Reklamskatt

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Betänkande av reklamskatte-

% % % % % % % %

y

utredningen;

% % % % % I % % % % % % % % % %

% i

Statens

offentliga utredningar

1988: 17

g g

E??

Finansdepartementet

Reklamskatt

Betänkande av

reklamskatteutredningen

Stockholm 1988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 10647 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30

Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5, Stockholm

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 Stockholm Tel. 08/763 2320 Telefontid 8.10-12.00 (externt och internt) 08/7631005 12.00-16.40 (endast internt)

Produktion Allmänna Förlaget Omslag ALLF/AD Hans Bergman ISBN 91-38-10150-5 ISSN 0375-250X Graphic Systems AB, Göteborg 1988

8OU 1988:17

Till statsrådet och chefen för finansdepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 3 april 1986 förordnades den 25 april 1986 regeringsrådet Ulla Wadell att som särskild utredare göra en översyn av reklamskattlagen. Utred- (Fi 1986:11) har antagit namnet reklamskatteutredningen ningen.

sakkunniga i utredningen har varit fastighetsrådet Bertil Hall och skattedirektören Mats Sjöstrand. som experter har ingått bolagsjuristen Jan-Mikael Bexhed och byrådirektören Jan-Erik Billinger samt kammarrättsassessorerna Annika Brickman (fr.o.m. den 9 mars 1987 t.o.m. den 30 juni 1987),

Lennart Hamberg, Marianne Svanberg (fr.o.m. den 9 mars 1987)

och Susanne Mattsson (fr.o.m. den 1 juli 1987).

som sekreterare har tjänstgjort Mattsson (t.o.m. den 30 juni 1987) och Brickman (fr.o.m. 1 juli 1987).

Till utredningen har överlämnats ett antal framställningar och skrivelser. Dessa får anses besvarade med detta betänkande. Sedan uppdraget nu har slutförts får utredningen härmed överlämna betänkandet Reklamskatt.

Stockholm i maj 1988.

Ulla Wadell

/Annika Brickman

»sou 11988217

SAMMANFATTNING

INLEDNING

Betänkandet innehåller en översyn av nuvarande system för

reklambeskattningen.

direktiven har ett syfte med översynen varit att an- Enligt med hänsyn till den reklam som nu passa reklambeskattningen förekommer i medier, som t.ex. vissa växande omfattning nya av kabel-TV-sändningar, s.k. intern-TV och databaser typer vilkas innehåll offentliggörs genom s.k. videotexteknik.

har vidare direktiven omfattat nya metoder översynen enligt av reklammeddelanden, t.ex. genom nya koför framställning I har översynen i enlighet med pieringsförfaranden. övrigt till att förenkla reklambeskattningen och direktiven syftat administrationen av skatten.

Betänkandet är på sex avdelningar. De första avdeluppdelat innehåller främst allmänt orienterande avsnitt om ningarna I tredje avdelningen redovisas de brisreklambeskattningen. nuvarande som vi funnit föreligga. Nya och ter i det systemet förändrade reklammedier och reklammetoder har beskrivits de och allmänna riktlinjer som styrt våra liksom grunder överväganden och förslag.

I den avdelningen har vi redogjort för våra princifjärde och för de olika reklamslagen beskrivit piella överväganden

om de enligt vår uppfattning bör beskattas och hur beskattningen i så fall skall gå till.

Avdelning fem innehåller den speciella motiveringen till vårt lagförslag. I den sista avdelningen redovisas konsekvenserna

av förslagen på skatteintäkterna, de skattskyldiga och skat-

teförvaltningen.

BAKGRUND

Lagen om skatt på annonser och reklam, reklamskattelagen, infördes år 1972. Grundläggande för reklamskatten har varit att den skall vara generell för all reklam och konkurrensneutral mellan olika reklammedier.

Enligt reklamskattelagen skall skatt erläggas för alla annonser i trycksaker, dvs. både sådana som innehåller reklam och de som är icke-kommersiella. Vidare skall skatt erläggas för reklam i reklamtrycksaker, ljusskyltar, affischer m.m. samt genom visning av film eller återgivning av ljud. Trycksaker med annonser och reklam beskattas i princip bara om de framställts i tryckpress.

Reklamskatt skall utgå både om annonserna och reklamen är betald och om den är obetald; om reklamen inte betalats är den normalt reklam för egen verksamhet, s.k. egenreklam.

Reklambeskattningen sker vid spridningen och offentliggörandet av reklamen, dvs. vid distributionen, utom vad gäller trycksaksreklamen för vilken beskattningen sker på produktionen o

År 1987 var skatteintäkterna från reklamskatten ca 800 milj. kr. De fördelade sig över de olika reklamslagen på så sätt att skatten på annonser inbringade 524 milj. kr. från 1 532 skattskyldiga, reklamtrycksaksskatten 152 milj. kr. från

1 201 skattskyldiga och skatten på annan reklam knappt 79 milj. kr. från l 354 skattskyldiga.

Av skatten på annonser härrörde 235 milj. kr. från 92 dagspressutgivare, 99 milj. kr. från 166 utgivare av fack- och populärpress samt 190 milj. kr. från l 274 utgivare av andra publikationer.

Det totala antalet registrerade skattskyldiga 1987 var närmare 3 900.

Vårt utredningsarbete har visat att följande brister i den nuvarande reklambeskattningen är mest framträdande:

Bristande likformighet, främst avseende: 0 obeskattad reklam i - medier som TV och databaser nya - framställda med teknik trycksaker ny 0 dubbelbeskattningen av den tidningsdistribuerade direktreklamen

Tillämpningssvårigheter, främst avseende: 0 trycksaks- och reklamtrycksdefinitionerna 0 skälighetsbedömningar av beskattningsvärdet t.ex. i fråga om s.k. egenreklam och skyltreklam o definitioner av olika slag av publikationer

Förfarandegroblem, främst avseende: o låga redovisningsgränser som medför många skattskyldiga återbetalningar av skatt 0 avsaknad av vissa processuella regler avsaknad av möjlighet att beskatta viss reklam från utlandet, t.ex. TV-reklam

Ett stort antal skattskyldiga, vilket medför: 0 administrativ belastning för beskattningsmyndigheten

o ringa skattebelopp från flertalet skattskyldiga o tillämpnings- och redovisningssvårigheter för många skattskyldiga

Om man skall välja ut ett enskilt reklamslag där problemen är särskilt stora måste detta bli trycksaksreklamen. Här sammanfaller många och svåra problem med att avgöra om en trycksak är reklamskattepliktig med ett stort antal skattskyldiga, ofta med låg reklamskattepliktig omsättning. Därtill kommer att skattskyldigheten lagts på tryckerierna som inte har bestämt tryckalstrens innehåll och oftast torde sakna annan anledning än reklamskattereglerna att ta del av detta innehåll. För närvarande är drygt 1 200 tryckerier registrerade som skattskyldiga hos RSV.

En annan stor grupp skattskyldiga, som ofta har svårigheter att hantera de bedömningssvårigheter som uppstår vid reklambeskattningen, är de små ideella föreningarna, främst idrottsföreningar.

ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN

De grundläggande principer som styrt utredningsarbetet är väsentligen kravet på en konkurrensneutral beskattning och kravet på förenkling.

Kravet på konkurrensneutralitet innebär att alla reklammedier och reklammetoder skall beskattas likformigt, så att inte skattereglerna befrämjar en överstyrning från ett slags reklam till ett annat. Med hänsyn till detta föreslår vi att reklambeskattning i princip skall ske även av de nya och förändrade media som inte omfattas av reklamskattelagens nuvarande regler. Hit hör t.ex. reklam i videotex och i radio och TV. Vidare anser vi att beskattning skall ske av annonser och reklam i trycksaker oavsett hur trycksakerna fram* ställts.

bon 1988:17

En fråga som hänger samman med kravet på en konkurrensneutral reklambeskattning är bedömningen av vad som i det sammanhanget bör definieras som reklam.

Reklamskattelagens definition av reklam - meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av etc. - omfattar mer än vara, tjänst långt vad som i dagligt tal avses med reklam eller som vi önskar träffa med reklamskatten.

Bland meddelanden som inryms i reklamskattelagens reklamdefinition men som enligt vår mening i princip inte bör ingå i det skattepliktiga omrâdet hör t.ex. följande:

- inne i en butik eller försäljningsaktiviteter på annat försäljningsställe,

upplysningar om varor eller tjänster som en konsument har begärt,

upplysningar om varor och tjänster till någon som har ett etablerat kundförhållande till säljaren,

prislistor, tidtabeller etc.,

goda vitsord för viss vara vid tester som utförs av provningsanstalter, konsumenttidningar m.m.,

positiva filmrecensioner och bokanmälningar.

Det skattepliktiga området bör avgränsas så att i huvudsak sådana avsättningsfrämjande meddelanden beskattas som:

- härrör från säljaren,

inte riktas endast mot redan etablerade kunder, anställda, e.d., utan mot allmänheten eller viss grupp återförsäljare utanför de nämnda,

inte har begärts eller initierats av mottagarna,

inte sprids uteslutande i eller vid särskilda försäljnings-

ställen,

inte endast prislistor, tidtabeller etc. utgör

reklam bör med andra ord enligt vår mening i Beskattningsbar vara sådana meddelanden som massdistribueras eller princip till allmänheten eller till som inte redan är sprids grupper kunder till ett företag för att stimulera och öka försäljningen av en produkt eller en tjänst.

skall således vårt förslag inte be- S.k. egenreklam enligt utan bara sådan affärsmässig reklamverksamhet där skattas, reklamen i upplåtna utrymmen som i annonser, i TV, på sprids vissa skyltar m.m.

