborgarskap. om

Utredningen

Utgångspunkten bör alltjämt vara att den som kommit hit som barn och som har fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i

Sverige inte bör kunna avlägsnas härifrån på grund av brott.

Det absoluta förbudet har emellertid i ett litet antal fall lett till

stötande resultat enligt vad som framförts till utredningen. Det är fråga om utlänningar med upprepat grovt kriminellt beteende som lever vid

sidan av det svenska samhället utan att visa tecken på att vilja anpassa sig till de förhållanden eller normer som gäller här. Om det i ett

sådant fall blir utrett att utlänningen har kvar en inte obetydlig anknytning till sitt hemland, t.ex. därför att föräldrarna har återvänt

dit eller där finns andra släktingar, bör det inte vara uteslutet för domstolen att utvisa för brott.

Begränsningar för utvisning sou 1993:54

I sammanhanget bör nämnas att det ibland kan råda tveksamhet om utlänningens verkliga ålder och att de problem som domstolen då ställs infor minskar med den föreslagna lösningen. Utredningen bedömer att den föreslagna möjligheten att tillgripa utvisning for personer som kommit hit som unga kommer att utnyttjas

endast i ett fåtal fall där omständigheterna är mycket speciella.

4 Rättens

behandling av frågan om

utvisning

4.1 Utvisningsfrågans handläggning

Utredningens förslag: Den nuvarande ordningen behålls. Denna innebär att frågan om utvisning skall prövas av domstolen oberoende av yrkande. Dock bör åklagaren i stämningsansökan, och i förekommande fall redan i häktningsframställning, ange sin inställning i utvisningsfrågan.

Nuvarande förhållanden

Utvisning på grund brott beslutas enligt 4 kap. 8 § UtlL av den av domstol som handlägger brottmålet. Frågan är föremål för tingsrättens officialprövning varför åklagaren inte behöver framställa något yrkande om utvisning. Vanligen initieras frågan ändå av åklagaren. Om tingsrätten inte har beslutat om utvisning får hovrätten inte meddela ett sådant beslut talan av den dömde ensam eller av åklagaren till hans förmån. Detsamma gäller i fråga om att förlänga tiden för förbudet att återvända till Sverige. Anser åklagaren att utvisning bör ske eller att tiden för återreseförbudet bör förlängas, får han själv klaga i den delen. Bestämmelsen om förbud mot reformatio pejus beträffande utvisning på grund av brott infördes i 51 kap. 25 § RB år 1989 prop. 1987882120 s. 70 och 114, JuU45. Av regleringen följer att en överrätt aldrig ex officio kan väcka frågan om utvisning. Om den dömde klagar och yrkar att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan påföljden skärpas om utvisningen upphävs.

Rättens behandling sou 1993:54

Utredningen

Utredningen har kunna konstatera att det bland domare finns skilda uppfattningar om när tingsrätten kan ta upp frågan om utvisning. En del domare anser att frågan om utvisning skall beaktas oavsett

yrkande, medan andra är av den åsikten att frågan får, eller i vart fall bör, prövas först efter yrkande. Den omständigheten att bestämmelsen

tolkas på skilda sätt får emellertid sällan någon praktisk betydelse eftersom åklagaren i de fall utvisning kan komma i fråga vanligen framställer yrkande därom. Ett sådant yrkande kan framställas inte bara i samband med ansökan om stämning utan även senare under processen. Om rätten självmant tar upp frågan innebär det inte att ett utvisningsbeslut kommer som en överraskning för parterna; på sedvanligt sätt har i ett sådant fall parterna fått tillfälle att ange sina ståndpunkter och skäl under rättegången. Det är naturligtvis viktigt att utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt. Härigenom kan förutsättningarna för utvisning och eventuella frågor om verkställighetshinder utredas grundligare. Samtidigt får den tilltalade större möjlighet att utveckla sin talan i dessa avseenden och lägga fram den utredning som han vill åberopa till stöd för sin inställning. Mot denna bakgrund anser utredningen att det bör skapas en ordning som ger åklagaren incitament att så tidigt som möjligt ange om han yrkar utvisning. Om det är fråga om häktning i

målet bör uppgiften kunna lämnas redan i häktningsframställningen.

Under alla förhållanden bör det kunna ske i stämningsansökan. Genom

att blanketten som används för häktningsframställning ansökan

resp. om stämning, och som innehåller uppgift om den tilltalades medborgarskap, kompletteras med plats för särskilt yrkande om utvisning kan åklagaren på ett enkelt och praktiskt sätt ange sin inställning till utvisning. För att åstadkomma en ordning som den skisserade krävs det inga lagändringar. Det saknas skäl att föreslå någon ändring av bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus beträffande utvisning på grund av brott. I detta sammanhang kan följande tilläggas. Utredningen har övervägt fördelar och nackdelar med att det är domstolen som prövar frågan om utvisning på grund av brott och har därvid inte funnit anledning att föreslå någon ändring av nuvarande förhållanden.

Fördelen med en prövning i annan ordning främst att frågan

vore skulle kunna avgöras av den myndighet som har expertkunskaper på

utlänningsområdet och som fattar beslut i näraliggande frågor. Ett skäl

mot en ändrad ordning är att den samlade samhällsreaktionen på utlänningens brott skulle komma att behandlas inte bara vid de allmänna

sou 1993:54 Rättens behandling

domstolarna utan inom ytterligare en instansordning, t.ex. hos SIV

med Utlänningsnämnden som besvärsinstans. Förutom de nackdelar är ofrånkomliga när i princip samma fråga prövas inom två skilda som system skulle ett sådant förfarande ta avsevärd tid i anspråk. Med tanke på att de skall utvisas ofta är frihetsberövade är det mindre som lämpligt att vänta med prövningen av utvisningsfrågan till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft. Att samhällsreaktionen mot en utlänning, begår brott här, skulle splittras på skilda förfaranden som

skulle otvivelaktigt medföra allvarliga olägenheter se även SOU

1979:64 s. 192 f..

4.2 Förbättrad kommunikation

domstolaråklagareadvokater SIV

-

Utredningens förslag: Ett erfarenhetsutbyte etableras mellan domstolaråklagareadvokater och SIV i avsikt att förbättra utredningen i utvisningsfrågor.

Enligt 6 kap. 8 § utlänningsförordningen UtlF skall rätten, när det

uppkommer fråga om utvisning, inhämta yttrande från SIV om det kan

antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning. Den tid

står till buds för yttrandet är vanligen mycket kort, särskilt om

som den tilltalade är häktad.

SIV yttrande på grundval sin kännedom om landet i fråga

avger av och situationen där samt de uppgifter om utlänningen som SIV har.

Personuppgifterna kan i vissa fall vara gamla och utgöras av de förhör

hölls med utlänningen när han långt tidigare sökte uppehållstillsom stånd i landet. Det är långt ifrån säkert att utlänningens personakt hos

SIV innehåller uppgifter om viktiga beslut av andra myndigheter som rör honom, incidenter på flyktingförläggningar m.m. Man kan

om

således inte utgå från att alla relevanta upplysningar om utlänningens

finns hos SIV. Visserligen förekommer det att domstolen i person

samband med att yttrande begärs underrättar SIV om tidigare inte kända invändningar mot utvisning, t.ex. i fråga om politiska verkställighetshinder. I sådana fall får det förutsättas att SIV innan yttrande företar den kompletterande utredning som kan behövas för

avges

yttrandet. Men det förekommer också uppenbara brister i kommunika-

Rättens behandling 1993:54 sou

tionen med SIV. Utredningen har uppmärksammat fall när åklagare och domstol i brottmálet haft tillgång till material intresse för

av stort

utvisnings- och verkställighetsfrågorna men detta material inte

tillställts SIV, sannolikt i tron att uppgifterna redan kända. SIV var

har därför yttrat sig under felaktiga förutsättningar vilket ställt domstolen i en brydsam situation. Utredningen vill mot bakgrund härav rekommendera att det etableras ett erfarenhetsutbyte mellan ä ena sidan domstolarna

-

lämpligen företrädda av Domstolsverket och åklagarna lämpligen

- företrädda av Riksåklagaren och å andra sidan SIV. - Även för advokater torde det värde vara av med sådana kontakter.

Sveriges advokatsamfund bör därför tillfälle att delta. ges

5 Beaktande av hinder mot verkställighet

Utredningens ställningstagande: Den nuvarande ordningen behålls. Denna innebär att domstolen vid prövning av frågan utvisning skall ta hänsyn till om utlänningen på grund av

om

bestämmelserna om verkställighetshinder i 8 kap. 1 4 §§

- UtlL inte kan sändas till ett visst land eller om det armars finns särskilda hinder mot att utvisningen verkställs.

Nuvarande förhållanden

Enligt 4 kap. 12 § första stycket UtlL skall domstolen beakta om det

föreligger hinder mot att verkställa en utvisning. Bestämmelsen, som infördes 1989 års utlänningslag prop. 198889:86 s. 72 f., 117 genom och 166 f., SfU 19 och 22, innebär att domstolen redan vid

prövningen frågan utvisning skall beakta eventuella verkställig-

av om

hetshinder. Skälet for denna regel att det framstod som angeläget

var

att i lagen markera behovet att utlänningen själv snarast för fram

av de hinder mot hans utvisning enligt hans mening finns. Det är som inte bara sådana hinder anges i 8 kap. l-4 §§ UtlL bl.a. risk för som -

dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr eller risk för förföljelse som skall

beaktas, även andra särskilda hinder som kan tänkas föreligga, utan

exempelvis humanitär natur. Om det vid denna prövning visar sig

av

avlägsnandebeslut inte går att verkställa, bör beslut om

att ett utvisning inte meddelas.

Möjligheten för domstol att i brottmålet beakta ett verkställig-

en

hetshinder kan komma att föreligga vid tidpunkten för en

som

villkorlig frigivning är begränsad. Detta gäller inte minst när ett långt fängelsestraff dömts ut. För att erhålla underlag for bedömningen bör domstolen inhämta yttrande från SIV. Ett sådant yttrande skall domstolen, enligt 6 kap. 8 § UtlF, inhämta om det kan antas att det

finns hinder mot verkställighet av en utvisning. Om det, när ett beslut utvisning skall verkställas, hos den om

verkställande myndigheten polismyndigheten görs gällande verkställighetshinder enligt UtlL, får detta uppfattas som en begäran om att

Hinder mot verkställighet soU 1993:54

utvisningsbeslutet helt eller delvis skall upphävas 7 kap. 16 § UtlL. Polismyndigheten skall i ett sådant fall underrätta SIV, i sin tur

som

skyndsamt skall överlämna ärendet till regeringen för vidare prövning

8 kap. 13 § UtlL.

Utredningen

Om domstolen i brottmålet beaktar eventuella hinder mot verkställighet kommer utvisning att beslutas endast i de fall där utvisningen

-

såvitt går att bedöma vid tidpunkten för domstolens behandling

av

frågan kan verkställas. Det är i och för sig rimligt att ett utvisnings-

-

beslut inte fattas med vetskapen att utvisningen sarmolikt inte går

om

att verkställa. Emellertid händer det att frågan hinder mot

om

verkställighet kommer i ett nytt läge under tiden mellan dom och frigivning och att de förutsättningar som domstolen utgick ifrån inte längre gäller. Det kan exempelvis ha inträffat politisk händelse-

en

utveckling i utlänningens hemland inte kunde förutses när

som

utvisningsbeslutet fattades och innebär att utvisning inte kan

som en

verkställas. I sådana fall kan regeringen upphäva utvisningsbeslutet

helt eller delvis. Som närmare utvecklas i avsnitt 8 kan resultatet då bli att utlänningen får ett lägre straff än eljest skulle ha blivit som

fallet därför att domstolen vid straffmätningen har beaktat utvisningen

ett och på grund därav straffet. Även den som men satt ner motsatta situationen kan inträffa, dvs. att domstolen underlåter att förordna om utvisning eftersom hinder mot verkställighet föreligga anses men att

det senare när frigivning sker visar sig utvisning skulle

- - att en vara

genomförbar. I detta fall saknas möjlighet att utvisa utlänningen. Om prövningen verkställighetshinder görs först i anslutning till

av

själva verkställigheten skulle de olägenheter nuvarande ordning

som

innebär bli undanröjda. En sådan prövning borde i så fall ankomma

på SlV med Utlänningsnämnden besvärsinstans. Ett sådant som förfarande skulle, i vart fall vid längre fängelsestraff, medföra att

prövningen skedde mot bakgrund av ett aktuellt beslutsunderlag

mer

än det domstolen förfogar över vid domstillfállet. Dessutom skulle domstolarna befrias från bedömning inte kan sägas direkt höra

en som

hemma i domstolsprocessen. Utredningens förslag till förändringar av bestämmelserna

om

utvisning grund av brott kommer att leda till ett ökat antal utvisningar, vissa efter ett förhållandevis kort fängelsestraff eller i

samband med en inte frihetsberövande påföljd. Eftersom verkstäl-

ligheten av en utvisning i dessa fall vanligtvis kommer att ske i nära anslutning till beslutet, är det lämpligt att prövningen verkställig-

av

sou 1993:54 Hinder mot verkställighet

hetshinder sker i domstolen. En annan ordning skulle innebära onödig omgång och tidsutdräkt. Dessa synpunkter har emellertid inte samma tyngd vid långa fängelsestraff. Det skulle teoretiskt vara möjligt att, när påföljden för utlänningen blir ett kortare fängelsestraff eller en inte frihetsberövande påföljd låta domstolen avgöra frågan, medan prövningen skulle kunna ske i annan ordning när det är fråga om längre frihetsberövanden. En sådan differentiering skulle emellertid inte främja enkelhet och enhetlighet utan snarare bli svårhanterlig och leda till oenhetlig praxis. Verkställighetsprövningen bör därför ske i alla fall på ett och samma sätt. Mot att lägga prövningen av verkställighetshinder på annan än domstol talar att helt ärendetyp då skapas. Den arbetsbörda som en ny därvid uppstår kan inte antas motsvaras av en minskad arbetsbörda för domstolarna. Dessutom kommer prövningen att ta avsevärd tid i anspråk. Är utlänningen häktad enbart på den grunden att det finns risk för att han undandrar sig verkställigheten av utvisningen kommer tiden för detta frihetsberövande att bli onödigt lång; detta alldeles särskilt i de fall när påföljden i domstolen blivit endast ett kortare fängelsestraff frihetsberövande påföljd. Dessutom kommer eller en inte prövningen verkställighetsfrågan att kunna ske först sedan domen av vunnit laga kraft. Utredningen har i nuvarande skede av utredningsarbetet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av gällande ordning. Härtill kommer att domstolen med nuvarande lagstiftning inte är förhindrad att besluta att utlänningen skall utvisas, om det i något fall skulle framstå som mycket sannolikt att verkställighetshindret inte kommer att föreligga den dag ett utvisningsbeslut skall verkställas. Kvarstår verkställighetshindret när utvisningen skall verkställas får frågan hanteras på sätt sker med övriga utvisningsbeslut som inte kan samma som verkställas grund hinder inträtt efter domstolens beslut. av som

v

:mâzåásáaa

.fiixårt

gmh

,

låâwfa

6 Förbud att återvända till Sverige

Utredningens ställningstagande: En dom eller ett beslut utvisning grund brott skall även i fortsättningen om av innehålla förbud för utlärmingen att återvända till Sverige antingen under viss tid eller utan tidsbegränsning.

Nuvarande förhållanden

En dom eller ett beslut om utvisning grund av brott skall enligt 4 kap. 14 § andra stycket UtlL innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Vid tidsbegränsade utvisningar skall anges vilken dag återreseförbudet upphör att gälla. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom 1980 års utlänningslag prop. 197980296, AU27. Enligt propositionen s. 65 och 101 borde återreseförbudet som regel tidsbegränsas och i normalfallet bestämmas till fem år. Möjligheten att meddela förbud utan tidsbegränsning borde i allmänhet tillgripas endast i samband med dom avseende särskilt allvarlig brottslighet eller i fråga om en utlänningar tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet. När som återreseförbudets längd bestäms borde avgörande betydelse tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlighet, anfördes det i propositionen. I praxis förekommer inte så sällan vid mycket grov brottslighet att återreseförbudet inte tidsbegränsas. Tidsbegränsning är dock huvudregel och de tider kommer i fråga är i allmänhet fem eller tio år. som Även så kort tid två år förekommer undantagsvis. Utgångssom punkten brukar ofta vara domsdatum.

Utredningen

I olika sammanhang har till utredningen framförts önskemål om klargörande riktlinjer för bestämmande av varaktigheten av ett återreseförbud. Utredningen kan instämma i att det många gånger är

Förbud att återvända till Sverige

sou 1993:54

en grannlaga uppgift att bestämma denna tid. Vid bedömningen

inverkar många olika omständigheter bland vilka återfallsrisk och samhällsfarlighet särskilt nämnts. Även den anknytning som en

utlänning har till landet vägs i vissa fall in i bedömningen. Såvitt utredningen kunnat bedöma tillämpas bestämmelsen

om återresetörbud i överensstämmelse med vad uttalades i 1980 års som

lagstiftningsärende. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon förändring av bestämmelsen.

7 Upphävande av beslut om utvisning,

m.m.

Utredningens ställningstagande: Regeringens möjlighet att upphäva eller mildra en domstols beslut om utvisning på grund av brott behålls oförändrad.

Nuvarande förhållanden

Enligt ll kap. 13 § regeringsformen RF får regeringen genom nåd efterge eller mildra inte bara påföljd för brott och annan rättsverkan av brott utan även annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende enskilds person eller egendom. Denna grundlagsbestärnmelse har på utlänningslagstiftningens område preciserats genom 7 kap. 16 § UtlL. Härigenom ges regeringen möjlighet att upphäva eller mildra ett laga kraft vunnet avgörande utvisning på grund av brott. Detta kan om ske om utvisningen inte går att verkställa till följd av bestämmelserna i 8 kap. 1-4 §§ UtlL verkställighetshinder. Andra skäl att upphäva om utvisningen kan vara att utlänningen har stark familjeanknytning i Sverige eller lider av svår sjukdom. De omständigheter som främst beaktas vid regeringens prövning är sådana som tillkommit efter utvisningsbeslutet och alltså inte prövats av domstolen. Frågan om ett upphävande av utvisningen kan komma under regeringens prövning efter ansökan av utlänningen eller genom att regeringen självmant tar saken. Enligt 8 kap. 13 § UtlL är SIV skyldigt att underrätta upp regeringen verkställighet inte går att genomföra. Se beträffande om en dessa frågor även bilaga

Utredningen

Mot bakgrund av det ovan beskrivna samband som föreligger mellan 7 kap. 16 § UtlL och 11 kap. 13 § RF bör det inte komma i fråga att föreslå någon ändring i den aktuella bestämmelsen. Här kan dock nämnas följande. Domstolen skall vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att

Upphävande av beslut om utvisning, m.m. sou 1993:54

han på grund av brottet utvisas ur landet. En utlänning utvisas får

som

därför många gånger lindrigare påföljd än vad skulle ha blivit

en som fallet om han inte utvisats. I de fall regeringen upphäver ett beslut om

utvisning finns det inte någon möjlighet att skärpa påföljden för brottet. Upphävs utvisningsbeslutet blir därmed resultatet att den

som utvisats fått en mindre ingripande påföljd än dömts för en person som jämförbara brott men som inte utvisats. Detta förhållande är otillfredsställande. I avsnitt 8 behandlas detta problem. Utredningen

föreslår där att domstolarna fortsättningsvis inte längre särskilt skall beakta om utlänningen förorsakas något men genom att han på grund

av brottet utvisas ur riket.

