Översyn av utlänningslagen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

OVERSYN

.. AV UTLANNIN GS- LAGEN

Statens

offentliga utredningar

Eä 1988:1

?§51

Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn

av

utlänningslagen

Betänkande av utredningen för översyn av utlänningslagen

Stockholm 1988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30

Allmänna Förlagets bokhandel: lnformationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5, Stockholm Tel: 08/739 95 65

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 Stockholm Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8.10-12.00 (externt och internt) 08/763 10 05 12.00-16.00 (endast internt)

ISBN 91-38-10104-1 ISSN 0375-250X

Graphic Systems AB, Göteborg 1988

Ti11 Statsrådet Georg Andersson

Regeringen bemyndigade den 12 februari 1987 statsrådet Georg Andersson att ti11ka11a en särski1d utredare med uppdrag att göra en i första hand teknisk översyn av utlänningsiagstiftningen. Med stöd av detta bemyndigande ti11ka11ades som utredningsman f. d. justitierådet Car1 Hoimberg.

Ti11 sekreterare i utredningen förordnades hovrättsassessorn Barbro Thorbiad och som biträdande sekreterare hovrättsassessorn E11a Nyström (fr.o.m. 1.7 1987). Utredningens assistent är Anne Baxter.

Utredningen får härmed över1ämna betänkandet (SOU 1988:01) Översyn av utiänningsiagen.

Stockhoim i januari 1988

Cari Hoimberg

Barbro Thorbiad

E11a Nyström

INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9

SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 15

1 INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 65

2 GÄLLANDE RÄTT . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 67 2.1 Inresa och viste1se . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 68 2.1.1 Visering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 68 2.1.2 Uppehå11sti11stånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 69 2.1.3 Arbetsti11stånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 72 2.1.4 Anstä11ningsti11stånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 73 2.2 Av1ägsnande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 74 2.2.1 Avvisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 74 2.2.2 Utvisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 75 2.2.3 Verkstä11ighet av av1ägsnandebes1ut . . . . . . . . .. 75 2.3 Asy1reg1er . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 76 2.3.1 Hand1äggning av asylärenden . . . . . . . . . . . . . . . . .. 79 2.4 Kontro11- och säkerhetsåtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 83 2.5 Ansvarsreg1er . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 85

_6-

FRAMLAGDA MEN INTE FÄRDIGBEHANDLADE LAGFÖRSLAG “... 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 87 Asyiutredningen (a) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 90 Asyistöd

-D BESTÄMMELSER OM ASYLÄRENDEN I VISSA ANDRA LÄNDER ... 91 å . i-l Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 91 -b . TV . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93 Norge å . O.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 95 Be1gien å . -D Canada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 97 -Iå . U1 Neder1änderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 99 å . C1 Schweiz . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 100 å . \I Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 101

KONVENTIONER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 105

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 105 F1yktingkonventionen 1966 års FN-konvention om medborgerliga och poiitiska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 106 rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 107 Europakonventionen

rekommendation angående harmonisering av

Europarådets nationella beträffande asy1 (1981) 108 procedurreg1er UNHCR:s rekommendationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 109

ALLMÄN MOTIVERING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 113 omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 114 Lagens för inresa och viste1se . . . . . . . . . .. 116 Förutsättningar

6.2.2 Passky1dighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 118 6.2.3 Visering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 118 6.2.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 119

Uppehå11sti11stånd

6.2.6 Återka11e1se . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 120 Asy1reg1er . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . H 122 6.3.1 Innebörden av asy1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 123 6.3.2 Grunder för asy1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 124 6.3.3 av asylansökningar . . . . . . . . . . . .. 124 Handiäggning 6.3.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 127 Direktavvisning 6.3.5 Munt1ig handiäggning hos invandrarverket 130

6.3.6 De1bes1ut . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . .. 135 6.3.7 Nivån på bes1utsfattandet inom invandrarverket 136 6.4 Beslut om av1ägsnande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 138 6.4.1 Avvisning e11er utvisning . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 138 6.4.2 Avvisning på grund av brott . . . . . . . . . . . . . . . .. 141 6.4.3 Utvisning på grund av asocia1itet . . . . . . . . . .. 142 6.5 Överk1agande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 143 6.5.1 Avvisningsärenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 144 6.5.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 146 Utvisningsärenden 6.5.3 Ärenden om resedokument och f1yktingförk1aring 146 6.5.4 Ti11ståndsärenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 147 6.6 Bes1utsmotiveringar och sekretess . . . . . . . . . . . . . . . .. 149 6.6.1 Motivering av bes1ut . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 149 6.6.2 Sekretess . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 151 6.7 Verkstä11ighetsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 153 6.8 Ny ansökan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 157 6.9 Kontro11frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 161 6.9.1 Asy1sökande utan identitets- och resehand1ingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 161 6.9.1.1 Förvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 163 6.9.1.2 Bevissky1dighet rörande resväg . . . . . . . . . . .. 166 6.9.1.3 Trovärdighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 167 6.9.1.4 Anteckning om ok1ar identitet i resedokument 167 6.9.1.5 Transportörens ansvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 168 6.9.2 Förvar av barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 169 6.9.3 Omhändertagande av returbi1jett . . . . . . . . . . . .. 171 6.9.4 Arbetsgivar- och bostadsanmä1ningar . . . . . . . .. 172 6.10 Ansvarsreg1er . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 173 6.10.1 Kostnader för en ut1ännings resa från Sverige 173 6.10.2 Påfö1jder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 175 6.10.2.1 Försvårande av verkstä11ighet . . . . . . . . . . .. 175 6.10.2.2 Organiserande av resor ti11 Sverige i vissa fa11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 176 6.10.2.3 Anstä11ning av ut1änning som saknar arbetsti11stånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 177 Biträde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 177 6.11.1 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 177 6.11.2 Ändringsförs1ag under behand1ing . . . . . . . . . .. 179

-g_

6.11.3 I vilka fa11 bör 0ffent1igt biträde förordnas? 181 6.11.4 Hand1äggningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 183 6.12 Terroristbestämme1ser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 184 6.12.1 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 184 6.12.2 överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 186 6.13 Ekonomiska konsekvenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 188 6.13.1 Invandrarverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 188 6.13.2 Rättshjä1pen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 189 6.13.3 Kostnader för nunt1ig hand1äggning . . . . . . . .. 189 6.13.4 Regeringskansliet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 189 6.13.5 Po1ismyndigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 189

6.13.6 Övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 190

7 SPECIALMOTIVERINGAR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 191

Bi1aga 1 Kommittêdirektiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 247

Bi1aga 2 Ut1ännings1agen (1980:376) . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 255

Bi1aga 3-4 Tab1åer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 283

FÖRKORTNINGAR fiyktingkonventionen 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga stäiining JK Justitiekansiern J0 Justitieombudsmannen Prop. Proposition

RB Rättegångsba1ken

RHL Rättshjä1ps1agen UNHCR FN:s fiyktingkommissarie Ut1F Utiänningsförordningen (1980:377) Ut1L Utiänningsiagen (1980:376)

_11_

SAMMANFATTNING

Den nu företagna översynen av utlänningslagen har främst syftat till att leda till sådana ändringar som kan bidra till att förkorta och att över huvud åstadkomma en handläggningstiderna förenkling och förbättring av regelsystemet. Det har inte varit aktuellt att förändra grundprinciperna för flykting- och invandringspolitiken.

I förhållande till den nuvarande utlänningslagstiftningen föreslås ändringar främst avseende handläggningen av asylärenden samt beträffande vilka regler som bör tas in i lag och vilka som bör framgå av förordning. Vidare har reglerna angående förvar delvis ändrats, liksom terminologin rörande beslut om avvisning och utvisning. Några mera genomgripande ändringar av det sakliga innehållet har i övrigt inte skett. Systematiken har däremot ändrats väsentligt. En del bestämmelser som nu finns i utlänföreslås upptagna i särskilda lagar. översynen har ningslagen resulterat i ett förslag till ny utlänningslag, en lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund, en lag om anställningstillstånd samt ändringar i sekretesslagen och rättshjälsplagen m.m.

Beträffande asylärenden föreslås till en början att det förslag till ändrade beslutsbefogenheter vid direktavvisning av asylsökande, som asylutredningen lagt fram i betänkandet (SOU 1986:48) Rättssäkerheten vid direktavvisningar, genomförs. Om en utlänning gör gällande att han vid en avvisning riskerar att utsättas

för politisk förföljelse eller att bli sänd till krigsskådeplats

_12_

eller annars inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där, får polismyndigheten inte fatta beslut om avvisning (avsnitt 6.3.3). Det ankommer i stället på invandrarverket att avgöra om förhållandena är sådana att utlänningen bör beviljas uppehållstillstånd. För att öka möjligheten till ett riktigt avgörande i första instans ges föreskrifter om muntlig handläggning (6.3.5) som skall leda till att sådan förekommer i betydligt större utsträckning än för närvarande. Kravet på fullständiga beslutsmotiveringar understryks. Genom en ändring i sekretesslagen ökas möjligheterna att lämna sådana (6.6.2). Även denna ändring är ägnad att stärka rättssäkerheten och ge utrymme för totalt sett kortare handläggningstider. Vida-

re föreslås ökade möjligheter att meddela uppehållstillstånd

innan ett ärende har färdigutretts. För att minska den för den

enskilde påfrestande väntetiden skall beslut om uppehållstill-

stånd kunna tas så snart det visar sig att utlänningen bör få stanna i Sverige, även om då frågan om utlänningen har rätt till asyl eller om han är flykting inte har utretts färdigt.

För att underlätta förståelsen och därmed också tillämpningen av asylreglerna har i lagförslaget angetts vad det innebär att få asyl i Sverige (6.3.1). Asylbestämmelserna har också samlats i ett kapitel i lagen. De nyss angivna ändringarna rörande beslutsbefogenheter, muntlig handläggning och beslutsmotiveringar bör ge bättre förutsättningar för ett materiellt riktigt beslut. Det har därför ansetts möjligt att ta bort de komplicerade reglerna om överlämnande och Övertagande av verkställighetsärenden (6.7). En sådan reform torde också vara nödvändig om inte handläggningstiderna skall förbli oacceptabelt långa. Hänsyn till

verkställighetsfrågan skall tas redan när beslut fattas om av-

visning eller utvisning. Det behov som ändå kan uppkonma att ändra lagakraftvunna beslut får i stället tillgodoses genom att

den som inger en ny ansökan om uppehållstillstånd därvid också

kan få det verkställbara beslutet inhiberat och t.o.m. upphävt (6.8).

_13_

regierna om förvar samt skyidigheten att stå för kostnaderna för en utiännings resa från Sverige har i viss utsträckning skärpts. Dessa ändringar har gjorts i syfte att minska missbruket att förstöra identitets- och resehandiingar. Förvarsregierna beträffande barn har förtydiigats och i viss mån inskränkts i förhåiiande ti11 nuvarande iagregier. Enligt den nuvarande iagen kan

en utiänning, som saknar exempeivis uppehå11sti11stånd, avvisas.

Ett sådant besiut måste fattas inom tre månader från utlänningens ankomst. Om utredningen tar iängre tid än så kan avvisning inte ske utan i stäiiet kan, på samma grund, utvisning komma i fråga. Då det är iämpiigt att det är grunden för besiutet som avgör viiken benämning besiutet bör ha, har avgränsningen melian avvisning och utvisning i viss mån ändrats (6.4.1). Beträffande verkstäiiighet anges i iagen att sådan i första hand ska11 ske genom att utiänningen bereds ti11fä11e att inom viss tid efter besiutet friviiiigt iämna 1andet. Bestämmeisen om ansvar för den som i vinningssyfte organiserar verksamhet, som syftar till att utiänningar, som saknar erforderliga tilistånd för inresa i Sverige, kommer hit, har skärpts. Vidare har de bestänmeiser om avvisning och utvisning i s.k. terroristärenden, som a11tsedan 1976 varit intagna i utlänningsiagen, åter sammanförts med bestämmeiserna i den s.k. särskiida spaningsiagen tili en särskiid iag (6.12). Även vissa bestämmeiser, som saknar direkt samband med i utiänningsiagen angivna förutsättningar för utiänningars visteise i Sverige, har förts ut ur utiänningsiagen (6.1).

De grundiäggande bestämmeiserna om skyidighet att ha pass, visering, uppehå11sti11stånd och arbetstiiistånd har angetts i 1ag i stä11et för att som nu i huvudsak regieras i förordning.

sáámâgweámlâäüøw

åüäüwåê»

i ., .

ásâtâvsâszâå

-15_

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 Försiag ti11 Utiänningsiag

utfärdad den Härigenom förordnas föijande.

1 kap Iniedande bestämmelser

1 § I Iagen reg1eras frågor rörande utiänningars inresa, vis-

te1se och anstä11ning i Sverige samt rätten ti11 asy1 här. I iagen anges också förutsättningar under viika en ut1änning kan aviägsnas från iandet.

Lagen ska11 ti11ämpas så att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskiit fa11.

2 § En ut1änning som reser in i e11er uppehåiier sig i Sverige

ska11 ha pass om inte regeringen föreskriver annat.

Regeringen utfärdar föreskrifter om vi1ka handiingar som får godtas som pass. Regeringen får också föreskriva att svenska myndigheter får utfärda pass för ut1änningar i vissa fa11.

3 § En ut1änning som reser in i e11er uppehå11er sig i Sverige

ska11 ha visering om inte 1. utiänningen har uppehåiistiiistånd i Sverige,

_15_

2. utiänningen är medborgare i Danmark, Fin1and, Is1and e11er Norge, 3. regeringen föreskriver annat.

4 § En utiänning får inte vistas i Sverige i mer än tre månader

utan att ha uppehå11sti1Istånd om inte

1. ut1änningen är medborgare i Danmark, Fin1and, Is1and e11er Norge, 2. regeringen föreskriver annat.

5 § En utiänning måste ha ti11stånd för att ha anstälining i Sverige e11er arbeta här på grund av anstä11ning utomiands (arbetstiiistånd) om inte 1. ut1änningen har permanent uppehå11sti11stånd i Sverige, 2. utlänningen är medborgare i Danmark, Fin1and, Isiand e11er Norge, 3. regeringen föreskriver annat.

2 kap Visering, uppehå11sti11stånd och arbetsti11stånd

1 § Visering innebär ti11stånd att resa in i och vistas i Sverige under den tid viseringen gä11er. Visering får ges för högst tre månaders visteise och får förenas med de föreskrifter som kan behövas.

2 § Uppehå11sti11stånd innebär ti11stånd att resa in i och

vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehå11sti11-

stånd) e11er utan tidsbegränsning (permanent uppehå11sti11stånd).

3 § Eniigt bestämmeiserna i 3 kap. har en utiänning i vissa

fail rätt att få uppehå11sti11stånd i Sverige (asy1).

4 § Uppehå11sti11stånd får ges ti11 1. nära anhörig ti11 svensk medborgare e11er tiil utlänning som är bosatt här,

_17_

2. en utlänning som, utan att omfattas av bestämmelserna i 3 kap., av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige, 3. en utlänning som erhållit arbetstillstånd eller som annars har särskild anknytning till Sverige.

Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.

5 § Uppehållstillstånd får inte beviljas, om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs eller prövas. Detta gäller dock inte 1. om utlänningen har rätt till asyl här eller 2. om utlänningen i Sverige skall återförena sig med nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt här och med vilken han tidigare sammanlevt utom riket eller 3. om utlänningen visar att han endast gör ett tillfälligt besök här eller 4. om det annars föreligger särskilda skäl.

Om det beträffande utlänningen föreligger ett beslut om avvisning eller utvisning som skall verkställas får ansökan om uppe-

hållstillstånd bifallas endast om ansökningen grundar sig på

omständigheter som inte prövats i ärendet om avvisning eller utvisning och 1. utlänningen har rätt till asyl här eller 2. det föreligger mycket starka skäl av humanitär art.

6 § Arbetstillstånd innebär tillstånd att såsom anställd utföra arbete i Sverige och ges för viss tid. Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall det avse ett visst slag eller vissa slag av arbete. Ett arbetstillstånd får förenas med de övriga föreskrifter som behövs. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd.

7 § Beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd

fattas av statens invandrarverk. Beslut om visering och uppehållstillstånd får fattas också av chefen för utrikesdepartementet.

_18_

Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, invandrarverket får medge andra myndigheter rätt att beviija sådana tiiistånd.

Vid handiäggning av frågor om arbetstilistånd som har principie11 betydeise e11er som i övrigt är av större vikt ska11 berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få ti11fä11e att yttra sig.

Att regeringen i vissa fa11 kan besiuta om tilistånd framgår av 6 kap. 4, 9 och 12 §§.

8 S Visering, uppehåiistiilstånd och arbetstiiistånd ska11

återka11as, om utiänningen iämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Återkaiieise ska11 dock inte ske om det kan antas att den oriktiga uppgiften inte inverkat på frågan om ti11stånd ska11 beviijas.

Visering, uppehåiistilistånd och arbetstiiistånd får också åter-

kailas, om utlänningen medvetet iämnat andra oriktiga uppgifter e11er svikiigen förtigit omständigheter som varit av betydelse för erhåiiandet av tiiiståndet. Återka11e1se får även ske om det föreiigger andra särskiida skäi, i fråga om uppehåiistiiistånd dock endast om utiänningen ännu inte rest in i Sverige.

Har utiänningen rest in i iandet får uppehå11sti11stånd också

återkaiias om utiänningen inte försörjer sig här i eniighet med vad som antogs b1i fa11et när tiiiståndet beviijades elier om

det skäiigen kan befaras att han kommer att begå brott i

Sverige. Återka11e1se av nu angivna skä1 får emellertid endast

ske om fråga därom väckts innan utiänningen har varit bosatt här

i två år.

Ett permanent uppehå11sti11stånd skaii återkaiias om utiänningens bosättning i riket upphör.

Återka11e1se besiutas av statens invandrarverk e11er av den myndighet som meddeiat tiliståndet. Tiilstånd som meddeiats av chefen för utrikesdepartementet får återkaiias endast av denne.

_19_

3 kap Asyl

1 S Med flykting avses i denna lag en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,

nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på

grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i första stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

2 S Med krigsvägrare avses i denna lag en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring.

3 § Med asyl avses i denna lag uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att 1. han är flykting, 2. han är krigsvägrare, eller 3. han, utan att omfattas av 1 §, inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och kan

åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta.

4 § Utlänning som avses i 3 § skall ha rätt till asyl. Asyl kan dock vägras om 1. det med hänsyn till vad som upplysts beträffande utlänningen eller av hänsyn till rikets säkerhet föreligger synnerliga skäl att inte bevilja asyl, 2. det beträffande utlänning som omfattas av 3 § 2 och 3 föreligger särskilda skäl att inte bevilja asyl, 3. utlänningen rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och med stöd av överenskommelse mellan de nordiska stater-

_20_

na angående passkontroll kan återsändas till det landet, såvida det inte är uppenbart att han inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där, 4. utlänningen före ankomsten till Sverige uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och om han återsänds dit är skyddad mot att utsättas för politisk förföljelse eller att sändas till ett land, där han riskerar sådan förföljelse, eller till hemlandet eller 5. utlänningen har särskild anknytning till annat land och där

är skyddad på sätt som anges i 4.

Regeringen får föreskriva att en utlänning som gör troligt att han endast rest igenom land som avses i första stycket 4 inte skall omfattas av bestämmelsen. Sådana föreskrifter får också meddelas för fall då omständigheterna beträffande utlänningens vistelse i det andra landet eller hans anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas asyl här.

5 § En flykting upphör att vara flykting om han

1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där

han är medborgare, 2. efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja för-

värvar det på nytt,

3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd, 4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 1 §, eller 5. inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd, där han är medborgare eller där han som statslös tidigare

hade sin vistelseort, på grund av att de omständigheter, som

medförde att han enligt 1 § var att anse som flykting, inte längre föreligger.

6 § Har en utlänning ansökt om asyl, får, om förutsättningar härför i övrigt föreligger, uppehållstillstånd beviljas, utan att ställning tas till om asyl skall beviljas eller på vilken grund en sådan ansökan skall beviljas. Om utlänningen i ett sådant fall önskar få bedömt, om han är flykting, men inte har

_21_

ansökt om fiyktingförkiaring, ska11 han skrift1igen anmä1a detta inom tre veckor från det att uppehåiistilistånd medde1ats.

7 S Statens invandrarverks handiäggning av ett asy1ärende ska11 vara nuntiig om en sådan hand1äggning måste antas vara av vä-

sent1ig betydeise för avgörande av frågan om uppehå11sti11stånd

och inte särski1da skäi ta1ar däremot.

Invandrarverket får förordna att även annan än utlänningen ska11

höras vid handiâggningen. Ersättning för instä11e1sen utgår

därvid en1igt vad som föreskrivs i 5 kap. 11 §.

8 § På begäran av en f1ykting ska11, när asy1 beviijas, i besiutet e11er i särskiid hand1ing anges att denne är f1ykting i behov av fristad i Sverige (f1yktingförk1aring). Statens invandrarverk ska11 utfärda fiyktingförkiaring också om sådan begärs

efter det att uppehå11sti11stånd medde1ats.

F1yktingförk1aring ska11 återka11as av invandrarverket om det

framkommer att ut1änningen inte behöver fristad i Sverige.

Regeringen utfärdar föreskrifter om resedokument för f1yktingar.

4 kap Avvisning och utvisning

1 § En utiänning får avvisas 1. om han saknar pass när pass krävs för inresa e11er visteise i Sverige, 2. om han saknar visering, uppehå11sti11stånd, arbetsti11stånd e11er särskiit ti11stånd som krävs för inresa, viste1se e11er arbete i Sverige, e11er 3. om det vid hans ankomst ti11 Sverige framkommer att han

tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderiigt

ti11stånd att resa in dit.

Avvisning eniigt första stycket 2 får inte ske av den som vid

ankomsten ti11 Sverige hade uppehå11sti11stånd.

_gg-

2 S En utiänning får vidare avvisas 1. om det kan antas att han kommer att sakna ti11räck1iga mede1 för sin visteise i Sverige e11er i något annat nordiskt 1and, som han tänker besöka, samt för sin hemresa, 2. om det med hänsyn ti11 hans föregående verksamhet e11er någon annan särskild omständighet skäiigen kan befaras att han kommer att begå brott i Sverige e11er i annat nordiskt 1and, e11er 3. om det med stöd av iagen (1971:176) om vissa internatione1- 1a sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske.

En utiänning får avvisas även i andra fa11 när det har begärts av den centra1a utiänningsmyndigheten i ett annat nordiskt Iand och det kan antas att han annars beger sig ti11 det 1and, som har begärt avvisning.

Avvisning eniigt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter utiänningens ankomst ti11 Sverige och inte om utiänningen har visering som gä11er e11er vid ankomsten ti11 Sverige

hade uppehå11sti11stånd.

3 § Ärende om avvisning prövas av statens invandrarverk om 1. utiänningen söker asy1 här, 2. ut1änningen är nära fami1jemed1em ti11 en utlänning som söker asy1 här, 3. avvisning har begärts av den centraia ut1änningsmyndigheten i annat nordiskt iand, e11er 4. utiänningen vistats i Sverige mer än tre månader från an-

komsten när fråga väcktes om hans aviägsnande.

I övriga fa11 bes1utar poiismyndigheten om avvisning. Om poiismyndigheten anser det tveksamt om avvisning bör ske ska11 ärendet över1ämnas ti11 statens invandrarverk. Regeringen får utfärda föreskrifter om när sådant över1ämnande ska11 ske.

4 § En ut1änning får utvisas ur riket, om han uppehåiier sig här efter det att hans uppehå11sti11stånd upphört att gä11a. Bes1ut härom meddeias av statens invandrarverk.

_23_

5 § Om en ansökan om uppehåilstiilstånd avsiås medan utiänning-

en befinner sig i Sverige ska11 samtidigt besiut meddeias om avvisning e11er utvisning om inte synneriiga skä1 taiar nnt detta.

6 § När statens invandrarverk e11er regeringen besiutar om avvisning e11er utvisning får besiutet förenas ned förbud för utiänningen att under viss tid återvända ti11 Sverige.

7 § En utiänning får utvisas ur riket, 1. om utiänningen döms för ett brott, på vi1ket kan föija fängeise i mer än ett år, eiier om domstoi undanröjer en vi11kor1ig dom e11er skyddstiiisyn som utiänningen har dömts ti11 för ett sådant brott, e11er

2. om utiänningen har begått ett brott, på viiket kan föija

fängeise en1igt denna 1ag e11er en1igt en författning som har utfärdats med stöd av lagen, samt omständigheterna vid brottet är försvårande eiier utiänningen under de senaste två åren före

brottet har begått brott av samma siag.

Utiänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärning-

ens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottsiig verksanhet här i riket e11er om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott bes1utas av den domstoi som handiäg-

ger brottmåiet.

Utvisas en utiänning, ska11 det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföijden för brottet bestäms. När en domstoi eniigt

34 kap. brottsbaiken besiutar att förändra en påföijd, som en

utiänning har dömts ti11 jämte utvisning, får domstoien även meddeia det besiut beträffande utvisningen, som förändringen av påföijd ger aniedning ti11.

8 § När en domstoi överväger om en utiänning bör utvisas en1igt 7 §, ska11 den ta hänsyn tili utiänningens 1evnads- och famiijeförhåiianden samt ti11 hur iänge han har vistats i Sverige.

_24_

En utlänning, som hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Detsamma gäller för medborgare i annat nordiskt land som vid den angivna varit tidpunkten bosatt här sedan minst två år.

Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han begått brott av synnerligen allvarlig beskaffenhet och det skulle medföra allvarlig fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här.

En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

9 § När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen utvisa en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelseort, av bostad och byte anställning samt anmälningsplikt.

I ärenden enligt första stycket skall hållas. Därvid förhandling tillämpas reglerna om förhandling i 5 kap.

10 § En dom eller ett beslut om utvisning 7 eller 9 § enligt skall innehålla förbud för att återvända till utlänningen Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om vilken dag förbudet upp-

hör att gälla och om den påföljd som överträdelsen av förbudet

kan edföra.

5 kap Kontroll- och tvångsåtgärder

1 § Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten om inte regeringen föreskriver annat.

_25_

Utlänningen skall också lämna polismyndigheten de upplysningar och förete de handlingar som är av betydelse för bedömningen av utlänningens rätt till inresa och vistelse i Sverige.

I samband med inresekontroll får en polisman undersöka en utlännings bagage, handresgods, handväskor och liknande om detta är nödvändigt för att utröna utlänningens identitet. Sådan undersökning får också ske för att utröna utlänningens resväg till Sverige, om denna är av betydelse för rätten att få resa in i och vistas i riket. En polisman får vid inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid mot bestämmelserna i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag.

Om inresekontrollen sker under medverkan av tullmyndighet eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen eller passkontrollanten ha sådan befogenhet som anges i andra stycket. Tulltjänstemannen eller passkontrollanten har under sådana omständigheter också samma rätt som en polisman har enligt 11 § polislagen (1984:387) att tillfälligt omhänderta en utlänning. En sådan åtgärd skall dock så skyndsamt som möjligt anmälas till en polisman för prövning av om omhändertagandet skall bestå.

2 § Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter

ansöker om uppehållstillstånd får polismyndigheten omhänderta

hans pass i avvaktan på att han får tillstånd att vistas i Sverige eller lämnar landet.

3 § En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av polisman visa upp sitt pass och i förekommande fall andra handlingar som visar att han har rätt att uppehålla sig i Sverige. Han är också är skyldig att efter kallelse av polismyndighet inställa sig hos myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här. Om utlänningen inte efterkommer en sådan kallelse får han hämtas. Om det med hänsyn till utlänningens personliga

-26_

förhå11anden e11er av annan anledning kan befaras att han inte

kommer att efterkomma en ka11e1se får han hämtas utan föregående

ka11e1se.

Kontro11åtgärder eniigt första stycket får endast vidtas om det finns an1edning att anta att utiänningen saknar rätt att uppehå11a sig här e11er annars särski1d aniedning ti11 k0ntro11 finns.

4 § För utredning i samband med inresa e11er utresa e11er viste1se här får utiänningen kvarhåiias, dock inte 1ängre än som är nödvändigt och inte i något fa11 1ängre än sex timmar om inte bes1ut om förvar medde1as.

5 § En utiänning som fy11t sexton år får tas i förvar om 1. hans identitet är ok1ar vid ankomsten ti11 Sverige e11er

när han därefter ansöker om uppehå11sti11stånd,

2. förvarstagandet är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i Sverige ska11 kunna genomföras, 3. det är sann01ikt att han kommer att avvisas e11er utvisas e11er besiut om avvisning e11er utvisning före1igger och det skä1igen kan antas att han annars konmer att hå11a sig undan e11er bedriva brottsiig verksanhet i Sverige.

6 § En utiänning under sexton år får tas i förvar endast om det är sannolikt att han kommer att avvisas e11er utvisas e11er om ett bes1ut om avvisning e11er utvisning före1igger och det 1. föreiigger en uppenbar risk för att han annars hå11er sig undan samt det är av särski1d vikt att verkstä11igheten inte fördröjs, eiler 2. skäiigen kan antas att han annars bedriver br0tts1ig verksanhet i Sverige.

Förvar får inte ske om det kan anses ti11räck1igt att ut1änningen stä11s under uppsikt eniigt bestämmeiserna i 8 §.

Ett förvarstagande som innebär att en ut1änning under sexton år och hans vårdnadshavare ski1js åt får ske endast om synneriiga skäl före1igger.

_g7-

7 § En utiänning får inte håiias kvar i förvar iängre tid än två veckor om det inte föreiigger synnerliga skäi för detta e11er om besiut har meddeiats om avvisning e11er utvisning. Om besiut om avvisning e11er utvisning meddeiats får utiänningen hå11as i förvar i högst två månader, om det inte föreiigger synneriiga skä1 för en iängre förvarstid.

8 § En utiänning kan, under de förutsättningar som anges i 5 eiier 6 §, i stä11et för att tas i förvar stä11as under uppsikt, om detta kan anses ti11räck1igt. Uppsikt innebär, att utlänningen åiäggs att på vissa tider anmäia sig för poiismyndigheten eiier lämna ifrån sig pass e11er annan iegitimationshandiing e11er föija andra särskiida föreskrifter. Om utiänningen inte föijer dessa föreskrifter får han tas i förvar.

9 § Ett besiut om förvar ska11 omprövas senast två veckor e11er, om besiut har meddeiats om avvisning e11er utvisning, två månader från besiutets dag. Ett besiut att stä11a en utiänning under uppsikt ska11 omprövas inom sex månader. Om utiänningen hå11s kvar i förvar e11er fortfarande ska11 stå under uppsikt skaii omprövning fortiöpande ske inom samma tider. Detsamma gä11er om ett besiut om avvisning e11er utvisning överkiagas. Om omprövning inte sker inom stadgad tid förfaiier besiutet om förvar e11er uppsikt.

Varje omprövning ska11 föregås av förhandiing om det inte med

hänsyn ti11 utredningens beskaffenhet eller andra särskiida omständigheter framstår som uppenbart att en sådan saknar betyddsa

Om en utiänning, som tagits i förvar, avvisas e11er utvisas, ska11 den myndighet som fattar besiutet pröva om utiänningen fortfarande ska11 hå11as i förvar e11er stå under uppsikt.

Finns det inte iängre skäi att hå11a utiänningen i förvar e11er under uppsikt ska11 åtgärden omedeibart hävas.

_23_

10 § Beslut om förvar e11er stä11ande under uppsikt fattas av den myndighet som handiägger ett ärende om uppehålistilistånd, avvisning e11er utvisning. Poiismyndigheten fattar besiut om förvar e11er uppsikt när besiut om avvisning e11er utvisning iämnats ti11 myndigheten för verkstäiiighet.

Utan hinder av vad nu sagts får bes1ut om förvar e11er uppsikt meddeias av statens invandrarverk i ett ärende där handiingarna inte översänts ti11 regeringen och av en poiismyndighet i ett ärende där handiingarna ej överlämnats ti11 invandrarverket.

Poiismyndigheten får också fatta besiut om förvar e11er uppsikt om det inte finns tid att avvakta den handiäggande myndighetens

besiut om tvångsåtgärd. Besiut med stöd av detta stycke ska11

anmäias ti11 den myndighet som handiägger ärendet och denna myndighet ska11 snarast pröva om åtgärden ska11 bestå.

11 § Förhandiing rörande förvar e11er uppsikt ska11 hå11as inför den myndighet som besiutar om förvar e11er uppsikt. Denna myndighet får bestämma att förhandiingen i stä11et ska11 hå11as av en domstol.

Vid förhandiingen ska11 utiänningen samt en representant för den myndighet som ska11 besiuta om förvar e11er uppsikt vara närvarande. Myndigheten får bestämma att även annan än utiänningen skall höras vid förhandiingen.

Den som instäiier sig har rätt till ersättning av aiimänna mede1 för kostnad och tidsspiilan. Förskott får beviijas på ersätt-

ningen. Frågor om ersättning e11er förskott prövas av den dom-

st01 e11er myndighet som håiier förhandiingen. Närmare bestämme1ser om ersättning och förskott meddeias av regeringen.

12 § Förhandiing vid förvaitningsdomstoi skal] ske med iakttagande i tiiiämpiiga deiar av vad som föreskrivs om muntiig handiäggning vid förvaitningsdomstoi. Förhandiing vid a11män domstoi ska11 ske med iakttagande i ti11ämp1iga de1ar av bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandiing i brottmål.

-29-

Utöver vad som föijer av 5 kap. 1 § rättegångsbaiken får rätten förordna att förhandiingen ska11 håiias inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandiingen kommer att förebringas uppgift, för viiken hos domstoien gä11er sekretess som anges i sekretessiagen (1980:100).

Förhandiing inför myndighet ska11 vara offentiig om utiänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranieder något annat.

13 § Poiismyndigheten får ta en utiännings fingeravtryck och fotografi om 1. utiänningen vid ankomsten tiii Sverige eiler när han därefter ansöker om uppehållstiiistånd, inte kan styrka sin identitet e11er 2. förutsättningar för förvarstagande föreiigger.

14 § Om en utiänning, som eniigt besiut meddeiat med stöd av denna iag endast får uppehåiia sig i viss dei av iandet, uppehå11er sig annorstädes i Sverige ska11 han genom polismyndighetens försorg föras ti11 piats där han får vistas.

6 kap Överkiagande n.m.

1 § Besiut av förvaitningsmyndigheter i ärenden eniigt denna iag får överkiagas endast i den mån det anges i detta kapitei.

2 § En poiismyndighets beslut om avvisning får av utiänningen överkiagas hos statens invandrarverk.

3 § Statens invandrarverks besiut i fråga om 1. avvisning e11er utvisning och i samband därmed behandiad

fråga om beviijande e11er återka11e1se av uppehåiistiiistånd,

2. fiyktingförkiaring och återkaiieise av fiyktingförkiaring får av utiänningen överkiagas hos regeringen.

_3g_

4 § När statens invandrarverk eller regeringen fattar beslut i ärende om avlägsnande får beslut fattas i fråga om uppehållstillstånd även om denna fråga ej tagits upp av utlänningen.

Regeringen får vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning också pröva om utlänningen skall förbjudas återvända till Sverige och för vilken tid ett sådant förbud skall gälla.

Om regeringen eller invandrarverket fattar beslut om avvisning eller utvisning får sådant beslut samtidigt tas angående utlänningens barn under sexton år, som står under utlänningens vårdnad, även om lägre instans ej prövat sådan fråga.

5 § En polismyndighets eller statens invandrarverks beslut angående förvar får överklagas till den kammarrätt som har att överpröva beslut av statens invandrarverk. Kammarrättens beslut får överklagas enligt bestänmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Beslut om förvar som har fattats av regeringen eller statsråd får av utlänningen överklagas till regeringsrätten.

Klagan enligt första eller andra stycket är inte inskränkt till viss tid.

6 § En dom eller beslut om utvisning på grund av brott får överklagas enligt vad som gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut i brottmål.

7 § En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning i ärende som handläggs enligt denna lag samt beslut att avvisa ombud eller biträde eller beslut i jävsfråga får överklagas. Beslut om ersättning överklagas hos kammarrätten.

8 § Finner statens invandrarverk att ett beslut, som verket meddelat som första instans, är oriktigt på grund av nya omstän-

digheter eller av någon annan anledning, får verket ändra beslu-

tet om det inte blir till nackdel för utlänningen.

_31_

Omprövning får ske även om bes1utet överkiagas hos regeringen. Sedan invandrarverket har överiämnat hand1ingarna i ärendet tili regeringen, får verket ompröva sitt besiut endast om regeringen begär yttrande från verket.

9 § Statens invandrarverk får överiämna ett ärende ti11 regeringens avgörande, om verket anser att särskiida skäi motiverar detta. Invandrarverket ska11 då bifoga eget yttrande i ärendet.

10 § En utiänning som har rätt att överk1aga ett bes1ut om avvisning e11er en dom eiier ett bes1ut om utvisning kan förkiara att han avstår från att överk1aga besiutet e11er domen (nöjdförklaring).

Nöjdförkiaring avges, i vittnes närvaro, inför den myndighet som meddeiat bes1ut, annan poiismyndighet e11er styresmannen vid en kriminaivårdsanstait e11er föreståndaren för ett häkte e11er den som tjänstgör i stäiiet för styresmannen e11er föreståndaren. Nöjdförk1aring får dessutom avges inför den domstoi som har medde1at dom e11er bes1ut om utvisning på grund av brott. Nöjdförkiaringen får dock avges inför en annan myndighet än den som har meddeiat besiutet endast om den som tar emot förkiaringen

har ti11gång ti11 en utskrift av besiutet eiier ett bevis om vad

det innehå11er.

En nöjdförkiaring kan inte återtas. Har utiänningen överkiagat bes1utet e11er domen, innan nöjdförkiaringen avges, ska11 hans ta1an anses återka11ad genom nöjdförk1aringen, såvitt rör utvis-

ningen samt, i förekommande fa11, uppehåiistillstånd och fiyk-

tingförkiaring.

11 § Om statens invandrarverk efter omprövning e11er på grund

av ny ansökan beviijar en ut1änning uppehå11sti11stånd, får

verket samtidigt upphäva ett mot utiänningen meddeiat bes1ut om avvisning e11er utvisning. Medde1ar invandrarverket tidsbegrän-

sat uppehåiistiiistånd utan att upphäva besiutet om avvisning

e11er utvisning får detta inte verkstäiias medan tiiiståndet gä11er.

_32_

Invandrarverket får inte upphäva domstois dom e11er bes1ut om utvisning e11er regeringens bes1ut om utvisning en1igt 4 kap.

9 § e11er meddeia uppehå11sti11stånd för den som utvisats genom

dom e11er besiut som nu sagts.

12 § En utiänning som utvisats på grund av brott kan efter ansökan hos regeringen få utvisningsbes1utet heit e11er de1vis upp-

hävt och bevi1jas uppehå11sti11stånd om han

1. har rätt ti11 asy1 här e11er 2. av andra särski1da skäl bör få stanna i iandet.

Om utvisningsbeslutet inte upphävs kan i fa11 som avses i första

stycket tidsbegränsat uppehå11sti11stånd meddeias. Utvisningsbe-

s1utet får inte verkstälias medan ti11ståndet gä11er.

13 § En ut1änning som med stöd av denna 1ag förbjudits att återvända tili Sverige under viss tid e11er för a11tid kan av statens invandrarverk ges särski1t ti11stånd att under kortare tid vistas här. Sådant ti11stånd kan, om särskiida skäi före1igger, ges även på ansökan av annan än utiänningen.

7 kap Verkstä11ighet och inhibition

1 § När avvisning e11er utvisning ska11 verkstä11as får en ut1änning inte sändas ti11 ett 1and där han riskerar att utsättas för po1itisk förfö1je1se e11er där han riskerar att b1i sänd

tiil krigsskådep1ats och en utiänning, som avses i 3 kap. 3 § 3,

får inte sändas tiii sitt hem1and. Inte he11er får utiänningen i nu angivna fa11 sändas ti11 ett 1and där han inte är skyddad mot att sändas vidare ti11 1and som nu avses.

Under förutsättning att det inte sku11e vara förenat med synneriigen a11var1iga följder för ut1änningen, såsom fara för iivet e11er risk för tortyr, får en utiänning sändas ti11 land som avses i första stycket, om det inte går att sända honom ti11 annat 1and och det sku11e vara förenat med a11var1ig fara för a11män ordning och säkerhet att 1åta honom stanna i Sverige.

_33_

Hinder mot verkställighet enligt första stycket föreligger inte heller om utlänningen har bedrivit verksanhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här och han inte kan sän-

das till något annat land.

2 § En utlänning som avvisas eller utvisas skall sändas till det land från vilket han kom till Sverige eller till sitt hemland. Om särskilda skäl föreligger får han i stället sändas till annat land.

3 § Om en utlänning som kommit till Sverige med fartyg eller luftfartyg avvisas därför att han saknar pass eller erforderliga tillstånd att resa in i riket eller medel för sin hemresa, får

han sättas ombord på fartyg eller luftfartyg med samma ägare

eller, i förekommande fall, inhyrare. Om det för att genomföra verkställigheten är nödvändigt att bevakningspersonal nedföljer skall även den beredas plats på fartyget eller luftfartyget.

Vägrar befälhavaren på fartyget eller luftfartyget att ta emot

utlänningen eller bevakningspersonalen får polismyndigheten förelägga honom lämpligt vite.

Första stycket gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen enligt 1 § inte får sändas.

4 S En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas utan hinder av att det överklagats. Statens invandrarverks beslut om avvisning eller utvisning eller domstols dom eller beslut om utvisning får verkställas fastän domen eller beslutet inte vunnit laga kraft, om utlänningen avgett nöjdförklaring.

Dom eller beslut om utvisning på grund av brott får inte verkställas förrän ådömd behandling i kriminalvårdsanstalt verkställts eller överflyttats till annat land.

5 § Statens invandrarverk får förordna att ett beslut om avvisning får verkställas utan hinder av att det överklagas (direkt-

_34_

avvisning), om det är uppenbart att grund för asy1 inte föreiig-

ger och att uppehålistiiistånd inte he11er ska11 beviijas på

annan grund.

Besiut om direktavvisning får endast om synneriiga skäi taiar för detta meddeias senare än tre månader efter utiänningens ankomst ti11 Sverige.

6 § Om en utiänning har överkiagat ett besiut om direktavvisning skaii statens invandrarverk pröva om verkstäiiigheten av besiutet ti11s vidare ska11 instäiias (inhibition). I samband med omprövning av ett sådant besiut får invandrarverket pröva om inhibition ska11 ske även om besiutet inte överkiagats. Prövning

av inhibitionsfråga ska11 ske innan handiingarna i ärendet över-

iämnas till regeringen.

7 § Vid prövning av en ansökan om uppehålistiiistånd från en utiänning, beträffande viiken det föreiigger ett besiut om avvisning eiier utvisning som ska11 verkstäiias, samt vid bifaii till en sådan ansökan, får statens invandrarverk förordna om att det tidigare meddeiade besiutet ti11s vidare inte får verkstäi- 1as.

Regeringen får vid prövning av ansökan om upphävande av domstois dom e11er besiut om utvisning eiier vid omprövning av ett besiut om utvisning eniigt 4 kap. 9 § förordna att det tidigare medde- 1ade besiutet ti11s vidare inte får verkstäiias.

Om särskiida skäl föreiigger får invandrarverket också i andra fa11 än som angetts i första stycket förordna om inhibition.

8 § Poiismyndighets besiut om avvisning, statens invandrarverks besiut om direktavvisning, domstois dom eiier besiut om utvisning och regeringens besiut om utvisning enligt 4 kap. 9 § skaii verkstäiias snarast möjiigt. Verkstäiiigheten ankommer på poiismyndighet eiier, i fråga om besiut av regeringen, annan myndighet som regeringen bestämmer.

_35_

En utiänning som inte får stanna i Sverige ska11, i andra fa11 än som avses i första stycket, Iämna landet inom två veckor e11er, vid utvisning, inom fyra veckor efter det att Iagakraftägande bes1ut föreiigger, om inte annat bestäns i besiutet.

Om utiänningen inte Iämnar iandet inom den föreskrivna tiden ska11 poiismyndigheten verkstä11a besiutet så snart det kan ske.

9 § Om en utiänning som har avvisats e11er utvisats med återreseförbud återvänder ti11 Sverige utan att ha fått ti11stånd ti11 detta e11er stannar kvar efter det att giitighetstiden för sär-

skilt ti11stånd att vistas i iandet utgått, ska11 bes1utet verk-

stäiias på nytt.

10 § När regeringen e11er invandrarverket prövar ärende om avvisning e11er utvisning ska11 hänsyn tas ti11 om ut1änningen på grund av bestämme1serna i 1 § inte kan sändas till visst 1and e11er om det annars föreiigger särski1da hinder mot verkstäilighet. I beslutet ska11 ges sådana anvisningar för verkstä11igheten som denna prövning kan föranieda.

11 § Om poiismyndigheten finner att verkstä11igheten inte kan genomföras, skail myndigheten underrätta statens invandrarverk härom. Invandrarverket får i sådant fa11 ge anvisningar för verkstä11igheten.

12 § Ett besiut om avvisning e11er utvisning ska11 anses verkstä11t om ut1änningen lämnat 1andet och bes1utet vunnit laga kraft.

Ett bes1ut om avvisning e11er utvisning, som inte meddeiats av aiimän domstoi, förfaiier, om det inte har verkstäiits inom fyra år från det att besiutet vann 1aga kraft.

Om en utiänning inte har kunnat anträffas för verkstäliighet av bes1ut som avses i andra stycket inom den där angivna tiden,

_35_

skall det vid senare prövning av om verkställighet får ske antas att verkställighet enligt första stycket skett inom fyraårstiden, om inte annat visas vara fallet.

8 kap Kostnadsregler och påföljder

1 § Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kostnaden för sin egen resa till den ort, dit han genom

myndighets försorg sänds eller åläggs resa. Detsamma gäller när

en utlänning, som endast får vistas i viss del av Sverige, genom polismyndighetens försorg förs åter till denna del.

Om en utlänning som kommit till Sverige med fartyg eller luftfartyg avvisas därför att han saknar pass eller erforderliga tillstånd att resa in i landet eller medel för sin hemresa, är ägaren eller, i förekommande fall, inhyraren av transportmedlet skyldig att utan ersättning från staten svara för utlänningens resa från Sverige samt för resekostnaden för bevakningspersonal som måste medfölja. Denna skyldighet kan efterges helt eller delvis om ägaren eller inhyraren visar att han haft skälig anledning att anta att utlänningen haft rätt att resa in i Sverige eller om det med hänsyn till kostnaden eller av andra skäl framstår som uppenbart obilligt att kräva ut kostnaden.

Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett

luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfartyget under dess uppehåll i Sverige och olovligen reser in i Sverige, är fartygets eller luftfartygets ägare eller inhyrare skyldig att svara för de kostnader som

uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige

under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige. Har fartyget utländsk ägare eller inhyrare är befälhavaren skyldig att å dennes vägnar svara för dessa kostnader, om det inte är uppenbart oskäligt.

_37_

2 § Till böter döms

1. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet

tillstånd och utan att inom föreskriven tid ha ansökt om ett sådant tillstånd, 2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd, utan att inneha ett sådant tillstånd.

3 § Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader, döms 1. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, 2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag, 3. den som i anmälan eller ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning som utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktig uppgift eller underlåter att tala om

något förhållande av betydelse,

4. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen, 5. den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbetstillstånd.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket 4 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

4 S Till fängelse i högst ett år eller, när onständigheterna är mildrande, till böter döms 1. den som försöker hindra verkställighet av beslut om utvisning enligt 4 kap. 9 §, 2. den som genom att dölja en utlänning eller genom annan sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, såvida gärningen har skett i vinningssyfte,

_33-

3. den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verk-

sanhet som är inriktad på att främja att utlänningar reser till

Sverige utan pass eller tillstånd till inresa i riket, 4. en utlänning som överträder föreskrifter som meddelats enligt denna lag eller enligt författning som utfärdats med stöd av denna lag om skyldighet att endast vistas inom viss del av landet.

Är brott som sägs i första stycket 3 grovt döns till fängelse i två år.

Ersättning som utgått till den som har begått brott enligt första stycket 2 och 3 ovan skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart obilligt.

5 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa,

till böter, döms en utlänning som uppehåller sig här fastän han

enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 4 kap. 7 eller 9 § inte har haft rätt att återvända hit eller stannar kvar här efter det att giltighetstiden för särskilt tillstånd att vistas i landet utgått. Detta gäller dock inte om utlänningen flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.

6 S Fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst, fastän denne inte har föreskrivet arbetstillstånd, skall, oavsett om ansvar utkrävs enligt 3 § första stycket 5, erlägga en särskild avgift.

För varje utlänning som avses i första stycket utgör avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upphörde. Har överträdelsen pågått under längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda omständigheter föreligger.

_39_

7 § Frågor om påförande av avgift enligt 6 § prövas av allmän domstol efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år efter det att överträdelsen upphörde. I frågor om sådan talan gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i rättegångsbal-

ken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än

böter och om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har förflutit efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Avgiften tillfaller staten.

Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift, som beräknas enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller

för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder får dock inte vid-

tas sedan fem år har förflutit från det beslutet vann laga kraft.

9 kap Särskilda bestämmelser

1 § Utöver vad som förut angetts i denna lag får regeringen utfärda föreskrifter om tillämpningen av lagen samt om 1. skyldighet att anmäla utlänningars vistelse eller anställning i Sverige,

2. sådana inskränkningar angående utlänningars rätt att vistas

inom vissa områden eller anställning i visst företag eller företag av ett visst slag som är nödvändiga med hänsyn till rikets säkerhet, 3. skyldighet för statens invandrarverk att överlämna vissa ärenden till regeringen.

Regeringen får utfärda föreskrifter om handläggning av ärenden enligt denna lag.

2 § Beträffande diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda av främmande makter i Sverige samt deras familjer och betjäning liksom främmande makters kurirer

_40_

ti11ämpas denna 1ag endast i den utsträckning som regeringen föreskriver.

I fråga om andra utiänningar, vi1ka är berättigade ti11 förmåner en1igt iagen (1976:661) om immunitet och privi1egier i vissa fa11, iakttas de inskränkningar som föijer av 3-5 §§ i den Iagen.

3 § Är Sverige i krig e11er krigsfara e11er råder sådana utomordentiiga förhå11anden som är föraniedda av krig e11er av krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen utfärda särski1da föreskrifter om utiänningars inresa och uppehåil i riket, utresa ur riket, rätt att ha anstäiining elier offentiigt förtroendeuppdrag här och av1ägsnande från riket samt om omhändertagande av ut1änningar i ansta1t e11er förläggning.

Har regeringen i andra fa11 än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om verkstäiiighet av avvisning e11er utvisning, som avviker från vad som föreskrivs i denna 1ag, e11er föreskrifter om omhändertagande av utiänningar i anstait e11er föriäggning, ska11 föreskrifterna, om riket inte kommer i krig, understäiias riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet. Annars föriorar de sin verkan. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från det att de understäiides, upphör de att gä11a.

4 § När ett ärende en1igt denna 1ag ska11 prövas av regeringen får inti11 dess att regeringen avgjort ärendet det statsråd som

ansvarar för dessa ärenden besiuta om tvångsåtgärder eniigt 5

kap. e11er om inhibition av ett aviägsnandebesiut.

5 § Bestämmeiserna i 17 § förvaitningsiagen (1986:223) tiiiäm-

pas i ärenden om visering, tidsbegränsat uppehålistiiistånd,

arbetstiiistånd och återkaiieise av permanent uppehå11sti11stånd endast när utiänningen är bosatt e11er annars vistas i Sverige.

-41_

Bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen tillämpas inte beträffande beslut om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Om handläggningen av ett ärende enligt denna lag är muntlig, får beslutet neddelas genom att avkunnas under den muntliga handläggningen eller genom att på tid som meddelas vid den muntliga handläggningen hållas tillgängligt hos den beslutande myndigheten. Avskrift av beslutet skall snarast sändas till utlänningen och dennes ombud. Tiden för överklagande räknas från den dag beslutet avkunnats eller hållits tillgängligt.

6 S Socialnämnden skall, på begäran av regeringen, statens invandrarverk eller en polismyndighet lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden och hans adress, om uppgif-

terna behövs i ett ärende om uppehållstillstånd eller för verk-

ställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.

Om utlänningen i ärende enligt denna lag åberopar intyg om sin psykiska eller fysiska hälsa, skall hälso- och sjukvårdsmyndighet på begäran av den myndighet som handlägger ärendet lämna upplysningar som kan vara av betydelse för att bedöma de i intyget lämnade uppgifterna.

7 S Den som vid handläggning av ärende enligt denna lag inför förvaltningsmyndighet eller domstol är tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget har fullgjorts i tjänsten. Frågan om ersättning prövas av den domstol eller myndighet som handlägger ärendet. Närmare bestämmelser om ersättning meddelas av regeringen.

8 § Regeringen får utfärda föreskrifter om hemsändande av utlänningar, som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall eller 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda.

_4g-

Övergångsbestämme1ser

Denna lag träder i kraft den , då utiänningsiagen (1980:376) upphör att gälia.

Om ett ärende har anhängiggjorts hos po1ismyndighet, statens invandrarverk e11er regeringen innan denna 1ag har trätt i kraft ti11ämpas fortfarande äidre 1ag. 85-89, 89 a, 90 och 90 a §§

ti11ämpas eme11ertid endast om fråga därom väckts dessförinnan.

Förekommer i 1ag elier annan författning uttrycken förpassning e11er förvisning, ska11 därmed avses utvisning en1igt 4 kap. 4 respektive 7 § i denna 1ag.

Förekommer i 1ag e11er annan författning hänvisning ti11 föreskrift, som har ersatts genom bestämme1se i denna 1ag, ska11 i stä11et den nya bestämme1sen ti11ämpas.

_43_

2 Försiag ti11 Lag om särski1da åtgärder ti11 förebyggande av vissa vå1dsdåd med internati0ne11 bakgrund

utfärdad den Härmed förordnas följande

1 § En ut1änning som kommer ti11 Sverige ska11 avvisas, om det finns grundad aniedning att anta att han ti11hör e11er verkar för en sådan organisation e11er grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn ti11 vad som är känt om hans föregående verksanhet e11er i övrigt före1igger fara för att han här i riket medverkar ti11 sådana hand1ingar som avses i det stycket.

I första stycket avses en organisation e11er grupp som, med hänsyn ti11 vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemiand använda vå1d, hot e11er tvång för po1itiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.

2 § Uppkommer fråga om att en ut1änning som kommer ti11 Sverige ska11 avvisas en1igt 1 §, ska11 poiismyndigheten genast överiämna ärendet ti11 regeringens avgörande. Innan regeringen avgör ärendet ska11 förhand1ing hå11as. Yttrande ska11 även inhämtas från statens invandrarverk, om det inte möter hinder på grund av att ärendet är synner1igen brådskande. Regeringen får dock utan föregående förhand1ing e11er hörande av invandrarverket bes1uta att icke avvisa ut1änningen eniigt 1 §.

_44_

Bes1ut om avvisning en1igt 1 § ska11 förenas ned förbud för ut1änningen att återvända ti11 Sverige under en viss tid e11er utan tidsbegränsning. I besiutet ska11 utiänningen uppiysas om vi1ken dag som förbudet upphör att gä11a.

Regeringen får medde1a närmare föreskrifter med riktlinjer för po1ismyndigheternas prövning av frågan om ett ärende ska11 överiämnas tili regeringens avgörande eniigt första stycket.

3 § En utiänning får utvisas ur riket, om det föreiigger sådana omständigheter som anges i 1 S.

Besiut om utvisning eniigt första stycket meddeias av regeringen. I sådana ärenden ska11 förhand1ing håiias. Yttrande ska11 inhämtas från statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är synneriigen brådskande.

4 § Besiut om utvisning en1igt 3 § ska11 förenas med förbud för ut1änningen att återvända ti11 Sverige. Därvid tiiiämpas bestämmeiserna i 4 kap. 10 § utiänningsiagen (0000:000).

5 § I ärenden om avvisning e11er utvisning eniigt denna 1ag får det statsråd, som ansvarar för sådana ärenden e11er den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besiuta om förhand1ing och bestämma om andra än utiänningen ska11 höras. Förhand1ingen ska11 hå11as vid Stockhoims tingsrätt e11er, om särski1da skä1 taiar mot att förhandiingen hå11s där, vid annan d0msto1 e11er förva1tningsmyndighet.

6 § Den domstoi e11er myndighet som hå11er förhandiingen ska11 uppdra åt en poiismyndighet e11er åt en särskiit utsedd person att vara ailmänt ombud vid förhand1ingen.

7 § Utiänningen och andra personer, som ska11 höras, ska11 ka11as ti11 förhandiingen. Om utiänningen hå11s i förvar, ska11 den domsto1 e11er förvaitningsmyndighet som hå11er förhandiingen bes1uta om hans instä11e1se. Har ka11e1se ti11 förhandiingen deigetts den som ska11 höras minst fyra dagar före förhandiingen

_45_

och utebiir den ka11ade utan att ha anmäit laga förfaii, får domstoien e11er förvaitningsmyndigheten besiuta om hämtning. Hämtning av någon annan än utiänningen får dock ske endast om ®tfMdi%a*wmmHiw üü.

8 § Vid förhandiingen ska11 noga utredas de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Ut1änningen ska11 få ti11fä11e att ange sin ståndpunkt och att uttaia sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

I fråga om förhandiing vid a11män domsto1 ska11, i den mån annat inte föijer av 5-7 samt 9 och 10 §§, i ti11ämp1iga de1ar gäila bestämmeiserna om bevisupptagning utom huvudförhandiing i brottmål. Utöver vad som föijer av 5 kap. 1 § rättegångsbaiken får rätten förordna att förhandiingen ska11 hå11as inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandiingen kommer att förebringas uppgift, för vi1ken hos domsto1en gä11er sekretess som avses i sekretesslagen (1980:100).

Förhandiing vid förvaitningsdomstoi ska11, om annat inte föijer av 5-7 samt 9 och 10 §§, ske ned iakttagande i ti11ämp1iga deiar av vad som föreskrivs om muntiig förhandiing vid sådan domstoi.

Förhandiing vid förva1tningsmyndighet ska11 vara offent1ig, om utlänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föran1eder något annat.

9 § För instä11e1se vid förhandiingen ska11 ut1änningen få ersättning av a11männa medei för resa och uppehäi1e, om det bedöms skäiigt med hänsyn tili hans ekonomiska förhålianden, den tid han har vistats i riket samt övriga omständigheter. Förskott får beviijas på ersättningen.

Andra personer som på kaiieise har instä11t sig vid

förhandiingen har rätt ti11 ersättning av aiimänna mede1 för kostnad och tidsspi11an med an1edning av instä11e1sen. Förskott får bevi1jas på ersättning för resa och uppehäiie.

_45_

Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget har fullgjorts i tjänsten.

10 § Frågan om ersättning eller förskott prövas av den domstol eller förvaltningsmyndighet som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

11 § En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 9 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

12 § En utlänning får tas i förvar om det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt denna lag eller beslut härom föreligger och det skäligen kan antas att han annars kommer att hålla undan eller bedriva brottslig verksamhet i sig Sverige. Är utlänningen under sexton år, får han inte utan synnerliga skäl tas i förvar.

Under de förutsättningar som anges i första stycket kan en utlänning ställas under uppsikt, om detta kan anses tillräckligt. Beträffande uppsikt gäller 5 kap. 8 § utlänningslagen i tillämpliga delar.

13 § Även om de i 12 § angivna förutsättningarna inte får en polisnyndighet ta en utlänning i förvar eller föreligger, ställa honom under uppsikt när fråga om avvisning skall överlämnas till regeringen enligt 2 § eller när det uppkommer

fråga om att utvisa utlänningen enligt 3 §.

Beslut med stöd av första stycket skall anmälas till regeringen, som snarast skall pröva om åtgärden skall bestå.

14 S När regeringen har beslutat om avvisning enligt 1 § eller utvisning enligt 3 § men det möter hinder som i 7 kap. 1 § utlänningslagen sägs mot att verkställa beslutet eller beslutet av annan särskild anledning inte bör verkställas, skall regeringen

-47-

förordna att verkstäiiighet ti11s vidare inte får ske. Avvisnings- e11er utvisningsbesiutet samt förordnandet att verkstäiiighet ti11s vidare inte får ske ska11 omprövas när det finns skäl ti11 detta.

15 § När fråga uppkommer om åtgärd som avses i 14 §, får det

statsråd som ansvarar för ärenden eniigt denna iag besiuta att verkstäiiighet inte ska11 ske innan regeringen har avgjort ärendet. Ett sådant besiut får även fattas av statens invandrarverk. Verket skaii då genast underrätta regeringen och anmäia ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.

16 § Besiut om avvisning e11er utvisning skall verkstäiias så snart det kan ske. Verkstäiiigheten ankommer på poiismyndighet. Regeringen får dock förordna att verkstäiiigheten ska11 ske genom annan myndighets försorg.

17 § Skali ett av regeringen meddelat besiut om avvisning

eniigt 1 § e11er utvisning eniigt 3 § på grund av förordnande

enligt 14 § ej verkstäiias, äger 19-22 §§ tiiiämpning beträffande utiänning som avses med besiutet. Regeringen får meddeia sådana föreskrifter som anges i 4 kap. 9 § första stycket utiänningsiagen för utiänningens vistelse i riket.

Har eniigt utiänningsiagen meddeiats besiut i andra fali än sådana som avses i första stycket om avvisning e11er utvisning och kan besiutet ej verkstä11as, får regeringen, om sådana omständigheter föreiigger beträffande utiänningen som avses i 1 §, förordna att 19-22 §§ skaii äga tiiiämpning och meddeia föreskrifter som sägs i första stycket.

Innan föreskrifter meddeias skaii förhand1ing hå11as. Därvid tiiiämpas reg1erna om förhandiing i 5-11 §§.

18 § I ärende eniigt denna 1ag gä11er i tiiiämpiiga delar vad i 5 kap. 7 och 9-14 §§, 6 kap. 1, 4, 5, 7 och 13 §§, 7 kap. 1-3,

_43_

9-11 §§ och 12 § första stycket, 8 kap. 1 § samt 9 kap. 4, 6 och 7 §§ utlänningslagen är föreskrivet.

19 § Finnes det vara av betydelse för att utröna huruvida organisation eller grupp som avses i 1 § andra stycket planlägger eller förbereder gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften, får utlänning, som avses i 17 §, underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av sådan utlänning får också tagas fingeravtryck och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyndighet. I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt

bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

20 § För ändamål som avses i 19 § första stycket kan rätten, om synnerliga skäl föreligger, meddela polismyndighet tillstånd att ta del av samtal till och från telefonapparat, som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av utlänning som avses i 17 §.

Rätten kan för ändamål som avses i 19 § första stycket, om synnerliga skäl föreligger, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänning, som avses i 17 §, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägseller annan befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan tillstånd av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

_49_

21 § Ti11stånd som avses i 20 § ska11 meddeias att gä11a viss tid ej överstigande en månad. Tiden räknas, vid ti11stånd ti11 te1ef0nav1yssning från den dag ti11ståndet deigavs teiefonanstaitens föreståndare och i övriga fa11 från den dag tiiiståndet meddeiades.