Kravet enkelhet innebär att skall vara lätta att på reglerna förstå och såväl för skatteförvaltningen som för tillämpa de Ur förenklingssynpunkt är det vidare önskskattskyldige. att antalet begränsas så mycket som värt redovisningsskyldiga Vidare bör efterlevnaden av reglerna vara lätt att möjligt. kontrollera.

I har kravet enkelhet tillgodosetts framför allt förslaget på två sätt. För det första har antalet skattskyldiga redupå cerats Detta har åstadkommitts på två vägar. Den väsentligt. är att för har höjts från ena gränsen redovisningsskyldighet 20 000 kr. till 60 000 kr. i allmänhet och till 200 000 kr. för ideella Den andra är att den svårtillämpade föreningar.

ou 1988:17

beskattningen av reklamtrycksaksframställning ersätts av en beskattning av direktreklamdistribution.

Avgränsningen av vad som skall vara skattepliktig reklam har vi således gjort så att det beskattningsbara området skall svara mot de materiella krav vi ställer, dvs. att beskattningen skall vara konkurrensneutral och i huvudsak träffa massdistributionen. Men det skattepliktiga området har också en starkt schablonmässig avgränsning för stora delar av getts reklamen, vilket i sig medför en väsentlig förenkling.

Vi föreslår - mot av men också med bakgrund förenklingskravet hänsyn till det grundläggande kravet om konkurrensneutralitet - att de som skall beskattas i fortsättningen reklamslag skall vara:

annonser direktreklam databasreklam sponsringsreklam övrig reklam

sådana schematiska definitioner, som tidigare bara använts i fråga om annonser och som i princip avser för reklammeddelanden m.m. upplåtna utrymmen skall - med de särskilda utde föranleder formningar som olika reklamslagen enligt förslaget även gälla direktreklamen, databasreklamen och Beskattningsunderlaget kommer i princip sponsringsreklamen. att vara ersättningen för det utrymme som upplåtits för annons eller reklam som inte huvudsakligen sprids i utlandet.

Genom förslaget kommer offentliggörande, spridning och återav reklam mot vederlag alltid att vara skattepliktig givande om den inte omfattas av särskilda undantagsföreskrifter.

SOU

1988:]

DE OLIKA REKLAMSLAGEN

Den schablonmässiga avgränsningen av skattepliktig annons, direktreklam, databasreklam och sponsringsreklam medför undantagsvis att viss reklam förblir obeskattad liksom i undantagsfall att ett meddelande som inte innehåller reklam träffas av reklamskatt. Sådana schematiska avgränsningar av skatteplikten har emellertid av skäl som nämnts ansetts nödvändiga.

Annonserna

Annonsdefinitionen har alltsedan annonsbeskattningen infördes år 1971 varit ytterst schematisk. Med annons avses dels upplâtet utrymme i tryckt skrift, dels utrymme i sådan skrift som används för utgivarens egen reklam. Denna definition medför enligt vissa beräkningar att omkring en femtedel av annonsskatten härrör från annat än reklam, såsom familjeannonser, myndigheters kungöranden m.m. Det förhållandet att annonsbeskattningen trots detta har fungerat utan större problem ger vid handen att liknande avgränsningar bör kunna fungera för flera reklamslag.

Annonsdefinitionen ändras enligt förslaget på två sätt. För det första slopas kravet på att utrymme skall vara upplåtet trycksak. Framställningssättet skall i fortsättningen inte någon roll för frågan om annonsbeskattningen och inte spela heller för beskattningen av något annat reklamslag. Däremot skall annonsbeskattningen endast ske av utrymme som upplåtits i periodiska publikationer, dvs. publikationer som utkommer minst fyra gånger om året. Härigenom bortfaller bl.a. annonsbeskattningen av vissa abonnentuppgifter i telefonkatalogens abonnentdel, de s.k. vita sidorna. Upplåtet utrymme i annat än periodisk publikation beskattas endast om det används för reklammeddelande.

För det andra begränsas annonsbeskattningen till att avse upplåtet utrymme. Utrymme som används för egenreklam utgör således inte annons.

Direktreklam

Den mest ingripande förändringen enligt förslaget är att beskattningen av reklamtrycksaker i framställningsledet helt upphör och ersätts med en beskattning i distributionsledet av direktreklamen.

Den skattepliktiga direktreklamen avgränsas schematiskt som försändelser med identiska meddelanden som massdistribueras direkt till mottagarna. Undantagna från skatteplikt är försändelser från staten, kommuner och ideella föreningar.

Skatteplikt föreligger inte heller för regelbundna utsändningar av böcker, tidningar, grammofonskivor o.d.

De försändelser som skatteplikten avses träffa är, med de speciella undantag som angetts, alla oadresserade försändelser och alla postens massbrev. Undersökningar visar att så gott som alla oadresserade försändelser och en mycket stor andel av massbreven innehåller reklam. De reklamfria försändelser som förekommer - främst bland massbrev - kan i allt väsentligt hänföras till de speciella undantagen.

Underlaget för beskattningen föreslås bli vederlaget för själva distributionen, dvs. för postens del portot. I den mån ett distributionsföretag tillhandahåller andra till distributionen hänförliga tjänster, såsom packning eller adressering, skall även vederlaget för dessa ingå i beskattningsunderlaget.

Ytterligare ett slag av direktreklam förtjänar att nämnas här och det är den tidningsdistribuerade direktreklamen. Denna

i sou 1988: 17

utgörs av reklambroschyrer, annonsblad o.d. som bladas in i eller packas tillsammans med en tidning. Denna reklam kommer enligt förslaget att endast beskattas som direktreklam och inte dubbelbeskattas som enligt reklamskattelagen.

Databasreklamen

Reklam i databaser beskattas inte enligt nu gällande regler om den inte exponeras på allmän plats. Förslaget innebär att sådan reklam skall beskattas och avgränsar det skattepliktiga området enligt en schablon som delvis liknar den som gäller för direktreklam.

Skatteplikt skall således föreligga för meddelande i mot vederlag upplåtet utrymme i databas som är ansluten till videotexsystem eller liknande om envar, utan särskild kostnad, kan få åtkomst till meddelandet. Skatteplikt skall dock inte föreligga om utrymme är upplåtet åt staten, kommunerna eller ideella föreningar. Undantag från skatteplikt föreslås också för uppgifter om taxor, tariffer och avgifter samt för tidtabeller för allmänna kommunikationer; inte heller abonnentregisteruppgifter i den databaserade telefonkatalogen föreslås bli skattepliktiga.

Genom kravet på att utrymmet skall ha upplåtits mot vederlag kommer skatten inte att träffa sådan databasinformation som nyheter, börsnoteringar, väderleksrapporter o.d. Genom kravet på att meddelandet skall vara tillgängligt för envar kan t.ex. och andra - att företag genom begränsa tillgängligheten för viss information till anställda e.d. - undanta den informationen från det skattepliktiga området.

Sponsringsreklamen

Även sponsringsreklamen, som idag endast beskattas m den är hänförlig till någon traditionell reklamtyp såsom tröjreklam, affischreklam, annons e.d., skall enligt förslaget avgränsas schablonmässigt. Med skattepliktig sponsringsreklam skall således avses allt som enligt ett sponsringsavtal åligger den sponsrade och beskattningsvärdet skall i enlighet härmed utgöras av hela sponsringssumman eller annan ersättning som utgår enligt avtalet.

skattepliktig sponsringsreklam skall dock begränsas till att avse reklam enligt sponsringsavtal mellan sponsorer som är näringsidkare och mottagare som bedriver idrottslig eller kulturell verksamhet. Genom den höjda redovisningsgränsen, 200 000 kr., för ideella föreningar kommer s.k. lokal sponsring normalt inte att träffas av beskattningen.

Ovrig reklam

Utöver de nämnda schablonmässigt avgränsade skattepliktiga reklamslagen föreslås att all reklam i upplåtet utrymme skall beskattas.

Förslaget innebär alltså att reklam i TV, på skyltar och affischer, i reklambroschyrer och på biografer skall beskattas om utrymme upplåtits för reklamen mot vederlag. Radiooch med reklam riktad mot Sverige föreslås i

TV-sändningar

huvudsak bli beskattade till den del vederlaget svarar mot den svenska publikandelen. Egenreklam, dvs. reklam för den egna verksamheten, på utrymme som man själv äger eller disponerar för annat än reklamändamål skall således liksom gäller för andra reklamslag inte beskattas. Härigenom undviks åtskilliga beräkningar av och tvister om skäligt beskattningsvärde.

FÖRFARANDET

I om förfarandet föreslår vi som nämnts att för fråga gränsen höjs till 60 000 kr. med undantag för redovisningsskyldighet ideella för vilka en frigräns om 200 000 kr. föreningar, föreslås medför en betydande reduktion av gälla. Förslaget antalet men endast ett begränsat skatredovisningsskyldiga, tebortfall.

Genom med de redovisningsgränserna anser vi förslaget höjda att reklambeskattningen i princip kommer i allt väsentligt att träffa endast affärsmässiga verksamhet med näringsidkares av reklam. S.k. lokal sponsring kommer normalt inte spridning att träffas av beskattningen.

I föreslås förfarandet så långt möjligt anpassas till övrigt den allmänna förfarandelagen för punktskatterna, lagen om och Således ersätts den punktskatter prisregleringsavgifter. nuvarande till pressen av en del av annons- Ä återbetalningen skatten av en rätt till avdrag vid redovisningen med motsvarande belopp.

Genom att ersätts av en skatt på reklamtrycksaksbeskattningen distributionen av direktreklam bortfaller behovet av särskilda för reklamskattepliktiga varor som införs till å regler landet. Tullens verksamhet i fråga om reklamskatten kommer därför att upphöra.

Utländska som kan förekomma i fråga om framför skattskyldiga, allt TV-reklam eller viss reklam vid idrottsevenemang, skall utse en av RSV godkänd representant som enligt förslaget svarar för skatter för sig här i riket såsom redan idag gäller i fråga om mervärdeskatten.