8 Beaktande av utvisning som men vid straffmätning och påföljdsval

Utredningens förslag: Rätten skall inte längre vid straffmätning och påföljdsval särskilt beakta om den tilltalade förorsakas något genom att han på grund av brottet men utvisas ur landet.

Nuvarande förhållanden

Domstolen skall vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av om brottet utvisas riket 29 kap. 5 § första stycket 4 och 30 kap. 4 § ur första stycket BrB. En bestämmelse av denna innebörd infördes 1954 års utlänningslag. Bestämmelsen överfördes år 1989 till genom BrB prop. 198788: 120, JuU45. I propositionen anfördes 92 att bestämmelsen i sak var oförändrad och avsedd att tillämpas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i utlänningslagen. Att den tilltalade utvisas ur riket fick enligt propositionen regelmässigt anses innebära men för honom. Bestämmelsen tillämpas på så sätt att fängelsestraffets längd i allmänhet sätts i förhållande till vad som skulle ha blivit följden ner om utlänningen inte utvisats. Vid mindre allvarliga brott kan utlänningen dömas till en inte frihetsberövande påföljd i stället för ett kortare fängelsestraff. Det förekommer knappast att en domstol i domskälen redovisar hur mycket ett frihetsstraff avkortas på grund av det men som en samtidigt beslutad utvisning anses innebära. Inte heller de intervjuer med domare utredningen har utfört har gett några närmare riktvärden som för sådana påföljdsreduceringar. Det har framhållits att förhållandena i målen och de omständigheter som påverkar bedömningarna är så skiftande att normer eller tumregler inte kan ställas upp.

Utvisning som men sou 1993:54

Utredningen

Utredningen har tidigare berört regeringens möjlighet att upphäva eller mildra ett beslut om utvisning. De olägenheter tillämpningen som av den bestämmelsen för med sig hänger samman med beaktandet av utvisningsmenet vid straffmätning och påföljdsval. Ett regeringsbeslut om upphävande av en utvisning leder inte till att påföljden ändras, trots att beslutet om utvisning kan ha föranlett att en lindrigare påföljd dömts ut. Detta förhållande är otillfredsställande och åtgärder bör enligt utredningens uppfattning vidtas för att åstadkomma en ändring. Även andra omständigheter talar för bestämmelsen beaktande att om av menet bör ses över, och utredningen diskuterar i det följande olika lösningar.

Nuvarande ordning att beakta utvisning som men behålls

Om domstolarna även i fortsättningen skall beakta utvisningsmenet, måste ett system konstrueras som eliminerar de stötande konsekvenser som ibland blir följden av att regeringen upphäver domstols beslut en om utvisning. De två möjliga lösningar som enligt utredningens - uppfattning står till buds är att antingen införa ett system med alternativa domslut i fråga om påföljden eller tillskapa en möjlighet till omprövning av påföljden jfr 38 kap. 2 a § BrB. Båda dessa vägar övervägdes av Fängelsestraffkommittén i en skrivelse till regeringen den 4 december 1986 i samband med att kommittén behandlade förfarandet när en domstol begärde yttrande från en arbetsgivare enligt dåvarande 33 kap. 9 § BrB. Kommittén anförde 13 f..

Två vägar förefaller i princip mest framkomliga. Den första är att domstolen i vissa situationer ger alternativa domslut beträffande påföljden. Om t.ex. utvisning har beslutats skulle domstolen få ange dels en påföljd med utvisning, dels en påföljd utan utvisning. Därefter får på verkställighetsplanet väljas alternativ beroende på om utvisningen verkställs eller inte. En sådan ordning väcker dock stor tveksamhet. I vilka fall skall domstolarna behöva alternativa påange följder Det är vidare ofta vanskligt och ibland omöjligt att mera exakt ange menets storlek. Detta inte minst i fall då domstolen har att beakta flera menliga följder. Betydande problem kan också uppstå verkställighetsplanet. Hur t.ex. göra med en skyddstillsyn som den tilltalade erhållit i stället för fängelse det skälet att domstolen av utgått från att avskedande kommer att ske Härtill kommer att en ordning som den nu diskuterade skulle bli alltför omständlig med

sou 1993:54 Utvisning som men

hänsyn till att det trots allt förekommer väldigt få fall där domstolen utgått från menliga följder som sedan inte kommer till stånd. Denna väg är enligt vår uppfattning inte framkomlig. Den andra vägen är att införa möjlighet för domstolen att en

ompröva pdföljdsbestämningen. Åklagaren skulle under vissa förut-

sättningar kunna gå till domstol och begära ny påföljdsbestämning om t.ex. utvisning skall verkställas eller ett avskedande

en om

sker. Aven denna ordning är förenad med nackdelar. En tungt vägande sådan är av principiell natur och har att göra med att laga kraft vunna domar bör stå fast och inte bli föremål för förändring. Visserligen finns redan nu en möjlighet att enligt nuvarande 38 kap. 2 § BrB ompröva påföljden i vissa fall. Att märka är dock att det här rör sig om fall då den utdömda påföljden över huvud taget inte kan verkställas. Förutom att vara principiellt tveksam medför denna lösning också en rad praktiska problem. Ett är att mycket lång tid kan ha förflutit från domen till dess det blir tal om omprövning. Ett annat är att det kan vara svårt för åklagarna att följa upp fallen. Ett tredje är att straffmätningspraxis kan ha förändrats under den tid som förflutit. Inte heller denna väg är enligt vår mening framkomlig. Det torde endast vara i ett fåtal fall per år som den nu diskuterade problematiken leder till mer allvarliga olägenheter. Dessa är inte till nackdel för den dömde. Med hänsyn härtill samt till att någon enkel och principiellt tillfredsställande lösning inte står till buds har vi stannat för att inte lägga fram något förslag.

I prop. 1987882120 om straffmätning och påföljdsval m.m. avfärdades de av Fängelsestraffkommittén berörda alternativen såvitt avser frågan om utvisning. J ustitieministern anförde bl.a. att det syntes svårt att ge regler om i vilket läge det skulle anses definitivt att verkställighet inte skulle komma att ske. Som framgår av vad som nu återgetts är de berörda alternativen förenade med stora nackdelar. Särskilt kan framhållas att det kan löpa flera år från det att verkställighetshinder konstateras till dess regering-

en upphäver utvisningen se bilaga 7; en alternativ påföljd, t.ex. en

förlängning av det ursprungliga fängelsestraffet, skulle då kunna verkställas först efter mycket lång tid. På samma sätt skulle en omprövning av en straffpåföljd kunna komma att aktualiseras först lång tid efter det att verkställighetshindret konstaterats. Det säger sig självt att det många gånger skulle te sig oskäligt att ändra den tidigare bestämda påföljden eller återuppta avtjänandet av ett fängelsestraff. De två nu behandlade möjligheterna är enligt utredningens uppfattning förenade med sådana nackdelar att inget av dem bör införas.

Utvisning som men sou 1993:54

Beadande av urvisningsmenet avskafas

Bestämmelsen om beaktande av menet infördes genom 1954 års utlänningslag. Utlänningslagkommittén föreslog i betänkandet Ny utlänningslag SOU 1979:64 att bestämmelsen skulle avskaffas s. 154 f.. Så blev dock inte fallet; i prop. l97980:96 med förslag till ny utlänningslag, m.m. anfördes bl.a. följande s. 64 f..

I denna fråga har kritik från flera håll framförts under remissbehandlingen. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig har framhållit att förvisningen utgör påtaglig börda för den dömde. en Man har därvid pekat inte bara på det förhållandet att utlänningen tvingas lämna landet och inte på lång tid får återvända hit utan också på att en förvisad under straffavtjänandet är sämre ställd än andra intagna i fråga om bl.a. placering i öppen anstalt och rätt till permissioner. Några remissinstanser framhåller vidare att den orättvisa, som kan uppkomma när en utvisad med hänsyn till förvisningen döms till ett lägre straff än har en annan person som begått samma slags brott och förvisningen senare inte verkställs, får minskad betydelse om flyktingar inte längre får dömas till förvisning. Den undersökning som kommittén har gjort ger enligt min mening klart vid handen, att den praktiska betydelsen det av nämnda rättviseproblemet har betydligt överskattats. Med hänsyn härtill och till de förslag jag har lagt fram om beaktandet av flyktingstatus i samband med brottmål i vilka en utlänning är åtalad anser jag inte att det finns anledning att ta bort den nuvarande bestämmelsen om beaktande av förvisningsmenet. Om detta inte fick beaktas skulle utlänningarna onödigtvis komma att bli sämre ställda i påföljdshänseende än andra dömda. Inte heller finner jag anledning att överväga en ordning för omprövning brottspåföljav den när förvisningen inte har kunnat verkställas, remissinsom en stans har föreslagit.

Bestämmelsen om beaktande av menet vid straffmätning och påföljdsval är svårtillämpad. Riktlinjer saknas för hur påföljdsbestämningen skall påverkas av en utvisning. Sådana riktlinjer torde vara mer eller mindre ogörliga att ställa upp mot bakgrund den av mångfald faktorer som samverkar vid bedömningen. Detta förhållande leder till att någon likformighet vid tillämpningen bestämmelsen av inte kan uppnås. Detta är i princip otillfredsställande och leder till att det finns anledning att ifrågasätta domstolarna fortsättningsvis om särskilt skall beakta om en utvisning innebär något för utlänmen ningen. Även andra skäl talar i riktning. Ett skäl redan samma som har framhållits är svårigheten att förena regeringens möjlighet att

sou 1993:54 Utvisning som men

upphäva ett utvisningsbeslut med intresset av en likformig och rättvis påföljdsbestämning. Det är allvarligt om domstolarnas straffmätning kommer att uppfattas som slumpmässig eller stötande från rättvisesynpunkt. Bestämmelserna om utvisning på grund av brott bygger på den grundläggande principen att det inte finns någon ovillkorlig rätt för andra än svenska medborgare att vistas i landet. Den omständigheten att en utlänning som begått brott och förbrukat sin rätt att stanna kvar i Sverige tvingas återvända till ett land där levnadsbetingelserna är annorlunda än här kan enligt utredningens uppfattning inte rent generellt anses utgöra en sådan omständighet som motiverar att straffet sätts lägre än vad som skulle bli fallet för svenska medborgare. Vidare är det viktigt att brottsoffer både svenska och utländska känner att - deras behov av skydd och upprättelse väger tungt också när en utländsk brottsling lagförs. Det kan i ett vidare perspektivt sägas vara ett föråldrat synsätt att hävda att det ofta är bäst att få vistas i Sverige, och att det till följd därav är ett beaktansvärt men att tvingas återvända till sitt hemland. Även det för den utlänning skall utvisas ofta om som får antas vara en inte obetydlig olägenhet att tvingas bryta upp från sin tillvaro här anser utredningen att detta måste stå tillbaka för det övergripande kriminalpolitiska intresset att hindra utlänningar som begår brott från att uppehålla sig här i landet. Det skall tilläggas att utredningen inte kunnat finna något med Sverige jämförbart land som har en uttrycklig regel om beaktande av utvisningsmen. Utredningen har efter de överväganden som nu redovisats stannat för att föreslå att domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte längre skall särskilt beakta om utvisningen innebär något men för utlänningen. Påföljden för ett brott kommer därför att bli densamma oavsett om utvisning kommer i fråga eller inte. Utredningens förslag är förenat med den nackdelen att fängelsestraffets längd ökar för dem som med nuvarande regler skulle ha fått en viss nedsättning av påföljden på grund av utvisningsmenet. Detta innebär en ytterligare belastning på statens finanser. Utredningen beskriver nedan ett system med tidigare villkorlig frigivning för den som skall utvisas. Ett sådant system kan antas innebära besparingar motsvarande de kostnadsökningar utredningens förslag beträffande avskaffandet av menprövningen innebär. Utredningen tar inte ställning till om en sådan särreglering är lämplig och lägger heller inte fram något förslag i frågan. Däremot redovisar utredningen visst underlag för en bedömning.

Utvisning som men sou 1993:54

Tidigare villkorligfrigivning

Om domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte skall beakta något utvisningsmen kommer den genomsnittliga anstaltstiden för de

utlänningar som skall utvisas att öka. Detta leder till ett behov av fler anstaltsplatser inom kriminalvården. En möjlighet att reducera tiden i anstalt för en utlänning som skall utvisas är att han friges villkorligt vid en tidpunkt som infaller någon tidigare än vad som gäller för den som inte skall utvisas.

Frågan om tidigare villkorlig frigivning för en utlänning som skall

utvisas har varit föremål för överväganden i promemorian Långtids-

dömda inom kriminalvården Vissa verkställighetsfrågor Ds Ju

- 1987:17. l promemorian anfördes beträffande utländska långtidsdömda bl.a. följande s. 153 f..

Ett flertal intagna har i skrivelser till regeringen föreslagit att man

i svensk rätt inför en regel av innebörd att utländsk intagen under

-

hänvisning till att han varit föremål för strängare verkställighet på

grund av uteblivna utevistelser och placering på öppen anstalt skulle kunna bli villkorligt frigiven vid en tidigare tidpunkt än vad eljest skulle bli fallet. Man har därvid hänvisat till bl.a. dansk rätt,

som medger utländsk intagen, som skall förvisas, villkorlig frigivning då sju tolftedelar av straffet verkställts. Inom regeringskansliet pågår för närvarande beredning av fängelsestraffkommitténs betänkande SOU 1986:13-15 Påföljder

för brott, vari föreslås bl.a. ändrade regler för villkorlig frigivning.

Frågan om särbehandling såvitt avser villkorlig frigivning för utländsk intagen, som inte beviljas permission och placering på

öppen anstalt i likhet med vad som är fallet för svenska intagna, bör därför övervägas i samband härmed. Oavsett detta ställer sig utredningen tveksam till tankegången att införa en särregel om

villkorlig frigivning av utländska intagna. Enligt 40 § fjärde stycket

utlänningslagen 1980:376 skall domstolen vid bestämmandet av

påföljd beakta det men den dömde åsamkas genom beslutet om

utvisning. Det finns anledning anta att domstolarna med tilllämpning av nämnda lagregler bestämt straffet lägre än vad eljest skulle ha skett. Såvitt utredningen kunnat utröna saknas en mot-

svarande regel till 40 § utlänningslagen i dansk rätt eller i något annat utländskt rättssystem. En ändring av det svenska regelsystemet skulle enligt utredningens uppfattning kunna skapa förhållanden som av svenska intagna skulle uppfattas som orättvisa. Under inga förhållanden bör en regel om villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt än som följer av gällande rätt, baserad enbart på ett utvisningsbeslut komma ifråga. Utredningens kartläggning utvisar nämligen att vissa enstaka intagna, som ådömts utvisning, behandlats lika välvilligt i permissionshänseende som motsvarande

1993:54 Utvisning som men sou

svenska intagna. Betydande tolkningssvårigheter kan dessutom förutses det danska regelsystemet skulle införas i Sverige.

om

Frågan vid vilken tidpunkt Villkorlig frigivning skall beviljas

om måste antytts i det enskilda fallet avgöras efter en som ovan

skälighetsbedömning. Vid sådan skulle då bl.a. beaktas huruvida

en den utländske intagne har fått strängare anstaltsbehandling än en en motsvarande svensk intagen skulle ha fått, liksom i vilken utsträckning så varit fallet. Om den utländske intagne har varit

placerad i specialavdelning eller hänförts till den kategori intagna i 7 § tredje stycket Kval endast under en del av

som avses

verkställighetstiden uppkommer likaledes besvärliga awägnings-

problem. Sammanfattningsvis anser utredningen att någon särregel

Villkorlig frigivning för utländska medborgare inte bör införas.

om

Vid remissbehandlingen betänkandet SIV positivt till tanken att

av var införa särregel och anförde. en

SIV möjlighet till tidigare Villkorlig frigivning för

anser att en utvisningsdömda utländska medborgare vore att föredra framför

påföljdslindring enligt utlänningslagens § 40. En sådan be-

stämmelse Villkorlig frigivning skulle innebära att hänsyn om kunde tas till de faktiska förhållandena vid tiden för frigivning tex utvisning över huvud taget är möjlig att genomföra. I om samband med domen är detta ofta svårt att förutsäga. I förutsättningarna för tidigare Villkorlig frigivning kunde vägas bl a

uppförandet under strafftiden, vilket kunde sporra till skötsamhet.

Utredningen framhåller att om en särregel för utländska medborgare skulle införas skulle det kunna skapa förhållanden som av

svenska intagna skulle uppfattas som orättvisa. SIV menar att detta påstående är ganska ogrundat inte minst med tanke på att

KRUM vid flera tillfällen har tagit upp förhållanden för utländska intagna i Sverige.

En fråga är hur mycket tidigare frigivningen bör ske av den som skall utvisas. En möjlighet är att göra som i Danmark. Enligt dansk rätt

skall Villkorlig frigivning i allmänhet ske efter 23 812 av

Verkställighetstiden, dock tidigast efter tre månader. Enligt praxis

friges den skall utvisas något tidigare eller efter 712 av verkstälsom

lighetstiden. Denna reducering innebär i praktiken 2,5 dagar per månad eller 30 dagar år. Ett kvotdelssystem som motsvarar det

per system tillämpas i Danmark måste anpassas till de regler för som

Villkorlig frigivning som träder i kraft den 1 juli 1993 prop.

199293:4, JuU19.

Det är möjligt att konstruera ett system som innebär att om

utvisningen verkställs Villkorlig frigivning alltid skall ske ett visst antal

Utvisning som men sou 1993:54

dagar tidigare än som eljest skulle ha skett, exempelvis tre dagar per månad. Detta skulle innebära, för en utlänning som är dömd till fängelse i ett år, att han friges inte efter åtta månader 23 tiden av som blir huvudregel fr.0.m. den l juli 1993 utan efter sex månader

och tjugofyra dagar åtta månader minus trettiosex dagar. Villkorlig frigivning bör inte komma i fråga i de fall där sådan frigivning inte får ske med hänsyn till BrB:s regler.

9 Häktning

Utredningens förslag: En ny häktningsbestämmelse införs tar sikte på samtliga fall där domstolen förordnat om som utvisning och risk föreligger att den misstänkte undandrar sig utvisning.

Nuvarande förhållanden

Bestämmelserna om häktning som straffprocessuellt tvångsmedel finns i 24 kap. RB. Enligt 1 § får den som sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, häktas om någon av de särskilda häktningsgrunder som anges i paragrafen föreligger. Häktning får dock inte ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till endast böter. Enligt 2 § får den som pä sannolika skäl är misstänkt för brott häktas oberoende av brottets beskaffenhet bl.a. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Regler häktning i samband med dom finns i 21 Döms den om misstänkte för brottet skall rätten pröva om han skall vara häktad till dess domen vinner laga kraft. I paragrafen anges även förutsättningar för häktning i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning. Denna senare bestämmelse om häktning infördes i RB i samband med 1980 ars utlänningslag prop. 197980:96 s. 81 och 111 f., AU27. Bakgrunden härtill var att det rådde osäkerhet om utlänning hade utvisats på grund av brott kunde tas i förvar i en som avvaktan att domen vann laga kraft i den delen och kunde verkställas. I propositionen anfördes beträffande häktningsbestämmelsen 111.