Fråga om ti11stånd prövas av Stockhoims tingsrätt på yrkande av rikspo1isstyre1sen. Rättens avgörande sker genom siutligt bes1ut. Sådant beslut går omedeibart i verkstäliighet. I fråga om förfarandet äger i övrigt bestämmeiserna i rättegångsba1ken

om förfarandet vid rättens prövning av fråga som under

förundersökning i brottmåi uppkommit om åtgärd eniigt 27 kap.

16 § nämnda ba1k motsvarande tiliämpning.

22 § Uppteckning som ägt rum vid teiefonaviyssning får ej granskas av annan än rätten, rikspo1isstyre1sen, poiisnyndighet e11er åk1agare. Innehå11er uppteckningen något som ej är av betydeise för det ändamåi som föran1ett aviyssningen, ska11 den i sådan dei efter granskningen omedeibart förstöras.

Försände1se eller annan handiing som omfattas av ti11stånd en1igt 20 S får ej närmare undersökas, öppnas e11er granskas av annan än rätten, rikspolisstyreisen, polismyndighet e11er

åk1agare. Hand1ing varom här är fråga ska11 undersökas snarast

möj1igt. När undersökningen har s1utförts, ska11 försändeise som finns hos befordringsansta1t ti11stä11as den tili vi1ken försändeisen är stä11d och annan hand1ing återiämnas ti11 den hos vi1ken handlingen påträffats, om ej bes1ag sker eniigt därom gä11ande bestämmeiser.

23 § Ti11 fängeise i högst ett år e11er, när omständigheterna är miidrande, ti11 böter döms 1. den som hjä1per en sådan utiänning som avses i 1 § att komma in i Sverige, 2. den som försöker hindra verkstäiiighet av besiut om avvisning en1igt 1 § e11er utvisning eniigt 3 §, e11er 3. en utiänning som överträder en sådan föreskrift som har meddeiats eniigt 17 §.

-50-

För försök eiler förberedeise ti11 brott som avses i första stycket 1 döms ti11 ansvar eniigt 23 kap. brottsbalken.

24 § Ti11 fängeise i högst ett år eiier, om brottet är ringa, tiil böter döms en utiänning som uppehåiier sig i Sverige, fastän han eniigt ett verkstäiit besiut om utvisning eniigt 3 § inte har haft rätt att återvända hit e11er stannar kvar efter det att giitighetstiden för särskilt tiiistånd att vistas i Sverige utgått. Detta gä11er dock inte om utiänningen har flytt hit för att undgå poiitisk förföijeise.

I ringa fa11 ska11 åtai för brott eniigt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkaiiat från a11män synpunkt.

Övergångsbestämmeiser

Denna 1ag träder i kraft den , då lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fa11 upphör att gä1- 1a.

Bestämmeiserna i 17 § första stycket tiiiämpas även när regeringen eniigt 73 § ut1ännings1agen (1980:376) eiier 8 § lagen

(1973:162) om särskiida åtgärder ti11 förebyggande av vissa

våidsdåd med internationeii bakgrund e11er 51 § tredje stycket utiänningsiagen (1954:193) har förordnat att avvisnings- eiier utvisningsbesiut ej ska11 verkstäiias. Bestämmeiserna i 17 § andra stycket är ti11ämp1iga också när besiut om avvisning e11er utvisning har meddeiats eniigt utiänningsiagen (1980:376) och när besiut om avvisning, förpassning, förvisning e11er utvisning har meddelats eniigt utiänningsiagen (1954:193).

Förekommer i lag e11er annan författning hänvisning ti11 föreskrift som har ersatts genom bestämmeise i denna iag, skaii i stä11et den nya bestämmeisen tiiiämpas.

-51_

3 Förslag ti11 Lag om anstäiiningstiiistånd

utfärdad den Härigenom förordnas föijande

1 § En utiänning måste ha tiilstånd för att ha anstäiining som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anstä11ningstiiistånd) om inte regeringen föreskriver annat.

2 § Anstäiiningstiiistånd ges för tjänstgöring i en befattning

på ett visst fartyg e11er på fartyg som ti11hör ett visst rederi. Tiiiståndet får förenas med de föreskrifter som behövs.

3 § Anstäiiningstiiistånd ges av arbetsmarknadsstyreisen. Ti11-

stånd får gessutom ges 1. av de sjömansförmediingar, som utses av regeringen e11er myndighet som regeringen bestämmer, och 2. av de svenska utiandsmyndigheter som chefen för utrikesdepartementet bestämmer.

Arbetsmarknadsstyreisen får återka11a ett anstäiiningstiiistånd om utiänningen medvetet har iämnat oriktiga uppgifter e11er svikiigen har förtigit vissa omständigheter e11er om det i övrigt föreiigger särskiida skäi.

_52_

4 § Den som har en utlänning i sin tjänst fast utlänningen inte har föreskrivet anställningstillstånd döns till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst sex månader.

5 § Fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst, fastän denne inte har föreskrivet anställningstillstånd, skall, oavsett om ansvar utkrävs enligt 4 § erlägga en särskild avgift.

För varje utlänning som avses i första stycket utgör avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upphörde. Har överträdelsen pågått under längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda omständigheter föreligger.

6 § Frågor om påförande av avgift enligt 5 § prövas av allmän domstol efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år efter det att överträdelsen upphörde. I frågor om sådan talan gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter och om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har förflutit efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Avgiften tillfaller staten.

Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift, som beräknas enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder får dock inte vidtas sedan fem år har förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den

_53_

4 Försiag tiil Lag om ändring i iagen (1966:293) om beredande av siuten psykiatrisk vård i vissa fa11

Härigenom föreskrivs i fråga om iagen (1966:293) om beredande av siuten psykiatrisk vård i vissa fa1)

gtt_18a S ska11 ha nedan angivna 1yde1se.

Nuvarande 1vde1se

Föreslagen Ivdeise

18a S

Har beträffande någon som är Har beträffande någon som är

patient enligt denna 1ag patient eniigt denna Iag besiut meddeiats om avvis- besiut meddeiats om avvisning e11er utvisning eniigt ning e11er utvisning en1igt utiänningsiagen (1980:376) utiänningsiagen (0000:00) e11er utiämning eniigt iagen e11er utiämning eniigt 1agen (1957:668) om utiämning för (1957:668) om utiämning för brott e11er lagen (1959:254) brott e11er iagen (1959:254) om utiämning för brott ti11 om utiämning för brott til] Danmark, Finiand, Isiand och Danmark, Finiand, Isiand och Norge e11er 1agen (1970:375) Norge e11er 1agen (1970:375) om utiämning ti11 Danmark, om utiämning ti11 Danmark, Finiand, Isiand e11er Norge Finiand, Isiand e11er Norge

_54_

Nuvarande 1yde1se Foresiagen 1yde1se

för verkstä11ighet av bes1ut för verkstä11ighet av beslut om vård e11er behandiing, om vård e11er behand1ing, ska11 han utskrivas, om det ska11 han utskrivas, om det begärs av den myndighet som begärs av den myndighet som ska11 verkstä11a bes1utet ska11 verkstä11a bes1utet och hans ti11stånd ti11åter och hans ti11stånd ti11åter sümummswniweh sådan verkstä11ighet.

Beträffande utskrivning som Beträffande utskrivning som nu sagts gä11er 17 §. nu sagts gä11er 17 §.

Denna 1ag träder i kraft den

5 Försiag ti11 Lag om ändring i Iagen (1971:176) om vissa internationeiia sanktioner

Härmed föreskrivs i fråga om 1agen (1971:176) om vissa

internati0ne11a sanktioner

gtt_15 § ska11 ha nedan angivna 1yde1se

Nuvarande 1yde1se Foreslagen 1xde1se

Regeringen får förordna att Regeringen får förordna att en utiänning som skäiigen en ut1änning som skä1igen kan antas ha hemvist i en kan antas ha hemvist i en

biockerad stat och ha begått biockerad stat och ha begåt

e11er avse att begå sådan e11er avse att begå sådan

handiing som står i strid hand1ing som står i strid mot förbud en1igt 3-8 § kan mot förbud enligt 3-8 § kant avvisas i den ordning som avvisas i den ordning som föreskrivs i utiänningsiagen föreskrivs i ut1ännings1agen (1980:376). (0000:000).

Denna 1ag träder i kraft den

,JH ut.” fil?!

än ?varm m .ms-aa :v55

:gas-m um» ?#99

ggirxöwüjzsbil :ga ?vw

_57-

6 Förs1ag ti11 Lag om ändring i rättshjä1ps1agen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjäipsiagen (1972:429)

gtt_41 och 43 §§ ska11 ha nedan angivna 1yde1se

Nuvarande 1yde1se Foresiagen 1yde1se

41 S

Rättshjäip genom offentiigt biträde bevi1jas i må1 e11er ärende

1. hos utskrivningsnämnd e11er psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 e11er 9 § e11er utskrivning en1igt 16 e11er 19 § iagen (1966:293) om beredande av s1uten psykiatrisk vård i vissa fal),

2. hos utskrivningsnämnd e11er psykiatriska nämnden angående inskrivning i e11er utskrivning från vårdhem e11er speciaisjukhus eniigt 35 § 1agen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveckiingsstörda,

3. angående beredande av vård eniigt lagen (1980:621) med särskiida bestänmeiser om vård av unga e11er 0mede1bart omhändertagande eniigt 6 § samma iag e11er angående upphörande av sådan vård en1igt 5 § samma 1ag e11er hos förvaitningsdomstoi vid överk1agande en1int 20 § första stycket 1 samma 1ag,

Nuvarande 1yde1se Föresiagen ivdeise

4. hos förvaitningsdomstoi angående beredande av vård en1igt iagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fa11, angående omedeibart omhändertagande en1igt 8 § e11er vid överkiagande av besiut om föriängning eniigt 16 § samma iag,

5. angående utvisning eniigt 5. angående utvisning en1igt

38, 43, 47 e11er 48 § utiän- 4 kap. 4 e11er 9 § utiänningsiagen (1980:376) samt ningsiagen (0000:000) e11er vid utredning hos poiismyn- 3 § Iagen (0000:000) om

dighet när fråga har uppkom- särskiida åtgärder ti11

mit om utvisning eniigt förebyggande av vissa våidsangivna iagrum, dåd med internatione11 bakgrund samt vid utredning hos poiismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning en- 6. angående avvisning eniigt iigt angivna iagrum, utiänningsiagen, dock ej hos poiismyndighet, såvida icke 6. angående avvisning eniigt an1edning föreiigger att utiänningsiagen e11er iagen

överlämna ärendet ti11 sta- om särskilda åtgärder ti11

tens invandrarverk e11er förebyggande av vissa vå1dsut1änningen eniigt 50 e11er dåd med internatione11 bak- 52 § samma lag håiiits i grggg, dock ej hos poiismynförvar iängre än en vecka, dighet, såvida icke ärendet ska11 grövas av statens invandrarverk e11er regeringen e11er aniedning föreiigger att överiämna ärendet

7. angående ti11 invandrarverket e11er

verkstäliighet eniigt utiänningsiagen, om utiänningen eniigt 5 kag. 5 aniedning föreiigger att e11er 6 § utiänningsiagen överiämna ärendet ti11 sta- e11er 12 e11er 13 § iagen om tens invandrarverk med stöd särskiida ti11

åtgärder

av 85 e11er 86 § samma 1ag förebyggande av vissa våidse11er hänskjuta ärendet dit dåd med internatione11 bak-

-59-

med stöd av 87 § samma 1ag grund håiiits i förvar Iänge11er om utiänningen eniigt re än en vecka, 50 e11er 52 § samma 1ag hå11its i förvar 1ängre än en vecka,

gl angående föreskrifter som Z;_angående föreskrifter som

meddeiats en1igt 13 §, 48 § medde1ats enligt 4 kag. 9 §

e11er 74 § andra stvcket ut)ännings1agen e11er 17 §

utiänningsiagen, Iagen om särskiida åtgärder

ti11 förebyggande av vissa QL angående hemsändande av våidsdåd med internationeii ut1änning med stöd av 104 § bakgrund,

första stvcket utiänningsia-

99. §4 angående hemsändande av utiänning med stöd av 9 kag. förverkande av

1QL_angående §_§_ut1ännings1agen,

vi11kor1igt medgiven frihet en1igt 26 kap. br0ttsba1ken, 9; angående förverkande av vi11kor1igt medgiven frihet

l1;_angående verkstäiiighet eniigt 26 kap. brottsba1-

utom1ands av frihetsberövan- ken, de påfÖ)jd eniigt iagen (1963:193) om samarbete med 19; angående verkstäiiighet Danmark, Fin1and, Isiand och utomiands av frihetsberövan-

Norge angående verkstä11ig- de påföijd en)igt 1agen

het av straff m.m. e11er (1963:193) om samarbete med iagen (1972:260) om interna- Danmark, Fin1and, Is1and och ti0ne1)t samarbete rörande Norge angående verkstä11igverkstäiiighet av br0ttmå)s- het av straff m.m. e11er dom, iagen (1972:260) om internati0ne11t samarbete rörande

12L_angående ut1ämning verkstä11ighet av brottmåis-

eniigt 1agen (1970:375) om dom, ut1ämning ti11 Danmark,

-5o-

Nuvarande 1yde1se Föres1agen 1yde1se

Fin1and, Is1and e11er Norge 11; angående ut1ämning enför verkstä11ighet av bes1ut 1igt lagen (1970:375) om om vård e11er behand1ing, ut1ämning ti11 Danmark, Fin1and, Is1and e11er Norge 1§; angående kastrering för verkstä11ighet av beslut eniigt Iagen (1944:133) om om vård e11er behand1ing, kastrering, om gi1tigt samtycke ti11 åtgärden ej lg; angående kastrering Iämnats, en1igt lagen (1944:133) om kastrering, om gi1tigt samtycke ti11 åtgärden ej 1ämnats,

14;_hos regeringen en1igt 1§; hos regeringen en1igt 1 § andra stycket 1agen 17 § andra stycket lagen om

(1975:1360) om tvångsåtgär- särski1da åtgärder ti11

der i spaningssyfte i vissa förebyggande av vissa våldsfall. dåd med internatione11 bak-

grund angående förordnande

om ti11ämpning av 19-22 §§ samma 1ag.

43 §

Rättshjä1p genom offent1igt biträde bevi1jas efter ansökan e11er då annars an1edning före1igger. Ansökan får göras av den som kan bevi1jas rättshjä1p och i må1 e11er ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får föra ta1an i må1et e11er ärendet.

Rättshjä1p bevi1jas och Rättshjä1p bevi1jas och biträde förordnas av den biträde förordnas av den myndighet som hand1ägger myndighet som handiägger må1et e11er ärendet. Dock mäeteHerämn®t.Dmk ankommer prövningen ankommer prövningen

_51_

Nuvarande Iydeise Föresiagen lydeise

i ärende hos sociainämnd i ärende hos sociainämnd e11er socia1 distriktsnämnd e11er socia1 distriktsnämnd eniigt 41 § 3 på iänsrätten, eniigt 41 S 3 på iänsrätten, i ärende som avses i 41 § 5-9 eiier 14 på rättshjäips- i ärende hos poiismyndighet nämnden, e11er statens invandrarverk

eniigt 41 S 5 elier 6 på

i ärende hos poiismyndighet invandrarverket, eniigt 41 § på iänsrätten

;g

samt

i ärende eniigt 41 § 8 på

i annat ärende hos regering- rättshjäipsnämnden, en än som avses i 41 § 5-9 eiier 14 på departements- i ärende hos poiismyndighet tjänsteman som regeringen en1igt 41 § 11 på iänsrätten bestämmer. samt

i ärende hos regeringen på departementstjänsteman som regeringen bestämmer.

Har myndigheten skiit måiet e11er ärendet från sig, äger under tiden ti11 dess taian fu11fö1jts e11er tiden för fu11fö1jd ut-

gått andra stycket motsvarande tiiiämpning.

Rättshjäip utgår även när taian fuiiföijs eiier meddeiat besiut

understäiis annan myndighets prövning eiier saken överiämnas ti11 annan myndighets avgörande.

Har rättshjäip beviljats i ärende vari besiutas om avvisning e11er utvisning eniigt utiänningsiagen e11er

_52_

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund gäller rättshjälpen till dess verkställighet av Ansökan om rättshjälp genom beslutet skett. offentligt biträde ges in till den myndighet som hand- Ansökan om rättshjälp genom lägger målet eller ärendet. offentligt biträde ges in Gäller ansökan ärende som till den myndighet som handavses i 41 § 5-9 eller 14, lägger målet eller ärendet. ges dock ansökan in till rättshjälgsnämnden.

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

Denna lag träder i kraft den . I ärende enligt utlänningslagen (1980:376) eller lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall tillämpas fortfarande äldre bestämmelser.

7 Försiag tili Lag om ändring i sekretessiagen (1980:100)

Härmed föreskrivs i fråga om sekretessiagen (1980:100)

att 7 kap. 14 § ska11 ha nedan angivna iydeise

Nuvarande iydeise Föresiagen lydeise

7 kap. 14 §

Sekretess gä11er för uppgift som rör utiänning, om det kan antas att röjande av uppgiften sku11e medföra fara för att

någon

utsätts för övergrepp eiier annat a11var1igt men som föranieds av förhåiiandet me11an utiänningen och utiändsk stat eiier myndighet e11er organisation av utiänningar.

Utöver vad som föijer av Utöver vad som föijer av första stycket gäiier sekre- första stycket gäiier sekretess i verksamhet för kon- tess i verksanhet för kontro11 över utiänningar och i tro11 över utiänningar och i ärende om svenskt medborgar- ärende om svenskt medborgarskap för uppgift om enskiids skap för uppgift om enskiids personliga förhåiianden, om personiiga förhåiianden, om det inte står kiart att det inte står kiart att uppgiften kan röjas utan att uppgiften kan röjas utan att den enskiide eiier någon den enskiide eiier

någon

honom närstående iider men. honom närstående iider men.

_54_

Nuvarande 1xde1se Föresiagen 1yde1se

lider men. I verksanhet för 1ider men. I verksanhet för kontr011 över utiänningar kontroli över ut1änningar gä11er sekretess också för gälier sekretess också för anmäian e11er annan utsaga anmä1an e11er annan utsaga av enski1d, om det kan antas av enski1d, om det kan antas att fara uppkommer för att att fara uppkommer för att den som har gjort anmäian den som har gjort anmä1an e11er avgivit utsagan e11er e11er avgivit utsagan e11er någon honom närstående ut- någon honan närstående utsätts för våid eiler annat sätts för vå1d e11er annat a11var1igt men om uppgiften a11var1igt nen om uppgiften röjs. Sekretessen gä11er röjs. Sekretessen gä11er gggk_inte bes1ut i ärende inte beslut i ärende som

som avses i detta stycke. avses i detta stycke. gm

uppgift för viiken gä11er sekretess eniigt detta stycke intagits i skäien ti11 ett beslut, får dock i besiutet förordnas att sekretessen för uppgiften ska11 bestå.

I fråga om uppgift i alimän handiing gä11er sekretessen i högst femtio år.

Denna 1ag träder i kraft den

_55_

1 INLEDNING

Enligt direktiven för utredningen (Dir. 1987:3, se bilaga 1) skall utredningen inom ramen för flykting- och invandringspolitiken, som denna har lagts fast av riksdagen (prop. 1983/84:144), göra en i första hand teknisk översyn av utlänningslagstiftningen. Framför allt bör förslag lämnas till ändringar som kan förkorta handläggningstiderna utan att berättigade anspråk på rättssäkerhet efterges. Även behovet av att åstad-

komma en mer överskådlig lagstiftning nämns särskilt i direkti-

ven, liksom möjligheten att skilja ut dels asylreglerna m.m.; dels terroristbestämmelserna till särskilda lagar. Av andra punkter som anges i direktiven bör nämnas åtgärder för att säkerställa, att asylsökande kan förete identitetshandlingar och

biljetter, och frågan om vem som skall svara för en avvisad

eller utvisad utlännings resa från Sverige. Till utredningen har från regeringen överlämnats skrivelser från statens invandrarverk, Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, diskrimineringsombudsmannen, rikspolisstyrelsen, Hotell- och restaurangförbundet, överbefälhavaren samt politiska organisationer i Åmål. Vidare har regeringen överlämnat en av invandrarverket företagen undersökning rörande förvarstaganden. Skrivelsen från organisationerna i Åmål kom utredningen till handa först den 15 december 1987 och har med hänsyn till den tid som stått till utredningens förfogande för att slutföra sitt uppdrag inte kunnat behandlas. Övriga skrivelser berörs i den allmänna motiveringen. Betänkandet inleds med en beskrivning av gällande rätt (avsnitt 2) och av redan framtagna men ej färdigbehandlade lagförslag inom nu ifrågavarande område (avsnitt 3). Därefter

_55-

redovisas översikt1igt asyiiagstiftningen i några andra iänder (avsnitt 4) samt konventioner m.m. av betydeise för utiänningsrätten (avsnitt 5). De aiimänna övervägandena återfinns i avsnitt 6. I det avsnittet anges ti11 en början vad utiänningsiagen föresiås innehålia (avsnitt 6.1). Därefter följer överväganden om inresa och viste1se (avsnitt 6.2), asyiregier (avsnitt 6.3), kriterier för aviägsnande (avsnitt 6.4), överkiagande (avsnitt 6.5), besiutsmotiveringar och sekretess (avsnitt 6.6),

verkstäiiighetsfrågor (avsnitt 6.7), möjiighet att få en ny

ansökan behandiad (avsnitt 6.8), kontroiifrågor (avsnitt 6.9), ansvarsregier (avsnitt 6.10), biträdesfrågor (avsnitt 6.11), terroristärenden (avsnitt 6.12) samt ekonomiska konsekvenser (avsnitt 6.13). Försiaget innehå11er också speciaimotivering (avsnitt 7) ti11 de ändringar som inte är av renodiat f0rme11 natur.

För att underiätta Iäsningen av betänkandet har ut1ännings1agen (1980:376 - Ut1L) bifogats betänkandet som biiaga 2. I bi1agorna 3-4 finns tabiåer över vilka bestämmeiser i nuvarande och föres1agen 1agstiftning som motsvarar varandra.

_57_

2 GÄLLANDE RÄTT

(1980:376 - har varit i kraft Ut1ännings1agen Ut1L) sedan den 1 ju1i 1980. Den har ändrats vid flera ti11fä11en, de mest omfattande ändringarna företogs 1984 (SFS 1984:595). Utlänningsiagen är i stora de1ar överensstämmande med 1954 års ut1ännings1ag, med de ändringar som gjordes i denna framför a11t under 1970ta1et.

Ti11 sin uppbyggnad är den en ramiag och utfy11ande bestämme1ser finns i ut1änningsför0rdningen (1980:377 - Ut1F). Vid antagandet av 1954 års 1ag utgick man ifrån att 01ika restriktioner för inresa och viste1se sku11e kunna komma att upphöra. Reg1erna byggdes mot den bakgrunden upp så att regeringen fick rätt att förordna om sådana inskränkningar. Samma principie11a förde1ning me11an iag och förordning återfinns i 1980 års ut1ännings1ag. Beträffande innehå11et i 1agstiftningen och bakgrunden ti11 denna vi11 jag främst hänvisa tili invandrarpo1itiska kommitténs betänkanden SOU 1982:49 Invandringspoiitiken - och SOU Bakgrund 1983:29 - Invandringspo1itiken Förs1ag samt prop 1983/842144. Riktiinjerna för invandrarpo1itiken framgår av prop. 1985/86:98. Nedan föijande redogöre1se är inte uttömmande. Med hänsyn ti11 utformningen av mitt uppdrag har jag särskilt uppmärksammat de reg1er och den praxis som påverkar asy1ärenden. Beträffande terroristbestämmeiser hänvisas ti11 den aiimänna motiveringen, avsnitt 6.12.

_53_

2.1 Inresa och vistelse

En utlänning ska11 ha pass och visering e11er uppehålistiiistånd

för att få resa in i och uppehåiia sig i Sverige. Föreskrifter om detta finns i utiänningsförordningen och har utfärdats av regeringen med stöd av bemyndigande i 1agen. I förordningen görs

också en rad undantag från framför a11t viseringstvånget.

2.1.1 Visering

innebär rätt att resa in i och vistas i Sverige under Visering en viss kortare tid. Utan viseringskravet sku11e det vara förenat med stora svårigheter att regiera invandringen. Eniigt behöver a11a utiänningar visering för att resa in i grundregein Undantagen från huvudregein, se 24 § Ut1F, är eme11er- Sverige. tid nycket omfattande. Visering kan ges såväi för rena turistbesök som för besök hos siäktingar e11er för att arbeta. Det kan också för att resa genom Sverige tiil ett annat iand. För ges att ska11 medges krävs i praxis att utiänningen kan visering här, inte kan antas komma att begå brott och inte försörja sig bryta mot utiänningsiagens bestämmeiser. Visering medges inte

he11er om utiänningen inte har uppehåiistiiistånd men kan antas

ha för avsikt att bosätta sig här. Grunderna för att neka visering överensst mmer i stort med de materieiia grunderna för avvisning. Den som beviijats visering kan därför inte avvisas på sådan materie11 grund, 29 S 3 st. Ut1L.

Visering beviijas av statens invandrarverk. Invandrarverket har också bemyndigat många utiandsmyndigheter att beviija visering. Ett sådant bemyndigande ger inte rätt att avslå en viseringsansökan. I vissa fa11 kan visering beviijas också av chefen för utrikesdepartementet.

Besiut i viseringsfrågor kan inte överkiagas. Invandrarverkets

styreise ska11 dra upp riktiinjer för praxis i Viseringsärenden. kan också överiämnas tili regeringen för avgö- Viseringsärenden

_59_

rande. Den som får avsiag på en viseringsansökan kan konnw in med en ny ansökan. En sådan brukar regeimässigt behandias på högre nivå inom verket.

2.1.2 Uppehåiistilistånd

Med stöd av 10 § Ut1L har i 30 § Ut1F föreskrivits att en utiän-

inte får vistas här utan uppehåiistiiistånd iängre tid än 3

ning månader, om han inte är medborgare i ett annat nordiskt land e11er barn ti11 en nordisk medborgare e11er tiil en person som

är bosatt här och har uppehåiistiiistånd. I utiänningsförord-

ningen finns också regier om när uppehå11sti11stånd får ges.

Ti11stånd får ti11 en början ges till fiyktingar, krigsvägrare och utiänningar som avses i 6 § Ut1L (se avsnitt 2.2). Vidare

får uppehå11sti11stånd ges om det finns andra skä1 av humanitär

art e11er har viss hit. får om utiänningen anknytning Siutiigen

tiiistånd beviijas för den som fått arbetstiiistånd e11er på

annat sätt har sin försörjning tryggad e11er som ska11 studera e11er göra besök här.

Regierna om uppehå11sti11stånd ta1ar såiedes utesiutande om att

tiiistånd får beviijas, inte att tiilstånd ska11 beviijas. För

de personer som omfattas av bestämmelserna i 3, 5 e11er 6 § Ut1L

före1igger eme11ertid i praktiken en sådan skyidighet. Under att de behöver skydd här får de inte nekas friförutsättning stad. Utiänningsiagen innehåiier också i 12 § en rege1 om att får nekas en person på grund av dennes vandei

uppehåiistiiistånd

endast om han för e11er kan antas föra ett asociait iiv här e11er kan antas begå brott här. Det får dock anses ok1art om detta medför, att en person, som en1igt gäliande praxis sku11e beviijas tiiistånd att bosätta sig här, även om nämnda omständigheter inte föreiigger.

Eniigt fast praxis ges regeimässigt uppehå11sti11stånd i famii-

jeåterföreningsfaii. Därvid tiiiämpas i princip det svenska famiijebegreppet och det är i första hand den s.k. kärnfamiijen

-7o-

som avses. Make och barn under 20 år till en person som är bosatt här (med erforderliga tillstånd) beviljas i regel tillstånd. Med make jämställs sambo, såväl i hetero- som homosexuella förhållanden. Föräldrar till en i Sverige boende person be-

viljas också som regel uppehållstillstånd om de är över 60 år

och om det inte finns ytterligare barn i hemlandet. Tillstånd kan också annars ges, om det finns starka humanitära skäl. Även andra släktingar kan få bosätta sig i Sverige om det finns särskild anledning, t.ex. om endast denne släkting finns kvar i hemlandet. Det bör tilläggas att tillstånd inte ges på grund av familjeanknytning i förhållande till en utlänning som behöver men ännu inte har beviljats uppehållstillstånd.

Den som har fått arbetstillstånd får som regel också uppehålls-

tillstånd, båda frågorna prövas i ett sammanhang. Det finns

också en möjlighet att ge uppehållstillstånd till en utlänning som på annat sätt har sin försörjning här tryggad. En person som

inte kan göra gällande någon särskild anknytning hit får emel-

lertid i allmänhet inte uppehållstillstånd även om han kan för-

sörja sig.

Uppehållstillstånd för studier ges i allmänhet endast för stu-

dier på eftergymnasial nivå och där utlänningen dels är antagen till viss utbildning, dels kan antas komma att lämna Sverige efter studietidens slut. Försörjningen skall också vara ordnad.

Uppehållstillstånd för besök ges t.ex. för släktbesök där avståndet till hemlandet eller andra särskilda skäl föranleder att besöket bör få äga rum under längre tid än tre månader.

Uppehållstillstånd kan också ges på grund av annan särskild

anknytning till Sverige än släktskap. Det kan t.ex. vara fråga

om personer som haft tidigare, långvarig vistelse i Sverige, personer som tidigare varit svenska medborgare eller barn till sådana.

_71-

Sedan 1981 gäller att uppehållstillstånd skall ha erhållits före inresan i Sverige. Den som söker uppehållstillstånd vid eller efter ankomsten eller som är här när ansökan prövas får avslag. Bestämmelsen infördes för att skapa bättre möjligheter för en konsekvent invandringspolitik. Vissa grupper har emellertid undantagits. Det är till en början utlänningar som omfattas av reglerna i 3, 5 eller 6 § UtlL. Vidare är utlänningar som skall bo tillsammans med en nära familjemedlem undantagna. Med nära familjemedlem avses som regel endast make/sambo och ogifta barn under 20 år. Det krävs dessutom att de har sammanlevt med varandra utom riket. Det senare kravet motiveras främst av att det

bör förhindras att utlänningen genom att ingå skenäktenskap får

uppehållstillstånd i Sverige. Genom att frågan om uppehållstill-

stånd prövas innan ankomsten till Sverige får myndigheterna ökad möjlighet att kontrollera att ett äktenskap verkligen är ett seriöst menat förhållande. Denna prövning kan självfallet inte bli grundlig. För att uppehållstillstånd skall beviljas krävs dock åtminstone att parterna har ett gemensamt språk och har träffats samt haft viss ytterligare kontakt med varandra. Därutöver tillämpas ett system med s.k. uppskjuten invandringsprövning, se vidare nedan. Undantag gäller också om det av andra skäl är av synnerlig vikt för utlänningen att få söka efter

ankomsten. Så kan vara fallet om det står klart att uppehålls-

tillstånd skall meddelas och det på grund av utlänningens hälsotillstånd är uppenbart orimligt att begära att han först återvänder till hemlandet. Undantag brukar också beviljas den som befinner sig här för besök och som bör få förlänga besöket.

Uppehållstillstånd kan vara permanent eller gälla för viss tid.

Sedan 1984 gäller att permanent uppehållstillstånd skall medde-

las utan föregående tidsbegränsat tillstånd, om bosättningen avses bli beständig eller i vart fall långvarig. Det enda undantaget gäller när s.k. uppskjuten invandringsprövning görs. Sådan tillämpas när det inte genast går att bedöma om bosättningen skall få fortsätta. Så anses vara fallet vid äktenskap eller sambo-förhållanden, där parterna inte tidigare bott tillsammans utanför Sverige. Vid uppskjuten invandringsprövning ges flera kortare tillstånd efter varandra. Först efter två år ges perma-

_7g-

nent uppehå11sti11stånd. I ailmänhet krävs då att äktenskapet aiitjämt består.

Uppehållstiilstånd beviijas av invandrarverket. Invandrarverket

kan ge polismyndigheten rätt att ge tidsbegränsade uppehåiis-

tiiistånd. Endast invandrarverket kan avslå en ansökan om uppe-

hå11sti11stånd. Bes1ut om uppehå11sti11stånd kan inte överkia-

gas. Ärende om uppehå11sti11stånd kan eme11ertid överiämnas ti11

regeringen för prövning. Frågor om uppehåiistiiistånd b1ir också

i praktiken bedömda av regeringen i samband med prövning av ta1an mot avvisnings- e11er utvisningsbesiut.

Permanent uppehå11sti11stånd ska11 återkaiias om utiänningens bosättning i Sverige upphör. För att möjiiggöra en k0ntro11 av

detta är de bevis som utfärdas om permanent uppehå11sti11stånd

tidsbegränsade ti11 tre år, se vidare avsnitt 6.2.6. Såväi tids-

begränsade som permanenta uppehå11sti11stånd kan också återkal-

1as om utiänningen har fått tiilståndet genom att Iämna faiska uppgifter och i vissa andra fa11, 17 § Ut1L.

2.1.3 Arbetsti11stånd

Ytteriigare ett viktigt e1ement i den svenska invandringspo1itiken är att en utlänning som regei ska11 ha arbetstiiistånd för att få arbeta här. Även i detta avseende är det regeringen som med stöd av bemyndigande i utiänningsiagen (20 §) har föreskrivit när arbetsti11stånd krävs.

Av sjä1va 1agen (20 §) föijer att den som har permanent uppehå11sti11stånd inte behöver ha arbetstiiistånd. Övriga bestämme1ser om sky1dighet att ha arbetsti11stånd finns i 46-49 §§ Ut1F. Nordbor behöver inte arbetstiiistånd. Genere11t sett avser undantagen personer som antingen har särskiid anknytning ti11 Sverige e11er ska11 utföra kortvariga arbeten inom vissa yrkesområden.

_73-

Arbetskraftsinvandringen från icke-nordiska länder är sedan början av 1970-talet mycket begränsad, se prop. 1985/86:98. Arbetstillstånd ges i princip endast till den som har även annan anknytning hit är möjligheten att få arbete samt till den som

skall utföra arbete inom ett område där det råder brist på ar-

betskraft.

Beslut i ärenden om arbetstillstånd tas enligt huvudregeln av invandrarverket. Verket skall emellertid i stor utsträckning samråda med arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetstillstånd skall som regel sökas före ankomsten till Sverige. Undantag från denna regel gäller i huvudsak i samma

fall som beträffande uppehållstillstånd, se ovan.

2.1.4 Anställningstillstånd

Utlänningslagen reglerar också anställning av utlänningar på svenska fartyg i utrikes fart. Detta har sin bakgrund i att den svenska arbetsmarknaden också omfattar yrkessjöfarten (prop. 1974:31). Reglerna om arbetstillstånd kan emellertid i flera

avseenden inte tillämpas vid anställning på fartyg, som uteslu-

tande går mellan utländska hamnar. Regeringen har därför bemyndigats utfärda särskilda regler om tillstånd för utländska medborgare som innehar anställning i sådana fall. Föreskrifter som rör denna typ av anställning har utfärdats genom kungörelsen

(1974:262) om anställningstillstånd för utlänning på svenskt

fartyg. Även här finns undantag för nordiska medborgare och för personer med särskild anknytning till Sverige. Om driften av ett fartyg överlåts till en utlänning kan arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, förordna att anställningstillstånd inte skall behövas.

Anställningstillstånd beviljas av sjömansförmedlingen i Göteborg.

_74_

2.2 Avlägsnande

Utlänningar kan under vissa förutsättningar hindras resa in i Sverige (avvisning) eller tvingas lämna landet (utvisning). Vilka dessa förutsättningar är regleras noga i utlänningslagstiftningen.

2.2.1 Avvisning

Den som kommer till Sverige utan att ha pass eller sådana tillstånd som fordras kan avvisas. Avvisning kan också ske om han inte har tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller i annat nordiskt land samt om han kan antas begå brott i Sverige

eller annat nordiskt land. Dessa och ytterligare några grunder

för avvisning finns i 28 och 29 §§ UtlL. Avvisning kan ske upp till tre månader efter utlänningens ankomst till Sverige. Beslut om avvisning måste emellertid tas så snart som möjligt efter det att det visar sig föreligga grund för det.

Ärenden om avvisning handläggs av polismyndighet. Som huvudregel gäller också att polismndigheten beslutar i ärendet. Från denna regel har emellertid gjorts undantag för vissa situationer, då ärendet skall överlämnas till invandrarverket. Har ett ärende överlämnats skall invandrarverket fatta beslut.

Om en utlänning åberopar politiska skäl för att få stanna i Sverige (dvs. skäl som anges i 3, 5 eller 6 § UtlL) skall ärendet som regel överlämnas till invandrarverket (33 § UtlL), se avsnitt 2.3.1.

Polismyndighetens avvisningsbeslut får överklagas till invandrarverket och verkets beslut till regeringen.

_75_

2.2.2 Utvisning

Invandrarverket kan besiuta om utvisning av en person som vistas här utan pass e11er tiiistånd när sådant fordras, 38 § Ut1L. Grunderna för utvisning är i princip sådana som kan 1äggas ti11 grund också för avvisning men avvisning får som nämnts inte ske när utiänningen vistats här mer än tre månader. Den som utvisas förbjuds i aiimänhet att återvända ti11 Sverige under viss tid, van1igtvis två år.

En utiänning kan också utvisas på grund av brott (40 § Ut1L) e11er asociaiitet (43 §).

Utvisning på grund av att ut1änningen begått brott får endast ske om brottet varit av viss svårhetsgrad och om det finns risk för fortsatt brottsiig verksamhet e11er om brottet är sådant att han inte bör få stanna här. Hänsyn tas också tiil utiänningens anknytning ti11 Sverige. Utvisningsfrågan avgörs av den domstoi som dömer i brottmå1et.

Utvisning på grund av asociaiitet bes1utas av a11män förvaitningsdomstol på taian av po1ismyndighet om utlänningen inte försörjer sig på äriigt sätt e11er är missbrukare och därför fariig. Även i dessa fa11 ska11 hänsyn tas ti11 ut1änningens anknytning ti11 Sverige.

Dom e11er besiut om utvisning som fattats av aiimän domsto1 e11er förvaitningsdomstoi får överkiagas en1igt vad som gä11er om dom e11er bes1ut i brottmåi respektive en1igt bestämmeiserna i förva1tningsprocess1agen (1971:291).

2.2.3 Verkstä11ighet av aviägsnandebesiut

Poiismyndighetens avvisningsbesiut får verkstä11as genast medan avvisningsbesiut i övrigt och utvisningsbeslut inte får verkstä11as förrän de vunnit 1aga kraft. Verkstä11ighet ska11 som regei ske tili det 1and från vi1ket ut1änningen kom till Sverige efter avvisningsbes1ut och ti11 hemiandet efter utvisningsbe-

_76_

s1ut, 81 § Ut1L. Vid verkstä11ighet ska11 eme11ertid a11tid beaktas att en utiänning inte får sändas ti11 ett land där han riskerar att utsättas för förfö1je1se, 77-80 §§ Ut1L.

Det är poiismyndigheten som handiägger verkstäiiighetsärenden. Om en utlänning gör gäilande att han, om han sänds til] ett visst 1and, kan utsättas för poiitisk förfö1je1se e11er b1i sänd ti11 krigsskådepiats e11er anför vissa andra omständigheter ska11 verkstä11ighetsärendet dock över1ämnas tiil invandrarverket, 85-86 §§ Ut1L. Ärendet ska11 inte över1ämnas om de nu åberopade skäien prövats i avvisnings- e11er utvisningsärendet e11er om de visseriigen inte prövats tidigare men är uppenbart oriktiga e11er kan 1ämnas utan avseende. Ett ärende ska11 också över1ämnas om det av annan an1edning t.ex. tungt vägande humanitära skäi, är tveksamt om e11er hur verkstäiiighet ska11 ske (89 § Ut1L). Om poiismyndigheten besiutar att ett ärende inte ska11 överiämnas ti11 invandrarverket kan utiänningen överkiaga det bes1utet ti11 verket, som vid bifa11 övertar ärendet. Om verket i ett överiämnat e11er övertaget ärende sku11e finna att verkstä11ighet bör ske kan besiutet överk1agas til] regeringen, om utlänningen anfört omständigheter som avses i 85 och 86 §§.

En mer ingående redogörelse för regierna om verkstä11ighet finns

i prop. 1985/86:133.

2.3 Asviregler

Bortsett från invandringen från andra nordiska 1änder består invandringen ti11 Sverige numera i mycket stor omfattning av personer som tvingats 1ämna sina hemiänder på grund av po1itisk förföijeise e11er andra iiknande förhå11anden. I utlänningsiagen anges vi1ka omständigheter som ska11 föreiigga för att ut1änningen ska11 ha rätt ti11 fristad här. Sådan fristad benämns i a11nänt ta1 asy1. I 1agen återfinns denna tenm endast i en rubrik medan sjäiva iagtexten ta1ar om fristad och skydd.

_77_

Till en början har enligt 3 § UtlL en flykting rätt att stanna i Sverige, om han behöver skydd här. I paragrafen definieras vem som är att anse som flykting. Definitionen överensstämmer med den som finns i 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga (flyktingkonventionen) jämte 1967 års protokoll anställning gående flyktingars rättsliga ställning. I paragrafen finns också en definition av vad där menas med förföljelse. Den betecknas och skall vara riktad mot som politisk förföljelse utlänningens liv eller frihet eller annars vara av svår beskaffenhet. Någon sådan definition finns inte i konventionen. Definitionen upptogs i svensk rätt genom 1954 års lag och är avsedd att medge en praxis vid tolkningen av begreppet förföljelse. Förfölgenerös jelse också diskriminering av viss intensitet. Som inbegriper exempel på sådan förföljelse har nämnts förbud mot religionsutövning, förbud att använda vanliga skolor samt avsevärt lägre livsmedelsransoner än för befolkningen i övrigt (SOU 1951:42, s. 170 och prop. 1954:134, s. 20).

Enligt 5 § UtlL har också krigsvägrare i allmänhet rätt att

stanna i Sverige. Vilka som omfattas av detta skydd framgår av

följande uttalande från föredraganden i prop. 1975/76:18 s. 107

då i första hand på dem som har avvikit från pågåen-

Jag syftar

de militärtjänst som äger rum på krigsskådeplats eller kan komma

att dit. Motsvarande bör i allmänhet gälla i fråga om

förläggas

den som har flytt från sitt hemland för att undgå att bli utta-

till militärtjänstgöring på krigsskådeplats. I det senare

gen fallet måste emellertid risken för krigstjänstgöring ha varit påtaglig. En förutsättning bör därför i allmänhet vara, att utlänningens hemland för krig eller står i begrepp att inleda krigshandlingar samt att utlänningen, om han hade stannat i sitt hemland, skulle ha löpt risk att bli inkallad till militärtjänstgöring på krigsskådeplats. Vapenvägrare i allmänhet bör således inte hänföras till nu berörda kategori.

Utöver flyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt andra som inte vill återvända till sitt hemland på grund av personer, de politiska förhållandena där. Skyddet för denna grupp regleras

_73_

i 6 § UtlL. Beträffande tolkningen av paragrafen kan främst hänvisas till prop. 1975/76:18 och 1983/84:144 s. 35-40. Här skall endast framhållas att det är fråga om personer, som inte varit utsatta för så svårartad förföljelse att de bör betraktas som flyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet utsatts för så svåra trakasserier eller riskerar sådana, att det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Paragrafen omfattar normalt inte den som tvingats lämna sitt land på grund av yttre aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter vara sådana att 6 § anses tillämplig.

Flyktingar, krigsvägrare eller utlänningar som avses i 6 § har emellertid inte en oinskränkt rätt att få stanna i Sverige. Inte ens en flykting anses ha rätt att välja vilket land han skall få skydd i. Han förväntas i princip söka asyl i det första land han kommer till efter flykten, om han i det landet är skyddad mot förföljelse eller att återsändas till förföljelselandet. En flykting som före ankomsten till Sverige vistats i ett sådant s.k. första asylland återsänds därför som regel till det landet. Första asyllands-principen kommer till uttryck i lagtexten genom att rätten att få stanna för nu avsedda utlänningar knutits till att de behöver skydd här. Så anses inte vara fallet om något annat land är första asylland. Om den asylsökande efter flykten från förföljelselandet vistats i mer än ett land är varje sådant s.k. tredje land att betrakta som första asylland i förhållande till det land han sist kommer till.

Första asyllands-principen tillämpas emellertid inte om utlän-

ningen enbart rest igenom något eller några andra länder på väg

till Sverige (en route-regeln). Det spelar inte någon roll om genomresan skett med flyg, tåg, bil eller på annat sätt. Tillfälliga avbrott i resan som utlänningen själv inte kunnat råda över som trafikhinder eller allvarlig sjukdom, medför inte att en route-regeln sätts ur spel. Det är dock utlänningen som skall visa att han endast rest igenom första asyllandet och att eventuella uppehåll varit av nyssnämnd art. Första asyllands-regeln

_79_

tillämpas inte heller om utlänningen har särskild anknytning till Sverige t.ex. genom att tidigare ha vistats här en längre tid eller genom att ha nära släktingar här men inte i första asyllandet. Dessa regler kom till uttryck i prop. 1983/842144 (se s. 43) vilken proposition antogs av riksdagen. I lagstiftningen har de kommit till uttryck i bestämmelser i 66 b § UtlF om att polismyndigheten skall överlämna ärenden när en route-regeln är tillämplig eller utlänningen har särskild anknytning till Sverige. I dessa fall kan direktavvisning således inte komma i fråga, se nedan avsnitt 2.3.1.

En flykting har rätt att få flyktingförklaring, 16 § UtlL, och resedokument, 5 § UtLF. Resedokument utfärdas i enlighet med 1951 års flyktingkonvention till en utlänning som uppfyller flyktingkriterierna i konventionen. Invandrarverket beslutar i

sådana frågor. Den som fått flyktingstatus behåller denna status

om inte grunderna för flyktingskapet ändras (4 § UtlL). En flyktingförklaring kan också återkallas om den erhållits genom falska uppgifter.

2.3.1 Handläggning av asylärenden

En ansökan om asyl görs hos den lokala polismyndigheten. Vad som avses med en asylansökan är inte angivet i lagtexten. Av bestämmelserna om uppehållstillstånd och asyl följer emellertid att den som begär tillstånd att få stanna i Sverige och som grund

härför åberopar sådana skäl som anges i 3-6 §§ UtlL ansöker om

asyl. håller snarast - inom timmar - ett

Polismyndigheten några

inledande förhör för att utröna utlänningens identitet och vilka

skäl som åberopas. Om polismyndigheten anser att det kan bli

fråga om avvisning enligt 28 eller 29 § UtlL skall ett mer ingående förhör hållas. Detta skall vara tillräckligt detaljerat för att kunna läggas till grund för en asylbedömning. Det tar i allmänhet en halv dag i anspråk men kan vara såväl kortare som

längre. Något offentligt biträde förordnas inte på detta sta-

dium.

-8[)-

Eniigt huvudregein i 33 § Ut1L ska11 ärenden där risk för po1itisk förföijeise åberopas som skä1 mot avvisning överiämnas tiil statens invandrarverk (SIV). Detsamma gä11er när utiänningen gör att han är krigsvägrare e11er att han inte vi11 återgä11ande vända ti11 sitt hemiand på grund av de poiitiska förhåiiandena där. I vissa situationer ska11 eme11ertid ärendet i stä11et

avgöras av poiismyndigheten. Så är fa11et när ut1änningens på-

stående om risk för poiitisk förföijeise e11er om krigsvägran etc. är uppenbart oriktigt e11er om skälen för att inte viija återvända ti11 hemiandet uppenbart kan Iämnas utan avseende e11er om det är att han i det 1and, ti11 viiket han uppenbart ska11 skickas, inte riskerar att sändas tili hemiandet e11er ti11 land där han iöper risk för förföijeise. Beträffande omav poiismyndighetens skyidighet att överiämna ärenden fattningen anförde föredraganden i prop. 1979/80:96, s. 51:

Eniigt min mening ger bestämme1sen inte utrymme för att underiåta att överiämna ett asyiärende tiil SIV:s prövning i andra fa11 än då i det enskiida fa11et varje risk för förföijeise framstår som utesiuten i hemiandet e11er - för det fa11 avti11 trede land - varje risk för vidaresändvisning övervägs ning ti11 hem1andet framst r som utesiuten i det iandet. Jag vi11 hänvisa ti11 att arbetsmarknadsutskottet i mars 1978 (AU 1977/78:30 s. 18) underströk att varje avvisnings- e11er verkstäiiighetsärende, i viiket fråga uppkommer om poiitisk förföi-

je1se e11er påföijder vid krigsvägran m.m., ska11 avgöras av SIV

och att får besiuta på egen hand endast i poiismyndigheterna fa11 då påstående om poiitisk förföijeise är uppenbart oriktigt. kunde utskottets mening Iämnas åsido

Utiännings påstående eniigt

endast i heit kiara fa11, exempeivis därför att han kom från ett iand där förhåiiandena utesiöt risk för förföijeise. Utskottet ansåg vidare att det med en sådan tiiiämpning inte fanns skäi att avstå från möjiigheten att snabbt verkstä11a avvisning i uppenbara fa11.

I dessa fa11 ska11 poiismyndigheten besiuta om avvisning, givetvis förutsatt att det inte finns andra skä1 för att få en ansö-

kan om uppehåiistiiistånd prövad i Sverige. Bes1ut om avvisning

får endast fattas av poiischef e11er annat högre poiisbefäl med Avvisningsbesiutet får verkstäiias utan hinder juristutbi1dning. av att det överkiagats, s.k. direktavvisning. I de fa11 där skäi åberopats av utiänningen måste dock besiutet poiitiska anmäias ti11 invandrarverket. Det får då inte verkstäiias förrän

_31_

invandrarverket förklarat att verket inte övertar ärendet. An-

mälningsförfarandet går som regei snabbt. Under tjänstetid över-

sänds handiingarna ti11 verket i aiimänhet via teiefax. Efter tjänstetidens s1ut kontaktas en jourhavande tjänsteman på verket per te1ef0n.

Om verket övertar ärendet förfaiier avvisningsbesiutet. Om ärendet inte övertas ska11 avvisningsbesiutet verkstäiias. Avvisningsbesiutet kan överkiagas och inhibition sökas. Utiänningen kan också samtidigt ned att besiut överkiagas, med stöd av 85, 86 elier 89 § Ut1L hos poiismyndigheten begära att verkstäliigheten ska11 instä11as och därvid anföra nya skäl för att ej sändas ut ur iandet. Om poiismyndigheten anser att det finns hinder mot verkstäiiighet skail ärendet överiämnas tili invandrarverket. Besiutar poiismyndigheten att inte överiämna ett ärende kan eniigt 89 a § Ut1L detta beslut överklagas ti11 invandrarverket. Ett sådant överkiagande medför inte automatiskt

någon inhibition e11er fördröjning av verkstäiiigheten. Vid

bestämmeisens tilikomst uttaiades emeiiertid (prop. 1985/86:133) att det skal] föreiigga mycket starka skä1 för att genomföra verkstäiiighet innan verket fått en ree11 möjiighet att ta över ärendet.

Även ett direktavvisningsbesiut kan som nämnts överkiagas, först ti11 invandrarverket och därifrån ti11 regeringen. Om inte inhibition meddeias verkstäils emeliertid besiutet även om det överk1agats.

Om ett ärende överiämnats ti11 e11er övertagits av invandrarver-

ket piaceras utiänningen i aiimänhet på en utredningsföriägg-

ning. Under visteisen på denna ska11 i princip förhöret med den asyisökande göras färdigt. Även detta förhör hå11s av po1ispersonai. Sedan poiisens utredning överiämnats till verket kan

besiut tas i frågan om uppehålistiiistånd. Ibiand görs emeiier-

tid kompietterande utredningar, på begäran av utiänningen e11er dennes biträde eiier på verkets initiativ.

_32_

I de fail redan poiisens utredning ger vid handen att uppehåiistiiistånd kommer att medde1as förordnas inte något rättshjäipsbiträde. Om det emeiiertid förefaiier osäkert om uppehå11sti11stånd kan ges aktuaiiseras frågan. Detta sker dock regeimässigt först när poiisförhören är avsiutade.

Om invandrarverket avsiår en begäran om uppehåiistilistånd fattas i rege1 också ett besiut om avvisning e11er utvisning (38 § Ut1L). Eftersom besiut om avvisning måste fattas inom tre månader från ankomsten ti11 Sverige (31 § Ut1L) är det med nuvarande arbetsbeiastning hos verket i alimänhet utvisning som är aktue11t.

Aviägsnandebesiutet kan överkiagas till regeringen. Om regeringen finner att invandrarverket fattat ett feiaktigt bes1ut upp-

hävs utvisningsbesiutet. Det ankommer därefter på verket att

meddeia uppehåiistiiistånd.

Efter en ändring av utiänningsiagen den 1 juii 1986 kan invandrarverket efter omprövning sjäiv ändra ett av verket neddeiat negativt besiut även efter det att det överkiagats. Förutsättningarna härför är att det inte medför någon fördröjning av ärendet jämfört med en regeringsprövning och att verket antingen inte översänt handiingarna i ärendet e11er att regeringen begärt yttrande från verket.

Om regeringen faststäiier avvisnings- e11er utvisningsbesiutet ska11 detta verkstä11as. Bestämmeiser om verkstäiiighet återfinns i 77-94 §§ Ut1L samt i 67-78 §§ Ut1F. Det är eniigt dessa bestämmeiser och eniigt av rikspoiisstyreisen utfärdade anvisningar som poiismyndigheten handiägger verkstäiiighetsärendet och som överkiagande och dyiikt regieras. I enlighet med dessa anvisningar håiis i aiimänhet först ett verkstäliighetsförhör för att utröna ti11 vilket iand utiänningen bör sändas, inom vilken tid besiutet skaii vara verkstä11t och om det finns hinder mot att verkstäiia besiutet. Om det föreiigger s.k. po1itiska verkstäiiighetshinder som inte prövats tidigare är po1ismyndigheten skyidig att överiämna ärendet tiil invandrarverket.

_33_

Detsamma gäller om det finns andra skäl att inte genomföra verkställigheten eller om det är tveksamt hur verkställighet skall ske, 89 § UtlL. Skyldigheten att överlämna föreligger även om utlänningen inte begär att ärendet skall överlämnas eller verkställigheten inställas. Om utlänningen själv begär att ärendet

skall överlämnas och polisen inte går med på detta kan polisens

beslut att inte överlämna ärendet överklagas till invandrarverket, som då kan överta verkställighetsärendet. Om verket beslutar att inte överta ärendet kan ett sådant beslut inte överklagas. Verkets beslut i ett överlämnat eller övertaget ärende kan dock överklagas till regeringen om utlänningen har åberopat att politiska verkställighetshinder föreligger.

2.4 Kontroll- och säkerhetsåtgärder

I utlänningslagen finns en rad föreskrifter med syfte att säkerställa att utlänningslagens bestämmelser följs. Lagen innehåller regler om yttre och inre utlänningskontroll och om förutsättningarna för att en utlänning skall få utsättas för frihetsinskränkningar i samband med handläggning av ärenden enligt utlänningslagen.

Med yttre utlänningskontroll avses den kontroll som sker i samband med utlänningars ankomst och inresa. Vid denna kontroll skall klargöras vem utlänningen är och om han har rätt att resa in i Sverige. Bestämmelser om detta finns i 7 och 8 §§ UtlL. Utfyllande föreskrifter har meddelats i utlänningsförordningen. Huvudpunkterna i reglerna är att utlänningar skall ha pass när de kommer hit samt, i förekommande fall (jfr avsnitt 2.1) visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Eftersom ifrågavarande tillstånd måste sökas redan före resan till Sverige har kontroll av utlänningar som fått sådana tillstånd gjorts redan före ankomsten. Såväl de som har tillstånd som övriga är skyldiga att ge polismyndigheten de upplysningar som kan behövas för att bedöma utlänningens rätt att resa in. Utlänningen skall också förete biljett, om han har sådan. Biljetten kan i vissa fall tas om hand till dess det står klart om utlänningen skall

-84_

få stanna i Sverige (8 a §). Under liknande förutsättningar kan också en utlännings pass tas om hand (8 b §). I samband med inresekontroll får också slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel undersökas.

Den inre utlänningskontrollen innebär kontroll av att utlänningar som redan har rest in i Sverige har rätt att vistas här. En utlänning är därför skyldig att visa upp pass för polismyndigheten och också att inställa sig på polisstation för att fullgöra denna skyldighet samt lämna upplysningar om sin vistelse här. För att en polisman skall få begära att ett pass visas upp måste det finnas någon anledning till misstanke om att utlänningen inte har rätt att vistas i Sverige eller annars finnas skäl att göra en kontroll.

Enligt 8 c § samt 50 a §§ UtlL får i vissa fall fingeravtryck och fotografi tas av en utlänning, utan att denne misstänks för brott. Förutsättningarna är att utlänningen inte kan styrka sin identitet vid ankomsten eller när han senare söker uppehållstillstånd eller att det föreligger förutsättningar för förvarstagande.

En utlänning får enligt 50 § UtlL tas i förvar om det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas eller när verkställbart beslut om avlägsnande har fattats. Därutöver krävs att det finns risk att utlänningen håller sig undan eller begår brott här eller att hans identitet är oklar. Om utlänningen är under 16 år eller har med sig ett barn under 16 år som han är vårdnadshavare för får förvarstagande ske endast om det föreligger synnerliga skäl. Sådant kan vara att förvarstagandet är helt nödvändigt, t.ex. för att en verkställighet skall kunna genomföras. En utlänning som kan tas i förvar kan i stället ställas under uppsikt som innebär att han åläggs att lämna ifrån sig sitt pass, anmäla sig till polismyndigheten eller iaktta de andra föreskrifter som kan behöva meddelas för att uppsikten skall vara effektiv. Uppsikt bör alltid användas i stället för förvar om det kan anses tillräckligt med sådana åtgärder. Detta

_85_

föijer indirekt av bestämmeisen i 1 § om att Iagen a11tid ska11 tiiiämpas så att utiänningen inte utsätts för mer ingripande åtgärder än som är nödvändigt.

2.5. Ansvarsregier

I utiänningsiagen finns också reg1er om föijderna i vissa avseenden av att Iagens regier överträds. I 95-98 §§ finns bestämmeiser om att den som överträder iagens föreskrifter kan ådömas böter e11er i vissa fail fängeise. Den som anstä11er en utiänning som saknar arbetstiiistånd kan ådömas böter e11er fängeise och ska11 därutöver eriägga en särskiid avgift, 99 a-b §§. Även juridiska personer ska11 utge sådana avgifter. Det är straffbart att hjäipa en utiänning att resa in i Sverige i strid mot lagens bestämmeiser. Vidare kan en person som i vinningssyfte hjäiper utiänningar, som saknar pass e11er tiiistånd för inresa, att resa ti11 Sverige ådömas böter e11er fängeise för detta.

I lagen regieras också vem som ska11 betaia resan från Sverige om en utlänning avvisas e11er utvisas. Bestämmeiser om detta finns i 99 §. Primärt är det utiänningen sjäiv som ska11 stå för kostnaden. I en dei fail är innehavaren av det transportmede1, med vi1ket utiänningen kom tili Sverige, skyidig att transporte-

ra utiänningen från Sverige igen (82 S Ut1L). I dessa fa11 ska11

transportören sjäiv stå för kostnaden.

_37_

3 FRAMLAGDA MEN INTE FÄRDIGBEHANDLADE LAGFÖRSLAG

3.1 Asyiutredningen

Asyiutredningen föreslår i sitt siutbetänkande (SOU 1986:48) Rättssäkerheten vid direktavvisningar förändringar rörande de1s po1ismyndigheternas r011 i bes1utsfattandet, dels rättshjäipen.

En1igt utredningen ska11 poiismyndigheten inte få fatta avvisningsbes1ut i ett ärende, där utiänningen åberopar de politiska förhå11andena i sitt hem1and som grund för att få stanna i Sverige. Detsamma ska11 gä11a om det är fråga om en nära famiijemediem ti11 en sådan ut1änning. Nu angivna ärenden ska11 överiämnas ti11 invandrarverket. Om invandrarverket vid sin prövning finner, att de åberopade skä1en är uppenbart ogrundade, ska11 verket ange detta i sitt bes1ut. Besiutet får då verkstä11as även om det överkiagats. En asyiansökan ska11 en1igt asyiutredningen anses vara uppenbart ogrundad om ut1änningen saknar a11a förutsättningar för att få bifa11 ti11 sin ansökan. Förhå11andena ska11 vara så klara och oomtvistiiga att en prövning i högsta instans måste anses sakna varje mening. Stäiiningstagandet kan grunda sig på en materieii bedömning av omständigheterna i det enskiida ärendet. Det kan också göras mot bakgrund av svensk asyirättslig praxis.

Asyiutredningen anser, att poiismyndigheten aiitjämt ska11 sköta förhöret av utiänningen i asy1ärendet. Om p01ismyndigheten anser att det kan b1i fråga om en direktavvisning, ska11 eniigt försiaget utiänningen genast underrättas om detta. Poiisen ska11

_gg_

i sådana fall också anmäla behov av rättshjälpsbiträde till rättshjälpsnämnden och även när den överlämnar ärendet till invandrarverket ange att ärendet är brådskande, eftersom det kan bli aktuellt med direktavvisning. Invandrarverkets beslut om direktavvisning skall kunna överklagas till regeringen. Regeringen skall dock enligt förslaget inte kunna meddela inhibition i sådana ärenden. Detta skall i stället göras av invandrarverket som också föreslås få en i lag reglerad skyldighet att alltid pröva inhibitionsfrågan om ett direktavvisningsbeslut överklagas. Grunden för asylutredningens ställningstaganden är dels de internationella rekommendationer som säger, att beslut i asylärenden alltid skall fattas av den centrala utlänningsmyndigheten, dels rättssäkerhetskraven i sig, dels effektivitetsskäl. Beträffande innehållet i de internationella rekommendationer som finns på området hänvisas till avsnitt 5 nedan.

Asylutredningen anser att många asylärenden är av så komplicerad beskaffenhet att de, för att bli riktigt bedömda, måste avgöras

av invandrarverket. Någon praktisk möjlig metod att göra skill-

nad mellan sådana fall och fall av så klar natur att de kan avgöras även av personer utan särskild sakkunskap anser utredningen inte att det finns. Utredningen pekar också på att det utvecklats olika praxis i olika polisdistrikt. Utredningen anser vidare att det kan befaras att det nuvarande anmälningssystemet i praktiken leder till att varken polisen eller invandrarverket anser sig ha det fulla ansvaret för besluten. Dessutom ökar enligt utredningen rent undermedvetet benägenheten att fatta negativa beslut, om man vet att de ändå kommer att granskas av en överinstans innan de verkställs. Detta kan i sin tur leda till att fler direktavvisningsbeslut fattas än som varit lagstiftarens mening. Beträffande effektiviteten anför utredningen, att den borde öka genom att det inte längre skulle kunna förekomma att direktavvisning omintetgörs genom att polisen, i stället för att fatta ett befogat avvisningsbeslut, överlämnar ärendet till verket.