Genom att reklamtrycksaksbeskattningen upphör försvinner vidare behovet av av alla trycksaker hos tryckearkivering

1988:17

rierna. Någon motsvarande arkivering föreslås inte heller hos andra skattskyldiga.

EFFEKTER AV FÖRSLAGET

Reklamskatteintäkterna kommer att utgå på en delvis förändrad och en breddad bas. Förändringen avser främst att reklamtrycksaksbeskattningen byts ut mot beskattning av direktrek- Den breddade basen de - videolam. gäller nya reklamslagen tex, TV och sponsring. Beskattningen beräknas med oförändrade skattesatser ge ett i stort sett oförändrat skatteutfall.

För de skattskyldiga innebär förslaget avsevärda förenklingar. Antalet skattskyldiga minskar från 3 900 till omkring 1 350, eller med ungefärligen 2 550. Minskningen avser i första hand tryckerierna och de små föreningarna, vilka båda Ä I har ett betungande arbete med reklambeskattningen. Kostnaderna för det arbete som fått läggas ned på beskattningen främst av de många tryckerierna kan uppskattas till ansenliga belopp. Nytillkommande skattskyldiga beräknas till 150. Importörernas arbete med redovisning m.m. av reklamskatt till tullen bortfaller helt.

För dem som blir skattskyldiga enligt förslaget torde regeltillämpningen bli enklare än vad som är fallet med reklamskattelagen och deras arbete med skatten kan bedömas bli tämligen lätthanterligt.

För myndigheterna medför förslaget avsevärda administrativa fördelar. Tullens hantering av reklamskatten upphör. RSVs resurser för kan - med till en reklambeskattningen hänsyn stor reducering av antalet skattskyldiga, enklare materiella och bättre - minskas med regler kontrollmöjligheter omkring en tredjedel.

1988:17 SOU

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

E

E i E l Förslag till Reklamskattelag

2 § Härigenom föreskrivs följande

E 1 § Reklamskatt skall erläggas till staten enligt denna lag.

Skatteplikt

2 § Skatteplikt föreligger enligt vad som närmare framgår av p 3-ll §§ för annonser, direktreklam, databasreklam, spons- § ringsreklam och övrig reklam, som offentliggörs, sprids eller återges helt eller delvis inom landet, om vederlag utgår.

Skatteplikt föreligger inte när offentliggörandet, spridningen eller återgivningen huvudsakligen sker utomlands. För reklam i annat radio- eller TV-program än som avses i 11 § 1 eller 2 föreligger dock alltid skatteplikt, om reklamen är särskilt riktad mot Sverige eller mot Sverige tillsammans med annat nordiskt land.

9 Annonser

3 § Skatteplikt för annons föreligger för utrymme som har upplåtits i periodisk publikation.

Med publikation förstås i denna lag publikation som periodisk utkommer med minst fyra nummer per år och som inte är program, katalog eller liknande. Har utgivningen av en publikation påbörjats eller avslutats under beskattningsåret, skall dock utgivningtidens längd och utgivningsplanen beaktas.

Skatteplikt föreligger inte för annons i periodisk pubê_§ likation som väsentligen framstår som organ för sammanslutning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhetsfrämjande, politiskt, miljövårdande, idrottsligt eller försvarsfrämjande ändamål eller att företräda handikappade eller arbetshindrade medlemmar.

Direktreklam

5 § Skatteplikt för direktreklam föreligger för försändelser med identiska meddelanden som massdistribueras direkt till mottagarna.

Meddelanden anses identiska även om namn, personnummer och liknande uppgifter anpassats till mottagarna.

6 § föreligger inte för försändelser från sta- Skatteplikt ten, kommun eller ideell förening. Med staten avses inte statens affärsdrivande verk.

Skatteplikt föreligger inte heller för försändelser med böcker, tidningar, grammofonskivor, ljudband eller videogram från avsändare som regelbundet låter massdistribuera sådana försändelser, om avsändaren för distributören uppvisar ett 5 sådant bevis som avses i 30 §.

Vid bedömningen av om någon regelbundet avlämnar försändelser, som avses i andra stycket, för distribution skall vad som föreskrivits i 3 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Databasreklam

Skatteplikt för databasreklam föreligger för meddelande Z_§ i upplåtet utrymme i databas som är ansluten till videotexsystem om envar utan särskild kostnad kan få åtkomst till meddelandet. Med videotexsystem jämställs andra datakommunikationssystem som är allmänt tillgängliga för abonnemang.

8 § Skatteplikt föreligger inte för utrymme som är upplåtet till staten, kommun eller ideell förening. Med staten avses inte statens affärsdrivande verk.

Skatteplikt föreligger inte heller för abonnentregisteruppgifter i databaserad telefonkatalog eller för meddelande som uteslutande innehåller uppgifter om taxor, tariffer, avgifter eller tidtabeller för allmänna kommunikationer.

sponsringsreklam

Har ett avtal ingåtts mellan en näringsidkare (sponsor)

V 2_Å

och någon som bedriver idrottslig eller kulturell verksamhet Å A (den sponsrade), föreligger skatteplikt för sponsringsreklam för vad som åligger den sponsrade enligt avtalet, om detta innebär att den sponsrade med sitt namn, sin bild, sin verky samhet eller sin person skall bidra till marknadsföringen av : sponsorns verksamhet.

Övrig reklam

10 § Skatteplikt för övrig reklam föreligger för annat meddelande i upplåtet utrymme än som avses i 3-9 §§: om det utgör reklam.

Med reklam avses meddelande som syftar till att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.

Till övrig reklam räknas bland annat reklam i broschyrer, radio, TV, film, videogram, ljudband eller skyltskåp och på fasta skyltar, affischer, kläder och annan utrustning.

ll § Skatteplikt föreligger inte för 1. reklam i radio- eller TV-program som sänds med stöd av tillstånd enligt radiolagen (1966:755), närradiolagen (1982: 459) eller lagen (1981:508) om radiotidningar, 2. reklam i radio- eller TV-program som enligt lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar sänds med stöd av tillstånd enligt 7 § till egensändningar eller enligt 8 § till upplåtelse av kanaler åt andra för egensändningar,

3. reklam på fasta skyltar, om skyltplatsen upplåts genom

avtal som är gemensamt för skyltplatsen och lokalen för den verksamhet som reklamen avser samt avtalad hyra till övervägande del kan antas avse lokalen, 4. övrig reklam, som inte avses under 3, om den förekommer i eller utanför lokal, trafikmedel eller liknande där det med reklamen avsedda företaget bedriver Verksamhet eller där i reklamen avsedda varor eller tjänster tillhandahålls, 5. reklam som återges på mässor och utställningar och 6. övrig reklam om den förekommer i direktdistribuerad försändelse eller i databas.

skattskyldighet

12 § skattskyldig är 1. för annonser, databasreklam och övrig reklam den som uppbär vederlag för det upplåtna utrymmet, 2. för direktreklam den som med reklamköparen träffat avtal om distributionen till de slutliga mottagarna, 3. för sponsringsreklam den sponsrade.

Med reklamköpare avses i första stycket den för vars räkning direktreklamen sprids.

OU 1988:17

Har innehavare av periodisk publikation träffat avtal med annan om rätt för denne att upplåta utrymme i publikationen för skattepliktig annons och uppbära härför är vederlaget endast den sistnämnde skattskyldig. Motsvarande gäller i fråga om direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig reklam.

13 § skattskyldighet inträder när 1. annons offentliggörs, 2. direktreklam tas emot för distribution, 3. databasreklam och övrig reklam sprids eller återges,

i

4. sponringsreklam betalas. s s Om den skattskyldige får betalt innan något inträffar som avses i första stycket 1-3, inträder skattskyldighet för det uppburna beloppet genast.

skattesats

14 § Skatten utgår för annons i allmän nyhetstidning med 4 procent av beskattningsvärdet.

Som allmän nyhetstidning anses periodisk publikation av dagspresskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka och som inte utgör annonsblad.

Med annonsblad avses periodisk publikation som innehåller annonser och som till övervägande del tillhandahålls gratis eller till pris som avsevärt understiger vad som är skäligt.

l§_§ Skatten för skattepliktig annons i annan periodisk pub-

likation än allmän nyhetstidning samt för skattepliktig direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig reklam utgår med ll procent av beskattningsvärdet.

Beskattningsvärde

16 § Beskattningsvärdet utgörs av vederlaget, om annat inte föreskrivs i 17 eller 18 §. Reklamskatt eller annan statlig skatt eller avgift räknas inte in i beskattningsvärdet.

Om skattskyldig, som enligt de grunder som anges i kom-

l1_Å

(1928:370) inte anses bosatt i riket eller munalskattelagen saknar fast driftställe här, har offentliggjort, spritt eller skattepliktig annons, direktreklam, databasreklam, återgett eller övrig reklam såväl inom som utom lansponsringsreklam skall avse endast vad som av vederladet, beskattningsvärdet get belöper på prestationer inom landet.

För reklam i radio- och TV-program, som är avskattepliktig sedda att tas emot även i andra länder än Sverige, skall bestämmas till den andel av vederlaget som beskattningsvärdet mot den svenska andelen av samtliga hushåll som kan ta svarar emot Är reklamen i ett radio- eller TV-program på programmet. sätt som i 2 § andra andra meningen särskilt sägs stycket riktad mot tillsammans med annat nordiskt land skall Sverige motsvarande sätt fördelas endast dock beskattningsvärdet på mellan dessa länder.

18 Om vidareupplåtelse enligt 12 § tredje stycket har § får inte bestämmas till lägre beskett, beskattningsvärdet än det som den skattskyldige har erlagt för den rätt som lopp han förvärvat.