Behov av häktning för att säkra verkställigheten av en utvisning föreligger först när den misstänkte har dömts för brottet. Av det skälet har kompletteringen skett i 24 kap. 21 § RB. Den föreslagna bestämmelsen har till enda syfte att vid prövningen av frågan om tvångsmedel i samband med domen jämställa utvisning med straff

Häktning sou 1993:54

brottspåföljd. En allmänt hållen bestämmelse rätt att häkta vid om dom på utvisning i kombination med flyktfara skulle föra för långt. Genom den valda lösningen blir däremot t.ex. bestämmelserna om brottets svårhetsgrad och begränsningar i häktningsrätten med hänsyn till den misstänktes ungdom eller sjukdom eller pågående graviditet direkt tillämpliga. Om rätten bedömer att flyktfara föreligger med hänsyn till eventuellt frihetsstraff eller till utvisningen eller till bådadera kan alltså rätten besluta om kvarhållande i häkte tills domen vinner laga kraft. Den kan också häkta den som är på fri fot. Om underinstansens beslut inte överprövas eller ändras, står beslutet kvar ända tills domen i alla delar har vunnit laga kraft. Därefter har verkställighetsmyndigheten att pröva behovet av förvar enligt utlänningslagen. Det som nu sagts gäller till en början när den misstänkte har dömts till utvisning och villkorlig dom, påföljdskombination en som i praxis ofta har visat sig lämplig. Motsvarande gäller när skyddstillsyn förenas med utvisning, något som kan förekomma dels beträffande nordiska medborgare, dels med stöd lagen av 1978:801 om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Den föreslagna bestämmelsen får emellertid betydelse också vid dom på t.ex. kortvarigt frihetsstraff jämte utvisning. Om den dömde nöjdförklarar sig med frihetsstraffet och avtjänat det men fullföljer talan beträffande utvisningen, får ett beslut häktning om i avbidan på laga kraft till följd, att han skall hållas häktad även efter den period då han avtjänat straffet.

Utvisning på grund av brott förutsätter för närvarande att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i än ett år. Häktning mer kan därför ske i praktiskt taget samtliga fall där utvisning är aktuell. Förvarstagande med stöd av utlänningslagen kan ske först sedan domstolens dom i utvisningsfrågan vunnit laga kraft eller efter det att utlänningen avgett nöjdförklaring beträffande utvisningen 6 kap. 2 § första stycket 3 och 8 kap. 7 § tredje stycket UtlL.

Utredningen

Utredningens förslag om ändring i 4 kap. 7 § UtlL får till följd att utvisning kommer att kunna ske även för brott för vilka häktning med nuvarande lagstiftning inte kan komma i fråga. I det följande diskuteras i vilken utsträckning det kan finnas behov att införa av möjlighet att häkta i samband med beslut om utvisning för sådana brott.

1993:54 Häktning sou

Häktning före dom

Någon möjlighet att häkta en utlänning på den grunden att han kan komma att utvisas finns inte. För häktning fordras att förutsättningarna i 24 kap. 1 eller 2 § är uppfyllda. De nuvarande bestämmelserna om häktning är tillräckliga enligt utredningens mening. Utlänningar som saknar hemvist i landet kan enligt 2 § häktas oavsett brottets beskaffenhet.

Häkrning i samband med dom

Möjligheterna att besluta häktning i samband med fallande dom om regleras i 24 kap. 21 § RB. Paragrafens andra stycke tar sikte endast på fall där det finns risk att den misstänkte undandrar sig utvisning. Tillämpningen bestämmelsen är beroende av att övriga förutav sättningar för häktning i 24 kap. RB är uppfyllda. Det innebär att häktning till säkerställande av en utvisning inte kan komma i fråga för utlänningar som döms för brott vars straffmaximum understiger fängelse i ett år, såvida inte förutsättningarna i 2 § är uppfyllda. Denna möjlighet kan tillämpas på turister och andra tillfälligsenare hetsbesökare inte på utlänningar har sin hemvist här i landet. men som För att säkerställa att en utvisning alltid kan verkställas bör enligt utredningens uppfattning häktning kunna tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar utvisning, dvs. även efter en sänkning av om kravet på det utvisningsgrundande brottets svårhet. Denna utvidgade möjlighet att tillgripa häktning bör regleras i en särskild bestämmelse, varvid samtliga nuvarande förutsättningar för häktning med undantag för kravet på minst ett års fängelse i straffskalan bör kvarstå. Domstolen skall således beakta bl.a. proportionalitetsprincipen samt den misstänktes ålder, hälsotillstånd och andra liknande omständigheter. Enligt såväl FN:s konvention medborgerliga och politiska om rättigheter den europeiska konventionen om de mänskliga som rättigheterna råder förbud mot s.k. obligatorisk häktning. Med obligatorisk häktning menas att bara misstanken om ett visst brott räcker för häktning. Eftersom prövning av risken för att den en misstänkte undandrar sig utvisning skall ske i varje enskilt fall innebär den föreslagna regeln inte någon obligatorisk häktningsbestämmelse.

10 Konsekvenser av utredningens förslag

Utredningens bedömning: Det är inte möjligt att göra

några närmare beräkningar förslagens kostnadseffekter. av

De positiva verkningarna på samhällsekonomin kan dock

antas bli betydande.

Utredningens förslag innebär ökade möjligheter att utvisa utlänningar begår brott. År 1991 utvisades 463 dömda utlänningar och år som 1992 antalet 628. Hur stor ökning som förslaget kan medföra är var

mycket svårt att uppskatta. En rimlig prognos anser utredningen vara att ytterligare 300 om året kan komma att utvisas.

personer Genom att kriminella utlänningar avlägsnas ur landet görs stora samhällsekonomiska besparingar. Dessa berör de flesta sektorer inom det allmännas Men även enskilda drabbas direkt av kostnader för ram.

brottslighet, och även på detta område kommer besparingar att ske.

Utredningen sig inte kunna några realistiska beräkningar av anser ge

de positiva ekonomiska effekterna förslagen. Det står dock helt

av

klart att dessa är betydande.

Häremot skall ställas de kostnader som förslaget kan föranleda. Det

rör sig dels de ökade fängelsetider som kan följa av att utvisning

om

inte särskilt beaktas ett vid straffmätningen, dels om

som men kostnaderna för att verkställa fler utvisningsbeslut.

Vad gäller ökade fängelsetider är konsekvensberäkningar så gott

omöjliga att göra eftersom domstolarna inte redovisar vilken avsom

kortning fängelsestraffet som sker på grund av utvisningen. En viss

av ökning kommer dock att ske. Utredningen erinrar om de möjligheter

till besparingar tidigare villkorlig frigivning som föreligger.

genom

Kostnadsökningen för att verkställa själva utvisningsbesluten beräknar utredningen till högst 6 milj. kr om året. Beräkningen är baserad på 300 ytterligare utvisningar till en genomsnittskostnad som Kriminalvårdsstyrelsen uppgetts vara 20 000 kr. Utredningen anser

av

att engångskostnaden för utvisning måste betraktas som försumbar

en

vid jämförelse med den samhällsekonomiska skada som blir följden

en

att utvisning inte sker av kriminella utlänningar.

av

Konsekvenser av utredningens förslag

Det sagda innebär att utredningen att förslagens ekonomiska anser effekter sammantagna är positiva för samhällsekonomin.

11 Närmare om lagförslagen

11.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen 1989:529

4 kap. 7 § En utlänning får utvisas Sverige utlänningen döms för ett ur om brott kan leda till fängelse, eller om en domstol undanröjer en som villkorlig dom eller skyddstillsyn utlänningen har dömts till. som Utlänningen dock utvisas endast

det pd grund gärningens beskafenhet och övriga omstän-

om av

digheter kan antas att han fortsätter med någon form av brottslig verk-

samhet här i landet, eller brottet till sin karaktär är sådant att han inte bör få stanna om kvar.

Paragrafen innehåller de grundläggande förutsättningarna för utvisning på grund av brott. Som första förutsättning för att utvisning skall kunna komma i fråga föreskrivs på brottet skall kunna följa fängelse. Hittillsvarande att reglering, att brottet skall kunna leda till fängelse i mer än som anger år, har inneburit att utvisning inte under några förhållanden kunnat ett ske vid brott som snatteri, skadegörelse, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och olovlig körning. Avsikten med ändringen grov är inte att utvisning normalt skall till gripas vid sådan mindre allvarlig brottslighet. Det öppnas emellertid möjlighet att vid upprepad eller

systematisk brottslighet denna typ vid sidan av påföljd även kunna

av förordna om utvisning. För utvisning förutsätts inte enbart att utlänningen begått brott som kan leda till fängelse; det skall vidare föreligga risk för fortsatt brottslig verksamhet här i landet eller, om återfallsrisk inte kan antas, fråga ett tämligen allvarligt brott. vara om När det gäller återfallsrisken får en bedömning göras utifrån vad är känt om utlänningens tidigare uppförande och nuvarande försom hållanden. Risken för fortsatt brottslighet behöver inte avse sådan som är likartad med den aktuella. Det är tillräckligt att utlänningen visat sig brottsbenägen i allmänhet. Detta kan vara dokumenterat genom

Närmare om lagfärslagen 1993:54 sou

tidigare domar, godkända strafförelägganden eller åtalsunderlåtelser. Men det förekommer också att omständigheterna vid den första brottslighet som en utlänning lagförs för är sådana att det är befogat att utgå från en återfallsrisk. Detta kan t.ex. gälla tillfällighetsbesökare som begår inbrott eller fickstölder. Personer utan närmare anknytning till landet som kort efter ankomsten hit begår brott kan många gånger antas vara mer eller mindre professionella brottslingar och därigenom återfallsbenägna. Om det inte kan antas föreligga någon återfallsrisk ställs det större krav på brottets svårhet för att utvisning skall få ske. Genom lagändringen är dock avsett att sänka den nuvarande alltför höga gränsen. I avsnitt 2.3 s. 24 f. har närmare utvecklats hur utrymmet för utvisning bör ökas till att allvarlig brottslighet även den avse om inte alltid kan hänföras till kategorin grovt brott. Det bör alltså vara möjligt att i större omfattning utvisa för våldsbrott och andra övergrepp på personers hälsa och integritet samt för förmögenhetsbrottslighet som gäller stora värden eller eljest innefattar försvarande moment. Exempelvis bör bostadsinbrott höra till denna kategori. Den som begår brott som skadar rättsordningen eller andra skyddsvärda samhällsintressen, t.ex. genom övergrepp i rättssak eller mened, bör också kunna utvisas. I fråga ett enstaka tillgrepps- eller beom drägeribrott av normalgraden eller inte alltför allvarlig misshandel en bör utvisning inte komma i fråga. Det saknas skäl att behålla den hittillsvarande särregleringen i paragrafen beträffande brott mot UtlL.

4 kap. 10 § När en domstol överväger om en utlänning bär utvisas enligt 7 skall den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall domstolen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter, familjeförhållanden samt hur länge han har vistats i Sverige.

Den som är flykting och har behov fristad i Sverige får utvisas

av endast om han har begått ett synnerligen brott och det skulle grovt

medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom

stanna här. Utvisning fär också ske om han i Sverige eller utomlands

har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet

här.

När utvisning övervägs av domstolen skall, såsom hittills, inte bara brottsligheten utan även utlänningens personliga förhållanden vägas in. Det införs en mer flexibel ordning för prövningen. Utlänningens

sou 1993:54 Närmare om lagförslagen

levnadsomständigheter, familjeförhållanden och anknytning i övrigt till

det svenska samhället skall beaktas och vägas mot den aktuella

brottsligheten. Det starka skydd mot utvisning som för närvarande

gäller om utlänningen vistats här viss tid, oberoende av om han

förvärvat någon faktiskt anknytning till landet, ersätts av en bedömning som domstolen gör utifrån de individuella omständigheterna

i varje särskilt fall. Liksom för närvarande skall en etablering i det

svenska samhället och familjeanknytning hit vara betydelsefulla

faktorer i sammanhanget. När det gäller medborgare i andra nordiska länder förutsätts att

domstolarna precis som i dag iakttar en betydande försiktighet i fråga

om utvisning. Som närmare utvecklats i avsnitt 3.3 s. 30 f. skall den som är

flykting få utvisas enbart vid synnerligen grova brott. Detta är också innebörden gällande rätt. En flyktingförklaring bör emellertid inte

av i fortsättningen vara ett absolut hinder mot utvisning. En domstol bör,

när en flyktingförklaring inte speglar ett verkligt skyddsbehov, kunna bortse från denna vid prövningen av utvisningsfrågan. När så sker bör

SIV ompröva flyktingförklaringen. Ändringen i bestämmelsen innebär

även att det, förutom att utlänningen är flykting, krävs att han har

behov av fristad här. Det skall inte längre vara förbjudet att utvisa den som korn till

Sverige innan han fyllde femton år och som vistats här i minst fem år

innan åtal väcktes. Det kan dock antas bli ytterst ovanligt att en utlänning med sådan bakgrund blir utvisad. Förutom att utlänningen

inte förmått skapa någon nämnvärd anknytning till det svenska

samhället måste han för att kunna utvisas ha en grav kriminell belastning. Det bör också finnas kvarstående band till hemlandet för att utvisning skall kunna ske.

11.2 Förslaget till lag ändring i brottsbalken

om

29 kap. 5 § första stycket 4

I denna paragraf ges regler för domstolen att vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i mildrande riktning ta hänsyn till vissa

omständigheter som är hänförliga till bl.a. gärningsmannens person.

Aktuell i detta sammanhang är punkt 4 om beaktande av det men som

en utvisning kan innebära. Som utvecklats i avsnitt 8 anser utred-

ningen att utvisning inte längre bör särskilt beaktas vid straffmätning och enligt 30 kap. 4 § BrB påföljdsval. Bestämmelsen i punkt 4

- -

Närmare om lagförslagen sou 1993:54

upphävs därför. Punkterna 5-8 kommer till följd härav att fortsättningsvis betecknas 4-7. Den föreslagna förändringen får sin huvudsakliga betydelse när det gäller straffmätningen. Någon inskränkning är inte avsedd i möjligheten att välja Villkorlig dom i förening med utvisning. Denna kombination bör även fortsättningsvis många gånger lämplig vara en reaktion på brottet, exempelvis i fråga om utlänningar på tillfälligt besök som gjort sig skyldiga till mindre allvarlig brottslighet. I sammanhanget kan framhållas bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8 punkt 7 enligt utredningens förslag BrB som innebär en generell möjlighet att beakta omständigheter som talar för ett mildare straff.

11.3 till

Förslaget lag om ändring i rättegångsbalken

24 kap. 21 §

Paragrafens andra stycke upphävs. Bestämmelsen om häktning i avvaktan på utvisning tas i en ny paragraf.

24 kap. 21 a §

Döms den misstänkte för brottet skall rätten, om det finns risk för

att den misstänkte undandrar sig utvisning, pröva han i häkte skall om avvakta att domstolens förordnande utvisning vinner laga kraft. om Kattens prövning skall ske enligt de grunder som anges i detta kapitel, med undantag för kravet pd fängelse ett dr eller däröver i strafskalan. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid den dömde avtjänat en frihetsberövande påföljd han har dömts till i som målet.

Förutsättningarna för häktning ändras för att korrespondera med de utökade möjligheterna att besluta utvisning. Sålunda kvarstår inte om längre kravet på fängelse i minst ett år i straffskalan för att häktning skall kunna tillgripas i avvaktan på att utvisningsbeslutet vinner laga kraft. Någon annan ändring i förhållande till nuvarande ordning är inte

åsyftad. Övriga häktningsförutsättningar skall således vara uppfyllda.

sou 1993:54 Närmare om lagförslaget:

1 1.4 Övergångsbestämmelser

Av 2 kap. 10 § RF och 5 § BrB:s promulgationslag följer att de nya

bestämmelserna i UtlL och BrB inte skall tillämpas på brott som begåtts före ikraftträdandet. Den bestämmelsen i RB om att häktning, i awaktan på att ett nya förordnande utvisning vinner laga kraft, skall kunna ske även om om

brottets straffmaximum är fängelse i ett år eller lägre kommer inte att

kunna tillämpas i fråga om brott som begåtts före ikraftträdandet. Detta beror på att sådana beslut utvisning, som nyss sagts, inte får om brott begåtts före ikraftträdandet. avse som

Några särskild Övergångsbestämmelser behövs alltså inte.

Bilagor

sou 1993:54 Bilaga 1

Utdrag w

av

Kommittédirektiv

Dir. 1992:108

Översyn av reglerna utvisning på grund av brott m.m.

om

Dir. 1992:108

Beslut vid regeringssammanträde 1992-12-10

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo, anför.

Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över reglerutvisning grund brott och reglerna som behandlar vilken na om av betydelse en utlännings vandel skall ha vid bedömningen av hans rätt till uppehållstillstånd i Sverige och vid beviljande av svenskt medborgarskap. Utredaren skall också undersöka de rättsliga förutsättningarna för återkallande av ett svenskt medborgarskap som erhållits falska uppgifter. Utredaren bör lägga fram förslag till med hjälp av de författningsändringar som föranleds av hans eller hennes ställningstaganden. Jag har i ärendet samrått med chefen för Justitiedepartementet.

Bakgrund Dåvarande chefen för Justitiedepartementet tillkallade år 1989 efter bemyndigande av regeringen en kommission med uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffren dir. 1989:58. Inom ramen för detta uppdrag behandlade kommissionen vissa frågor om utlänningars och invandrares brottslighet. l betänkandet SOU 1990:92 Våld och brottsoffer föreslog kommissionen bla. att reglerutvisning grund brott skall ses över. att det införs ett na om av krav god vandel den utlänning söker uppehållstillstånd i av som

Bilaga I sou 1993:54

Sverige och att ett svenskt medborgarskap som erhållits grundval av falska uppgifter skall kunna upphävas. Frågan om upphävande svenskt medborgarskap uppmärkav sammades också av den parlamentariska kommitté som hade till uppgift att se över reglerna om avvisning och utvisning utlänningar av som kan befaras medverka i terroristhandlingar här i landet. l betänkandet SOU 1989:104 Terroristlagstiftningen anförde kommittén att problemet både från principiella och praktiska synpunkter är av sådan vikt att man förutsättningslöst bör pröva även frågan om en ändring i grundlagen, om en sådan skulle visa sig nödvändig för att nå en lämplig lösning. En sådan förutsättningsfri utredning har också förordats av riksdagen vid behandling av en motion med begäran om en utredning av frågan l9909l zSfU3 rskr. 25. Under de senaste riksmötena har det väckts motioner om en skärpning av reglerna om utvisning grund av brott se t.ex. l98990:SfUl6. l9909l:SfUl4 och l99ll92zSfLll0. Socialförsäkringsutskottet har avstyrkt motionerna med den huvudsakliga motiveringen att de invandrarpolitiska skälen mot att införa särregler för invandrare har stor báirkraft. Vid de två senaste tillfällena har utskottet även hänvisat till att beredningen av Våldskommissionen slutbetänkande bör avvaktas Riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets hemställan. Under våren 1992 har också två motioner som har anknytning till frågan om brottslighets betydelse vid asylbedömningen behandlats av riksdagen. Dessa motioner har avslagits bl.a. med hänvisning till de befintliga reglerna i utlänningslagen 199l92:SflJl0, rskr. 265. I rapporten l99l92zl2 lnvandrarpolitikens inriktning och resultat har Riksdagens revisorer uttalat att det är motiverat att göra en översyn av reglerna om utvisning grund av brott. Revisorerna har dessutom påpekat att det synes vara en bristande korrespondens mellan reglerna om utvisning grund av brott och reglerna om brottslighets betydelse i tillståndsärenden. Slutligen har Statens invandrarverk i en skrivelse till regeringen den 4 oktober 1992 föreslagit vissa åtgärder som enligt verkets uppfattning bör vidtas för att minska brottsligheten bland asylsökande.