Nästan alla remissinstanser har varit positiva till att invandrarverket skall besluta om avlägsnande i ärenden där s.k. poli-

_gg_

tiska skäl anförs. Flera av dem har eme11ertid gjort gä11ande att detta i och för sig inte sku11e öka rättssäkerheten eftersom poiismyndigheten är kompetent att avgöra ärenden som är he1t ogrundade. De, som är av denna uppfattning, påpekar också, att bes1ut i asyiärenden a11tid fattas av po1isbefä1 med stor erfarenhet och juridisk utbi1dning. Det har också framförts att det föres1agna systemet kan medföra förseningar och att p01isens arbetsbörda och faktiska befattning med ärendena i praktiken inte minskar. Några remissinstanser anser också att det finns andra möjiigheter att komma ti11 rätta med den rättsosäkerhet som för närvarande kan anses föreiigga. En möjiighet som framförs är att höja nivån på beslutsfattandet hos invandrarverket. Prövningen av anmä1da ärenden sku11e därigenom b1i säkrare. också bättre utbiidning av förhörs1edare och bes1utsfattare och tätare kontakter me11an verket och poiismyndigheterna förordas.

Åtski11iga remissinstanser är kritiska mot utredningens tolkning

av begreppet uppenbart ogrundad. Det görs gä11ande att uttrycket getts en annan innebörd av FN:s fiyktingkommissaries exekutivkommittê, som anser att en asyiansökan är uppenbart ogrundad endast om den är kiart bedrägiig e11er saknar samband med sådana omständigheter som berättigar ti11 asy1. Ifrågavaran-

de remissinstanser ansåg också att det sku11e innebära en omfat-

tande utökning av rätten att besiuta om direktavvisning, om stä11ningstagandet får grundas på en materie11 bedömning av omständigheterna i det enski1da fa11et e11er på svensk asy1rättsiig praxis.

Flera remissinstanser har funnit det oföreniigt med inhibitionsbegreppet och också he1t otiilfredsstäiiande att den instans som meddeiat ett bes1ut om aviägsnande också ska11 ta stä11ning tili om detta ti11s vidare inte ska11 gäiia och att överinstansen inte ska11 ha möj1ighet att fatta ett bes1ut om inhibition.

Beträffande föresiagna ändringar rörande rättshjäip hänvisas ti11 avsnitt 6.11.

_90_

3.2 Asvlstöd

I en ti11 1agrådet i december 1987 över1ämnad remiss föres1år

regeringen, att ett enhet1igt system för bidrag tiil asylsökande införs. Asy1sökande, som är berättigade ti11 ekonomiskt stöd en1igt det föres1agna systemet, kommer inte att ha rätt tiil s0cia1hjä1p. I stä11et får den asy1sökande disponera en möb1erad bostad varjämte han erhå11er ett visst dagbidrag. Dagbidraget är avsett att täcka utgifterna för mat, kiäder och dylikt. Härutöver kan särskiit bidrag utgå för b1.a. den asy1sökandes resor ti11 sitt ombud, under förutsättning att dessa är nödvändiga för utredningen i asyiärendet.

_91_

4 BESTÄMMELSER OM ASYLÄRENDEN I VISSA ANDRA LÄNDER

Nedanstående redogöreise tar sikte främst på handiäggningen av asyiärenden i iänder med iikartad struktur i invandringen som Sverige. För en redogöreise av a11männa regier om invandring och utiänningskontroii i utiändsk rätt hänvisas ti11 invandrarpoiitiska kommitténs betänkande 1982:49 Invandringspo1itiken - Bakgrund.

4.1 Danmark

Den danska utiänningsiagstiftningen är från 1983. Den har avseende asyiärenden ändrats i viktiga avseenden 1984, 1985 och 1986.

Eniigt iagen har såväi konventionsfiyktingar som utiänningar, som kan åberopa fiyktingiiknande skä1 mot att behöva återvända ti11 hemiandet (s.k. de facto-fiyktingar) rätt ti11 asyi i Danmark. Detta gäiier emeiiertid inte om den asyisökande redan har fått e11er kan påräkna fiyktingstatus i annat 1and e11er, genom iångvarig visteise e11er på annat sätt, har mycket stark anknytning ti11 annat iand, där han kan få skydd. Besiut tas i första instans av utiänningsdirektoratet och kan därifrån överkiagas till fiyktingnämnden. Fiyktingnämnden har som ordförande en

domare från högsta domstoien. I övrigt ingår representanter för

justitie-, utrikes- och inrikesdepartementen samt för Dansk fiyktinghjäip. Denna organisation är ett samiingsorgan för de o1ika danska organisationer, som arbetar med flyktingfrågor. En av fiyktinghjäipens piatser disponeras av FN:s fiyktingkommis-

-92 ..

sarie. En asyisökande har rätt till offentiigt biträde men först sedan direktoratets handiäggning har avsiutats.

Eniigt 1agens ursprung1iga 1yde1se sku11e a11a asyisökande höras inför nämnden, som var bes1utsför med sju iedamöter. En asyisökande hade en ovi11kor1ig rätt att stanna i Danmark ti11 dess iagakraftägande bes1ut om aviägsnande föreiåg.

Dessa reg1er i förening med en stark ökning av antaiet asy1sökande ti11 Danmark iedde ti11 a11t iängre handiäggningstider. Regierna har därför successivt ändrats.

Ti11 en början infördes en möjiighet att avgöra uppenbart ogrundade ansökningar inför en mindre dei av nämnden och möjiighet att avgöra ett ärende utan muntiig förhandiing. Hösten 1985 infördes vidare möjiighet ti11 direktavvisning. En ut1änning kan en1igt dessa bestämmeiser avvisas direkt och utan möjiighet att överk1aga, om hans ansökan om asy1 bedöms vara uppenbart ogrundad. Besiutet fattas av en tjänsteman vid direktoratet, som först ska11 sammanträffa med ut1änningen. Direktavvisningen får endast verkstä11as efter samtycke av en representant för dansk fiyktinghjäip. Ett bes1ut om direktavvisning kan inte överk1agas. Antaiet asy1sökande ti11 Danmark fortsatte eme11ertid att öka och i oktober 1986 utökades möjiigheterna ti11 direktavvisning. Eniigt de nya regierna kan en utlänning, som kommer tili Danmark, avvisas vid ankomsten, om han saknar pass e11er visering, även om han gör en asyiansökan. Direktavvisning kan ske så snart utiänningen före ankomsten ti11 Danmark vistats i ett annat iand än hemiandet och där varit skyddad mot förföijeise. Med visteise räknas också transitering via en internationeii fiygpiats och detta oavsett om utiänningen överhuvudtaget iämnat flygplanet. Utiänningen anses bara ha tiiiräckiigt skydd i länder som är bundna av fiyktingkonventionen. Den som avvisas en- Iigt dessa regier hänvisas tili att söka asy1 genom dansk ut- 1andsbeskickning. Möj1igheter att få bifa11 tiii en sådan ansökan är eme11ertid mycket små. Samtidigt infördes regler om att den som transporterar utiänningar, som saknar pass e11er visum,

_93_

ti11 Danmark kan ådömas böter. Det uppdrogs åt justitieministern att avgöra om och när bestämmelsen ska11 sättas i kraft. Så har ännu inte skett.

Fiyktingnämndens besiut kan inte överkiagas. En asyisökande som fått avs1ag på en asyiansökan kan eme11ertid vända sig ti11 justitieministern för att få stanna av humanitära skäi. Ytterst få sådana ansökningar bifa11s.

4.2 Norge

Den norska utiänningslagen är från 1956 och fiera av de grundiäggande frågorna styrs av praxis samt av instruktioner utarbetade av Justitiedepartementet. Poiismyndigheten kan besiuta om direktavvisning om en asyiansökan är uppenbart ogrundad. Så anses b1.a. vara fa11et om den s.k. första asyiiandsprincipen är tiilämpiig. Innan besiutet om direktavvisning verkstä11s måste det anmäias för direktoratet för utiänningar. Besiutet kan överkiagas ti11 departementet.

Ett betänkande med försiag ti11 ny utiänningsiag 1ades fram 1983. Detta betänkande utsattes för en he1 dei kritik, framför a11t beträffande rätten att överkiaga vissa besiut ti11 domstoi och tiliskapandet av en fiyktingnämnd. Justitiedepartementet har på grundva1 av betänkandet och remissyttrandena utarbetat ett iagförsiag, som förväntas b1i antaget av Stortinget våren 1988.

Eniigt iagförsiaget kan poiismyndigheten besiuta om bortvisning av en utiänning, som saknar pass e11er visum. För att poiismyndigheten ska11 få besiuta krävs att frågan om bortvisning tas upp senast inom 7 dagar från utiänningens ankomst ti11 Norge. Om fråga om bortvisning väcks efter 7 dagar ska11 direktoratet fatta besiut. Vidare ska11 a11a ärenden, där poiitiska skäi åberopas, överiämnas tili direktoratet. Om en sådan ansökan är uppenbart ogrundad e11er utiänningen redan ingett e11er fått avsiag på asyiansökan i annat 1and får direktoratet besiuta om omedeibar verkstäiiighet. Direktoratets bes1ut kan överkiagas ti11 justitiedepartementet.

_94_

I lagförslaget finns regler om att verkställighet inte får ske till ett land, där utlänningen riskerar att utsättas för politisk förföljelse eller att bli vidaresänd till ett land där han riskerar detta. Det finns inte några regler som ger rätt att få ett ärende omprövat på verkställighetsstadiet eller att åberopa nya omständigheter i verkställighetsärendet. Verkställighet får emellertid inte ske om utlänningen därigenom utsätts för fara. Om det framkommit nya omständigheter, t.ex. uppgifter i massmedia om utlänningen, kan i praktiken en omprövning ske. Utlänningen kan åläggas att resa direkt efter det att verkställbart beslut föreligger eller inom en fastställd frist. Om utlänningen inte lämnar landet inom fristen sker verkställighet genom polismyndighetens försorg. Den mndighet som har beslutat om avlägsnandet eller den överordnade myndigheten kan dock besluta om inhibition och också ändra det tidigare beslutet.

En asylsökande har rätt till fri rättshjälp under hela prövningen av ärendet. En asylsökande har alltid rätt att lämna nuntliga uppgifter under handläggningen. Han har därvid inte någon ovillkorlig rätt att använda sitt eget språk, utan det väsentliga är att han kan göra sig ordentligt förstådd på det språk som används.

Enligt lagförslaget har endast konventionsflyktingar rätt till asyl. Av förarbetena framgår att de facto-flyktingar liksom enligt nu gällande praxis i allmänhet skall få stanna i Norge av humanitära skäl. Enbart det förhållandet att någon är krigsvägrare medför inte att denne får stanna. En avvägning görs alltid av vilka risker han skulle utsättas för om han skickades från Norge.

Regeringen ges i förslaget rätt att besluta om böter för den som medverkar till att utlänningslagens föreskrifter inte följs. Med stöd av detta bemyndigande kan regler införas om böter för den som transporterar utlänningar, som saknar pass och visum, till Norge.

_95_

4.3 Beigien

I Beigien träder en ny utiänningsiag i kraft den 1 februari 1988. Den föijande redogöreisen gäiier regierna eniigt den nya iagen. Det bör nämnas att den beigiska regeringen hittiiis överiåtit åt FN:s fiyktingkommissare (UNHCR) att avgöra om en person ska11 beviljas fiyktingstatus. UNHCR vi11 emeiiertid inte iängre ha detta ansvar utan viii enbart inrikta sig på att bistå fiyktingar. Eniigt det nuvarande systemet kan man också kiaga först i administrativ väg och sedan ti11 domstol. Det tar ofta minst fem år innan ett siutiigt besiut föreiigger.

Den som vi11 söka asyi i Beigien ska11, om han saknar tiiistånd att resa in, göra det inom 8 dagar från ankomsten dit. Den som

har uppehåiistiiistånd måste söka asyi inom åtta månader från

ankomsten eiier inom åtta dagar efter tiiiståndstidens siut.

Den som söker asyl vid ankomsten kvarhåiis vid gränsen ti11s han har förhörts. Förhöret håiis av tjänstemän från justitiedepartementet. På detta stadium finns ingen rättshjäip. Representanter från friviiiigorganisationerna vi11 inte vara med och skuiie inte he11er tiiiåtas vara närvarande vid förhören. Däremot får aiia asyisökande en broschyr som beskriver de beigiska regierna. Om det framkommer att den asyisökande har vistats mer än tre månader i ett annat land eiier det annars är uppenbart att han inte bör beviijas asy1 sker direktavvisning.

Besiut angående asyi tas av en nyinrättad kommission, sm administrativt har visst samband med justitiedepartementet men som fattar sina besiut heit sjäivständigt. Kommissionen består av tre av regeringen utsedda kommissionärer, sju högre tjänste- män och tjugo handiäggare. En av kommissionärerna som skaii vara över 30 år, jurister, taia främmande språk och vara insatta

i fiyktingfrågor - måste deita i varje beslut.

Kommissionens besiut kan överkiagas ti11 en särskiid, nyinrättad nämnd med domstoiskaraktär. Avsiagsbesiut kan överkiagas av utiänningen och positiva besiut av justitieministeriet. Nämnden

_95_

har fem ledamöter. Ordföranden skall vara ordinarie domare. Av de övriga ledamöterna skall två komma från regeringskansliet utrikesministerierna), en vara advokat och (justitie- respektive en representera UNHCR. Den sistnämnda ledamoten har - på begäran av UNHCR - endast rådgivande funktion. Den asylsökande har rätt till muntlig förhandling inför nämnden. Han skall då vara biträdd av ett ombud.

Om kommissionen eller nämnden finner att den asylsökande är flykting enligt flyktingkonventionen utfärdar justitieministe-

riet uppehållstillstånd. Vid ett negativt beslut av den högre

myndigheten skall den asylsökande, som haft rätt att stanna i Belgien under prövningen, i princip lämna landet. Han kan övertill förvaltningsdomstol men ett sådant överklagande medklaga för inte rätt att stanna under prövotiden. Eftersom kommissionen och nämnden endast prövar, om sökande omfattas av Genêve-konventionen, kan den asylsökande emellertid begära att justitieminis-

teriet prövar om han skall beviljas uppehållstillstånd på grund

av anknytning, humanitära skäl eller annan anledning. Under denna prövning får utlänningen stanna i landet. Ett negativt besked från regeringen kan också det överklagas till förvaltningsdomstol men den asylsökande får då inte avvakta prövningen i landet. Förvaltningsdomstolen, som saknar rätt att meddela inhibition, får endast pröva lagligheten av ett beslut, inte lämpligheten.

Det finns inte några särskilda bestämmelser om de facto-flyktingar, eftersom man anser att detta skulle leda till att utlänningar betraktas som flyktingar i mindre utsträckning än annars. Personer som i Sverige anses omfattas av 6 § UtlL får i allmänhet stanna antingen som konventionsflyktingar eller av humanitära skäl.

De belgiska myndigheterna räknar med att väntetiderna skall kunna begränsas så att det tar högst ett år innan justitieministeriet fattar ett slutligt beslut beträffande asylansökan.

_97_

Den nya lagen innehåller också bestämmelser om sanktioner mot transportbolag. Den som för mer än fem utlänningar, som saknar tillstånd för inresa, till Belgien kan ådömas böter. Dessa regler har redan satts i kraft. Om utlänningen inte får tillstånd att stanna i Belgien är transportören också skyldig att stå för kostnaden för den asylsökandes resa från Belgien samt kostnaderna för dennes uppehälle där. Detta gäller ovasett vilken tid som

åtgår innan slutligt beslut föreligger.

4.4 Canada

Ett förslag om omfattande ändringar av reglerna för handläggning av asylansökningar har lagts fram under år 1987. Enligt det nuvarande systemet har alla asylsökande rätt att stanna i landet, medan deras sak prövas. Varje asylsökande förhörs av en högre immigrationstjänsteman. På grundval av utskrifterna av detta förhör bedömer sedan RSAC (rådgivande kommittén beträffande flyktingstatus) om utlänningen skall betraktas som flykting. Ett positivt beslut från RSAC leder nästan undantagslöst till att regeringen medger permanent uppehållstillstånd. Ett negativt beslut kan omprövas inför Immigration Appeal Board efter muntligt förhör och ett negativt beslut av denna instans kan överklagas till allmän domstol. Detta system har visat sig leda till

alltför långa handläggningstider när antalet asylsökande som kom

till Canada ökade drastiskt under 1980-talet. År 1980 mottogs 1.600 asylansökningar från personer som redan befann sig i Canada eller vid gränsen, år 1986 var siffran över 18.000. Medan det år 1978 tog ett år att avgöra ett asylärende tog det år 1983 fem år. Handläggningstiderna fortsatte att öka under 1986 och 1987.

Mot denna bakgrund infördes skärpta visumregler i februari 1987. Detta ansågs emellertid inte vara tillräckligt för att komma till rätta med de långa väntetiderna. Nya handläggningsregler har därför utarbetats. Förslaget innebär följande.

_gg_

En ny, oberoende, myndighet flyktingnämnden, inrättas. Alla nämndens ledamöter utses av regeringen. Minst 10 procent skall

vara jurister med särskild träning i flyktingfrågor. Äterstoden

skall ha intresse för och sakkunskap i flyktingfrågor. Flyktingnämnden skall ha kontor i alla de största städerna och skall under normala omständigheter ha upp till 75 ledamöter. Vid ökat antal asylsökande skall antalet ledamöter kunna ökas.

Varje asylsökande skall höras inför två personer, en ledamot av och en immigrationsdomare. Detta förhör skall flyktingnämnden ske inom några dagar efter det att asylansökan görs. Direktavvisning skall ske om båda beslutsfattarna finner att den asylsökande kan återsändas till ett första asylland eller redan fått avslag i Canada en gång (och inte har varit ute ur landet mer än 90 dagar), redan fått ett avlägsnandebeslut som ej verkställts eller inte visar sig ha trovärdiga skäl för att han skulle vara förföljd. Det sistnämnda är fallet om de åberopade skälen inte faller under flyktingkonventionen eller om det är väsentligt tvivel beträffande trovärdigheten av en ansökan som i och för sig skulle falla inom konventionen. Ett beslut om direktavvisning kan överklagas till allmän domstol. Verkställighet sker trots överklagandet men utlänningen representeras av ombud under förhandlingen. Vid bifall till överklagandet betalar den canadensiska staten återresan till Canada. Den som inte direktavvisas hänvisas till flyktingnämnden för prövning. Han hörs där inför två personer i ett tämligen informellt förhör. Båda medlemmarna måste vara eniga för att avslag skall kunna ges. Avslag

kan efter prövningstillstånd överprövas av allmän domstol.

För att underlätta bedömningarna hos flyktingnämnden och immigrationsdomarna upprättas ett särskilt register över vilka länder som kan anses såsom trygga asylländer och i registret skall också anges andra frågor av betydelse för flyktingskapsbedömningar. Detta register skall vara tillgängligt för samtliga de personer som är inblandade i beslutsprocessen.

_99_

4.5 Nederiänderna

Asyiärenden handläggs ti11 en början av justitieministeriet. Varje asyisökande förhörs av en tjänsteman vid ministeriet. Omkring 25 personer är sysseisatta med detta. Den som sköter förhöret får inte fatta besiut utan detta görs av en annan tjänsteman vid justitieministeriet. Om beslutet är heit eiier de1vis negativt kan det inom sju dagar överkiagas tiii statssekreteraren. Innan statssekreteraren fattar besiut, hörs den av en rådgivande nämnd. Ordföranden i nämnden är asyisökande a11tid jurist. I övrigt är nämnden sammansatt av personer från oiika samhäiisområden. Vid nämndens sammanträde är också en representant för UNHCR närvarande. Nämndens avgörande är mycket utföriigt motiverat. Statssekreteraren är inte bunden av det, men föijer det aiitid i praktiken. Även statssekreterarens avgörande är i aiimänhet motiverat. Det är sekretessbeiagt utom för parten. Ett avsiag från statssekreteraren kan överkiagas tiii den högsta förvaitningsdomstoien.

Den som fått avsiag av denna sista instans kan inge en ny ansökan. Denna tas endast upp tiil prövning om det åberopas nya

omständigheter. Det går inte att åberopa grunder, som uppkommit

genom den asyisökandes agerande i Nederiänderna.

En asyisökande kan beviijas fiyktingstatus e11er s.k. B-status. B-status kan grunda sig på fiyktingiiknande e11er humanitära skäi, t.ex. att utiänningen skaii få studera. Det är utrikesdepartementet som avgör om fiyktingstatus skaii ges.

Fiertaiet asyisökande kommer iandvägen via Beigien och Förbunds- ^epub1iken Tyskiand. De som kommer med fiyg tiilåts inte iämna transithaiien förrän frågan om direktavvisning avgjorts. Direktavvisning kan ske om ansökan är uppenbart ogrundad. Så kan anses vara faiiet om de åberopade skäien inte är asyiskäi e11er om den asyisökande iämnar motstridiga uppgifter på väsentiiga punkter eiier om det står kiart att uppgifterna är faiska eiier om ut- Iänningen redan har en asyiansökan under prövning i ett annat

-100-

1and. Den som direktavvisas kan överkiaga men måste göra det inom den tid som är föreskriven för att lämna landet, 7 dagar. Man kan inom denna tid vända sig till a11män domstoi för att få rätt att stanna i Nederländerna under asy1prövningen. Den som inte direktavvisas får i aiimänhet stanna i Nederiänderna ti11 dess ansökan siutbehandlats. Väntetiden uppgår ofta ti11 4-5 år.

En asyisökande har rätt ti11 offent1igt biträde från det att ansökan görs. Det är ovaniigt att biträde begärs i första instans. I stäiiet är det vaniigt att kontakt tas med representanter från frivi1ligorganisationerna.

En ny 1ag hå11er på att utarbetas. Därvid kommer b1.a. sanktioner mot f1ygbo1ag att föresiås.

4.6 Schweiz

Endast konventionsfiyktingar beviijas asy1 i Schweiz. Asyiansökan tas emot av poiismyndigheten, som hå11er ett första förhör. Ärendet skickas därefter ti11 Bundesamt, som är första instans. Om utlänningen begär det och även i f1erta1et andra fall hå11s muntiigt förhör. Det anses inte möjiigt att bevi1ja en asyiansökan utan att muntligt förhör hå11s. Den asyisökande har inte rätt tili offentiigt biträde förrän i samband med överkiagande. Anteckningar från förhöret ska11 undertecknas av förhörsiedaren och biiäggas akten. Därutöver motiveras besiutet utföriigt. Varje handiäggare k1arar 3-4 ärenden per vecka. Me11an 85 och 90 procent av ärendena resuiterar i avs1ag. Ett negativt besiut kan överkiagas tiil justitieministeriet. Ett besiut som överkiagas får inte verkstä11as, om inte ministeriet förordnar annat. Skäi som anförs först i överinstansen vinner i ailmänhet inte ti11tro. Över 90 procent av de överkiagade besiuten faststä11s. Hand1äggningen i ministeriet är skriftiig. Bes1ut fattas inte av poiitiker utan av den högste tjänstemannen.

-101-

Ett av1ägsnandebes1ut skal] verkstä11as av de regiona1a nyndigheterna. Det förekommer att dessa i stä11et bevi1jar uppehå11sti11stånd av humanitära skä1 e11er på grund av anknytning.

Myndigheterna överväger för närvarande om åtgärder behöver vid-

tas mot transportörer.

4.7 Storbritannien

Storbritannien har en regierad invandring. Ti11stånd att bosätta sig där ska11 därför som huvudrege1 sökas före ankomsten dit. Deivis för att kunna kontro11era invandringen men framför a11t av säkerhetsskäi finns viseringskrav i förhå11ande ti11 en rad 1änder. Också personer som inte behöver visum måste dock som huvudrege1 skaffa sig bosättningstiiistånd före ankomsten, om avsikten är att bosätta sig i Storbritannien. Även personer med visering e11er annat tiilstånd att resa in kan stoppas av immigrationsmyndigheten.

Det är ovan1igt att någon får asy1 efter ansökan på en ambassad men det förekommer. Norma1t sett sökes asy1 antingen vid ankomsten ti11 Storbritannien e11er inne i landet av personer, som vistas 1ega1t där men vars ti11stånd, t.ex. som studerande, snart tar siut. Den senare gruppen var ti11 för några år sedan he1t dominerande och svarade för 90 procent av asy1ansökningarna. Ande1en asylsökande vid gränsen har emeiiertid ökat a11tmera.

Hand1äggningen av asyiansökningar är i viktiga avseenden o1ika beroende på om ansökan görs inne i iandet av en person som vistas 1ega1t i Storbritannien e11er vid gränsen.

I det sistnämnda fa11et får sökanden först avge en skrift1ig redogöre1se och förhörs av persona1 från Immigration Contro1. Denna myndighet sorterar under Home Office men agerar och bes1utar sjäivständigt. Den kan dock inte bevi1ja e11er avs1å en asyiansökning men kan fatta bes1ut om förvar e11er ge temporärt

-102-

l

tillstånd att vistas i Storbritannien medan ansökan prövas. Beslut i asylfrågan tas alltid av tjänstemän vid Home Office Immigration Department. Mer tveksamma eller principiella avgöranden tas av den ansvarige ministern själv.

Avslag på en vid gränsen gjord asylansökan kan överklagas men först efter det att utlänningen lämnat landet. överklagandet görs till en särskild immigrationsdomare, en s.k. adjudicator eller till en s.k. tribunal. Den senare - ett domstolsliknande organ - kan hänvisa ärendet till adjudicatorn för yttrande. Avslagsbeslutet motiveras inte förrän det överklagas. Motiveringen skrivs av en annan tjänsteman än den som fattade det första beslutet. Om det vid skrivandet av motiveringen skulle visa sig att asylansökan bör bifallas kan Home Office ändra det ursprungliga beslutet. Detta sker dock mycket sällan. Såväl adjudicatorns som tribunalens beslut är endast rådgivande. Be-

slutet i asylfrågan tas även efter överklagande av tjänstemän

eller politiker vid Home Office. För den som befinner sig i Storbritannien men söker asyl först sedan hans tillstånd gått ut gäller samma regler beträffande rätt att överklaga.

Regeln att överklagande endast får ske från hemlandet kompletteras av en möjlighet att söka prövning hos allmän domstol. Denna prövning skall egentligen ta sikte på om något formellt fel

begåtts men i praktiken prövas ofta ärendena även materiellt.

När en ansökan om sådan prövning görs kan domstolen förordna att den asylsökande skall få stanna i landet nedan ärendet prövas.

Även Home Office kan besluta om sådan inhibition. En parlamentsledamot kan också vända sig till Home Secretary med en sådan begäran. Det var tidigare regel att bevilja sådana framställningar. Sommaren 1987 förklarade emellertid inrikesministern att det med hänsyn till det ökande antalet asylansökningar inte längre var möjligt att behålla denna regel. Det är dock alltjämt vanligt att en hemställan från en parlamentsledamot leder till inhibition. Detta tillsammans med den ökade användningen av möjligheten till domstolsprövning har lett till att det blivit allt vanligare att asylsökande är kvar i landet under ärendets behandling.

-103-

Om en person, som befinner sig 1ega1t i 1andet, ansöker om asy1 b1ir han ti11 en början förhörd av någon från Home Office Immi- Besiut fattas också av denna avde1ning och gration Department. får överklagas på samma sätt som asy1ansökan som gjorts vid Den stora ski11naden är att den asyisökande i ett sågränsen. dant fa11 har en ovi11k0r1ig rätt att stanna i 1andet, ti11s hans ansökan har färdigbehandiats. Eftersom domsto1sprövningen kan fu11fö1jas ända ti11 House of Lords kan processen ta åtskil- 1iga år.

Om en asy1ansökan avs1ås förväntas utiänningen 1ämna 1andet Den som avvisas vid gränsen tas ofta i förvar under frivi11igt. direkt ur iandet. Om utiänningen inte prövotiden och förpassas 1ämnar landet tas bes1ut om av1ägsnande, besiut som i huvudsak överensstämmer med svenska reg1er om avvisning och utvisning. Även ett sådant besiut kan överkiagas under åberopande av att ett forme11t fe1 begåtts vid fattandet av bes1utet. Ut1änningen kan också göra en ny asy1ansökan och få den prövad, med samma ti11 överk1agande. Möjligheten att få bifa11 ti11 en möjiigheter ny ansökan är dock mycket liten. De o1ika prövomöjiigheterna samt det förhå11andet att en de1 personer hå11er sig undan, när ett föreiigger, gör att det s1utgi1tigt verkstä11ighetsbes1ut kan ta fem år innan ett asyiärende avslutas. Det förhå11andet att vistats i Iandet så Iänge utgör emeiiertid inte utiänningen

att uppehå11sti11stånd. Först om

i sig ett skä1 för bevi1ja viste1sen tio år anses den vara ti11räck1ig för uppeöverstiger hå11sti11stånd.

Den som söker kan emeiiertid efter bes1ut av asy1 vid gränsen Controi tas i förvar under den tid prövningen pågår. Immigration Förvarstider på sex månader är inte ovan1iga. Förvarsbes1ut fattas också i samband ned verkstäiiighet, om det kan antas att ut1änningen annars hå11er sig undan. Om det är fråga om fami1jer som tas i förvar. Förvarsär det som rege1 endast familjefadern tagande enbart av barn sker a1drig.

-104-

I Storbritannien har upprättats en särski1d organisation som ger

gratis rådgivning åt invandrare. Organisationen har en särskiid

avdeining för fiyktingfrågor som i regei underrättas av myndigheterna innan en direktavvisning sker. En asyisökande kan också sjäiv vända sig ti11 organisationen. Organisationen har bidrag från regeringen. F1yktingkommissarien och frivi11igorganisationerna arbetar genom den. Någon representant för organisationen får dock som rege1 inte vara närvarande vid förhören med den asyisökande. I aiimänhet hjäiper inte he11er organisationen ti11 med att överkiaga. Vid överklagande ti11 domstol finns i stä11et rätt ti11 rättshjäip, som domstolen då bes1utar om.

Storbritannien införde i början av 1987 sanktioner mot transportörer. Den som för en utiänning som saknar tiilstånd tiil Storbritannien kan ådömas böter. Det speiar därvid inte någon ro11 om ut1änningen får ti11stånd att resa in och stanna i Storbritannien.

-105-

5 KONVENTIONER

Fiera konventioner och av internationeiia organ utarbetade rekommendationer innehå11er bestänmeiser, som i 01ika avseenden innehåiier regier om hur utiänningar ska11 bemötas. Biand dessa bör nämnas 1951 års FN-konvention om fiyktingars rättsiiga stäiining (fiyktingkonventionen), 1966 års FN-konvention om medborgerliga och poiitiska rättigheter, 1950 års Europakonvention angående skydd för de mänskiiga rättigheterna och de grundiäggande friheterna (Europakonventionen), Europarådets rekonmendation från år 1981 om harmonisering av nationeiia regier om behandling av asyiansökningar samt en rad rekommendationer antagna av FN:s fiyktingkommissaries (UNHCR) exekutivkommittê.

5.1 Fivktingkonventionen

Denna konvention regierar förutsättningarna för att en person ska11 betraktas som fiykting och hur en fiykting ska11 behandias. Däremot innehåiier fiyktingkonventionen inte några regier om hur prövningen av fiyktingskapet skaii ske. Det finns inte

he11er några bestämmeiser om i viika fa11 ett land har skyidig-

het att pröva en asyiansökan. Ett starkt skydd för en asyisökande och ett väsentiigt åtagande för den konventionsbundna staten är eme11ertid den s.k. non-refouiementprincipen, som återfinns i konventionens 33:e paragraf. Eniigt denna regei får en fiykting inte återsändas ti11 ett 1and där han riskerar att antingen bii utsatt för förföijeise eller b1i vidaresänd ti11 ett iand där

-106-

han riskerar detta. Regeln anses ha införlivats med folkrätten och följs i allmänhet även av icke konventionsbundna länder. Bestämmelsen medför en skyldighet att utreda och ta ställning till en asylansökan från en utlänning som kommit till landet. Följden kunde annars bli att en utlänning, som enligt konventionen är en flykting, återsänds till förföljelselandet.

Bland de rättigheter som enligt konventionen tillförsäkras flykkan nämnas rätt till rörelsefrihet i landet. Endast nödtingar vändiga inskränkningar får meddelas och de får endast finnas kvar till dess flyktingen fått lov att stanna eller fått lov att resa in i ett annat land. Enligt konventionen har en flykting rätt till flyktingförklaring samt till resedokument. Resedokumentet är en med pass jämförbar handling som berättigar till återinresa i det land som utfärdat det. Till konventionen fogades 1967 ett protokoll om flyktingars rättsliga ställning, som konventionen till att omfatta också flyktingar från utvidgade utomeuropeiska länder.

5.2 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

I konventionen upptagna rättigheter gäller för alla individer som befinner sig på en stats territorium. Konventionen föreskriver också att den som anser att hans rättigheter enligt konventionen kränks skall ha en verklig möjlighet att få till stånd en prövning av detta.

På utlänningsrättens område är det fränst artiklarna 9, 12 och 13 som är av intresse.

Enligt artikel 9 har den som tas i förvar rätt till omedelbar domstolsprövning av förvarstagandet. Det var delvis med hänsyn till denna bestämmelse som de nuvarande reglerna om överprövning av förvarsbeslut enligt utlänningslagen infördes år 1975.

I artikel 12 sägs att den som lagligen befinner sig på en stats område skall ha rätt att röra sig inom det landet och bosätta

-107-

sig var han vill. Varje person skall också ha rätt att lämna ett land. Dessa rättigheter kan inskränkas, om det är föreskrivet i lag och kan anses nödvändigt bl.a. av hänsyn till nationell säkerhet eller allmän ordning.

Enligt artikel 13 skall en utlänning, som lagligen befinner sig i en stat ha rätt att överklaga ett utvisningsbeslut och, om inte hänsyn till rikets säkerhet medför annat, ha rätt att stanna i landet nedan frågan prövas.

5.3 Europakonventionen

Konventionen, och till den bifogade fem tilläggsprotokoll, tillförsäkrar envar som befinner sig under en fördragsslutande stats jurisdiktion vissa grundläggande rättigheter. En enskild person, som anser att en stat har kränkt hans rättigheter enligt konventionen, har möjlighet att föra talan om detta inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och (i vissa fall) den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Konventionen garanterar en rad fri- och rättigheter. Även om den i och för sig inte innehåller några bestämmelser om utlänningars

rätt att resa in i eller stanna kvar i ett land kan några artik-

lar bli tillämpliga också inom utlänningsrättens område. Detta gäller främst artikel 4 (skydd mot frihetsberövande), artikel 6 (rätt till domstolsprövning i vissa fall) samt artikel 13 (rätt till överprövning av beslut).

Artikel 6 föreskriver bl.a. att den, vars civila rättigheter kränks, skall ha rätt till domstolsprövning. I en till riksdagen hösten 1987 lämnad proposition föreslår regeringen med anledning av denna föreskrift att regeringsrätten skall få granska lagligheten av beslut som fattats av regeringen. Lagförslaget gör emellertid undantag för ärenden enligt utlänningslagen. Det torde också stå helt klart att en utlännings rätt till inresa, vistelse och arbete i Sverige inte kan utgöra civila rättigheter

i konventionens mening. Däremot kan det möjligen ifrågasättas om

-108-

föijderna av exempe1vis en utvisning kan vara sådana, att det kan vara fråga om ett åsidosättande av civi1a rättigheter. Så sku11e kunna vara fa11et om ut1änningen genom utvisningen inte kan behålla egendom i Sverige e11er fortsätta att driva företag här. Även om ett utvisningsbes1ut sku11e få sådana föijder bedöms eme11ertid inte sådana faktorer i utvisningsärendet. Detta ärende rör endast ut1änningens rätt att stanna i Iandet och denna är, som ovan nämnts, inte garanterad i konventionen.

En1igt artike1 4 ska11 envar som berövas friheten ha rätt att få frihetsberövandet prövat av domstoi. Sådan prövning ska11 ske inom kort tid efter frihetsberövandet. Även frihetsberövande en1igt utiänningsiagen omfattas av bestämmeisen. Tiden har när det gäiier frihetsberövande på grund av brott av Europadomsto1en bestämts ti11 högst fyra dagar.

Eniigt artikei 13 i konventionen ska11 envar, vars rättigheter eniigt konventionen kränks, ha en ree11 nöjiighet att kiaga över detta. Detta medför att om ett av1ägsnandebes1ut kan medföra risk för utiänningens 1iv e11er omänsk1ig behandiing av honom e11er förhindra hans rätt ti11 privat- eller famiijeliv bör ut1änningen kunna k1aga över detta. För att prövningen ska11 anses ti11räck1ig, krävs att besvärsinstansen är oberoende, är behörig att fatta bes1ut och att kiaganden har rätt att framföra sin ta1an - e11er skriftiigen nuntiigen.

Det är okiart om redan den som hävdar att hans rättigheter eniigt konventionen kränkts ska11 ha ta1erätt. Mycket ta1ar emeiiertid för att det därutöver måste finnas någon sannoiikhet för

att det varit fråga om ett konventionsbrott. Domstoien sku11e

annars kunna bii överhopad av ansökningar.

5.4 Europarådets rekommendation angående harmonisering av natione11a pr0cedurreg1er beträffande asy1 (1981)

Eniigt rekommendationen får endast den centrala utiänningsmyndigheten fatta besiut rörande asy1ansökningar. Rege1n avser inte

-109-

ett förbud mot överk1agande ti11 domsto1 e11er annan myndighet. Det är i stäiiet fråga om ett förbud mot att låta gräns- e11er 1oka1a myndigheter avgöra asyiärenden. Det var mot bakgrund av denna rege1 som skyidigheten för po1ismyndighet att anmäia avvisningsbesiut i ärenden där po1itiska skä1 åberopats infördes 1982.

Rekommendationen medför först och främst ett krav på att asyisö-

kande ska11 få sin sak prövad av en centra1 nyndighet med kompe-

tens för denna typ av frågor. För svenskt vidkommande blir detta invandrarverket. Vidare ska11 den asyisökande ha rätt att stanna under det att hans sak prövas om inte den centrala myndigheten eiier en överordnad myndighet - finner att hans talan grundar sig på omständigheter, som inte har anknytning tiil asy1 e11er är uppenbart ogrundad. En asy1sökande ska11 också ha rätt att få sin sak överprövad e11er i vart fa11 omprövad och får inte skickas ut ur 1andet förrän så skett. Den asy1sökande ska11 s1ut1igen informeras om sina rättigheter, tiiiåtas ha ombud, veta om sin rätt att när som heist få kommunicera ned UNHCR samt ha rätt att höras muntiigt.

5.5 UNHCR:s rekomendationer

UNHCR:s exekutivkommitté har sedan år 1975 antagit en rad rekommendationer (eng. conciusions) rörande fiyktingars internatione11a skydd. Dessa rekommendationer innehå11er de1s stä11ningstaganden och påpekanden i o1ika frågor, de1s rekommendationer rörande behandiingen av fiyktingar och asy1sökande i oiika avseenden.

Den tidigaste av de mer centra1a rekommendationerna är nr 8 från 1977 - avgörande av fiyktingstatus. I denna rekommenderas såsom grund1äggande krav för asyiproceduren b1.a. att den myndighetsperson som först behandiar en asy1ansökan, ska11 ha k1ara instruktioner om hur den ska11 handiäggas och ha skyidighet att över1ämna ärenden som aktua1iserar non refouiement-principen samt att sökanden ska11 få det bistånd som krävs för att han ska11 kunna framiägga sin begäran.

-110-

Den asylsökande skall vidare kunna få sin framställning behandlad av en särskild myndighet och skall ges rimlig tid att begära omprövning av ett avslagsbeslut hos samma myndighet eller att anföra besvär hos en högre administrativ myndighet eller till domstol. Slutligen bör den asylsökande få stanna i landet i avvaktan på beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, såvida inte samma myndighet har fastställt att ansökan är uppenbart ogrundad. Den asylsökande bör också få kvarstanna till dess 4 besvärsprövningen skett.

I rekommendation nr 15, flyktingar utan asylland, läggs som en allmän princip fast att asylstaterna skall underlätta familjeåterförening för åtminstone make och minderåriga eller beroende barn. Vidare innehåller dokumentet allmänna principer bl.a. för tillämpning av första asyllands-regeln. Bl.a. sägs att den asylsökandes egna avsikter och önskemål alltid skall beaktas och att asyl inte bör vägras enbart därför att sådan kunde ha sökts i en annan stat. Vidare sägs att det förhållandet att en asylansökan inte görs inom viss, föreskriven tid eller att andra formaliteter åsidosätts inte får leda till att en asylansökan inte behandlas. Exekutivkommittên uttalar också åter att en gränsmyndighet inte bör avslå en asylansökan utan hänskjuta den till en central myndighet.

I rekommendation nr 22, skyddet för asylsökande vid mycket stor tillströmning, sägs bl.a. att asylsökande i sådana situationer inte skall utsättas för oförmånlig behandling endast därför att deras närvaro i landet kan betraktas som olaglig. De skall inte heller utsättas för andra rörelseinskränkningar än sådana som är

nödvändiga av hänsyn till allmän ordning. Återigen betonas att

asylsökande skall ha rätt att ha kontakt med UNHCR.

Slutligen bör särskild uppmärksamhet riktas åt rekommendation nr 30 - problemet ned uppenbart ogrundade eller vilseledande ansökningar. Till en början definieras begreppen så att med uppenbart ogrundade eller klart vilseledande ansökningar avses sådana som är uppenbart bedrägliga eller som saknar anknytning till asylrätt. Beträffande sådana ansökningar skall gälla följande.

-111-

Liksom i fråga om asy1ansökningar i a11mänhet bör sökanden i dessa fa11 genomgå ett fu11ständigt förhör under 1edning av en för ändamå1et särski1t utbi1dad förhörs1edare, som också om möj1igt är tjänsteman vid den myndighet som n0rma1t har huvudansvaret för asy1ärenden. Bedömningen av om en ansökan är k1art ogrundad ska11 göras av den myndighet som norma1t har att ta stä11ning ti11 asy1ansökningar och en utiänning, som fått avslag på sin asy1ansökan, bör ha rätt att få sin ansökan omprövad e11er överprövad innan ett avvisningsbes1ut verkstä11s. För klart ogrundade ansökningar kan ett förfarande i förenk1ad form godtas.

Den fu11ständiga texten ti11 nämnda rekommendationer finns i asy1utredningens-betänkande (SOU 1986:48) Rättssäkerheten vid direktavvisningar. Det bör understrykas, att rekommendationerna - i Iikhet med UNHCR:s mandat - forme11t endast avser konventionsflyktingar.

-113-

6 ALLMÄN MOTIVERING

Översynen av utiänningsiagen tar sikte på att åstadkomma en mer överskådiig iagstiftning och mer rationeiia handläggningsregler. Det är däremot inte fråga om ändringar av de principer för invandringsp01itik och utiänningskontroii som kommit ti11 uttryck

i ut1ännings1agen. Många av bestämmeiserna i utiänningsiagstift-

ningen återfinns därför oförändrade e11er ned endast språkiiga e11er iagtekniska ändringar i det förslag som nu 1äggs fram. översynen föran1eder så omfattande förändringar av systematiken i den nuvarande iagen att jag funnit det nödvändigt att föresiå en ny lag. Skiilnaden neiian 1980 års ut1ännings1ag och den nya 1agen består främst i ändrade hand1äggningsreg1er för framför a11t asyiärenden, utbrytning av de s.k. terroristbestänmeiserna från ut1ännings1agen samt en viss omfördeining av reg1er me11an 1ag och förordning. Ett huvudsyfte för utredningen har varit att åstadkomma kortare handiäggningstider i asyiärenden. Med hand-

iäggningstid avses då den tid som åtgår från det att asyiansökan

görs ti11 dess att uppehå11sti11stånd beviijas e11er utiänningen

lämnar Sverige. Om denna tid ska11 kunna förkortas måste a11a omständigheter som är av betydeise för avgörande av frågan om uppehå11sti11stånd k1argöras snarast möjiigt.

Omfördeiningen ska11 ses mot bakgrund av att man i 1954 års 1ag, vars huvudprinciper återfinns i 1980 års iag, utgick ifrån att omfattande restriktioner rörande utiänningars inresa och visteise endast sku11e behövas under en begränsad tid. Vad som då framstod som reg1er av undantagskaraktär, såsom passtvång och

skyidighet att ha uppehåiis- och arbetstiiistånd, är numera

huvudregier som sannolikt inte kommer att ändras inom överskåd-

-114-

lig tid. Även om strävandena till ett vidgat samarbete inom Europa på skilda områden på sikt skulle leda till avskaffande av passtvång m.m., skulle restriktioner alltjämt behövas för flertalet utlänningar. Detta har kommit till uttryck i det framlagda förslaget genom att skyldigheten att inneha vissa handlingar och tillstånd samt de mer väsentliga undantagen härifrån dianges rekt i lagen. Den begränsade tid som stått till mitt förfogande har inte gjort det möjligt att i detalj penetrera de bestämmelser som har förts över till den nya lagen. Den lagtekniska översynen har därför inte varit så djupgående som i och för sig skulle kunna vara motiverat. Det har inte heller varit möjligt att undersöka förutsättningarna för att införa ett helt nytt system för handläggning av asylärenden.

6.1 Lagens omfattning

Den nya utlänningslagen bör i likhet med 1980 års lag reglera under vilka omständigheter utlänningar får resa in i och vistas

i Sverige. Den skall återspegla och ge de regler som behövs för

att invandrings- och flyktingpolitikens nålsättning skall följas. Den måste därför också innehålla bestämmelser om att en utlänning under vissa förutsättningar måste lämna Sverige.

Även i andra författningar än utlänningslagen finns om regler att en utlänning skall lämna Sverige. Avlägsnandet sker då inte på grund av omständigheter som regleras i utlänningslagen utan är en följd av regler inom helt andra områden. I 104 § 1 st. UtlL anges, att regeringen får föreskriva om hemsändande av utlänningar som omhändertagits med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstör-

da. Dessa bestämmelser får inte tillämpas på flyktingar. Motiven

för hemsändande är i dessa fall inte någon överträdelse av utlänningslagens regler om inresa, uppehåll eller arbete. Det är i stället fråga om att välja det för den enskilde bästa vårdalternativet (jfr prop. 1979/80:96 s. 72). De har inte heller någon

-115-

omedelbar inverkan på ett eventuellt uppehållstillstånd. Då de

saknar egentligt samband med utlänningslagens regler kan det ifrågasättas om de bör tas upp i utlänningslagen. Med hänsyn till kravet i regeringsformen 8 kap. 7 § om lagstöd för föreskrifter, som rör utlänningars vistelse i riket, måste emellertid bestämmelse om rätt för regeringen att utfärda föreskrifter om hemsändande återfinnas i lag. Jag har därför övervägt att föreslå att dessa bestämmelser i stället bör tas in i berörda lagar. Sådana ändringar kan emellertid inte anses ingå i mitt uppdrag. En motsvarighet till 104 § 1 st. UtlL har därför tagits in i förslaget. Jag har därvid inte tagit ställning till eller övervägt om reglerna om hemsändande bör ändras i något avseende.

Vidare får regeringen enligt 104 S 2 st. UtlL utförda föreskrifter om hemsändande av fripassagerare i vissa fall. Denna möjlighet infördes i samband med att Sverige 1961 ratificerade en konvention i den frågan. Några sådana föreskrifter har ännu inte meddelats. Med hänsyn härtill bör enligt mitt förmenande bestämmelsen tas bort i utlänningslagen. Regler om rätt för regeringen att utfärda föreskrifter i dessa fall får i stället införas den dag det blir aktuellt med föreskrifter om hemsändande av fripassagerare.

Slutligen erinras i 104 § 3 st. UtlL om att det finns regler om utlämning för brott och överförande av verkställighet av brottmålsdomar i vissa fall samt om utlämning för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Dessa bestämmelser finns i lag

och den gjorda hänvisningen fyller inte något egentligt behov.

Mot bakgrund av vad jag nu har redogjort för anser jag att bestämmelser motsvarande 104 § 2-3 st. UtlL inte bör införas i den nya lagen.

Vidare saknar reglerna om anställningstillstånd, se avsnitt 2.1.3, egentligt samband med invandrings- och flyktingpolitik. De bör därför inte finnas i utlänningslagen utan tas in i en särskild lag.

Jag återkommer nedan till frågan om terroristbestämmelser.

-116-

6.2 Förutsättningar för inresa och vistelse

I att utlänningslagstiftningen föreskrivs, en utlänning, som reser in i och vistas i Sverige, skall ha pass samt visering eller uppehållstillstånd. En utlänning som skall arbeta här måste också ha arbetstillstånd. Från dessa krav en rad görs undantag. Jag har inte funnit det påkallat att föreslå några materiella förändringar av dessa regler. Däremot har jag gjort en annan bedömning av vilka föreskrifter som bör finnas i lag, i syfte att göra lagstiftningen mer överskådlig.

6.2.1 Inresebegreppet

I inte utlänningslagen anges när en utlänning skall anses inrest i Sverige. Bestämmelserna om ansvar för den som hjälper en utlänning att resa in i Sverige respektive hjälper utlänningar att resa till Sverige jämte nntivuttalanden vid tillkomsten av de senare reglerna (se prop. 1983/842144) ger närmast vid handen att endast den som har eller borde ha passerat gränskontrollen är att anse som inrest. Vidare krävs i praxis inte för visering en utlänning som reser till ett annat land via Sverige och vars vistelse i Sverige inskränker sig till ett uppehåll i transithallen på en flygplats.

Utlänningsförordningen innehåller emellertid regler som anknyter inresan till den faktiska inresan på svenskt territorium. I 12 § UtlF stadgas att en besättningsman på ett som kommit till fartyg Sverige inte skall anses inrest förrän han lämnar fartyget. Härav torde följa att inresa normalt anses ha skett när fartyget kommit in på svenskt sjöterritorium. Däremot kan man inte av utlänningsförordningen utläsa om med svenskt territorium avses såväl yttre som inre farvatten. Enligt fast praxis anses emellertid en utlänning, som befinner sig i en fritidsbåt på svenskt territorialvatten, inrest i Sverige och därvid viseringspliktig. JK har också i ett beslut 1985-02-22 funnit att på utlänning

begäran av polismyndighet skall visa, att han uppfyller kravet

på passinnehav redan när han befinner sig ombord på främmande

-117-

fartyg på svenskt sjöterritorium. Det kan även nämnas att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1983 s. 60 vid prövning av åtal för varusmuggling i visst fall fann att varor, medförda på en fritidsbåt som färdades i inre svenskt vatten, var att anse som införda i riket.

Frågeställningen har vidare aktualiserats under de senaste åren då det ifrågasätts om utlänningar som befinner sig på en båt som enbart gör en s.k. oskadlig genomfart på yttre vatten skall ha visering. Överbefälhavaren har i en skrivelse av den 30 mars 1987 gjort gällande att reglerna om pass, visering och inresa såvitt gäller fritidsbåtar är svårtolkade och föreslagit att tillträdesföreskrifterna i utlänningslagstiftningen ses över.

Ur språklig synvinkel bör envar som inkomner på svenskt territo-

rium vara att betrakta som inrest i Sverige. Detta gäller oavsett om det är fråga om land-, sjö- eller luftterritorium. Detta måste gälla också för utlänningslagstiftningens vidkommande, om inte undantag görs. Det synes nödvändigt att göra vissa

sådana

undantag. Pass och visering kan t.ex. svårligen krävas av den som enbart passerar svenskt luftrum. Vidare torde det, liksom för närvarande, i allmänhet inte vara nödvändigt eller önskvärt att kräva s.k. transitvisering, dvs. visering för den som reser via Sverige till ett annat land och därvid inte behöver passera någon gränskontroll. Mot bakgrund av utvecklingen i andra länder (jfr avsnitt 4 samt 6.9.1) bör det dock finnas möjlighet att införa krav på transitvisum, generellt eller för vissa nationaliteter. Med hänsyn till folkrättsliga regler synes det också lämpligt att ge möjlighet till undantag för s.k. oskadlig genomfart genom svenskt sjöterritorium.

Regler om undantag från inresebestämmelserna i här angivna fall

och när det i övrigt kan anses befogat bör framgå av de före-

skrifter om undantag från viseringsskyldighet m.m. som regeringen utfärdar.

-118-

6.2.2 Passkyldighet

Den grundläggande skyldigheten att ha pass vid inresa och vistelse bör framgå av lagen. Från denna skyldighet bör regeringen

kunna meddela undantag. Det kan ifrågasättas om vissa undantag

bör anges i lagen. Detta gäller främst det undantag som i dag framgår av lagen, nämligen rätt för den som har permanent uppehållstillstånd att vistas här utan pass, samt det undantag för nordiska medborgare som följer av den s.k. nordiska passkon-

trollöverenskonmelsen. Några egentliga olägenheter med att dessa

föreskrifter meddelas av regeringen i förordning föreligger emellertid inte.

6.2.3 Visering

Viseringstvånget framstår som nödvändigt, framför allt för att

en reglerad invandringspolitik skall kunna bibehållas. Jag sak-

nar anledning att föreslå några inskränkningar i reglerna om

viseringstvånget, som för övrigt omfattar medborgare från unge-

fär hälften av världens stater. Av praktiska skäl bör emellertid den viseringsfrihet, som för närvarande gäller för den som har

permanent uppehållstillstånd, utsträckas till att avse även den

som har tidsbegränsat tillstånd. Eftersom den som får tidsbegränsat tillstånd nästan undantagslöst får rätt till återinresa under den tid tillståndet gäller, bör en sådan rätt framgå direkt av lagstiftningen. I de fall det anses tveksamt om utlänningen skall ha rätt att resa tillbaka in bör i stället tillståndet ges för kortare tid. Tillstånd skall också kunna återkallas i vissa fall. Endast sådana undantag från viseringstvång-

et, som det inte torde bli aktuellt att ändra utan att frågan

underställts riksdagen, har kommit till uttryck i lagtexten.

-119-

6.2.4 UppehåHstiHstånd

Även när det gä11er sådana ti11stånd finns behov av omförde1ning av bestämmeiser ne11an 1ag och förordning. Härutöver bör vissa ändringar göras beträffande möjiigheten att begränsa ti11stånd. Beträffande återka11e1se, se avsnitt 6.2.6.

0mförde1ningen bör göras eniigt de principer jag redogjort för i början av detta kapite1. Skyidigheten att inneha uppehå11sti11stånd för viste1se här upptas såiunda i lagen. Av undantagen från detta krav är det endast undantaget för medborgare i andra nordiska stater som bör anges i iagen. I den mån det befinns 1ämp- 1igt att även andra personer befrias från skyldigheten att ha uppehå11sti11stånd, får regeringen, i Iikhet med vad som görs för närvarande, utfärda föreskrifter härom. Eniigt utlänningsförordningen behöver barn under 16 år inte ha uppehå11sti11stånd om vårdnadshavaren har sådant. Det är en1igt min uppfattning enkiare såväl för den enskiide som för myndigheten att uppehå11sti11stånd utfärdas också för dem. Så görs för övrigt redan när det gä11er barn vars vårdnadshavare har permanent uppehå11sti11stånd.

6.2.5 Arbetsti11stånd

I ut1ännings1agen stadgas att regeringen får föreskriva att en ut1änning, som inte är handeisresande, måste ha arbetstiiistånd för att arbeta i Sverige. I lagen finns också reg1er om formerna för arbetsti11stånd. Med undantag för det nyssnämnda undantaget för hande1sresande finns a11a materie11a bestämme1ser i utiänningsförordningen. Dessa bestämmeiser är, främst beroende på den stora mängden undantag, mycket kompiicerade. En något ner iättti11gäng1ig ordning uppnås om de mest centra1a regierna anges i 1agen. Dessa är att nordbor och utiänningar med permanent uppehå11sti11stånd inte behöver ha arbetsti11stånd. Däremot är reg- 1erna om handeisresande inte av sådan betyde1se, att de bör återges i lag. Det får i stä11et ankomma på regeringen att föreskriva om sådant och andra undantag. Därvid bör de rikt1injer,

-120-

som angavs i prop. 1983/842144 och i prop. 1985/86:98 följas. Det bör dock vara möj1igt att inom ramen för dessa riktiinjer åstadkomma väsentiigt enk1are reg1er. Det har även ifrågasatts om skyidigheten att ha arbetstiiistånd kan avskaffas i sin he1het. Om den nuvarande regieringen av arbetsmarknaden ska11 bibehå11as, sku11e man eme11ertid vid ett avskaffande av arbetsti11stånden vara tvingad att i ärenden om uppehå11sti11stånd göra sådana bedönningar, som nu görs i ärenden om arbetsti11stånd. Ett sådant förfarande sku11e snarare kompiicera än förenkia regelsystemet och dess ti11ämpning.

Mitt uppdrag har inte omfattat det ofta debatterade spörsmå1et om asy1sökandes rätt att arbeta under väntetiden. I den mån det anses, att sådana ut1änningar bör få arbetsti11stånd kan bestämme1ser om detta tas in i förordningen.

Det bör understrykas att sky1digheten att ha arbetsti11stånd är knuten ti11 att arbete utförs i Sverige på grund av ett anstä11ningsförhå11ande. Det är härvid utan betyde1se om anstä11ningen som sådan finns inom e11er utom Sverige, det avgörande är var arbetet utförs. Huruvida ett anstä11ningsförhå11ande före1igger får bedömas efter van1iga arbetsrätts1iga reg1er.

6.2.6 Återka11e1se

Det är oundvik1igt att visering e11er andra ti11stånd ibland utfärdas, trots att förutsättningar egent1igen inte före1egat. Likaså kan det efter det att bes1utet fattats inträffa omständigheter som bör föran1eda att utiänningen inte bör få behå11a viseringen e11er ti11ståndet.

De möjligheter ti11 återka11e1se som ut1ännings1agen ger bör finnas kvar. Uppehå11s- och arbetsti11stånd bör såiedes kunna återkailas om ut1änningen fått ti11ståndet genom att medvetet iämna faiska uppgifter e11er undanhå11a väsent1iga fakta. Uppehå11sti11stånd för den, som ännu inte kommit ti11 Sverige, bör också kunna återka11as om det finns andra särskiida skäl, t.ex.

-121-

att förutsättningen för tillståndet ändrats väsentligt. Om utlänningen själv inte har orsakat eller bort förutse att omständigheterna skulle förändras, bör dock återkallelsemöjligheten tillämpas med försiktighet. Om utlänningen i sådant fall har vidtagit förberedelser av ner djupgående art bör tillståndet normalt inte återkallas. Såväl visering som arbetstillstånd bör alltjämt kunna återkallas om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl att återkalla visering kan vara att utlänningen ägnar sig åt annan verksamhet i Sverige än som förutsattes när viseringen meddelades. Arbetstillstånd kan t.ex. återkallas om det visar sig att utlänningen inte längre har det arbete som han antogs ha när tillståndet beviljades.

Om utlänningen lämnar felaktiga uppgifter om sin identitet och

identitetsfrågan är av betydelse för att visering, uppehålls-

tillstånd eller arbetstillstånd meddelas kan således återkallelse ske. Mot bakgrund av att det blivit allt vanligare att utlän-

ningar, som söker uppehållstillstånd här, saknar identitetshand-

lingar är det emellertid angeläget att reglerna om återkallelse i dessa fall skärps (jfr också avsnitt 6.9.1). Bestämmelsen bör därför göras tvingande i de situationer, där visshet om utlänningars identitet varit av betydelse för att visering eller tillstånd beviljats. Bortsett från fall då utlänningen lidit av minnesförlust torde en falsk uppgift om identiteten alltid lämnas uppsåtligen. Det är också sannolikt att den inverkat på beslutet. I undantagsfall kan det emellertid vara så att beslutet skulle ha blivit positivt även om ansökan gjorts med uppgivande av den rätta identiteten. Återkallelse får då inte ske.

Vidare skall enligt nuvarande regler ett permanent uppehålls-

tillstånd återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör. Denna regel bör finnas kvar. Det förekommer emellertid att utlänningar, vars bosättning i Sverige har upphört, fortsätter att vara skrivna på en adress här och därigenom kan få sitt bevis om uppehållstillstånd förlängt. Det förekonmer också att utlänningen sedan kan hämta det förlängda beviset om permanent

uppehållstillstånd på ambassaden i hemlandet. Nuvarande hand-

-122-

läggningsordning för förlängning av bevis om permanent uppehållstillstånd bör därför ses över, exempelvis så att sådant bara utfärdas i samband med personligt besök hos polismyndighet i Sverige. Regler härom bör kunna ges i förordning.

Slutligen kan permanent uppehållstillstånd också återkallas vid vissa fall av asocialitet eller befarad kriminalitet. Fråga om återkallelse måste då tas upp inom ett år från utlänningens ankomst till Sverige. Det kan ifrågasättas om inte denna tid är för kort bl.a. mot bakgrund av att reglerna om utvisning på grund av asocialitet föreslås upphöra, se avsnitt 6.4.3. Återkallelse i nu angivna fall bör kunna ske upp till 2 år efter utlänningens ankomst till Sverige. Eftersom det kan vara mycket svårt att få kontakt med personer, som för ett asocialt eller partiellt kriminellt liv, bör det räcka att fråga om återkallelse har väckts innan bosättningen har varat i två år.

Det framstår också som omotiverat att tidsbegränsade uppehållstillstånd inte kan återkallas när de nu behandlade förutsättningarna är för handen. Sådana tillstånd ges visserligen för

begränsad tid och torde i allmänhet hinna gå ut innan ett ärende

om återkallelse slutbehandlats. Detta hindrar inte att det kan finnas fall då det kan vara av värde att tillståndet kan återkallas. Bestämmelsen bör därför gälla också tidsbegränsade uppehållstillstånd.

6.3 Asylregler

I avsnitt 2 har de grundläggande reglerna för att den som är flykting eller har flyktingliknande skäl skall få stanna i Sverige redovisats. Det ingår inte i utredningsuppdraget att överväga någon förändring av de principer som gäller för flyktingpolitiken. Då reglerna om skydd för flyktingar, krigsvägrare och personer som kan åberopa flyktingliknande skäl är väl inarbetade och då varje förändring av detta slags regler kan leda till omtolkningar, bör bestämmelserna överföras till den nya lagen. Det kan dock ifrågasättas, om särregeln för krigsvägrare

-123-

egentiigen är behöv1ig. De krigsvägrare som avsågs b1i skyddade torde ändå omfattas av 3 e11er 6 § Ut1L. Krigsvägrarbegreppet kan 1eda ti11 att frågan om fiyktingskap e11er omständigheter som anges i 6 § Ut1L inte b1ir ordentiigt utredda.

Även om de grundiäggande reglerna förb1ir oförändrade bör asy1reg1erna göras överskåd1igare och tydiigare. Det bör direkt av 1agen framgå vad som rent faktiskt avses med asy1 och vi1ka förutsättningar som gäiier för att asy1 ska11 ges i Sverige.

6.3.1 Innebörden av asyi

Med asy1 avses skydd e11er fristad åt en person som är utsatt för poiitisk förföijeise. Med asy1rätt avses i internationeii terminoiogi en stats rätt att bevi1ja en fiykting asy1, utan att detta ska11 anses som en 0vän1ig hand1ing mot f1yktingens hemiand. Det är eme11ertid vaniigt att man också ta1ar om asyirätt i den meningen, att en person genom en enski1d stats Iagstiftning kan ha rätt tili skydd i den staten. I den svenska 1agstiftningen förekommer asyl som rubrik för det avsnitt som behand1ar rätten ti11 skydd i Sverige för personer som kan åberopa flykting- e11er f1ykting1iknande skä1 för att få stanna i Sverige. Den som omfattas av dessa reg1er får skydd i Sverige genom att beviijas uppehå11sti11stånd här. Någon direkt definition av asy1 e11er asy1rätt finns inte i iagen.