19 av den ersättning som enligt avtal § Vederlaget utgörs till den Förmedlingsprovision och skall utgå skattskyldige. andra än villkorliga rabatter skall inte ingå i vederlaget.

vederlag för skattepliktiga och andra presta- Utgår gemensamt får den del av som anses belöpa på den tioner, vederlaget skattepliktiga prestationen inte understiga skäligt vederlag för denna vederlag bestäms enligt de prestation. skäligt

grunder som föreskrivs i kommunalskattelagen (1928:370) för ortens pris .

Om skattskyldighet för direktreklam enligt 30 § andra stycket har uppkommit för avsändaren, utgörs beskattningsvärdet av belopp som svarar mot skäligt vederlag.

Avdrag å ? E Om en

2 gg_§ försändelse, sm distribueras som direktreklam,

å till huvudsaklig del innehåller utrymme som reklamköparen 5 upplåtit för annonser och övrig reklam, får han från bruttobeloppet av redovisad skatt på annonserna och den övriga reklamen i försändelsen göra avdrag med ett belopp som svarar mot skatten på direktreklamen för samma försändelse.

Från ett redovisat av skatt för annonser i

gl_§ bruttobelopp

självständig periodisk publikation, som inte utgör annonsblad, får avdrag vid redovisningen göras med ett belopp som svarar mot bruttobeloppet, om inte annat framgår av andra eller tredje stycket. Avdraget får_dock för helt beskattningsår inte överstiga ett belopp som svarar not skatten på ett beskattningsvärde om högst 1. 12 miljoner kronor för annonser i dagspress 2. 6 miljoner kronor för annonser i andra periodiska publikationer än dagspress.

Om skatt på annonser i självständig periodisk publikation redovisas för kortare tid än ett beskattningsår, skall storleken av det i första stycket angivna avdraget jämkas med hänsyn till redovisningstidens längd.

Har självständig periodisk publikation kommit ut endast en del av ett beskttningsår, får avdrag göras med så stor del av det i första stycket angivna bruttobeloppet av skatt för ett

helt beskattningsår, som utgivningstiden utgör av beskatt-

ningsâret.

att i efterhand återbäring, bonus

g2_§ Om skyldighet utge

eller annan förmån, som inte utgör villkorlig rabatt, har till av en prestation, som har uppkommit följd skattepliktig beskattats en redovisningsperiod, får den skattskyltidigare från skattens bruttobelopp för vad som av dige göra avdrag den erlagda skatten belöpt på förmånen. Avdraget tidigare skall den redovisningsperiod då förmånen utges. göras

Vad som i första motsvarande tillämpning i

sägs stycket äger

om förlust som på en fordran, som vid en fråga uppkommit legat till grund vid beräkningen tidigare redovisningsperiod av skatt.

Har andra stycket gjorts för förlust på fordran avdrag enligt och betalas därefter helt eller delvis, skall ett fordringen som mot betalningen tas upp till beskattning.

belopp svarar

23 Kan för en redovisningsperiod inte tillgo- § skattskyldig fullt 21 eller 22 §, får avdrag för dogöra sig avdrag enligt den icke delen av avdraget göras vid senare redoutnyttjade visningsperiod under samma beskattningsår.

Redovisning

24 Redovisningsskyldighet föreligger utom i fall, som § i andra eller stycket, om det sammanlagda beanges tredje för en skattskyldig under ett beskattningsår skattningsvärdet överstiger 60 000 kronor.

För ideella föreningar föreligger redovisningsskyldighet endast om för ett beskattningsår överstibeskattningsvärdet ger 200 000 kronor.

OU 1988: 17

Är ett beskattningsår längre eller kortare än tolv månader, skall det som angivits i första och andra stycket ombelopp räknas i motsvarande mån.

Överstiger det sammanlagda beskattningsvärdet i ett

g§_å

enkelt bolag 60 000 kronor, är varje delägare redovisningsskyldig för den del av beskattningsvärdet som faller på hans andel. Motsvarande gäller om närstående bedriver reklamskattepliktig verksamhet, som de redovisar som flera verksamheter, och det med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet och de skattskyldigas ekonomiska och personliga förhållanden får anses att verksamheten och redovisningen av denna uppenbart fördelats på flera för att den helt eller delvis skall undgå E . z beskattning.

Med närstående avses den som enligt 35 § l a mom. sista stycket kommunalskattelagen (1928:370) är att anse som närstående till i fåmansföretag. företagsledare

26 § Skattskyldiga, som är redovisningsskyldiga, skall vara registrerade hos riksskatteverket. å

Beslut att redovisningsskyldighet inte längre skall föreligga meddelas av riksskatteverket när det kan antas att det sam- _ ; beskattningsvärdet för beskattningsår varaktigt inte manlagda kommer att uppgå till belopp som enligt 24 § medför redovis- _

i

ningsskyldighet för den skattskyldige.

Om det fastställda sammanlagda beskattningsvärdet för ett beskattningsår understiger belopp som medför redovisningsför den skattskyldige, skall riksskatteverket till skyldighet den skattskyldige återbetala den skatt som denne inbetalt under beskattningsåret.

27 § Om inte riksskatteverket med stöd av 2 kap. 3 § tredje stycket lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter har beslutat annat, omfattar en redovisningsperiod

sou

1988:11

två kalendermånader räknat från kalenderårets början. För skattskyldig, som för närmast föregående beskattningsår har redovisat eller skulle ha redovisat reklamskatt med minst 300 000 kronor, skall redovisningsperioden dock vara en kalendermånad.

Övrigt

Föreligger skattskyldighet för utländsk företagare som

g§_§

inte är bosatt eller inte stadigvarande Vistas här i landet eller, om fråga är om juridisk person, inte har fast driftställe här i landet, skall företagaren företrädas av en av riksskatteverket godkänd representant.

Representanten skall enligt fullmakt av den utländske företagaren som ombud för denne svara för redovisningen av reklamskatt och i övrigt företräda den utländske företagaren i frågor som gäller skatten. Underlag för kontroll av skatteredovisningen skall finnas tillgängligt hos representanten.

29 § Delägare i enkelt bolag är skattskyldig i förhållande till sin andel i bolaget. I fråga om kommanditbolag eller annat handelsbolag är bolaget skattskyldigt.

Om skattskyldig har avlidit, är dödsboet skattskyldigt. Har skattskyldig försatts i konkurs, är konkursboet skattskyldigt.

30 § Om någon har anmält hos riksskatteverket att han regelbundet för massdistribution avlämnar försändelser, som avses i 6 § andra stycket, kan han erhålla bevis om detta av ver- å I ket. Anmälan skall avfattas på blankett enligt formulär som fastställts av riksskatteverket.

för direktreklam övergår på avsändaren, om Skattskyldigheten han misslett distributören i fråga om skatteplikten för för-

1988:17 SOU

sändelsen genom att förete bevis, som sägs i första stycket, vilket är utfärdat för annan, eller genom att felaktigt uppge att försändelsen innehåller böcker, tidningar, grammofonskivor, ljudband eller videogram eller att den är från staten, kommun eller ideell förening.

I fall som sägs i andra stycket föreligger redovisningsskyldighet för avsändaren oavsett att det sammanlagda beskattningsvärdet inte uppgår till belopp som anges i 24 §.

E

i §l_§ Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen

om och

E

(1984:151) punktskatter prisregleringsavgifter. E

3 Bestämmelserna i 3 kap. 5 § nämnda lag om kontroll hos annan

E än skattskyldig skall tillämpas beträffande varje näringsid-

kare här i landet för vars räkning skattepliktig prestation enligt denna lag sker. Vidare skall bestämmelserna i 8 kap. samma lag om besvär över beskattningsmyndighetens skattebeá slut gälla i tillämpliga delar i fråga om överklagande av . beslut om bevis som avses i 30 §.

Denna lag träder i kraft den l januari 1989 då lagen (1972: 266) om skatt på annonser och reklam upphör att gälla. Bestämmelserna i den gamla lagen om beskattning av reklamtrycksaker skall dock inte tillämpas efter den 31 oktober 1988.

Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om skatt för vilken deklaration skulle ha avlämnats före ikraftträdandet.

Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt 1. (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda lagen förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift, lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt, lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt, lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt, lagen (1986:1225) om förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, undertillfällig stödsföreningar och pensionsstiftelser, 2. (1928:376) om 2. lagen (1928:376) om lagen skatt på lotterivinster, skatt på lotterivinster, (1941:251) om särskild lagen (1941:251) om särskild lagen varuskatt, lagen (1957:262) varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, (1961:372) om bensinskatt, (1961:394) om tobaks- lagen (1961:394) om tobakslagen skatt, stämpelskattelagen skatt, stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1968:430) (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt, om mervärdeskatt, reklamskatlagen (1972:266) om skatt på annon- telagen (1988:000), lagen ser och reklam, lagen (1972: (1972:820) om skatt på spel, 820) om skatt på spel, lagen lagen (1973:37) om avgift på

OU 1988:17

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

(1973:37) om avgift på vissa vissa dryckesförpackningar, dryckesförpackningar, vägtra- vägtrafikskattelagen (1973: fikskattelagen (1973:601), 601), lagen (1973:1216) om lagen (1973:1216) om särskild särskild skatt för oljeproskatt för oljeprodukter och dukter och kol, bilskrotkol, bilskrotningslagen ningslagen (1975:343), lagen (1975:343), lagen (1976:338) (1976:338) om vägtrafikskatt om vägtrafikskatt på vissa på vissa fordon, som icke är fordon, som icke är registre- registrerade i riket, lagen rade i riket, lagen (1977: (1977: 306) om dryckesskatt, 306) om dryckesskatt, lagen lagen (1978:69) om försälj- (1978:69) om försäljnings- ningsskatt på notorfordon, skatt på motorfordon, lagen lagen (1978:144) om skatt på (1978:144) om skatt på vissa vissa resor, lagen (1982:691) resor, lagen (1982:691) om om skatt på vissa kassettskatt på vissa kassettband, band, lagen (1982:1200) om lagen (1982:1200) om skatt på skatt på videobandspelare, videobandspelare, lagen lagen (1982:1201) om skatt på (1982:1201) om skatt på viss viss elektrisk kraft, lagen elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på om- (1983:1053) om skatt på om- sättning av vissa värdepapsättning av vissa värdepap- per, lagen (1983:1104) om per, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk, kraft från kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisalagen (1984:351) om totalisa- torskatt, lagen (1984:355) om torskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesförskatt på vissa dryckesför- packningar, lagen (1984:404) packningar, lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivom stämpelskatt vid inskriv- ningsmyndigheter, lagen ningsmyndigheter, lagen (1984:405) om stämpelskatt på (1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (1984:409) om aktier, lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel, lagen avgift på gödselmedel, lagen (1984:410) om avgift på be- (1984:410) om avgift på be- kämpningsmedel, lagen (1984:

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

(1984: 852) om lagerskatt på viss kämpningsmedel, lagen 852) om lagerskatt på viss bensin, bensin, 3. lagen (1981:691) om socialavgifter. även skatt, kvarstående skatt och Lagen gäller preliminär tillkommande skatt som avses i uppbördslagen (1953:272). inte om skatten eller avgiften fastställs Lagen tillämpas eller i den som gäller för tull och inte uppbärs ordning heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.