Bilaga 1

Nuvarande ordning Ullänningsfttgcn

Enligt 4 kap. 7 § första stycket utliinningslagen l989:529 får en utlänning utvisas ur Sverige. om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för ett sådant brott. Utlänningen får också utvisas om han döms för ett brott som kan leda till fängelse enligt UllÃlIllllllgSlilgCll eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av den lagen om omständigheterna vid brottet är försvårande eller om utlâinningen under de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag. Av bestämmelsens andra stycke följer dock att utlänningen får utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar i Sverige. Utvisning på grund av brott beslutas enligt 4 kap. 8 § utlänningslagen av den domstol som handlägger brottmålet. Av 9 § samma kapitel följer att en domstol när den enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att förändra en påföljd som utlänningen dömts till förutom utvisning även får meddela det beslut beträffande utvisningen som den ändrade påföljden ger anledning till. l 4 kap. l0 § utlänningslzigen finns vissa begränsningar för utvisning på grund av brott. Domstolen skall ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning som har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två när åtal väcktes eller då var bosom satt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna tidpunkten hade varit bosatt här sedan minst två år. För den som har flyktingförklaring eller uppenbart är som annars att anse som flykting och som har behov fristad i Sverige gäller av att beslut om utvisning får meddelas endast utlänningen begått om ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om flyktingen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Bilaga 1 sou 1993:54

Vad slutligen gäller en utlänning som kom till Sverige innan han fyllt femton år får ett utvisningsbeslut inte meddelas han har om vistats här i minst fem år när åtal väcks. När domstolen prövar en fråga om utvisning på grund av brott skall den ta hänsyn till om utlänningen på grund av bestämmelserna om verkställighetshinder i 8 kap. l-4 §§ inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att avgörandet verkställs 4 kap. l2 § utlänningslztgen. När en domstol förordnar om utvisning i ett brottmål skall den vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning be- - akta om den tilltalade förorsakas men genom att han utvisas 29 kap. 5 § första stycket 4 brottsbalken. Bestämmelsen ger domstolen en möjlighet att döma till ett lindrigare straff än vad skulle ha utsom mätts om utlänningen inte hade utvisats. Regeringen får under vissa förutsättningar helt eller delvis upphäva en domstols dom eller beslut om utvisning 7 kap. l6 § utlänningslagen. Detta gäller när utvisningsbeslutet inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre skall gälla. Någon möjlighet att besluta eller ändrad påföljd en ny om regeringen upphäver en utvisning finns inte enligt nuvarande lagstiftning. Reglerna om utvisning grund av brott härrör i allt väsentligt från mitten av femtiotalet. Endast vissa begränsade förändringar har under årens lopp gjorts i förhållande till förvisningsbestämmelserna i l954 års utlänningslag l954zl93. Det kan nämnas bl.a. att bestämmelserna ändrades vid brottsbalkens införande och då de tidigare bosättningstillstånden år 1976 ersattes med permanenta uppehållstillstånd. Genom 1980 års revidering utlänningslagen begränsades av möjligheterna till utvisning grund brott för nordiska medav borgare och andra utlänningar som fått en fast anknytning till Sverige. Även flyktingarna fick ett ökat skydd. Förbudet att utvisa den kommit till Sverige före femton års ålder och som vistats här som i minst fem år gäller sedan år 1985.

Bilaga I SOU

Behovet av utredning

Utlänn

bekämpas med kraft inte minst med Det är viktigt att brottslighet samhällsmedborgarnas rätt till trygghet. Det är väl känt att tanke på överrepresenterade i brottsstatistiken i utländska medborgare är förklaringar och det kan inte nog många Sverige. Detta har flera flertalet utländska medborgare är skötgånger framhållas att det stora bidrar till uppbyggnaden och utvecklingen av samma och i hög grad dock åtgärder vidtas för att förhindra att Sverige. På alla plan måste grundläggande i samhället finner en inte iakttar normer den som från statsmakternas sida att sådana fristad i Sverige. En markering enligt min mening leda till att risken för beteenden inte accepteras bör Därmed bidrar vi till att göra förhålfrämlingsfientlighet minskar. skötsamma utlänningar och till landena lättare för den stora gruppen deras integration i det svenska samhället. regler utvisning på grund brott är som jag Utlänningslagens om av fyrtio år gamla. Under dessa deredan har nämnt i stora delar nästan utliinningslagstiftningen undergått becennier har andra delar av anledningen ligger det nära till tydande förändringar. Redan av den föreslå regelsystemet. l samma riktning hands att nu en översyn av Våldskommissionen haft anledning att talar också det faktum att som har ifrågasatt reglernas ändamålsenligtitta närmare regelsystemet het och tillämpning. Kommissionens förslag om en översyn av syshar bemötts positivt under remissbehandlingen. Reglerna om temet grund brott bör mot denna bakgrund ses över. utvisning av uppfattning det med denna utgångspunkt i det när- Enligt min är oundvikligt också måste omfatta reglerna som maste att översynen betydelse utlännings brottslighet och övriga vanbehandlar vilken en vid bedömningen hans rätt till uppehållstillstånd. Detta del skall ha av minst med tanke detta regelsystem bör korär nödvändigt inte att reglerna utvisning grund brott. Jag föreslår respondera med om av därför att även dessa bestämmelser ses över.

Bilaga I

Riktlinjer för utredningsuppdraxgct

Utvisning på grund av brott

Vad gäller frågan om utvisning grund av brott bör utredaren inledningsvis skaffa sig kunskap hur regelsystemet tillämpas idag. om Enligt Våldskommissionen finns det omständigheter tyder att som tillämpningen av reglerna är oenhetlig i landet och att domstolarna ofta överlämnar till åklagaren att avgöra utvisningsfrågan alls om skall tas upp i målet. Utredaren bör undersöka hur reglerna har tilllämpats och i vilken utsträckning de utrymme för olikformig ger en tillämpning. Översynen bör omfatta hela det regelsystem som behandlar utvisning grund av brott. Utredaren bör därvid överväga reglerna om bör skärpas. Jag tänker då särskilt den under tid kritiserade senare bestämmelsen att en utlänning får utvisas endast han döms för ett om brott som kan leda till fängelse i än ett år. Utredaren bör bl.a. mer överväga om redan det förhållandet att fängelse ingår i straffskalan bör kunna föranleda utvisning vid upprepad eller systematisk brottslighet. Utredningsuppdraget bör också omfatta regeln att utvisning får ske bara om utlänningen kan antas fortsätta brottslig verksamhet eller om brottet är sådant att han inte bör stanna kvar. Givetvis måste avvägning göras mellan å sidan en ena det angelägna i en markering av att Sverige inte kriminellt beteende accepterar ett från den som vill söka sig fristad här å en samt andra sidan grundläggande humanitära krav och rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Ett beslut utvisning är i många fall oerhört om en ingripande rättsverkan för den som berörs och hans eller hennes familj. Proportioner måste finnas mellan brottet och de rättsverkningar det får för den enskilde. Detta måste beaktas i utrcdningsarbetet. Utredaren bör vidare överväga de övriga kriterierna för om när utvisning får ske är välavvägda. Därvid bor bl.a. möjligheterna och lämpligheten av att inskränka nuvarande begränsningar för utvisning på grund av brott när utlänningen har vistats i Sverige under viss tid övervägas. Då domstolen prövar utvisningsfrågan skall den enligt 4 kap. 12 § utlänningslagen ta hänsyn till det finns verkställighetshinder. om För att få ett underlag för den bedömningen skall domstolen enligt 6 kap. 8 § utlänningsförordningen l989:547 inhämta från yttrande Statens invandrarverk i frågan. Problem kan uppstå om det av ett yttrande framgår att hinder inte föreligger mot verkställighet trots att personen i fråga har tlyktingförklaring. Utredaren bör undersöka det om

Bilaga 1

finns anledning ytterligare reglera frågan återkallelse av flykatt om tingförklaring. En möjlig utväg är att skapa ett system där domstolen får upphäva flyktingförklaringen. En annan tänkbar lösning är en reglering innebär att lnvandrarverket i samband med att yttrande som också måste ta ställning till flyktingförklaringens hävande. avges Utredaren bör även i övrigt ta ställning till om det finns behov av ytterligare reglering vad ett yttrande till domstolen skall innehålla av i syfte att domstolen skall ha ett så ändamålsenligt underlag för prövningen av utvisningsfrågan som möjligt. En annan fråga som utredaren bör analysera är följden av att en domstols utvisningsbeslut upphävs eller mildras av regeringen. Som redan nämnts erbjuder de nuvarande reglerna inte någon möjlighet att därvid ändra det ådömda straffet även om utvisningen föranlett en lindrigare påföljd. En har utvisats grund av brott och person som till följd utvisningen har fått ett väsentligt kortare fängelsesom av

straff kan därmed, utvisningsbeslutet upphävs, få ett lindrigare

om straff än dömts för jämförbara brott men inte utvisats. en person som Detta är enligt min uppfattning otillfredsställande. En liknade olägenhet fanns tidigare också i mål där gämingsriskerade att avskedas från sin anställning grund av brott mannen prövades i målet. Problem uppkom därvid om domstolen vid påsom följdsbestämningen beaktade att arbetsgivaren förklarat sig ha för avsikt avskeda den anställde denne dömdes för brottet men där att om något avskedande sedan inte ägde Problemet kunde också var det rum. omvända, nämligen att arbetsgivaren förklarade att han inte ämnade avskeda den anställde att detta ändå sedan skedde. men Mot bakgrund härav infördes år l989 en bestämmelse i brottsbalken innebörd att åklagaren eller den dömde i denna situation av har möjlighet att hos domstol begära att den ådömda påföljden undanröjs och att en ny påföljd bestäms 38 kap. 2 a § brottsbalken. I förarbetena till denna bestämmelse berördes även problemet med utvisningar sedermera visar sig inte att verkställa. Någon lagstiftsom ning med sikte detta fall ansågs dock inte böra övervägas prop. 198788:l2O s. 62. Även den utredning gjorde en översyn av utlänningslagen som uppmärksammade problemet SOU 1988:1 s. l42. Utredningen fann dock att den av tidsskäl var förhindrad att närmare utreda ett system varigenom ett upphävande av utvisningsbeslutet skulle leda till en ändring av påföljden. Genom 1989 års utlänningslag infördes en bestämmelse som medför att domstolen i brottmålet måste beakta eventuella verkställighetshinder 4 kap. 12 §. Bestämmelsen infördes som en första åtgärd för att lösa det problem som nu är aktuellt. Den dåvarande invandrarministern uttryckte i det sammanhanget en avsikt att i samråd med chefen för Justitiedepartementet på nytt överväga

Bilaga 1 sou 1993:54

möjligheterna att genom lagändring komma till rätta med problemen i de fall där regeringen upphäver en av domstol beslutad utvisning prop. 198889:86 s. 73. .lag anser att det är lämpligt att den nu föreslagne utredaren tar sig fragan. bör inrikta sig söka konstruera

.Utredaren

an att ett system så

smidigt

som möjligt eliminerar de i straffmätningshänseende

som

ibland stotande konsekvenserna av att regeringen upphäver domen stols beslut om utvisning.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regnu eringen bemyndigar chefen för Kulturdepartementet tillkalla särskild utredare omfattad kommittéförordatt en - av ningen l976:l 19 med uppdrag att göra en översyn av reglerna om utvisning grund av brott m.m. sakkunniga, sekreterare och annat biträde att besluta om experter. utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar att m.m.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bi-

faller hennes hemställan.

1993:54 Bilaga 2 sou

framväxt

Utlänningslagstiftningens

Under de första årtiondena av 1800-talet införde Sverige passtvång. Detta avskaffades år 1860, och Sverige upprätthöll därefter under många år ett fritt folkutbyte med andra länder. Sedan starka krav på lagstiftning till skydd mot oönskad invandring gjort sig gällande i början 1900-talet, antogs år 1914 lagen angående förbud för vissa

av

utlänningar här i riket vistas, den s.k. utvisningslagen. Enligt den

att

lagen kunde utlänning, som vistades i riket, utvisas av länsstyrelsen

en

bl.a. han i Sverige dömts för brott till straffarbete eller fängelse

om i minst månader och hans fortsatta vistelse här kunde antas sex medföra fara för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Utvisningslagen innehöll stadganden endast om avvisning och utvisning av inte önskvärda utlärmingar, däremot inga bestämmelser om an-

mälningsskyldighet, passtvång eller andra förskrifter för en generell reglering invandringen. I lagen togs in ett bemyndigande för

av

regeringen utfärda de särskilda bestämmelser behövdes för den

att som

generella utlänningskontrollen. Med stöd av detta bemyndigande införde regeringen år 1917 passtvång för resande ankom till

som landet.

Nya utlänningslagar antogs åren 1927, 1937 och 1945. Huvudprincipen i dessa lagar att skydda den svenska arbetsmarknaden så att

var denna bevarades den inhemska arbetskraften, och att förhindra

bosättning här i landet av inte önskvärda utlänningar. Reglerna om utvisning utlänning dömts för brott kvarstod i sak oförändrade

av som i de olika lagarna.

Nästa utlärmingslag var 1954 års utlänningslag. Enligt den lagen

skulle utlänningar, kriminella eller eljest asociala, liksom som var

förut kunna avlägsnas riket. Emellertid ändrades förutsättningen för

ur

utvisning så sätt att gränsdragningen inte längre anknöts till det straff utmättes i det enskilda fallet, utan till att utlänningen

som dömdes till för ett brott på vilket kunde följa straffarbete. ansvar Vidare överfördes beslutanderätten beträffande utvisning på grund av

brott i lagstiftningsärendet förutsattes utgöra en brottspåföljd

- som -

från länsstyrelsen till den domstol som handlade brottmålet. Lagen hade i förhållande till de tidigare lagarna, ur principiell synpunkt

en,

annan innebörd. I propositionen anförde departementschefen bl.a. att

ovillkorlig rätt att vistas i riket och här vinna sin utkomst tillen

Bilaga 2 sou 1993:54

kommer endast svensk medborgare och att utlänningar icke kan, vare sig enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk på att i dessa hänseenden likställda med svensk medvara borgare. I samband med brottsbalkens ikraftträdande är 1965 ändrades förutsättningen för utvisning för brott för vilka straffarbete kunde följa till fängelse i mer än ett âr i straffskalan. Dessutom klargjordes att utvisning vid tillämpning av den balken inte skulle anses som en brottspåföljd utan som en särskild rättsverkan brott. av År 1980 trädde en ny utlänningslag i kraft. Genom den lagen inskränktes möjligheten att tillgripa utvisning bl.a. beträffande utlärming som hade en flyktingförklaring, ett begrepp infördes som denna lag. Även i detta genom lagstiftningsärende uttalades att utvisning på grund av brott är en särskild rättsverkan brott och inte av brottspäföljd. År 1985 infördes en i lagen ett absolut förbud mot att utvisa en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år. Den nu gällande utlänningslagen trädde i kraft den l juli 1989. Det är i den lagen och i utlänningsförordningen den huvudsakliga som regleringen om utlänningars rätt att resa in och vistas i landet samt förutsättningarna för att de skall kunna avlägsnas återfinns. För en närmare beskrivning av utlänningslagstiftningens framväxt hänvisar utredningen till förarbetena till de olika utlänningslagstiftningarna och ändringarna däri samt till den rikhaltiga floran statliga av utredningar på området. En värdefull källa är också den kommentar till utlänningslagen getts ut Gerhard Wikrén och Håkan som av Sandesjö.

sou 1993:54 Bilaga 3

Utländska medborgare i kriminalstatistiken

Inledning

Utländska medborgare är sedan många år överrepresenterade i

kriminalstatistiken. Av alla personer som lagfördes år 1991 utgjorde

de utländska medborgarna 18,3 %, varav 12,2 % här kyrkobokförda och 6,1 % kyrkobokförda. Under samma tid utgjorde antalet kyrkobokforda utländska medborgare i Sverige 5,7 % av befolkningen. Andelen lagförda utländska medborgare steg år 1992 till 19,2 %.

För brott lagforda utländska medborgare Källa: Statistiska centralbyrån

lagförts under åren 1987 1992

l Med utländsk medborgare avses även den som är statslös. 2 Med lagförd den som meddelats åtalsunderlåtelse, godkänt strafföreläggande avses eller dömts lör ett brott.

Bilaga 3 sou 1993:54

Andelen utländska medborgare av dem som lagñirts för vissa brott åren 1987, 1991 och 1992

Antalet laglörda personer svenskar och utlänningar för vissa grova brott samt hur stor andel av dessa brott som begåtts av utländska medborgare.

Mord Andel utl. Våldtäkt Andel utl. Rån Andel År dråp medb. Antal medb. Antal utl. Antal % % medb.

sou 1993:54 Bilaga 3

Utländska medborgare i kriminalvårdsanstalt

Källa: Kriminalvårdsstyrelsen

Till fängelse dömda utländska medborgare som intagits i anstalt åren 1987-1992

Antal Andel % Antal med Andel med År intagna samtlig utvisning utvisning av utl. medb. intagna

Inkluderar även tidigare utvisningsdomar.

Som framgår ovan begår utländska medborgare en oproportionerligt stor andel av de brott som leder till lagtöring. Utredningen försöker inte analysera orsakerna till överrepresentationen, utan hänvisar beträffande denna fråga till bl.a. SCB:s promemoria 1990:10 Utländska medborgare i kriminalstatistiken, departementspromemorian

Kartläggning av våldtäktsbrotten Ds 1990:3, s. 62 f. samt Vålds-

kommissionens betänkande Våld och brottsoffer SOU 1990:92, s. 111 Vid BRÅ f.. Brottsförebyggande rådet pågår ett forskningsprojekt - Invandrare och brott som ur olika aspekter analyserar invandrares brottslighet samt utsatthet och rädsla för brott.

1993:54 Bilaga 4 sou

Utländsk rätt

Utredningen har studerat reglerna om utvisning på grund av brott i

Danmark, Norge, Finland, Storbritannien och Nederländerna.

Tyngdpunkten i studien har lagts på fyra huvudfrågor, varvid en

jämförelse gjorts mellan länderna.

Beslutande myndighet vid utvisning på grund av brott

När det gäller utvisning på grund av brott finns det två huvudmodeller

för beslutsfattande. l Norge, Finland och Nederländerna beslutar den

centrala utlänningsmyndigheten. Danmark däremot har som huvud-

regel att det är domstolen, som efter yrkande av åklagare, fattar beslut utvisning. I Storbritannien är det domstol som i brottmålet om rekommenderar att utvisning skall ske, medan det är Inrikesministeriet som beslutar i själva utvisningsfrågan. Danmark och Storbritannien har ett system med utvisning även i administrativ ordning. I dessa fall är det den centrala utlännings-

myndigheten fattar beslut. I Danmark kan denna möjlighet

som

tillämpas vid mindre förseelser. I Storbritannien används möjligheten

framför allt i fall där domstolen inte övervägt frågan om utvisning.

I vilka fall kan utvisning ske på grund av brott

Gemensamt för länderna är att samtliga har någon form av kvalifikationsgrad vad avser brottet för att utvisning skall kunna ske. I Finland krävs att det for brottet stadgas straff om lägst ett års

fängelse, eller att personen vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till brott. Det finns inga fastställda frister vad avser vistelsetiden i

landet. Däremot skall det vid den samlade bedömningen tas hänsyn

även till vistelsetidens längd. Storbritannien har snarlika regler. Den

enda egentliga skillnaden är att det är tillräckligt att fängelse ingår i

straffskalan. Norge, Danmark och Nederländerna har på ett mer detaljerat sätt fastställt sambandet mellan vistelsetidens längd och brottets svårhet.