För att förenk1a 1agtexten och därigenom också dess ti11ämpning bör det en1igt min mening direkt i iagtexten anges vad rätten ti11 asyi innebär. Då detta för svenskt vidkommande är detsamma som rätt ti11 uppehå11sti11stånd bör en definition av denna innebörd införas i 1agen. Vidare bör av lagtexten direkt framgå i vi1ka fa11 asy1rätt inte före1igger trots att utiänningen i och för sig är att anse som f1ykting e11er kan åberopa f1yktingiiknande grunder för ansökan om asy1. Dessa bestämme1ser bör, tiiisammans med övriga särreg1er som rör asyirätten, tas in i ett särskiit kapitei.

-124-

6.3.2 Grunder för asyl

Som angetts i inledningen till detta avsnitt bör någon ändring inte företas beträffande den rätt till skydd i Sverige som utlänningslagen föreskriver för flyktingar, krigsvägrare och personer som omfattas av bestämmelserna i 6 § UtlL. Samtliga dessa gruppers rätt till skydd bör kallas asyl. För de personer som avses i 6 § UtlL används i internationella sammanhang ofta termen de facto-flyktingar. Beteckningen har vissa brister. Framför allt kan det ifrågasättas om flyktingbegreppet bör användas för andra än sådana som är flyktingar i flyktingkonventionens nening. Det har gjorts gällande, att en utvidgning av flyktingbegreppet kan leda till en faktisk försämring av situationen för konventionsflyktingar. Det har också hävdats att termen rent språkligt sett är missvisande. Det förefaller emellertid inte sannolikt att det skulle kunna medföra några negativa konsekvenser för konventionsflyktingar om personer som har flykting-liknande skäl för att få stanna i ett visst land benämns de facto-flyktingar. Förutsättningarna för att få skydd förändras inte. Det är däremot ägnat att underlätta förståelsen för personer med flykting-liknande skäl om det finns en bestämd term för dem. Denna bör inte användas i lagtext, men det är i övrigt förenat med inte minst praktiska fördelar att ha en sammanfattande benämning för de personer som omfattas av bestämmelserna i en viss paragraf. I detta betänkande används därför benämningen de facto-flyktingar för sådana personer som avses i 6 § UtlL.

6.3.3 Handläggning av asylansökningar

De nuvarande handläggningsreglerna har utsatts för kritik i

åtskilliga avseenden. De har ansetts vara svårförståeliga. Svå-

righeten att få muntlig förhandling, bristande beslutsmotiveringar och invecklade verkställighetsregler har också ansetts medföra problem.

-125-

Handläggningssystemet tillkom under en tid när antalet spontanflyktingar var väsentligt lägre än i dag. De representerade också betydligt färre nationaliteter. I en internationell jämförelse, (se avsnitt 4) framstår väntetiderna som tämligen korta och de grundläggande reglerna - med undantag för reglerna om verkställighet - som förhållandevis rationella och funktionella. Detta hindrar dock inte att väntetiderna bör kunna förkortas bl.a. genom att handläggningsreglerna görs något enklare och att man även i övrigt bör göra vissa justeringar. Därvid bör man beakta de erfarenheter de senaste årens stora ärendemängd gett upphov till och de överväganden som gjorts i andra länder med liknande problem. De mest betydande ändringarna torde dock behöva göras beträffande verkställighetsreglerna. En sådan ordning bör skapas att beslut angående rätten att stanna i landet inte

skall behöva förekomma på verkställighetsstadiet. Jag återkommer

till denna fråga i avsnitt 6.7.

Beslutsgången måste, som i alla fall av myndighetsutövning, vara rättssäker och samtidigt effektiv. Vissa beslut måste vara verkställbara redan innan de vunnit laga kraft. Detta ställer stora krav på att beslutsunderlaget är fullständigt och på beslutsfattarens kompetens. Det måste finnas regler som gäller beslutspro-

cessen såväl när någon från sitt vistelseland ansöker om till-

stånd att få komma till Sverige som när någon, som komit till gränsen eller redan befinner sig i Sverige, vill resa in i eller stanna här utan att i förväg ha de tillstånd som behövs enligt lag och förordning. Väsentligt är att ansökningarna prövas efter normer som i all möjlig utsträckning säkerställer att den som behöver skydd i Sverige inte avvisas eller utvisas. Felaktiga beslut i sådana ärenden kan ju orsaka irreparabel skada. Det är av central betydelse att allt sakligt underlag som krävs för beslut i ett ärende bör föreligga redan när beslut tas i första instans. I beslut som går sökande emot bör skälen så tydligt anges att parten förstår vad som föranledde utgången. Därigenom underlättas den fortsatta hanteringen av ett asylärende.

-126-

Det måste finnas möjlighet att överklaga beslut som är av mer genomgripande betydelse. Verkställighetsfrågor av mer central betydelse bör beaktas av beslutsmyndigheterna i varje instans.

I avsnitten 2 och 3 har en redogörelse lämnats för nuvarande former för handläggning av asylansökningar, asylutredningens ändringsförslag och remissinstansernas syn på detta. Vid fullgörande av mitt uppdrag har jag haft anledning beakta de överväganden som gjorts av asylutredningen när utlänningslagen skall ges en ny utformning.

Det är enligt min mening uppenbart såväl att det finns asylansökningar, som är så klart obefogade att någon särskild sakkunskap inte erfordras för att ta ställning till dem, som att det finns många polismän som förvärvat så grundliga kunskaper på området att de i och för sig kan avgöra även mer komplicerade ärenden. Vad asylutredningen, mot bakgrund av gjorda undersökningar, anfört liksom vad som påpekats av olika remissinstanser ger emellertid klart vid handen att det i praktiken visat sig vara betydligt svårare att göra en sådan fördelning mellan ärenden som polismyndighet får pröva och sådana som skall överlämnas till invandrarverket än som förutsattes vid reglernas införande. Det blir till sist alltid fråga om en skönsmässig bedömning av när ett ärende är så klart att det inte behöver överlämnas till överinstansen. Det måste också anses tveksamt om det nu existerande anmälningssystemet tillgodoser rättssäkerheten i tillräcklig grad. Det förefaller också som om benägenheten att överlämna ärenden varierar mycket mellan olika polismyndigheter. Möjligheten att stanna i Sverige under hela prövningen av asylärendet blir därmed beroende av i vilket polisdistrikt utlänningen gör sin ansökan. Asylutredningens förslag om att polismyndigheten inte i något fall skall få besluta om avvisning av asylsökande bör därför genomföras. Beslutanderätten bör ligga hos invandrarverket.

För att asylproceduren skall kunna fungera är det av grundläggande vikt att utredningarna genomförs snabbt och säkert. De måste vara utförliga och tillförlitliga och i förekommande fall

-127-

kunna avslutas i sådan tid att omedelbar verkställighet av ett avvisningsbeslut kan ske. I ärenden där återsändande till ett s.k. första asylland kan bli aktuellt innebär beaktande av möj-

ligheten till verkställighet att utredningen ibland måste göras

på någon eller ett par dagar. Asylutredningen har i likhet med tidigare utredningar inom utlänningslagstiftningens område funnit att det i vart fall för närvarande är lämpligast att polismyndigheten sköter asylförhören. Asylärendeutredningen har stannat för samma lösning. Jag delar denna uppfattning på de skäl som framförts i dessa sammanhang.

6.3.4 Direktavvisning

Beslut i asylärenden bör i enlighet med vad som nu anförts fattas av invandrarverket i första instans. För att de riktlinjer riksdagen - senast vid antagandet av prop. 1983/84:144 - dragit upp för invandringspolitiken skall kunna följas nåste det vara möjligt att direktavvisa en utlänning om det är uppenbart att

han inte har någon rätt till asyl eller uppehållstillstånd på

annan grund.

Enligt nu gällande lag kan ett avvisningsbeslut beträffande en asylsökande verkställas innan det vunnit laga kraft, om de av honom åberopade grunderna är uppenbart oriktiga (33 §) eller hans skäl uppenbart kan lämnas utan avseende (34 §). I prop. 1979/80:96, s. 51 uttalar föredragande statsrådet beträffande tolkningen av begreppen: Enligt min mening ger bestämmelsen inte utrymme för att underlåta att överlämna ett asylärende till invandrarverkets prövning i andra fall än då i det enskilda fallet varje risk för förföljelse framstår som utesluten i hemlandet eller - för det fall avvisning övervägs till tredje land - varje risk för vidaresändning till hemlandet framstår som utesluten i det landet. Jag vill hänvisa till att arbetsmarknadsutskottet i mars 1978 (AU 1977/78:30 s. 18) underströk att varje avvisnings- eller verkställighetsärende, i vilket fråga uppkommer om politisk förföljelse vid krigsvägran m.m. skall avgöras av invandrarverket och att polismyndigheterna får besluta på egen hand endast i fall då påstående om politisk förföl-

-128-

jeise är uppenbart oriktigt. Utiännings påstående kunde eniigt utskottets mening iämnas åsido endast i heit kiara fail, exemdärför att han kom från ett iand där förhåilandena utepeivis siöt risk för förföijeise.

Eniigt en enhetiig praxis används direktavvisning också i faii där den grund som åberopas i en ansökan om asyl redan prövats av regeringen beträffande andra personer och inte befunnits ti11räckiig, exempeivis tiiihörighet tiil viss reiigion eiler att asyisökanden kommer från visst område. Direktavvisning sker också om utiänningen kan återsändas tiil ett 1and (ett s.k. första asyliand), där han vistats före ankomsten ti11 Sverige, och där han är skyddad mot förföijeise eiier att sändas tiii ett iand där han riskerar förföijeise. Eniigt asyiutredningen är det i och för sig tveksamt om praxis står he1t i överensstänmeise med uttaiandena i tidigare förarbeten. Utredningen har eme11ertid funnit det nödvändigt att direktavvisning får ske i den utsträckning som nuvarande praxis medger.

För att undanröja tveksamhet vid tiiiämpningen föresiår asyiutatt som förutsättning för att direktavvisning ska11 få redningen ske anges att skäien nnt avvisning är uppenbart ogrundade. Detta uttryck motsvarar det uttryck manifestiy unfounded som används i internationeiia rekommendationer, se avsnitt 5.

Vid utarbetandet av nyssnämnda rekommendationer uttaiades, att en ansökan är att betrakta som uppenbart ogrundad endast om den he1t saknar anknytning tii1 asyirätt e11er om den är bedrägiig. De internationeiia rekommendationerna och till dem knutna s.k. förkiarande rapporter är inte bindande ens för de stater som deitagit i utarbetandet. De ger emeiiertid uttryck för de principer man internationeiit sett ansett bör gä11a i asyiärenden. Det har också a11tid vid iagstiftning i Sverige ansetts att rekommendationerna bör föijas, såvida man inte från svensk sida under utarbetandet kiargjort att man inte anser att de bör antas. Regier som står i strid med sådana rekommendationer bör inte nu införas. Den toikning asyiutredningen gjort av begreppet

-129-

uppenbart ogrundad förefaller också i huvudsak vara väl förenlig med att direktavvisning får ske endast när asylansökan saknar egentlig anknytning till asylfall eller är bedräglig. Om ett asylärende blivit ordentligt utrett och det visar sig stå utom allt rimligt tvivel att sökanden enligt den svenska lagstiftningen inte har rätt till asyl i Sverige, bör det också finnas en möjlighet att förklara, att han inte har rätt att avvakta den slutliga prövningen i Sverige. Sagda rekommendationer avser endast konventionsflyktingar. Det särskilda skydd som följer av att den svenska lagstiftningen ger skydd också åt de fact0-flyktingar skapar särskilda garantier för att direktavvisning endast sker om åberopade flyktingskäl är grundlösa.

Med hänsyn till den omfattande debatt som varit kring de förutsättningar utlänningslagen uppställer för direktavvisning och de olika tolkningar som gjorts av dessa bör man nu söka en annan beskrivning av förutsättningarna. Jag finner emellertid att det av asylutredningen föreslagna uttrycket inte är helt lämpligt. En utväg är att direkt ta fasta på det som avses, nämligen att skälen för ansökan är av sådan art att det är uppenbart att den asylsökande inte har rätt till asyl i Sverige. Ett sådant uttryck skulle omfatta de fall där direktavvisning kan ske enligt nuvarande praxis. En likartad tillämpning av möjligheten till direktavvisning främjas av att det är den centrala utlänningsmyndigheten som fattar besluten.

Möjlighet till direktavvisning måste finnas om avvisning till ett första asylland, de s.k. tredjelandsfallen, skall kunna genomföras. Även i fall där verkställighet skall ske till hemlandet bör emellertid direktavvisning kunna göras. Det är inte rimligt att personer som uppenbart saknar rätt till asyl, här skall få avvakta att beslutet efter ett eventuellt överklagande blir definitivt. Detta tar ofta lång tid, vilket orsakar problem för den enskilde och är en ekonomisk belastning för samhället.

Det är inte ovanligt att de skäl, som medför att tillstånd att stanna i Sverige ges, uppkommer först under vistelsen här. Utlänningen acklimatiserar sig i Sverige, förlorar anknytning

-130-

ti11 hemiandet e11er formar sådana förbindeiser här att det framstår som inhumanitärt att begära att han ska11 iämna Sverige. Det står emeiiertid inte i överensstämmeise ned de antagna riktiinjerna för invandringspolitiken att stora möjiigheter skapas för en sådan händelseutveckiing. I en tid när anta- 1et asyisökande iiksom antaiet fiyktingar ökar och stora krav stä11s på resurser för att ta emot och integrera fiyktingar på ett riktigt sätt framstår det som fe1, att den som kanske rentav iämnar medvetet faiska uppgifter om sina asy1skä1 ti11 sist får uppehålistiiistånd med hänsyn ti11 den anknytning han vunnit.

6.3.5 Muntiig handiäggning hos invandrarverket

I 56-62 §§ Ut1L samt 14 S förvaitningsiagen (1986:223) finns bestämmelser rörande muntiig handiäggning i utiänningsärenden. Eniigt 56 § Ut1L ska11 i de fa11 det i iagen ges föreskrifter om muntiig förhandiing samt i de fa11 det i övrigt anses önskvärt med sådan förhandiing regierna i 57-62 §§ tiiiämpas. Föreskrifter om att muntiig förhandiing skali håiias finns beträffande s.k. terroristärenden, ärenden rörande rikets säkerhet samt förvarsärenden. Det förekommer att invandrarverket hålier muntiig förhandiing i andra ärenden om detta anses vara nödvändigt för att verket ska11 kunna göra en riktig bedömning av ärendet. Vid en sådan förhandiing är förutom utiänningen sjäiv och hans ombud minst två tjänstemän, ofta tre, från verket närvarande.

Vid förhandiingen görs en genomgång av a11a åberopade omständig-

heter. Förhandiingen tas upp på band. Innan besiut fattas skrivs bandupptagningen ut och deiges ombuden som får tiiifäiie att komma in med yttrande. Förfarandet är tidsödande och endast ett fåtai förhandlingar hå11s varje år.

Bestämmeiser angående muntiig handiäggning i förvaitningsärenden i aiimänhet återfinns i 14 § förvaitningsiagen. Eniigt vad där stadgas får en part iämna muntiiga uppgifter om det kan ske med hänsyn tiil arbetets behöriga gång. Myndigheten får också i andra fa11 besiuta om muntiig handiäggning, och skaii då b1.a. ta hänsyn tiil om det kan antas underiätta för den enskiide att

-131-

handiäggningen är muntiig. Med nuntiig handiäggning eniigt förvaitningsiagen avses inte enbart en forme11 muntiig förhandiing utan också mer informe11a samanträffanden. Förvaitningsiagens regier gä11er också för invandrarverkets handiäggning.

Utöver vad såiunda gä11er torde aniedning finnas att ytteriigare föreskrifter meddeias om muntiig handiäggning.

Muntiig handiäggning kan ofta skapa ett bättre under1ag för ett riktigt besiut än en rent skriftiig hand1äggning. Parten får möjiighet att framiägga sina synpunkter och besiutsfattaren kan stä11a de kompietterande frågor som de vid förhandiingen iämnade uppgifterna kan ge upphov ti11. Ett sammanträffande me11an besiutsfattaren och sökanden kan också ofta underiätta en trovärdighetsbedömning. De nu angivna fördeiarna framträder k1art när det är fråga om asyiärenden. Av vad jag inhämtat från organisationer och andra som har kontakt med utiänningar framgår att asyisökande inte sä11an på grund av en må vara oberättigad misstro gentemot poiisen underiåter att framföra omständigheter som kan vara av betydeise för prövningen. En nuntiig handläggning inför den centraia utiänningsmyndigheten kan i sådana fa11 möjiiggöra att underiaget för ett besiut b1ir säkrare. Det bör också vid en sådan förhandiing vara möjligt att kiargöra, att a11a uppgifter av betyde1se och a11a de skäl som utiänningen kan åberopa för att han skal] få stanna i iandet skaii framföras vid

förhandiingen samt att besiut kommer att fattas på grundvai av

det materiai som finns vid siutet av förhandiingen. För den asyisökande kan också framhåiias att om han, efter det han haft ti11fä11e att framiägga sina skä1 inför verket, senare 1ämnar uppgifter som avviker från vad som sagts vid förhandiingen, kan tiiitron ti11 sådana uppgifter b1i ringa. Om besiut meddeias i nära ansiutning ti11 förhandiingen, kan de1givningsprob1em undvikas. Genom den koncentration som muntiig handiäggning ger möjiighet ti11 kan den tidsutdräkt som en omfattande skriftväx- 1ing medför undvikas.

Muntiig handiäggning kan ske i o1ika former, jfr speciaimotiveringen ti11 3 kap. 7 §. I många fa11 måste utiänningens biträde

-132-

och antingen beslutsfattaren från verket eller den som skall föredra ärendet för beslutsfattaren (och som i praktiken deltar i beslutet, se avsnitt 6.3.7) vara närvarande. Utlänningen och biträdet kan bo långt ifrån invandrarverket och långt ifrån varandra. Härtill kommer att det alltid behövs tolk. Det kan därför vara svårt att organisera ett sammanträffande. Den reella arbetstid som invandrarverket måste använda på ett ärende med muntlig handläggning kan ibland bli längre än den som åtgår för en rent skriftlig handläggning. Det står också klart att fördröjning av handläggningen till en början kan föranledas av att tjänstemännen vid invandrarverket i stor utsträckning saknar vana vid förhandlingar och därför varje förhandlingstillfälle

kan befaras ta lång tid.

De svårigheter som möter vid övergång till

muntlig handläggning är således betydande. Samtidigt är fördelarna stora. Det bör vara att ha muntlig möjligt handläggning i sådan omfattning att de nyssnämnda fördelarna kan tas till vara i de fall där sådan handläggning är av väsentlig betydelse utan att de problem av framför allt praktisk natur som uppkommer skall vara oöverstigliga. Det kan också antas att behovet av omprövning då skulle minska. En undersökning av hos invandrarverket handlagda ärenden rörande tre av de vanligaste nationaliteterna ger vid handen att upp emot 30 % av negativa beslut ändras efter omprövning.

Bestämmelser bör därför införas om skyldighet för invandrarverket att ha muntlig handläggning i asylärenden.

Muntlig handläggning kan emellertid inte vara påkallad i alla asylärenden. Krav på sådan handläggning bör begränsas till att avse ärenden där det är osäkert om asyl skall beviljas. Muntlig handläggning bör inte vara obligatorisk i ärenden där det står klart att uppehållstillstånd kommer att beviljas men där tveksamhet kan råda om vilken grund tillståndet bör ges på. Muntlig handläggning bör alltså i normalfallet inte ske för att bättre skall för att underlag skapas avgöra om flyktingförklaring skall beviljas.

-133-

Muntlig handläggning bör framför allt ske när det gäller att bedöma om den asylsökandes uppgifter är trovärda. Även här bör en viss begränsning göras. Om trovärdighetsbedömningen kan göras utan ett sammanträffande med den asylsökande, behöver något

såmntejäw mm.

Det kan förekomma att invandrarverket finner det önskvärt att ha muntlig handläggning även i andra fall än vad nu angetts. Hinder för detta skall givetvis inte finnas. Det måste alltid vara invandrarverket som får avgöra vilken form handläggningen skall ha. Verkets beslut i sådana frågor bör inte kunna överklagas.

Om tjänstemän från invandrarverket kommer att finnas vid de s.k. utredningsslussarna bör dessa tjänstemän när tveksamheter uppkommer kunna sammanträffa med den asylsökande. Även detta är en form av muntlig handläggning. Genom denna torde behovet av ytterligare muntlig handläggning ofta undanröjas. Om det allt-

jämt är osäkert om uppehållstillstånd skall beviljas bör däremot

muntlig handläggning i något mer formella former ske. Utlänningen kommer då också att ha ett ombud (avsnitt 6.11.4).

Det bör ibland vara möjligt för handläggaren vid verket att redan på grund av redovisningen av vad som framkommit vid polismyndighetens förhör med den asylsökande eller vid ett sammanträffande med den asylsökande i enlighet med vad ovan angetts ta ställning till om muntlig handläggning behövs och kalla till sådan. I samband med kallelsen bör klargöras vilka omständigheter som påkallar behov av muntlig handläggning. ombudet bör åläggas att före förhandlingen inge en skrift med angivande av vad utlänningen vill anföra utöver vad som upptagits i polisens förhörsprotokoll. Ofta torde det först efter det att ombudets inlaga ingivits vara möjligt att avgöra om den fortsatta handläggningen skall vara muntlig. Det är därför viktigt att denna inlaga kommer till verket så snart som möjligt. Det bör inte dröja länge än två veckor efter det att ombudet förordnats. Ett ombud bör inte åta sig ett ärende om han vet att han inte kan hålla denna tidsgräns eller inte har möjlighet att inom rimlig tid därefter delta i förhandling.

-134-

Vid den mera forme11a muntiiga handiäggningen bör från nyndighetens sida minst en av de personer som kan antas deita i det kommande besiutsfattandet medverka. Poiisförhöret ska11 ligga ti11 för handiäggningen och det måste antas att däri ingrund uppgifter är kända för de närvarande. Det ska11 inte vara tagna att gå igenom samtliga de omständigheter som förevanödvändigt rit i ärendet. Handiäggningen bör koncentreras ti11 de särskiida omständigheter som ifrågasätts e11er ti11 sådant som ytteriigare kan be1ysa utiänningens uppgifter. Sjä1vfa11et får tveksamheter och eventue11a fe1 i förhörsprotokoiiet tas upp. Den som ieder förhandiingen bör verka för att a11a ytteriigare omständigheter som kan inverka på besiutet uppges vid förhandiingen. Om utlänningen har skriftiiga intyg av något siag som han ännu inte fått bör han i vart faii ange detta vid förhandiingen. Det b1ir sedan handläggarens sak att avgöra om man ska11 vänta med att fatta bes1ut. Vidare bör handiäggningen vara he1t inriktad på att utiänningen ska11 få kiargöra sina uppgifter. Det kan förekomma, att andra personer än utiänningen kan Iämna väsentiiga uppgifter i ett ärende. Ofta torde detta kunna ske skriftiigen. Om invandrarverket sku11e finna det vara av värde, att personen i fråga hörs tiilsammans med utiänningen, bör han ka11as ti11 förhand- Iingen. Om han instä11er sig bör han få ersättning för de kostnader han åsamkas. Det bör eme11ertid inte vara möjiigt att tvångsvis hämta honom tiil förhandiingen eiier att föreiägga honom vite för att instä11a sig.

Beslut bör som regei kunna meddeias vid e11er i nära ansiutning ti11 den nuntiiga handiäggningen. Tid för överkiagande bör då räknas från den dag besiutet tiiikännages. Den asyisökande bör få ersättning för de kostnader han kan ha för resan ti11 piatsen för förhandiingen. Ersättning ti11 utiänningen bör regieras genom det nyiigen föresiagna asyistödet, se avsnitt 3.

Om det visar sig att betyde1sefu11a uppgifter som kunnat iämnas vid förhandiingen inte förs fram förrän besiutet fattats, i samband med överkiagande e11er begäran om omprövning, synes detta vara en omständighet som påverkar ett biträdes rätt ti11 arvode, givetvis under förutsättning att han haft möjlighet att påverka uppgiftsiämnandet.

-135-

Genom munt1ig hand1äggning i de fa11 som nu angetts bör a11a de omständigheter som kan vara av betydeise för avgörandet av en asy1sökandes rätt att stanna i 1andet ha framkommit och underiaget så1edes vara komp1ett när invandrarverket fattar sitt bes1ut. saknas därför att införa iiknande handiäggning i Aniedning samband med överkiagande. Munt1ig handiäggning torde ibiand kunna 1eda ti11 att den tid som går ti11 dess att invandrarverket fattat bes1ut b1ir iängre än om hand1äggningen varit rent skriftiig. Å andra sidan bör behovet av omprövning och tidsåti överinstansen minska. Genom att ärendena, med den munt-

gången

kan förväntas b1i så fu11ständigt utredda iiga handiäggningen, som nu angetts, bör det också vara möj1igt att ändra de nuvarande regierna om verkstä11ighetsprövning och därigenom förkorta den tid som innan om ut1änningen ska11 få stanna i

åtgår frågan

1andet biir s1utgi1tigt avgjord, se vidare avsnitt 6.7.

6.3.6 De1bes1ut

Det förekommer, om än inte ofta, att det under hand1äggningen står k1art att ut1änningen kommer att bevi1jas

uppehå11sti11-

stånd men att det är mer osäkert på vi1ken grund ti11ståndet ska11 beviijas. Det kan t.ex. vara fråga om en person som uppenbariigen är krigsvägrare men som dessutom hävdar att han är f1ykting eniigt 3 § Ut1L. Andra exempei är personer vars omständigheter är sådana, att de i vart fa11 kommer att få stanna med stöd av 6 § e11er av humanitära skä1 e11er s1äktanknytning, men där de hävdar att 3 § är ti11ämp1ig. För närvarande görs a11tid en bedömning av de åberopade asy1skä1en, innan stä11ning tas

ti11 om uppehå11sti11stånd ska11 bevi1jas.

I dessa fa11 bör uppehå11sti11stånd ibiand kunna medde1as så

snart det står k1art att sådant bör beviljas. Fördeiarna för individen är betydande. väntetiden i den mest väsentiiga frågan förkortas avsevärt. Osäkerheten om framtiden och därav föijande psykiska besvär kan undanröjas. Anpassningen ti11 det svenska samhäiiet kan börja tidigare och utiänningen får möjlighet att

-136-

arbeta. I den mån det kan anses nödvändigt att pröva även andra skäl kan detta göras utan större tidspress. Nackdelen med delbeslut är att en del ärenden då i viss utsträckning kommer att prövas två gånger. Denna olägenhet förefaller dock ringa i jämförelse med de fördelar som kan vinnas. Möjligheten att neddela delbeslut bör emellertid inte leda till att en fullständig prövning inte görs direkt om detta är möjligt. Den omständigheten att beslutsfattaren har svårt att bestämma sig kan naturligtvis inte få vara ett skäl för honom att fatta ett delbeslut.

För att minska riskerna att delbeslut fördröjer ärendehanteringen som helhet bör sökanden kunna ges viss tid att klargöra om han önskar att prövningen fortsätter efter det att delbeslut meddelats. Om han inte inom denna tid yrkar att få prövat också om han är flykting fast han fått tillstånd att stanna på grund av anknytning eller för att han är krigsvägrare eller de factoflykting etc. avskrivs ärendet. En sådan framställan bör göras

inom viss tid efter beslutet. Någon risk för rättsförluster

finns inte eftersom utlänningen alltid kan ge in en ny ansökan om flyktingförklaring, om han senare skulle önska få sådan. Utlänningen bör inte heller ha en obegränsad rätt att få samtli-

ga åberopade skäl bedömda, se vidare specialmotiveringen till 3

kap. 6 §.

6.3.7 Nivån på beslutsfattandet inom invandrarverket

Tillstånds- och avlägsnandeärenden handläggs av invandrarverkets

tillståndsbyrå. Byrån är indelad i åtta sektioner och varje

sektion har ansvaret för vissa länder. Tillståndsbyrån leds av en byråchef och en biträdande byråchef. Inom varje sektion finns en sektionschef och en biträdande sektionschef samt ett antal föredragande tjänstemän. För utlänningen positiva beslut i avvisnings- eller utvisningsärenden liksom beslut att bevilja uppehållstillstånd efter inresan fattas normalt av sektionschef eller biträdande sektionschef. Positiva beslut i övrigt fattas i allmänhet av någon av de övriga handläggarna på sektionen. Beslut om avlägsnande fattas i allmänhet av sektionschefen eller

-137-

biträdande sektionschefen. Om den handläggare som föredrar ärendet anser att avlägsnande inte skall ske, skall ärendet föras upp till närmast högre beslutsnivå, vilket då också innebär att minst två personer formellt deltar i beslutet.

Den stora ärendetillströmningen har lett till att alltfler personer som sysslat med flyktingfrågor under ganska begränsad tid fått delta i avgöranden av dem. Det har också blivit allt vanligare att beslutanderätten delegeras nedåt. Dessa förhållanden torde, liksom ärendemängden i sig, medföra viss risk för olikformighet i beslutsfattandet och också för att felaktiga beslut fattas.

Det är ofrånkomligt att vissa beslut, även i ärenden som rör tillstånd att av politiska och humanitära skäl få stanna i Sverige, ibland måste få avgöras på relativt låg nivå. Väntetiderna skulle annars bli oacceptabelt långa. De högre beslutsnivåerna bör utnyttjas för omprövning och för beslut i mer tveksamma fall. Inte minst vad som nu föreslås om att muntlig handläggning skall ske i ökad utsträckning ställer krav på att ordentliga insatser görs för att utbilda personal och att personal med tillräckliga kvalifikationer finns tillgänglig. En ensam tjänsteman måste som nu kunna få besluta om tillstånd i klara ärenden. Sådana beslut bör kunna fattas på förhållandevis låg nivå. Om tjänstemännen anser att ärendet i och för sig bör bifallas men att det är fråga om ny praxis eller det annars finns särskild anledning bör ärendet hänskjutas till högre nivå. Om handläggaren anser att det är klart att vederbörande skall få stanna men oklart på vilken grund han skall beviljas tillstånd bör uppehållstillstånd meddelas medan beslutet i övriga frågor hänskjuts till högre nivå. Liksom nu bör beslutsfattaren och föredraganden vara eniga för att negativa beslut skall få fattas. Omprövning bör regelmässigt göras av högre befattningshavare än den som fattat det första beslutet. I de fall detta är omöjligt måste omprövningen göras på samma nivå. Jag vill i detta sammanhang hänvisa dels till det betänkande asylärendeutredningen kommer att lägga fram samtidigt ned detta betänkande, dels till den pågående utredningen av invandrarverkets framtida organisation.

-138-

6.4 Beslut om avlägsnande

6.4.1 Avvisning eller utvisning

En utlänning som kommer till eller befinner sig i Sverige utan erforderligt pass eller tillstånd kan antingen avvisas eller utvisas. Om det är avvisning eller utvisning som tillgrips beror på inom vilken tid från ankomsten till Sverige som avlägsnande-

beslutet fattas. Det är således i allmänhet fråga om avvisning

om beslutet fattas inom tre månader från ankomsten till Sverige. Om avvisning skall ske måste vidare beslut härom tas så snart som möjligt sedan det står klart att utlänningen befinner sig här utan tillstånd. Avlägsnanden som görs efter tre månader måste ske i form av utvisning. Utvisning på de nu aktuella grunderna beslutas alltid av invandrarverket. Avvisning beslutas i normalfallet av polismyndigheten. Om polismyndigheten överlämnar ett avvisningsärende till invandrarverket eller verket övertar ett sådant ärende, kan även invandrarverket fatta ett avvisningsbeslut, om detta är möjligt inom tidsfristen.

Fram till 1964 fick avvisning endast ske direkt vid utlänningens ankomst till Sverige eller omedelbart därefter. Bestämmelserna om avvisning har därefter successivt ändrats så att den ursprungliga innebörden av avvisning, att utlänningen hindras att resa in i Sverige, urholkats. Förlängningen av tidsfristen för beslut om avvisning till tre månader har medfört att den sakliga skillnaden mellan grunderna för avvisning och utvisning blivit liten och att det, när det gäller avlägsnande på grund av avsaknad av pass eller tillstånd, i allmänhet är den tid, inom vilken beslutet fattats, som ensamt avgör vilket institut som används.

Det synes knappast ändamålsenligt att för åtgärder som beslutas på samma grund använda olika benämningar beroende på om beslut fattas före eller efter en viss tidpunkt.

En lämpligare uppdelning torde uppnås om avvisning får beteckna samtliga de fall där en utlänning avlägsnas från Sverige på

-139-

grund av omständigheter som nämns i 28 § Ut1L. Om någon anknytti11 förhå11andena vid inresan inte görs, omfattar de i ning denna paragraf nämnda grunderna i stort sett också de grunder för aviägsnande som upptas i 38 § Ut1L. Om en tidsfrist införs för vem som ska11 fatta besiuten 1eder inte en sådan förändring ti11 någon materieii ändring av bestämmeiserna om av1ägsnande.

Avvisning kommer då att kunna ske beträffande varje utlänning som an1änder ti11 Sverige utan att ha de ti11stånd som behövs för inresa och visteise här. Det saknar därvid betyde1se om detta upptäcks vid ankomsten e11er först senare. Det b1ir också fråga om avvisning om ut1änning visseriigen var viseringsfri e11er hade visering för besök men dröjer sig kvar sedan viseringen e11er den viseringsfria tiden gått ut.

Avvisning bör Iiksom nu få ske på de materie11a grunder som är angivna i 29 § Ut1L, dvs mede11öshet, risk för brottsiig verksamhet etc. En tidsgräns bör emellertid finnas för dessa fa11.

Utiänningar, som inte behöver ha uppehå11sti11stånd, skuiie

annars kunna aviägsnas ur iandet på betyd1igt svagare grunder än i dag.

I den mån utiänningen saknar tiilstånd sku11e en ändring inte

medföra någon materie11 ski11nad. Utvisning kan ju då ske. Ett

bibehå11ande av tidsgränsen i dessa avvisningsfa11 är också väi föreniigt med de principer för uppde1ning ne11an avvisnings- och

utvisningsbesiut som ovan redovisats. Det b1ir ju inte fråga om

att dessa skä1 kan 1äggas ti11 grund för ett utvisningsbesiut. Det är grunder som i a11mänhet föreiigger vid ankomsten men som, i en1ighet med vad som nu gäiier, inte bör få föranieda ett av1ägsnandebes1ut när ut1änningen vistats så iång tid som tre månader i Sverige.

Uppdeiningen bör så1edes knytas ti11 de förhåiianden som rådde vid utlänningens ankomst ti11 Sverige. Avvisning får då ske de1s av den som inte bör få resa in i Sverige därför att han saknar mede1 tiil sitt uppehä11e, kan antas begå kriminelia handiingar här etc., deis den som vid ankomsten ti11 Sverige saknar pass,

-140-

visering eller uppehållstillstånd när detta behövs eller kommer

att behövas. Det väsentliga blir inte om avsaknaden av dessa tillstånd upptäcks vid ankomsten utan vilka förhållanden som faktiskt rådde vid ankomsten. Någon tidsgräns, inom vilken avvisning av en utlänning som vid ankomsten inte hade erforderliga tillstånd måste beslutas, bör inte finnas. Det är fråga om personer som inte har eller haft rätt att vistas i Sverige annat än under en prövningstid. -Vad nu sagts utesluter inte att längden av den tid utlänningen vistats här innan det uppdagas att han saknar rätt till detta kan påverka prövningen av ärendet om avvisning. Det torde dock endast i undantagsfall bli fråga om att låta det förhållandet, att utlänningen genom att undandra sig inresebestänmelserna kunnat skaffa sig en viss anknytning till Sverige, medföra att han får tillstånd att stanna här.

Beträffande personer som har uppehållstillstånd i Sverige eller

som stannat här sedan tillståndet gått ut bör såsom nu endast utvisning komma i fråga. Det är fråga om personer som fått tillstånd att vistas i Sverige viss tid och som fått en naturlig anknytning hit utan att överträda några inresebestämmelser eller liknande. De nuvarande materiella reglerna i detta avseende bör därför inte ändras.

De nu föreslagna ändringarna bör inte medföra någon skillnad i förhållande till vad som nu gäller med avseende på beslutskompetensen. När utlänningen vistats här i mer än tre månader bör det därför alltid vara invandrarverket som fattar det första beslutet i ärendet.

Statens invandrarverk har i en till regeringen ställd skrivelse, som i denna del har överlämnats till utredningen, föreslagit att också vissa utvisningsbeslut skall kunna verkställas även om de överklagas. Utvidgningen av avvisningsinstitutet kan tillsammans med de regler om omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut, direktavvisning, som nu föreslås leda till att direktavvisning kan komma i fråga i fall, där det för närvarande inte är möjligt. I allmänhet kan det inte anses lämpligt att direktavvisning sker av utlänningar som vistats mer än tre månader i

-141-

Sverige. Det kan dock undantagsvis vara motiverat att så sker, t.ex. om utlänningen hållit sig undan eller uppenbart saknar all

rätt att stanna i Sverige. Det bör därför inte införas något

absolut förbud mot direktavvisning i de fall utlänningen vistats här mer än tre månader, men det bör krävas att särskilda skäl föreligger.

En följd av ändringen blir, att återreseförbud bör kunna meddelas också i avvisningsärenden. I specialmotiveringen till 4 kap. 6 § utvecklas vidare när återreseförbud bör ges. Här skall endast nämnas att det kan övervägas att utfärda återreseförbud endast i de fall där utlänningen inte följer bestämmelserna om att lämna landet, när verkställbart beslut föreligger. Beslutet skall då göras villkorat och träda i kraft i de fall verkställighet måste ske genom polisens försorg.

Vad slutligen gäller en domstols avlägsnandebeslut kan detta avse såväl personer som sedan lång tid är bosatta här och har permanent uppehållstillstånd som personer som rest in illegalt i

landet enbart för att begå brott. Frågan om utlänningens rätt

enligt utlänningslagen att resa in i och uppehålla sig i Sverige bedöms emellertid inte av domstolen. Domstolen gör en bedömning av om utlänningens förehavanden i Sverige är av sådan art att de bör föranleda att han avlägsnas ur landet. Det ter sig främmande att tala om avvisning i dessa fall.

6.4.2 Utvisning på grund av brott

Reglerna om utvisning på grund av brott sågs grundligt över 1980

varjämte vissa justeringar gjordes 1984. Den senare översynen berodde huvudsakligen på de nya förutsättningarna för att bevilja permanent uppehållstillstånd, se avsnitt 2. Samtidigt infördes ett direkt förbud mot utvisning av den som kommit till Sverige som ung.

-142-

Det saknas anledning att ändra kriterierna för att utvisning på av brott skall få ske. Bestämmelserna har inte föranlett grund svårigheter. Vad som däremot visat sig vara några egentliga förenat med vissa problem är förhållandet mellan utvisning på av brott och påföljden för brottet och bedömningen av det grund men utlänningen åsamkas genom utvisningen. Det har gjorts gälatt ibland avstår från att överklaga en dom lande, utlänningar eftersom överinstansens prövning kan leda till att påföljden lindras men att utvisning beslutas eller utvisningsvisserligen tiden förlängs. Detta kan ibland upplevas som en svårare följd, särskilt om anknytningen till Sverige är stark.

En annan fråga av intresse är följden av att ett av domstol fattat upphävs av regeringen (71 § UtlL). Ett utvisningsbeslut sådant leder inte till att påföljden ändras, trots upphävande att kan ha föranlett att lindrigare påföljd utdömts utvisningen än annars skulle ha skett. En person som utvisats på grund av brott och som på grund av utvisningen fått ett väsentligt kortare fängelsestraff kommer vid ett upphävande av utvisningsbeslutet att ha fått en lindrigare påföljd än en person som för jämförbara brott, kanske i samma mål, inte ådömts utvisning men väl ett straff. En sådan ordning inger betänkligheter. Det strängare skulle därför kunna övervägas, om det är lämpligt och möjligt att införa en ordning, varigenom ett upphävande av utvisningsbeslutet leder till att påföljden ändras. Den knappa tid som står till för utredningsuppdraget medger emellertid inte förfogande att ett sådant system närmare utreds.

6.4.3 Utvisning på grund av asocialitet

Utlänningslagkommittên föreslog i sitt betänkande SOU 1979:64 Ny att denna utvisningsgrund skulle avskaffas. Några utlänningslag, remissinstanser anförde emellertid att det var av värde att ha bestämmelserna härom kvar och föredragande statsrådet delade i prop. 1979/80:96 denna uppfattning. Sedan 1980 har emellertid bestämmelsen endast använts vid enstaka tillfällen och sedan 1984 vid endast ett tillfälle. Vid ytterligare tre tillfällen

-143-

sedan 1984 har ärende om utvisning på denna grund tagits upp men då ej föraniett bifa11. Bestämme1sen är i det närmaste obsoiet. Den bör därför kunna avskaffas.

6.5 0verk1agande

För närvarande kan besiut om visering, uppehå11sti11stånd och arbetstiiistånd inte överkiagas. Det torde av resursskäi vara omöjiigt att ti11åta överk1agande av a11a bes1ut i sådana ärenden. Praxisbiidningen och rättssäkerheten får i stä11et anses tryggad genom en bestämmelse om att invandrarverket kan överiämna ärenden av principie11 vikt ti11 regeringen för avgörande och genom att den som fått avsiag a11tid kan begära omprövning e11er göra en ny ansökan. En ny ansökan prövas rege1mässigt på högre nivå inom verket. Någon genere11 möjiighet att få de nu angivna bes1uten överprövade av regeringen bör därför inte införas. Möjiighet att få frågor om uppehå11sti11stånd och arbetsti11stånd prövade bör eme11ertid finnas i samband med överkiagande av ett besiut om aviägsnande.

Besiut om avvisning och utvisning kan överk1agas och regeringen är då siutinstans. Sådana bes1ut måste a11tjämt kunna överkiagas. Vad som möjiigen kan övervägas är att 1åta en särski1d instans, en besvärsnämnd e11er en domstol, överpröva invandrarverkets bes1ut varigenom regeringen sku11e kunna heit e11er deivis aviastas dessa ärenden. Denna fråga har diskuterats i flera tidigare sammanhang. Med hänsyn ti11 de omfattande ändringar som sku11e behövas och ti11 den tid inom vi1ken mitt uppdrag ska11 fuiigöras anser jag mig inte ha möjiighet att utforma ett alternativt system.

Vid övervägande av bestämmeiserna om överkiagande måste beaktas de föreskrifter som finns i internationeiia konventioner ti11 viika Sverige ansiutit sig. Jag har inte funnit att de krav som konventionerna stä11er måste föranieda besvärsrätt i större utsträckning än vad som nu gä11er. I ett avseende, som gä11er besiut om förvar som fattas av regeringen, föresiås eme11ertid

-144-

att prövning ska11 kunna ske hos regeringsrätten. Den ordning som föresiås i fråga om verkstäliighet av aviägsnandebesiut ieder tili att någon motsvarighet ti11 nuvarande besvärsregier på detta område inte behöver upptagas.

6.5.1 Avvisningsärenden

Poiismyndighetens besiut om avvisning bör som nu gå att överkiatiil invandrarverket och sedan ti11 regeringen och bör ga först a11tjämt få verkstäiias utan hinder av att de överkiagats.

Som redan angetts bör asyiärenden alltid avgöras av invandrarverket. Verket måste också ha möjiighet att förordna att vissa bes1ut i sådana ärenden ska11 få verkstä11as redan innan de vunnit 1aga kraft, s.k. direktavvisning.

I UNHCR:s exekutivkommittés rekommendation nr 30 från år 1983 uttaias, att även den som direktavvisas bör ha möj1ighet att få sin sak omprövad innan avvisningen verkstä11s. Så har i viss mån varit fa11et i Sverige, eftersom avvisningsbesiutet inte får verkstä11as förrän invandrarverket, sedan poiismyndigheten anmäit ärendet, avstått från att ta över detta. När nu besiutanderätten fiyttas över ti11 verket uppkommer frågan om det aiitjämt ska11 vara möjiigt att få en andra prövning av ärendet innan verkstäiiighet får ske e11er om det förhå11andet, att den centraia mndigheten fattar besiutet, ska11 medföra att rätten ti11 över- e11er omprövning tas bort.

Sedan den 1 ju1i 1986 får invandrarverket ompröva ett av verket i första instans fattat bes1ut, även om besiutet överkiagas. Aniedning saknas att undanta direktavvisningsärendena från möjiigheten tili omprövning. En sådan 0mprövningsmöj1ighet är ti11räcklig för att Sverige ska11 uppfyiia kraven i den nyssnämnda rekommendationen under förutsättning att det finns en ree11 möj1ighet att få en omprövning gjord innan verkstäiiighet sker.

-145-

Det är inte a11tid som ett omprövningsärende hinner b1i avgjort innan verkstäiiighet ska11 ske. Det kan ifrågasättas om man inte bör införa en rege1 om att det förhå11andet,-att omprövning e11er annars pågår, får tiil fö1jd att verkstäiiighet begärts ti11s vidare inte får ske. Detta sku11e dock kunna 1eda ti11 att direktavvisningssystemet sätts ur spe1 genom att verkställighet i vissa fa11 ej b1ir möjiig. Däremot bör det överhuvudtaget finnas möjlighet att inhibera avvisningsbeslut medan omprövningen e11er, ib1and, prövningen i nästa instans pågår. En prövning av om inhibition ska11 meddeias bör a11tid göras, om omprövning är aktue11 e11er om besiutet överkiagats. Det bör därvid sakna om inhibition e11er inte. Inhibition bör kunna betyde1se begärts meddeias även i icke överkiagade ärenden. I aiimänhet bör verkstäliighet inte ske förrän en prövning av inhibitionsfrågan En sådan rege1 kan dock inte vara 0vi11kor1ig. Om frågan gjorts. om inhibition aktua1iseras omede1bart innan verkstäliigheten ska11 ske, trots att det uppenbart varit nñjiigt att ta upp bör en verkstä11ighet, som annars sku11e kunna frågan tidigare, äventyras, få genomföras. Det kan även i övrigt föreiigga specie11a omständigheter, t.ex. fara för terroristdåd, som gör att en ska11 genomföras innan inhibitionsfrågan hinner verkstä11ighet prövas.

är viiken instans som ska11 en inhibi- En väsentiig fråga pröva tionsansökan. ansåg att kravet på snabbhet och Asy1utredningen effektivitet i direktavvisningsärenden medförde att invandrarverket sku11e pröva inhibitionsansökningar beträffande verkets besiut även i överk1agade och ti11 regeringen överiämnade ärenden. För att inte regeringen rent faktiskt sku11e utsättas för att ta sådana besiut föres1og asy1utredningen också ett tryck direkt förbud för regeringen att bes1uta om inhibition.

Mot asylutredningens förs1ag framfördes erinringar. Fiera remissinstanser fann det ofören1igt med inhibitionsbegreppet och också helt oti11fredsstä11ande att den instans som meddeiat besiutet även ska11 ta stä11ning ti11 om detta ti11s vidare inte ska11 gä11a och att överinstansen inte ska11 ha möjlighet att fatta ett sådant besiut. Att upprätthåila ett effektivt direkt-

-146-

avvisningssystem sku11e eme11ertid i praktiken b1i omöj1igt om regeringen e11er det enski1da statsrådet skulie pröva a11a inhibitionsansökningar i sådana ärenden. Om invandrarverket, såsom här föresiås, ska11 ha kvar den omprövningsrätt som finns eniigt nuvarande regier i ut1ännings1agen, sku11e en inhibitionsansökning ti11 regeringen också kunna leda ti11 att ett ärende prövades samtidigt i två instanser. Ansökningar om inhibition i direktavvisningsärenden bör därför få prövas av statens invandrarverk inti11 dess att invandrarverket över1ämnat hand1ingarna i ärendet ti11 regeringen. Invandrarverkets besiut i inhibitionsfrågan bör inte he11er få överkiagas.

Om regeringen e11er, i förekommande fa11, det ansvariga statsrådet, sku11e finna att inhibition bör meddeias, bör det stå regeringen e11er statsrådet fritt att fatta bes1ut härom. En förutsättning för att detta ska11 kunna ske är att hand1ingarna i ärendet över1ämnats tili regeringen. Invandrarverket måste emei- 1ertid ha rätt att behå11a handlingarna ti11 dess att verkets inhibitionsprövning och omprövning är k1ar.

6.5.2 Utvisningsärenden

Något behov av ändring av de materielia regierna rörande överk1agande av utvisningsbesiut finns inte. Däremot måste - b1.a. mot bakgrund av den nya uppde1ning meiian avvisnings- och utvisningsbes1ut som jag föres1år - omfattande redaktione11a ändringar göras.

6.5.3 Ärenden om resedokument och fiyktingförklaring

Invandrarverkets bes1ut i fråga om uppehå11sti11stånd kan nu inte överkiagas. Den som vi11 stanna i Sverige därför att han anser att han är fiykting enligt 3 § Ut1L men som av verket ges uppehå11sti11stånd med stöd av 6 § Ut1L kan inte överkiaga och begära att 3 § ska11 anses ti11ämp1ig. Däremot kan han, samtidigt som han ansöker om att få stanna i Sverige e11er därefter,

-147-

ansöka om f1yktingförk1aring och resedokument. Fiyktingförkiaoch resedokument utfärdas bara ti11 personer som är att ring betrakta som fiyktingar eniigt 3 §. Avsiagsbesiut rörande f1yk-

och resedokument kan, även om uppehå11sti11stånd

tingförkiaring har beviljats eniigt 6 § eiier annan bestänmeise, överkiagas tiil regeringen (65 S Ut1L och 89 § Ut1F). Vid den då gjorda en ny bedömning av de skäl som utiänningen åbeprövningen görs för rätten att få stanna här. För närvarande prövar regeropat ca 400 sådana överkiaganden per år. Bifalisprocenten är ringen 10 %. Det kan ifrågasättas, vi1ket också har gjorts i en knappt från invandrarverket ti11 regeringen stä11d promemoria, som överiämnats tiil denna utredning för beaktande, om det är rim- 1igt att dessa ärenden ska11 få överkiagas ti11 regeringen.

Den som får fiyktingförkiaring och resedokument är i vissa avseenden gynnsammare stä11d än den som får stanna på po1itiskhumanitära skä1 eiier andra skä1 av mer humanitär art. Anhöriga ti11 en flykting kan få resan ti11 Sverige betaid. Han åtnjuter ett bättre skydd mot utvisning på grund av brott e11er asociaiitet. Ett resedokument ger honom också möjiighet att resa ti11 andra Iänder i större utsträckning än om han enbart har främ- Det kan vidare ha en viss psykoiogisk betydeise att iingspass. bii erkänd som f1ykting. Att ha fått sina uppgifter he1t accep-

terade kan säkeriigen många gånger vara av stor betydeise. Med

hänsyn ti11 nu angivna omständigheter bör det a11tjämt vara möjiigt att överkiaga ett bes1ut som innebär avsiag på ansökan om fiyktingförkiaring och resedokument.

6.5.4 Tiiiståndsärenden

Den nuvarande ordningen att regeringen vid ett överkiagande endast prövar avvisnings- e11er utvisningsfrågan medan frågor om uppehå11s- och arbetstiiistånd för den som avvisats e11er utvisats inte får överkiagas och därför forme11t inte kommer under regeringens prövning, framstår inte som ändamålseniig. Eftersom i många fa11 är en förutsättning för rätt att

uppehåiistiiistånd

få stanna i Sveriqe, är det att tidsbegränsat e11er uppenbart

-148-

permanent uppehållstillstånd i förekommande fall måste meddelas om ett beslut om avlägsnande hävs. Däremot kan det i enstaka fall vara mer tveksamt om arbetstillstånd skall meddelas och i så fall för vilken tid eller vilket yrke. Grundprincipen måste emellertid vara att samtliga dessa frågor i förekommande fall bör prövas samtidigt med utvisningsbeslutet. Det nuvarande systemet, som innebär att invandrarverket efter det att regeringen upphävt ett avlägsnandebeslut får legitimera utlänningens närvaro genom att bevilja uppehållstillstånd kan då upphöra. I stället kan uppehållstillstånd meddelas, därför att vederbörande t.ex. har rätt till asyl, och avlägsnandebeslutet hävas, därför att uppehållstillstånd meddelas. Eftersom det stundom kan vara mest lämpligt att invandrarverket får besluta om exempelvis uppehållstillståndets längd eller om arbetstillstånd, bör det emellertid stå regeringen fritt att återförvisa del av ärendet till verket för prövning av hur dessa frågor skall regleras. Vid prövningen av avlägsnandebeslut bör emellertid i de fall detta är påkallat ställning tas till utlänningens rätt till uppehållstillstånd och arbetstillstånd. En sådan ordning hindrar inte att det får ankomma på invandrarverket att utfärda erforderliga handlingar.

Även i övrigt bör möjligheterna att meddela ett materiellt riktigt beslut stärkas. För närvarande förekommer det att regeringen eller invandrarverket upphäver ett avvisningsbeslut som meddelats på formellt oriktiga grunder men är förhindrad att neddela det utvisningsbeslut, som i stället borde ha gällt. Följden av sådana beslut kan då bli att en person som avvisats återkommer till Sverige och efter något års väntetid här i stället blir utvisad. Överinstanserna bör ha möjlighet att, om utredningen i ärendet medger det, vid prövning av ett beslut om avlägsnande ta ställning till om någon grund för utlänningens rätt att stanna föreligger. Det bör också stå regeringen fritt att återförvisa hela frågan eller del därav till lägre instans för prövning.

-149-

6.6 Bes1utsmotiveringar och sekretess

6.6.1 Motivering av besiut

Eniigt 20 § förvaitningsiagen (1986:223) är myndigheter skyidiga att vid ett ärendes avgörande 1ämna en besiutsmotivering. Besiut ska11 innehåiia de skä1 som har bestämt utgången. Skäien får dock ute1ämnas he1t eiier deivis b1.a. om bes1utet inte går någon part emot e11er om det av någon annan aniedning är uppenbart obehöviigt att upp1ysa om skäien samt om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskiidas personiiga e11er ekonomiska förhåiianden eller något jämförbart förhåi- 1ande. Detsamma gä11er om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skäien.

Bestämmelsen i 20 § förva1tnings1agen övertogs utan några sak1iga ändringar från 1971 års förva1tnings1ag. I förarbetena ti11 sistnämnda iag uttaiade departementschefen beträffande motiveringskravets innehå11 att myndigheternas bes1ut inte behöver innehå11a deta1jerade redogöreiser för sakförhå11andena i ärendena och vid1yftiga resonemang om hur dessa förhå11anden bedömts rättsiigen. Det är “de springande punkterna som ska11 komma fram i motiveringen. Denna torde därför, eniigt departementschefens mening, i ett stort anta1 fa11 kunna göras kort (prop. 1971:30, s. 493). Beträffande undantaget för brådskande fa11 utta1ade departementschefen att myndighets arbetsbörda som sådan inte får tas i beaktande vid prövningen av om motivering ska11 ute1ämnas e11er inte (prop. 1971:30 s. 494).

För utiänningsärenden har i 102 § andra stycket Ut1L ytteriigare undantag från kravet på bes1utsmotivering gjorts för besiut om visering, arbetsti11stånd och tidsbegränsat uppehå11sti11stånd. I övrigt är 20 § förvaitningsiagen ti11ämp1ig på besiut i utiänningsärenden.

Vid remissbehandiingen av förs1aget ti11 102 § Ut1L framhöii invandrarverket att grunden för avvisning ofta var entydig. Eniigt verket skedde avvisning oftast på den grund att utiänningen inte innehade pass och ti11stånd att inresa i riket e11er

-150-

på den grund att han kunde antas konma att sakna erforderiiga medei för sin vistelse här i riket. Verket förutsatte därför att ett återgivande av innehåiiet i det åberopade iagrunmet i dessa fa11 kunde godtas som skäi för ett avvisningsbesiut. Departementschefen sade sig kunna godta vad invandrarverket anfört för (prop. 1971:155, s.

angående motiveringen avvisningsbesiut

64).

Starka rättssäkerhetsskä1 ta1ar för att bes1ut i utiänningsärenden skaii vara k1art motiverade. Motiverade bes1ut ökar a11mänhetens förtroende för myndigheternas objektivitet och ger den enskiide utlänningen större möjiighet att vinna rätteise i ett besiut som på feiaktig e11er ofuiiständig grund gått honom emot. Under senare tid har från o1ika hå11 framförts kritik mot att besiuten i utiänningsärendena är bristfä11igt motiverade. Mot detta har eme11ertid hävdats att besiutsmotiveringar 1ämnas i den utsträckning som är möjiigt med hänsyn tili sekretessregier- - från invandrarverkets sida - att na. Det har därutöver sagts arbetsbördan gör det omöjiigt att skriva bes1utsmotiveringar.

De besiutsmotiveringar som förekommer är i många fa11 så knapphändiga att det kan ifrågasättas om de uppfy11er förvaitningsia- Att enbart säga att ansökan avsiås därför att gens bestämmelser. berätteisen inte är trovärdig ger i aiimänhet inte något under- 1ag för att förstå hur ärendet har bedömts. Om det inte k1argörs viika saker det r som inte anses trovärdiga och varför så är fa11et är det svårt för utlänningen att vid ett överkiagande rätta ti11 missförstånd och eventue11t komma med motpåståenden. I stäiiet måste han vidareutveck1a sina skä1 på a11a punkter och Iämna mycket detaijerade uppgifter. Utebiivna motiveringar från invandrarverket gör det också betydiigt svårare för regeringen att bedöma ärendet. Ofta måste då i stäiiet regeringen begära in ett yttrande från invandrarverket så att det k1ar1äggs vi1ka omständigheter som Iagts ti11 grund för bedömningen. Yttrandet kan i sin tur ge upphov ti11 nya skrive1ser från utiänningen. A11t detta fördröjer naturiigtvis ärendets avgörande. Det finns an1edning tro att utföriigare besiutsmotiveringar på sikt kan bidra ti11 snabbare handiäggning av ärendena.

C3

-151-

Det är angeiäget att de krav på motivering som uppstä11s i för-

valtningsiagen iakttas. Motiveringsskyidigheten är beroende av bes1utets art. Som nyss framhå11its måste det innebära att framför a11t besiut i asyiärenden förses med en kiargörande motivering. För att så ska11 ske torde någon ändring av förva1tnings- 1agens nu gä11ande bestämmeiser inte behövas. Men i syfte att minska antaiet fa11 då man av sekretesskäi måste avstå från att motivera besiuten kommer jag att i föijande avsnitt föresiå att sekretess1agen ändras så att det b1ir möjiigt att sekretessbe- Iägga uppgifter i motiveringarna. Därigenom minskar utrymmet för att uteiämna skä1en under hänvisning tiil undantagen i 20 § förvaitningslagen. Det nu sagda gä11er närmast besiut i asy1ärenden, vi1ka eniigt mitt försiag ska11 prövas av invandrarverket i första instans. Uttalandet i motiven ti11 102 § Ut1L om att det är ti11räck1igt att motivera avvisningsbesiut med att återge det åberopade iagrummet tar sikte på vissa fa11 då det ej anförts asyiskäi. För sådana fa11 kan motivuttaiandet fortfarande ha aktuaiitet.

Regeringens besiut omfattas ej av förva1tnings1agens bestämmelser. Vissa av de nyss anförda argumenten taiar emeiiertid för att även regeringsbesiuten bör vara klart motiverade.

6.6.2 Sekretess

Bestämmeiser om sekretess för uppgifter om utiänningar finns i 7 kap. 14 S sekretessiagen (1980:100). Lagrummets första stycke gä11er a11a s1ags uppgifter om utiänningar. För sekretess eniigt detta stycke krävs att det kan antas att röjande av uppgiften sku11e medföra fara för att någon utsätts för övergrepp e11er annat a11var1igt nen. Dessutom fordras att risken för skada föranieds av förhåiiandet me11an utiänningen och utiändsk stat e11er myndighet e11er organisation av ut1änningar. Eniigt uttaianden av föredragande statsrådet i förarbetena ti11 iagen (prop. 1979/80:2 s. 209) ska11 endast risk för reiativt a11var- 1ig skada ieda tili sekretess. Det krävs a andra sidan inte någon högre grad av sannoiikhet för sådan skada för att sekre-

-152-

tessen skall gälla. Redan en beaktansvärd skaderisk är tillräcklig. Ett typexempel på fall där sekretess gäller är att röjande av uppgifter om en politisk flykting här i landet leder till repressalier mot flyktingen eller hans anhöriga i hemlandet. Sekretess enligt detta stycke gäller även myndighets beslut.

Lagrummets andra stycke behandlar sekretess i myndighets verksamhet för kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap. Med verksamhet för kontroll över utlänningar avses inte bara förvaltningsärenden om t.ex. visering, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, avvisning eller utvisning utan också kontrollåtgärder och annan löpande tillsyn. Sekretessen gäller uppgift om enskilds personliga förhållanden och den gäller med omvänt skaderekvisit, vilket innebär att sekretess är huvudregel. Utlämnande av uppgift får inte ske om det inte står klart att det kan ske utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess också för anmälan eller annan utsaga av enskild om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Beslut i ärenden enligt andra stycket omfattas ej av sekretess enligt detta stycke. Dessa beslut kan dock ibland ges skydd enligt paragrafens första stycke.

Enligt 14 kap. 5 S andra stycket sekretesslagen hindrar sekretess aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Däremot kan handling eller annat material undantagsvis hållas hemligt även för part. Enligt lagrummets första stycke får nämligen myndighet vägra att till part lämna ut handling eller annat material i mål eller ärende i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte rogs.

Det förhållandet att beslut i utlänningsärenden i de flesta fall är offentliga kan vara ett skäl till att beslutsmotiveringarna hålls kortfattade. Sekretessbelagda uppgifter kan inte tas in i

-153-

bes1uten. Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att sekretessbeiägga uppgifter i den utsträckning som nu sker. I vissa iänder, t.ex. Förbundsrepubiiken Tysk1and, förekomer inte någon sekretess för uppgifter i utiänningsärenden. Frågan om viiken omfattning sekretesskyddet för utiänning bör ha har emeiiertid noga övervägts i samband med sekretess1agens ti11komst. Jag anser ha aniedning att nu föreslå någon ändring i vi11mig inte koren för att sekretess ska11 inträda. Ett sätt att göra det möjiigt för myndigheterna att i besiuten ta med även sådana om utiänningens person som omfattas av sekretess är uppgifter att införa en möjlighet att sekretessbeiägga uppgifter i skäien. Motsvarande möjiighet finns redan för domstoiar i 12 kap. 4 § andra stycket sekretessiagen. Eniigt detta iagrum kan domstoi i dom e11er bes1ut förordna att sekretess för uppgift i domen e11er besiutet ska11 bestå. Sådant förordnande kan i regel inte omfatta domsiutet e11er motsvarande dei av annat bes1ut. Om det för utiänningsärendenas dei införs en rege1 notsvarande bestämme1sen i 12 kap. 4 § sekretessiagen biir det möjiigt att hå11a käns1iga uppgifter i bes1utsm0tiveringarna hem1iga utom för utiänningen själv. Aniedning att av sekretesskäi inskränka bekommer då endast att föreiigga i de fa11 då siutsmotiveringarna sekretessbeiagd uppgift eniigt 14 kap. 5 § första stycket sekretessiagen är hem1ig även för parten. Det finns an1edning att i detta sammanhang påpeka att det i förarbetena ti11 12 kap. 4 § har förutsatts att domstoiarna är restriktiva vid sekretessiagen sekretessbeiäggning av domar och bes1ut. Samma restriktivitet bör naturiigtvis i princip gä11a vid sekretessbeiäggning av besiutsmotiveringar i utiänningsärenden.