Denna träder i kraft den l januari 1989. lag

U 1988:17

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lzdelse

Förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran på 1. skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördslagen (1953:272), samt skatt enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, lagen (1958:295) om sjömansskatt, kupongskattelagen (1970: 624), lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt och lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser, 2. skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 3. skatt eller avgift en- 3. skatt eller avgift enligt lagen (1928:376) om ligt lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaks- lagen (1961:394) om tobaksskatt, stämpelskattelagen skatt, stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1972:266) (1964:308), reklamskattelagen om skatt på annonser och (1988:000), lagen (1972:820) reklam, lagen (1972:820) om om skatt på spel, lagen skatt på spel, lagen (1973: (l973:37) om avgift på vissa 37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

lagen (1973:1216) om särskild skatt dryckesförpackningar, (1973:1216) om särskild skatt för oljeprodukter och kol, för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975: (1975: 343), lagen (1977:306) om bilskrotningslagen 343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) (1978:69) om försäljningsskatt på nodryckesskatt, lagen om försäljningsskatt på mo- torfordon, lagen (1978:144) torfordon, lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på (1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen lagen vissa kassettband, lagen (1982:1200) om skatt på vi- (1982:1200) om skatt på vi- deobandspelare, lagen (1982: (1982: 1201) om skatt på viss elektdeobandspelare, lagen 1201) om skatt på viss elekt- risk kraft, lagen (1983:1053) risk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av om skatt på omsättning av vissa värdepapper, lagen vissa lagen (1983:1104) om särskild skatt värdepapper, (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen (1984: kärnkraftverk, lagen (1984: 351) om totalisatorskatt, 351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt på (1984:355) om skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen vissa lagen (1984:404) om stämpeldryckesförpackningar, (1984:404) om stämpel- skatt vid inskrivningsmyndiglagen skatt vid heter, lagen (1984:405) om inskrivningsmyndigheter, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen aktier, lagen (1984:410) om avgift på bestämpelskatt på om på be- kämpningsmedel samt lagen (1984:410) avgift samt lagen (1984:852) om lagerskatt på kämpningsmedel (1984:852) om lagerskatt på viss bensin, viss bensin, 4. skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) samt lagen (1976:339) om saluvagnsskatt, 5. tull och särskild avgift enligt 39 § tullagen (1973: samt lagen (1968:361) om avgift vid inför- 670) avgift enligt sel av vissa bakverk,

OU 1988:17

Nuvarande lzdelse Föreslagen lzdelse

6. avgift enligt lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område och lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel, 7. avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala fordringen och ej heller skatte- eller avgiftstillägg odh förseningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Förslag till om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och Lag prisregleringsavgifter

föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om Härigenom och att 1 kap. 1 §, 2 punktskatter prisregleringsavgifter 3 § och 6 kap. 1 § skall ha följande lydelse. kap.

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

1 kap. 1 §

Denna för skatter och avgifter som tas ut enlag gäller ligt 1. (1928:376) om l. lagen (1928:376) om lagen skatt på lotterivinster, skatt på lotterivinster, (1941:251) om särskild lagen (1941:251) om särskild lagen varuskatt, lagen (1957:262) varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, (1961:372) om bensinskatt, (1961:394) om tobaks- lagen (1961:394) om tobakslagen skatt, lagen (1972:266) om skatt, reklamskattelagen skatt på annonser och reklam, (1988:000), lagen (1972:820) lagen (1972:820) om skatt på om skatt på spel, lagen (1973:37) om (1973:37) om avgift på vissa spel, lagen avgift på vissa dryckesför- dryckesförpackningar, lagen (1973:1216) (1973:1216) om särskild avpackningar, lagen om särskild för olje- gift för oljeprodukter och avgift produkter och kol, bilskrot- kol, bilskrotningslagen ningslagen (1975:343), lagen (1975:343), lagen (1977:306) (1977:306) om dryckesskatt, om dryckesskatt, lagen lagen (1978:69) om försälj- (1978:69) om försäljningsningsskatt på motorfordon, skatt på motorfordon, lagen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagen (1978:144) om skatt på (1978:144) om skatt på vissa vissa resor, lagen (1982:691) resor, lagen (1982:691) om om skatt på vissa kassett- skatt på vissa kassettband, band, lagen (1982:1200) om lagen (1982:1200) om skatt på skatt på videobandspelare, videobandspelare, lagen lagen (1982:1201) om skatt på (1982:1201) om skatt på viss viss elektrisk kraft, lagen elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på om- (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värdepap- sättning av vissa värdepapper, lagen (1983:1104) om per, lagen (1983:1104) om särskild avgift för elektrisk särskild avgift för elektrisk kraft från kärnkraftverk, kraft från kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisa- lagen (1984:351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om torskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesför- skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen (1984:405) packningar, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, om stämpelskatt på aktier, lagen (1984:410) om avgift på lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel, bekämpningsmedel, 2. lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område, lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel. Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

2 kap

För skatt enligt författ- För skatt enligt författningarna i kap. 1 första ningarna i kap. 1 första stycket 1 är kalendermånad stycket 1 är kalendermånad redovisningsperiod. Särskilda redovisningsperiod. Särskilda bestämmelser gäller i fråga bestämmelser gäller i fråga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om skatt enligt (1979: om skatt enligt reklamskattelagen 266) om skatt på annonser och lagen (1988:000) lagen reklam, lagen (1979:820) om (1979:820) om skatt på spel, skatt på spel, lagen (1982: lagen (1982:691) om skatt på 691) om skatt på vissa vissa kasettband och lagen kasettband och (1983: (1983:1053) om skatt på omlagen l053) om skatt på omsättning sättning av vissa värdepapav vissa värdepapper. per. För enligt författningarna i l kap. l § första avgifter stycket 2 är kalendermånad redovisningsperiod om statens jordbruksnämnd inte föreskriver något annat. eller den myndighet som regeringen bestämmer får Regeringen för sådana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett helt beskattningsår. Beskattningsmyndigheten får meddela föreskrifter om redovisningsperiod för fall då den skattskyldige har försatts i konkurs.

6 kap. 1§

Beskattningsmyndigheten får, efter ansökan av den som är skattskyldig eller avser att bedriva verksamhet eller vidta åtgärd som kan medföra skyldighet att betala skatt, meddela förhandsbesked i frågor som rör beskattningen, om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. I fråga om skatteplikt för trycksak enligt lagen (1979: 266) om skatt på annon ser

:och reklam kan förhandsbesked

också meddelas efter ansökan av den som avser att beställa en trycksak av en skattskyldig.

OU 1988:17

Nuvarande lxdelse Föreslagen lxdelse

I frågor som rör beskattning enligt lagen (1957:2623) om allmän energiskatt kan förhandsbesked meddelas även efter ansökan av den om i större omfattning förbrukar eller avser att förbruka elektrisk kraft eller bränslen. Ärenden hos riksskatteverket om förhandsbesked enligt denna lag skall avgöras av den särskilda nämnd som anges i 19 § taxeringslagen (1956:623).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lsou 1988:17

I INLEDNING

e» w

›,-y4-nur1-n›-W*A.

l DIREKTIV M.M.

.r m, 1.1 Utredningens uggdrag

Vid regeringssammanträde den 3 april 1986 utfärdades direktiv

för reklamskatteutredningen (Dir 1986:11). Chefen för finansdepartementet, statrådet Feldt, anförde därvid:

Beskattningen av reklamen är utformad med utgångspunkt i de förhållanden som rådde när lagen infördes. Visserligen har lagen ändrats flera gånger men den grundläggande avgränsning av beskattningsområdet som gjordes från början gäller fortfarande. Detta innebär bl.a. att nya medier som under årens lopp kommit att utnyttjas för att offentliggöra reklam inte uttryckligen omfattas av reklamskattelagen. I vissa fall leder detta till att reklam inte beskattas och i andra fall till att osäkerhet råder i beskattningsfrågan.

En bärande tanke bakom reklamskattelagens utformning har varit att skatten, så långt det är möjligt och lämpligt, skall ha en generell utformning. Konkurrensen mellan olika typer av reklammedier skall störas så litet som möjligt av reklamskatten. Den tekniska utvecklingen och utvecklingen inom massmedieområdet har gjort att detta inte längre helt och hållet uppnås.

På senare år har en mycket snabb teknisk utveckling ägt rum i fråga om framför allt elektronisk kommunikation. Den nya tekniken har visat sig väl lämpad för reklam. Genm lagens utformning faller emellertid en stor del av denna reklam utanför beskattningen.