Bilaga 4 sou 1993:54

Ju längre en utlänning vistats i landet, desto grövre kriminalitet krävs

för att utvisning skall kunna ske.

I Norge gäller följande.

Utlänning utan uppehållstillstånd: utvisning för brott som kan leda

-

till fängelse i mer än tre månader eller om utlänningen vid

upp-

repade tillfällen ådömts fängelsestraff. Utlänning med uppehållstillstånd: utvisning för brott som kan leda

till fängelse i mer än ett år.

Utlänning som uppfyller kraven för bosättningstillstånd dvs. efter

-

tre år med tidsbegränsade uppehållstillstånd: utvisning för brott

som kan leda till fängelse i mer än tre år.

Danmark gör en indelning i fyra grupper vad avser vistelsetidens längd. De som med tillstånd vistats i landet mer än sju år, mer än fyra år, mer än två år samt övriga. För respektive grupp finns ett antal olika fall där utvisning kan vara aktuell. Utlänning vistats i

som

Danmark i minst sju år kan utvisas bl.a. om han döms till minst

sex

års fängelse, utlänning som vistats mer än fyra år bl.a. om han döms till minst fyra års fängelse eller om han döms till minst ett års fängelse och det föreligger risk för fortsatt brottslighet. Annan utlänning kan, med vissa begränsningar utvisas om han döms till ett fängelsestraff. Vidare finns möjlighet att administrativt utvisa utlänning helt

en som

eller delvis försörjer sig på olagligt sätt han vistats i Danmark i

om

högst två år.

I Nederländerna kan ett uppehållstillstånd återkallas och utlänningen

utvisas bl.a. han begått brott mot den allmänna ordningen. Även

om

här är förutsättningarna för utvisning relaterade till vistelsetidens

längd. I praxis gäller följande samband.

Vistelsetid Fängelsestraff kortare än 3 år 9 månader minst 3 år men kortare än 4 år 18 månader minst 4 år men kortare än 5 år 21 månader minst 5 år men kortare än 6 år 24 månader minst 6 år men kortare än 7 år 30 månader minst 7 år men kortare än 8 år 36 månader minst 8 år men kortare än 9 år 45 månader minst 9 år men kortare än 10 år 54 månader minst 10 år men kortare än 15 år 60 månader minst 15 år men kortare än 20 år 96 månader

sou 1993:54 Bilaga 4

Ett permanent uppehållstillstånd kan återkallas bara för ett uppsåtligt brott vars straffsats är fängelse lägst tre år.

Hinder mot utvisning

Vid bedömningen av om utvisning skall ske på grund av brott tas

dessutom hänsyn till andra relevanta förhållanden såsom utlänningens anknytning till det aktuella landet. I detta avseende har länderna

likartade regler. I Norge får utvisning på grund av brott inte ske om det, med

hänsyn till brottets beskaffenhet och utlänningens anknytning till landet, innebär ett oproportionerligt stort ingrepp för utlänningen eller dennes familj. Finland och Storbritannien tar hänsyn till vistelsetid, ålder, familjeanknytning och annan anknytning till landet. I Danmark tas hänsyn även till eventuell kvarvarande anknytning till hemlandet. Nederländerna har begränsningen att utvisning inte får ske om det är olämpligt med hänsyn till utlänningens eller någon familjemedlems

hälsotillstånd.

I samtliga länder är möjligheten att utvisa flyktingar begränsat. Danmark har begränsningar även vad avser utlänningar med flykting-

liknande skäl.

Förkortat fängelsestraff vid utvisning

Inte i något av länderna finns regler innebärande att det eventuella men en utvisning kan medföra skall beaktas i form av ett kortare fängelsestraff. En orsak till detta kan vara att det i många av länderna inte är domstolen som fattar beslutet om utvisning. Utvisningsfrågan

avgörs då i ett senare skede av en central utlänningsmyndighet.

I Danmark och Norge finns dock vissa möjligheter att i förtid frige en utlänning som skall utvisas. Praxis i Danmark är att en utlänning som skall utvisas friges efter 712 av strafftiden, och inte efter 23

812 som är den vanliga tiden för villkorlig frigivning. I Norge görs

en bedömning i varje enskilt fall.

sou 1993:54 Bilaga 5

Utvisningsreglerna i förhållande till EG-rätten

Grunden för den fria rörligheten för personer inom EG återfinns i artikel 48 i Romfördraget. Där framgår att rörligheten får begränsas endast av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. I rådets direktiv 64221EEG preciseras i vilka fall staterna kan göra ingrepp i rätten till inresa och vistelse. Det gäller alla åtgärder som beslutas medlemsstaterna med hänsyn till allmän ordning, säkerhet av eller hälsa rörande inresa, utfärdande eller törnyande av uppehållstillstånd eller utvisning ur staten. Enligt artikel 3 i direktivet skall åtgärder vidtagna med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet grunda sig uteslutande på den berörda personens eget uppförande. Tidigare domar för brott skall inte i sig utgöra anledning att vidta sådana åtgärder. I propositionen om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet prop. 199192: 170, bilaga 10, s. 19 f. anförs att det inte är motiverat att ändra de nuvarande reglerna om utvisning på grund av brott med anledning av ovannämnda direktiv. Detta ställningstagande omfattar emellertid närmast den begränsade möjlighet som finns att i administrativ ordning avlägsna en utlänning ur landet på grund av att han kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land. Däremot tas i propositionen inte ställning till hur reglerna om utvisning på grund av brott som beslutas av domstol påverkas av det nämnda direktivet. Utredningen anser att förslagen till ändrad utformning av utvisningsreglerna på grund av brott överensstämmer väl med direktivet. Vid sina överväganden har utredningen tagit del av bl.a. den analys som redovisats i kommentaren till den danska utlänningslagen Utlaendingeloven, kommentar av Herman Langlouis och Claus W. Tornøe och relevanta avgöranden av EG-domstolen såsom målet 3077, Bouchereau, ECR 1977 s. 1999.

1993:54 Bilaga 6 sou

FN:s

flyktingkonvention, m.m.

Den grundläggande konventionen flyktingar är 1951 års FN-konom vention angående flyktingars rättsliga ställning Geneve-konventionen. Till denna ansluter 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Sverige har tillträtt konventionen och protokollet. I konventionen definieras flykting bl.a. som en person som i en anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är stånd att eller på grund sådan fruktan som nyss sagts, icke ur av önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Konventionens flyktingdefinition är den enda allmänt godtagna. Den tar sikte på individuella, subjektiva fruktan att utsättas för förföljelse på personens grund vissa objektivt konstaterbara omständigheter. Genom av konventionen har folkrättsligt grundad asylrätt för politiska en flyktingar kommit till stånd. Konventionen innehåller förutom definitionen av begreppet flykting bl.a. förbud mot utvisning och avvisning en flykting till gränsen av mot område där hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska

åskådning artikel 33. En flykting får dock utvisas bl.a. om han

laga kraft ägande dom har dömts för ett synnerligen grovt genom en brott och han dessutom utgör en samhällsfara i det land där han uppehåller sig. Enligt konventionen skall fördragsslutande stat för flykting, som lovligen vistats inom statens område, utfärda resedokument för resor utanför området. Någon skyldighet att utfärda flyktingförklaring finns inte i konventionen. I detta sammanhang kan även följande nämnas. De afrikanska har flyktingkonvention, den s.k. OAU-konventionen staterna en egen Organization of African Unity, antagen år 1969. Dess flykting-

defmition är betydligt vidare än den i FN:s flyktingkonvention. Enligt

OAU-konventionen skall som flykting anses också den som tvingats lämna sitt hemland på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans i landet eller händelser som allvarligt stört den allmänna ordningen i hela landet eller i del därav. För Centralamerikas del en har flyktingbegreppet definierats, på ett sätt som i stor utsträckning

Bilaga 6 sou 1993:54

överensstämmer med OAU:s definition, i en deklaration berörda som

regeringar antog i Cartagena år 1984.

1993:54 Bilaga 7 sou

Upphävande av beslut om utvisning, m.m.

Bakgrund

Sedan år 1937 har det, vid sidan av besvärsförfarandet, i utlärmings-

lagstiftningen funnits bestämmelser upphävande eller mildrande av

om

lagakraftvunna avlägsnandebeslut, s.k. återbrytning. Ursprungligen var det en förutsättning för upphävande att beslutet inte kunde verkställas. Den begränsningen togs emellertid bort år 1947 när regeringen fick möjlighet att upphäva ett avlägsnandebeslut så snart det förelåg skäl att beslutet inte längre borde gälla. I 1980 års utlänningslag begränsades denna möjlighet kraftigt. Det var endast vid

dom eller beslut utvisning meddelats av domstol samt om som

utvisning på grund av asocialitet som möjligheten fanns kvar. Denna regel finns kvar även i 1989 års lag. Av 7 kap. 16 § UtlL framgår att regeringen finner att en dom eller ett beslut om utvisning på grund

om brott inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl av

för att beslutet inte längre skall gälla, får regeringen upphäva avgörandet helt eller delvis. Därvid får regeringen fatta beslut också i fråga uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Om domen eller

om

beslutet utvisning inte upphävs kan ett tidsbegränsat uppehållstill-

om

stånd och arbetstillstånd meddelas regeringen. Utvisningsbeslutet

av får inte verkställas medan tillståndet gäller.

Nåd

Bestämmelserna nåd i 11 kap. 13 § regeringsformen RF har

om

tolkats så att regeringen kan upphäva eller mildra ett beslut om utvisning på grund brott. 7 kap. 16 § UtlL är att betrakta som en

av

utveckling nådeparagrafen i RF och är särskilt anpassad för

av utlänningsärenden.

z Bilaga 7 sou 1993:54

Statistik

Till regeringskansliet inkomna ansökningar upphävande om av utvisningsbeslut.

Antalet ärenden där ansökningarna helt eller delvis bifallits

1989 upphävda 4 tidsbegränsade 32

1990 upphävda 7

tidsbegränsade 27

1991 upphävda 2 tidsbegränsade 13

1992 upphävda 2

tidsbegränsade 14

Att notera vid de tidsbegränsade tillstånden är kan

att samma person komma med i statistiken vid två tillfällen under ett och år samma eftersom sex-månaders tillstånd kan meddelas.

Ärendetyper

Av prop. l98889:86 framgår att regeringen har rätt att upphäva eller mildra ett utvisningsbeslut som inte kan verkställas till följd

av

bestämmelserna i 8 kap. UtlL verkställighetshinder. Andra skäl

om att

upphäva utvisningen kan vara att utlänningen har stark familjeanknytning i Sverige eller lider av en svår sjukdom.

Bland de fall där regeringen upphävt utvisningsbeslut alternativt

meddelat tidsbegränsat uppehållstillstånd kan urskiljas tre huvud-

grupper.

sou 1993:54 Bilaga 7

Politiska och därmed jämförbara verkställighetshinder

De politiska och därmed jämförbara verkställighetshindren regleras i 8 kap. UtlL. Enligt l § får en utvisning aldrig verkställas till ett land det finns grundad anledning att tro att utlänningen där skulle vara om i fara att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr. I praxis har denna regel tillämpats bl.a. för medborgare i Turkiet som i början på 1980-talet dömdes för narkotikabrott i Sverige. I dessa fall gjordes under några år bedömningen att det förelåg risk för att personerna i fråga, för samma narkotikabrott, skulle bestraffas med döden i Turkiet. Motsvarande bedömning har gjorts för medborgare i Iran som dömts för narkotikabrott i senare Sverige. För båda dessa grupper anses inte längre verkställighetshinder föreligga. En grupp där politiska verkställighetshinder nu anses föreligga är medborgare i Irak.

Praktiska verkställighetshinder

Om den verkställande myndigheten finner att verkställigheten inte kan genomföras, skall SIV underrättas om detta. Avser verkställigheten en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall SIV skyndsamt överlämna ärendet till regeringen för prövning.

Att det föreligger praktiska verkställighetshinder är förhållandevis ovanligt. Bland de genomgångna ärendena for åren 1991 och 1992 förekom endast ett fall. Det var fråga om en person med oklar identitet som saknade passhandling. Polisen hade gjort två misslyckade verkställighetsförsök. Regeringen beviljade personen ett sex-månaders tillstånd i avvaktan på att verkställighet skulle kunna ske vid senare tillfälle.

Verkstdllighetshinder av humanitär art

Det är svårt att närmare vilket eller vilka skäl som krävs för att ange ett humanitärt verkställighetshinder skall anses föreligga. Ett sådant skäl kan har stark familjeanknytning i Sverige. I de vara att personen flesta fallen verkställs dock utvisningen till hemlandet efter avtjänat fängelsestraff. Efter längre tid i hemlandet kan därefter, till en en början tidsbegränsade, uppehållstillstånd i Sverige komma att beviljas. Den tid personen i fråga måste vara utanför Sverige beror på brottets karaktär, utvisningens längd och på styrkan av de humanitära skälen. En annan typ av humanitära skäl är mycket allvarlig sjukdom. Under åren 1991 och 1992 förekom ett sådant fall. I detta fall

Bilaga 7 sou 1993:54

upphävdes utvisningsbeslutet direkt, utan föregående tidsbegränsade

tillstånd.

En tredje typ av humanitära skäl är när en person, fått stanna

som

i Sverige med tidsbegränsade tillstånd på grund politiska eller

av praktiska verkställighetshinder, efter utvisningsbeslutet fått starkare

familjeanknytning till Sverige. Det ursprungliga verkställighetshindret

omvandlas med tiden till ett humanitärt hinder.

Upphävande tidsbegränsade tillstånd -

Ett beslut om upphävande av utvisning föregås i praxis vanligen ett

av antal tidsbegränsade beslut om uppehållstillstånd. Dessa tillståndstider är normalt sex månader eller ett år. När ett utvisningsbeslut upphävs beviljas permanent uppehållstillstånd.

En tumregel har varit att en person beviljas tre tidsbegränsade

tillstånd sex månader, ett år och ett år, vilket i praktiken innebär

en

vistelsetid i Sverige på tre år. En förutsättning är dock

att personen inte har lagtörts för några nya brott under den tiden. När tre år har gått kan det bli aktuellt att upphäva utvisningsbeslutet. Det skall dock

noteras att tidsbegränsade tillstånd inte med automatik leder till ett upphävande av utvisningen.

sou 1993:54 Bilaga 8

Rättsfallsöversikt

Denna översikt omfattar Högsta domstolens avgöranden såvitt avser utvisning på grund av brott fr.0.m. år 1980. Den huvudsakliga frågan i respektive avgörande framgår av följande uppställning. Vissa

avgöranden återfinns under flera rubriker.

Risk för återfall i brott, 4 kap. 7 § andra stycket UtlL

1990 s. 293

Särskilt kvalificerat brott, 4 kap. 7 § andra stycket UtlL

1985 s. 521, 1989 s. 102, 1990 s. 526, 1991 s. 766

Familjeanknytning m.m., 4 kap. 10 § första stycket UtlL

1981 s. 327

Synnerliga skäl för utvisning, 4 kap. 10 § andra stycket UtlL

1980 407, 725 och 769, 1981 426, 825 och 1246, 1982 s. 198, s. s. 1983 s. 131, 1986 s. 324, 1989 s. 102, 1991 s. 766 och 778 samt HD:s dom den 4 mars 1993, DB 126

Utvisning av en flykting, 4 kap. 10 § tredje stycket UtlL

1981 s. 1246, 1991 s. 203

Verkställighetshinder, 4 kap. 12 § UtlL

1990 s. 526

Tiden för förbud att återvända, 4 kap. 14 § UtlL

1992 s. 615

I NJA 1980 407 var fråga om en medborgare i Turkiet, Hilmi T, s.

som dömdes för mord till fängelse i tio år. Enligt HD var brottet av sådan särskilt allvarlig att att det i sig kunde leda till att T inte borde få stanna kvar. HD anförde vidare att det i princip förelåg synnerliga

skäl för utvisning T hade när åtal väcktes varit bosatt i landet mer än

tre år, men att omständigheterna i det enskilda fallet alltid måste

beaktas. Beträffande brottet anförde HD bl.a. att Tzs handlande förde

tanken till ett nära besinningslöst agerande T stack en lång kniv

nog in i målsägandens hjärta. Mot bakgrund härav ansåg HD att brottet fick anses ha ett straffvärde som inom ramen for gällande straffskala inte medgav att det men som T skulle lida genom ett beslut om

utvisning kunde beaktas vid straffmätning enligt föreskrifterna i UtlL.

Bilaga 8 sou 1993:54

HD konstaterade att det i motiven till UtlL uttalats att det är angeläget att största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation; familjen drabbas ofta hårt vid utvisning varför frågan om utvisning bör prövas mot den skada och olägenhet kan vålla den som utvisades familj. Beträffande T:s personliga förhållanden anförde HD.

Av personutredningen i målet framgår a att T sedan 1976 är gift med turkiska medborgaren Kadrie T varit bosatt i Sverige som mer än 10 år. Hon anlände hit tillsammans med sin fader och en broder, vilka båda också är bosatta i Malmö. Makarna T har nu två barn födda 1977 och 1978. Enligt samstämmiga uppgifter från personundersökningen är förhållandet mellan makarna T mycket gott. I personundersökningen upplyses vidare att T anpassat sig väl i Sverige. Han hade när han anhölls för brottet fast arbete i Malmö som maskinskötare. Mot bakgrund av vad sålunda anförts beträffande såväl själva brottet som T:s och hans familjs anknytning till Sverige och deras levnadsförhållanden här i landet kan det trots brottets mycket allvarliga karaktär anses föreligga synnerliga skäl att utvisa T.

I NJA 1980 s. 725 var fråga medborgare i Tunisien, Rachid A, om en som dömdes för våldtäkt till fängelse i två år och fyra månader. Beträffande A:s personliga förhållanden antecknades bl.a. följande. A var tidigare dömd för otukt med barn, narkotikaförseelse och olovlig körning till fängelse 4 mån. Han hade sedan maj 1979 anställning som tryckeribiträde och fast bostad i Malmö. Han kom till Sverige redan 1973 och var under något år gift med svenska. I äktenskapet en föddes ett barn. Modern och barnet bosatta på Sicilien. Under var slutet av 1976 början 1980 sammanbodde A med Kerstin P - av som han hade ett barn med. A hade dessutom ytterligare ett barn med en kvinna här i landet. Kerstin P och A varmt fästade vid varandra. var Kerstin P betraktade A god far för deras barn som en gemensamma och hon förklarade i HD sig beredd att försöka finna lösning med en gemensam framtid för henne och A. Beträffande frågan om utvisning anförde HD följande.

A var vid tiden för åtalets väckande bosatt i Sverige sedan än mer 3 år. Avgörande för frågan om utvisning av honom är vid sådant förhållande, huruvida en awägning å sidan brottets av ena beskaffenhet och risken för fortsatt brottslighet samt å andra sidan hänsynen till A:s levnads- och familjeförhållanden jämte längden av hans vistelse här i riket ger vid handen att synnerliga skäl för utvisning kan anses föreligga.

sou 1993:54 Bilaga 8

Våldtäkten mot M har utgjort en svår integritetskränkning, och man kan inte bortse från en risk för fortsatt brottslighet av sådant slag. A har emellertid vistats här ända sedan år 1973 under i huvudsak ordnade förhållanden. Förutom våldtäktsbrottet mot M, förövat i sept 1979, har han under denna långa tid såvitt känt inte gjort sig skyldig till någon annan brottslighet av intresse i utvisningsfrågan än det förut nämnda otuktsbrottet som tillsammans med annan brottslighet ansetts inte förskylla svårare straff än fängelse i 4 mån och nu ligger cirka 3 år tillbaka i tiden. Med hänsyn härtill och till att A har en stark personlig anknytning till riket kan skälen för utvisning inte anses vara av sådan styrka att det motsvarar lagens krav på synnerliga skäl.