6.7 Verkstäiiighetsfrågor

I svensk iagstiftning finns en omfattande regiering rörande rätten för en ut1änning att få en ny prövning i samband med verkstäiiighet av ett aviägsnandebesiut. Någon motsvarighet härti11 finns inte, såvitt känt, i europeisk 1agstiftning i övrigt e11er annan utiändsk iagstiftning. I utiänningsiagen regieras detaijerat under viika omständigheter verkstäiiighet

-154-

inte får ske och förutsättningarna för någon att få en förnyad

prövning på grund av tidigare ej bedömda omständigheter. Reglerna har tillkommit för att säkerställa att ingen tvingas lämna Sverige som riskerar utsättas för våld eller liknande i det land till vilket han skickas. Det är inte fråga om en fortsättning av det gamla ärendet utan ett nytt s.k. verkställighetsärende. Detta omfattar, förutom prövning av de skäl utlänningen kan ha anfört mot en verkställighet, en rad frågor, t.ex. när avresa från Sverige skall ske, vart den skall ske, huruvida utlänningen frivilligt lämnat landet eller om han måste föras härifrån och i så fall vart. Den rättshjälp som utlänningen oftast haft tidigare upphör när regeringens beslut - eller ett lagakraftvunnet beslut av invandrarverket - Under vissa förutsättföreligger. ningar, främst att det verkligen föreligger nya omständigheter som bör prövas av verket eller regeringen, kan dock ny rättshjälp beviljas i verkställighetsärendet.

Reglerna i utlänningslagen saknar motsvarighet när det gäller verkställighet av beslut inom andra rättsområden. Visserligen

finns i allmänhet möjlighet att på verkställighetsstadiet ansöka

om anstånd i olika avseenden. Det kan också finnas möjlighet att, efter ett slutgiltigt beslut, ansöka om nåd, begära resning eller ny prövning. I utsökningsbalken finns bestämmelser om att verkställighet skall inställas om gäldenären visar att han har betalt fordringen, har giltig motfordran eller annars har starka skäl varför han inte är betalningsskyldig enligt den första

exekutionstiteln (UB 3:21). Någon i den grundläggande lagen

reglerad möjlighet att framföra nya omständigheter under verkställighetsproceduren och, t.0.m. om man känt till dessa omständigheter innan beslutet fattades, få till stånd en omprövning av själva sakfrågan finns inte.

Närmast jämförbar är kanske den prövning i sak som sker vid verkställigheten av domar angående vårdnaden av och umgänge med barn. Även här kan nya omständigheter på ett sent stadium radikalt förändra förutsättningarna samtidigt som ett felaktigt genomförande kan få mycket allvarliga konsekvenser.

-155-

Inte sällan sker sedan regeringen fattat beslut om avlägsnande under verkställigheten en ny prövning som leder till en annan utgång. Självfallet är detta en positiv effekt, om det därigenom skapas ett riktigt beslut i stället för ett felaktigt. Ibland torde det emellertid vara fråga om ett beslut som i och för sig var riktigt men där det just genom en ny behandling och därav beroende tidsutdräkt på verkställighetsstadiet uppkommer nya omständigheter som saknar egentligt samband med frågan om den risk för förföljelse eller liknande i hemlandet som varit under bedömande vid regeringens prövning. Berörda parter kan också mer eller mindre undermedvetet avstå från att åberopa olika omstäneller att tillse att ärende är komplett, eftersom man digheter vet att det går att få en prövning på verkställighetsstadiet. Det förekommer också framställningar om ny prövning som är klart obefogade och som inte föranleder någon ändring. Dessa förhalar processen och medverkar genom den ökade arbetsbelastningen hos främst invandrarverket och polismyndigheterna till att handläggningstiderna ökar för alla ärenden.

Under andra halvåret 1985 handlade invandrarverket 346 verkställighetsärenden. Av dessa hade 181 överlämnats av polismyndigheten medan återstoden var ärenden där utlänningen med stöd av 89 a § överklagat polismyndighetens beslut att inte överlämna. Av den senare gruppen övertog invandrarverket 63 ärenden och beslutade i 30 av dessa att verkställighet inte fick ske. Beträffande de av polismyndigheten överlämnade ärendena verkställdes endast 21 medan 160 ledde till att utlänningen fick stanna i Sverige. I ungefär 80 % av fallen har invandrarverket som skäl för beslutet angett anknytning eller humanitära skäl. Första halvåret 1987 handlades 432 verkställighetsärenden på verket. Huvuddelen, 267, var överklagade enligt 89 a § där verket övertog 44 ärenden och förordnade att verkställighet inte skulle ske i 24 fall. I de av polisen överlämnade ärendena inställdes verkställigheten i 142 fall. Även här angav invandrarverket anknytning eller humanitära skäl i ungefär 80 % av fallen.

-156-

Ett handiäggningssytem, som erbjuder i det närmaste obegränsade möj1igheter att få ett ärende prövat på nytt, 1eder med nödvändighet ti11 att handiäggningstiderna b1ir Iånga och skapar rättsosäkerhet. Nuvarande bestämme1ser om över1ämnande och övertagande av verkstä11ighetsärenden bör därför upphävas. Regier måste eme11ertid finnas som gör det möj1igt att inhibera e11er ändra ett aviägsnandebesiut om nya po1itiska omständigheter framkommit som visar att det är påka11at för att ut1änningens 1iv, hä1sa e11er frihet inte skall äventyras.

Möj1igheten att söka resning finns även i utiänningsärenden. Genom resning kan dock knappast de probiem som nu är i fråga lösas.

En utväg synes vara att göra det möj1igt för ut1änningen att få en ny ansökan om uppehåiistillstånd prövad innan verkstä11ighet skett av avvisningsbesiutet. Den närmare utformningen av ett sådant system utvecklas i föijande avsnitt.

Den möjiighet ti11 omprövning som invandrarverket har i fråga om bes1ut som verket fattat i första instans bör också bibehå11as.

Även om möj1igheten att få nya omständigheter beaktade i verk-

stä11ighetsärendet tas bort återstår frågor om verkstä11ighet

som bör reg1eras i 1agen, t.ex. angående vi1ket 1and ut1änningen bör respektive inte bör sändas ti11 och när verkstä11ighet skail ske. Det bör föreskrivas att den myndighet som bes1utar i ett ärende om avvisning e11er utvisning ska11 ta hänsyn ti11 reg1er om verkstä11ighetshinder och hur en verkstä11ighet ska11 ske. Om dessa regier innebär att hinder sku11e före1igga för genomförande av en verkstä11ighet och utiänningen därför måste stanna kvar i 1andet, bör denna omständighet beaktas redan när myndigheten fattar besiut i avlägsnandeärendet. Uppehå11sti11stånd kan då komma att få meddeias. För att den besiutande myndighetens prövning ska11 vara meningsfy11d måste verkstäiiighet när sådan ska11 ske som regei genomföras i nära ans1utning ti11 besiutet. Bes1utet måste också fattas så snart som möj1igt sedan ärendet färdigutretts.

-157-

6.8 Ny ansökan

Invandrarverkets beslut att neka uppehållstillstånd kan enligt nu gällande ordning inte överklagas. I princip skall så inte heller få ske enligt det nu förelagda förslaget. Däremot finns det inte några hinder för den som fått avslag att ge in en ny ansökan. Att så sker är inte Ansökan bifalls ovanligt. som regel inte om utlänningen rest in i Sverige innan ansökan om uppehållstillstånd behandlats. Undantag görs endast för asylfall, vissa anknytningsfall och för fall där det av humanitära skäl eller andra skäl av extraordinär natur ter att sig oskäligt kräva att utlänningen beger sig hem till sitt land för att därifrån ge in en ansökan. Om det är om en person som utvisats

fråga

med stöd av 38 § UtlL och därefter återkommer till kan Sverige, invandrarverket meddela uppehållstillstånd och då upphäva det tidigare meddelade utvisningsbeslutet. Detta är möjligt också i samband med verkställighet av beslutet. Beträffande av domstol meddelade utvisningsbeslut kan invandrarverket inte upphäva återreseförbudet. Däremot kan verket ge vederbörande tillstånd att göra ett kort besök i riket. Utvisningsbeslut i dessa fall kan hävas av regeringen. Vad slutligen gäller avvisningsärenden finns där aldrig något återreseförbud. Den som blivit avvisad från Sverige kan därför på samma sätt som den som aldrig sökt komma in i landet resa hit och ansöka om uppehållstillstånd. Huruvida hans ansökan prövas är beroende av de allmänna reglerna härom, se ovan.

I det fall en utvisad utlänning gör en ny ansökan innan det första beslutet har hunnit verkställas har detta inte

någon

inverkan på verkställigheten av det äldre beslutet. Någon inhibition av detta kan inte heller göras medan den nya ansökan prövas. Det förekommer i praktiken inte att en avvisad eller utvisad utlänning gör en ny ansökan innan det första beslutet har verkställts. De omständigheter som skulle kunna åberopas i ett nytt ärende tas i stället upp i verkställighetsärendet.

-158-

Om möjligheten att i verkställighetsärendet få nya skäl för rätten att kvarstanna i landet prövade skall kunna tas bort måste på något annat sätt kunna garanteras, att ett avslägsnansom skulle kunna medföra fara för utlänningens liv debeslut, eller inte verkställs. Detsamma gäller om det av annan frihet, finns starka skäl att inte verkställa ett avvisningsanledning eller Det måste finnas nöjligheter att i anutvisningsbeslut. det tidigare beslutet men ledning av denna nya ansökan undanröja också att i avvaktan på prövningen inhibera avlägsnandebeslutet. är det att sådana åtgärder endast vidtas i de Samtidigt viktigt fall där verkställigheten av avlägsnandebeslutet annars skulle kunna antas leda till helt oönskat resultat och irreparabel skada. Enbart det förhållandet att utlänningen i och för sig

bedöms kunna ha rätt till uppehållstillstånd enligt vanliga

om han söker från hemlandet, bör alltså inte få medföra normer, att en ny ansökan bifalls medan utlänningen är kvar i Sverige.

Vad som nu sagts leder fram till att en ny ansökan inte automatiskt får leda till inhibition av det tidigare beslutet men att den beslutande myndigheten måste kunna inhibera verkställigheten av det medan den nya ansökan prövas. Inhibition gamla beslutet får därför meddelas endast om det föreligger sannolika skäl för bifallas. Bifall skall kunna ges att den nya ansökan kommer att t.ex. om det visar sig föreligga skäl för asyl. Däremot får en ansökan inte bifallas på grund av en anknytning som uppkommit under utlänningens väntan i Sverige.

En första för att en ny ansökan skall kunna bifalförutsättning las och ett tidigare meddelat utvisnings- eller avvisningsbeslut är att det är fråga om omständigheter, som inte prövats upphävas ärendet. Det får således vara fråga om en i det tidigare aldrig av vad som förekommit i det ärendet, med ett förnyad prövning till om regeringen eller den slutinstans som ställningstagande eller inte. Vidare måste varit aktuell gjort en riktig bedömning det vara om omständigheter som gör det uteslutet att avfråga

utlänningen ur landet. Principen att uppehållstillstånd

lägsna

normalt skall sökas från hemlandet måste upprätthållas.

-159-

Exempei på faii där tiiistånd bör vägras är vissa faii där utiänningen åberopar anknytning ti11 Sverige. Det är i dag inte ovaniigt att en asyisökande under visteisen i Sverige iniett ett förhåiiande med en i Sverige bosatt person. Om förhåliandet haft tiiiräckiig varaktighet ieder denna anknytning ti11 att han beviijas uppehåiistiiistånd även om asy1skä1 saknas. Det är emeiiertid van1igt att förhåiiandet inte varat så lång tid att någon anknytning hit som kan motivera ett uppehåiistiiistånd .föreiigger och i sådana fa11 meddeias utvisningsbesiut. Ofta dröjer det emeiiertid innan verkstäliighet sker och i verkstäl-

iighetsärendet åberopas då i stäiiet att förhåiiandet nu haft

tiiiräckiig 1ång varaktighet. Utvisningsbesiutet kan då komma

att upphävas. Sådana förhåiianden bör eniigt min mening inte kunna ieda ti11 att en ny ansökan bifa11s och att utvisningsbesiutet upphävs. Av väsentiig betydelse för det system jag föresiår är att det inte får finnas skäi att förhaia ett ärende. Det bör inte heiier vara möjiigt för den sökande att i ett sådant fa11 avstå från att åberopa i det första ärendet anknytningen för att i stäiiet, när det fått ti11räck1ig varaktighet, få det prövat i en ny ansökan medan han är kvar i Sverige.

Huvudregein måste a11tså vara att mindre tvingande skä1, som i

och för sig sku11e kunna åberopas från hemiandet e11er annat

land dit utiänningen kan sändas, inte ska11 kunna till iäggas grund för bifaii i ett nytt ansökningsärende där ansökan görs, medan utiänningen fortfarande är kvar i iandet, vare sig de omständigheter som åberopas uppkommit efter det att det första ärendet avgjorts e11er ej.

Eftersom en ny ansökan inte ska11 ha någon automatisk inhibitionseffekt måste utiänningen ge in sin nya ansökan snarast. Den rättshjäip som kan ha beviijats i det tidigare ärendet avser inte den nya ansökningen men skaii, såsom närmare utveckias i avsnitt 6.11, gäiia i det tidigare ärendet ti11 dess verkstäiiighet skett. Då det är fråga om en ansökan om uppehåiistiiistånd och då en grundförutsättning för att ansökan skaii kunna beviijas är att det är fråga om omständighet som inte prövats i

-160-

ärendet framstår det som klart att ansökan skall det tidigare invandrarverket. Invandrarverket bör få rätt att ges in till meddela inhibition även om någon ansökan ej kommit in. Detta gör det möjligt att beakta tungt vägande omständigheter som på annat sätt kommit till verkets kännedom. Det är också viktigt att såväl som invandrarverket är lyhörda för vad polismyndigheten som kan uppfattas som ny ansökan.

inkommit har invandrarverket att välja mellan När en ny ansökan att avslå eller bifalla den tämligen omedelbart eller meddela

inhibition. Inhibition bör endast komma i fråga när det är omöj-

att hinna fatta ett definitivt beslut innan verkställighet ligt

skall ske och det inte verkar osannolikt att uppehållstillstånd

kommer att meddelas. Beviljas uppehållstillstånd får invandrar-

verket det meddelade avvisningsbeslutet. Invandrarverket upphäva

bör ha möjlighet att ge ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på

av den nya ansökan utan att upphäva det gällande utvisgrund Detta får då inte verkställas förrän det tidsbeningsbeslutet. gränsade tillståndet gått uti Denna möjlighet kan komma att användas i fall, där utlänningen söker tillstånd att komma till ett annat land och där det kan bedömas skäligt, att låta honom få avvakta besked i Sverige.

I likhet med vad som i övrigt gäller beträffande uppehållstill-

stånd som inte är förknippade med beslut om avvisning eller bör invandrarverkets beslut i dessa ärenden inte kunna utvisning Invandrarverket har emellertid möjlighet att överöverklagas. lämna sådana ärenden till regeringen i stället för att själv fatta beslut i frågan.

Vad här sagts om invandrarverkets rätt att meddela uppehålls-

tillstånd och därvid besluta att ett tidigare beslut om upphäva utvisning skall inte gälla domar eller beslut om utvisning som meddelats av domstol eller beslut av regeringen om utvisning av till rikets säkerhet. Inhibitionsbeslut bör dock kunna hänsyn meddelas av invandrarverket i sådana fall.

-161-

6.9 Kontrolifrågor

Några mer omfattande ändringar av gäilande regier om yttre och inre utiänningskontroil samt därmed sammanhängande tvångsåtgärder framstår inte som påka11ade. De probiem som orsakas av att utiänningar, framför a11t asy1sökande, aniänder ti11 Sverige utan identitets- och resehand1ingar måste eme11ertid uppmärksammas. Det framstår också som önskvärt att ytteriigare inskränka möjiigheten att ta barn i förvar.

6.9.1 Asyisökande utan identitets- och resehandiingar

Det har under senare år biivit a11t vaniigare att asyisökande, som anländer ti11 olika västeuropeiska Iänder, saknar identitetshandlingar. De uppger i allmänhet antingen att de inte haft sådana ens när de iämnade förföljeiselandet e11er att handiingarna tappats bort under resan. Dessa påståenden visar sig ofta

vara fe1aktiga. Redan svårigheten att resa ut ur flertaiet för-

fö1je1se1änder och att resa genom andra iänder utan att i vart fail inneha bra förfa1skningar, visar på den bristande sannoiikheten.

Avsaknaden av handiingar skapar stora prob1em för de fiyktingmottagande iänderna när det gä11er att föra en rättvis fiyktingpolitik. Det b1ir ofta omöjiigt att kontro11era den asyisökandes berätte1se. Även i de fa11 där detta är möjiigt tar det betyd- 1igt iängre tid än som annars sku11e varit fa11et. Detta ieder i sin tur ti11 att de asyisökandes väntetid b1ir iängre. Eftersom det i praktiken endast är möjiigt att återsända en asyisökande ti11 ett s.k. första asy11and om återsändandet sker i nära ans1utning ti11 utresan därifrån, b1ir föijden ofta att sådant återsändande är omöjiigt för den som saknar handiingar.

I den grupp som gör sig av med sina handiingar återfinns såväi personer som när de kommer ti11 Sverige tvekiöst sku11e få stanna även om deras identitet och tidigare visteiseort kunde påvisas, som personer som tvekiöst skuiie återsändas i vart fail

-162-

till ett första asylland och personer om vilkas rätt att stanna tveksahet kan råda. Motivet till att de asylsökande i Sverige av med sina identitetshandlingar kan också variera. gjort sig Många asylsökande köper emellertid sin resa genom någon av de flyktingorganisationer som agerar i branschen. Det förekommer att dessa uppmanar sina klienter att göra sig av organisatörer med identitets- och resehandlingar innan de ger sig ut på den sista Skälet härför kan vara antingen att försvåra ett etappen. eller att - och eventuella avvisande av den asylsökande passen returbiljetter - skall användas i den fortsatta verksamheten.

Sannolikt är det vanligaste skälet för att göra sig av med pass och färdbiljetter att den asylsökande anser att hans möjlighet att få stanna i Sverige blir större, om handlingarna inte visas fram. Detta torde särskilt ofta vara fallet om det av handlingarna skulle den asylsökande redan vistats i ett annat framgå att asylland till vilket han skulle kunna skickas tillbaka. En alli sammanhanget är att brottslingar, även terrorisvarlig aspekt ter, komma till Sverige utan identitetshandlingar kan genom att få möjlighet att etablera sig under falskt nann här. På sikt kan också svenskt förvärvas. Även som ett led i att medborgarskap terrorism och annan kriminalitet är det bekämpa internationell därför av betydelse att bruket att göra sig av med identitetsmotverkas. Allt fler personer söker således asyl i handlingar utan att ha handlingar som styrker deras identitet eller Sverige deras färdväg. Detta försvårar, förlänger och försämrar utredningen i asylärendena. Det nedför uppenbara risker för att lagintentioner beträffande vilka utlänningar som skall stiftningens få en fristad i Sverige inte kan uppfyllas. Det kan också leda till bestående identifieringsproblem beträffande personer som tillåts bosätta sig här. Slutligen finns det en inte obetydlig risk för att terrorister och andra inte önskvärda personer skall kunna ta sig in i Sverige.

Förekomsten av asylsökande utan identitets- och resehandlingar är i hög grad ett internationellt problem. Det är en väsentlig del av den företeelse som brukar kallas irregular movements, dvs. att asylsökande, som redan fått skydd i ett land, utan

-163-

tillstånd fortsätter till ett annat land. Problemet har uppmärksammats av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR), som vid flera tillfällen stark oro över det tilltagande missbruket att uttryckt förstöra identitets- och resehandlingar. UNHCR har i olika samställt sig bakom uppfattningen att avsiktligt förstöranmanhang de av sådana handlingar kan försvaga en asylsökandes ställning. Även bruket av falska handlingar anses av UNHCR som oförsvarligt, utom i de fall det är nödvändigt för att undkomma förföljelse. Att avsiktligt förstöra identitets- och resedokument för att missleda anses alltid som oacceptabelt.

Det framstår mot denna bakgrund som nödvändigt att söka motverka dokumentförstöring. Det bör dock redan här understrykas att en - utöver i väsentlig faktor att ta hänsyn till asylrätten sig är att det förekommer att människor flyr från sitt hemland utan

att ha identitetspapper av något slag. Åtgärder får inte vidtas,

som hindrar att dessa flyktingar får en fristad.

6.9.1.1 Förvar

Det är i åtskilliga länder vanligt att asylsökande hålls i förvar kortare eller längre tid medan deras asylansökan behandlas och till dess en eventuell verkställighet av ett avlägsnandebeslut kan genomföras. Exempelvis i Danmark tas asylsökande, som saknar identitetshandlingar, regelmässigt i förvar till dess identiteten kan styrkas.

Frågan om frihetsberövande av flyktingar och asylsökande behandlades av FN:s flyktingkommissaries exekutivkommittê i oktober 1986 efter att först ha utretts av en särskild arbetsgrupp. I de rekommendationer som exekutivkommittên antog fastslås att frihetsberövanden generellt skall undvikas och att de får tillgripas endast när detta har stöd i lag. I konklusionerna ges också en uttömmande uppräkning av de situationer då frihetsberövanden kan ske. Frihetsberövanden får tillgripas om detta är nödvändigt för att fastställa personernas identitet eller för att kunna ta ställning till vilka element som en ansökan grundar sig på.

-164-

Vidare får frihetsberövanden tillgripas när fiyktingar eller asyisökande förstör sina resehandiingar e11er identitetshandlingar e11er använder förfaiskad dokumentation för att vi1se1eda myndigheterna i det iand som de söker asy1 i. Dessutom får frihetsberövanden användas för att skydda natione11 säkerhet e11er a11män ordning. Frihetsberövanden för att faststäiia identitet kan b1.a. avse sådana situationer då en flykting e11er asy1sökande an1änder utan rese- och identitetshandiingar, men det inte går att bevisa att han har förstört dessa. Det är vidare möjiigt att tiilgripa sådana frihetsberövanden när det finns risk för undanhåiiande i samband med utredning av en asyiansökan. Det kan också b1i nödvändigt med frihetsberövanden i samband med verkstäliighet av ett aviägsnandebesiut.

Grundiäggande svenska bestämme1ser om förvar finns i 50 § Ut1L.

I det väsent1iga fick bestämme1serna om förvar sitt innehåil genom iagstiftning 1975. I prop. 1975/76:18 (s.130) framhölis att det är viktigt att förutsättningarna för en myndighets rätt att ti11gripa frihetsberövande noggrant bestäms och k1art anges i 1ag. Den första och mest centraia frågan i detta sammanhang är den i vad mån frihetsberövanden överhuvudtaget bör kunna tillgripas inom det aktue11a rättsområdet. Sådana åtgärder är djupt ingripande i den enskiides 1iv och bör därför inte få förekomma i andra situationer än sådana där de är oundgängiigen nödvändiga. Mot bakgrund av att utiänningar inte har någon ovi11kor1ig rätt att uppehå11a sig här och ib1and måste av1ägsnas fann eme11ertid föredragande statsrådet: Det är därför natur1igt och nödvändigt att myndigheterna i sådana situationer har möjiighet att vidta tvångsåtgärder mot utiänningen som ett 1ed i hans aviägsnande ur 1andet.

För att förvarstagande ska11 få ske krävs b1.a, att sannoiika skäi föreligger för avvisning e11er utvisning. Kravet, att det ska11 vara sanno1ikt att ett aviägsnandebesiut kommer att fattas, har iett tiil att förvar inte kan bes1utas i vissa fa11 då

-165-

det synes vara motiverat att ha tiligång ti11 sådan nöjlighet. För flera grupper asylsökande gä11er att de i ailmänhet inte kan avvisas e11er utvisas, om de ej kan återsändas ti11 ett första asy11and. Samtidigt är det i rege1 omöjiigt att verkstä11a ett avlägsnandebesiut ti11 ett sådant land om ut1änningens identitet inte kan styrkas genom pass och/e11er resehandiingar.

För att förvarsinstitutet ska11 b1i ett effektivt instrument för att komma ti11 rätta med identifieringsprob1emen behövs därför en iagändring som gör det möjiigt att ta en ut1änning som inte har fått ti11stånd att stanna i Sverige i förvar om han inte kan styrka sin identitet. Som framgått sku11e en sådan regel stå he1t i överensstämmeise med de utta1anden som gjorts av UNHCR:s exekutivkommittê.

Det framstår vidare, inte minst mot bakgrund av förekomsten av internati0ne11 terrorism, som föga ti11fredsstä11ande att utiänningar, vars identitet är okiar, ska11 kunna resa in i och fritt röra sig i Sverige. Om kontro11en av vi1ka som får utlänningar vistas i Sverige ska11 kunna fy11a sitt syfte måste det i vart fa11 vara möj1igt att ta utiänningar i förvar till dess deras identitet b1ivit k1ar1agd e11er sådana uppiysningar framkommit att det, trots ovisshet om identiteten, framstår som skä1igt att han får vistas i Sverige. Så kan vara fa11et om det genom förhör med ut1änningen framkommer sådana omständigheter att det är uppenbart att han kommer att bevi1jas uppehå11sti11stånd, trots en viss osäkerhet om vem han är. Identiteten kan inte he11er a11tid anses 0k1ar enbart därför att ut1änningen saknar pass e11er annan identitetshand1ing. Om utiänningens berätteise som he1het verkar trovärdig och hans förk1aring ti11 att han saknar identitetspapper inte är 0sanno1ik bör även hans uppgifter om sin identitet godtas. Inti11 dess så kan anses vara fa11et bör det dock vara möj1igt att hå11a utiänningen i förvar, utan att detta görs avhängigt av att det är sann01ikt att ett aviägsnandebeslut kommer att fattas. Om det är ti11räck1igt att i dessa fa11 stä11a utiänningen under uppsikt bör denna utväg vä1jas.

-166-

Vidare bör det alltid vara möjligt att ta en utlänning i förvar om detta är för att en utredning om hans ansökan om nödvändigt

uppehållstillstånd skall kunna genomföras. En övervägande majo-

ritet av de utlänningar som söker asyl i Sverige är måna om att så snart som möjligt få nödvändiga förhör genomförda, så att

beslut kan tas i om uppehållstillstånd. Det förekommer

frågan emellertid att en utlänning inte vill inställa sig till ett förhör. Det bör då finnas möjlighet att ta utlänningen i förvar. Detta kan också vara i samband med utlänningens annödvändigt till anländer kan komst Sverige. Om många asylsökande samtidigt det vara att ett förhör under den tid utlänomöjligt genomföra får kvarhållas för sådant. Samtidigt är det uppenbart ningen att låta en utlänning resa in i landet utan att ens ett omöjligt inledande förhör hållits. En möjlighet skulle kunna vara att utöka den tid av sex timmar utlänningen får kvarhållas för förhör. Detta framstår emellertid som en sämre lösning än att medge att beslut om förvar får meddelas. Det senare beslutet fattas på högre nivå och kan dessutom överklagas.

Det kan förutsättas att förvar för att genomföra en utredning nästan undantagslöst blir tämligen kortvariga.

6.9.1.2 Bevisskyldighet rörande resväg

Av 66 b § UtlF följer att asylärenden, där polismyndigheten i och för skulle kunna besluta om direktavvisning till ett sig första asylland, skall överlämnas till statens invandrarverk, om den asylsökande endast vistats kortvarigt, som ett led i resandet eller på grund av sjukdom eller trafikhinder, i det andra landet. Det är emellertid den asylsökande som har bevisbördan för att vistelsen i det andra landet endast varit av det angivna slaget. Om man kan anta att en person som saknar handlingar kommit från ett land där han kunnat få skydd, kan han avvisas till det landet. I det läget kan möjlighet för förvarstagande föreligga, se avsnitt 2 samt 6.9.1.1. Reglerna tillämpas emellertid i tämligen ringa omfattning. I specialmotiveringen till 4 § 2 st. redovisas hur en motsvarande kan 3 kap. regel komma att användas i större utsträckning.

-167-

6.9.l.3 Trovärdighet

Vid av om en person ska11 betraktas som fiykting är bedömningen det som utgör utgångspunkten. Det är utiänningens egna uppgifter inte ovaniigt att utiänningen under utredningens gång iämnar e11er uppgifter som vid kontroii visar sig motstridiga uppgifter vara osanna. Även i dessa fall kan emeiiertid de sammantagna uppgifterna vara sådana att utlänningen bör bedömas som fiyk- Ibiand medför att fiyktingskapet inte ting. omständigheterna anses men att det ändå inte kan anses utesiutet att han styrkt

riskerar Han kan då få uppehå11sti11stånd med ti11-

förfö1je1se. av 6 § Ut1L. Det förhå11andet, att utiänningen saknar iämpning identitetspapper ti11mäts ingen sjäivständig betyde1se när fiyk- I den mån ut1änningen iämnar fa1ska tingskapsbedömningen görs. uppgifter om varför han saknar handiingar e11er uppenbariigen utan skäi orsakat detta förhåiiande, är det sjäiv godtagbara eme11ertid omständigheter som kan minska hans utsikter att b1i trodd i andra avseenden. UNHCR har i f1era sammanhang understrukit att sina måste visa att den person som förstört handiingar han har godtagbara skä1 för detta, om inte förfarandet ska11 inverka meniigt på ti11tron tili hans uppgifter.

6.9.1.4 Anteckning om oklar identitet i resedokunent

Eniigt artikei 28 i fiyktingkonventionen ska11 den stat, som tar emot en fiykting, utfärda resedokument för denne. Resedokumentet också en skyidighet för den utfärgä11er som pass och innebär dande staten att ti11åta innehavaren att resa tiiibaka in i iandet. Liksom ett vaniigt pass innehå11er resedokumentet uppom innehavarens identitet. Det kan ifrågasättas om det gifter är rimiigt att utfärda en identitetshandiing beträfegentiigen fande en person, vars identitet inte är styrkt. Någon möjiighet att utfärda resedokument finns eme11ertid inte beträffande vägra som fiykting. Det förekommer att det den person som erkänts måste anses k1ar1agt att en person bör anses som fiykting men att identiteten ändå är osäker. Det torde stå den utfärdande staten fritt att i resedokumentet framhåiia genom en anmärkning att identiteten inte är styrkt.

-168-

Samtidigt måste hållas i minnet att det finns personer som utan egen förskyllan saknar identitetspapper när de kommer till Sverige och som inte heller kan skaffa fram sådana senare. Det kan dock på goda grunder antas att detta endast gäller ett begränsat antal av de personer som erhåller resedokument i Sverige. Det kan därför ifrågasättas, om inte denna grupp får finna sig i en anteckning av den föreslagna typen. Den inkräktar inte på deras skydd och inte heller på deras principiella rätt att lämna Sverige. I den mån de senare erhåller svenskt medborgarskap kommer någon anteckning inte att ske i deras pass.

I de fall då utlänningens identitet kan styrkas på annat sätt än genom pass eller annan liknande handling skall givetvis någon anteckning av angivet slag inte göras i resedokumentet. Det bör dock understrykas att man, om man vill ha ett konsekvent system, måste ha som huvudregel att identiteten skall vara klart styrkt med handlingar eller på annat sätt, om inte den ifrågavarande anteckningen skall göras. Det får ankomma på invandrarverket att göra identitetsbedömningen.

6.9.1.5 Transportörens ansvar

I en 1985 inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad promemoria framlades förslag om möjlighet att utfärda vitesföreläggande för innehavare av fartyg och flygplan som medför utlänningar som saknar erforderliga handlingar för inresa till Sverige. Sedan förslaget under remissbehandlingen utsatts för kraftig kritik beslöt regeringen att inte lägga fram någon proposition i detta avseende.

Bestämmelser om sanktioner mot transportörer i fonn av viten eller böter, finns i Förbundsrepubliken Tyskland, Danmark, Belgien och Storbritannien samt övervägs i Nederländerna och Norge.

Den nyss nämnda promemorian och remissbehandlingen av denna visade emellertid att det är svårt att skapa ett sanktionssys-

-169-

tem, som enbart s1år mot missbrukarna av asyirätten och inte samtidigt försvårar för dem, som behöver fiy undan förfö1je1se, att få skydd. Frågan om vitesföre1äggande bör därför inte aktua- 1iseras nu. Däremot bör det övervägas om bestämmelserna om kostnadsansvar för den som ti11 Sverige transporterar en person, som saknar pass eiler visering bör skärpas, se nedan avsnitt 6.10.

6.9.2 Förvar av barn

För att barn under 16 år skall få tas i förvar krävs de1s att de a11männa kriterierna för förvarstagande är uppfy11da, de1s att det därutöver före1igger synner1iga skä1 för förvarstagande. Vad som avses med synner1iga skä1 framgår inte av 1agen och utveck- 1as inte he11er i förarbetena ti11 denna. När bestämme1sen om att det krävs synner1iga skä1 för att ta barn i förvar infördes 1984 anfördes, (prop. 1983/84:144) att det är ytterst viktigt att förvarsinstitutet inte ti11grips i andra fa11 än när detta är oundgängiigen nödvändigt och att det är särskiit viktigt att undvika att ta barn i förvar. Som exempei på fa11 där det Iikväi kan vara nödvändigt nämndes direktavvisningssituationen. Även i andra ärenden, t.ex. verkstä11ighetsärenden, kunde det undantagsvis föreiigga sådana omständigheter att det finns synner1iga skä1 för omhändertagande av barn.

I samband med en ändring i ut1änningsförordningen om piacering av barn, som tagits i förvar, underströk föredragande statsrådet att barn endast undantagsvis får tas i förvar (regeringens förordningsmotiv 1987:3). Föredragande statsrådet uppdrog också åt invandrarverket att undersöka hur förvarsbestämmeiserna ti11ämpades. Denna undersökning har nu genomförts och har överiämnats för beaktande vid den av mig företagna översynen av ut1ännings- Iagen. Undersökningen, som avser perioden 1 maj - 30 september 1987, visar att barn togs i förvar i 439 fail under denna period. 383 av dessa förvarstaganden gjordes inom Stockho1ms poiisdistrikt.

-170-

De redovisade siffrorna ger vid handen att barn tas i förvar i större omfattning än som förutsattes vid bestämmeisernas införande. Det är därför önskvärt att det i 1agen ges mera kiart för när barn överhuvudtaget får tas i förvar. Med beakuttryck tande av vad tidigare utta1ats måste ti11 en början krävas att det fattats ett aviägsnandebesiut e11er att det är sannolikt att ett sådant kommer att fattas. Dessutom måste förvarstagandet vara nödvändigt för att en verkstäiiighet, som svåriigen kan uppskjutas, inte ska11 förhindras eller för att förhindra fortsatt brottsiig verksanhet. Det måste a11tid övervägas om inte syftet med ett förvarstagande i stäiiet kan uppnås genom att barnet stä11s under uppsikt.

Vid förvarstagande i utiänningsärenden är det av stor vikt för ett barn att det inte skiijs från sina vårdnadshavare. Att så inte får ske har kommit ti11 uttryck i lagens nu gä11ande bestänme1se om att det fordras synner1iga skä1 också för att ta ett barns vårdnadshavare i förvar. Om barnet har fiera vårdnadshavare gä11er påbudet bara en av dem, men man bör ändå söka undvika a11 famiijespiittring.

Även om man bör undvika att spiittra famiijer är det inte ovanatt fami1jemed1emmar skiljs från varandra i samband med 1igt förvarstagande. Ibiand beror sp1ittringen på att en av fami1jemediemmarna hå11er sig undan, ibiand kan inte heia famiijen piaceras i samma förvars1oka1er och ib1and anses det ti11räck- 1igt att ta en e11er några av fami1jemed1emmarna i förvar. I det sistnämnda fa11et torde detta i och för sig vara att föredra framför att ta barnet i förvar. Det förhåiiandet att någon e11er några av fami1jemed1emmarna hå11er sig undan bör inte få utgöra ett hinder mot ett förvarstagande av övriga fami1jemed1emmar. Sjäivfaiiet måste det dock före1igga objektiva skäi för detta förvarstagande. Ett sådant får inte ske för att därigenom få andra famiijemediemmar att anmäia sig ti11 myndigheterna. Det förhåiiandet att en mediem i en famiij hå11er sig undan kan emeiiertid vara ett indicium på att även övriga fami1jemed1emmar avser att gömma sig.

-171-

av möjligheten att ta vårdnadsha- De nu gällande begränsningarna vare till ett barn i förvar är således motiverat av att man skall undvika Utformningen leder emellertid familjesplittringen. till att det måste föreligga synnerliga skäl för förvarstagande också när familjesplittringen redan skett, exempelvis genom att barnet gömts undan. Det är mer förenligt med syftet med bestäm- Därimelsen att införa en regel mot själva familjesplittringen. i lagtext understryka att man i allmänhet genom kan man också bör låta hela vara tillsammans. Förutsättningarna för familjen skall kunna ett barn från dess att man i någon situation skilja vårdnadshavare utvecklas närmare i specialmotiveringen.

6.9.3 Omhändertagande av returbiljetter

År 1985 infördes en möjlighet för polismyndigheten att under vissa förutsättningar omhänderta en utlännings returbiljett, 8 a § UtlL. infördes för att förhindra att en utlän- Möjligheten som söker i Sverige och som vid ankoms-

ning, uppehållstillstånd

ten har returbiljett, gör sig av med denna medan ansökan om Om ansökan avslås och utlänningen

uppehållstillstånd prövas.

saknar för resa från Sverige belastas statsverket med biljett resekostnaden. omhändertagandet av biljetter har emellertid visat vara förenat med betydligt större administrativa prosig blem än väntat. Det är i allmänhet omöjligt att lösa in biljetten och flertalet flygbolag accepterar inte att utsträcka giltighetstiden. Detta innebär, att polismyndigheten kontinuerligt

måste bevaka att giltighetstiden inte går ut och, när detta är

nära förestående, återlämna returbiljetten till utlänningen. Denne har oftast större möjlighet att få lösa in bilbetydligt Ett bibehållande av omhändertagandemöjligheten framstår jetten. som motiverat endast om exempelvis flygbolagen medverkar till att kan lösa in biljetten. Inlösensunman kan då polismyndigheten

lämnas till om han får uppehållstillstånd, eller

utlänningen, användas till inköp av ny biljett, om ansökan avslås. Det framstår som mindre sannolikt att ett sådant system kan genomföras. Mot bakgrund härav och då statens kostnader i ifrågavarande avseende i stället kan täckas genom att kostnadsansvaret för

-172-

transportörer ökas, se avsnitt 6.10, bör möj1igheten att omhänderta returbi1jetter upphöra.

6.9.4 Arbetsgivar- och bostadsanmäiningar

Med stöd av 9 S Ut1L har regeringen förordnat om sky1dighet att i vissa fa11 göra anmälan om upp1åtande av bostad åt och anstäi- 1ning av en utiänning, 61-62 §§ Ut1F. Invandrarpo1itiska kommittên i betänkandet SOU 1983:29 föres1og Invandringspo1itiken Försiag (s. 176 ff.) att anmä1ningssky1dighet beträffande anstä11ning sku11e avskaffas. Kommittén åberopade att den sammanlagda nyttan inte var så stor att den motsvarade de resurser som åtgick. Härvid pekade kommittén särskilt på att en arbetsgivare, som anstäiler en utiänning som saknar erforderiigt arbetsti11stånd, de1s kan ådömas böter e11er fänge1se, dels kan å1äggas utge en särski1d arbetsgivaravgift. Vidare ifrågasatte kommittén om nyttan med bostadsanmäiningarna stod i rim1ig proportion ti11

insatsen. F1erta1et remissinstanser ansåg att ifrågavarande

anmä1ningsp1ikt sku11e borttas. Rikspolisstyreisen var eme11ertid tveksam och föres1og ytteriigare utredning. En av riksp01isstyre1sen på begäran av justitiedepartementet företagen ny undersökning, redovisad i januari 1984, visade att en majoritet av po1isdistrikten ansåg att bostadsanmäiningarna borde avskaffas och arbetsgivaranmä1ningarna finnas kvar. Rikspo1isstyre1sen förordade eme11ertid att arbetsgivaranmä1ningarna tas bort men att bostadsanmä1ningarna finns kvar i viss utsträckning. I en till arbetsmarknadsdepartementet stä11d skriveise, vi1ken har över1ämnats ti11 utredningen, har H0te11- och restaurangförbundet hemstä11t, att skyldigheten att göra bostadsanmäiningar måtte upphävas.

De företagna undersökningarna ger vid handen, att den ifrågavarande anmä1ningssky1digheten är av begränsat värde, samtidigt som de administrativa kostnaderna är höga. Det bör därför övervägas om inte anmäiningsskyidigheten sku11e kunna avskaffas, i vart fa11 under en försöksperiod. Regeringen bör dock alitjämt ha nñjlighet att föreskriva om sådan anmä1ningssky1dighet.

-173-

6.10 Ansvarsregler

Som framgått av avsnitt 2 finns i utlänningslagen dels bestämmelser om ekonomiskt ansvar i samband ned en utlännings avlägsnande från Sverige, dels straffbestämmelser för överträdelse av olika regler.

6.10.1 Kostnader för en utlännings resa från Sverige

Enligt huvudregeln i 99 § UtlL skall en utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige själv betala sin resa härifrån. Det är inte ovanligt att utlänningen saknar medel till detta. Regeln har därför kompletterats med en skyldighet för den som transporterar hit utlänningen att i vissa fall i förhållande till staten svara för den kostnaden.

Detta kostnadsansvar skall ses tillsammans med att den som avvisas - under vissa förutsättningar utvisas - får föras tillbaka till det fartyg eller luftfartyg, med vilket han kom till Sverige. Han får också föras ombord på annat fartyg eller flygplan med samma innehavare. En förutsättning är i båda fallen att fartyget/flygplanet skall avgå till utlandet inom den närmaste tiden, i praxis omkring en vecka. Bestämmelse härom infördes 1954 (prop. 1954:41). Avvisning skulle då alltid ske inom en vecka. Föreskriften, att fartyget skulle avgå till utlandet inom en vecka för att utlänningen skulle få återföras till fartyget, får antas ha tillkommit i utlänningens intresse. Det skulle inte få förekomma att en utlänning tvingas vistas på ett fartyg i veckor eller månader i avvaktan på att det lämnade Sverige.

En annan fråga är om det förhållandet att tidsfristen för avvisning efter hand har utökats bör medföra att transportörens ansvar begränsas till en viss tid. Frågan kräver än mer uppmärksamhet om avvisning, som föreslås i detta betänkande, i princip skall kunna ske obegränsad tid efter utlänningens ankomst. En begränsning av ansvaret, som anknyter till tiden då beslut fattas, förefaller inte svara mot vad som kan vara grunden för

-174-

bestämmeisen. Det väsentiiga bör vara om transportören fört trots att han vetat e11er bort veta att denne någon ti11 Sverige saknade rätt att resa inte vi1ken tid som behövs för att hit, fatta ett aviägsnandebeslut. Ansvaret bör i stäiiet begränsas ti11 att i fa11 där transportören försummat att k0ntro11egäila ra att utiänningsiagens föreskrifter för utiänningen uppfy11er Det kan i detta erinras om att fiygboiag i inresa. sanmanhang Annex 9 ti11 den för iuftfarten gäiiande s.k. Chicago-konventionen (se prop. 1985/862133) åiäggs att inte medföra passagerare som inte har rätt att resa in i destinationsiandet. För ansvar för transportören bör också krävas att han har en ree11 möjiig-

het att kontroiiera att det förhåiier sig så. Fiera av avvis-

är sådana att det i praktiken år omöjiigt för ningsgrunderna att bedöma om avvisningsgrund föreiigger. Kosttransportören nadsansvar bör därför endast komma i fråga om avvisning sker på av att saknar pass e11er erforderiiga ti11grund utiänningen stånd e11er medei för hemresa. Att sådana medei finns måste a11tid anses vara faiiet om utiänningen har returbiijett.

I verkstäilighetsregierna (82 § Ut1L) stadgas att befäihavaren e11er vid vite kan föreiäggas att ta på fartyget fiygpianet ombord den avvisade utiänningen. Det förekommer att ett sådant är verkningsiöst eftersom befäihavaren vet att vitesföreiäggande han inte behöver återvända tili Sverige. Det förekommer också att det i reaiiteten inte är befäihavaren själv utan ägare av transportmediet e11er företrädare för denne som vägrar medta I en ti11 regeringen stä11d skriveise, som utiänningen. överiämnats ti11 utredningen, har rikspoiisstyreisen hemstäiit att även dessa ska11 kunna vitesföreiäggas. Redan personer svårigheten att utkräva vite från utiändska ägare och probiemen att vem som representerar denne gör emeiiertid att någon avgöra sådan bestämmeise inte bör införas. Andra regier bör i stäiiet införas för att förhindra att kostnadsregierna sätts ur spei. Detta kostnadsansvaret utsträcks ti11 att kan ske genom att återresa med fartyg e11er iuftfartyg, som har annan ägare gä11a eiier Om det inte beror på ägaren e11er inhyraren att inhyrare. resan måste med annan transportör, bör kostnadsansvaret göras inte utsträckas iängre än ti11 vad resan med det egna fartyget

-175-

eller luftfartyget skulle kosta. Även i andra fall bör ersättningsskyldigheten kunna efterges, helt eller delvis. Så bör vara fallet om det i praktiken är omöjligt för befälhavaren att genomföra en kontroll, t.ex. vid färjeförbindelser mellan nordiska länder. Något ansvar bör inte heller ifrågakomma om utlänningen haft falska handlingar, om inte dessa handlingar varit så uppenbart falska att det omedelbart måste ha upptäckts.

Det bör ankomma på regeringen att utfärda sådana föreskrifter som behövs för tillämpningen av dessa regler, t.ex. vilken myndighet som skall handlägga ärenden om utkrävande av kostnader.

99 § kan också den som svarar för inklareringen av ett Enligt utländskt fartyg åläggas ansvar för vissa kostnader för fripassagerare. I en till arbetsmarknadsdepartementet ställd skrivelse, vilken överlämnats till utredningen, har Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening hemställt, att denna skyldighet måtte upph vas. Redan vid införandet av utlänningslagen ställde sig lagrådet tveksamt till att skeppsklarerare skulle ha

det nu ifrågavarande ansvaret (prop. 1979/80:96). Med hänsyn

till föreliggande upplysningar om skeppsklarerares befattning med till Sverige ankommande fartyg torde skyldigheten böra upphävas.

6.10.2 Påföljder

Påföljdsreglerna har föranlett mer ingående överväganden i tre avseenden, nämligen i fråga om straff för den som försvårar verkställighet eller för den som organiserar asylsökandes resor till samt följderna för den som använder arbetskraft som Sverige saknar tillstånd.

6.10.2.1 Försvårande av verkställighet

Inte sällan håller den som avvisats eller utvisats sig undan för att undvika verkställighet. Det är ofta omöjligt att hålla sig

47e»

undan, i vart fa11 någon Iängre tid, utan att få hjäip tiil detta. Sedan 1984 är det straffbart att Iämna sådan hjäip, om det sker i vinningssyfte. Den som hjäiper en avvisad e11er utvisad utiänning utan att få ersättning kan endast straffas om utiänningen avvisats e11er utvisats för att han är terrorist e11er ett hot mot rikets säkerhet.

En rättsstat kan i Iängden inte toierera att i 1aga ordning fattade bes1ut åsidosätts. Det kan därför övervägas, om inte straffriheten för den som söker hindra verkstä11ighet bör begränsas ytteriigare, ti11 att avse den som hjäiper nära s1äktingar att hå11a sig undan. Det bör eme11ertid kunna antas, att kortare väntetider innan s1ut1igt bes1ut nedde1as kommer att Ieda ti11 att undanhåiiande b1ir mindre vaniigt än nu. Någon skärpning av bestämmeiserna bör därför för närvarande inte göras.

6.10.2.2 Organiserande av asyisökandes resor ti11 Sverige

Straffbestämmelsen gä11er den som i vinningssyfte p1an1ägger e11er organiserar verksamhet som är inriktad på att ut1änningar reser ti11 Sverige utan pass e11er ti11stånd. Även denna bestämmeise infördes 1984. Det har gjorts gä11ande att bestämmelsen inte är effektiv som medei att motverka den verksamhet som man vi11 förhindra. B1.a. har pekats på svårigheterna att påvisa att gärningsmannen hand1at i vinningssyfte. Bestämmeisen har eme1iertid tiiiämpats i fiera fa11. Jag finner det inte nu påka11at att föres1å att det särski1da vinningsrekvisitet borttages. Med en sådan skärpning sku11e man också riskera att bestraffa den som utövar sådan verksamhet i helt ideeiit syfte. Däremot finner jag det angeiäget att påföijden för den som bedriver nu ifrågavarande verksamhet i stor omfattning är så pass kännbar att den kan ha en avhåilande verkan, trots de uppenbart mycket höga vinster som går att få. En särski1d straffska1a bör därför införas när brottet är att anse som grovt.

-177-

6.10.2.3 Anställning av utlänning som saknar arbetstillstånd

För att motverka att utlänningar som saknar erforderligt tillstånd anställs av enskilda eller företag finns nu såväl straffbestämmelser som bestämmelser om ekonomiska sanktioner. Den begränsade undersökning som det varit möjligt att företa i denna utredning ger vid handen att sanktionsmöjligheten kommit till mycket liten användning. Det kan emellertid inte uteslutas att förekomsten av den är av vikt för att förhindra att illegal arbetskraft används. Det bör härvid också beaktas att Sverige genom ILO-konventionen 143 har vissa skyldigheter beträffande kontroll av utländsk arbetskraft. Det får därför anses motiverat att ha kvar bestämmelsen.

6.11 Biträde

6.11.1 Nuvarande ordning

I utlänningsärenden finns möjlighet till rättshjälp genom offentligt biträde. Denna form av rättshjälp är helt kostnadsfri för den som beviljas rättshjälpen. Enligt 41 § rättshjälpslagen (1972:429) kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i utlänningsärenden i följande fall.

1. I ärende angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning enligt angivna lagrum. 2. I ärende angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk eller utlänningen hållits i förvar längre än en vecka.

3. I ärende angående verkställighet enligt utlänningslagen, om

anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen hållits i förvar längre än en vecka. 4. I ärende angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen rörande inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket.

5. I ärende angående hemsändande av utlänning som tagits om hand

enligt viss social vårdlagstiftning.

-178-

I de nu uppräknade fa11en föreiigger en presumtion för att rättshjäip ska11 bevi1jas. Eniigt 42 § rättshjä1ps1agen ska11 nämiigen rättshjäip genom offent1igt biträde beviljas om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I motiven tiil bestämme1sen uttaias b1.a. följande:

Huvudprincipen bör vara att ingen - utom såvitt gäiier de avvisningar som utan 1ängre frihetsberövanden besiutas av po1isen - ska11 kunna av1ägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett biträde. Erbjudandet bör ske så snart

offentiigt

man börjar sätta i fraga att utiänningen ska11 av1ägsnas. Framstår det som kiart att ut1änningen skal] få stanna bör biträde inte utses. Förhåilandena kan även annars undantagsvis vara sådana att något behov av biträde inte före1igger. I sådana fa11 ska11 biträde inte he11er förordnas. Så kan vara fa11et om det

är uppenbart att någon grund för uppehå11sti11stånd inte före-

iigger och att hinder inte finns mot förpassning ti11 hemiandet (prop. 1977/78:90 s. 67).

I utiänningsärenden prövas rättshjä1psfrågorna av rättshjäipsnämnden. Rättshjäip beviijas och biträde förordnas efter ansökan e11er då annars aniedning föreligger. Ansöker utiänningen sjäiv om rättshjäip ska11 yttrande över ansökningen inhämtas från den myndighet som handiägger ut1änningsärendet om det inte är uppenbart obehöviigt. Den hand1äggande myndigheten kan också sjäivmant anmä1a tili rättshjäipsnämnden att det föreiigger behov av offentligt biträde. Förfarandet vid prövning av rättshjä1psfrågor i ut1änningsärenden är ett undantag från huvudregein som innebär att den hand1äggande myndigheten sjäiv förordnar offent- 1igt biträde.

När rege1n fick sin nuvarande utformning uttaiade föredragande statsrådet att uppgiften att förordna biträde i ut1änningsärenden borde Iigga kvar hos rättshjä1psnämnd med hänsyn ti11 ut1änningsärendenas specie11a karaktär (prop. 1978/79:90 s. 188). I det betänkande som 1åg ti11 grund för sistnämnda proposition anförde rättshjäipsutredningenz

För en person som t.ex. berörs av en så ingripande åtgärd som frihetsberövande e11er aviägsnande från riket - om han är utiänning - torde det vara svårt att inte betrakta den myndighet som besiutar om den aktueiia åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna myndighet också ska11 kunna avsiå en begäran från honom

-179-

att få offentiigt biträde som hjä1p mot mndigheten, torde det stor risk för att han betraktar sig som heit utföreligga iämnad åt godtycke. Utredningen anser därför att myndighetens främst skäi ta1ar för att besiutanderätten i fråga principielia om offentiigt biträde ska11 iigga hos ett i förhåiiande ti11 myndigheten fristående organ (SOU 1977:49 s. 236).

När beslutar om avvisning med stöd av 28 e11er poiismyndighet 29 har ej rätt tiil rättshjäip om § utiänningsiagen utiänningen hå11its i förvar iängre än en vecka. Rätt tiil ej utiänningen biträde föreiigger eme11ertid redan under poiisutredoffentiigt så snart aniedning föreiigger att överiämna ett avvisningen ti11 invandrarverket iiksom vid poiisutredning när ningsärende fråga har uppkommit om utvisning. I regei förordnas biträde i dessa fa11 efter anmä1an från poiismyndigheten. Något yttrande från invandrarverket behöver då ej inhämtas.

6.11.2 Ändringsförsiag under behandiing

Inom justitiedepartementet har utarbetats proposition med förti11 i rättshjäips1agen.Propositionen väntas b1i siag ändringar aviämnad i januari 1988. Såvitt gä11er rätten ti11 offentiigt biträde i utiänningsärenden föresiås ändring endast i ett avseende, nämiigen i fråga om utiänning som tagits i förvar. Rätten ti11 offentiigt biträde föresiås inträda redan efter tre dygns förvarstagande. Vidare föresiås att 44 § rättshjäipsiagen skärps

så att annan än advokat e11er biträdande jurist på advokatbyrå

ska11 få förordnas tiil offentiigt biträde endast om det finns skä1 för det. För närvarande innehå11er Iagrummet inget krav på att det offentiiga biträdet ska11 vara jurist, utan endast ett aiimänt 1ämp1ighetskrav. Beträffande presumtionsregein i 42 § rättshjäipsiagen anförs i försiaget att denna för utiänningsärendenas dei vä] återspegiar det faktiska behovet av biträde. I fråga om ersättning ti11 offentligt biträde föresiås att ersättbör kunna utgå för arbete som utförts före förordnandet ning under samma förutsättningar som vid a11män rättshjäip. Detta innebär att ersättning ska11 kunna utgå för arbete som har ut-

-180-

förts efter det att ansökan om offentligt biträde kommit in till beslutsmyndigheten. Ersättning skall också kunna utgå för arbete som har utförts dessförinnan, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om det annars finns synnerliga skäl.

Asylutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1986:48) behandlat frågorna som rör rättshjälp vid direktavvisning av asylsökande. Asylutredningen konstaterar att den av utredningen föreslagna ordningen att alla asylärenden skall överlämnas till statens invandrarverk för beslut, får till följd - om ingen ändring görs i rättshjälpslagen - att den rätt till offentligt biträde som föreskrivs för överlämnade ärenden i 41 § rättshjälpslagen kommer att gälla för alla dessa ärenden. Utredningen

diskuterar om det finns någon enkel metod att från lagrummets

tillämpningsområde undanta asylärenden som är av den karaktären att en rätt till offentligt biträde inte bör medges. Asylutredningen finner emellertid att, även om det finns ärenden där behov av offentligt biträde saknas, dessa lämpligen inte kan avgränsas genom ett undantagsstadgande i 41 § rättshjälpslagen. På samma sätt som gäller för övriga ärendekategorier i 41 § rättshjälsplagen måste avgränsningen ske genom den särskilda behovsprövning som beslutande myndighet skall göra för varje särskilt fall. Ej heller finner utredningen tillräckliga skäl föreligga att ändra presumtionsregeln i 42 § rättshjälpslagen. Asylutredningen anser att följande riktlinjer för när offentligt biträde skall förordnas kan uppställas:

Offentligt biträde skall alltid förordnas om det är fråga om avvisning till hemlandet utom i de fall där det är fråga om stabila demokratier präglade av rättskultur i svensk mening. Offentligt biträde skall också förordnas i övriga fall, såvitt det inte är fråga om utlänningens sändande till ett tredje land där risken för förföljelse eller vidaresändande till land där förföljelse kan inträffa måste betraktas som utesluten. Offentligt biträde skall alltid förordnas då det är fråga om asylsökande som till följd av minderårighet, sjukdom eller annat liknande skäl inte ens med tolk kan förväntas utföra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt.

-181-

Beträffande handiäggningen finner asy1utredningen att den utökade rätten ti11 offentiigt biträde inte bör föranieda någon ändring av reglerna om vi1ken myndighet som har att förordna offentiigt biträde. Besiutanderätten bör alitjämt iigga hos rättshjälpsnämnderna och gä11a även a11a skyndsamma ärenden. Asyiutredningen behandiar även frågan om s.k. advokatjour.

Siutiigen kan nämnas att asyiärendeutredningen i en deirapport (Ds A 1987:3) uttaiade att ett aiternativ ti11 advokatjoursystemet kunde vara att frivi11igorganisationerna tog på sig en ro11 för att hjälpa asyisökande i direktavvisningsärenden.

6.11.3 I vi1ka fa11 bör offent1igt biträde förordnas?

Utgångspunkten bör även fortsättningsvis vara den huvudprincip

som har kommit ti11 uttryck i prop. 1977/78:90 s. 67, att ingen ska11 kunna aviägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentiigt biträde. I gä11ande lagstiftning har undantag från denna princip gjorts för avvisningar som besiutas av poiismyndighet. Det gä11er också s.k. direktavvisningar av asyisökande, eftersom sådana har förutsatts ske endast i kiara fa11 medan ärendena i övrigt överlämnas ti11 statens invandrarverk. När det nu föresiås att aiia asyiärenden ska11 prövas av statens invandrarverk i första instans finns an1edning att överväga i viiken utsträckning rätt ti11 offentiigt biträde ska11 föreiigga i dessa ärenden.

Asyiutredningen har, såsom framgår av det föregående, funnit att avgränsningen av i vi1ka fa11 behov av offentiigt biträde saknas inte bör ske genom undantagsstadgande i iagen utan genom den särskiida behovsprövning som får göras i varje enskiit fa11. Asyiutredningen har angivit vissa riktiinjer för hur den prövningen bör ske.

Liksom asyiutredningen anser jag det inte vara möjiigt att i 1agen ange i viika fa11 behov av biträde saknas. Även med de nu

-182-

föresiagna ändringarna i ut1ännings1agen kommer behov av biträde att föreiigga i f1erta1et av de avvisnings- och utvisningsärenden som ska11 prövas av invandrarverket i första instans. Presumtionsregein i 42 § rättshjäipsiagen kommer såiedes fortfarande att avspegia det faktiska behovet. Såsom påpekats av rättshjäipskommittên (SOU 1985:4 s. 142) föijer med en sådan rege1 handiäggningsmässiga vinster i form av minskad byråkrati och förkortad hand1äggningstid. Skäl saknas därför att ändra rege1n.

För tiiiämpningen av presumtionsregein när nu förutsättningarna i 41 § rättshjä1ps1agen ändras torde nyss angivna riktiinjer som uppstä11ts av asyiutredningen (SOU 1986:48 s. 61) kunna tjäna ti11 iedning.

Om rättshjäip genom offentiigt biträde har bevi1jats i ett avvisnings- eller utvisningsärende bör rättshjä1pen få gä11a ti11 dess frågan om ett av1ägsnande av ut1änningen förts tiil sitt siut. Det innebär att, om avvisning e11er utvisning besiutats, rättshjäipen bör omfatta biträde även under tiden fram ti11 dess verkstäiiighet sker e11er fråga därom förfa11it.

Asyiärendeutredningen fram1ägger i betänkande, som avges samti-

digt med detta, inte något förs1ag om en regierad medverkan av

frivi11igorganisationerna i asy1ärenden.

Insatser från sådana organisationers sida bör eme11ertid främjas. Eniigt min mening bör personer med särskiida insikter i

fiyktingfrågor ges möjiighet att på ett tidigt stadium samman-

träffa med en asyisökande och även kunna få närvara vid polisförhör. Förutom att vara ett mänskiigt stöd åt den asyisökande borde sådana personer genom sina samtai med denne kunna underiätta hans förståeise av vad utredningen avser. Misstro mot myndigheterna skuiie kunna undanröjas. Deras insatser kan medverka ti11 att a11a väsent1iga uppgifter tas fram redan från början.

-183-

6.11.4 Handiäggningen

Vad som här föresiås i fråga om rättshjäip kommer att medföra att biträden ska11 förordnas i fiera fa11 än tidigaoffentiiga re. Det är viktigt att handiäggningen av rättshjäipsfrågorna ordnas så att inte ärendena fördröjs.

Asyiärendeutredningen anser, att handläggningstiderna totait

sett borde kunna förkortas om rättshjäipsfrågorna fiyttas över

tili statens invandrarverk. Detta sku11e innebära att en myndighet mindre behöver sätta sig in i ärendet. Man siipper även med hur besiuten ska11 fattas i brådskande fa11, efprobiemet tersom invandrarverket kommer att ha en jourverksamhet för direktavvisningsärenden. Å andra sidan medför det att invandrarverket får ytteriigare en arbetsuppgift. Sedd i sitt sammanhang kan emeiiertid inte denna uppgift anses särskilt betungande.

Asyiärendeutredningen föresiår att det får ankomma på invandrarverket, i stä11et för på rättshjäipsnämnd, att besiuta om rättshjäip i utiänningsärenden.

skäi kan taia mot detta försiag, såsom uttaiades av Principeiia rättshjälpsutredningen 1977 (se avsnitt 6.11.1). I reaiiteten torde det eme11ertid nu vara så att det är instäiiningen hos den myndighet som handiägger asy1ärendet som avgör om rättshjäip ska11 beviljas. Det kan också nämnas att kiagan över ett avsiag ska11 föras hos besvärsnämnden för på en begäran om rättshjäip rättshjäipen. Jag anser mig kunna biträda asyiärendeutredningens försiag.