Ett område som är av särskilt intresse är reklaminslag i radio- och TV-sändningar.

Bestämmelser om ljudradio- och TV-verksamhet i Sverige finns i radiolagen (1966:755) och lagen (1985:677) om lokala kabel-

(omtryckt 1985:1056). I radiolagen definieras sändningar olika som används i all radiorättslig lagstiftning. I begrepp skillnad mellan å ena sidan radiosändningar och lagen görs som är avsedda att tas emot direkt av allmäntrådsändningar heten (rundradiosändningar) och å andra sidan övriga sänd-

ningar.

Trådsända radio- och TV-sändningar har fått ett kraftigt

under senare tid. Sådana sändningar kan förekomma uppsving enbart inom t.ex. ett varuhus eller ett hotell. De kan emel-

lertid också vara avsedda för offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster eller vända sig till bostäder.

Tillkomsten av kommunikationssatelliter som förmedlar TV-

har lett till en snabb utbyggnad av kabelnät för program av sådana sändningar till bostäder. spridning

om lokala kabelsändningar krävs, med vissa Enligt lagen tillstånd för s.k. lokala kabelsändningar, dvs. undantag, trådsändningar av radioprogram i lokala rundradiosändningar.

har föreslagit bl.a. I prop. 1985/86:109 regeringen nyligen att tillstånd inte skall krävas för trådsändningar som inte

når bostäder.

Kommersiell reklam mot vederlag är inte tillåten i sändningar

av programföretagen i Sveriges Radio-koncernen. Kommersiell är inte heller tillåten i närradiosändningar eller i reklam s.k. i lokala kabelsändningar. För satellitegensändningar att fortsatt vidaresändning av en programsändningar gäller kanal från en satellit i fast trafik får förbjudas för en tid

av ett år om det i under en längre tid högst programkanalen och i omfattning har förekommit sådan kommersiell betydande reklam sm måste anses riktad särskilt till svenska konsumen-

ter.

de i 1985/86:109 föreslagna reglerna för tråd- Enligt prop. kommer det att vara tillåtet att sända kommersiell sändningar reklam i om de inte alls vänder sig till boegensändningar städer eller om de når högst 75 bostäder.

Det särskilda svårigheter att beskatta reklam i uppkommer utländska De företag som sätter samman satellitsändningar. har sitt säte i utlandet. Av dem programutbudet regelmässigt som har med reklambudskapens spridning är det befattning endast de nätinnehavare som ombesörjer vidaresändningen av

som finns i Sverige och därmed är direkt åtkomliga programmen för svensk Vidare att programmen vanli en beskattning. gäller får vidaresändas utan kostnad för nätinnehavaren, men ocksa

utan En beskattning av satellitreklamen skulle vederlag. därför fordra en annan grund för bestämning av beskattnings-

värdet än det som nu tillämpas enligt reklamskattelagen.

Riksskatteverket (RSV) fann i ett förhandsbesked som meddela-

des år 1978 att vissa reklaminslag i Sveriges Radios rund-

radiosändningar var skattepliktiga enligt 5 § 2 reklamskatte-

U 1988:17

lagen. Bestämmelsen reglerar skatteplikten för reklam som återges genom visning av film eller återgivning av ljud. I dom den 19 februari 1979 undanröjde regeringsrätten förhandsbeskedet med hänvisning till att lagen inte ägde tillämpning på reklam genom radio och TV.

Att lagen inte heller äger tillämpning på lokala utsändningar innehållande reklam via kabel fastslogs i en dom av regeringsrätten den 9 april 1985. Genom denna dom undanröjdes ett förhandsbesked enligt vilket RSV förklarat sådana sändningar till ett studentbostadsområde skattepliktiga.

RSV har i ett förhandsbesked den 2 juli 1981 förklarat att reklam i interna TV-sändningar inom ett hotell var skattepliktiga. Eftersom beslutet inte överklagats föreligger emel- E lertid inget ställningstagande från regeringsrätten i frå- 2 gan.

Den tekniska utvecklingen i fråga om telekommunikationer har även andra möjligheter till informationsspridning. som öppnat exempel kan nämnas den s.k. videotextekniken. I korthet kan denna teknik beskrivas som ett sätt att över telenätet kommunicera med datorer från vilka information hämtas eller lämnas. Den information som hämtas återges i form av text och bild på en bildskärm. Databaser som ingår i ett videotexsystem kan användas för att tillhandahålla reklambudskap. Videotextekniken har också tagits i anspråk för detta ändamål. Någon möjlighet att inom ramen för nu gällande lagstiftning beskatta detta helt nya medium torde inte finnas.

Även trycksaksbegreppet kan sägas ha blivit delvis omodernt. Framställningen av trycksaker med traditionella metoder har under senare år rönt ökande konkurrens från alster framställda med hjälp av modern kopieringsteknik (t.ex. xerografi).

I reklamskattelagen definieras som trycksak endast avtryck som framställts i tryckpress eller genom screenförfarande och med annons avses särskilt utrymme som upplåtits i trycksak. Skatt utgår därför inte för reklammeddelande som framställts i kopiator och inte heller för annonser i annonsorgan som framställts på samma sätt.

De nu angivna förhållandena kräver enligt min mening att reklamskattelagen ses över. En särskild utredare bör tillkallas för detta ändamål.

Utredningsuppdraget Utredarens bör vara att föreslå sådana ändringar av uppdrag reklamskattelagen att nya medier, som nu är eller under den närmaste framtiden kan väntas bli betydelsefulla kanaler för offentliggörande av reklam, beskattas på ett så långt möjligt likformigt och konkurrensneutralt sätt. Uppdraget bör omfatta även att anpassa lagens bestämmelser till ny teknik för fram-

SOU

1988:11

ställning av reklammeddelanden, t.ex. genom nya kopieringsförfaranden.

I enlighet med vad jag nu har sagt ingår i uppdraget att föreslå hur skatten skall tillämpas på reklam bl.a. i satellitsändningar som ingår i lokala kabelsändningar och på reklam i andra trådsändningar samt via databaser genom s.k. videotexteknik.

Det finns över hela beskattningsområdet ett starkt önskemål om förenklingar. Detta gäller även reklamskatten. Utredaren bör därför undersöka också möjligheterna till förenklingar av de nuvarande i reklamskattelagen i syfte att underreglerna lätta tillämpningen och administrationen av skatten.

Utredaren bör, i den mån det anses lämpligt. redovisa resultat av utredningsuppdraget i skilda betänkanden. Uppdraget skall vara slutfört före utgången av år 1987.

Utredaren bör så långt det är möjligt beräkna de effekter som de framlagda förslagen får på inbetalningen av skatt till statsverket. För utredarens del gäller regeringens direktiv (Dir 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Utredaren bör samråda med radiolagsutredningen (U 1985:05) i om den del av som rör reklam i radiosändfråga uppdraget ningar och trådsändningar.

1.2 Generella direktiv, framställningar

Följande generella direktiv har gällt för vårt arbete.

- Direktiv (1982:27) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående kontroll och förenklingsfrågor vid reformer på skatteområdet.

- Kommittêdirektiv (l984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Ett flertal framställningar om reklamskatten har ställts direkt till oss eller överlämnats från regeringen för beaktande eller för kännedom. Samtliga dessa har upptagits i bilaga 2. Två framställningar om lagändringar från RSV samt yttranden

över dessa har redovisats närmare i 8 kap. tillsammans med ytterligare några skrivelser.

OU 1988:17

UTREDNINGENS ARBETSSÄTT

Utredningen har haft överläggningar och kontakter med företrädare för olika delar av reklambranschen, medieföretag, intresseorganisationer, tjänstemän vid domstolar och andra - främst RSV och tullen - samt med myndigheter skattskyldiga.

En väsentlig del av utredningsuppdraget har avsett frågan om vilka nya medier och framställningssätt som kan tänkas lämpade för reklam, hur nya och ändrade kommunikationsmetoder fungerar, hur beskattning skulle kunna tänkas ske, vem som skulle vara lämplig som skattskyldig osv. För att åstadkomma ett tillfredsställande underlag för bedömningen av sådana g frågor har uppgifter inhämtats från experter på olika tek-

E

niker och distributionsformer bl.a. enligt följande:

Videotex, elektronisk post m.m.

Fil. lic. Tomas Ohlin, som var sekreterare i den statliga informationsteknologiutredningen (U 1978:12), konsulten Rune Söderström och Videotexföreningen har vid olika sammanträden redovisat sin syn på hur den elektroniska posten, videotexsystemen och övrig datakommunikation fungerar i dag och kan tänkas utvecklas i framtiden. Vi har vidare besökt videotexföretagen TDU i Örebro, Telebild i Stockholm, SMART i Solna samt en videotexkonferens, anordnad av Dataföreningen.

Vi har under hand haft upprepade kontakter med både Ohlin och Söderström samt med direktör Göran Asplund som leder det s.k.Teleguideprojektet (se avsnitt 7.1.2 och 13.1).

Trycksaksreklam, direktreklam

Representanter för postens avdelning Brev och paket, för direktreklamföretaget Direct Marketing samt för direktreklamföretagens förening, SWEDMA, har vid sammanträffanden med utredningen redovisat sin syn på olika möjligheter att reformera beskattningen av trycksaksreklamen.

Utredningen har också besökt Elanders Tryckeri i Göteborg, i och Direkt Marketing, också i Uppsala, för posten Uppsala att få en bild av dessa verksamheter.

Utredningen har vidare sammanträffat med Svenska Tidningsutgivareföreningen för att diskutera beskattningen av den tidningsdistribuerade direktreklamen.

Slutligen har utredningen haft åtskilliga underhandskontakter med såväl de nämnda som andra direktreklamdistributörer.