HD upphävde beslutet om utvisning.

I NJA 1980 s. 769 var fråga om en medborgare i Amerikas förenta stater, Ray som dömdes for flera fall av misshandel riktade mot såväl hans tidigare som nuvarande hustru samt olaga hot riktat mot hans tidigare hustru till fängelse tio månader. Ray J utvisades med förbud att återvända till landet före den 1 januari 1990. HD anförde beträffande frågan om utvisning bl.a. följande.

Ray J har under den långa tid som han har vistats här i landet alltsedan år 1967 med vissa avbrott fortlöpande gjort sig skyldig till kriminella handlingar, av vilka flera måste betecknas som allvarliga. Genom denna samlade brottslighet, som har påtagliga inslag av yrkesmässighet, har han inte bara visat en bristande vilja att rätta sig efter samhällets normer. Flera av gärningarna tyder också på likgiltighet för andra människors, även honom själv närståendes, hälsa och integritet. Med beaktande av hur länge han har varit bosatt här i landet måste det vidare konstateras att hans allmänna anknytning till det svenska samhället fortfarande synes vara svag. Som exempel härpå förtjänar a att framhållas hans bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Det är även betecknande att Ray utöver de kvinnor som han har levt tillsammans med och vilka han uppenbarligen har utnyttjat i olika avseenden, inte åberopat någon enda här i landet bosatt som vid företagna personundersökningar kunnat ge upplysningar om honom och hans levnadsförhållanden. Såsom TR:n anfört finns det anledning räkna med att Ray J här i landet kommer att fortsätta med sin parasiterande livsföring och sin brottsliga verksamhet. Bedömda enbart med utgångspunkt i dessa förhållanden är trots den långa tid som Ray J har vistats här skälen för utvisning mycket starka. Fråga återstår då om hänsynstagande till hans familj, dvs främst den nuvarande hustrun och

Bilaga 8 sou 1993:54

barnen i det föregående äktenskapet, skall medföra att synnerliga skäl för utvisning ändå inte kan anses föreligga. Mot bakgrund av både vad som i målet upptagits Ray J behandling Sissi J om :s av [hustrun] och vad som nyss sagts om Ray J :s levnadssätt och

allmänna inställning saknas dock anledning tillmäta familjeanknytningen en sådan avgörande betydelse att Ray J bör tillåtas kvarstan-

na i landet. Riksåklagarens talan skall därför bifallas i överensstämmelse med TR:ns utvisningsförordnande.

HD utvisade Ray J och förbjöd honom att återvända hit förde den 1

januari 1990.

I NJA 1981 s. 327 var fråga om en medborgare i Tjeckoslovaken, Jan som dömdes för stöld av en handväska förvarats i kundvagn som en

i ett varuhus. Gärningen, som HD ansåg vara av relativ allvarlig beskaffenhet, hade begåtts under prövotiden för skyddstillsyn

en som mannen dömts till för brott av samma typ. Påföljden bestämdes till

fortsatt skyddstillsyn jämte fängelse i en månad. HD anförde i sina domskäl bl.a. följande.

Den brottslighet som nu är föremål för bedömning är inte sådan att den i och för sig föranleder utvisning. Risken för att Jan S

fortsätter med brottslig verksamhet kan bedömas förhållande-

som vis ringa, åtminstone om han får fortsätta att leva tillsammans med familjen [hustru och tre barn]. Jan som synes ha relativt stora

anpassningsproblem, förefaller vara starkt beroende av sin familj. Det kan antas att hustrun, med hänsyn till den släktanknytning hon har till Sverige och till vad som upplysts om makarnas förhållan-

den, skulle komma att kvarstanna i Sverige med barnen även om Jan S utvisas. Det är sannolikt att detta skulle medföra menliga följder för Jan S och kanske även för barnen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med beaktande även att

Jan S vistats i landet omkring två och ett halvt år, när åtalet väcktes, bör han inte utvisas.

I NJA 1981 s. 426 var fråga om en medborgare i Finland, Per som dömdes för stöld, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, föregivande av allmän ställning och olovlig körning. Per S hade under de fyra och ett halvt år som han i stort sett utan avbrott vistats i Sverige lagförts för brott fem gånger och han hade ställts till

ansvar även för brottsliga handlingar begångna efter det att han i detta mål

dömts till ansvar. Mot bakgrund härav kunde det enligt HD befaras att

Bilaga 8 sou 1993:54

Per S också framdeles fortsatte med brottslig verksamhet. HD anförde

beträffande frågan om utvisning.

Även varje enskild gärning i detta mål har förts Per S till om som

last inte är speciellt allvarlig art måste den omfattande och

av

delvis systematiskt utövade brottsliga verksamheten det här är fråga och inrymmer ett antal grova förmögenhetsbrott betecknas

om som

graverande och i sig innefatta starka skäl för en

som ytterst anses utvisning Per S. Frågan huruvida dessa omständigheter i av

förening med vad i övrigt är känt om Per S:s personliga

som

förhållanden kan utgöra synnerliga skäl för ett beslut om

anses

utvisning får besvaras mot bakgrunden vilken anknytning Per S

av har till Sverige och vilka utsikter han kan antas ha att framdeles sig till ett socialt ordnat liv här i landet. anpassa Under den första tiden ett och ett halvt år av Per S:s vistelse om

i Sverige han ha haft arbete och även i övrigt ha levat under

synes något så när ordnade förhållanden. Sedan våren 1978 har han emellertid inte haft något arbete; den anställning han fick efter frigivningen i sept 1980 varade angetts mindre än två dagar som [eftersom Per S återföll i alkoholmissbrukl. Per S har under större

delen den tid han vistats här haft svåra alkoholproblem.

av

Försöken komma till rätta med dessa problem har stannat vid

att

halvhjärtade ansatser. Någon institutionell vård eller fortlöpande

behandling art har aldrig kommit tillstånd. Per S saknar av annan

efter skilsmässan och separationen från sin hustru varje familjemässig anknytning till Sverige, man bortser från en här bosatt

om

kvinnlig kusin, med vilken emellertid Per S enligt uppgift har

egen

endast sporadiska kontakter. I övrigt är medlemmarna av Per S:s

familj bosatta i Finland. Om S:s förbindelse med den arten av per kvinna sedan några månader bor hos har inte i HD lämnats han nu

några närmare upplysningar. Som framgår det anförda är Per S:s anknytning till Sverige,

av

trots att han vistats här mer än fyra år, mycket svag. Hans

nuvarande sociala situation inger inte förhoppningar om någon Stabilisering hans levnadsförhållanden. Den omständigheten att av Per S återfallit i brott så omedelbart efter den villkorliga gott som

frigivningen hösten 1980 och att han under tiden därefter också hemfallit tydligtvis omfattande alkoholmissbruk som har

ett

omintetgjort hans arbetsmöjligheter snarast anledning att se

ger

med pessimism Per S:s möjligheter att inom överskådlig tid

sig till socialt ordnat tillvaro i Sverige. anpassa en

Vid övervägande samtliga upptagna förhållanden finner

av nu

HD synnerliga skäl föreligga för utvisning av Per S.

HD utvisade Per S och förbjöd honom att återvända till Sverige före

den 27 februari 1985.

Bilaga 8 1993:54

sou

I NJA 1981 s. 825 var frågan om en medborgare i Marocko, Mustafa

C, som dömdes för narkotikabrott, grovt narkotikabrott, grov

varusmuggling och försök till grov varusmuggling till fängelse i två år samt utvisades ur landet och förbjöds att återvända hit. Tingsrätten vars dom fastställdes anförde i domskälen bl.a. följande.

Utlänning får på grund av brott utvisas endast det kan befaras om att han i riket fortsätter sin brottsliga verksamhet eller brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. Mustafa C har 1975

sedan

varit bosatt i Sverige och lärt sig tala svenska. Han lever i Orebro

med sin tredje hustru, som är norsk medborgare, och deras

gemensamma barn. I Orebro bor även äldre bror till honom,

en som är anställd som socialsekreterare vid Orebro kommun. Med

hänsyn till Mustafa Czs långa vistelse i Sverige får utvisning ske endast om synnerliga skäl härför föreligger. Med hänsyn till brottslighetens allvarliga art, risken för fortsatt brottslighet samt

den skada som denna brottslighet åsamkar samhället finner TR:n

att i Mustafa Czs fall sådana synnerliga skäl föreligger. Mustafa C

skall således utvisas.

Mustafa C utvisades med förbud att återvända utan tidsbegränsning.

I NJA 1981 s. 1246 var fråga om två män, Artur A medborgare i -

Sydafrika och Abdelkader K medborgare i Marocko som dömdes

- - -

för grovt narkotikabrott avseende inköp två kilo cannabis i

av

försäljningssyfte. HD anförde följande beträffande frågan

om

utvisning. Artur A var enligt HD grund av ett tidigare utfärdat resedokument som visserligen löpt ut men som var under förnyad prövning uppenbart alltjämt att anse som flykting och i behov av fristad i Sverige. Med hänsyn härtill fordrades det för utvisning att han

genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle innebära allvarlig en

fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här

i riket eller att han bedrivit verksamhet har inneburit fara för som rikets säkerhet. HD anförde att det brott Artur A övertygats i varom

målet visserligen mycket allvarligt likväl inte angivna

var men av nu

beskaffenhet. Beslutet om utvisning upphävdes därför. Beträffande Abdelkader K konstaterade HD att han vistats i Sverige

oavbrutet i mer än tio är samt anförde vidare.

Den allvarliga karaktären av den brottslighet ligger Ab-

som

delkader K till last i förening med den omständigheten att han

en

gång tidigare här i landet har lagförts för ett likartat brott

av

Bilaga 8 sou 1993:54

allvarlig art talar starkt för att han inte bör stanna i Sverige. Det bör dock beaktas att det förflutit lång tid mellan de båda gärningarna. I målet har inte framkommit något som stöder ett

antagande att dessa skulle utgör led i en mer systematiskt bedriven

narkotikabrottslighet.

Stor betydelse måste tillmätas Abdelkader Kzs personliga förhållanden i övrigt. Under den långa tid han har bott i Sverige har

han bortser från de berörda brotten levt under - om man nyss ordnade sociala förhållanden. Han har under en följd av år utövat

sitt yrke tandtekniker i fast anställning, av allt att döma på

som en

ett mycket tillfredsställande sätt. Han sammanlever nu sedan flera

år med svensk kvinna i ett förhållande som framstår som stabilt. en Abdelkader K behärskar svenska språket tämligen väl, och allt

tyder på att han också i andra hänseenden har anpassat sig väl till

levnadsförhållandena i Sverige. Han synes numera inte ha några förbindelser med sitt tidigare hemland. Abdelkader K har sålunda under den långa tid han vistats i

Sverige i det stora hela lyckats integrera sig i det svenska samhället på ett för person med hans ursprung ovanligt framgångsrikt sätt.

en

får ha betydligt anknytning till

Han anses numera en starkare

Sverige än till sitt ursprungliga hemland. Aven om det inte kan

uteslutas att Abdelkader K återfaller i brott, framstår utsikterna för

han framdeles skall leva ett laglydigt liv som goda.

att Vid angivna förhållanden kan det trots brottets allvarliga nu

beskaffenhet inte föreligga synnerliga skäl att förordna om

anses utvisning Abdelkader K. HovRzns utvisningsbeslut skall därför av upphävas.

I NJA 1982 198 fråga medborgare i Grekland, Michael s. var om en

M, dömdes för misshandel, olaga hot och koppleri. Michael M

som hade vistats cirka 15 år i Sverige. HD anförde beträffande frågan om

utvisning bl.a. följande.

Den brottslighet ligger Michael M till last är av allvarlig som

beskaffenhet. omständigheterna i samband med koppleribrottet

föranleder likväl inte att detta skall anses ha innefattat någon grov

kränkning Marjana Azs [den kvinna prostitution han i

av vars

vinningssyfte utnyttjat] personliga integritet. Detsamma gäller de

övriga gärningar varom Michael M övertygats. Man kan med

hänsyn till koppleribrottets beskaffenhet inte utesluta möjligheten

att Michael M framdeles fortsätter liknande brottslig verksamav het. Beaktas bör dock att det nu förflutit avsevärd tid sedan brottet begicks utan att det såvitt är känt framkommit misstankar om att

Michael M under den tiden gjort sig skyldig till något brottsligt. Det finns med avseende Michaels Mzs personliga förhållanden

i övrigt flera omständigheter talar för att han trots den som

Bilaga 8 1993:54 sou

brottslighet han nu förts till last bör tillåtas stanna i Sverige. Under

den långa tid har vistats här har han levt under ordnade sociala förhållanden. Han har tillägnat sig relativt goda kunskaper i svenska språket, har undergått en högskoleutbildning i Sverige och har under en följd av år här innehaft välavlönad anställning i sitt

en

yrke, vilken han enligt vad som omvittnats skött ett förtjänstfullt

sätt; detsamma synes gälla beträffande hans olika engagemang som idrottstränare, fotbollsdomare och fritidsledare. Bortsett från en

Villkorlig dom för många år sedan för ett förfalskningsbrott begånget under i viss mån förmildrande omständigheter har han veterligt inte tidigare begått några allvarliga lagöverträdelser. Att Michael M inte har bildat familj i Sverige och har familjemässig

en

anknytning endast till sitt ursprungliga hemland försvagar visserligen hans anknytning till Sverige, men denna anknytning måste redan med hänsyn till den långa tid han under ordnade förhållanden

har vistats här anses som stark. Det förhållandet att han inte har

skaffat sig någon egen bostad utan har valt att bo hos olika kvinnor

kan synas anmärkningsvärt kan inte tas till intäkt för han men att brustit i social anpassning till det svenska samhället. Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner HD att det trots

brottens allvarliga beskaffenhet och risken för fortsatt brottslig verksamhet inte föreligger synnerliga skäl att förordna

om utvisning av Michael M.

I NJA 1983 s. 131 var fråga om en medborgare i Etiopien, Tadele W, som dömdes för försök till dråp, misshandel, snatteri, skadegörelse, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Tadele W hade vistats i Sverige

sedan han som femtonåring kom hit år 1970. HD anförde bl.a.

följande.

Tadele W är sedan länge kriminellt belastad. Redan efter ett par

års vistelse i Sverige förekom snatterier, biltillgrepp d ledde

o som till åtalsunderlåtelser. Sedan år 1975 är han, före den aktuella nu

domen, dömd åtta gånger för huvudsakligen våldsbrott, vilka i

allmänhet varit riktade mot polismän ibland också andra men mot personer. Vid en del av dessa brottstillfällen har Tadele W använt

kniv. Vid det två första lagföringarna ådömdes Tadele W skyddstillsyn men därefter har domarna avsett fängelsestraff från 2

upp

till 8 månader. Han har också ett antal gånger varit omhändertagen enligt lagarna om tillfälligt omhändertagande och omhändertagande

av berusade personer m.m. Tadele W har år 1977 fått avslag på en ansökan permanent om uppehållstillstånd här i riket och han vistas här med stöd av

uppehålls- och arbetstillstånd som förnyats för ett år i sänder. Han

sou 1993:54 Bilaga 8

etiopiska ambassaden i Stockholm utfärdat hemlandspass

har ett av giltighet förlängts till d 14 juni 1983. vars Med hänsyn till den aktuella brottslighetens beskaffenhet samt till Tadele W:s tidigare kriminalitet och till vad som i målet fram-

kommit hans föreligger uppenbar risk för att Tadele W

om person kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket. Eftersom

Tadele W varit bosatt i Sverige sedan minst 3 år när åtalet väcktes krävs emellertid synnerliga skäl för att utvisning skall kunna ske. Redan det dråpförsök Tadele W fällts till ansvar för

som nu

är ett brott sådan typ kan utgöra synnerligt skäl för

av som

utvisning prop 197980:96 63. Härtill kommer att Tadele W,

s

med undantag endast för den första tiden i Sverige, levt här under oordnade förhållanden med upprepad kriminalitet, särskilt avseende våldsbrott, påtagliga svårigheter att sköta ett arbete eller fullgöra utbildning, erbjudits honom i olika former, och alkoholp-

som

roblem. Av vad framkommit vid den personundersökning och

som de läkarundersökningar Tadele W som företagits i målet måste av den slutsatsen dras att utsikterna att han skall anpassa sig till en socialt ordnad tillvaro i Sverige är dåliga. Mot detta skall ställas att Tadele W oavbrutet vistats här i riket

sedan han år 1970 kom hit som femtonåring, att han kan uttrycka

sig tämligen obehindrat svenska språket och att han, enligt vad

han själv uppgivit, sedan år 1976 inte haft någon kontakt med sina

släktingar i Etiopien. Han behärskar emellertid fortfarande sitt hemlands språk, vilket delvis förklaras av att han som övervakare haft person som talar detta språk. en

HD anförde härefter att längden av en utlännings vistelse här i landet skall tillmätas stor betydelse vid prövningen av frågan om hans

en

utvisande och viktig utgångspunkt är att längre utlänningen

att en bor här desto större är sannolikheten för att han skall ha inordnats i

det svenska samhället samtidigt som kontakterna med det ursprungliga

hemlandet försvagats eller upphört.

Vad gäller den tid Tadele W har vistats i Sverige är att beakta som

att denna tid, långt ifrån att ha medför en sådan anpassning som enligt det tidigare sagda förutsätts äga rum under en långvarig vistelse, präglats Tadele W:s närmast asociala levnadsförhållan-

av

den och kriminalitet upprepade misslyckanden i försöken

samt av att inordna honom i det svenska samhället. Vid samlad bedömning måste de för Tadele W negativa omständigheterna väga över i sådan grad att det föreligger anses

synnerliga skäl att utvisa honom.

HD utvisade Tadele W med förbud utan tidsbegränsning att återvända.

Bilaga 8 sou 1993:54

I NJA 1985 s. 521 frågan medborgare i Libanon, Yasser

var om en K, som dömdes för ett rån innehavaren gatukök. Frågan i av av ett målet var om rånet varit så kvalificerat slag att utvisning kunde ske av

utan att risk för fortsatt brottslighet förelåg.

HD konstaterade, mot bakgrund vad antecknats Yasser K:s av som om

personliga förhållanden, att det inte framkommit några omständigheter

som gav stöd för antagandet att han skulle komma att fortsätta med

brottslig verksamhet om han fick stanna kvar här. För utvisning krävdes därför att brottsligheten så allvarligt slag

var av att den i sig

föranledde att Yasser K inte borde stanna kvar i Sverige. HD

anförde vidare. Det våld som utövades vid rånet bestod i att Yasser K:s kamrat höll fast innehavaren till gatuköket. Yasser K och hans kamrat hade inte några vapen med sig. Yasser K:s kamrat hotade döda att innehavaren av gatuköket denne inte talade om om var pengarna fanns. Även det finns

om anledning att se allvarligt på det rånbrott

som

Yasser K gjort sig skyldig till, kan brottet inte så

anses vara av kvalificerat slag att det bör föranleda utvisning. Bedömningen av

utvisningsfrågan påverkas inte av att Yasser K även gjort sig skyldig till stöld av en jacka.