Om statens invandrarverk förordnar biträde bör verket också besiuta om ersättning ti11 biträdena. Någon ytteriigare arbetsför invandrarverket innebär inte detta eftersom verbeiastning ket redan nu yttrar sig ti11 rättshjä1psnämnden över kostnadsräkningarna.

I de ärenden som prövas av regeringen bör rättshjäipsfrågorna avgöras av departementstjänsteman.

-184-

Frågan om det förhållandet att rättshjälp skall kunna beviljas även i direktavvisningsärenden kräver något slags joursystem för jurister har övervägts av asylärendeutredningen och föranleder inte några särskilda överväganden från min sida.

Anledning att utfärda särskilda föreskrifter i rättshjälpslagen beträffande när under ett ärendes handläggning rätt till biträde skall inträda synes inte finnas. Liksom hittills bör i princip rätt till biträde föreligga redan under I polisutredningen. regel måste naturligtvis viss utredning göras innan det kan avgöras om biträde skall förordnas. Dessa frågor belyses ingående av asylärendeutredningen

6.12 Terroristbestämmelser

6.12.1 Nuvarande ordning

Mot bakgrund av den internationella terrorismen och de våldshandlingar med politiska motiv som förekom också i Sverige, antogs 1973 lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund, den s.k. terroristlagen. Lagen var tidsbegränsad men förlängdes successivt till utgången av 1975. Fr.o.m. 1976 återfinns bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. De regler som rör användandet av särskilda

spanings- och tvångsåtgärder har dock brutits ut till en sär-

skild lag, lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i

vissa fall. Denna lag är fortfarande tidsbegränsad, men har

successivt förlängts, senast intill utgången av december 1988.

Förutsättningarna för avvisning av utlänningar som nu avses, anges i 30 § UtlL. Samma förutsättningar gäller enligt 47 § UtlL för att utvisning skall få ske. I 32 och 47 §§ UtlL finns bestämmelser om handläggning av terroristärenden. Beslut neddelas av regeringen efter förhandling som i regel skall hållas vid Stockholms tingsrätt. Vid förhandlingen tillvaratas det allmännas intresse av ett allmänt ombud. Normalt utses en företrädare för rikspolisstyrelsen till allmänt ombud. Förfarandet vid för-

-1

handiingen regieras närmare i 59-62 §§ Ut1L. Beträffande förvar gäiier i huvudsak samma regier som för övriga utiänningsärenden. Även om de vaniiga förutsättningarna för förvar inte föreiigger får eme11ertid poiismyndighet ti11fä11igt besluta om förvar. Ett sådant bes1ut ska11 skyndsamt anmäias ti11 regeringen.

Regeringens besiut om avvisning e11er utvisning av en utiänning med stöd av 30 eiler 47 S Ut1L kan inte överkiagas. Regeringen är emeiiertid skyidig att ompröva sitt besiut när det finns skäl ti11 detta, t.ex. om nya uppiysningar om utlänningen e11er den organisation han tiiihör ger an1edning ti11 en annan bedömning av riskerna för terrordåd.

En förutsättning för att ett avvisnings- e11er utvisningsbesiut ska11 kunna verkstä11as är att det inte föreiigger s.k. po1itiskt verkstäiiighetshinder. Om utiänningen löper risk för poiitisk förföijeise i det 1and dit han sku11e befordras e11er om han därifrån kan sändas ti11 1and där han Iöper sådan risk, får verkstäiiighet ej ske. Besiut om avvisning eiier utvisning ska11 eme11ertid meddeias även i dessa fa11. Besiutet ska11 då förenas ned ett uttryckiigt förordnande att verkstäiiighet ti11s vidare inte får ske. I sådana fa11 kan regeringen föreskriva inskränkningar och vi11kor i fråga om utiänningens visteiseort, byte av bostad och anstäiining samt anmäiningspiikt.

Om ett avvisnings- e11er utvisningsbesiut beträffande en ut1änning som nu avses inte kan verkstäiias kan utiänningen, eniigt iagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fa11, b1i föremåi för kontro11 och övervakning under sin visteise i Sverige. Detsamma gäiier om det eniigt utiänningsiagen har meddeiats ett inte verkstäiibart bes1ut om avvisning e11er utvisning och regeringen har funnit att det beträffande utiänningen föreiigger sådana omständigheter som anges i 30 § Ut1L. De kontroii- och övervakningsåtgärder som avses är husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, brevkontr011 och teiefonaviyssning. Förutsättningarna för att dessa åtgärder ska11 kunna vidtas avviker i viss mån från vad som eniigt rättegångsbaiken gä11er

-186-

om användningen av sådana tvångsmedei vid misstanke om brott,

eftersom rättegångsbaikens regier inte ger möjiighet ti11 ingri-

pande utesiutande i förebyggande syfte.

Terroristbestämmeiserna infördes i utiänningsiagen i samband med att bestänme1serna gjordes permanenta. I prop. 1975/76:18 s. 153 uttaiade föredraganden att en särskiid terroristiagstiftning inte kunde undvaras under överbiickbar tid samt att bestänmeiserna borde tas in i utiänningsiagen eftersom de enbart avsåg utiänning och hade ett nära samband med utiänningsiagens bestämmeiser. Samtidigt övervägdes om bestämmeiserna om särskiida tvångsåtgärder kunde upphävas (prop. 1975/76:18 s. 160). Föredraganden ansåg emeliertid att bestämmeiserna borde behå11as i avvaktan på ett kommande förs1ag från utredningen om teiefonaviyssning samt att bestämmeiserna borde samias i en särskiid 1ag som med hänsyn till de omständigheter som föreiåg sku11e göras tidsbegränsad. I prop. 1975/76:202 med förs1ag ti11 nya regier om teiefonavlyssning vid förundersökning m.m. uttaiade föredraganden att bestämme1serna i 1975 års iag borde bibehå11as ti11s vidare. Som skäi härför angavs att det a11tjämt fanns behov av

sådana tvångsåtgärder för att förebygga våidsdåd av den art, som

den specie11a 1agstiftningen på området riktar sig mot, samt att

regierna borde vara tidsbegränsade med hänsyn ti11 deras specie11a karaktär och tiilämpningsområde (prop. 1975/76:202 s. 30 f.L

6.12.2 överväganden

Åtskiiiiga av ut1ännings1agens bestämmelser om handiäggningen av

utiänningsärenden i aiimänhet gäiler även ärenden som rör aviägsnande av sådana personer som kan betecknas som presumtiva terrorister. Dessa ärenden handiäggs emeiiertid i många avseenden på annat sätt än övriga utiänningsärenden. Inpassningen av bestämmeiserna härom i utiänningsiagen har bidragit ti11 att göra iagstiftningen kompiicerad och 1agen svåröverskådiig. Bestämmeiserna kommer i jämföre1se med andra bestämme1ser i utiännings1agen ti11 tiiiämpning i ytterst få fa11. Jag anser det

-187-

därför vara mest ändamåiseniigt att bryta ut bestämmeiserna ur utiänningsiagen och sammanföra dem med bestämmeiserna i den särskiida spaningsiagen i en ny 1ag. Lagen torde, såsom skedde 1973, kunna betecknas 1ag om särskiida åtgärder ti11 förebyggande av vissa våidsdåd med internationeii bakgrund. Från iagteknisk synpunkt torde ett sammanförande inte möta något avgörande hinder. Det förutsätter eme11ertid att spaningsiagens regier permanentas. Skäiet för tidsbegränsningen har varit att det med hänsyn ti11 best mmeisernas ingripande och extraordinära natur ansetts särskilt viktigt med pariamentarisk kontr011 av ti11ämpningen. Behovet av insyn och kontro11 b1ir emeiiertid en1igt min uppfattning tiiigodosett genom att regeringen varje år iämnar riksdagen en redogöreise över bestänmeisernas tiiiämpning.

Terroristbestämmeiserna och tiiiämpningen av dem har föranlett en hel dei kritik. Det har framför a11t gjorts gä11ande att bestämmeiserna och deras ti11ämpning inte uppfy11er de krav på rättssäkerhet som måste stäiias. Därvid har särskiit pekats på bristen på domstoisprövning.

Det föreiigger eniigt min uppfattning behov av att ingående penetrera terroristbestämmeisernas innehå11. Det bör också övervägas i vi1ken utsträckning bestämmeiserna i den särskiida spaningslagen är nödvändiga. Det ingår emeiiertid inte i mitt uppdrag att göra en översyn av nu angivet s1ag. I mitt försiag tiii lag beträffande nu avsedda utiänningar har jag med vissa tekniska bearbetningar sammanfört utiänningsiagens bestämmeiser med best mmeiserna i den särskiida spaningsiagen. På samma sätt som i försiaget ti11 utiänningsiag föresiår jag att verkstäiiighetsregierna förenkias. Även i övrigt har jag, i den mån det varit möjiigt utan att förändra de grundiäggande regierna, anpassat försiaget ti11 detta försiag.

-188-

6.13 Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna kan väntas föranleda i viss mån ökade kostnader hos invandrarverket samt för rättshjälpen och asylstödet medan de kan antas medföra besparingar för regeringskansliet och polismyndigheter.

6.13.1 Invandrarverket

Det kan antas att förpliktelsen att i åtskilliga fall ha muntlig

förhandling i vart fall i ett inledningsskede kommer att kräva ökade resurser. Även kravet på utförligare beslutsmotiveringar kan i sig komma att medföra ökat resursbehov. Å andra sidan bör detta i stor utsträckning motverkas av att yttranden inte behöver skrivas i sådana ärenden. Överförandet av asylärenden från polismyndigheten till invandrarverket kommer också att medföra ökat personalbehov, liksom - om än i mindre mån - uppgiften att förordna rättshjälpsbiträde.

Några av de föreslagna ändringarna torde emellertid kunna leda till minskat personalbehov. Således bör borttagandet av möjligheten att överlämna eller överta verkställighetsärenden leda till att resurser frigörs på verket. Till en början är det möjligt att någon skillnad inte kommer att märkas, eftersom även nya ansökningar kräver behandling. Då emellertid en ny ansökan inte skall bifallas annat än då mycket starka skäl åberopas torde sådana ansökningar efter ett inledningsskede inte föranleda tillnärmelsevis lika mycket arbete som de nuvarande verkställighetsbesvären. Det bör också kunna antas att nuntlig handläggning och utförliga beslutsmotiveringar kommer att leda till väsentligt färre omprövningar och också något färre överklaganden.

Sammantaget anser jag att förslagen leder till ett ökat resursbehov hos invandrarverket men att detta bör bli tämligen begränsat. Vilka resurstillskott som kan behövas bör bedömas i den pågående översynen av invandrarverkets organisation.

-189-

6.13.2 Rättshjä1pen

Försiaget i rättshjä1psde1en, som innebär rätt till offentiiga biträden även i direktavvisningsärenden, kommer att medföra ökade kostnader. Mitt förs1ag innebär emeiiertid stora förenklingar av verkstä11ighetsprövningen. Jag beräknar att den kostnadsökning som rättshjäip i direktavvisningsärenden innebär ti11 största de1en kommer att e1imineras genom minskade kostnader för rättshjä1p i verkstäilighetsfrågor.

6.13.3 Kostnader för muntiig handiäggning

F1er sammanträffanden me11an asyisökande och bes1utsfattare på invandrarverket Ieder tiil ökade kostnader för asyisökandes resor. Som tidigare anförts (avsnitt 3.2) är sådana kostnader avsedda att täckas inom det nya asylstödssystemet. Hur stora dessa kostnader kommer att b1i är omöj1igt att beräkna innan det står klart hur invandrarverket kommer att organiseras. En regionalisering av invandrarverket sku11e leda ti11 färre och kortare resor. Även denna fråga bör bedömas inom organisationsöversynen.

6.13.4 Regeringskans1iet

Beiastningen på regeringskansiiet torde minska med fiera årsarbetskrafter. De1s aviastas regeringen he1t handiäggningen av överkiagade verkställighetsärenden, de1s bör den bättre utredningen i första instans föranieda att färre besiut behöver överk1agas.

6.13.5 Poiismyndigheterna

Poiismyndigheternas arbete i verkstäiiighetsärenden kommer att minska. Fortfarande ska11 dock poiisnyndigheten verkhandiägga stäliighetsärenden där utiänningen inte frivi11igt iämnar

-190-

1andet. Arbetsbeiastningen torde emeilertid minska väsentiigt, främst genom att något omfattande verkstäliighetsförhör inte behöver hå11as.

Däremot torde inte överfiyttandet av direktavvisningsärendena ti11 invandrarverket medföra någon minskning av resursbehovet. Poiismyndigheten ska11 alitjämt sköta förhören, göra en viss preiiminär bedömning och initiera rättshjäipsbehov.

6.13.6 Övrigt

Som anförts i avsnitt 6.9.4 bör bostads- och arbetsgivaranmäiningarna avskaffas, i vart fa11 under en försöksperiod. Enligt en avriksp01isstyre1sen gjord beräkning sku11e detta medföra ett minskat resursbehov hos poiismyndigheterna med 10 årsarbetskrafter.

Vidare bör de föresiagna ändringarna rörande transportörers kostnadsansvar 1eda ti11 besparingar för statsverket. För närvarande kan statsverkets tota1a åriiga kostnad för avvisade och utvisade utiänningars resor från Sverige (inkl. kostnaden för bevakningspersonai) beräknas ti11 me11an 25 och 30 miij. kr. per år. Merparten av dessa kostnader sku11e även fortsättningsvis beiasta statsverket. Betydande besparingar sku11e emeiiertid goras.

De föresiagna iagändringarna torde också medverka ti11 väsentiigt kortare totala handiäggningstider, dvs. tiden från asyiansökans ingivande tili dess att utiänningen får uppehå11sti11stånd e11er 1ämnar Sverige. Jag anser det därför sannoiikt att den samiade effekten av de försiag jag framför b1ir en minskning av samhäiiets kostnader för utiänningsiagstiftningen regierade frågor.

-191-

7 SPECIALMOTIVERING

7.1 Förs1aget ti11 utiänningslag

1 kap

I detta kapite1 anges vad som reg1eras i 1agen och de grund1äggande förutsättningarna för att en ut1änning ska11 få resa in i

Sverige, uppehå11a sig och arbeta här. Regierna återspeg1ar ut-

1ännings1agstiftningens utgångspunkt, att endast svenska medbor-

gare har en ovi11k0r1ig rätt att vistas i Sverige medan ut1änningar i princip behöver någon form av ti11stånd. I förhåiiande ti11 den nuvarande iagstiftningen är ski11naden främst, såsom närmare utveck1ats i den ailmänna motiveringen, att vad som numera framstår som huvudregler anges direkt i Iagen.

1 S Paragrafen motsvarar i a11t väsent1igt nuvarande 1 S Ut1L. Den enda sakiiga ski11naden är att 1agen inte iängre anges uttömmande reg1era förutsättningarna för att en utiänning får aviägsnas från Sverige. Sådana bestämmeiser, som grundar sig på andra omständigheter än de som regieras i ut1ännings1agen, finns också i andra lagar e11er förordningar. Skäien för ändringen har angetts i den allmänna motiveringen, se avnitt 6.1.

2 S Motsvarar i huvudsak 7 § Ut1L samt de föreskrifter om passtvång, som utfärdats ned stöd av den paragrafen.

-192-

Något bemyndigande för invandrarverket att utfärda föreskrifter om vilka handlingar som skall godtas som pass har inte tagits in i förslaget. Den möjlighet invandrarverket enligt 4 § 3 st. UtlF har att godta legitimationshandling som pass har inte använts och torde främst bli aktuellt i enskilt fall. En sådan befogenhet bör kunna tas in i av regeringen utfärdade föreskrifter.

3 S Enligt 10 § UtlL har regeringen rätt att bestämma att det krävs tillstånd i form av visering eller uppehållstillstånd för att resa in i och vistas i Sverige. Regeringen har med stöd av detta bemyndigande förordnat i 24 § UtlF att en utlänning inte får resa in i Sverige utan att ha visering. I samma paragraf meddelas en rad undantag. Grundregeln om viseringskravet ges nu i lagen. Samtidigt upptas vissa undantag från viseringskravet.

Första stycket

Första punkten. Enligt 24 S 2 st. 1 UtlF är utlänning som har permanent uppehållstillstånd befriad från skyldigheten att ha visering. Detta torde också framstå som självklart. En utlänning

med tidsbegränsat uppehållstillstånd är enligt 24 § 2 st. 13

viseringsfri vid vistelsen men behöver visering för inresa om inte annat anges i uppehållstillståndet. Regelmässigt ges emellertid den som får ett sådant tillstånd också rätt att resa in i Sverige under den tid tillståndet gäller.

Uppehållstillstånd bör inte utfärdas till någon om det inte

anses att denne bör få resa in i Sverige under den tid tillståndet gäller. I bestämmelsen har därför angivits att uppehållstillstånd, såväl permanent som tidsbegränsat, medför att visering inte krävs för inresa eller vistelse. Om förhållandena ändras så att en utlänning, som har lämnat Sverige, inte bör få återvända kan uppehållstillståndet återkallas, under förutsättning att i 2 kap. 8 § angivna förutsättningar föreligger.

Andra punkten motsvarar 24 § 2 st. 2 UtlF.

-193-

Utöver de grupper som nu angetts finns för närvarande föreskrifter om viseringsfrihet i en rad fa11. Dessa undantag finns angivna i 24 § Ut1F. Viseringsfrihet gä11er biaa. för medborgare i stater med viika Sverige har viseringsfrihetsavtai och för personer, som är fast bosatta i något annat nordiskt 1and och har främlingspass utfärdat av det iandet. Någon inskränkning i dessa reg1er är inte avsedd. De bör emeiiertid kunna meddeias av regeringen genom förordning.

4 S Eniigt nuvarande reg1er får regeringen förordna att utiänningar

ska11 ha uppehåilstiiistånd för att resa in i e11er uppehåiia

sig i Sverige, 10 S Ut1L. Med stöd av denna regei har regeringen i 30 § Ut1F förordnat att utiänningar med vissa undantag behöver

ha uppehå11sti11stånd för vistelse i Sverige som överstiger tre

månader. En motsvarighet tiil dessa bestämmeiser har tagits upp i denna paragraf. Den innehå11er också ett bemyndigande för regeringen att föreskriva om undantag i andra fa11 än som angetts i iagen.

5 S Motsvarande reg1er finns i 20 § Ut1L samt 46 § 2 st. 1-2 Ut1F. Regeringen får föreskriva om ytteriigare undantag. Härigenom kan även det undantag för handeisresande, som för närvarande har upptagits i iagen, bibehåiias.

2 kap

I detta kapitei anges innebörden av visering, uppehå11sti11stånd och arbetstiiistånd samt de viktigaste förutsättningarna för att sådana tiiistånd ska11 kunna ges e11er återka11as.

1 S I denna bestämmeise anges innebörden av visering och för vilken tid visering får beviijas. Paragrafen motsvarar deivis 11 § Ut1L. Någon Iängsta tid är för närvarande inte stadgad men visering ges inte för mer än tre månaders visteise i Sverige. Liksom

-194-

för närvarande kommer visering ibiand att gä11a för kortare tid. Exempeivis bör visering inte få ges för 1ängre tid än utiänning- Det kan också förekomma att besök endast ens pass är giitigt. under e11er veckor. Visebör få göras någon e11er några dagar kan också förses med oiika vi11kor och kan t. ex. inringen skränkas ti11 att för resa genom Sverige. Ailmänna gä11a endast föreskrifter om ti11ämpningen av viseringsregierna får utfärdas av regeringen.

2 S Paragrafen motsvarar 12 § 1 st samt de1ar av 13 och 15 §§ Ut1L. Riktiinjerna för när tidsbegränsat respektive permanent uppehåiistilistånd ska11 meddeias drogs upp 1984 (prop. 1983/84:144). Dessa riktiinjer torde aiitjämt få vara vägiedanbör såiedes meddeias t.ex.

de. Tidsbegränsat uppehå11sti11stånd

en utiänning, som ska11 besöka siäktingar i Sverige under viss tid e11er utföra visst arbete här. Om utiänningen har för avsikt att mer varaktigt bosätta sig i Sverige och han i och för sig bör beviijas bör han redan från början medde-

uppehå11sti11stånd

1as permanent sådant. I vissa fa11 av famiijeanknytning bör dock först tidsbegränsat ti11stånd ges. Beträffande bakgrunden ti11 dessa regier och den närmare toikningen får jag hänvisa ti11 avsnittet för gäliande rätt. Ti11 skilinad från vad som nu gäi-

1er föresiås även tidsbegränsade uppehåiistillstånd ge rätt ti11

inresa och återinresa. Eftersom innehavare av sådant ti11stånd regeimässigt beviijas rätt till återinresa under den tid ti11ståndet gäiier, förefalier det mer rationeiit att sådan rätt ska11 föija av tiilståndet. Jag vi11 också erinra om genereiit

att såväi tidsbegränsade som permanenta uppehåiistiiistånd kan

återkaiias, se vidare i speciaimotiveringen ti11 8 §.

3 S I denna paragraf erinras om att bestämmeiserna om asy1, som

återfinns i 3 kap., medför att uppehåilstiilstånd ska11 beviijas

i vissa fa11. Bestämmeiserna har sin motsvarighet i 3, 5 och 6 §§ Ut1L och i 31 S 1-2 Ut1F. I utiänningsförordningen sägs att

uppehå11sti11stånd får beviijas medan i förevarande paragraf

-195-

fastsiås att tiiistånd skail beviijas. Någon ändring i sak är det emeiiertid inte fråga om. Av 3, 5 och 6 §§ Ut1L följer att fiyktingar, krigsvägrare och personer, som har vissa fiyktingiiknande skäi för att få stanna i Sverige, endast i särskiida undantagsfaii får nekas tiiistånd att stanna i Sverige. När det

för visteise här krävs uppehåiistiiistånd innebär möjiigheten

att ge utiänningar, som omfattas av dessa kriterier, uppehåiis-

tiiistånd därför i sjäiva verket en skyidighet och uppfattas också som en sådan. Det bör nu direkt anges att den som omfattas av asyibestämmeiserna har en ovi11kor1ig rätt ti11 uppehåiistiiistånd. Vem som har rätt tiil asy1 anges i 3 kap.

4 S De grundiäggande regierna om vem som har möjiighet att få uppehåiistiiistånd tas upp här.

Regierna i denna paragraf är fakuitativa. Bortsett från rätten tili asyi finns det inte någon absoiut rätt för en utlänning att få uppehåiistiiistånd i Sverige. En annan sak är att det såväi av uttaianden från regering och riksdag som av Sveriges ansiutning ti11 oiika internationeiia överenskommeiser föijer att uppehåiistiiistånd bör beviijas för vissa kategorier.

Första stycket

Punkt 1. Bestämmeisen motsvarar närmast 31 § 4 Ut1F. Avfattningen av bestänmeisen avser att ge ett tydiigare uttryck för den fasta praxis som utveckiats på detta område och som också riks-

dagen vid fiera ti11fä11en stäiit sig bakom. Uppehåiistiiistånd

ska11 såiedes kunna ges ti11 make e11er samboende (såväi i heterosexue11a som homosexueiia förhåiianden), hemmavarande barn under 20 år som är ogifta och beroende av den i Sverige bosatta personen, föräidrar och andra siäktingar som är väsentiigt beroende av en i Sverige bosatt person samt ensamma personer som har sin/a enda siäktingar bosatta i Sverige. I de angivna faiien är situationen sådan att uppehåiistiiistånd i regel också bör ges såsom utta1ats i prop 1983/842144, s. 64 ff. En individueii

-196-

prövning av det aktuella fallet måste alltid göras. Familjeanknytning kan endast åberopas i förhållande till en person som

beviljats uppehållstillstånd eller som är bosatt här utan att

behöva tillstånd. Den kan således inte göras gällande i förhållande till den som väntar på uppehållstillstånd.

Punkt 2. Regeln motsvarar andra ledet i 31 § 2 UtlF. Det kan vara fråga om personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden inte bör nekas uppehållstillstånd här. Hit hör också personer som inte omfattas av reglerna om asyl men där förhållandena i det land till vilket han skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga honom att återvända dit. Det kan också vara fråga om personer som borde avvisas eller utvisas men där en verkställighet inte skulle kunna ske därför att det inte finns något land till vilket utlänningen kan skickas. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 7 kap. 10 § bör beslut om avlägsnande

i allmänhet inte meddelas i sådana fall. Meddelas uppehållstill-

stånd torde det då ofta bli tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd av humanitära skäl kan också meddelas släk-

tingar som inte omfattas av första punkten men där kombinationen av vissa humanitära skäl och släktanknytning gör att tillstånd bör meddelas.

Punkt 3. Motsvarande reglering följer av 31 § 3-4 UtlF. Någon

särskild bestämmelse om att uppehållstillstånd får ges till den

som har sin försörjning ordnad på annat sätt än genom arbetstillstånd har inte tagits upp. I praxis krävs i allmänhet något mer än enbart försörjningsförmåga, t.ex. någon form av anknytning. Det är därför lämpligare att tillstånd då ges av den anledningen. Försörjningsförmågan får i stället tas med som en av de faktorer som skall avgöra om anknytningen bör räcka för uppe-

hållstillstånd. Jag vill också betona, att uppehållstillstånd

kan komma att beviljas även om försörjningen inte är tryggad.

-197-

Andra stycket.

Den i försiaget införda ordningen med i 1ag angivet krav på uppehå11sti11stånd bör inte medföra att a11a fa11 då uppehåiisti11stånd får medges tas in i Iagen. Regeringen bör ha möjiighet att föreskriva att uppehåiistiilstånd får meddeias också i andra fa11, t. ex. när det gä11er studier e11er besök här och kan

också eniigt 1 kap. 4 § i försiaget föreskriva att uppehålls-

tilistånd inte behövs i vissa fa11.

5 S Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 33 § Ut1F. Den ger uttryck för den år 1981 införda principen att den som önskar bosätta sig i Sverige ska11 söka och få detta ti11stånd innan han an1änder hit; se härom redogöreisen för gäiiande rätt, avsnitt 2.

Den som vi11 ha uppehålistiiistånd här kan inte först söka visering och därefter, medan han under viseringstiden uppehå11er sig

i Sverige, uppehå11sti11stånd. Ansökan ska11 då avs1ås. Även om

utiänningen kan vistas i Sverige viss tid utan visering måste han Iämna Sverige innan han söker uppehåiistilistånd. Från huvudrege1n görs 1iksom för närvarande vissa undantag.

Första stycket

Punkterna 1-2 motsvarar 33 § 1 st. 2-3 Ut1F. Här bör endast anmärkas att begreppet nära fami1jemed1em är betydiigt mer inskränkt än begreppet nära anhörig i den nu föresiagna 4 § och endast avser famiijemediemmar av den s.k. kärnfamiljen. Hit räknas endast make (och sambo) samt barn under 20 år.

I förarbetena ti11 den nuvarande bestämmeisen har frågan, om det

också är omöjiigt för den som söker uppehåiistillstånd här att

aviägga ett kort besök i riket medan han väntar på besked i

frågan om uppehå11sti11stånd, inte berörts. I praxis har saken

lösts så att invandrarverket avsiår en ansökan om det visar sig att ut1änningen befinner sig i Sverige. Han riskerar också att

-198-

bli avvisad vid ankomsten eftersom han - oavsett om han är vise-

ringsfri eller inte - anses behöva uppehållstillstånd redan före

inresan. För att inte principen, att uppehållstillstånd skall finnas före ankomsten hit, skall sättas ur spel torde det vara nödvändigt iaktta dessa regler tämligen strikt. Det förefaller emellertid inte erforderligt att helt förbjuda den som har ansökt om uppehållstillstånd att göra kortvariga besök här under

väntetiden. Ett besök kan t.ex. vara påkallat för att utlänning-

en skall kunna skaffa bostad. I punkt 3 har därför angetts att ett tillfälligt besök inte skall hindra prövning av en ansökan om uppehållstillstånd. För att inte huvudregeln skall åsidosättas måste det emellertid bli utlänningen som får visa - t.ex genom att förete returbiljett för viss dag - att besöket endast blir kortvarigt. Det förhållandet att utlänningen inte befinner sig i hemlandet kan - oavsett om det är fråga om ett kort besök - fördröja handläggningen av hans ärende. Så blir fallet om han inte kan anträffas för det förhör som regelmässigt görs i hemlandet innan ställning tas till om tillstånd skall beviljas.

I fjärde punkten ges möjlighet att göra andra undantag när det

är påkallat av särskilda skäl. Så kan vara fallet om utlänningen

har ett uppehållstillstånd som går ut medan ansökan är föremål

för prövning. Ett annat fall, som inte är ovanligt, är att det

är fråga om en utlänning som bör beviljas uppehållstillstånd och

där det på grund av utlänningens hälsa eller ekonomiska omständigheter framstår som orimligt att begära att ansökan skall göras från hemlandet. Särskilda skäl kan också anses föreligga om utlänningen har rest in i Sverige för besök och har tungt vägande skäl för en förlängning av vistelsetiden. Sådana skäl anses i allmänhet föreligga om en utlänning vill förlänga ett besök hos en släkting.

I andra stycket görs ytterligare inskränkningar beträffande

möjligheten att få bifall till en ansökan om uppehållstillstånd

som görs medan utlänningen befinner sig i Sverige. Vissa begränsningar måste göras när en person, som har fått avslag på en ansökan och i samband därmed blivit avvisad eller utvisad, inger

-199-

Som angetts i den allmänna bör en en ny ansökan. nntiveringen utlänning också under sådana förutsättningar kunna få en ansökan Såsom framgår av 7 kap. 7 § kan verkställigheten av det prövad. tidigâre beslutet inhiberas medan den nya ansökan prövas. Möjfår emellertid inte leda till en ligheten att göra en ny ansökan ny prövning genom en ansökan, i vilken de tidigare grunderna åberopas.

En första förutsättning för att en ansökan skall kunna beviljas innan ett redan beslut om avlägsnande verkställs är föreliggande därför att det är om omständigheter som inte redan har

fråga

bedömts. Däremot är det i och för sig betydelselöst om det är fråga om omständigheter som inträffat efter det att det förra beslutet togs eller omständigheter som förelegat men inte kommit fram eller kanske rentav medvetet förtigits. En annan sak är att den som undanhåller fakta riskerar att inte bli trodd om han för fram dem i det nya ärendet, vilket särskilt borde vara fallet om del av handläggningen i det första ärendet varit nuntlig. Samti-

digt är det nödvändigt att uppehållstillstånd kan ges i de fall

där utlänningens liv annars kan råka i fara eller där det föreligger andra mycket starka skäl för att bevilja ny ansökan. En ansökan skall således alltid beviljas om utlänningen har rätt till asyl. Detta följer av 3 kap. jämfört med 2 kap. 3 §. Det kan också föreligga andra starka skäl. Så är fallet om det före-

ligger en påtaglig risk för självmord eller om ett avlägsnande

annars skulle medföra allvarlig skada för utlänningens liv eller hälsa. I de senare fallen torde ofta ett tidsbegränsat uppe-

hållstillstånd kunna ges. Av 6 kap. 11-12 §§ framgår att det ti-

digare meddelade avlägsnandebeslutet inte får verkställas medan det tidsbegränsade tillståndet gäller.

Humanitära skäl kan finnas också i andra situationer, t.ex. om verkställighet av det första beslutet fördröjts på grund av omständigheter som utlänningen inte kunnat råda över.

-200-

6 S Bestämmeisen motsvarar i huvudsak 21 § Ut1L. En1igt praxis och i en1ighet med tidigare framförda önskemå1 från riksdagen ska11 arbetstiilstånd i a11mänhet meddeias för visst s1ags arbete. Genere11t ti11stånd bör ges endast i vissa undantagsfall. Huvudrege1n har utformats i eniighet härmed. Skä1 att meddeia genere11t arbetstiiistånd kan vara att fråga är om en person som har fått kortvarigt uppehå11sti11stånd på grund av s.k. uppskjuten invandringsprövning (se avsnitt 2) och kan också vara aktue11t i andra anknytningsfall. Ytter1igare föreskrifter om arbetsti11stånd får medde1as av regeringen.

7 S Paragrafen motsvarar den reg1ering av besiutsbefogenheter som finns i 18, 19 och 24 §§ Ut1L. De bemyndiganden, som regeringen och invandrarverket för närvarande har att de1egera bes1utsbefogenheter, har emeilertid nu avfattats mer genere11t så att i Iagen ej anges ti11 vi1ka myndigheter de1egation kan ske. En sak1ig ändring är att chefen för utrikesdepartementet ges rätt att meddeia uppehå11sti11stånd. Denna rätt är avsedd att utövas beträffande personer med dipiomatisk anknytning e11er med sådan anknytning ti11 internatione11a organ att det bör vara utrikesministern, som meddelar dem ti11stånd att uppehå11a sig här.

Enligt tredje stycket ska11 arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ib1and höras innan arbetstiilstånd ges. Det är då i princip de centra1a organisationerna som ska11 beredas ti11fä11e att yttra sig. Dessa organisationer kan givetvis inhämta yttrande från de 1oka1a organisationerna.

8 S

Första stycket. Denna återka11e1segrund är i viss mån ny. Be-

träffande grunden för bestämmeisen hänvisas ti11 den a11männa motiveringen, avsnitt 6.2.6. Utgångspunkten är att ett tiiistånd ska11 återkaiias om det getts tili en viss person under en identitet som senare visar sig vara oriktig. Man torde kunna utgå

-201-

från att den som iämnar en faisk uppgift om sin identitet gör det medvetet. En förutsättning för att återkaiieise ska11 ske är att den faiska uppgiften om identiteten på något sätt har inverkat på prövningen av tiiiståndsfrågan. Detta kan t.ex. vara faiiet om vederbörande tidigare fått avslag på en ansökan som gjorts i hans rätta nanm nen tiiistånd därefter meddeiats när han sökt i en ny, påhittad identitet. Det torde kunna presumeras att identitetsfrågan inte är utan betydeise vid tiliståndsgivningen. Kan det antas att uppehå11sti11stånd sku11e ha meddeiats även om den rätta identiteten varit känd på grundvai av de för-

håiianden som i övrigt föreiåg vid tiiiståndsgivningen, sker

ingen återkaiieise. Senare uppkomna omständigheter, såsom att utiänningen genom långvarig visteise e11er giftermå1 fått stark anknytning ti11 Sverige, ska11 däremot inte beaktas. Sådana omständigheter får i stä11et bedömas om utlänningen, sedan ett ti11stånd återkaiiats, ansöker på nytt om uppehå11sti11stånd.

Andra stycket. Motsvarande bestämmeiser finns i 11, 17 och 23 §§ Ut1L.

Tredje stycket överensstämmer i viss mån med 17 § 3 st. andra meningen Ut1L. Möjiigheten ti11 återka11e1se på dessa grunder gä11er, ti11 skiiinad från nu gäiiande 1ag, eniigt försiaget

också ett tidsbegränsat uppehå11sti11stånd. Tidsfristen för

myndigheten att ta upp frågan om återka11e1se har utsträckts

från ett tiii två år. Ändringarna, som har berörts i den ailmän-

na motiveringen, ska11 ses mot bakgrund av att möjiigheten ti11 utvisning på grund av asociait ieverne (43 § Ut1L) föres1ås b1i avskaffad. Det är ti11räck1igt att ett ärende om återkalieise har påbörjats inom två år. Utiänningen behöver inte ha fått vetskap om detta, men bör underrättas snarast möjiigt.

Fjärde stycket motsvarar 17 § 2 st. första meningen Ut1L.

Femte stycket motsvarar i huvudsak de bestämmeiser om återkaiiande myndigheter som nu återfinns i utiänningsiagen. Eniigt försiaget kommer även regeringen att kunna beviija uppehåiis-

-202-

tiilstånd i vissa fa11. Utformningen av nu förevarande bestämme1se innebär att invandrarverket kan besiuta om återka11e1se även av ti11stånd som regeringen beviijat. Denna ordning föresiås för att inte regeringen ska11 belastas med ärenden, som bör prövas av invandrarverket i första instans. Det kan rimiigen antas att invandrarverket kommer att överiämna ett återka11e1seärende til] regeringen, om förhåiiandena inte k1art förändrats mot vad som var känt när tiliståndet medde1ades. Bes1ut om återka11e1se kan överkiagas i samband med ta1an över bes1ut om avvisning e11er utvisning, se 6 kap.

3 kap

I detta kapite1 har de särski1da reg1erna om asy1 samiats. Definitioner ges av o1ika begrepp såsom fiykting, krigsvägrare och asyl. Reg1erna innebär inte någon materie11 ändring av det skydd som fiyktingar och vissa närstående grupper garanteras i Sverige. Bestämmeiserna är delvis en sammanföring av nu gä11ande författningsbestämmeiser samt de1vis en kodifiering av motivuttaianden som givits i samband med tidigare iagstiftning.

15 Paragrafen motsvarar heit 3 § 2-3 st. Ut1L. F1yktingdefinitionen i första stycket överensstämmer således ned fiyktingbegreppet i 1951 års Genêve-konvention (fiyktingkonventionen). Definitionen i andra stycket återfinns däremot inte i konventionen. Den är avsedd att uttoika begreppet förfö1je1se såsom detta ska11 förstås eniigt den toikning som gjordes när konventionens bestämmeiser infördes i den svenska ut1ännings1agstiftningen 1954. Definitionen är såiedes inte avsedd att vare sig utsträcka e11er minska den grad av förfö1je1se som eniigt konventionen ska11 föreiigga för att fiyktingskap skaii uppkomma.

ZS Bestämningen av begreppet krigsvägrare överensstämmer he1t med den som nu finns i 5 § Ut1L.

-203-

3 S I paragrafen anges vad som i iagen avses med asy1. Definitionen avviker något från den internationelit vaniiga innebörden, skydd mot förfö1je1se. I nuvarande iagtext används orden fristad och skydd för att beteckna vad asy1 innebär. Det synes eme11ertid ändamå1sen1igt att det i 1agtexten ges kiart uttryck för vad detta skydd egentiigen innefattar för den som får asy1 i Sverige. Det innebär rätt att vistas här, uppehå11sti11stånd. Uppehå11sti11stånd kan emeilertid medges på olika grunder. Det

bör därför klargöras att asyi är uppehå11sti11stånd som meddeias

på vissa närmare angivna grunder. Härigenom erhå11es en bestämd innebörd av asy1begreppet. Med asy1 avses i den nu föres1agna 1agen ti11 en början det skydd som ges åt s.k. konventionsfiyktingar. Detta står i överensstämmelse med internatione11 sedvänja. Vidare avses personer som omfattas av nuvarande 6 § Ut1L. Det finns inte någon internati0ne11 enighet om att skyddet för denna grupp ska11 betecknas som asyi. S1ut1igen räknas också skyddet åt krigsvägare hit. I många andra Iänder, b1.a. övriga europeiska stater, anses det inte vara fråga om asy1, om en krigsvägrare får stanna för att siippa delta i ett krig i hemlandet. Eniigt svensk rätt har eme11ertid de o1ika grupperna i väsentiiga de1ar samma rätt ti11 skydd här. De skiiinader i

skyddet som ändå finns framgår genom undantag från huvudregler-

na.

Punkt 1-2. Begreppen definieras i 1-2 §§.

Punkt 3. Definitionen motsvarar den som för närvarande finns i 6 § Ut1L. Beträffande den närmare innebörden hänvisas ti11 avsnittet för gä11ande rätt, avsnitt 2. Av skäi som jag utveck1at i den a11männa motiveringen, se avsnitt 6.3.2 omtaias de personer som här avses som de facto-fiyktingar.

4 S I denna paragraf anges närmare viika omständigheter som ska11 före1igga för att rätt tiii asyi ska11 finnas för den enskiide utiänningen. Den grundiäggande regein är att fiyktingar och

-204-

krigsvägrare, såsom dessa grupper har definierats i 1-2 §§, samt de facto-f1yktingar i princip har rätt att få stanna i Sverige. Det finns emeilertid vissa undantag från denna huvudregei.

Punkt 1. Detta undantag gä11er såväi för f1yktingar som för krigsvägrare och de facto-f1yktingar. Det motsvarar den möjiighet att vägra en fiykting fristad här, om det finns synner1iga skä1, som nu återfinns i 3 § 1 st. Ut1L. Vad som avses med synnerliga skäi anges inte i den nuvarande 1agtexten. Eniigt förarbeten ti11 bestämme1sen (prop. 1954:41, s. 77 och prop. 1975/76:18, s. 107) avses eme11ertid de1s situationer då det av hänsyn ti11 rikets säkerhet framstår som omöjiigt att bevi1ja asy1, de1s omständigheter som eniigt fiyktingkonventionen diskvaiificerar en fiykting från fiyktingkonventionens skydd, t.ex. brott mot mänsk1igheten, krigsförbryteiser och iiknande gärningar. Den nu föres1agna iagtexten är avsedd att göra något k1arare redan i 1agen vad som kan anses vara synner1iga skä1.

Punkt 2. Krigsvägrare och de facto-f1yktingar kan en1igt gä11ande 1agreg1er nekas skydd i Sverige, om särski1da skäl ta1ar för detta. Dessa särski1da skä1 är sådana som fa11er in under punkt 1 i förs1aget och a11tså gä11er även för fiyktingar. Som särski1da skäl att neka krigsvägrare och de facto-flyktingar uppehå11sti11stånd här angavs vid bestämmeisernas införande i ut1ännings1agen (prop. 1975/76:18) att det bedömdes vara nödvändigt att regiera invandringen. Det förutsätts inte att det ska11 vara heit omöj1igt att ta emot dessa utiänningar i Sverige men för att skydd ska11 vägras ska11 det vara fråga om så pass många personer att det skuiie medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-fiyktingar uttaiades också att tyngden av de omständigheter utiänningen åberopar måste ti11mätas betyde1se vid avgörandet av frågan om särskiida skä1 föreligger. Särskilda skä1 mot att ta emot en krigsvägrare e11er de facto-fiykting kan också vara att denne gjort sig sky1dig ti11 mycket a11var1iga brott. Regierna om verkstäiiighetshinder samt sky1digheten att beakta sådana vid handiäggningen

-205-

av ärende om uppehå11sti11stånd kan emeiiertid medföra att asyi

ges även ti11 personer som på grund av a11var1iga brott sku11e kunna nekas tillstånd.

Punkt 3. Av den nordiska passkontroiIöverenskommeisen fö1jer att inresekontroli i princip görs i det 1and i vi1ket man reser in i Norden. Som föijd härav är det iand som ti11åter en ut1änning att resa in i Norden sky1dig att återta honom om han utan ti11stånd fortsätter ti11 ett annat nordiskt 1and. Detta gä11er även asyisökande. Någon fara för den asyisökande föreiigger i a11män-

het inte eftersom de nordiska länderna har en iikartad hå11ning

beträffande asy1sökande. Asy1 ska11 emeiiertid inte vägras om

det är uppenbart att uppehå11sti11stånd, på asy1skä1 e11er på

annan grund, inte kommer att bevi1jas i inreseiandet. Har den asy1sökande redan fått definitivt avs1ag på en ansökan om uppehå11sti11stånd där kan behov av skydd i Sverige föreiigga och ansökan måste då prövas i Sverige.

Punkt 4. Denna bestämmeise ger uttryck för den s.k. första asy1lands-principen. För närvarande uttrycks detta undantag från rätten ti11 asyi genom att iagtexten anger att endast den som behöver skydd här har rätt ti11 en fristad i Sverige, se också redogöreisen för gäiiande rätt, avsnitt 2. Bestämmelsen innebär inte någon inskränkning av skyddet. Avsikten är endast att kiargöra innebörden av vad som nu sägs om behov av skydd. För att en asyisökande ska11 kunna återsändas ti11 ett annat 1and krävs inte att han redan fått e11er ens sökt asy1 där. Däremot krävs det att man på grund av detta Iands iagstiftning, interna-

tione11a åtaganden e11er känd praxis kan vara he1t övertygad om

att utiänningen i det Iandet inte Iöper risk att återsändas ti11 det 1and där han riskerar poiitisk förfö1je1se e11er att sändas ti11 krigsskådep1ats. Han måste också vara tryggad mot förföljeise i det 1and han återsänds ti11 och mot att sändas ti11 ett 1and från vi1ket han kan vidaresändas ti11 hemiandet e11er tiil ett förfö1je1se1and. Ett iand som ti1\trätt fiyktingkonventionen anses i a11mänhet utgöra ett första asy11and i förhåilande ti11 de grupper som Iandets åtaganden eniigt konventionen omfattar.

-206-

Huruvida iänder i övrigt anses ge sådant skydd som här avses måste avgöras i varje enskiit fa11.

Punkt 5. En utiänning kan ibiand ha möjiighet att få skydd i ett annat 1and än ett s.k. första asy11and. Om han redan fått - och har kvar - i det iandet bör han inte ha rätt ti11 fiyktingstatus asy1 i Sverige. Detsamma gälier om han i övrigt har väsentiigt starkare anknytning ti11 ett sådant 1and än ti11 Sverige, t.ex. genom tidigare, iångvarig visteise där e11er genom giftermåi med medborgare i det landet.

I andra ges regeringen möjiighet att föreskriva om unstycket dantag från första asy11ands-principen. De fa11 som avses är de fa11 i vi1ka för närvarande prövning av avvisningsfrågan görs av invandrarverket en1igt 66 b § Ut1F. Föreskrifter av regeringen innebär att utiänningar i de angivna fa11en får rätt ti11 asyi. Undantag från första asyiiands-principen för den som rest igenom det iandet får endast föreskrivas för den som gör tro1igt att det enbart varit fråga om en genomresa. Det b1ir ailtså utlänningen som har att visa att förhå11andena är sådana att punkt 4 inte ska11 tiiiämpas. Detta kan ske genom att utiänningen visar sitt pass och sin biijett. Om biijetten inte finns i behå11 bör utiänningen i allmänhet kunna iämna sådana uppgifter om sin resväg och i förekommande fall viiket namn han rest under att hans uppgifter kan verifieras, t.ex. genom passagerariistor. Är sådan kontroii inte möjiig får i stäiiet en a11män bedömning göras av utiänningens uppgifter. Särskiid vikt måste då iäggas vid förkiaringen ti11 att biijetten inte finns i behå11. Om utiänningens uppgifter inte är tr01iga, har han inte rätt ti11

asyl. Frågan om uppehå11sti11stånd ska11 då prövas eniigt be-

stämmeiserna i 2 kap 4 och 5 §§. -Såsom framgått av avsnitt 6.9.1.2 kan en konsekvent tiiiämpning av en bevisbörderegei av nu angivet siag vara av vikt också för att komma tiil rätta med de probiem som utiänningens avsaknad av pass e11er andra identitetshandiingar e11er färdhandiingar för närvarande ofta medför.

-207-

5 S

Bestämmeisen angående upphörande av fiyktingskap motsvarar 4 §

Ut1L.

6 S Som närmare utveckiats i den a11männa motiveringen kan det

ibiand vara möjiigt att ta stäiining tiil om uppehåilstiiistånd

överhuvudtaget ska11 meddelas innan ärendet är tiiiräckiigt utrett för att avgöra om utiänningen bör bedömas som fiykting, krigsvägrare, de facto-fiykting eiier få stanna på annan grund. I denna paragraf har därför den besiutande myndigheten uttryck-

iigen getts möjiighet att meddeia besiut om uppehålistilistånd

trots att det ännu inte går att ta stäiining ti11 viika grunder som i sig sku11e kunna vara ti11ämp1iga. Detta innebär ett avsteg från principen att invandrarverket vid fattande av besiut

av uppehåiistiiistånd ailtid skal] ta stä11ning ti11 asyigrunden

(se prop. 1983/842144). Det kan nämnas att regeringen för närvarande meddeiar sådana deibesiut om detta är möjiigt av utred-

ningsskäi. Någon skyidighet att fatta beslut av nu angiven art

föreiigger inte och utiänningen kan inte kräva att så sker. Ett

sådant besiut kan vara påkaiiat framför a11t i de fa11 där den

siutiiga prövningen kan förväntas kräva iängre tids utredning.

Det måste ankomma på besiutsfattaren att avgöra om det är mest

ändamåiseniigt att avgöra ärendet i dess heihet. Vid denna bedömning måste givetvis hänsyn tas ti11 det stora intresse sökanden i aiimänhet har av att snabbt få besked i sjäiva tiiistånds-

frågan.

I svensk rätt är det inte möjiigt att kiaga över grunden för ett besiut, om inte särskiida rättsverkningar är knutna ti11 denna. Detta bör gä11a även för besiut av nu ifrågavarande art. I iinje härmed bör det inte finnas någon genereii rätt för utiänningen att få resterande grunder prövade. Det kan emeliertid vara av

betydeise för en utiänning huruvida grunden för ett uppehåiis-

tiiistånd är att han anses vara fiykting e11er en annan omständighet. Om utiänningen ansökt om fiyktingförkiaring uppkommer

inte några probiem även om uppehåiistiiistånd beviijas av annan

-208-

anledning än att han anses vara flykting. Ärendet om flyktingförklaringen skall avgöras, om det inte återkallas av utlänningen. Det förekommer dock att den som åberopar flyktingskäl inte önskar flyktingförklaring. Han bör då ändå ha möjlighet att få

frågan, om han är flykting, bedömd. För att undvika att sådan

prövning görs när sökanden själv inte har intresse därav, bör fortsatt prövning ske endast när utlänningen begär det.

7 S Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.5) kan ett säkrare beslutsunderlag ofta nås om beslutsfattaren sammanträffar med sökanden. Det kan också påskynda ärendets avgörande. Vid sidan av förvaltningslagens regler införs därför en skyldighet för invandrarverket att ha muntlig handläggning av asylärenden i vissa fall. Det är varken nödvändigt eller praktiskt genomförbart att sådan handläggning sker i alla ärenden. En första förutsättning för att skyldigheten att ha nuntlig handläggning skall aktualiseras är att det är osäkert om uppehållstillstånd överhuvudtaget skall beviljas. Någon skyldighet att höra utlänningen personligen föreligger inte i de ärenden där det står klart att tillstånd skall beviljas men där det anses tveksamt om den asylsökande är flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting eller om tillstånd skall meddelas på annan grund. Vidare skall den muntliga handläggningen vara nödvändig för att bedöma den asylsökandes trovärdighet eller av annan anledning erfordras för beslutsfattandet. Om den asylsökandes uppgifter visserligen framstår som klart överdrivna men det ändå är sannolikt att så mycket måste godtas att tillstånd bör beviljas behöver, liksom för närvarande, muntlig handläggning inte ske. Detsamma gäller när det visserligen är osäkert vilken tilltro som kan sättas till en asylsökandes uppgifter men tillstånd inte skall beviljas ens om alla uppgifter är sanna. Trovärdigheten kan också ibland vara beroende av omständigheter som med tillräcklig säkerhet kan vederläggas eller bekräftas utan att utlänningen hörs. Såväl trovärdigheten i sig som sannolikheten för att denna skall inverka på beslutsfattande måste bedömas när det avgörs om förhandlingen bör vara muntlig. Undantagsvis kan också annat än

-209-

tilltrosfrågor göra det lämpligt att någon av beslutsfattarna får sammanträffa med sökanden och tillsammans med denne och hans ombud söka reda ut oklarheter. Det bör dock framhållas att det inte är avsikten att ersätta kompletterande polisförhör med förhör hos invandrarverket. Muntlig handläggning hos invandrarverket skall hållas när det kan förväntas att ett sammanträffande mellan den asylsökande och beslutsfattaren ger ett klart bättre beslutsunderlag.

I den allmänna motiveringen har utvecklats hur den muntliga handläggningen skulle kunna tillgå. Invandrarverket avgör när det är påkallat med muntlig handläggning. Verkets beslut i dessa frågor får inte överklagas. Något hinder föreligger inte för verket att komplettera den muntliga handläggningen med skriftlig, om så anses lämpligt.

Enligt sista ledet i första stycket kan verket, om särskilda skäl föreligger, avstå från muntlig handläggning även om en sådan skulle vara av betydelse för avgörandet. Sådana skäl kan vara att utlänningen befinner sig utomlands eller att det annars visar sig vara förenat med väsentliga svårigheter att få utlän-

ningen att inställa sig. Det kan visserligen ifrågasättas om

inte invandrarverket borde ges samma möjlighet att förordna om hämtning i denna situation som polismyndigheten har när det gäller att inhämta upplysningar. En bestämmelse härom synes emellertid inte erforderlig. Det förhållandet att utlänningen inte vill samarbeta beträffande utredningen torde vara till sådan nackdel för honom vid avgörandet att det är ytterst osannolikt att en asylsökande skulle undandra sig att efterkomma en kallelse att inställa sig. Om det bedöms vara nödvändigt att inhämta ytterligare uppgifter från den asylsökande kan denne hämtas för kompletterande polisförhör. Även förvar kan komma i fråga.

För asylärenden gäller också 14 § första stycket förvaltningslagen (1986:223). En asylsökande har alltså alltid, oavsett om

-210-

invandrarverket förordnat om muntlig handläggning, rätt att lämna muntliga uppgifter om det kan ske med hänsyn till arbetet i verket.

I andra stycket återfinns bestämmelse om hörande av andra personer än utlänningen och ersättning till dessa. I den allmänna motiveringen har angetts, när det kan vara aktuellt att höra andra än utlänningen. Det bör inte vara möjligt att tvångsvis kalla sådana personer och de bör inte heller höras som vittnen utan upplysningsvis.

8 S Motsvarande bestämmelser, som har sin grund i regler i flyktingkonventionen, finns nu i 16, 17 och 19 §5 UtlL. Utlänningslagen innehåller inte några regler om resedokument.

4 kap

I detta kapitel upptas bestämmelser om när en utlänning skall kunna nekas inresa eller tvingas lämna Sverige. I kapitlet regleras också vilken myndighet som äger fatta beslut.

Någon motsvarighet till bestämmelsen om utvisning på grund av asocialitet i 43 § UtlL har inte upptagits i förslaget. Inte heller särskilda bestämmelser beträffande s.k. terrorister har upptagits i det nu framlagda förslaget till utlänningslag. Sådana bestämmelser föreslås införda i särskild lag.

Innebörden av termerna avvisning och utvisning har i viss mån ändrats. Skälen för detta har utvecklats i den allmänna nntiveringen, avsnitt 6.4.1. Avvisning betecknar de fall där avlägsnandet beslutats av administrativ myndighet och där utlänningen inte har eller intill dess avlägsnandefrågan aktualiseras haft

uppehållstillstånd i Sverige. Den som stannar i Sverige när ett

uppehållstillstånd går ut kan inte avvisas men väl utvisas. Domstols beslut om avlägsnande är alltid ett utvisningsbeslut. Bestämmelserna om beslutande myndighet har ändrats framför allt

-211-

så att beslutsbefogenheten i asylärenden helt överförts från polismyndighet till invandrarverket.

1 S Första stycket

Punkt 1. Motsvarande bestämmelse finns i 28 § 1. UtlL. En utlänning kan enligt denna punkt hindras att resa in i Sverige om han saknar pass om detta krävs för inresa eller vistelse. Bestämmelsen är tillämplig också på den som har pass vid inresan men som senare visar sig sakna sådan handling.

Punkt 2. Enligt denna bestämmelse kan en utlänning avvisas om han saknar visering, uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller särskilt tillstånd, när han enligt bestämmelserna i 2 kap. är skyldig att ha sådana. Med särskilt tillstånd avses sådant tillstånd att vistas här som enligt 6 kap. 13 § kan ges en person som avvisats eller utvisats ned återreseförbud. Avvisning enligt denna punkt kan ske av den som vid ankomsten saknar föreskrivna tillstånd. Eftersom tillstånden i allmänhet skall sökas före inresan kan avvisning på denna grund ske också av den som inte behöver ha tillstånd för själva inresan eller har sådant för en kortare vistelse, om det av omständigheterna klart framgår att

han under vistelsen kommer att behöva någon form av tillstånd.

Vidare kan avvisning ske efter inresan om det först då visar sig att erforderliga tillstånd inte finns eller behov av tillstånd inte uppkommer förrän under vistelsen. En utlänning som reser till Sverige som turist och inte lämnar landet när viseringstiden eller den viseringsfria tiden gått ut kan avvisas med stöd av denna bestämmelse. Detsanma gäller den som under en från början legal vistelse här utan tillstånd tar anställning eller vidtar sådana åtgärder att det är uppenbart att han har för avsikt att kvarstanna i Sverige sedan hans tillstånd gått ut. En utlänning, som har fått särskilt tillstånd att vistas här trots att han har återreseförbud bör däremot inte avvisas om han stannar i Sverige när tillståndet gått ut, eftersom det ursprungliga beslutet då kan verkställas på nytt. Att den som kvarstannar

-212-

sedan tiden för ett uppehållstillstånd gått ut inte kan avvisas

framgår av andra stycket.

Punkt 3. Motsvarar 28 § 2 UtlL. Det bör inte komma i fråga att avvisa en utlänning, för att denne under en legal vistelse i Sverige beslutar att besöka ett annat nordiskt land. Avvisning enligt denna punkt kan därför endast ske i direkt samband med utlänningens ankomst till Sverige.

Andra stycket.

Som utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4.1, bör

den som har beviljats uppehållstillstånd inte kunna avvisas för

att han inte lämnar Sverige när tillståndstiden gått ut. Däremot

kan fråga uppkomma om utvisning, se 4 §.

2 S I paragrafen upptas avvisningsgrunder som motsvarar vad som nu finns i 29 § UtlL. Vissa förenklingar har vidtagits. Avvisningsgrunderna i 2 § gäller inte för den som har gällande visering

eller uppehållstillstånd. Sådana omständigheter som kan föranle-

da avvisning enligt denna paragraf kan och bör beaktas i samband med att tillståndet meddelas. Om det efter inresan skulle visa sig att det beträffande en person som fått visering eller uppehållstillstånd föreligger sådana omständigheter som avses med

avvisningsgrunderna i paragrafen kan det bli fråga om att åter-

kalla det meddelade tillståndet. Avvisning enligt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter utlänningens ankomst till Sverige. Detta saknar betydelse vad avser utlänningar, som

behöver uppehållstillstånd. Om en sådan utlänning har uppehålls-

tillstånd är avvisningsgrunderna inte tillämpliga och saknar han tillstånd kan han utvisas. Inskränkningen är emellertid nödvändig med hänsyn till utlänningar som inte behöver uppehållstillstånd, dvs. i praktiken nordbor. Avvisning på grund av exempelvis medellöshet skulle annars kunna ske av en nordbo också efter en lång tids vistelse i Sverige.

-213-

Första stycket

Punkt 1. överensstämmer med 29 § 1 st. 1 UtlL.

Punkt 2. Bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt 29 § 1 st. 3-4 UtlL. Den skillnad i bevisreglerna som finns i de nuvarande ordalagen saknar enligt min mening självständig betydelse. I praktiken torde, i de mcket få fall paragrafen kan komma att användas, liknande bevisprövning ändå göras.

Punkt 3. överensstämmer med 29 S 1 st. 5 UtlL.

Andra och tredje styckena överensstämmer i huvudsak med 29 § 2-3 st. UtlL.

3 S Paragrafen reglerar frågan om vilken myndighet som får besluta i ett avvisningsärende. Bestämmelserna innebär att beslutskompetensen i större utsträckning än i utlänningslagen läggs hos invandrarverket. De allmänna överväganden som ligger bakom förslaget redovisas i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.4.

Första stycket

Punkt 1. Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.4, bör det ankomma på invandrarverket och inte polismyndigheten att fatta beslut i ärenden där asylskäl skall bedömas. Om utlänningen när fråga uppkommer om avvisning begär att få stanna i Sverige och åberopar sådana skäl som anges i 3 kap. - något bör tolkas -

som alltid som en begäran om uppehållstillstånd

skall alltså ärendet avgöras av invandrarverket. Liksom för närvarande åligger det polismyndigheten att förvissa sig om vilka grunder utlänningen åberopar. Påstår utlänningen att han är att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting skall polisnyndigheten överlåta åt verket att fatta beslut i ärendet. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt

-214-

ti11 asy1 e11er att utiänningen 1juger. Utiänningen behöver inte uttryckiigen ansöka om asy1. Ärendet ska11 överlämnas tiil verket även då poiismyndigheten anser att de åberopade skäien kan medföra asy1 trots att utiänningen inte uttryckiigen åberopat detta. Poiismyndigheten måste vara iyhörd för sådana omständigheter i utiänningens berättelse som kan tyda på att det är fråga om ett asyiärende.

Punkt 2. Denna punkt saknar direkt motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Den ger eme11ertid uttryck för en fast praxis. Eniigt denna praxis överiämnas med stöd av 35 § Ut1L regeimässigt ärenden rörande nära anhöriga ti11 asyisökande tiil invandrarverket, i de fa11 där ärendet om asyi över1ämnas ti11 verket. Därigenom möjiiggörs ett gemensamt stäilningstagande ti11 heia famiijens rätt att stanna här. Genom denna ordning kan man förebygga att bes1ut meddeias som medför fami1jesp1ittring. Med nära fami1jemed1em avses kärnfami1jen, dvs. make e11er sammanboende och barn under 20 år som bor ti11sammans med den asyisökande. I den mån en gemensam bedömning bör göras även när fråga är om andra s1äktingar kan ärendet överiämnas med stöd av andra stycket.

Punkt 3. Regein motsvarar vad som nu gä11er en1igt 35 S 1 st. första meningen Ut1L.

Punkt 4. Bestämmeisen innebär att det 1iksom för närvarande är invandrarverket som ska11 besiuta angående av1ägsnande när utiänningen vistats i Sverige sedan minst tre månader. För närvarande kan en utiänning som varit här denna tid endast utvisas (31 § 1 st. andra meningen och 38 § Ut1L). Eniigt försiaget kan vissa avvisningsgrunder tiiiämpas också efter tre-månadersfristen. Detta gä11er inte den som stannar kvar i Sverige efter det att ett meddeiat uppehå11sti11stånd gått ut. En sådan person kan endast utvisas, se 2 § 3 st. och 4 §. Den vars visering gått ut e11er som inte har e11er har haft uppehåiistiilstånd kan eme1iertid avvisas även efter tre-månadersperioden. Den avgörande tidpunkten är inte, såsom för närvarande, när bes1utet forme11t

-215-

tas utan när frågan aktualiserats. Om förhör inletts ned en utlänning inom tre månader från dennes ankomst i syfte att utröna om det föreligger skäl för avvisning, får polismyndigheten besluta i ärendet efter tidsfristens utgång. Detsamma gäller om ett ärende på annat sätt tagits upp, t.ex. genom att man försökt nå utlänningen för förhör. Grunderna för avvisning måste dock finnas och vara kända för polismyndigheten redan när ärendet tas upp. Är ärendet tveksamt bör det överlämnas till invandrarverket.

Enligt andra stycket är polismyndigheten den myndighet som beslutar i avvisningsärenden, om inte sådana omständigheter som anges i första stycket föreligger. Polismyndigheten skall dock överlämna ärendet till invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Denna regel överensstämmer med den som nu finns i 35 § 1 st. andra meningen UtlL. Det kan vara fallet om det verkar någorlunda sannolikt att utlänningen bör få en ansökan om uppehållstillstånd prövad medan han befinner sig i Sverige. I andra stycket upptas också ett bemyndigande för regeringen att utfärda föreskrifter om när överlämnande skall ske. Det kan göras för att en enhetlig tillämpning skall erhållas och därmed den enskildes rättssäkerhet stärkas. Även i övrigt kan regeringen med stöd av 9 kap. 1 § 2 st. utfärda föreskrifter för handläggningen av bl . a. asylärenden.