Sponsring

Representanter för Riksidrottsförbundet, handelskammaren i Stockholm och Industriförbundets arbetsgrupp för kulturspons- - den s.k. - har i sammanträden ring Londongruppen deltagit med utredningen och har dessutom underhand lämnat åtskillig information om såväl idrotts- som kultursponsring. Utredningen har också haft kontakt med en större sponsringsförmedlare, Projekthuset.

U 1988:17

t å m.m. TV-reklam r i Utredningen har haft tämligen omfattande kontakter med radio-

i

lagsutredningen. Vidare har information inhämtats från närradionämnden och kabelnämnden samt från Sveriges Radios byrå

i

för publikundersökningar (PUB).

i

I Utredningen har också inhämtat information från olika video-

E om den verksamhet de bedriver.

företag F I i E x i Pressreklamen

Vid sidan av de ovan nämnda kontakterna med Svenska Tidningsutgivareföreningen har utredningen haft kontakt med dagstidningskommittên (U 1985:52). presstödsnämnden samt med enskilda tidningsföretag.

Enkäter m.m.

Underlag för utredningens arbete har också insamlats genom tre enkäter som genomfördes under hösten 1986.

Den första enkäten gick ut till 350 skattskyldiga inom olika reklamslag och avsågs dels ge en bild av hur reklamskattereglerna fungerat för olika skattskyldiga, dels ge utredningen möjlighet att ta del av de skattskyldigas ideér om hur reglerna skulle kunna förenklas och förändras.

Den andra enkäten syftade till att kartlägga distributionen av direktreklam och direktutdelad samhällsinformation. Denna enkät sändes till landets samtliga kommuner.

Den tredje enkäten sändes till ett antal länder i Europa och Nordamerika och syftade till att belysa om och hur reklammeddelanden av skilda slag beskattades i dessa länder.

sou 1988:11

Enkäterna och utfallet av dem redovisas i bilaga 3.

Med bistånd från RSV och tullen har statistik beträffande skattskyldiga och skattebelopp tagits fram. I fråga om övrig statistik som rör reklamens omfattning och utveckling, fördelning på olika reklamslag m.m. har utredningen i allt väsentligt använt uppgifter som insamlats genm informationsoch massmediegruppen (IMMG) på företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet. Vidare har docent Thomas Gröndal från samma institution deltagit i ett sammanträde med utredningen och bistått med information under arbetets gång.

Den statistik som i övrigt har redovisats om olika medier och distributionsformer har insamlats och bearbetats antingen i samband med andra statliga utredningar eller av de olika mediaföretagen.

RSV har i skrivelser den 5 mars 1985 och den 10 januari 1986 till regeringen framfört ett flertal förslag om ändringar i reglerna om reklamskatt. Förslagen har av departementet remitterats till branschföreträdare, intresseorganisationer och myndigheter. Såväl förslagen som remissvaren redovisas närmare i 8 kapitlet och har beaktats i utredningens arbete.

Uppgifter om skylthyror i framför allt storstadsregionerna har insamlats dels i utredningens egen regi, dels av RSV.

Samråd har skett med radiolagsutredningen i fråga om skatt på reklam i radiosändningar och trådsändningar.

Remissvar har avgivits över TV-reklameffektutredningens (U 1985:15) betänkande (Ds U 1986:2 och 3) Effekter av TVreklam.

OU 1988:17

BETÄNKANDETS DISPOS IT ION

Betänkandet är uppdelat på sex avdelningar.

Avdelning I innehåller i ett inledande kapitel kommmitténs direktiv och en sammanfattning av vissa delar av de generella direktiv som gäller för regeringskansliets kommittéer.

I kapitel 2 redovisas utredningens arbetssätt, dvs de kontakter som har tagits och de metoder i övrigt som har använts för att inhämta underlag för överväganden och förslag.

Avdelningen avslutas med detta kapitel om hur betänkandet har disponerats.

I avdelning II ges först i kap 4 en allmän orientering om de omständigheter och överväganden som legat till grund för den nuvarande regleringen. Kapitlet innehåller en kort historik över annonsskattens och reklamskattens tillkomst och utveckling.

I kapitel 5 ges en kort sammanfattning av de gällande reglerna.

Avdelning III inleds med en genomgång av de mest påtagliga bristerna i det rådande systemet. Därefter följer en redovisi ning av sådana redan inträffade eller förväntade förändringar på reklamens område som bör föranleda en översyn av gällande om reklamskatt. I ett särskilt kapitel redovisas vissa regler

konkreta förslag om lagändringar som har ställts till utredningen eller överlämnats till denna.

Avdelningen avslutas med en redovisning av de grunder och allmänna riktlinjer som styrt utredningens överväganden och förslag.

I den fjärde avdelningen har i skilda kapitel för olika reklamslag beskrivits de principiella överväganden som vi gjort beträffande huruvida beskattning skall ske och hur den i så fall skall gå till. Avdelningen avslutas med ett kapitel om några mera principiella frågor avseende förfarandereglerna.

I avdelning V redovisas det framlagda lagförslaget i ett kapitel om annonser och ett kapitel om direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig reklam. I vardera kapitlet redovisas våra förslag i fråga om skatteplikt, skattskyldighet, beskattningsvärde, skattesatser, skatteavdrag och samt de särskilda motiven till förslagen. Därefter följer ett kapitel om de förändringar som föreslås i fråga om förfarandereglerna.

I den sista avdelningen, avdelning VI, redovisas konsekvenserna av våra förslag i fråga om skatteintäkterna och inverkan av förslagen på de skattskyldiga och skatteförvaltningen.

Till betänkandet hör följande fyra bilagor:

Bilaga l. Statistiska uppgifter Bilagan innehåller tabeller m.m. rörande reklamens och reklamskattens omfattning och utveckling, samt hur skatteintäkter och grupper av skattskyldiga fördelar sig på de olika reklamslagen.

OU 1988:17

Bilaga 2. Skrivelser om reklamskatten I bilagan finns en förteckning över samtliga skrivelser och framställningar som inkommit till utredningen eller överlämnats till utredningen från finansdepartementet.

Bilaga 3. Enkäter I bilagan redovisas i skilda avsnitt utfallet av enkäter till de skattskyldiga, kommunerna och vissa främmande länder.

Bilaga 4. Postens följesedlar; exempel I bilagan visas exempel på de följesedlar posten i dag använder för massbrev och gruppreklam.

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

4 ALLMÄN ORIENTERING

4.1 Reklamskatten 1972-1987

Genom förordningen (1971:170) infördes den 1 juli 1971 skatt på annonser. Annonsskatten betecknades då som ett provisorium i avvaktan på att den sittande reklamutredningen (K 1967:43) skulle föreslå en allmän reklampålaga. Ett förslag om en sådan reklamskatt lades fram av utredningen i januari 1972 och ledde till lagstiftning i juni samma år genom förordningen (1972:266), sedermera lagen om skatt på annonser och reklam (RSL).

RSL gäller i grundläggande delar fortfarande. Det finns därför skäl att beskriva de förhållanden och motiv som var bestämmande för utformningen av dessa regler.

4.1.1 Annonsskatten

De två decennier som föregick förslaget om annonsskatt, dvs. tiden från början av 1950-talet till början av 1970-talet, hade medfört mycket stora strukturförändringar för den svenska dagspressen. I pressutredningar under 60-talet talade man om tidningsdöden. Hela 40 % av landets dagstidningar lades ned under perioden.

De förhållanden som hade gjort det omöjligt för dessa tidatt fortsätta sin verksamhet rådde emellertid inte ningar generellt i branschen; dagstidningarnas totala upplaga ökade under samma tid. Ökningen var dock nästan helt hänförlig till storstädernas eftermiddagstidningar, de s.k. lösnummertidningarna.

Tidningsnedläggningen drabbade abonnenttidningar och bland dem först och främst andratidningar, dvs. tidningar som på sin utgivningsort hade en större konkurrent. Andratidningarnas andel av abonnenttidningarnas totala upplaga sjönk från 40 % år 1950 till 23 % år 1967.

Andratidningarnas sjunkande upplagor var inte betingade av absolut sett låga annonsintäkter; upprepade undersökningar visade att omfattningen av en tidnings annonsinnehåll i stort sett var mot upplagan. En andratidning av viss proportionell storlek hade alltså lika mycket annonser som en lika stor förstatidning. Problemet var i stället att andratidningen på en viss ort hade färre annonser än den större förstatidning som den konkurrerade med. Eftersom vissa annonser hade högt läsvärde tvingades andratidningen kompensera bristerna i detta hänseende med en hög andel redaktionell text, vilket medförde högre relativa kostnader. När man så småningom tvingades sänka kostnaderna gick detta ut över kvaliteten, vilket ledde till ytterligare upplage- och annonsbortfall. Detta är första varvet i den s.k. upplagespiralen, en beskrivningsmodell som lanserades av pressforskaren Lars som - utvecklad och modifierad - Furhoff på sextiotalet och fortfarande används inom pressforskningen. Numera föredrar man dock att tala om lågtäckningstidningar, dvs. tidningar som når mindre än 40 % av hushållen på utgivningsorten, som den kategori som har svårigheter.

Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att de ekonomiska svårigheterna inte gällde dagstidningsbranschen som sådan utan i huvudsak de svaga abonnenttidningarna.

Då som nu rådde politisk enighet om att skulle presspolitiken syfta till att främja en allsidig nyhetsförmedling och en fri opinionsbildning. Bortfallet av konkurrenttidningar och framväxten av allt fler lokala och regionala stred not monopol

denna målsättning. Nedanstående tabell visar hur koncentra-

tionsprocessen med utslagning av andratidningar hade verkat under 1950- och 1960-talen. F i

E

Antal tidningar Antalet orter den 1 januari

E

på utgivningsorten 1950 1960 1970

å 9 5 eller flera 2 l l

Totala antalet utgivningsorter 93 88 82

Mot denna bakgrund föreslogs ett särskilt bidrag, riktat just till andratidningarna, som komplement till den redan existerande samdistributionsrabatten och pressens lånefond (prop. 1971:27). Bidraget utformades som ett produktionsstöd, baserat på pappersåtgången med avräkning för annonsutrymmet. Det skulle utgå med 3 000 kr. per ton papper och beräknades kosta 33 milj. kr. första året. Därtill kom anslag till samdistributionsrabatten med 10 milj. kr. och till pressens lånefond med 15 milj. kr.