HD upphävde förordnandet utvisning.

om

I NJA 1986 s. 324 fråga medborgare i Finland, Ilpo K, var om en som fällts till ansvar för grov misshandel och misshandel. HD anförde att brottsligheten inte kunde så allvarlig den i och för anses vara att

sig innefattade synnerliga skäl för utvisning. Inte heller kunde faran

för fortsatt brottslig verksamhet här i landet så uttalad anses att

synnerliga skäl för utvisning förelåg den anledningen. Vid dessa

av

förhållanden enligt HD, för utvisningsfrågan avgörande huruvida

var,

Ilpo K:s anknytning till Sverige och hans sociala förhållande i övrigt var sådana att de, ensamma för sig eller i förening med brottsligheten, utgjorde synnerliga skäl för utvisning. HD fortsatte.

Ilpo K kom till Sverige första gången år 1969 och arbetade

då ca 6 månader vid Halmstads järnverk. Han återvände därefter till

Finland där han fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring. Han återkom till Sverige år 1973 och fick då anställning hos Volvo i Olofström

där han kvarstannade även under år 1974. Under tiden därefter och fram till år 1980 vistades han återigen i Finland, där han bl a avtjänade ett långvarigt frihetsstraff. När han år 1980 återkom till

Sverige fick han anställning vid Kockums i Kallinge och stannade

där till februari 1985. Han slutade då arbetet begäran. Vid egen

sou 1993:54 Bilaga 8

jultiden 1984 hade han blivit uppsagd från sin bostad i samband

med att huset bytte ägare. Han har inte familj i Sverige. Sin mor,

är 74 år och bor i Finland, har han inte träffat sedan 1980. som Han har också en äldre syster som är bosatt i Finland men inte heller med henne har han någon kontakt. Hans kunskaper i svenska språket är bristfälliga, men på kriminalvårdsanstalten får han undervisning i svenska. Han anser att han inte längre har någon anknytning till Finland. De kamrater han har finns i Sverige. Han förvarar sina tillhörigheter under fängelsevistelsen hos en familj i Olofström. Enligt egen uppgift skall han efter frigivningen få bo hos denna familj, som även skall hjälpa honom att få arbete på nytt hos Volvo. Av utredningen framgår sålunda att llpo K inte har någon

familjemässig eller likartad anknytning till Sverige. Hans bristfälliga kunskaper i svenska språket bör ses mot bakgrund av att han

synes nästan helt umgås med Iandsmän.

Enligt HD borde som grund för bedömningen av frågan om utvisning läggas att Ilpo K var stadigvarande bosatt här sedan omkring 6 år

tillbaka, att han arbetat hos samma arbetsgivare fram till februari 1985

samt att hans anknytning till Finland var mycket svag, såväl familje-

mässigt som i övrigt. HD erinrade om att stor restriktivitet bör iakttas när det gäller utvisning av medborgare i annat nordiska land samt

anförde att synnerliga skäl inte förelåg får utvisning av Ilpo K.

I NJA 1989 s. 102 var fråga om en medborgare i Marocko, Mohammed L, som dömdes för två fall av våldtäkt mot sin hustru Christina. Skäl saknades enligt HD till antagande att Mohammed skulle komma att fortsätta med brottslig verksamhet i landet. HD fortsatte.

Vid bedömningen av om de brott han begått är sådana att han ändå skall kunna utvisas bör framför allt beaktas att brotten utgjorde

allvarliga kränkningar av Christinas personliga integritet. Detta förhållande kan emellertid inte ensamt vara avgörande. När hänsyn tas till samtliga omständigheter, a att gärningarna begicks under inflytande av den spända situation som rådde mellan makarna inför

en planerad skilsmässa, kan ifrågasättas om brotten var sådana att

de enligt 40 § 2 st utlänningslagen [nuvarande 4 kap. 7 § andra

stycket UtlL] utgör skäl för utvisning av Mohammed. Aven om så skulle vara fallet måste emellertid i förevarande fall stor betydelse

tillmätas Mohammeds nuvarande relationer till sin hustru och sin

son. I detta hänseende har upplysts att Christina nyligen återkallat sin tidigare till domstol ingivna begäran om äktenskapsskillnad, och

hon har inför HD förklarat att hon vill återuppta samlevnaden med Mohammed när denna har avtjänat sitt fängelsestraff. Hon har i

Bilaga 8 sou 1993:54

detta sammanhang gett uttryck för stark önskan Mohammed

en att

skall få stanna i Sverige för att här kunna leva tillsammans med

henne och deras son. Mohammed har på liknande sätt förklarat att

han vill fortsätta äktenskapet med Christina och efter sin frigivning

på nytt leva tillsammans med henne och sonen.

Med hänsyn till Mohammeds och Christinas samstämmiga önskemål om en gemensam framtid i Sverige får Mohammeds

levnads- och familjeförhållanden i vart fall numera anses vara

sådana att han inte skall utvisas Sverige med anledning de

ur av mot Christina riktade brotten.

HD upphävde beslutet utvisning.

om

INJA 1990 s. 293 fråga medborgare i Tunisien, Ouahid

var om en som dömdes för stöld. Han hade i restaurang stulit dels rock en en samt en påse med bl.a. en halsduk, tröja, mössa och ett en en par

handskar, dels från en annan målsägande tröja. Med hänsyn till

- - en

att Ouahid uppehöll sig illegalt i Sverige för att undandra sig lagföring för ett tillgreppsbrott, begånget i hans hemland, samt till han

att var medellös och levde under oordnade förhållanden kunde det antas att

Ouahid skulle komma att fortsätta med brottslig verksamhet i Sverige. Påföljden bestämdes, med hänsyn till att Ouhaid utvisades, till

villkorlig dom. Tiden för återreseförbudet bestämdes till fem år.

I NJA 1990 s. 526 var fråga medborgare i Iran, Esfondiar V, om en

som dömdes för narkotikabrott innehav cirka 4 opium och

av gram

2 gram heroin och grovt narkotikabrott sammanlagt 260-290

gram

heroin. HD konstaterade att brottet så allvarlig det

var av art att

redan på grund därav enligt 4 kap. 7 § andra stycket UtlL fanns grund för utvisning av honom. På grund av omständigheterna förelåg också risk för fortsatt brottslighet. Esfondiar V kom till Sverige år 1977 och

hade sedan år 1980 permanent uppehållstillstånd. Bortsett från de aktuella brottet hade han, såvitt känt, levt under ordnade sociala

förhållanden. Med hänsyn till brottslighetens allvarliga karaktär fick det enligt HD ändå anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. HD

-

fann emellertid, vid prövning enligt 4 kap. 12 § UtlL, att det förelåg hinder mot verkställighet ett utvisningsbeslut varför det

av av

hovrätten meddelade beslutet utvisning upphävdes. I HD förelåg

om

ett yttrande från SIV vari anförts det skulle bli känt i Iran

att om att

Esfondiar V begått och dömts för narkotikabrott i Sverige riskerade

han dödsstraff. SIV ansåg därför att det kunde

anses föreligga

sou 1993:54 Bilaga 8

verkställighetshinder enligt 8 kap. 1 § utlänningslagen mot att Esfondiar V utvisades till Iran.

I NJA 1991 203 fråga medborgare i Etiopien, Mohamed s. var om en N, bedömts flykting och därför hade flyktingförklaring. HD som vara anförde. Mohamed N har enligt HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom befunnits skyldig till försök till dråp genom att sticka en kniv i buken på Hussein H. Det var en ren tillfällighet att denne inte fick livshotande skador, och några förmildrande omständigheter har inte förelegat. Ett våldsbrott av detta slag har högt straffvärde och måste anses utgöra ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 4 kap. 10 § 3 st utlänningslagen 1989:529. På grund härav och då övriga förutsättningar för utvisning av den som har flyktingförklaring är uppfyllda skall Mohamed N utvisas ur Sverige.

I NJA 1991 766 fråga om en medborgare i Turkiet, Muzaffer s. var Y, dömdes bl.a. för två fall av försök till mord. Brotten hade som föregåtts viss planering och utförts på ett sätt, som vittnade om av fullständig hänsynslöshet och ett stort hat gentemot offren. Det var tillfälligheter gjorde att offren inte bragtes om livet. rena som straffvärdet för sådana brott var enligt HD mycket högt och låg ganska nära straffvärdet för ett fullbordat mord. Enligt HD ansågs var brotten sådana att Muzaffer Y enligt vad som sägs i 4 kap. 7 § andra stycket UtlL inte borde få stanna kvar i landet. HD konstaterade vidare att de mordförsök som Muzaffer Y gjort sig skyldig till utgjorde brott av det slag som i sig kan utgöra synnerliga skäl för utvisning. Brottens mycket höga straffvärde fick enligt HD anses föranleda att utvisning skulle ske, inte speciella omständigheter om talade mot det. HD redovisade beträffande Muzaffer Y:s personliga omständigheter bl.a. att han gift och att han hade en son i ett tidigare äktenskap var bosatt i Sverige liksom hans mor och en bror. I Turkiet hade som var han två döttrar och flera syskon som han dock inte hade någon närmare kontakt med. Enligt HD hade Muzaffer en ganska stark anknytning till Sverige men de för honom negativa omständigheter som bestod i själva mordförsöken vägde över. HD utvisade därför Muzaffer Y som förbjöds att återvända hit.

Bilaga 8 sou 1993:54

I NJA 1991 s. 778 var fråga om en medborgare i Etiopien, Berhane

som dömdes för förvanskning av urkund, narkotikabrott tre brott

och brott mot knivlagen.

HD, som upphävde förordnandet om utvisning, anförde i sina

domskäl.

Berhane F har bott i Sverige sedan år 1978. Trots den långa tid han har vistats här saknar han, egentlig anknytning till det

..., svenska samhället. Under åren 1979-1990 har han dömts för brott nio gånger. Det har i flera fall varit fråga narkotikabrott och om grova våldsbrott. Dessa förhållanden talar för ett bifall till yrkandet

om utvisning. Den brottslighet som enligt TR:ns dom ligger Berhane F till last i detta mål är emellertid inte så allvarlig

av natur att det mot bakgrund den långa tid han har vistats här i av som

landet kan anses föreligga synnerliga skäl att utvisa honom.

nu

I NJA 1992 s. 615 var fråga medborgare i Bolivia, Daniel M,

om en

som dömdes för narkotikabrott avseende 50 kokain och

gram utvisades ur landet. HD anförde.

En dom om utvisning på grund av brott skall enligt 4 kap 14 § utlänningslagen 1989:529 innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. I

enlighet med vad som uttalades när denna ordning infördes 1980

prop 197980:96 s 101 bör återreseförbud som regel tidsbe-

gränsas. Möjligheten att ge förbud utan tidsbegränsning bör i allmänhet tillgripas endast i samband med dom

en som avser särskilt allvarlig brottslighet eller i fråga utlänning om en som tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet. Det angivna synsättet leder till att utvisningen Daniel M bör av

förenas med en begränsning den tid, under vilken han inte får

av

återvända till Sverige. Vid bestämningen av den tid, under vilken ett återreseförbud

skall gälla, bör enligt de nyss citerade förarbetena avgörande

betydelse tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlighet. Detta utesluter inte att vissa hänsyn tas till utlänningens personliga förhållanden även i detta sammanhang. Om det, i

som

förevarande fall, har bedömts föreligga synnerliga skäl för utvisning trots mångårig vistelse i landet, ligger emellertid redan däri en anvisning att förbudstiden bör sättas relativt lång.

om Med utgångspunkt i det anförda bör förbudet för Daniel M att

återvända till Sverige fastställas att gälla i 10 år.

Två justitieråd var skiljaktiga och ville begränsa tiden för åter-

reseförbudet till 5 år med hänvisning till Daniel Mzs familjeanknyt-

sou 1993:54 Bilaga 8

ning. Daniel M hade en 11-årig son i Sverige som han hade god kontakt med.

I Högsta domstolens dom den 4 mars 1993, DB 126, var fråga om en

medborgare i Bangladesh, Mahbubur R, som dömdes för grovt

sexuellt utnyttjande av underårig och utvisades ut landet med förbud

att återvända hit. I HD:s dom antecknades följande beträffande frågan om utvisning.

Mahbubur R har bott i Sverige sedan år 1984. Han har här en bror och en son, som nu är fyra år. Enligt egen uppgift betalar han underhållsbidrag till sonen men har aldrig träffat honom. Mah-

bubur Rzs anknytning till Sverige kan i övrigt inte anses särskilt

stark. Han är ensamstående och har i Bangladesh sin mor och fyra

systrar. De brott som Mahbubur R har övertygats om i detta mål har innefattat svåra integritetskränkningar mot ett barn Med hänsyn till brottens art och till omständigheterna i övrigt får

synnerliga skäl anses föreligga for att Mahbubur R trots den långa

tid han vistats här skall utvisas med förbud att återvända hit.

Bilaga 9

Sammanställning av straffskalor för vissa brott

Brott straffskala

Brottsbalken

3 kap. Om brott mot liv och häLsa

mord 3:1 få 10 år eller livstid dråp 3:2 fä 6 år-lO år bamadråp 3:3 5-6 år misshandel 3:5 fä-Z år ringa misshandel 3:5 bö-6 mån misshandel 3:6 få l år-IO år grov vållande till död 3:7 l st fä-Z år annans -- ringa 3:7 1 st bö -- grovt 3:7 2 st 6 mån-4 år vållande till kroppsskada 3:8 bö-6 mån eller sjukdom -- grovt 3:8 2 st Fi-Z år framkallande av fara för annan 3:9 bö-2 år arbetsmiljöbrott 3:10 jfr 7-9§§

4 kap Om brott mot frihet och frid

Mnniskorov 4:1 1 st 4 år-IO år eller livstid -- mindre grovt 4:1 2 st lä-6 år olaga frihetsberövande 4:2 l st ta 1 år-IO år -- mindre grovt 4:2 2 st bö-2 år försättande i nödläge 4:3 l st få l år-10 år -- mindre grovt 4:3 2 st bö-2 år olaga tvång 4:4 l st bö-2 år -- grovt 4:4 2 st fi 6 mån-ö år olaga hot 4:5 bö-l år -- grovt 4:5 2 st få 6 mån-4 år hemfridsbrott 4:6 l st bö -- grovt 4:6 3 st fi-Z år olaga intrång 4:6 2 st bö -- grovt 4:6 3 st tä-Z år

Tabellen avser förhållandena den 1 juli 1993.

Bilaga 9

Brott straffskala

ofredande 4:7 bö-l år brytande av post- eller 4:8 bö-2 år telehemlighet intrång i förvar 4:9 bö-2 år olovlig avlyssning 4:9a bö-2 år förberedelse till 4:8, 4:9a 4:9b bö-2 år

5 kap Om ärekränkning

förtal 5:1 bö grovt förtal 5:2 bö-2 år ñrolämpning 5:3 1 st bö -- grov 5:3 2 st bö-6 mån

6 kap. Om sexualbrott

våldtäkt 6:1 l st fi 2-6 år mindre allvarlig våldtäkt 6:1 2 st tä-4 år grov våldtäkt 6:1 3 st 4-10 år sexuellt tvång 6:2 1 st tä-Z år grovt sexuellt tvång 6:2 2 st få 6 mån-4 år sexuellt utnyttjande 6:3 1 st tä-2 år grovt sexuellt utnyttjande 6:3 2 st tå 6 mån-4 år sexuellt utnyttjande 6:4 1 st fä-4 år av underårig grovt sexuellt utnyttjande 6:4 2 st ñ 2-8 år av underårig sexuellt umgänge med bam 6:5 fi-4 år sexuellt umgänge med 6:6 l st iii-Z år avkomling sexuellt umgänge med syskon 6:6 2 st Fi-l år sexuellt ofredande 6:7 bö-2 år koppleri 6:8 fi-4 år grovt koppleri 6:9 fä 2-6 år ñrförelse av ungdom 6:10 bö-6 mån

7 kap. Om brott mot familj

tvegifte bö-2 år ñrvanskande av bö-2 år familjestållning egenmäktighet med barn 7:4 bö-l år egenmäktighet med barn, 7:4 3 st ñ 6 mån-4 år grov

Bilaga 9

Brott Lagrum straffskala

8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

stöld 8:1 13-2 år snatteri 8:2 bö-6 mån grov stöld 8:4 6 mån-ö år rån 8:5 fâ 1 år-6 år grovt rån 8:6 få 4 år-IO år tillgrepp av 8:7 1 st fä-Z år fonskaffningsmedel -- ringa 8:7 1 st bö -- grovt 8:7 2 st E16 mån-4 år egenmäktigt förfarande 8:8 1 st bö-Ömån -- grovt 8:8 2 st fä-Zår sjålvtäkt 8:9 bö-ömån olovlig kraftavledning 8:10 bö-l år -- grovt 8:10 2 st fä6 mån-4 år

9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

bedrägeri 9:1 fä-2 år bedrägligt beteende 9:2 bö-6 mån grovt bedrägeri 9:3 6 mån-ö år utpressning 9:4 1 st fi-2 år -- ringa 9:4 1 st bö -- grovt 9:4 2 st få 6 mån-ö år ocker 9:5 1 st bÖ-2 år -- grovt 9:5 3 st Fa 6 mân-4 år häleri 9:6 1 st 13-2 år -- grovt 9:6 3 st lä 6 mån-ö år häleriförseelse 9:7 bö-6 mån oredligt förfarande 9:8 bö-2 år svindleri 9:9 l st 5-2 år -- ringa 9:9 1 st bö6 mån -- grovt 9:9 3 st fä 6 mån-ö år ockerpantning 9:10 bö-2 år

10 kap. Om förskingring och annan trolöshet

förskingring 10:1 fä-2 år undandräkt 10:2 bö-6 mån grov förskingring 10:3 fä 6 mån-ö år olovligt förfogande 10:4 bö-2 år trolöshet mot huvudman 10:5 l st bö-Z år -- grov 10:5 2 st 6 mån-Ö år

straffskala

behörighetsmissbruk 10:6 bö-2 år olovligt brukande 10:7 bö-l år -- grovt 10:7 3 st ñ 6 mån-4 år fyndförseelse 10:8 bö

11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.

oredlighet mot borgenärer 11:1 fä-Z år grov oredlighet mot borgenärer 11:2 fä 6 mån-ö år vårdslöshet mot borgenärer 11:3 fä-Z år mannamån mot borgenärer 11:4 tä-Z år bokföringsbrott 11:5 fä-Z år -- grovt 11:5 6 mån-4 år

12 kap. om skadegörelsebrott

skadegörelse 12:1 bö-6 mån åverkan 12:2 bö grov skadegörelse 12:3 5-4 år tagande av olovlig våg 12:4 bö

13 kap. Om allmänfarliga brott

mordbrand 13:1 1 st fä 2 år-8 år mindre allvarligt 13:12 st Få l år-3 år grov mordbrand 13:2 fi 6 år-IO år eller livstid allmänfarlig ödelåggelse 13:3 l st fi 2 år-8 år mindre allvarligt 13:3 2 st fä 1 år-3 år -- grovt 13:3 3 st fä 6 år-10 år eller livstid sabotage 13:4 fä4 år grovt sabotage 13:5 få 2 år-10 år eller livstid kapning 13:5a 1 st 51-4 år -- grovt 13:5a 3 st ñ 2 år-10 år eller livstid sjö- eller luftfartssabotage 13:5a 2 st 15-4 år -- grovt 13:5 3 st fä 2 år-lO år eller livstid flygplatssabotage l3:5b l st tä-4 år -- grovt l3:5b 2 st Fi 2 år-10 år eller livstid