4 S Motsvarar i huvudsak 38 § första stycket UtlL. Tillämpningsområdet för beslut om utvisning blir emellertid mindre än enligt nu gällande lagstiftning, eftersom avlägsnande genom avvisning kommer att kunna ske i större utsträckning.

5 S Bestämmelsen motsvarar 38 § 2 st. andra meningen UtlL med den ändring som följer av att förslaget leder till att avlägsnande av en utlänning i många fall skall ske genom beslut om avvisning i stället för såsom för närvarande genom beslut om utvisning.

-216-

6 S Eniigt 39 § Ut1L ska11 invandrarverket som rege1 meddeia återreseförbud när besiut meddelas om utvisning. Eftersom en utiänning en1igt försiaget kommer att aviägsnas från riket genom besiut om avvisning i fail där det eniigt nuvarande bestämmeiser sku11e ha beslutats om utvisning, bör återreseförbud kunna medde1as också när invandrarverket besiutar om avvisning. Därigenom kommer sådant förbud att kunna meddeias även i fa11 där det inte hitti11s kunnat t.ex. i direktavvisningsfailen. ske, I många sådana fal] torde ett återreseförbud inte vara påka11at. Sådant bör också kunna undvaras i fa11 där det framstår som sannoiikt att utlänningen kommer att rätta sig efter ett aviägsnandebesiut. Skyldigheten för invandrarverket att medde1a återreseförbud bör därför göras mindre sträng. Även regeringen bör kunna meddela återreseförbud.

7 S överensstämmer med 40 § Ut1L.

8 S Motsvarar 41 § Ut1L. I fråga om en fiykting har förutsättningarna för utvisning angetts direkt i paragrafen. änd-

Någon sakiig

ring har inte avsetts.

9 S Bestämmeisen överensstämmer med vad som stadgas i 48 § utiänningsiagen. Andra stycket har avfattats så att förhand1ing ska11 hå11as även i ärenden som gäiier inskränkningar och vi11k0r utan att frågan om utvisning har aktuaiiserats.

10 S Motsvarande bestämmeiser återfinns i 42 och 49 §§ Ut1L.

5 kap

I detta kapitei har de regier som styr den yttre och den inre ut1änningskontro11en sammanförts. Utöver direkta k0ntro11reg1er

-217-

återfinns här bestämmeiser om förutsättningarna för att oiika tvångsåtgärder ska11 få vidtas.

1 S 1 första stycket återfinns i a11t väsentiigt de bestämmeiser om kontroii av utiänningar i samband med in- och utresa (yttre utiänningskontroii) som för närvarande finns i 8 § 1 st. Ut1L. Föreskriften att utiänningen är skyidig att förete biijett har bytts mot en aiimän skyidighet att förete de handiingar som kan vara av vikt för att ta stä11ning till utiänningens rätt att resa in och vistas i Sverige. Hit hör ofta färdhandiingar, eftersom dessa kan vara av betydeise b1.a. för att utröna om en utlänning ska11 få stanna i Sverige, åtminstone temporärt, e11er återsändas ti11 ett annat iand. Med stöd av denna bestämmeise kan poiismyndigheten också begära att utiänningen visar fram visering e11er arbetstiiistånd, som inte införts i passet, e11er andra identitetspapper än pass.

5ngrg_§tyçket motsvarar deivis 8 § 4 st. Ut1L. Polismyndigheten har utöver vad som där stadgats rätt att undersöka vissa av utiänningens tiiihörigheter. Rätten att undersöka sådana tiiihörigheten motsvarar den rätt tu11en har eniigt 19 § 2 st. varusmuggiingsiagen (1960:418). Det är givetvis ägnat att inge vissa betänkiigheter att möjiiggöra undersökning av sådana personiiga ti11hörigheter, när deras ägare inte ens misstänks för något

brott. Åtgärder måste dock vidtas för att komma ti11 rätta med

de probiem som fö1jer av att man inte vet utiänningars identitet e11er resväg, jfr avsnitt 6.9.1. Undersökning av handväskor m.m. får med stöd av denna paragraf göras endast om det är nödvändigt för att man ska11 komma underfund med utiänningens identitet e11er resväg. Undersökning för att utröna resvägen får dessutom bara göras om resvägen är av betydeise för utiänningens rätt att vara kvar i Sverige. Det är främst möjiigheten att den s. k. första asyiiands-principen skaii tiiiämpas som är av intresse. För att undersökning ska11 få ske krävs också att dokument, som styrker identitet e11er resväg, behövs för de syften som angivits. Härav föijer att bagage m.m. inte får genomietas i faii

-218-

där det saknas anledning att ifrågasätta utlänningens uppgifter om resväg eller där han lämnar trovärdiga uppgifter om varför han saknar identitets- och resehandlingar.

Tredje stycket motsvarar del av 8 § 4 st. samt 55 § 2 st. UtlL.

2 S Bestämmelsen motsvarar 8 b § UtlL. Den bör ses i samband med regeln i 36 § 3 st. UtlF, att utlänningens pass skall bifogas en

ansökan om uppehållstillstånd, om inte invandrarverket föreskri-

ver annat.

3 S I denna paragraf finns bestämmelsen om kontroll av utlänningar, som har tillåtits resa in i Sverige (inre utlänningskontroll). Den gäller både för en utlänning som har fått tillstånd att vistas här och för en utlänning, vars ansökan härom ännu inte färdigbehandlats.

Första stycket överensstämmer med 8 § 2 st. UtlL. Jag vill påpe-

ka att utlänningar inte är skyldiga att ha passet på sig.

Andra stycket, som är nytt, är en erinran om att det skall finnas någon särskild anledning att kontrollera en viss utlänning innan bestämmelserna i första stycket får tillänpas. Jag vill här erinra om att JO i ärenden om utlänningskontroll 1980 och 1981 (dnr 762-1980 och 1377-1981) bl.a. har framhållit att enbart det förhållandet att en person har ett utseende som uppfattas som utländskt inte kan ge tillräcklig anledning att hejda vederbörande på gatan och inleda utlänningskontroll. Anledning att företa kontroll kan t.ex. föreligga på grund av utlänningens uppträdande eller umgänge eller därför att en allmän kontroll görs vid visst tillfälle. En utlänning som ännu inte har beviljats uppehållstillstånd måste också kunna kallas till förhör i anledning av sin ansökan.

-219-

4 S Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 8 § 3 st. UtlL.

5-6 SS I dessa paragrafer regleras förutsättningarna för att utlänningar skall få tas i förvar i samband med tillämpningen av utlänningslagen. Vissa förändringar har gjorts i förhållande till 1980 års lag, där förvarskriterierna återfinns i 50 §. Ändringarna innebär bl.a. att förutsättningarna för att ta barn under 16 år i förvar definieras tydligare och inskränks samt att utlänningar över 16 år får tas i förvar i något fler fall än i nuläget.

5 S I paragrafen regleras förutsättningarna för att ta en utlänning som fyllt 16 år i förvar. Enligt punkt 1, som är ny, kan detta till en början ske om utlänningen inte kan styrka sin identitet när han kommer till Sverige eller om han efter ankomsten söker

uppehållstillstånd. Till skillnad från nuvarande regler är det

inte längre en förutsättning att det sannolikt kommer att fattas ett avlägsnandebeslut. Ändringen har föranletts av att det beträffande just den som saknar handlingar ofta kan vara tveksamt om ett beslut om avlägsnande kommer att fattas. Identiteten behöver i allmänhet vara känd för att man skall kunna bedöma sannolikheten för att utlänningen skall få stanna i Sverige. Om

identiteten är oklar kan ställningstagande i frågan om utlän-

ningen i vart fall tills vidare skall få resa in i Sverige göras först genom noggranna förhör. Sådana förhör måste i allmänhet ske i nära anslutning till ankomsten. Bestämmelsen innebär inte att alla utlänningar som saknar pass eller andra identitetshand-

lingar får tas i förvar. Identiteten kan styrkas även på andra

sätt, t.ex. genom uppgifter från andra personer eller genom att utlänningens berättelse om vem han är och varför han saknar identitetshandlingar är trovärdig. För att en reell kontroll skall kunna hållas över att utlänningslagens bestämmelser uppfylls är det en förutsättning att man vet identiteten på de utlänningar som tillåts resa in i Sverige. Om en utlännings rätt att få stanna i Sverige kan bedömas utan att identiteten är känd bör inte förvarstagande ske.

-220-

Bestämmeisen i nuvarande i punkt 2 saknar motsvarighet 1ag. Det kan förekomma att en utiänning inte vi11 instä11a sig e11er under ti11räck1ig tid kvarbii hos den poiismyndighet som ska11 sköta utredningen. Denna risk torde öka om asyiförhören som pianeras koncentreras ti11 ett fåtai piatser i iandet. En möj- Iighet bör därför finnas att i en sådan situation ta en utiänning i förvar.

Punkt 3. Bestämmeisen överensstämmer med huvudregein i 50 § Ut1L.

6 S Första stycket

Som framgår av den a11männa motiveringen, avsnitt 6.9.2, finns

det behov av att ytteriigare kiargöra att förvar av barn får ske endast när det finns synner1igen starka skä1 för detta. I likhet med vad som för närvarande stadgas i 50 S Ut1L krävs ti11 en början att det är sanno1ikt att ett aviägsnandebesiut kommer att fattas e11er att det finns ett verkstälibart sådant besiut.

Därutöver ska11 det finnas en påtagiig risk för att ett besiut

inte kommer att kunna verkstäilas e11er att utiänningen begår brott här om han inte tas i förvar. Förvarsbes1ut får a11tså a11tjämt fattas om det finns risk för att barnet hå11er sig undan. Det måste anses att barnet hå11er sig undan även om det t.ex. är fråga om ett 1itet barn som he1t utan eget agerande göms undan av föräidrarna. Risk för undanhåiiande måste finnas i det enskiida fa11et. Den kan t.ex. framgå av barnets e11er vårdnadshavarens uppgifter e11er beteende. Ett undanhåiiande måste vidare inverka på möjiigheten att verkstäiia bes1utet. Det ska11 vara av vikt att verkstäiiigheten inte fördröjs, något som framför a11t torde vara fa11et om verkstäiiighet ska11 ske ti11 ett annat Iand än hemiandet. Rent aiimänt torde också kunna sägas att risken för undanhåiiande ofta kan antas öka om ett sådant kan förhindra att verkstäiiighet överhuvudtaget sker.

-221-

Andra stycket

Förvar skall alltid undvikas om det kan anses tillräckligt att barnet i stället ställs under uppsikt. Uppsikt kan exempelvis ske genom att barnet får bo hos en släkting eller på annat lämpligt ställe och inte utan särskilt tillstånd får lämna det område där denna bostad är belägen.

Tredje stycket

I detta stycke finns en bestämmelse som är avsedd att hindra familjesplittring. Bestämmelsen medför att reglerna i första stycket i princip måste tillämpas också för ett barns vårdnadshavare. Detta gäller emellertid inte lika undantagslöst som enligt 50 § UtlL. I de fall där splittringen uppkommit genom att vårdnadshavaren lämnnat barnet hos andra och själv håller sig undan eller där endast barnet gömts undan är det inte ett eventuellt förvarstagande som orsakar familjesplittringen. Det förhållandet att ett barn redan skiljts från sin vårdnadshavare torde emellertid böra föranleda större försiktighet med att ta barnet i förvar. Bestämmelsen gäller i förhållande till båda vårdnadshavarna. Om barnet kan få fortsätta att vistas ned en av vårdnadshavarna kan emellertid den omständigheten, om förvarstagande anses helt nödvändigt, vara ett särskilt skäl för att förvarstagande får ske trots att det föranleder familjesplittring.

7 S Bestämmelsen motsvarar 53 § 1 st UtlL.

8 S Bestämmelsen motsvarar 50 § 2 st. UtlL. Förutsättningarna för att beslut om uppsikt skall fattas är i princip samma som för förvar. För att uppsikt skall komma i fråga förutsätts dessutom

att denna åtgärd måste anses tillräcklig för att förhindra ett

undanhållande eller brottslig verksamhet. Av 1 kap. 1 § 2 st följer att uppsikt bör väljas som tvångsåtgärd framför förvar

-222-

när det är möjiigt. Lagen ska11 eniigt den bestämmeisen ti11ämpas så att utiänningen inte utsätts för mer Iångtgående åtgärder än som är nödvändigt. Särski1t när det gä11er barnfami1jer bör möjiigheten att bes1uta om uppsikt i stä11et för förvar övervägas noga. Som exempei på föreskrifter, utöver vad som nämns i paragrafen, kan nämnas åiäggande för utiänningen att uppehå11a sig på viss piats, t. ex. en utredningssiuss e11er föriäggning.

9 S I paragrafen ges regler om förnyad prövning av förvars- och uppsiktsbesiut som överensstämmer med vad som stadgas i 53 S 2 st. Ut1L stadgas. Reg1erna har ändrats så att ett förvarsbesiut inte iängre har en automatiskt begränsad giitighet. I stäi- 1et ska11 omprövning ske inom samma tidsrymd som för närvarande gä11er för fattande av nytt bes1ut. När överk1agande görs av bes1ut i aviägsnandeärende ska11 överinstansen iaktta samma

tidsfrister. Prövning av förvarsfrågan måste a11tid göras ned

högst två veckors e11er, när bes1ut om aviägsnande fattats, två månaders nei1anrum. Om prövning inte sker inom den föreskrivna tiden förfaiier besiutet om förvar e11er uppsikt. Ett förvarsbes1ut ska11 0mede1bart hävas om det inte iängre är nödvändigt. Så kan vara fa11et om det b1ivit möjiigt att i stä11et fatta bes1ut om uppsikt. Beträffande sky1dighet att hå11a förhandiing ges, i eniighet med vad som gä11er beträffande häktade (24 kap. 18 § rättegångsbaiken), möjiighet att inte hå11a sådan om det är uppenbart obehöviigt. Denna undantagsregei måste eme11ertid användas mycket restriktivt. I a11mänhet bör redan ett önskemäi från den förvarstagne om att förhandiing ska11 håiias ieda ti11 att så sker.

10 S I paragrafen regieras vi1ken myndighet som får fatta besiut om förvar e11er uppsikt. Regieringen motsvarar i huvudsak vad som nu föreskrivs i 50, 51 och 52 §§ Ut1L. I vissa avseenden har reglerna fått anpassas ti11 den ändring av besiutsbefogenheterna som gjorts beträffande avvisning. Besiut om förvar kan fattas också av domstoi i samband med dom eiier beslut om utvisning.

-223-

Detta kan bli aktuellt om utlänningen avger nöjdförklaring över utvisningsbeslutet, eftersom beslut om häktning upphör att gälla när sådan avgetts. Att statsråd i vissa fall kan fatta beslut i

fråga om tvångsåtgärder framgår av 9 kap. 4 §.

I första stycket slås fast att det i princip är den handläggande myndigheten, dvs. i allmänhet den myndighet som beslutar i ärendet, som beslutar om utlänningen skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Den beslutande myndigheten kan, inom de tidsfrister som framgår av 7 S, förordna att beslutet skall gälla till dess avlägsnandebeslutet verkställs. Någon tidsgräns motsvarande den fyra-dagarsfrist som för närvarande gäller för regeringen när beslut i grundärendet meddelas, har inte upptagits. I stället föreslås att också regeringens beslut skall kunna överklagas se 6 kap. 5 §.

I andra och tredje styckena ges föreskrifter för beslutsfattande i situationer där den handläggande myndigheten i realiteten inte har möjlighet att ta ställning. Såväl invandrarverkets omprövningsrätt som det förhållandet att polismyndigheten i ökad omfattning får utreda ärenden i vilka den inte har beslutsbefogenhet gör sådana föreskrifter nödvändiga.

11 S I första stycket regleras vem som skall hålla förhandling i

ärende om förvar eller uppsikt. Huvudregeln, att denna

skyldighet åvilar den handläggande myndigheten, överensstämmer med nuvarande reglering i 57 § UtlL. Detta gäller oavsett om ärendet handläggs av en förvaltningsmyndighet eller av regeringen. Myndigheten har emellertid fått större möjligheter att uppdra åt domstol att hålla förhandlingen. Denna uppgift kan inte bara lämnas till länsrätt utan också till allmän domstol. Även polismyndigheten har fått denna möjlighet att uppdra åt domstol att hålla förhandling. Det blir inte längre möjligt att hålla förhandlingen inför länsstyrelse.

-224-

I andra återfinns regier om vem som ska11 närvara vid stycket förhandiingen och om hörande av andra personer än utiänningen. En nyhet är att det uttryckiigen stadgas att en representant för den handiäggande myndigheten aiitid ska11 vara närvarande. Denna föreskrift är motiverad av att ett sanmanträffande neiian utiänningen och någon av dem som deitar i utarbetandet av besiutet aiitid är av värde, jfr avsnitt 6.3.5. Om den besiutande myndigheten sjäiv hå11er förhandiingen behöver inte någon ytterligare representant för myndigheten de1ta. Det finns inte någon sky1dighet för myndigheten att låta sig representeras av en tjänsteman vid myndigheten. I undantagsfali kan det vara mer motiverat att uppdraget ges åt t.ex. en företrädare för rikspoiisstyreisen. Detta kan i särskilt hög grad vara fa11et om det är fråga om förhandiing i ärende om utvisning e11er föreskrifter enligt 4 kap. 9 § i förslaget. Möjiigheten att utse en representant utanför den egna myndigheten ersätter också de regier som för närvarande finns om a11mänt ombud, 58 § Ut1L. Det finns sjäivfa11et inte några hinder mot att mer än en representant för myndigheten är närvarande vid förhandiingen. Möjiigheten att höra andra personer än utiänningen överensstämmer i huvudsak med den regiering som finns i 57 § Ut1L.

Tredje stycket överensstämmer i a11t väsentiigt med regierna i 61 S Ut1L.

12 S Bestämmeiserna överensstämmer i huvudsak med den regiering som nu finns i 60 § 2-4 st. Någon a11män föreskrift motsvarande den i nämnda paragrafs första stycke har inte intagits. Det är sjä1vk1art att det materiai som ska11 ligga ti11 grund för be-

siutet gås igenom i erforder1ig mån.

13 S Bestämmeisen motsvarar 8 c och 50 a §§ Ut1L.

14 S Regierna överensstämmer med 94 § Ut1L.

-225-

6 kap

1 S Paragrafen, som har en motsvarighet i 68 § Ut1L, kiargör att bes1ut av förvaltningsmyndigheter i frågor, som regleras i ut- 1ännings1agstiftningen, får överkiagas endast när detta särskilt har angetts i lagen.

2 S Paragrafen motsvarar 63 § Ut1L.

3 S Såsom jag närmare har utveck1at i den a11männa motiveringen bör besiut om uppehå11sti11stånd kunna överk1agas om taian samtidigt förs mot ett av1ägsnandebes1ut. Även bes1ut om återka11e1se bör kunna prövas tiiisammans med ett av1ägsnandebes1ut. Reg1er härom har därför införts. I övrigt motsvarar denna paragraf 65 § Ut1L.

4 S Bestämmeiserna i denna paragraf är nya. Gemensamt för dem är att de ger överinstansen ökad möjiighet att samtidigt besiuta i

när1iggande frågor.

Första stycket. Som anförts i den a11männa motiveringen, avsnitt 6.5.4, bör den myndighet som upphäver ett av1ägsnandebes1ut också kunna beviija uppehå11sti11stånd. Sådant ti11stånd behöver inte a11tid medde1as även om av1ägsnandebes1utet upphävs. Situationen kan t.ex. vara den att regeringen upphäver ett av poiisen fattat avvisningsbesiut, som invandrarverket inte funnit aniedning att ändra, eftersom regeringen finner att frågan om av1ägsnande inte bort prövats såsom ett avvisningsärende utan en1igt vad som gä11er för utvisning. Regeringen kan då - om det finns ti11räck1igt bes1utsunder1ag göra en fuliständig materiel] prövning av om uppehå11sti11stånd bör beviijas.

-226-

Andra har införts för att det förhållandet att stxcket. Regeln av ett utvisningsbeslut tar lång tid inte automaöverprövningen tiskt skall kunna medföra att den tid återreseförbudet skall redan ut när ett verkställbart beslut tas. gälla gått

Tredje Det är angeläget att beslut rörande samtliga stxcket. medlemmar tas Beslut rörande barn som i en familj samtidigt. föds under det att ett avlägsnandeärende rörande vårdnadshavaren bör alltid kunna tas tillsammans med är anhängigt hos regeringen beslut i vårdnadshavarens ärende. Detsamma bör gälla om ett ärende om ett barn av förbiseende eller annan orsak inte förts tillsammans med föräldrarnas. I sådant fall upp till regeringen bör vid beaktas att ärendet inte avgörs av både handläggningen och invandrarverket. Motsvarande kan gälla när inregeringen vandrarverket prövar ärende som först avgjorts av polismyndighet.

5 S motsvarar den som nu gäller enligt 67 § UtlL med den Regleringen att även regeringens beslut kan överklagas. Som anändringen förts i den allmänna motiveringen är det, bl. a. mot bakgrund av önskvärt att beslut om frihetsberö- Europakonventionens regler,

vande alltid går att överklaga.

6 S överensstämmer med 64 § 2 st. UtlL.

7 S Motsvarande reglering finns i 66 och 68 §§ UtlL.

8 S Bestämmelsen överensstämmer med 65 b § UtlL. Sedan den bestämmelsen infördes har förvaltningslagen (1986:223) trätt i kraft. Även denna lag, som i allmänhet gäller även vid handläggning av innehåller bestämmelser om omprövning. Förutlänningsärenden, regler innebär en skyldighet att efter omprövvaltningslagens ändra beslut i vissa fall, medan utlänningslagen endast ning

-227-

taiar om en rätt för invandrarverket att företa omprövning. Av 3 § förvaitningslagen föijer att omprövningsregein i den 1agen inte gäiier för invandrarverkets handiäggning. Det oaktat torde invandrarverket i praktiken vara skyidigt att ompröva och ändra ett uppenbart feiaktigt besiut.

9 S Paragrafen motsvarar 69 § Ut1L. Överiämnande kan t.ex. ske om detta bedöms vara nödvändigt för praxisbiidningen, om det är fråga om ett ärende rörande en person där ärenden rörande övriga famiijemediemmar redan handiäggs hos regeringen e11er om det är aktueiit att göra gäiiande synneriiga e11er särskilda skä1 mot att beviija asyi. Om det bedöms erforderligt kan regeringen med stöd av 9 kap. 1 S ge föreskrifter om när överiämnande ska11 ske.

10 S Motsvarande bestämmeise finns i 70 § Ut1L. Då det i praktiken inte längre torde förekomma att nöjdförkiaring avges inför annan domstoi än den som dömt har denna möjiighet tagits bort. Även en ta1an om fiyktingförkiaring ska11 anses återkaiiad. I övrigt har de ändringar företagits som föijer av att bestämmeiser om utvisning på grund av asociaiitet inte upptagits i försiaget.

11 S Första stycke . Invandrarverket har också eniigt nu gä11ande iagstiftning möjiighet att upphäva tidigare meddeiade besiut, 72 § Ut1L. Detta gäiier, med undantag för besiut eniigt 30, 47 och 48 §§ Ut1L, även om det är regeringen som fattat det tidigare besiutet. Det måste emeiiertid understrykas att det inte kan komma i fråga att verket upphäver ett av regeringen fattat besiut på grund av att verket gör en annan bedömning av de omständigheter som föreiåg i det av regeringen avgjorda ärendet. För att ett upphävande ska11 ske måste besiutet kunna grundas på omständigheter, som inte varit föremåi för regeringens prövning. För nordbor, som ju inte behöver ansöka om uppehåiistiiistånd, gäiier att de kan få ett utvisnings- e11er avvisningsbesiut upphävt genom omprövning, om invandrarverket fattat beslut i

-228-

första instans. Om omprövning inte är möjiig återstår för

nordbor att ansöka om uppehålistiiistånd. Det förhåiiandet att

någon inte behöver uppehåiistiiistånd hindrar inte att sådant

söks. För det fa11 att aviägsnandebesiutet inte upphävs stadgas i paragrafen att besiutet inte får verkstälias, medan utiänningen har ett tidsbegränsat uppehåiistiiistånd. Att invandrarverket fram ti11 dess att besiut tas i aniedning av omprövningen elier den nya ansökan kan meddeia inhibition framgår av 7 kap. 7 §

I andra stycket sägs också att invandrarverket inte får upphäva ett av domstol neddeiat utvisningsbesiut. I iikhet ned vad som gä11er eniigt nuvarande 1ag får endast regeringen upphäva ett sådant besiut, se vidare 12 §. Inte he11er får invandrarverket upphäva besiut som regeringen fattat med stöd av 4 kap. 9 §. Ett sådant besiut kan i stäiiet ändras av regeringen genom omprövning, se 7 kap. 7 §.

12 S Regein ger uttryck för regeringens möjiighet att upphäva ett av d0msto1 meddeiat utvisningsbesiut, jfr 71 § Ut1L. Kriterierna för att sådant upphävande skaii komma i fråga har angetts i den nya bestämmeisen. De motsvarar gäiiande praxis. Särskiida skä1 för upphävande kan vara nycket stark familjeanknytning e11er sjukdom. Dessa faktorer får då vägas mot föijderna för samhäliet av att den dömde tiiiåts stanna.

Enligt andra stycket kan regeringen i de angivna situationerna

meddeia tidsbegränsat uppehåiistiilstånd och då avstå från att

häva utvisningsbesiutet. Detta motsvarar den möjiighet regeringen nu har att ge utiänningen tiiistånd att uppehåiia sig här trots utvisningsbesiutet. Ändringen är en föijd av att regeringen eniigt den föresiagna iagen får möjiighet att meddeia uppehåiistiiistånd. Om tidsbegränsat uppehåiistiiistånd meddeias får givetvis utvisningsbesiutet inte verkstäiias, medan tiiiståndet gäiler.

-229-

13 S Första meningen överensstämmer med 76 § Ut1L. I andra neningen görs kiart att sådant tiiistånd kan neddeias också på begäran av annan än utiänningen. Det kan t.ex. förekomma att en utvisad utiänning åberopas som vittne inför domstol. Domstoien e11er den

som åberopat vittnet kan då inge ansökan om ti11stånd för utiän-

ningen ti11 kort besök i Sverige.

7 kap

Kapitiet innehåiier regler om vart en utiänning skaii skickas om han avvisas e11er utvisas från Sverige. Vidare anges när verkstäiiighet skaii ske och förutsättningarna för att verkstäiiighet av ett besiut ska11 kunna inhiberas. Siutiigen finns bestämmeiser avsedda att underiätta verkstäiiigheten av besiutet.

1 S

Paragrafen återger efter vissa ändringar de regier om verkstäi-

iighetshinder som finns i 77-80 §§ Ut1L. Bestämmeiserna gä11er såväi fiyktingar som krigsvägrare och de facto-fiyktingar. Detta innebär en viss ändring av nu gäiiande skyddsregier. Någon skiiinad i den praktiska tiiiämpningen torde dock inte föija. Exempiifieringen av vad som ska11 anses vara synneriigen a11variiga följder är inte uttömmande. Det bör också föreiigga verkstä11ighetshinder t.ex. om utiänningen riskerar ett iångvarigt fängeisestraff som för svensk rättsuppfattning inte är rimiigt i förhåiiande ti11 brottsiighetens art.

2 S

Paragrafen motsvarar 81 § Ut1L. Regierna har gjorts något mer

fiexibia, viiket sammanhänger med att invandrarverket och regeringen i ökad omfattning ska11 ta stäiining ti11 verkstäl-

iighetsfrågor, när besiut tas om avvisning e11er utvisning.

3 S Första stycket. Bestämmeisen överensstämmer i stora de1ar med 82 S 1 och 2 st. Ut1L. Någon tidsfrist föresiås emeilertid inte för att sådant återförande ska11 få ske. Grundregein i 1 kap.

-230-

1 § medför att det inte får komma i fråga att placera utlänningen på ett fartyg eller flygplan om det dröjer en avsevärd tid innan detta skall avgå till utlandet. Skyldigheten för befälhavaren att ta ombord passagerare har utsträckts till att gälla erforderlig bevakningspersonal.

Skyldigheten att medta en avvisad utlänning begränsas till att avse fall där det kan finnas någon verklig möjlighet för befälhavaren att låta kontrollera att utlänningen hade rätt att resa in i Sverige. Sådan möjlighet finns beträffande skyldigheten att ha pass, tillstånd och medel för hemresan. Däremot förefaller det svårare - i allmänhet - att vid en konbetydligt omöjligt troll avgöra om utlänningen kan antas ha för avsikt att resa vidare till ett annat nordiskt land eller tänker begå brott i Sverige. Skyldigheten att ta ombord passageraren igen bör därför begränsas till de förstnämnda fallen. Å andra sidan är det, såsom utvecklats i den allmänna motiveringen, mindre motiverat att begränsa den aktuella skyldigheten till att avse fall där

fartyget/flygplanet avgår inom den närmaste tiden. Sådan be-

gränsning har därför inte gjorts. Eftersom avvisning enligt förslaget kan ske i de utvisningsfall där skyldighet enligt 82 § 2 st. UtlL att ta utlänningen tillbaka ombord utnyttjas i praktiken, har några bestämmelser för utvisningsfall inte ansetts erforderliga.

Andra stycket motsvarar 82 S 3 st.

4 S Reglerna motsvarar, med hänsyn till de ändringar som gjorts beträffande beslutsbefogenheter i bl.a. asylärenden, 83 § UtlL samt 84 § 1 st UtlF.

5 S Bestämmelsen är ny. Den är en följd av att invandrarverket framdeles skall besluta i alla asylärenden. Beträffande den allmänna bakgrunden till detta och till det materiella innehållet i direktavvisningsreglerna hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.4.

-231-

I första definieras begreppet direktavvisning, som det stycket används i detta betänkande. Invandrarverket kan förordna om

direktavvisning om det är uppenbart att uppehållstillstånd inte

skall Direktavvisning får endast ske när det står utom medges.

allt tvivel att uppehållstillstånd kommer att nekas. När

rimligt sökanden åberopar asylskäl - eller om det annars finns anledning att om asyl bör ges - måste det därför vara helt klart att pröva inte genom att avlägsnas från Sverige kan komma att utlänningen bli utsatt för svårartad förföljelse eller tvingas delta i krig. Så kan vara fallet om de av utlänningen åberopade skälen uppenbart inte kan medföra rätt till asyl. vid en sådan bedömning kan vägledning hämtas från tidigare praxis men en bedömning måste alltid av omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan göras aldrig anses uppenbart att en asylansökan skall avslås enbart därför att den asylsökande tillhör en nationalitet eller religion, för vilkas medlemmar asyl inte brukar medges. Vad som har fastlagts i praxis är då inte att t.ex. utövaren av en viss religion inte kan få asyl utan att det förhållandet att man har denna inte utgör tillräckliga skäl för asyl. I ett religion sådant fall måste därför utredas, att det inte finns ytterligare omständigheter som ensamma eller tillsammans ned religionstillkan medföra asylrätt. Endast om det är uppenbart att hörigheten så inte är fallet kan direktavvisning ske. Ett annat fall när det är uppenbart att en asylansökan skall avslås kan vara att det står klart att utlänningens uppgifter är osanna i alla väsentliga delar. Enbart det förhållandet att vissa eller ens flertalet delar av berättelsen är uppenbart osanna behöver emellertid inte innebära att hela berättelsen är osann. Så snart några mer ingående överväganden behöver göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara asylgrundande är det uteslutet att direktavvisning. Utlänningens intressen måste få väga tillgripa över så att uppenbarhetsrekvisitet inte anses uppfyllt om det råder någon tvekan antingen beträffande frågan om utlänningens uppgifter kan medföra rätt till asyl eller om uppgifterna är trovärdiga.

-232-

Även om det är uppenbart att asylansökan inte kan beviljas, får direktavvisning inte ske om uppehållstillstånd bör beviljas av andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl. Härvid bör dock observeras att uppehållstillstånd som regel inte får beviljas om ansökan görs vid eller efter ankomsten till Sverige. Endast av utlänningen anförda skäl behöver bedömas.

Direktavvisning kan ske även om skäl för asyl inte alls åberopas av utlänningen. Ärendet kan ha överlämnats av polismyndigheten för att det är svårbedömt.

Andra stycket. Avvisning kan, till skillnad från vad som gäller enligt utlänningslagen, beslutas även senare än tre månader efter utlänningens ankomst till Sverige. Starka skäl talar för

att den som vistats i Sverige i åtskilliga månader skall få

kvarbli i Sverige till dess frågan om hans rätt till uppehålls-

tillstånd har prövats slutligt. Detta gäller såväl asylsökande, som den som söker uppehållstillstånd av andra skäl. Det kan emellertid förekomma fall där direktavvisning bör få ske även efter tre-månadersfristen. Det kan t.ex. vara fråga om en person som uppehållit sig här utan att ha erforderlig visering och utan att ge sig till känna för polisen. Direktavvisning bör också kunna ske om det visar sig att utlänningen lämnat helt falska

uppgifter i alla väsentliga avseenden. När frågan om direktav-

visning efter tre månaders vistelse i Sverige aktualiseras måste alltid en bedömning göras av den anknytning utlänningen fått till Sverige genom vistelsen. En helt illegal vistelse här bör dock som regel inte anses ge upphov till sådan anknytning.

6 S I denna paragraf finns bestämmelser angående inhibition av direktavvisningsbeslut. Av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen skall denna prövning göras av invandrarverket. Invandrarverket skall pröva om inhibition skall meddelas såväl om beslutet överklagats som om det i samband med en omprövning befinns föreligga skäl för detta. Invandrarverket kan således meddela inhibition även om det varken finns något yrkande om detta eller ett överklagande av beslutet. Om ett överkla-

-233-

gande skett ska11 verket också pröva inhibitionsfrågan även om särskiit yrkande om detta inte framstä11ts. Verket ska11 inte

över1ämna handiingarna i ett överk1agat direktavvisningsärende

till regeringen förrän verket tagit stä11ning tili om inhibition ska11 ske. Med hänsyn härti11 och då invandrarverkets inhibitionsbesiut inte får överkiagas (jfr 6 kap. 1 §) torde det b1i mycket 0van1igt att regeringen prövar om inhibition ska11 nedde- 1as. Något hinder för regeringen att i ett överk1agat och inte verkstäiit ärende förordna om inhibition av verkstä11igheten föreiigger eme11ertid inte.

7 S Första stycket. Genom denna paragraf ges invandrarverket möjiighet att inhibera ett verkstäilbart besiut i vissa fa11. Detta kan ske i samband med prövning av en ny ansökan om uppehå11stiiistånd. Någon skyidighet att meddela sådant besiut har inte föreskrivits. Inte he11er har i bestämmeisen angetts något om förutsättningarna för att inhibition ska11 få beviijas. Av 2 kap. 5 § fö1jer eme11ertid att en ansökan om uppehå11sti11stånd från en person som befinner sig i Sverige när ansökan görs får beviijas endast i vissa angivna fa11. Om inte de förutsättningar för bifa11 som anges i nämnda paragraf är uppfy11da, ska11 givetvis inte he11er inhibition medde1as. I övrigt får det ankomma på invandrarverket att avgöra om omständigheterna är sådana att uppehå11sti11stånd ska11 medde1as. Som angetts i den aiimänna motiveringen måste invandrarverket visa restriktivitet vid beviijandet av nya ansökningar, utan att för den sku11 äventyra utiänningens rättssäkerhet.

Föreskriften i andra stycket är en föijd av att endast regeringen har rätt att upphäva av domsto1 meddeiat utvisningsbesiut (se 6 kap. 11 och 12 §§).

Tredje stycket. En1igt förs1aget får poiismyndigheten inte iängre någon möj1ighet att överlämna ett ärende angående verkstä11ighet ti11 invandrarverket. Om det när verkstä11ighet sker visar sig att det finns skä1 att inte genomföra verkstä11igheten för-

utsätts ut1änningen ge in en ny ansökan om rätt att få stanna

-234-

här. Såvä1 po1ismyndigheten som invandrarverket förutsätts också göra en nycket vid to1kning av ansökningsbegreppet och uppfatta o1ika invändningar som ny ansökan. Det kan eme11ertid inte utes1utas, att det kan uppkomma situationer då utlänningen inte vi11 e11er inte kan göra en ny ansökan. Polismyndigheten bör då uppmärksamma invandrarverket på failet. Verket bör ha möjlighet att meddeia inhibition i ett sådant ärende. Även i andra fa11, t.ex. om anhöriga e11er vänner ti11 utiänningen gör troiigt att han sku11e få bifa11 ti11 en ny ansökan, bör verket ha möjiighet att inhibera ett verkstä11bart bes1ut. Denna möj1ighet bör, iiksom för närvarande, finnas även i fråga om av domsto1 meddeiat utvisningsbes1ut.

8 S I paragrafen ges bestämme1ser om när verkstä11ighet ska11 ske och om vi1ken myndighet som är ansvarig för att verkstäiiigheten genomförs.

Första stycket motsvarar i huvudsak bestämme1ser som nu finns i 84 § Ut1L.

En1igt andra ska11 verkstä11ighet i a11mänhet ske genom stycket att ut1änningen frivi11igt Iämnar 1andet. Tidsfrister för detta har getts i 1agen. Om det kan anses skä1igt t.ex. på grund av 1ängden av utlänningens viste1se i Sverige e11er för att under- 1ätta en verkstä11ighet kan den besiutande myndigheten i avvisnings- e11er utvisningsbes1utet ange Iängre e11er kortare tid för verkstä11igheten. Bestämmeisen omfattar inte po1ismyndighetens avvisningsbesiut, domsto1s utvisningsbes1ut e11er invandrarverkets direktavvisningsbes1ut, då frivi11ig

verkstä11ighet i a11mänhet inte kan komma i fråga i dessa fa11.

En1igt tredje stycket å1igger det 1iks0m för närvarande poiismyndigheten att ti11se att bes1ut verkstä11s. Möj1igheten att ta en ut1änning i förvar finns i och för sig också under den tid som är angiven för frivi11ig verkstä11ighet. Om det före1igger grund för förvar bör avsteg från tidsfristerna göras i aviägsnandebes1utet. Undantagsvis kan det först efter besiutets fat-

-235-

tande visa sig att det finns behov av förvar. Polismyndigheten kan då fatta beslut om förvar som i extrema fall, om förvarsanledningen kvarstår och utlänningen vägrar att frivlligt lämna landet, kan behöva kvarstå tills de två eller fyra veckorna gått.

9 S Paragrafen är överensstämmer i huvudsak med 93 § UtlL. Bestämmelsen har förtydligats avseende den som fått särskilt tillstånd att göra ett besök i Sverige och kvarstannar sedan denna tid gått ut.

10 S Enligt denna paragraf åligger det invandrarverket och regeringen att beakta eventuella verkställighetshinder när ett ärende om avvisning eller utvisning avgörs. Det är därvid inte bara politiska verkställighetshinder som skall bedömas utan också andra omständigheter exempelvis av humanitär natur. Om det visar sig att ett avlägsnandebeslut inte skulle gå att verkställa, bör beslut om avvisning eller utvisning inte meddelas. I stället får då uppehållstillstånd ges. Om verkställighetshindret kan antas

vara övergående bör tidsbegränsat uppehållstillstånd meddelas.

När uppehållstillstånd meddelas därför att hinder mot att verk-

ställa ett avlägsnandebeslut befinns föreligga torde grunden för beslutet få anses vara humanitära skäl. Detta gäller såväl om verkställighetshindret är att utlänningen inte skulle vara skyddad mot förföljelse i det land han skulle sändas till som när hindret är att han inte skulle tillåtas resa in i något land.

I den mån det vid prövningen framkomer att utlänningen endast får sändas till visst land eller att verkställighet inte får ske till ett visst land skall detta anges i beslutet. Det är därför av vikt att omständigheter av betydelse för bedömningen klargörs vid utredningen i första instans och att det för utlänningen klargörs att han under handläggningen hos invandrarverket eller regeringen måste föra fram vad han vill ha beaktat.

-236-

11 S Eniigt 1agförs1aget upphör po1ismyndighetens möj1ighet och sky1dighet att under vissa förutsättningar över1ämna ett verkstäilighetsärende ti11 invandrarverket. Om hinder mot verkstäiiighet uppkommer, som inte beaktats vid prövningen av avlägsnandeärendet, torde ofta en ansökan om inhibition göras e11er en ny ansö-

kan om uppehå11sti11stånd ges in. Det kan eme11ertid uppkomma

situationer då utiänningen inte kan e11er vili agera i ärendet. Det kan också visa sig föreiigga omständigheter som gör det erforderiigt att anvisningar meddeias för verkstäiligheten. I denna paragraf har po1ismyndigheten därför föreiagts att underrätta invandrarverket om det är omöjligt att genomföra verkstäi- Iigheten i eniighet med vad som angetts i av1ägsnandebes1utet. Invandrarverket kan då antingen medde1a inhibition med stöd av 7 S 3 st. e11er ge sådana anvisningar att verkstä11igheten kan genomföras.

12 S Paragrafen motsvarar i huvudsak 92 § Ut1L.

Första stycket. Grundregein är att ett lagakraftägande aviägsnandebes1ut ska11 anses verkstä11t om utiänningen 1ämnat Iandet. Det saknar betyde1se om han iämnat Iandet före e11er efter det att bes1utet medde1ats. Det krävs inte he11er att han fått de1 av bes1utet. En sådan rege1 1eder ti11 bevisprob1em. Det kan antas att den utlänning som 1ämnar 1andet efter det att av1ägsnandebesiutet har fattats gör det just därför att han fått vetskap om bes1utet. Återvänder han ti11 Iandet, kan någon verkstä11ighet av bes1utet inte längre ske. Frågan om av1ägsnande av utiänningen får då prövas i ett nytt förfarande.

Med att iämna 1andet avses i princip att 1ämna svenskt territorium. Det förekommer eme11anåt att en avvisad e11er utvisad person inte får resa in i något annat 1and och därför återkommer ti11 Sverige. Om verkstäliighet i sådant fa11 anses ha skett och aviägsnandebesiutet inte har varit förenat med ett återreseförbud, måste nytt sådant bes1ut fattas. Eftersom bes1ut om förvar upphör att gä11a b1ir det i förekommande fa11 nödvändigt att fatta nytt sådant besiut.

-237-

Andra och tredje styckena innehå11er preskriptionsregier. Bestämmeiserna överensstämmer med 92 § Ut1L med undantag för att preskriptionstiden förlängts ti11 fyra år. Denna föriängning har gjorts mot bakgrund av att det biivit a11t van1igare att utlänningar undandrar sig verkställighet genom att hå11a sig undan.

8 kap

I detta kapitei finns de1s reg1er om vem som ska11 stå för kostnaden i några angivna situationer, de1s regier om föijderna av att utiänningsiagens föreskrifter inte följs.

1 S Första stycket överensstämmer he1t med 99 § 1 st. Ut1L.

Andra överensstämmer deivis med 99 § 2 st. Ut1L. Innehastycket varen av transportmed1et är dock skyidig att stå för kostnaden också för eventue11 bevakningspersonais resa. Denna sky1dighet gä11er inte enbart om ut1änningen förs ut ur Sverige med fartyg e11er f1ygp1an med samma ägare e11er inhyrare som det med vi1ket han kom ti11 Sverige. Skyidigheten gä11er i princip även om transportmediet har annan ägare e11er inhyrare. I andra ledet görs emeliertid vissa undantag. Kostnadsansvar ska11 inte utkrävas om ägaren e11er inhyraren kan visa att utiänningen haft sådana handiingar som krävts för inresa när resan påbörjades. Detta kan visas genom företeende av kopior av de aktue11a hand- 1ingarna. Någon skyidighet att kontro11era att dessa handlingar är äkta finns i princip inte. Om en förfaiskning är uppenbar kan det dock inte göras gä11ande att utiänningen haft ifrågavarande handiing. Kostnadsansvar ska11 inte he11er utkrävas om det med hänsyn ti11 storieken av kostnaden e11er av annan an1edning framstår som oskäligt. Det bör t.ex. inte få komma i fråga att transportören ska11 behöva stå kostnaden för transport med fartyg e11er f1ygp1an som har annan ägare e11er inhyrare om detta stä11er sig väsentiigt dyrare och han sjäiv är utan sku1d ti11 att sådant transportmedei måste väljas. I en sådan situation kan endast den de1 av kostnaden utkrävas, som motsvarar kostnaden för transportören att ordna resan med eget fartyg e11er fiyg-

-238-

p1an. Däremot bör transportören få stå för sådana resekostnader om de uppkommit därför att han vägrat uppfyiia sin skyidighet att sjäiv ordna återresan. Kostnadsansvaret bör också bortfaiia om det av praktiska skäi varit omöjiigt att företa en ordentiig kontroii av passagerarnas handiingar. Detta kan t.ex. vara faiiet med färjor som har många passagerare e11er vid fiygningar där det fiygboiag som är ansvarigt för transporten ti11 Sverige inte tiiiåtits utföra erforderiiga kontroiier.

Tredje stycket motsvarar 99 § 3-4 st. Ut1L, med undantag för att

ansvar inte iängre kan åiäggas inkiareraren av fartyget. Denna

ändring har sin grund i att inkiarerare inte i någon egentiig mening kan anses företräda fartygets ägare e11er innehavare.

2 S Paragrafen motsvarar 95 § 1 st. Ut1L.

3-5 SS Paragraferna innehåiier i stort sett samma ansvarsregier som nu återfinns i 96-98 §§ samt 95 § 2 st. Ut1L. En särskiid straffbestämmeise har införts för de fa11 där organiserandet av resor till Sverige för den som saknar pass e11er visering framstår som grovt brott. Grovt brott bör i aiimänhet anses föreligga vid mycket omfattande verksamhet, såväi om det är fråga om ett stort antai personer inom en kort period som om det är fråga om en mer e11er mindre yrkesmässig verksamhet under en iängre period. Utöver redaktioneiia förändringar har smärre justeringar gjorts beträffande kriterierna för påföijdsvaiet.

6-7 S§ Dessa bestämmeiser motsvarar 99 a och 99 b §§ Ut1L.

9 kap

1 S Bestämmeiser, som ger regeringen rätt att utfärda föreskrifter, finns b1.a. i 1 kap. 2 § (om utfärdande av pass) och 2 kap. 4 § (om möjiighet att få uppehåiistiiistånd) och 4 kap. 3 § (om

-239-

överiämnande av ärenden). Därutöver får regeringen eniigt 8 kap. 13 § regeringsformen utfärda föreskrifter om verkstäiiighet av lagen e11er bemyndiga myndigheter att utfärda sådana. I denna paragraf ges regeringen möjiighet att utfärda föreskrifter i ytteri igare frågor.

Första stycket

Punkt 1 motsvarar 9 § Ut1L. Som närmare utvecklats i den a11männa motiveringen, se avsnitt 6.9.4, är det tveksamt om sådana föreskrifter är påka11ade. Regeringen bör dock ha möjiighet att utfärda sådana. Aniedning kan finnas att utfärda sådana föreskrifter för en viss tid.

Andra punkten överensstämmer med 27 § Ut1L.

Tredje är ny och har avseende på bestämme1sen att invangunkten drarverket får över1ämna ärenden ti11 regeringen (6 kap. 9 §). Som angetts i motiveringen ti11 detta stadgade bör verket utnyttja denna möjiighet b1.a. när fråga är om avgöranden som kan väntas ändra praxis e11er i övrigt b1i praxisbiidande. Regeringen bör ha möj1ighet att att direkt förordna om att överiämnande ska11 ske t.ex. i nyssnämnda fail.

Andra stycket

I detta stycke finns föreskriftsbemyndigande beträffande handiäggningen av utiänningsärenden. Dessa föreskrifter torde i stor utsträckning vara sådana föreskrifter om verkstäiiighet av 1ag som avses i 8 kap. 13 § regeringsformen. Det är emeiiertid viktigt att föreskrifter om handiäggningen, framför a11t av asyiärenden, kan utfärdas i något vidare utsträckning än vad detta stadgande medger.

Det bör exempeivis kunna föreskrivas att en poiismyndighet får överiämna handiäggningen av ett asyiärende ti11 en annan po1ismyndighet. Föreskrifter bör också kunna utfärdas om skyidighet

för den som söker uppehå11sti11stånd att 1ämna underrätteise om

sin adress samt om deigivning.

-240-

2 S Motsvarar 101 S UtlL.

3 S Motsvarar 103 § UtlL

4 S överensstämmer med de befogenheter statsrådet har enligt 50, 57 och 75 §§ UtlL.

5 S Motsvarande bestämmelse finns i 102 § UtlL. En smärre ändring i andra stycket har föranletts av att möjligheten att begränsa ett

uppehållstillstånd till en kommun har slopats.

Förvaltningslagens bestämmelser gäller även vid förvaltningsmyndighets handläggning av ärenden enligt utlänningslagen i den mån någon avvikande bestämmelse inte meddelats i lagen. Bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen om motivering av beslut skall

alltså tillämpas på beslut i utlänningsärenden, med de undantag

som ges i förevarande paragraf. Undantagen är desamma som i gällande lag med den ändring som föranleds av att tidsbegränsade uppehållstillstånd av det slag som avses i 14 § UtlL inte har någon motsvarighet i det nu framlagda förslaget.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.6, är det angeläget att den föreskrivna motiveringsskyldigheten iakttas noggrant vid avgöranden av ärenden enligt utlänningslagen.

I tredje stycket ges särskilda regler för fullföljdstider i ärenden där beslut meddelas vid muntlig handläggning eller på tid som anges vid sådan handläggning.

6 S

Första stxcket motsvarar 19 a och 84 a §§ UtlL.

Regeln i andra stvcket är ny. En liknande bestämmelse finns i 20

kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Med stöd av

-241-

denna bestämmelse kan invandrarverkets förtroendeläkare ges möjlighet att ta de1 av sjukhusjourna1er etc. om utlänningen åberopar Iäkarintyg för att få stanna i Sverige.

7 S Motsvarande reg1er finns i 61 och 62 §§ Ut1L.

8 S Paragrafen motsvarar 104 § 1 st. Ut1L.

Övergångsbestämmeiser

I ärenden som redan anhängiggjorts när den föres1agna 1agen träder i kraft ska11 som rege1 den ä1dre 1agens bestämmeiser ti11ämpas. Undantag har eme11ertid gjorts för reg1erna om över-

lämnande av verkstä11ighetsärenden om inte fråga därom redan

väckts. Den nya 1agens regier om ny ansökan, möj1ighet att fatta inhibiti0nsbes1ut i samband därmed och att upphäva tidigare fattade av1ägsnandebes1ut gä11er när ikraftträdande skett även för äldre bes1ut. Ett bibehå11ande av reg1erna i 85-89, 89 a, 90 och 90 a §§ sku11e 1eda ti11 dubb1a möjiigheter att få ett Iagakraftvunnet bes1ut omprövat. Det bör eme11ertid beaktas att ä1dre ärenden kan vara sämre utredda än ärenden som hand1äggs en1igt den nya Iagen. I de ä1dre ärendena saknas ju som rege1 såvä1 munt1ig hand1äggning som utför1igare bes1utsmotiveringar. Hänsyn härti11 bör tas när en ny ansökan bedöms.

-242-

7.2 Förslaget ti11 1ag om särskiida åtgärder ti11 förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund

1-4 SS

Bestämme1serna motsvarar 30, 32, 47 respektive 49 §§ Ut1L.

5 S I iagrummet har intagits de bestämmeiser ur 57 § Ut1L som rör terroristärenden.

6-11 §§ Bestämmeiserna motsvarar 58-62 och 66 §§ Ut1L.

12-13 SS Reg1erna om förvar och uppsikt har anpassats tili motsvarande bestämme1ser i mitt försiag tiil ut1ännings1ag. Beträffande barn under 16 år har kravet på synner1iga skäl för förvarstagande bibehå11its. Likaså har i 13 § bibehå11its rege1n i 52 § andra stycket Ut1L som ger po1isen utvidgad möj1ighet att fatta ti11fä11iga bes1ut om förvar.

14-16 S§ Motsvarar i huvudsak 73 §, 75 § första stycket respektive 84 § Ut1L. I ansiutning ti11 14 § kan framhå11as att regeringens prövning av om verkstä11ighet kan ske i regei torde böra göras i samband med att av1ägsnandebes1ut fattas, jfr försiaget ti11 ut1ännings1ag 7 kap 10 §.

17 S I bestämme1sen har sammanförts bestämme1serna i 74 § andra stycket Ut1L och 1 § Iagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fa11.

18 S I 1agrummet har intagits nödvändiga hänvisningar ti11 ut1ännings1agen.

-243-

19-22 SS

Motsvarar 2-5 §§ 1agen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa

fa11.

23-24 §5 Lagrummen innehå11er de påföijdsbestämmeiser i 96, 97 och 98 §§ Ut1L som gä11er i terroristärenden.

Övergångsbestämmeiser

Beträffande ärenden som anhängiggjorts hos p01ismyndighet e11er regeringen innan 1agen trätt i kraft b1ir utiänningslagen (1980:376) att ti11ämpa i eniighet med vad som föreskrivs i övergångsbestämmeiserna tiil den nya utiänningsiagen.

7.3 Förs1aget ti11 1ag om anstäilningstiilstånd

I denna 1ag har ut1ännings1agens bestämmeiser, om skyidighet för utiänningar att ha ti11stånd för anstäiining på svenskt fartyg i utrikesfart, intagits. I den a11männa motiveringen, avsnitt 6.1, har bakgrunden ti11 dessa reg1er och skä1en för att de överförs ti11 en särskild 1ag redovisats. Vissa ändringar har gjorts.

1 § I denna paragraf har angetts vem som är skyidig att ha

anstä11ningsti11stånd. Motsvarande bestämmeise finns i 1 § kun-

göre1sen (1974:262) om anstä11ningsti11stånd för utiänning på svenskt fartyg. Grunden för denna föreskrift finns i 20 § 1 st. 2 Ut1L. Huvudregein, att ti11stånd behövs om inte undantag görs, har i eniighet med den regiering som gjorts i den nya utiänningsiagen förts in i iagen.

2 § Bestämmeisen motsvarar 22 § Ut1L.

-244-

3 § Paragrafen motsvarar de regler om beviljande och återkallelse av anställningstillstånd som finns i 24 och 25 §§ UtlL.

4 § Motsvarar 95 § UtlL.

5-6 §§ Motsvarar 99 a och 99 b §§ UtlL.

7.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

41 S I bestämmelsen har de ändringar gjorts som föranleds av förslagen till utlänningslag och lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund. Jag hänvisar här till innehållet i den allmänna motiveringen (6.11).

43 S Som framgår av den allmänna motiveringen (6.11.4) föreslår jag att rättshjälpsfrågorna prövas av invandrarverket i de fall invandrarverket är beslutande myndighet i utlänningsärendet. I ärende som skall prövas av regeringen bör rättshjälpsfrågorna handläggas av departementstjänsteman. I regel kommer liksom för närvarande frågan om rättshjälp att initieras av polismyndigheten i samband med polisutredningen. Beviljad rättshjälp bör gälla ända tills verkställighet skett. Detta innebär att rätts-

hjälpen även omfattar insatser som har avseende på genomförandet

av eller hinder för verkställigheten. Däremot omfattar den inte det ärende som en ny ansökan om uppehållstillstånd ger upphov till.

7.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Genom ett tillägg till andra stycket blir det möjligt att sekretessbelägga uppgifter i beslut i ärende som avses i stycket. Avsikten är att möjligheten skall användas endast i de fall då myndigheten annars av sekretesskäl hade måst utelämna skäl som

-245-

haft betydeise för utgången. Motsvarande bestämmeise finns för domstoiar i 12 kap. 4 § andra stycket sekretessiagen. I tredje stycket i sistnämnda iagrum finns en bestämmeise av innebörd att om domstol sekretessbeiagt domskäi gä11er sekretessen även hos domstoi e11er annan myndighet som får dei av domen. Om sekretess ti11 skydd för samma intresse redan gä11er hos den andra myndigheten gä11er dock den sistnämnda sekretessen. Någon bestämmeise motsvarande 12 kap. 4 § tredje stycket har inte ansetts nödvändig för utiänningsärendenas de1, eftersom sekretess på grund av en primär sekretessregei i de fiesta fa11 ändå gäiier hos myndighet som får dei av ett bes1ut i ett utiänningsärende. Det kan

påpekas att om en uppgift förebringats vid en offentiig förhand-

ling, saknar myndigheten möjiighet att sekretessbeiägga uppgiften i besiutet.

BILAGA 1

-247-

Kommittédirektiv

Dir 1987:3

Översyn av utlänningslagen

Dir 1987:3

Beslut vid regeringsszimmantráidc* 1987-02-12

Statsrådet Georg Andersson anför.

l Mitt förslag att en särskild utredare tillkallas för att inom ramen för Jag föreslår och invandringspolitiken, som denna har lagts fast av riksdagen flykting- 1983/84: 144, Sfu 30, rskr410), göra en iförsta hand teknisk översyn av (prop. Utredaren hör framför allt lämna förslag till utlänningslagstiftningen. som kan bidra till att handläggningstiderna för ändringar i lagstiftningen utlänningsärendena förkortas utan att berättigade anspråk på rättssäkerhet som kan eftersätts. Utredaren bör även i övrigt lämna förslagtill förändringar göra lagstiftningen mer överskådlig och ändamålsenlig.

2 Bakgrund

2./ Lagslijlniugen

(1980376, UtlL) trädde i kraft den 1 januari 1981. Den Utlänningslagen har därefter ändrats vid fyra tillfällen (SFS 1982:1111. 1984:595, 1985:425 samt 1986:335). Lagen bygger i väsentliga avseenden på 1954 års utlänningsi lagen som företogs åren 1975 och 1977. lag och de ändringar finns först och främst de allmänna luestämmelserna om l utlänningslagen när en utlänning skall fä vistas i Sverige och vilka villkor som gäller för hans inresa och vistelse här. Rätten förföljelse eller att fä stanna i Sverige pä grund av risk för politisk liknande i ltemlaindet är fastlagd i 3, 5 och 6 UtlL. Bestämntelsen i 3 § utgår frän 1951 ärs FN-kxinvention ;ingående flyktingars rättsliga ställning (flykoch ger den som är flykting rätt att stanna i Sverige. En tingkonventionen) om han i hemlandet riskerar att ut§ättas för person anses vara flykting

-248-

förföljelse pä grund av sin politiska eller religiösa uppfattning eller på grund av sin ras. :nationalitet eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp. Bestämmelserttzt i 5 s* Utll- om skydd ät krigsvägrare och i 6§ UtIL om skydd för personer som utan att vara flyktingar kan åiberopa starka politisk-humanitära skäl för att fa stanna i Sverige ger skydd även ät personer som inte omfattas av flyktingkonventionen. Sirväl för flyktingar som för krigsváigrare och personer som avses i m* UtlL gäller att rätten att fa stanna är beroende av att vetlerlwörande är i behov av skydd här. Den som redan har fätt skydd i ett annat land anses som regel inte vara i behov av skydd i Sverige. Om en utlänning inte fär tillstäntl att stanna i Sverige, skall han avvisas eller utvisas. Beståimmelserntr om hantlläggningert av utlänningsärentlcn och lörutsättningarna för att verkställa ett lagakrztftvunnet beslut om avvisning eller utvisning är :nyckel detaljerade och táimligert komplicerade. De kan i korthet beskrivas sä här. En utlänning som kommer till Sverige utan erforderligzi tillständ för att resa in eller irpivehirllzr sig i Sverige kan avvisas av polismyndigheten. Om utlänningeii aberopar politiska skäl för att fa stanna här och pirstäendet inte är uppenbart oriktigt. skall ärendet (iverlämnzrs till statens invandrarverk. l de fall polismyndigheten finner att pästäentlet om politisk förfiäljelse är uppenbart oriktigt och att åirenulet ilärtöi* inte behover (iverlämnzis mäste zivvisningsbeslutet äiulä zmmälars till invandrarverket. Verket kan dä besluta att ta (över ärendet. Om verket övertar ärendet, gäller poIismyndighetens beslut inte längre. Ärendet behandlas dä som om det (iverlåimrtaits till verket av polisen. Polisens ;ivvisningsbeslut kan ocksa överklagas till invandrarverket och dåirifran hos regeringen. Polisens avvisningsheslut fär verkställas även om de inte vunnit laga kraft. Beslut i ärenden där politiska skäl abcropats far dock inte verkställas förrän statens invandrarvcrk förklarat att verket inte vill överta åirertdet. Ett av invandrarverket fattat beslut om avvisning fär inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Om en utláinning har vistats i Sverige i mer än tre mänader utan att nägot beslut om ;avvisning har fattats. kan han inte längre avvisas. För det fall man dä finner att han inte har rätt att stanna. skall han i stället utvisas. Beslut om utvisning fattas av invandrarverket och kan (överklagas hos regeringen. Ett sädant beslut far inte verkställas fiärriin ilrertdet avgjorts slutligt. De allmänna: domstolarna kan besluta att en tttlänning som begiitt brott skall utvisas (4tl § UtIL). Förvaltningsdontstolztrnai kan utvisa en trtlänning som för ett asociztlt liv (43§ UtIL). Ärenden om verkställighetav ett avlägsnandebeslut handläggs av polis- Inyndigheten. Under vissa förutsättningzrt skall polismyndigheten (överlämna ärendet till invairdrarverket för priävriiiig. lnvantlrarrverkels beslut fär ibland överklagas till regeringen. Sedan den l _iuli WHO kan en polismyndighets

-249-

bcslut att inte (överlämna ett vcrkståilIighetsärende till verket överklagas. l utliinningslzigen finns även regler om särskilda tvångsâtgärder. Enligt huvudregeln kan en utlänning tas i förvar, om det föreligger sannolika skäl för att han skall avvisas eller utvisas eller om ett sådant beslut skall verkställas. Som ytterligare förutsättning gäller bl.a. att det skäligen kan befaras att den det gäller skall hälla sig undan. Den som är under 16 år får inte tas i förvar, om det inte finns synnerliga skäl. Bland andra tvångsåtgärder kan nämnas möjligheten att ålägga någon anmälningsskyldighet. Det finns också straffbestämmelser i lagen. Det är straffbart bl.a. att i eller organisera verksamhet som är inriktad på att vinningssyfte planlägga att utlänningar reser till Sverige utan pass eller tillstånd till inresa. främja innehåller även bemyndiganden för regeringen att Utlänningslagen utfärda närmare föreskrifter på en rad områden. Med stöd av det har i utlänningsförordningen (1980:377) förordnat bl.a. om vilka regeringen tillstånd och som behövs för inresa i Sverige och om när handlingar får beviljas. På vissa områden har statens invandrarverk uppehållstillstånd bemyndigats att utfärda ytterligare föreskrifrespektive rikspolisstyrelsen ter. av utlänningsärenden styrs, utöver av bestämmelserna i Handläggningen utlänningslagen. av bestämmelser om handläggningen av förvaltningsärenden. En ny förvaltningslag (1986:223) trädde i kraft den 1 januari 1987. Vidare är sekretesslagen (1980:100) ofta tillämplig i utlänningsärenden. här vidare erinra om att asylutredningen i november 1986 Jag vill avlämnade sitt slutbetänkande (SOU 1986:48) Rättssäkerheten vid direkt- Där föreslås b|.a. ändringar rörande polismyndighetens befoavvisningar. att fatta och rörande åt genhet beslut om s.k. direktavvisningar rättshjälp asylsökande. Betänkandet remissbehandlas f.n. Remisstiden går ut den l april 1987. Slutligen vill jag nämna att det inom departementet pågår en översyn av reglerna om förvar av barn enligt utlänningslagen.