Bilaga 9

Brott Lagrum straffskala

allmänfarlig vårdslöshet 13:6 l st bö-6 mån -- 13:6 2 st fi-Z år grov spridande gift eller smitta 13:7 1 st fa-6 år av -- grovt 13:7 2 st fä 4 år-IO år eller livstid förgöring 13:8 1 st bö-2 år -- 13:8 2 st fä 6 mån-ö år grov miljöbrott 13:8a 1 st bö-2 år -- grovt l3z8a 2 st 6 mån-ö år vårdslöshet med gift 13:9 l st bö-Z år eller smittämne vållande till miljöstöming 13:9 2 st bö-Z år underlåtenhet att 13:10 bö-l år awåija allmånfara

14 kap. Om förfalxkningsbrott

urkundsförfalskning 14:1 fä-Z år förvanskning av urkund 14:2 bö-6 mån urkundsförfalskning 14:3 ñ 6 mån-ö år grov undertryckande av urkund 14:4 1 st fá-Z år -- ringa 14:4 1 st bö-6 mån -- grovt 14:4 2 st ñ 6 mån-4 år signaturförfalskning 14:5 l st Fi-Z år -- ringa 14:5 1 st bö-6 mån -- grov 14:5 2 st 6 mån-4 år penningförfalskning 14:6 1 st fä-4 år -- ringa 14:6 l st bö-6 mån -- grov 14:6 2 st 2 år-8 år märkesförfalskning 14:7 1 st fä-2 år -- ringa 14:7 l st bö-6 mån -- grov 14:7 2 st få 6 mån-4 år förfalskning av fast märke 14:8 51-4 år -- ringa 14:8 bö-6 mån olaga spridande av efterbildning 14:10 bö

15 kap. Om mened, falskz åtal och annan osann utsaga

mened 15:1 1 st fä-4 år -- ringa 15:1 1st bö-6 mån -- grov 15:1 2 st fä 2 år-8 år osann partsutsaga 15:2 fä-Z år -- ringa 15:2 bö-6 mån utsaga 15:3 bö-6 mån ovarsam

Bilaga- 9

Brott straffskala

osann utsaga inför fä-4 år nordisk domstol alt ñ-Z år -- ringa 15:43 bö-6 mån -- grov 15:4a fä 2 år-8 år ovarsam utsaga inför 15:4a bö-6 mån nordisk domstol falskt åtal 15:5 1 st 5-2 år -- ringa 15:5 1 st bÖ-6 mån -- grovt 15:5 2 st fi 6 mån-4 år obefogat åtal 15:5 3 st bö-6 mån falsk angivelse 15:6 l st fä-Z år -- ringa 15:6 1 st bö-6 mån obefogad angivelse 15:6 2 st bö-6 mån falsk tillvitelse 15:7 l st ñ-Z år -- ringa 15:7 1 st bö-6 mån vårdslös tillvitelse 15:7 2 st bö-6 mån bevisförvanskning 15:8 1 st fä-Z år -- ringa 15:8 l st bö-6 mån -- grov 15:8 2 st få 6 mån-4 år underlåtenhet att 15:9 bö-6 mån awäija råttsfel osann försäkran 15:101 st bö-6 mån -- grov 15:101 st fä-Z år vårdslös försäkran 15:10 2 st bö-6 mån osant intygande 15:11 1 st bö-6 mån -- grovt 15:11 1 st ñ-Z år brukande av osann urkund 151112 st bö-6 mån -- grovt 15:11 2 st tä-Z år missbruk av urkund 15:12 bö-6 mån -- grovt 15:12 fä-Z år fömekande av underskrift 15:13 bö-6 mån -- grovt 15:13 fä-Z år

16 kap. Om bron mot allmän ordning

upplopp anstiftare

-- deltagare upplopp skingrar sig

våldsamt upplopp anstiftare

-- deltagare ohörsamhet mot ordningsmakten störande av förrättning eller av allmän sammankomst

Bilaga 9

Brott Lagrum straffskala

uppvigling 16:5 1 st bö-6 mån -- grov 16:5 4 st 13-4 år myteri deltagare 16:6 1 st bö-4 år -- anstiftare 16:6 1 st 15-6 år -- våld deltagare 16:6 2 st 13-6 år myteri våld anstiftare 16:6 2 st 15-10 år eller livstid -- grovt 16:6 3 st ñ-IO år eller livstid hets mot folkgrupp 16:8 ñ-Z år -- ringa 16:8 bö olaga diskriminering 16:9 bö-l år brott mot griftefrid 16:10 bö-2 år bampomograñbrott 16:10a bö-2 år olaga vâldsskildring l6:l0b bö-2 år otillåten utlämning av ñlm eller videogram 16:10c bö-6mån otillåtet förfarande med 16:11 bö-6 mån pomograñsk bild förledande av ungdom 16:12 bö6 mån djurplågeri 16:13 bö-2 år dobbleri 16:14 bö-2 år grovt dobbleri 16:14a 6 mån-4 år falskt larm 16:15 1 st bö-l år -- grovt 16:15 2 st 6 mån-4 år missbruk av larmanordning 16:15 3 st bö-6 mån förargelseväckande beteende 16:16 penningböter

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

våld eller hot mot tjänsteman 17:1 fá-4 år -- ringa 17:1 bö-6 mån förgripelse mot tjänsteman 17:2 1 st bö-6 mån -- grov 17:2 2 st 1ä-4 år våldsamt motstånd 17:4 bö-6 mån bestickning 17:7 bö-2 år otillbörligt verkande 17:8 1 st bö-6 mån vid röstning -- grovt 17:8 2 st 1721-4 år tagande av otillbörlig 17:8 3 st bö-6 mån belöning vid röstning brott mot rösthemlighet 17:9 bö-6 mån övergrepp i rättssak 17:10 l st bö-l år -- grovt 17:10 2 st 6 mân-4 år

122mm straffskala

skyddande av brottsling 17:11 1 st bö-l år -- grovt 17:11 2 st 6 mån-4 år -- oaktsamhet 17:11 bö främjande av flykt 17:12 l st bö-l år -- grovt 17:12 2 st ta 6 mån-4 år överträdelse av myndighets bud 17:13 1 st bö-l år hindrande av förrättning 17:13 2 st bö föregivande av allmän ställning 17:15 1 st bö-6 mån -- grovt 17:15 2 st fi-Z år ñregivande av ställning 17:15 3 st bö såsom advokat

18 kap. Om högmálsbrott

uppror 18:1 fä 10 år eller livstid -- ringa fara 18:1 Fi 4 år-IO år väpnat hot mot laglig ordning 18:3 6 år-10 år olovlig kårverksamhet 18:4 bö-2 år brott mot medborgerlig frihet 18:5 fä-6 år svikande av försvarsplikt 18:6 bÖ-Z år krig 18:6 bö-4 år

19 kap. Om brott mot rikets säkerhet

högförräderi 19:1 fä 10 år eller livstid -- ringa fara 19:1 fä 4 âr-IO år krigsanstiftan 19:2 ñ 2 år-8 år trolöshet vid förhandling 19:3 2 år-l0 år eller livstid med främmande makt egenmäktighet vid förhandling 19:4 1 st 51-2 år med främmande makt krig 19:4 1 st fä-4 år

-- fara för rikets självbe- 19:4 2 st fä 1 år-6 år stämningsrätt m m

krig 19:4 2 eller livstid

fara och

st 4 âr-IO spionen 19:5 fä-ö år grovt spionen 19:6 4 år-IO år eller livstid obehörig befattning med hemlig uppgift 19:7 bö-2 år grov obehörig befattning med 19:8 fä-4 år hemlig uppgift vårdslöshet med hemlig uppgift 19:9 bö-6 mån krig 19:9 bÖ-Z år

Bilaga 9

Brott Lagrum straffskala

olovlig underrättelseverksamhet 19:10 l st bö-l år -- grovt 19:10 3 st fä 6 mån-4 år olovlig värvning 19:12 bö-6 mån -- krig 19:12 13-2 år tagande av utländskt understöd 19:13 13-2 år

20 kap. Om tjänstefel m.m.

tjänstefel 20:1 l st bö-Z år grovt tjänstefel 20:1 2 st 6 mån-ö år mutbrott 20:2 bö-2 år -- grovt 20:2 fä 6 mån-ö år brott mot tystnadsplikt 20:3 l st bö-l år -- oaktsamhet 20:3 2 st bö

Skattebrøtttslagen I 971 :69

skattebedrägeri fä-Z år skatteförseelse bö grovt skattebedrägen 6 mån-ö år vårdslös skatteuppgift bö-2 år oredlig uppbördsredovisning tä-l år bristande uppbördsredovisning bö vårdslös uppbördsredovisning bö-6 mån försvarande av skattekontroll bö-2 år grovt 6 mån-4 år

Narkotikastrajlagen 0968:64

narkotikabrott 1§ fä-S år ringa narkotikabrott bö-6 mån grovt narkotikabrott 3 § 2 år-lO år vårdslöshet med narkotika 3a§ bÖ-l år

Lagen 1988:688 om besöksförbud

överträdelse av besöksñrbud 24§ bö-l år

Trafikbrottslagelz I 951 .649

vårdslöshet i trafik bö -- grov fä-Z år hinder i trafik bö

Bilaga 9

Brott Lagrum straffskala

olovlig körning 3§lst bö -- grov 3§1st fä-ömån åsidosättande av 3§2st bö föreskrift tillåtande av körning 3§3st bö rattfylleri 4§1st bö-6 mån -- grovt 4a§1st fä-l år smitning 5§1st bö-6 mån -- grovt 5§2st fä-l år

Lagen 1960:418 om sirap för varusmuggling

varusmuggling 1§ bö-2 år narkotika fa-S år ringa varusmuggling 2§ penningböter narkotika bö-6 mån grov varusmuggling 3§ fä 6 mån-ö år narkotika fä 2 år-IO år grovt oaktsam varusmuggling 5§ bö-2 år olovlig befattning med 6§lst bö-2 år smuggel gods uppsåt olovlig befattning med 6§2st bö smuggelgods vårdslös bristande tillsyn över 7§ bö transportmedel

Uppbördslagen 1953:272

oriktig uppgift av betydelse 79 § för skattskyldighet oriktig uppgift av betydelse att betala skatt 79a bö-Ömån underlåtenhet att verkställa 80 § bö skatteavdrag underlåtenhet att inbetala 81 § bö skatt som innehållits för annan försvarande omständigheter 8l§ fä-l år

Lagen 1977:292 om tillverkning drycker, av m.m.

olovlig sprittillverkning 27§ bö-2 år -- grovt 27§ fá-4 år olovlig tillverkning vin, 28§ bö-6 mån av starköl eller Öl

Bilaga 9

Brott straffskala

olovlig tillverkning bö-1 år av destillationsapparat, m. m. olovlig överlåtelse bö-l år av aktiverat kol m. m. olovlig utlämning malt bö av eller läskedrycker m.m. inte iakttar föreskriven penningböter anmålningsskyldighet

Lagen 1977:293 handel med drycker om

olovlig försäljning 72§lst bö-2 år av alkoholdrycker -- grovt 72§2st fä-4 år olovligt anskaffande 74§ bö-2 år av alkoholdrycker - grovt tä-4 år olovligt innehav bö-l år av alkoholdrycker olovlig dryckeshantering bö-6 mån brott mot förtåringsförbud penningböter

Jaktlagen 1987:259

jaktbrott 43§ bö-6 mån -- grovt 44§ fri-Z år olovlig jakt 45§ bö jakthäleri 46§1st bö-6 mån -- grovt 46§2st fä-Z år

Miljöskyddslagen 1969:387

brott mot miljöskyddslagen bö-2 år uppsåt och väsentlig betydelse fá-Z år

Naturvárdslagen 1964:822

brott mot naturvårdslagen 37§lst bö-6 mån -- uppsåt och grovt 37§2st fi-Z år

Bilaga 9

Brott Lggrum stggffskala

Sjölagen 1891 .35

vårdslöshet i sjötrañk 324 § l st bö-6 mån -- grovt 324 § 2 st 13-2 år sjöfylleri 325 § bö-6 mån grovt sjöfylleri 32541 § fâ-lår

Utlänningslagen 1989:529

utlänning utan föreskrivet 10:1 l st bö tillstånd anställning av utlänning som 10:1 2 st bö har föreskrivet tillstånd försvarande omständigheter hjälp åt utläxming att olagligt 10:2 komma in i Sverige, m.m. försvarande omständigheter överträdelse av föreskrifter 10:3 rörande vistelseort m. m. mildrande omständigheter olovlig vistelse i Sverige 10:4 ringa främjande av resa 10:5 mildrande omständigheter

Vapenlagen 1973.°1 1 76

olaga vapeninnehav uppsåtligt 37 § 1 st -- grovt 37 § 2 st ringa olaga vapeninnehav eller 37 § oaktsamhet missbruk av rätt att inneha 38 § skjutvapen, m.m. överträdelse av föreskrifter 38a

1993 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Stymings-och samarbetsfonner ibistándet.UD 36. Lag om totalförsvarsplikt.Fö. 2.Kursplaner för grundskolan.U. 37. Justitiekanslern. En översyn av JK:s arbetsuppgifter Ersättning för kvalitet och effektivitet. m.m. Ju. Utformning ett nytt resurstilldelningssystem för 38.Hälso- och sjukvårdeni framtiden tre modeller.S. - av grundläggande högskoleutbildning. U. 39.Engräns för ñlmcensuren. Ku. 4. Statligt stödtill rehabilitering av tortyrskadade 40.Fri- och rättighetsfrâgor. Del A ochB. Ju. flyktingarm. fl. S. 41.Fo1k-och bostadsräkning år 1990ochi framtiden. 5. Bensodiazepiner beroendeframkallande psykofar- Fi. maka.S. 42.Försvarets högskolor.FÖ. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk- 43. Politik mot arbetslöshet. A. tion. Jo. 44. Översyn tjänsteinkomstbeskattrtingen. av Fi. Löneskillnaderoch lönedislcriminering. 45.Trosa brytersig loss.Bytänkande eller demokratins Om kvinnor och män arbetsmarknaden. Ku. räddning. C. 8. Löneskillnader och lönedislcriminering. Om kvinnor 46.Vissa kyrkofrâgor. C. ochmän arbetsmarknaden. Bilagedel.Ku. 47. Konsekvenser av valmöjligheterinom skola, 9.Postlag. K. barnomsorg, äldreomsorg och primärvård.C. 10.En datalag.Ju. 48. Kommunalaverksamheter i egen förvaltningoch i ny l l Socialförsäkringsregister. S. kommunalaaktiebilag.En jämförande studie.C. . S. 12. Várdhögskolor 49.Ett år med betalningsansvar. kvalitet utveckling huvudmannaskap. U. 50. Serveringsbestämmelser. S. - - l3.Ökad konkurrens järnvägen. K. 51. Naturupplevelser utan buller en kvalitet att värna. - 14.EGoch våra grundlagar. Ju. M. 15.Svenska regler för internationell omfördelning av 52. Ersättning vid arbetslöshet. A. olja vid en oljekris. N. 53. Kostnadsutjämrting mellan kommuner. Fi. 16.Nya villkor för ekonomioch politik ekonomi- 54. Utvisning grund av brott. Ku. kommissionens förslag. Fi. 16.Nyavillkor för ekonomi ochpolitik ekonomi- kommissionens förslag. Bilagor. Fi. l7. Ägandet av radio ochtelevisioni allmänhetens tjänst.Ku. 18.Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 19. Kommunerna och miljöarbetet.M. 20. Riksbanken och prisstabiliteten.Fi. 21.Ökatpersonval.Ju. 22. Vad är ett statsrådsarbete värt Fi. 23.Kunskapens krona. U. 24. Utlänningslagen en partiell översyn. Ku. - 25.Sociala åtgärder för jordbrukare. Jo. 26. Handläggningen av vissa säkerhetsfrágor. Ju. 27.Miljöbalk. Del l och2. M. 28.Bankstödsnäumden. Fi. 29.Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. Fi. 30.Rätten till bistånd inom socialtjänsten. S. 3l.lommunemas roll alkoholomrâdet ochinom missbrukarvárden. S. 32.Ny anställningsskyddslag. A. BlÄtgärder för att förberedaSveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. Jo. 34.Förarprövare. K. 35. Reaktion mot ungdomsbrott. Del A ochB. Ju.

Statens offentliga 1993 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Utbildningsdepartementet En ny datalag.[10] Kursplanerför gnmdskolan.[2] EG och våra grundlagar.[14] Ersättningför kvalitetocheffektivitet. Ökatpersonval.[21] Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för - Handläggningen vissasäkerhetsfragor. av [26] grundläggande högskoleutbildning.[3] Reaktion mot ungdomsbrott. Del A ochB. [35] Vårdhögskolor Justitiekanslern. En översyn av .lKzsarbetsuppgifter kvalitet utveckling huvudmannaskap. [12] - - m.m. [37] Kunskapens krona.[23] Fri- ochrättighetsfrågor.Del A ochB. [40] Jordbruksdepartementet Utrikesdepartementet Livsmedelshygien ochsmåskaliglivsmedelsproduktion. Stymings-ochsamarbetsformerbiståndet. i [1] [6] Socialaåtgärderför jordbrukare.[25] Försvarsdepartementet Atgärderför att förberedaSverigesjordbruk och Lag om totalforsvarsplikt.[36] livsmedelsindustri for EG. [33] Försvaretshögskolor.[42] Arbetsmarknadsdepartementet Socialdepartementet Ny anställningsskyddslag. [32] Statligtstödtill rehabilitering av tortyrskadade Politik mot arbetslöshet.[43] flyktingar m. fl. [4] Ersättningvid arbetslöshet. [53] Bensodiazepinerberoendeframkallande psykofarmaka. - [5] Kulturdepartementet Socialförsäkringsregister. [ll] Löneskillnaderochlönediskriminering. Rättentill biståndinomsocialtjänsten. [30] Omkvinnoroch man på arbetsmarknaden. [7] Kommunernas roll alkoholomrádet ochinom löneskillnaderochlönediskriminering.Om kvinnor missbrukarvården. [31] och män arbetsmarknaden. Bilagedel.[8] Hâlso-ochsjukvårdeni framtiden tre modeller.[38] Ägandet av radioochtelevisioni allmänhetens tjänst. - Ett är med betalningsansvar. [49] [17] Serveringsbestämmelser. [50] Utlänningslagen en partiell översyn. [24] - En gräns för ñlmcensuren.[39] Kommunikationsdepartementet Utvisning grund av brott. [54] Postlag.[9] Näringsdepartementet Ökadkonkurrens järnvägen.[13] Förarprövare.[34] Svenskaregler för internationellomfördelning olja av vid en oljekris. [15]

Finansdepartementet

Civildepartementet Nya villkor för ekonomiochpolitik ekonomi- kommisionens förslag. [16] Trosabrytersig loss. Bytänkande eller demokratins Nya villkor för ekonomiochpolitik ekonomi- räddning.[45] kommisionens förslag. Bilagor. [16] Vissakyrkofrágor.[46] Riksbanken ochprisstabiliteten.[20] Konsekvenser valmöjligheter av inom skola, Vad är ett statsråds arbetevärt [22] barnomsorg,äldreomsorgochprimärvård.[47] Bankstödsnämnden. [28] Kommunalaverksamheteri egen förvaltningochi Fortsattrefonnering av företagsbeskattningen. kommunalaaktiebilag. En jämförandestudie.[48] Del 2. [29] Folk- ochbostadsräkning är 1990ochi framtiden.[41] Miljö- och naturresursdepartementet Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44] Acceptans ToleransDelaktighet.[18] Kostnadsutjämning mellankommuner.[53] Kommunerna ochmiljöarbetet.[19] Miljöbalk. Del 1 och2. [27] Naturupplevelser utan buller en kvalitet att värna. [51] -

rr r