2.2 In vandringen

Den utomnordiska som nu sker består i allt väsentligt av invandring antingen anhörig- eller flyktinginvandring. Dessa grupper har blivit väsentstörre än vad man räknade med i slutet av 1970- och början av ligt 1980-talet. Vad först den organiserade flyktinginvandringen överförs årligen gäller omkring] 250 flyktingar till Sverige inom ramen för den s.k. flyrktingkxroten. Det är då fråga om flyktingar som befinner sigi lägeri ett annat land eller som efter hänvändelse till en svensk utlandsmyndighet eller genom initiativ av i Sverige av invandrarverket fått tillstånd anhöriga eller någon organisation att komma hit. Ofta presenteras fallen för verket av FNzs flyktingkommissa-

-250-

rie, UNllCR, som funnit att (ävcrftiring till tredje land är den enda möjliga lösningen för vederbörande. Större delen av flyktinginvandringen iir entellcrtitl s.k. spontaninvandring. Det är då fraga om personer som pa egen hand reser hit och söker asyl vid gråiitsen eller efter ankomsten till Sverige. Det iir frantför allt denna grupp som har blivit ;avsevärt större än man titligztre riikitadc nted. År 1983 sökte 311110 personer asyl i Sverige. ar 1984 11 (1011 och under vart och ett av aren 1985 och 1986 närmare 15 (100.

3 Kritiken av utlänningslagen m.m. De langa handläggningstidernzt i utliinningsåircndenzt är ett mycket Framför allt innebär dc stora pafrestningar för dem som allvarligt problem. söker asyl men de medför även stora kostnader för samhället. Regeringen och riksdagen har ocksa vidtagit en rad atgärder för att minska handläggningstiderna. Främst har det rört sig om förstärkta personalresurser där utlänningsärendeita handläggs - hos polisen och invandrarverket och i regeringskansliet. Jag kommer senare i dag att föresla att regeringen följer upp de insatser som har gjorts genom att lata företa en mera genomgripande analys av handläggningsrutitternzi och av vissa organisatoriska frågor. Det har emellertid hävdats att också dc styrande reglerna i utlänningslagen bidrar till att handläggningen tar alltför läng tid. Detta gäller t.ex. de ganska komplicerade bestämmelserna om att överklaga och (iverliimnzi ärenden. Kritik har även riktats mot de detaljerade reglerna för att verkställa besluten. De medför i praktiken att många ärenden prövas i två på varandra följande förfaranden. Detta system kan ocksä leda till att omständigheter som i och för sig skulle kunnat åberopas i utvisningsäfeitdet inte förs fram förrän i samband med att det beslut som har fattats, ofta efter prövning i flera instanser, skall verkställas. Kritiken på denna punkt har förstärkts efter den lagändring som genomfördes är 1986, mot bakgrund av vissa bestämmelser i Europarädskonventitwnen om de mänskliga rättigheterna. Det har vidare hävdats att vissa bestämmelser inte är tillräckligt tydliga vilket medfört svårigheter för den asylsökande att veta vilka rättigheter och han eller hon har. Besluten i utlänningsärendena har också skyldigheter kritiserats för att vara alltför knapphändigt motiverade. Såväl berörda som enskilda och olika organisationer har myndigheter uttryckt oro över att ett mycket stort antal av dem som söker asyl allt oftare och nu i stor utsträckning saknar identitetshandlingar och inte heller har biljetter och annat som kan visa varifrån de kommer. Detta medför dels att man inte vet vem den asylsökande egentligen är. dels att det blir svårare att göra en riktig bedömning av asylskälen. Dessa faktorer kan också bidra till att handläggningstiderna ökar.

-251-

att Del har ibland satts i fraga, om det inte skulle vara mer äntlamalsettligt av flyktingar. Det har oeksä ha en särskild lag om asyl och mottagningen som numera finns i bl.a. hävduts att de s.k. terroristhestämmelsernzi. i en särskild för borde sammanfiärais lag. Förespråikzirnzi utlåinningslzigeii. skulle göra bestämsadana lösningar har gjort gåillzinde att en uppdelning och dennes ombud som för melserna lättare att första för saväl utlänningcri

de myndigheter som skall tillämpat DCSIÃÃIIIIHClSCIIIIl.

4 Behovet av en (översyn

se över lagstiftningen. Mitt Jag anser att det är angeläget att skyndsamt Dessa ställningstagande beror framför allt pä de låinga handläggningstidernzt.

Särskilt barnfamiljer, är självfallet mycket päfrestande för de asylsökande. illa av en lång tids osäkerhet. För

men åiven zindra. kan antas fara psykiskt

den som inte fär stanna medför ocksa en läng väntetid att det blir allt svårare

sig i hemlandet. bäde att bryta upp från Sverige och att sedan återanpassa medför även betydande ekonomiska och administrativa Länga väntetider Också fran rättssäkerhetssynpunkt är det av stor för samhället. påfrestningar förkortas radikalt. De skall inte vara längre än vikt att handläggningstiderna som är nödvändigt för en rättssäker prövning. l själva verket utgör, som

konstitutionsutskottet uttalat, en lång handläggningstid i sig ett rättssäker-

(KU 1985/86221, sid. 9). hetsprohlem handläggnings- och Det kan inte uteslutas att de i viss mån komplicerade till att handläggningstiderna blivit oacceptaverkställighetsreglerna bidragit

av flyktinginvandring-

belt långa. Som jag nämnde tidigare var omfattningen än den nu är. Behovet av enkla och en avsevärt lägre när lagen kom till av utlänningsärenden framstod därför effektiva regler för handlêiggningen

som har gjorts sedan kanske inte lika tydligt som det nu gör. De delreformer år 1980 torde även ha ökat lagens komplexitet. Att lagen är svåröverskådlig

tre olika saker. Den innehåller torde också bero pä att den kan sägas reglera vissa allmänna regler om utlänningars rättsställning i Sverige, särregler för

terrorister. asylsökande och regler som rör presumtiva är i huvudsak av Den översyn av utlänningslagstiftningen jag nu föreslår anförtros en särskild utredare. teknisk natur. Den bör därför lämpligen

5 Utredningsuppdraget

att det inte är aktuellt att förändra Jag vill inledningsvis understryka och invandringspolitiken som dessa kommit grundprinciperna för flyktingbeslut med anledning av till uttryck i utlänningslagcns regler och i riksdagens 1983044144. Som framgätt av det föregående är syftet med översynen prop. åstadkomma förenklingar och snarare att inom ramen för gällande principer

-252-

förbättringar av regelsystemet. Detta utesluter emellertid inte att man vid den analys som därvid måste företas också kan komma att uppmärksamma behov av vissa ändringar i det sakliga innehållet i bestämmelserna. Utredarens centrala uppgift är att, med hänsyn tagen bl.a. till Sveriges internationella förpliktelser, föreslå sådana ändringar av reglerna för handläggning av utlänningsärenden som kan bidra till att korta handläggningstiderna. Målsättningen bör vara en handliiggningstid som inte (överstitill dess invandrarverket fattar beslut ger två månader från ansökningsdagcn och två månader för regeringens prövning av ärendet. Därvid bör också utredas vilken inverkan de nuvarande reglerna rörande verkställighet av fattade beslut och klagorätt i samband med verkställigheten har på bestämmelsernas effektivitet och på handläggningstiderna som helhet. Utredaren bör undersöka och ta ställning till reglerna för en förnyad prövning av ett ärende på verlzställighetsstadiet. Det är av stor vikt att ett ärende kan avgöras slutligt i ett enda sammanhang och att verkställigheten inte fördröjs i onödan. Samtidigt måste beaktas att ett avlägsnandebeslut inte får verkställas, om detta skulle äventyra utlänningens liv, frihet eller hälsa. Jämförelser bör kunna göras med dels hur liknande frågor lösts i andra situationer, t.ex. på straff- och processrättens område, dels hur reglerna är i andra länder. Utredaren bör även beakta den inverkan de nya omprövningsreglernai utlänningslagen och förvaltningslagen kan ha. l detta sammanhang bör utredaren också ge förslag på olika åtgärder för att säkerställa att asylsökande kan förete identitetshandlingar och biljetter, om han haft möjlighet att få ut sådana. En faktor som inverkar på handläggningstiderna är behovet av att ibland företa delar av utredningen utomlands. t.ex. med hjälp av våra utlandsmyndigheter och att kontrollera upplysningar som den asylsökande lämnar. Dessa frågor bör i första hand övervägas vid den organisatoriska översyn som jag kommer att föreslå senare i dag. Däremot bör utredaren lämna förslag till hur man genom lagstiftning kan motverka förseningar som beror på att infordrade yttranden och annat material inte tillförs ärendena inom rimlig tid. Utredaren bör även undersöka om det är möjligt att mer ingående ange skälen för ett beslut utan att äventyra skyddet för den enskilde. Som jag tidigare nämnt bidrar det till lagens komplexitet att den reglerar tre olika områden. Utredaren bör därför överväga om det är lämpligt att skilja ut reglerna om asyl och flyktingmottagningen i övrigt samt terroristbestämmelserna och ta in dessa båda regelsystem i särskilda lagar utanför utlänningslagen. Äwen möjligheten att i det sammanhanget sammanföra terroristbestämmelserna med reglerna i den särskilda spaningslagen (1975:1360) bör övervägas.

Även i övrigt bör utredaren granska lagstiftningen och länma förslag om

-253-

sådana justeringar som kan medföra :materiella: eller tekniska förbättringar. Jag vill här fästa uppmärksamheten pä t.ex. bestämmelserna om vem som skall svara för kostnaden för en avvisad eller utvisad utlännings resa från Sverige och bestämmelserna om särskild avgift för den som anställer en utlänning som saknar arbetstillstånd. Vidare kan det vara lämpligt att förtydliga och förstärka ntöjligheternzr att ingripa mot personer som i vinningssyfle organiserar resor till Sverige för personer som saknar tillstånd att resa in här. Oeksä förhiillztndet mellan utlänningslagcn och utlänningsförordningen bör granskas med hänsyn till regeringsformens krav och ur funktionell synvinkel. Utredaren bör vara oförhindrad att inom den ram för arbetet som jag har angett ta upp andra frålgor än dem jag har nämnt och att söka andra lösningar än dem jag har skisserat. Ett nära samarbete lvör fortlöpande ske med den särskilde utredare som. enligt vad jag har för avsikt att föresla senare idag, färi upp(lrag att se över organisation och rutiner för handläggningen av utlänningsärettden. Det är därvid av särskild vikt att beakta det behov av lagändringar som kan framkomma vid den organisatoriska (översynen. Utredaren skall lämna förslag om sädaitzi älven om han dåirvid gär utöver de allmänna ;anvisningar jag lämnat för utredningens arbete. För utredarens arbete gäller de zillmáinnzi direktiv som regeringen utfärdade den lo februari l9H4 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (Dir. 1984:5). Beträffande fråigox som berör förhällandet mellan staten som arbetsgivare och :inställda med statligt reglerade löner bör utredaren vid arbetets pabörjztnde samt vidare under arbetets gäng informera berfirdat huvudorganisationer och i förekomande fall :innan berörd central arbetstzigztrtwrgzmisation med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra attställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att framföra synpunker. Utredaren bör senast den I juni 1987 redovisa en bedömning av möjligheten att genom iintlringzit av utIänningslaigstiftningen kraftigt förkt.›rta handläggningstidertta.

Översynen bör slutföras senast vid ärsskiftet l987-l98H.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det stantsrätl som har till uppgift att föredra åirentlen enligt trtláinningslaigeii -- att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommitteffirordningen (l*)7(1:l W) med uppdrag att se (iver utliinningslitgen

-254-

och annat biträde åt - att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare utredaren. Vidare hemställer beslutar jag att regeringen - att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

7 Beslut överväganden och bifaller hans Regeringen ansluter sig till föredragandens hemstiillan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1957

-255-

BILAGA 2 UTLÄNNINGSLAGEN (1980:376, omtryckt 1984:595)

Inledande bestännnlser

1 S I denna lag anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här.

Ingen utlänning får tvingas att lämna Sverige i något annat fall eller på något annat sätt än lagen anger. Lagen skall tilllämpas på ett sådant sätt att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje särskilt fall.

2 S Den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen av denna lag utövas under ledning av statens invandrarverk. Kontrollen över utlänningar, som har anställningar som avser befattning på svenska fartyg i utrikes fart, utövas dock under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.

Rätt till asyl n. m. 1 3 S En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han har

tidigare

haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller pa grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

4 S En flykting upphör att vara flykting om han 1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands där skydd han är medborgare, 2. efter att ha förlorat sitt av fri medborgarskap vilja förvärvar det på nytt, 3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

-256-

4. av fri vi1ja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 3 § andra stycket, e11er 5. inte kan fortsätta att vägra använda sig av det iands skydd, där han är medborgare e11er där han som statslös tidigare

hade sin visteiseort, på grund av att de omständigheter, som

medförde att han en1igt 3 § var att anse som fiykting, inte Iängre föreiigger.

5 S Den som har övergett en krigsskådep1ats e11er som har f1ytt från sitt hemiand för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) ska11 inte utan särski1da skä1 vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.

6 S En utiänning, som inte är f1ykting nen som ändå på grund av de poiitiska förhå11andena i sitt hem1and inte vi11 återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter ti11 stöd för detta, ska11 inte utan särskiida skä1 vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.

Pass och anmä1ningssky1dighet n. m.

7 S Utlänningar som kommer ti11 Sverige e11er uppehå11er sig här ska11 ha pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen e11er, efter regeringens bemyndigande, statens invandrarverk föreskriver vi1ka 1egitimationshand1ingar som får gä11a som pass. Regeringen förordnar vidare om i vi1ka fa11 svenska myndigheter får utfärda pass för f1yktingar e11er andra ut1änningar.

8 S Vid inresa e11er utresa ska11 en ut1änning visa upp sitt pass för poiismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utiänning ska11 vid inresa e11er utresa även Tämna de upp1ysningar som begärs av po1ismyndigheten. Vid inresa ska11 en på begäran av po1ismyndigheten även förete bi1jett

för ut1änning resa fr n Sverige, om han innehar en sådan.

En ut1änning som vistas i Sverige är skyidig att efter ka11e1se av po1ismyndighet person1igen instäila sig hos myndigheten och iämna upp1ysningar om sin viste1se här. Om han inte efterkommer ka11e1sen, får han hämtas. Kan det med hänsyn ti11 ut1änningens person1iga förhå11anden e11er övriga omständigheter skäiigen befaras att han ej sku11e efterkomma en ka11e1se, får

ut1änningen hämtas utan föregående ka11e1se. På begäran ska11

ut1änningen även visa upp sitt pass och sådan bi1jett som avses i första stycket för po1ismyndighet e11er poiisman.

För utredning i samband med inresa e11er utresa e11er ka11e1se e11er hämtning en1igt andra stycket får utiänningen kvarhå11as, dock inte längre än som är nödvändigt och inte i något fa11 1ängre än sex timmar, om inte bes1ut har meddeiats om förvar eniigt 50 e11er 52 §.

I samband med inresekontro11 får en p01isman undersöka bagageutrymmen och övriga s1utna utrymmen i biiar och andra transportmede1 i syfte att förhindra att ut1änningar reser in i Sverige i strid mot bestämme1serna i denna 1ag e11er i en författning som

-257-

har utfärdats med stöd av denna 1ag. Om inresekontro11en sker under medverkan av tuiimyndighet e11er med biträde av särskiit förordnad passkontroilant, ska11 tuiitjänstemannen elier passkontroiianten ha samma befogenhet. .

8 a § Om en utiänning, som saknar pass, Visering, uppehålistiiistånd e11er arbetstiiistånd, när detta fordras för inresa eiier visteise i Sverige, e11er som kan antas komma att

ansöka om uppehå11sti11stånd, innehar sådan biijett som anges i

8 § första stycket, får poiismyndigheten vid inresan eiler senare omhänderta biijetten i avvaktan på att utiänningen får ti11stånd att vistas i Sverige e11er iämnar Iandet, om 1. det inte framstår som osannoiikt att utiänningen kommer att vägras tiiistånd att vistas här och 2. det kan befaras att han annars förfogar över biijetten på sådant sätt att han inte sjäiv kan betaia kostnaden för sin resa från Sverige.

Poiismyndigheten får söka inlösa biijetten, om den annars sku11e föriora sitt värde. Om inlösen sker, ska11 omhändertagande avse de mede1 som då erhåiis.

8 b S Om en utiänning ansöker om uppehåiistilistånd vid

ankomsten ti11 Sverige e11er därefter, får poiismyndigheten omhänderta hans pass i avvaktan på att utiänningen får tilistånd att vistas här e11er lämnar iandet.

8 c S Poiismyndigheten får ta en utiännings fingeravtryck och fotografi, om utiänningen vid ankomsten ti11 Sverige e11er när han därefter ansöker om uppehåiistillstånd inte kan styrka sin identitet.

9 S Regeringen får utfärda föreskrifter om skyidighet att anmäia ut1änningars visteise och anställning i riket.

Tilistånd tiil inresa och uppehåii i Sverige

10 S Regeringen får föreskriva att utiänningar inte utan tiiistånd får resa in i e11er uppehå11a sig i Sverige. Ti11stånd ges som visering e11er uppehåilstiiistånd. Av 26 § föijer att även annat vi11kor kan stä11as för rätt tili inresa.

Visering

11 S Visering avser inresa och visteise i riket under en viss tid. Viseringen får förenas med sådana förbehå11 och föreskrifter som behövs ned hänsyn ti11 inresans syfte och övriga omständigheter. Viseringen får återka11as, om utiänningen mot bättre vetande har Iämnat oriktiga uppgifter e11er svikiigen förtigit vissa omständigheter e11er det i övrigt föreiigger särskiida skäi.

-258-

Uppehållstillstånd

12 S Uppehållstillstånd får ges för viss tid. Avser utlän-

ningen att bosätta sig här i riket, får ges

uppehållstillstånd

utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

Uppehållstillstånd får vägras en utlänning på grund av hans

vandel endast om förhållandena är sådana som anges i 29 § första stycket 2-4 eller 43 §.

13 S Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att vistas i Sverige under den tid som har angetts i tillståndet. Det medför däremot inte någon rätt till inresa, om inte detta har angetts särskilt i uppehållstillståndet. Tillståndet får begränsas till att gälla uppehåll endast inom en viss del av riket. Begränsningen får dock inte avse en mindre del av riket än en kommun. Tillståndet får även innehålla föreskrifter om byte av bostad och anställning samt om anmälningsskyldighet. Stannar utlänningen kvar i Sverige sedan uppehållstillståndet har upphört att gälla, skall föreskrifterna i tillståndet fortfarande följas tills nya föreskrifter meddelas för utlänningen.

14 S Ett uppehållstillstånd, som ger en utlänning rätt att vistas inom endast en kommun, får avse högst ett år. Tillståndet får förlängas, dock högst med ett år varje gång.

15 S Ett permanent uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att resa in i och vistas i Sverige utan tidsbegränsning. Den som har ett sådant tillstånd får uppehålla sig här även om han saknar pass.

16 S På begäran av flykting som är i behov av fristad här i riket skall, när uppehållstillstånd meddelas honom efter inresan, i beslutet eller i särskild handling anges att han är flykting i behov av fristad i Sverige (flyktingförklaring). Flyktingförklaring skall också utfärdas om sådan begärs efter det att uppehållstillstånd har meddelats.

Återkallelse av uppehållstillstånd eller flyktingförklaring

17 S Har en utlänning fått uppehållstillstånd genom att

mot bättre vetande lämna orikti a uppgifter eller svikligen förtiga vissa omständigheter, f r tillståndet återkallas.

Har utlänningen ännu inte rest in i Sverige, får tillståndet återkallas även om det finns andra särskilda skäl.

Ett permanent uppehållstillstånd skall återkallas om utlänningens bosättning här i riket upphör. Tillståndet får vidare återkallas, om förhållandena är sådana som anges i 29 § första stycket 2-4 eller 43 §, dock endast om utlänningen innan han har varit bosatt här ett år underrättats om att frågan om återkallelse av tillståndet har tagits upp.

-259-

En fiyktingförkiaring ska11 återkaiias, om det framkommer att inte är att anse som fiykting i behov av fristad i utiänningen Sverige.

Beslutande myndigheter m. m.

§ 18 Visering ges av statens invandrarverk. Visering får för utrikesdepartementet samt, i den omfattges även av chefen regeringen föreskriver, av dipiomatiska e11er konsuiära ning myndigheter eiier av poiismyndigheter.

Visering återkailas av den myndighet som har givit viseringen. Statens invandrarverk får återkaiia även sådana viseringar som andra nyndigheter har givit, med undantag av viseringar som har givits av chefen för utrikesdepartementet.

19 S Uppehå11sti11stånd och fiyktingförkiaringar utfärdas av statens invandrarverk. Tidsbegränsat uppehålistiiistånd får

ges även av poiismyndigheter i den omfattning som regeringen föreskriver. Anser en poiismyndighet att en ansökan om uppehå11sti11stånd inte bör bifaiias, skall ärendet överlämnas ti11 statens invandrarverk.

och fiyktingförkiaringar återkaiias av sta-

Uppehå11sti11stånd

tens invandrarverk.

19 a § Sociainämnden ska11 på begäran av statens invandrarverk e11er en poiismyndighet iämna ut uppgifter om en utiännings i ett ärende om personiiga förhåilanden, om uppgifterna behövs

uppehåiistiiistånd.

Arbetstiilstånd och anstâiiningstilistånd

20 S får föreskriva att en utiänning måste ha Regeringen tiilstånd för att

1. ha anstäiining här i riket e11er arbeta här på grund av

anstäiining utomiands annat än som handeisresande (arbetsti11stånd), e11er 2. ha anstäiining som avser befattning på svenskt fartyg i

utrikes fart (anstä11ningsti11stånd).

att ha arbets- e11er anstäiiningstiiistånd får inte Skyidighet föreskrivas för utiänningar som har permanent uppehå11sti11stånd.

Arbetstiiistånd

21 S Arbetstiiistånd ska11 ges för viss tid. Det får avse ett visst s1ag e11er vissa siag av arbete och förenas med de övriga föreskrifter som behövs.

Anställningstiilstånd

22 § Anstäiiningstiiistånd ges för tjänstgöring i en befattning på ett visst fartyg e11er vissa fartyg e11er på fartyg som ti11hör ett visst rederi. Tiiiståndet får förenas med de föreskrifter som behövs.

-260-

Återkallelse

23 S Ett arbets- eller anställningstillstånd får återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen har förtigit vissa eller omständigheter om det i övrigt föreligger särskilda skäl.

Beslutande myndigheter n. m.

24 S Arbetstillstånd ges och återkallas av statens invandrarverk. I den omfattning som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av statens invandrarverk får arbetstillstånd också ges av arbetsmarknadsstyrelsen eller polismyndigheter eller länsarbetsnämnder. Anser myndigheten att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

25 S Anställningstillstånd ges och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen. Tillstånd får dessutom ges 1. av de sjömansförmedlingar, som utses av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, och 2. av de svenska som chefen för utrikesdeutlandsmyndigheter partementet bestämmer.

Vissa särskilda bestämmelser för inresa, och arbe-

uppehåll

te

Tillstånd före inresan

26 S Regeringen får föreskriva att en utlänning, som enligt 20 § behöver arbetstillstånd, inte får resa in i Sverige förrän han har fått tillståndet.

Särskilda begränsningar

27 S När det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, får regeringen inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom vissa områden. Under samma förutsättning får regeringen föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd av regeringen eller av statens invandrarverk får anställas i ett visst företag eller i företag av ett visst slag.

Särskilda bestämmelser finns om förbud för att ha utlänningar vissa anställningar.

-261-

Avvisning

Grunder för avvisning

28 S En utlänning som kommer till Sverige får avvisas, 1. om han saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, när detta fordras för inresa eller vistelse i Sverige, 2. om han tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa in dit, 3. om han undandrar sig att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten eller att lämna begärda upplysningar till denna, eller 4. om han vid inresan mot bättre vetande har lämnat polismyndigheten oriktiga uppgifter om någon omständighet som är av betydelse för rätten att resa in i riket eller svikligen har förtigit någon sådan omständighet.

29 S En utlänning får dessutom avvisas,

1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka, samt för sin hemresa, 2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen försörja si eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillst nd utan att ha sådant tillstånd, 3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet skäligen kan antas konnn att begå brott i Sverige eller i annat nordiskt land, 4. om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller i övrigt skäligen kan befaras att han konner att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i annat nordiskt land, eller 5. om det ned stöd av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han annars beger sig till det land, som har begärt avvisning.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte den som har visering eller uppehållstillstånd som fortfarande gäller.

30 § En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det stycket.

-262-

I första stycket avses en organisation e11er grupp som, med hänsyn ti11 vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemiand använda våid, hot e11er tvång för poiitiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.

Tidsfrister, beslutande myndigheter m. m.

31 S Avvisning en1igt 28 e11er 29 § ska11 ske när utiänningen kommer tili Sverige e11er så snart som möj1igt efter ankomsten. Avvisning får inte ske senare än tre månader från ankomsten.

Besiut om avvisning eniigt 28 e11er 29 § meddeias av poiismyndighet, om inte ärendet ska11 överiämnas tili statens invandrarverk en1igt 33-35 §§.

32 S Uppkommer fråga om att en utiänning som kommer ti11 Sverige ska11 avvisas eniigt 30 §, ska11 poiismyndigheten genast överiämna ärendet ti11 regeringens avgörande. Innan regeringen avgör ärendet ska11 förhandiing hå11as. Yttrande ska11 även inhämtas från statens invandrarverk, om det inte möter hinder på grund av att ärendet är synneriigen brådskande. Regeringen får dock utan föregående förhandiing e11er hörande av statens invandrarverk besiuta att icke avvisa ut1änningen eniigt 30 S.

Bes1ut om avvisning eniigt 30 § ska11 förenas ned förbud för ut1änningen att återvända ti11 Sverige under en viss tid e11er utan tidsbegränsning. I besiutet skal] utlänningen uppiysas om vi1ken dag som förbudet upphör att gä11a.

Regeringen får medde1a närmare föreskrifter med riktiinjer för poiismyndigheternas prövning av frågan om ett ärende ska11 överiämnas ti11 regeringens avgörande eniigt första stycket.

33 S Anser en poiismyndighet att det föreiigger skäi ti11 avvisning enligt 28 e11er 29 §, men påstår utiänningen att han i det Iand, som han sku11e komma att sändas tiil, iöper risk att 1. bli utsatt för poiitisk förfö1je1se e11er 2. b1i sänd ti11 en krigsskådepiats e11er straffad för att han har övergett en krigsskädepiats e11er annars vägrat att fuiigöra krigstjänstgöring,

ska11 ärendet överiämnas ti11 statens invandrarverk som så snart som möj1igt ska11 bes1uta i ärendet. Detsamma ska11 gä11a, om utiänningen påstår att han i det iandet inte är skyddad mot att sändas ti11 ett 1and där han iöper denna risk.

Om ut1änningens påstående är uppenbart oriktigt, ska11 ärendet inte överiämnas tili invandrarverket annat än när detta föijer av 35 §.

34 S Vad som sägs i 33 § om överiämnande av ärende gäiier även, när ut1änningen förk1arar att han inte vi11 återvända tili hemiandet på grund av de poiitiska förhå11andena där.

-263-

Där annat ej följer av 35 § skall ärendet inte överlämnas, om

de skäl som utlänningen åberopar för att inte vilja återvända

till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet.

35 S Avvisningsärenden skall överlämnas till statens invandrarverk även när det finns anledning till avvisning enligt 29 § andra stycket. Detsamma gäller när en polismyndighet i andra fall än som anges i 33 eller 34 § anser det tveksamt om en utlänning, mot vilken det finns grund för avvisning, skall avvisas.

Avvisningsärenden skall vidare överlämnas till statens invandrarverk när detta har föreskrivits av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av invandrarverket.

36 S

Skyldighet att anmäla avvisningsbeslut till statens invandrarverk

37 S Har en polismyndighet avvisat en utlänning i fall som avses i 33 eller 34 S skall beslutet skyndsamt anmälas till statens invandrarverk.

Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Arendet skall övertas, om utlänning-

ens påstående inte är uppenbart oriktigt, eller, i fall som

avses i 34 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta.

övertar invandrarverket ärendet, förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut.

Anmälan enligt första stycket skall inte ske, om utlänningen avger nöjdförklaring enligt 70 §.

Utvisning

Utvisning på grund av att en utlänning saknar pass eller

tillstånd

38 S En utlänning får utvisas ur riket, om han

sig här utan att ha erforderligt pass eller tillst ugpehåller nd att uppe-

hålla sig i Sverige.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av statens

invandrarverk. Avslås en ansökan om uppehållstillstånd, skall

invandrarverket samtidigt besluta om utvisning utom i de fall då det föreligger synnerliga skäl mot detta.

-264-

39 S Om det inte föreligger särskilda skäl, skall utvisningsbeslutet förenas med förbud för utlänningen att under en viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av statens invandrarverk.

Utvisning på grund av brott

40 S En utlänning får utvisas ur riket,

1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan följa

fängelse i mer än ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen har begått ett brott, på vilket kan följa

fängelse enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen, samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att förändra en påföljd, som en utlänning har dömts till jämte utvisning, får domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av påföljd ger anledning till.

41 § När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 40 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige.

En utlännin , som hade vistats i med permanent uppe-

Sverige

hållstillst nd sedan minst två år när atalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i frå a om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, f r utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §. En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som när åtalet väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

42 S En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid eller utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om vilken dag som

-265-

förbudet upphör att gä11a och om den påföijd som överträdeise av förbudet kan medföra eniigt 98 §.

Utvisning på grund av asocia1itet

43 S En utiänning får utvisas ur riket, 1. om utiänningen yrkesmässigt bedriver otukt eiler i övrigt underiåter att ärligen försörja sig, e11er 2. om utlänningen är missbrukare av a1koho1 e11er narkotika och befinns med aniedning därav vara fariig för någon annans personiiga säkerhet e11er 1eva på ett grovt störande sätt.

Bes1ut om utvisning eniigt första stycket meddeias av länsrätten.

44 S När en förvaitningsdomstoi överväger om en utiänning bör utvisas en1igt 43 §, ska11 den ta hänsyn ti11 utiänningens ievnads- och famiijeförhåiianden samt tili hur iänge han har vistats i Sverige.

En som hade vistats i Sverige med permanent uppe-

utlänning,

hå11sti11stand sedan minst två år när utvisningsärendet anhängiggjordes vid iänsrätten e11er som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år e11er, i fråga om medborgare i annat nordiskt 1and, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreiigger synneriiga skäi. Den som har en fiyktingförkiaring e11er den som annars uppenbart är att anse som fiykting och har behov av fristad i Sverige får inte utvisas. En utiänning som kom till Sverige innan han fy11de 15 år och som när utvisningsärendet anhängiggjordes vid iänsrätten hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

45 S I ärenden hos iänsrätten om utvisning eniigt 43 S ska11 hålias muntiig förhandiing som avses i 9 § förvaitningsprocessiagen (1971: 291), om utiänningen begär det. Länsrätten ska11 i god tid innan den besiutar om utvisning underrätta utiänningen om hans rätt att begära nuntlig förhandiing.

Vid nuntiig förhandiing hos en förvaitningsdomstoi i utvisningsärenden ti11ämpas bestämmeiserna om a11mänt ombud och förfarandet i 58 och 59 §§ samt 60 § första stycket. I fråga om ersättning ti11 aiimänt ombud och to1k tiiiämpas bestämmeiserna i 61 § tredje stycket och 62 §.

46 S Besiut om utvisning eniigt 43 § ska11 förenas med förbud för utiänningen att återvända ti11 Sverige. Därvid ti11iämpas bestämmeiserna i 42 §.

Särskiida utvisningsgrunder

47 S En utlänning får utvisas ur riket, om det föreiigger sådana omständigheter som anges i 30 §.

Bes1ut om utvisning eniigt första stycket meddeias av regeringen. I sådana ärenden skaii förhandiing hå11as. Yttrande

-266-

skall inhämtas från statens om hinder inte möter

invandrarverk,

på grund av att ärendet är synnerligen bradskande.

48 S När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen utvisa en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt.

I ärenden om utvisning enligt första stycket skall förhandling hållas.

49 S Beslut om utvisning enligt 47 eller 48 § skall förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i 42 §.

Särskilda tvångsåtgärder

Förvar och uppsikt m. m.

50 S En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, 43, 47

eller 48 § eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Förvar beslu-

tas av den myndighet som handlägger avvisnings- eller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar. Ar utlänningen under 16 år, får han inte utan synnerliga skäl tas i förvar. Detsamma gäller hans vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem.

Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar som anges i första stycket i stället för att ta ut-

länningen i förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla

sig hos polismyndigheten i orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter, kan han tas i förvar.

I ärenden som handläggs av regeringen får det statsråd som ansvarar för ärenden enligt denna lag, för tiden till dess regeringen avgör ärendet, meddela beslut i frågor som rör särskilda tvångsåtgärder.

50 a S Om förutsättningar för förvarstagande enligt 50 § första stycket föreligger, får polismyndigheten ta utlänningens fingeravtryck och fotografi.

51 S När statens invandrarverk har beslutat om avvisning eller utvisning av en utlänning eller har fattat beslut om verkställighet, får invandrarverket till dess besvär anförts eller beslutet har vunnit laga kraft meddela beslut enligt 50 §.

-267-

Tillfälliga beslut av polismndighet

52 S När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 51 §, får en polistillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa honom myndighet under uppsikt enligt 50 §.

Även om de i 50 § angivna förutsättningarna inte föreligger, får en polismyndighet ta en utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt när fråga om avvisning skall överlämnas till enligt 32 § första stycket eller när det uppkommer

regeringen

fraga om att utvisa utlänningen enligt 47 §.

Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som i 51 §, hos statens invandrarverk. Denna myndighet skall anges därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

Kvarhållande i förvar m. m.

53 S En utlänning får inte utan synnerliga skäl hållas kvar i förvar längre tid än två veckor eller, när beslut har meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från det att han togs i förvar.

hålla kvar i förvar för Ett beslut att en utlänning gäller inte längre än två veckor från beslutets dag eller, i

varje gång

de fall da beslut har meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från beslutets dag. Varje beslut om kvarhållande i förvar utöver den tid som anges i första stycket skall föregås av förhandling.

Ett beslut att ställa en utlänning under uppsikt gäller för varje gång högst sex månader.

54 S Beslutas avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § av en utlänning, som hålls i förvar eller står under skall den myndighet som fattar beslutet röva om utlänuppsikt, fortfarande skall hållas i förvar eller st under uppningen sikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller statens invandrarverk fattar beslut i verkställighetsärenden. Regeringens beslut detta stycke om att hålla en utlänning kvar i enligt förvar gäller inte längre än fyra dagar från beslutets dag. I fråga om verkställande myndighets skyldighet att besluta i för- 50 § första stycket samt andra stycket av

varsfrågan gäller

denna paragraf.

Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

-268-

Befogenheter för personal som medverkar vid utlänningskontroll

55 S Att en polisman i vissa fall som avses i 50 och 52 §§ får omhänderta en utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer av 11 § polislagen (1984:387).

I den mån utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndighet eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen eller ha motsvarande passkontrollanten befogenhet att tillfälligt omhänderta en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt som möjligt anmäla till en åtgärden polisman för prövning av om omhändertagandet skall bestå.

Förhandling i utlänningsärenden

56 S När förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag tillämpas 57-62 §§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att hålla förhandling i ett ärende denna enligt lag hos regeringen eller statens invandrarverk.

57 S Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla i ett förhandling ärende som verket handlägger samt därvid bestämma om andra än utlänningen skall höras. I som handläggs ärenden, av regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om förhandling och bestämma om andra än utlänningen skall höras samt, där annat ej följer av andra stycket, utse domstol eller förvaltningsmyndighet som skall hålla förhandlingen.

I ärenden om avvisning enligt 30 § eller 47 utvisning enligt eller 48 § skall förhandlingen hållas vid Stockholms tingsrätt, om det inte föreligger särskilda skäl mot det.

Allmänt ombud

58 S När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra åt en polisnyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid Allmänt ombud förhandlingen. skall alltid förordnas vid i ärenden förhandling om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §.

Förfarandet vid förhandling

59 S Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den domstol eller som håller förförvaltningsmyndighet handlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst före fyra dagar och uteblir den kallade utan att ha anmält

förhandlingen laga

förfall, far domstolen eller förvaltningsmyndigheten besluta om

hämtning. Hämtning av någon annan än utlänningen får dock ske

endast om det föreligger synnerliga skäl.

-269-

60 S Vid skall noga utredas de omständighe-

förhandlingen

ter som kan inverka pa ärendets avgörande. Utlänningen skall få

tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de om-

ständigheter som åberopas i ärendet.

I fråga om förhandling vid allmän domstol skall, i den mån annat inte följer av 57-59 samt 61 och 62 §§, i tillämpliga delar gälla bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980: 100).

Förhandling vid förvaltningsdomstol skall, om annat inte följer av 57-59 §§ samt 61 och 62 §§, ske med iakttagande i tilllämpliga delar av vad som föreskrivs om nuntlig förhandling vid sådan domstol.

Förhandling vid förvaltningsmyndighet skall vara offentlig, om utlänningen begär det och nyndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.

Ersättning

61 S För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har vistats i riket samt övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen.

Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan med anledning av inställelsen. Förskott får

beviljas på ersättning för resa och uppehälle.

Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget har fullgjorts i tjänsten.

62 S Frågan om ersättning eller förskott prövas av den domstol eller förvaltningsmyndighet som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Klagan över beslut n. m.

Klagan över beslut om avvisning eller utvisning n. m.

63 S En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas av utlänningen. Detta sker genom att besvär anförs hos statens invandrarverk.

-270-

64 S En förvaltningsdomstols beslut i ett mål om utvisning får överklagas av utlänningen enligt bestämmelserna i förvalt- (1971: 291). När ett mål om utvisning handningsprocesslagen läggs i kammarrätten, skall nämndemän ingå i rätten.

En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas enligt vad som gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut i brottmål.

65 S Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning får överklagas av utlänningen. Detsamma gäller ett sådant beslut om uppehållstillstånd som anges i 14 § och invandrarverkets beslut att inte ge flyktingförklaring eller att återkalla en sådan förklaring.

Klagan över invandrarverkets beslut som avses i första stycket förs hos regeringen genom besvär.

65 a S Om den som överklagar ett beslut av statens invandrarverk inte har angett vilken ändring i beslutet som han begär eller grunderna för ändringsyrkandet, vår verket uppmana klaganden att lämna uppgifter i dessa avseenden.

65 b S Finner statens invandrarverk att ett beslut, som verket meddelat som första instans, är oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, får verket ändra beslutet om det inte blir till nackdel för utlänningen.

Omprövning får ske även om beslutet överklagas hos regeringen. Sedan invardrarverket har överlämnat handlingarna i ärendet till regeringen, får verket ompröva sitt beslut endast om regeringen begär yttrande från verket.

66 S En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 61 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

66 a S En polismyndighets beslut om omhändertagande av biljett får överklagas av utlänningen genom besvär hos statens invandrarverk. Statens invandrarverks beslut får inte överklagas.

Klagan över beslut om förvar

67 S Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eller hållas kvar i förvar får av utlänningen överklagas genom besvär till kammarrätten, om beslutet har fattats av en polismyndighet, statens invandrarverk eller en annan förvaltningsmyndighet. Behörig är i samtliga fall den kammarrätt som har att överpröva beslut av statens invandrarverk. Beslut av en förvaltningsdomstol får överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).

Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.

-271-

Om ett bes1ut som avses i första stycket har fattats av det statsrad som ansvarar för ärenden eniigt denna 1ag, prövar regeringsrätten på framstäiining av utiänningen, om åtgärden ska11 bestå.

Begränsning av rätten att överklaga bes1ut

68 S Bes1ut av förvaitningsmyndigheter i ärenden eniigt denna lag får överklagas endast i de fa11 som anges i 63, 65, 66, 66 a, 67, 89 a och 90 §§.

Kiagan får föras även över en förva1tningsmyndighets bes1ut att avvisa ombud e11er biträde och besiut i jävsfråga. Sådan kiagan får föras särski1t.

Överlämnande av ärenden till regeringen

69 S Statens invandrarverk får över1ämna ett ärende tiil regeringens avgörande, om verket anser att särskiida skäi motiverar det. Invandrarverket skail då bifoga eget yttrande i ärendet.

Nöjdförklaring

70 S En utiänning som har rätt att överk1aga ett bes1ut om avvisning e11er ett besiut om utvisning en1igt 38 e11er 43 § kan förkiara att han avstår från att överk1aga bes1utet (nöjdförk1aring).

Nöjdförklaring avges inför iänsstyreise e11er, i vittnes närvaro, inför p01ismyndighet e11er styresmannen vid en krimina1vårdsanstait e11er föreståndaren för ett häkte e11er den som tjänstgör i stä11et för styresmannen e11er föreståndaren. Nöjdförklaring som avser utvisning eniigt 43 § kan avges även inför Iänsrätt e11er kammarrätt. Nöjdförk1aringen får dock avges inför en annan nyndighet än den som har neddeiat bes1utet endast om den som tar emot förkiaringen har ti11 en utskrift

tiiigång

av besiutet e11er ett bevis om vad det inneha11er.

En nöjdförkiaring kan inte återtas. Har utiänningen överk1agat bes1utet innan nöjdförk1aringen avges, ska11 hans ta1an anses återkaiiad genom nöjdförkiaringen.

Första-tredje styckena tiiiämpas även beträffande ailmän domsto1s dom e11er beslut i den dei som avser utvisning på av

grund

brott. Nöjdförk1aring beträffande domen e11er besiutet far dessutom avges inför den domstoi som har medde1at domen e11er besiutet e11er inför a11män underrätt.

Upphävande av besiut m. m.

Bes1ut om utvisning på grund av brott eiler asocialitet

71 S Finner regeringen att ett beslut om utvisning en1igt 40 e11er 43 § inte kan verkstäiias e11er finns det annars skä1

-272-

för att beslutet inte längre skall gälla vare sig det har verkställts eller inte, får regeringen upphäva beslutet helt eller

delvis eller också medge att utlänningen får uppehålla sig här i

riket trots beslutet.

Har frågan om verkställighet av ett beslut om utvisning enligt 40 eller 43 § överlämnats till statens invandrarverk, skall invandrarverket med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen, om invandrarverket finner att beslutet inte bör verkställas. Detsamma gäller om frågan om verkställighet övergått till invandrarverket enligt 89 a §.

Beslut om avvisning eller om utvisning i övrigt

72 S Om statens invandrarverk efter omprövning bifaller en

ansökan om uppehållstillstånd, får verket samtidigt upphäva ett

mot samma person meddelat beslut om avvisning eller utvisning.

Om frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86 eller 89 §, får invandrarverket upphäva beslutet eller besluta anstånd med verkställigheten om verket finner att beslutet inte bör verkställas. Detsamma gäller om frågan om verkställighet övergått till invandrarverket enligt 89 a § eller övertagits av invandrarverket enligt 90 a §.

Frågor om upphävande av beslut som an es i andra stycket eller

anstånd med verkställigheten av ett sådant beslut kan prövas av

regeringen endast då invandrarverket med stöd av 69 § har överlämnat verkställighetsärendet till regeringen eller då verkets beslut har överklagats enligt 90 §.

73 S När regeringen har beslutat om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § men det möter hinder enligt 77-80 §§ mot att verkställa beslutet eller beslutet av annan särskild anledning inte bör verkställas, skall regeringen förordna att verkställighet tills vidare inte får ske. Avvisningseller utvisningsbeslutet samt förordnandet att verkställighet tills vidare inte får ske skall omprövas när det finns skäl till detta.

Föreskrifter för utlänningen

74 S När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller

72 § eller medger en utlänning rätt att uppehålla sig här i

riket trots ett utvisningsbeslut, får regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.

När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 S, får regeringen meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma gäller när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan verkställas och det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som anges i 30 §. I ärenden enligt detta stycke skall förhandling hållas.

-273-

Behörighet att meddela interimistiskt beslut

75 S När fråga uppkommer om upphävande av ett utvisningsbeslut enligt 71 § eller annan åtgärd som avses i 71 eller 73 §, får det statsråd som ansvarar för ärenden enligt denna lag besluta att verkställighet inte skall ske innan regeringen har avgjort ärendet. Ett sådant beslut får även fattas av statens invandrarverk. Verket skall då genast underrätta regeringen och anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.

Även i andra fall när ärenden enligt denna lag skall prövas av regeringen får det statsråd som avses i första stycket besluta att ett avlägsnandebeslut inte får verkställas innan regeringen har avgjort ett sådant ärende.

Tillstånd till kort besök i riket

76 S Statens invandrarverk får ge en utlänning tillstånd att göra ett kort besök i riket för synnerligen viktiga angelägenheter även om han har utvisats med återreseförbud.

Verkställighet av avvisning eller utvisning

Politiskt verkställighetshinder m. m.

77 S När avvisning eller utvisning skall verkställas får en utlänning inte sändas till ett land, där utlänningen riskerar politisk förföljelse. Inte heller får utlänningen sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han riskerar sådan förföljelse.

78 S Bestämmelserna i 77 S hindrar inte att en utlänning sänds till ett sådant land som anges där, om utlänningen inte kan sändas till något annat land och om han genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här i riket och om den förföljelse som hotar honom i det landet inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet.

Om en utlänning i eller utom riket har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här, får han sändas till ett sådant land som anges i 77 §, om han inte kan

sändas till något annat land.

79 S Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en krigsvägrare inte sändas till ett land där han riskerar att sändas till en krigsskådeplats. Inte heller får han sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land, där han löper denna risk.

Om utlänningen inte kan sändas till något annat land och det föreligger särskilda skäl för verkställighet, får han dock sändas till ett sådant land som anges i första stycket.

-274-

80 S En utiänning, som avses i 6 § och som anför synneriiga skäl för att han inte ska11 sändas ti11 sitt hemiand, får inte vid verkstäiiighet sändas dit e11er ti11 ett iand där han riskerar att bii sänd ti11 sitt hem1and.

Land ti11 viiket avvisning e11er utvisning ska11 ske m. m.

81 S En utiänning som avvisas ska11 sändas ti11 det land från viiket han har kommit hit ti11 riket. En utlänning som utvisas ska11 sändas tili sitt hemiand. Kan hemiandet inte faststälias, ska11 han sändas ti11 det 1and från vi1ket han kom hit.

Om besiutet inte kan verkstäiias på det sätt som anges i första stycket e11er om det annars finns särskiida skä1 mot detta, får utlänningen sändas ti11 det 1and som bedöms iämpiigast.

Första och andra styckena hindrar inte att en utiänning, som har kommit hit från något av de andra nordiska iänderna, sänds

ti11 något av dem i en1ighet med en överenskommeise som rege-

ringen har ingått med dessa Iänder.

82 S Avvisas en ut1änning, som har kommit hit tili riket med fartyg e11er iuftfartyg, får han föras ti11baka tili fartyget e11er 1uftfartyget, om detta ska11 avgå ti11 utiandet omedelbart e11er inom den närmaste tiden. Han får också sättas ombord på annat fartyg e11er iuftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets e11er iuftfartygets befäihavare att ta emot utlänningen, får poiismyndigheten föreiägga honom iämpiigt vite.

Första stycket gä11er även verkstä11ighet av utvisning eniigt 38, 43, 47 e11er 48 §, om ut1änningen har underiåtit att vid inresan visa upp sitt pass för poiismyndigheten och utvisningsbes1utet har medde1ats inom sex månader efter inresan.

Första och andra styckena gä11er inte om fartyget e11er iuftfartyget ska11 avgå tili ett 1and dit ut1änningen eniigt 77-80 §§ inte får sändas.

Tidpunkten för verkställighet. Beslutande myndighet

83 S En poiismyndighets besiut om avvisning ska11 verkstä11as utan hinder av att besiutet har överkiagats. Ett avvisningsbeslut som ska11 anmäias ti11 statens invandrarverk eniigt 37 § och som ut1änningen inte har förklarat sig nöjd med, får dock verkstä11as först när invandrarverket har förkiarat att verket inte övertar ärendet.

En dom e11er ett besiut om utvisning får verkstäiias fastän domen e11er besiutet inte har vunnit 1aga kraft, om utlänningen har avgett nöjdförkiaring.

-275-

84 S Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan ske. verkställigheten ankommer på polismyndighet. I fråga om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § får regeringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan nyndighets försorg.

84 a S Socialnämnden skall på begäran av en polismyndighet lämna ut uppgifter om en utlännings adress, om uppgifterna behövs för verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.

85 S Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning enligt 28 eller 29 § eller av utvisning enligt 38, 40

eller 43 §, påstår att han i det land, till vilket han skulle

komma att sändas, löper risk att 1. bli utsatt för politisk förföljelse eller 2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att

han har övergett en krigsskådeplats eller annars har vägrat att

fullgöra krigstjänstgöring, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart skall besluta i ärendet. Detsamma skall om som möjligt gälla, utlänningen påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper denna risk.

Ärendet skall inte överlämnas, om utlänningens påstående är uppenbart oriktigt. Inte heller skall ärendet överlämnas, om har prövats i ärendet om avvisning, i samband med

påståendet

utvisningsbeslut enligt 38 S eller i ett ärende som avses i 71 eller 72 §.

86 S Vad som sägs i 85 § om överlämnande av ärende gäller när utlänningen förklarar att vill återvända till

även, hanointe

hemlandet på grund av de politiska förhallandena där.

Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet. Inte heller skall ärendet överlämnas om utlänningens invändningar mot verkställigheten redan har prövats i ärendet om avvisning, i samband med utvisningsbeslut enligt 38 § eller i ett ärende som avses i 71 eller 72 §.

87 S Ärenden om verkställighet av avvisning enligt 30 § eller av utvisning enligt 47 eller 48 § skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som enligt 85 eller 86 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. I ärendet hos regeringen skall förhandling hållas.

88 S Om statens invandrarverk anser att ett avvisningseller utvisningsbeslut skall verkställas med stöd av 78 §, skall frågan överlämnas till regeringen.

-276-

89 S Om det i ett annat fall än som avses i 85--87 §§

uppstår hinder eller svårighet att verkställa ett beslut om

avvisning eller utvisning eller om det är tveksamt om eller hur beslutet skall verkställas, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

89 a S En polismyndighets beslut att inte överlämna eller hänskjuta ett verkställighetsärende enligt 85-87 §§ får överklagas av utlänningen genom besvär hos statens invandrarverk. Aven beslut att inte överlämna ett verkställighetsärende enligt 89 § får av utlänningen i samma ordning under förutsätt-

ning överklagas att fr ga uppkommit om avlägsnandebeslutet skall verkstäl-

las eller ej. Vid bifall till besvären övergår verkställighetsärendet till invandrarverket. Invandrarverkets beslut att inte bifalla besvären får inte överklagas.

Verkställigheten får genomföras utan hinder av besvär enligt första stycket, om inte invandrarverket förordnar annat. Invandrarverket skall skyndsamt ta ställning till om verkställigheten tills vidare skall inställas samt även skyndsamt pröva besvären.

90 S Statens invandrarverks beslut i ett verkställighetsärende får överklagas av utlänningen, om ärendet har överlämnats till verket enligt 85 eller 86 § eller om ärendet har överläm-

nats på annan grund eller övergått enligt 89 a § eller överta-

gits enligt 90 a § och utlänningen i ärendet har anfört omständigheter som enligt 85 eller 86 § skall föranleda att ärenden som där avses överlämnas till verket.

Klagan förs hos regeringen genom besvär.

Skyldighet att anmäla fråga om verkställighet till statens

invandrarverk

90 a S Om en utlänning först i samband med verkställigheten av en polismyndighets avvisningsbeslut har anfört sådana omständigheter som avses i 85 eller 86 S och polismyndigheten vid sin prövning finner att verkställighetsärendet enligt angivna bestämmelser inte skall överlämnas till statens invandrarverk, skall frågan om verkställighet skyndsamt anmälas till verket.

Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Arendet skall övertas, om utlänning-

ens påstående inte är uppenbart oriktigt eller, i fall som avses i 86 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avse-

ende. Invandrarverket får även i annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta. Innan invandrarverket har fattat

beslut i fråga om Övertagande får vidare verkställighetsåtgärder

inte vidtas.

-277-

Anvisningar om verkställigheten n. m.

91 S När statens invandrarverk e11er regeringen har fattat besiut om avvisning e11er utvisning får invandrarverket respektive iämna de närmare anvisningar som behövs för regeringen verkstäiiigheten. Sådana anvisningar ska11 invandrarverket även annars Iämna, när en verkstäiiande myndighet begär det.

Att ett bes1ut om avvisning e11er utvisning, som inte kan verkstä11as, i vissa fa11 kan upphävas e11er ändras fö1jer av 71 och 72 §§.

Frivi11ig verkstäliighet samt preskription

92 S Ett besiut om avvisning e11er utvisning ska11 anses verkstäilt, när utiänningen har iämnat riket sedan besiutet har vunnit laga kraft och han har fått de1 av besiutet. Detsamma gä11er, om besiutet inte hade vunnit laga kraft när utiänningen iämnade riket men vinner 1aga kraft medan han uppehåiier sig utom riket.

Ett bes1ut om avvisning enligt 28 e11er 29 § e11er utvisning 38 e11er 43 § förfa11er, om det inte har verkställts inom

eniigt två r från det att besiutet vann iaga kraft.

Om en utiänning inte har kunnat anträffas för verkstäiiighet av ett sådant bes1ut som avses i andra stycket inom den tid som där och det därefter uppkommer fråga huruvida besiutet kan anges verkstä11as, ska11 vid den prövningen antas att verkstäilighet har skett eniigt första stycket inom tvåårstiden, om annat inte visas.

Ny verkstä11ighet m. m.

93 S Om en utiänning, som har avvisats e11er utvisats med förbud för honom att under en viss tid återvända ti11 Sverige, återvänder utan att vara berättigad tiil detta, ska11 besiutet

verkstä11as på nytt.

94 S Om en utiänning, en1igt föreskrifter som har medde- 1ats med stöd av denna 1ag, inte får uppehå11a sig utanför en viss ort e11er kommun e11er ett visst poiisdistrikt men anträf-

fas på annan piats inom riket, ska11 han genom poiismyndighetens

försorg föras till en piats där han får vistas.

Ansvar n. m.

95 S Ti11 böter döms 1. en utiänning som uppehåiier sig i Sverige utan föreskrivet ti11stånd och utan att inom föreskriven tid ha ansökt om ett sådant tilistånd, e11er 2. en utiänning som har anstäiining e11er bedriver verksamhet, som kräver arbetsti11stånd, utan att han har ett sådant tiiistånd.

-278-

Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte

har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, döms till

böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år. I fråga om påförande av en särskild avgift gäller 99 a-b §§.

96 S Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms 1. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag, 2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse, 3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats ned stöd av lagen, eller 4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen.

Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms, utan hinder av första stycket, 1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och andra styckena att komma in i Sverige, 2. den som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §, 3. den som genom att dölja en utlänning eller genom annan

sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av beslut om avvis-

ning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38, 40 eller 43 §, såvida gärningen har förövats i vinningssyfte, eller 4. den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller tillstånd till inresa i riket.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket 1 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Ersättning som har utgått till den som har begått brott som avses i andra stycket 3 och 4 skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

97 S Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms 1. en utlänning som överträder föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och som innehåller förbud för utlänningen att uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt, eller 2. en utlänning som överträder en sådan föreskrift som har meddelats enligt 74 § andra stycket.

98 S Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige, fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning

-279-

enligt 40, 43, 47 eller 48 § inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte utlänningar som har flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.

99 S Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kostnaden för sin egen resa till den ort, dit han

genom nyndighets försorg sänds eller åläggs resa. Detsamma gäl-

ler när en utlänning enligt 94 § genom polismyndighets försorg förs till en plats, där han får vistas.

Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg med vilket han har konmit till Sverige eller sätts ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige.

Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta,

lämnar fartyget eller luftfartyget under dess uppehåll i

Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.

I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart oskäligt.

99 a S Fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst, fastän denne inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, skall erlägga en särskild avgift.

För varje utlänning som avses i första stycket utgör avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upphörde. Har överträdelsen pågått under längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda omständigheter föreligger.

99 b S Frågor om påförande av avgift enligt 99 a § prövas av allmän domstol efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år efter det att överträdelsen upphörde. I fråga om sådan talan gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter och om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har förflutit efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Avgiften tillfaller staten.

-280-

skall betalas till länsstyrelsen inom två månader

Avgiften

fran det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift, som beräknas enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953: 272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder får dock inte vidtas sedan fem år har förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Särskilda bestämmelser

100 S

101 S Beträffande diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda av främmande makter i Sverige samt deras familjer och betjäning liksom främmande makters kurirer tillämpas denna lag endast i den utsträckning som regeringen förordnar om detta.

I fråga om andra utlänningar, vilka är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, iakttas de inskränkningar som följer av 2-5 §§ i den lagen.

102 S Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971:290) tillämpas i ärenden om visering, tidsbegränsat uppehållstill-

stånd, arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehålls-

tillstånd endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.

Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen tillämpas inte beträffande beslut om visering och arbetstillstånd och inte heller

beträffande beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd i andra

fall än som avses i 14 §.

103 S Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av

krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen utfärda

särskilda föreskrifter om utlänningars inresa och uppehåll i riket, utresa ur riket, rätt att ha anställning eller offentligt förtroendeuppdrag här, avlägsnande från riket samt om omhändertagande av utlänningar i anstalt eller förläggning.

Har regeringen i andra fall än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om verkställighet av avvisning eller utvisning, vilka avviker från vad som föreskrivs i 77 och 78 §§, eller föreskrifter om omhändertagande av utlänningar i anstalt eller förläggning, skall föreskrifterna, om riket inte kommer i krig, underställas riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet. Annars förlorar de sin verkan. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från det att de underställdes, upphör de att gälla.

104 S Regeringen utfärdar föreskrifter om hemsändande av utlänningar, som har tagits om hand enligt lagen (1980:621) med

-281-

särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som inte är flyktingar.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt utfärda de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till annat land för verkställighet av en här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till annat nordiskt land för verkställighet av beslut om vård eller behandling finns särskilda bestämmelser.

Övergångsbestämmelser m.m. har här utlämnats.

-283-

BILAGA 3 TABLÅ

I översikten anges var i ut1ännings1agen (1980:396) respektive utiänningsförordningen motsvarande bestämd ser finns. Markering med * innebär att paragrafen innehåHer föreskrifter som saknar direkt motsvarighet i nuvarande 1agstiftning

Försiaget Ut1L Ut1F Nytt

1 kap. 1 § 1 § - 2 § 7 § 1 § 3 § 10 § 24 § 4 § 10 § 30 § 5 § 20 § 46 §

- * 2 kap. l § 11 § 2 § 12 § 32 3 § - - * 4 § - 31 § 5 § - 33 * 6 § 21 § - 7 § 24 § - * 18, 19, - * 8 § 17, 18, 23, 24 §

3 kap. 1 § 3 § - 2 § 5 § 3 § * 6 § 4 § 66b§ * 3, 5, 6 § 5 § 4 § 6 S * 7 § * 8 § 16. 17, 19 §

4 kap. 1 § 28 § 2 § 29 5 3 § * 4 § 38 § * 5 § 38 § 6 § 39 § 7 § 40 § 8 § 41 § 9 § 48 § 10 § * 42, 49 §

* 5 kap. 1 § 8, 55 § 2 § 8b§

-284-

wOC®® tøWHøt/Hlv

UHUTCII

cøøatâlønálwøamøvrøaøzwø

50 § 53, 54 § 50-52 § 57, 58, 61 § 60 § 8 c, 50a § 94 §

6 kap. 68 § 63 § 65§ 3(- 67 §

meømcømmmmwmmcøm

64 § 66, 68 § 65b § 69 § 70 § 72 § :(- 71 § 76 §

7 kap. 77-80 § 81

føføtøl

*(>(»f›l>***

83 74 §

røfââcøtøäwrøøuøøatlscønrø

75 84

âøåfålWä

93 91 il- Ib 92 Å- (JO

|> 8 kap. 99

95 ?M09

96 §

waambwmr-ø lø%røøatlärøaø:

96, 97 § 98 § 99a§ 99b§

9 kap. 8a § 101 § 103 §

(nxnaamhwmw Wuâåøatllvøøuáatø

50, 75 § 102 § 19 a, 84 a § 61 § 104 §

-285-

BILAGA 4 TABLÅ

I översikten anges var i den föres1agna lagen ut1ännings1agens bestämme1ser med * innebär att bestämmelsen tagits upp. Markering he1t e11er i väsentlig de1 saknar motsvarighet i förs1aget.

Ut11 Förs1aget EJ Ut11 Förs1aget Ej medt. medt.

g.: kap 1 § 19 a

?(7777 010101 Wiføøå

kap, 1 0 4 S 21 NSU-SO UUU

kap 5 S 22 23

(im-tumme.)

kap 2 0 4 §§

HHHHHHHHmmmmmNmm-âwlvw

*k 27

iøtlä%%

It

un: kap 2 § 28

13 S 29 kap

ñJlVfQI-*KDUWUT

lä-ä-Il-Å-*âl-

mun-

kap 33

xnmcnåwwn-O

kap :WW 34

*iii-l-

35 (4 kap 3 S)

36 upph. :f kap 37

kap 38

Oføøvøøå

39 45h ?TK UU th-P W301

®\I\l®®®

kap

(JINJRDOOIVOJ

kap

›-›- *Om kap 3%

kap MO

-286-

Förs1aget EJ Ut11 Förs1aget EJ

U;11 medt. § medt.

444 kkk aaa ppp 78.1

§§

0 §

t*

4444444445 0123456780

a *****

§

aa 95 a 6

kkakkkkkkk

S

7888888888888999999999999911111 9012344567899001234567899900000

pp§ppppppp

a .d

aaaaaaa

.d ********

55555555 01234567

§§§§

07._ §§

§§ §

aaaaaaaaaaa

§

kkkkkkkkkkk

1. § .x* 4_

a

D.D.D.D.D.D.nrD.D.D.D.

§ _ §§

34§§§§§

5566 8901

kkkkkkkkkkkk pppppppppppp

1121.11.

5955455959666 aaaâaaaaaaaa 141111117263

.db

6 2 §§§§§§ Il u p p h

.x

kkkk aaaa pppp ?...338

666 345

** * §§§§ §§§§

b S

66 56 66 kk aa pp 8./ §§

§§§

kkkkkkkkkkkk aaaaaaaaaaaa pppppppppppp

666777777777 7890175345678 666666749677 5191117941111

§§§

I\ ) *****

§§§

3 §

§§

Statens 1988 offentliga utredningar Systematisk förteckning Arbctslnarknadsdepartemcntct Översyn av utlänningslugstjfmingcxi. [1]

Statens 1988

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Översyn av ulliinningslagstifuiixigcxi. A.

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91 -38-10104-1 ISSN 0375-250X