För att finansiera detta utökade presstöd och viss statlig informationsverksamhet föreslog departementschefen samtidigt att en skatt skulle införas på annonser (prop. 1971:28). skatten beräknades tillföra statsverket 48 milj. kr. under budgetåret 1971/72.

De ekonomiska analyser och överväganden som låg till grund för införandet av annonsskatten utgick från att dagspressens annonspriser hade stigit med 80 % mellan 1959 och 1968 eller

med 50 % om hänsyn togs även till upplageökningen. Under samma tid hade partiprisindex ökat med 25 % och konsumentmed 40 %. Den senare ökningen hade påverkats av att prisindex den allmänna varuskatten införts under perioden och vid slut uppgick till 10 %. Dessutom hade annonsvolymen periodens ökat under samma tid vilket ytterligare höjt annonsintäkterna. totala annonsintäkter hade således ökat med Dagspressens 83 % under åren 1961-1967.

4.1.2 Reklamutredningen

Reklamutredningen tillsattes l966 med uppgiften att utreda reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsändi televisionen. Utredningen motiverades av att reklaningar men fått en starkt ökad som konkurrens- och markanvändning nadsföringsmedel och att det därför befanns önskvärt att och värdera dess mål, metoder, omfattning och utveckgranska Utredningen skulle också behandla frågan om lingstendenser. reklamens rimliga omfattning och inriktning.

undersökte kostnaderna 1965-1967 för den kommer- Utredningen siella reklamen bedriven reklam samt PR (i näringsverksamhet och andra goodwillskapande åtgärder riktade till allmänheten). Beräkningen för 1967 visade att kostnaderna uppgått till 1 600 kr., dvs. till 2,4 % av den privata konsummilj. tionen och 1,3 % av bruttonationalprodukten.

Ledamöterna i reklamutredningen kom redan tidigt att inta skilda ståndpunkter i frågan om reklamens rimliga omfattning. ansåg att den totala reklaminsatsen i samhället Majoriteten var alltför stor för att kunna rationellt motiveras från samhällsekonomiska och konsumentpolitiska synpunkter och förordade därför åtgärder för att hålla nere reklampolitiska reklamens och öka dess informativa innehåll. De medel volym som närmast övervägdes var följande:

U 1988:17

en allmän reklampålaga, 2) en lagstiftning om begränsning av reklamen baserad på ett system med förhandling inför myndighet och 3) en lagstiftning om informationsskyldighet i reklamen.

Införandet av annonsskatten 1971 föranledde utredningen att i prioritera arbetet med en allmän reklampålaga. Från början

E

avsåg utredningen att ge denna pålaga en utformning som skulle göra det möjligt att påverka såväl reklamens utformning som dess volym.

Arbetet hade inletts med en kartläggning av förekomsten av reklambeskattning i utlandet. Kartläggningen visade att en beskattning med reklamutredningens motiv inte hade prövats i något annat land. Det fanns således inga praktiska erfarenheter att falla tillbaka på. Reklambeskattning av andra skäl förekom dock i en del länder; se bilaga 3 beträffande förhållandena i dag.

I sitt delbetänkande (SOU 1972:6) Beskattning av reklamen föreslog utredningen att en allmän reklamskatt om 10 % skulle införas för att dämpa reklamens volym. Utredningen angav att den ännu inte var färdig med sina överväganden beträffande reklamskattens möjligheter att stimulera till ett mer informativt innehåll jämte en från konsumentsynpunkt mer godtagbar utformning.

Någon komplettering av RSL för att tillgodose det senare syftet föreslogs emellertid aldrig.

I betänkandet anfördes också (s. 99) att utredningen hade att om reklam skulle få förekomma i radio och TV. Resultapröva tet av utredningens överväganden avsågs komma att redovisas i särskilt betänkande. I samband därmed skulle utredningen, om det föranleddes av dess ställningstagande, behandla frågan om beskattningen av radio- och TV-reklam.

SOU 1988:]

I sitt delbetänkande (SOU 1973:10) TV-reklamfrågan avstyrkte utredningen reklam i radio och TV. Några regler om beskattning av sådan reklam infördes därför aldrig.

4.1.3 Reklamskatten

Reklamutredningens beskattningsmodell utgick i huvudsak från att beskattningsvärdet skulle vara lika med vederlaget för offentliggörande eller spridning av reklamen. I prop. 1972:58 anförde departementschefen (s 69):

I fråga om annan reklam än sådan som sker med reklamtrycksaker är förslaget utformat som en skatt på de s.k. mediakostnaderna, vilket innebär att skatten tas ut på vederlaget för reklamens offentliggörande. Detta betyder skatt på priset för införing av annons, visning av affisch eller annat reklammeddelande, upplåtelse av utrymme på varumässa eller utställning etc. I denna del motsvarar reklamskatten vad som redan gäller för annonsskatten.

Utredningen föreslog i fråga om annonsbeskattningen att man endast skulle beskatta kommersiella annonser. Den slutliga lagtexten fick emellertid efter förslag av departementschefen (prop. 1972:58, s. 73-74) en annan utformning i denna del och stadgade att, i överensstämmelse med vad som gällde enligt 1971 års förordning om skatt på annonser, allt mot vederlag upplåtet utrymme - alltså även familjeannonser, kungörelser m.m. - skulle beskattas. Reklamanonnser skulle beskattas även om inget vederlag hade utgått.

Vidare hade annonsskatten omfattat endast annonser i dagstidningar samt i andra periodiska publikationer än sådana som var undantagna från mervärdeskatt. Reklamskatten på annonser skulle träffa annonser i alla slags trycksaker, således inte endast periodiska publikationer och utan hänsyn till mervärdeskatteplikten.

I fråga om reklamtrycksaker skulle enligt utredningen skatteunderlaget utgöras endast av framställningskostnaden, dvs.

kostnaden för sättning, klichéer m.m., själva tryckningen och bokbinderiarbetet. Reklamtrycksakerna föreslogs således bli

beskattade efter en särskild beskattningsmodell. Förslaget

godtogs av riksdagen (SkU 1972:291).

l E Reklamutredningen avsåg ursprungligen också, som nämnts, att

E

reklampålagan skulle kunna användas för att påverka reklamens I utformning och styra den i riktning mot mer informativa och

F

mindre suggestiva meddelanden. Vad man närmast övervägde var

ett återbetalningsinstitut för sådan reklam som man ansåg

borde främjas. Någon utveckling av reklamskatten i denna

E

g riktning kom dock aldrig till stånd. I sitt betänkande (SOU ä l 1974:23) Reklam V, Information i reklamen föreslog utred-

ningen omfattande lagstiftning om information, reklam och § annan marknadsföring och anförde om reklamskatten:

E Det förslag till skatt på annonser och reklam, sm lades fram i 1972:58 och som i huvudsak godtogs av riksda- E propositionen (SkU 1972:291, rskr. 1972:202) skiljer sig på en i detta gen sammanhang avgörande punkt från utredningsmajoritetens för- E slag i betänkandet Reklam I. Skillnaden är att utrednings- 7 majoriteten, såvitt gäller annonser, föreslog beskattning I endast av kommersiella annonser, medan riksdagsbeslutet innebär beskattning av allt slags annonsering. Ett befrielseinstitut, varigenom viss kommersiell annonsering kan befrias Å 7 från skatt, under det att annonser, platsannont.ex. legala 5 ser och allmänhetens köp- och säljannonser undantagslöst beskattas, synes utredningen orimligt. Vidare är det enligt orealistiskt att anta att statsmakutredningens uppfattning terna nu - endast ett år efter den allmänna reklamskatdrygt tens ikraftträdande - skulle ta till förnyad prövning upp frågan om att från beskattning undanta legala annonser, platsannonser m.m. eller frågan om att ersätta den som punktskatt utformade reklamskatten med en s.k. omkostnadsavgift.

I detta sammanhang vill utredningen även framhålla att det nu förslaget till lagstiftning om information i reklam framlagda och annan marknadsföring, vilket avser att med generellt verkande åtgärder påverka reklamens innehåll i informativ riktning, tillgodoser bl.a. de syften som det tänkta befrielseinstitutet avsåg att främja. Mot bakgrund av dessa omständigheter finner reklamutredningen att frågan om ett befrielseinstitut inte längre är aktuell från utredningens synpunkt.

4.2 Reklamskattens utveckling

4.2.1 Reklamen, skatteintäkterna och presstödet

Enligt reklamutredningens uppgifter uppgick de totala reklamkostnaderna 1967 till ca 1 600 milj. kr., varav industrin stod för hälften och parti- och detaljhandeln för en fjärdedel vardera. Då hade reklamvolymen stigit i samma takt som den privata konsumtionen under 60-talet. Om denna tillväxt och samma relativa prisstegring för reklamtjänster antogs gälla skulle reklamkostnaderna enligt utredningen uppgå till 2 100 milj. kr. år 1970 och 2 700 milj. kr. år 1975, allt i 1975 års priser. Ett lågalternativ, där vissa reklamtyper framskrivits med en lägre ökningstakt, gav prognosen 2 000 milj. kr. år 1970 och 2 500 milj. kr. år 1975.

1971 års annonsskatt hade motiverats bl.a. av behovet att finansiera det samtidigt utökade pressstödet och viss samhällsinformation. När reklamutredningen 1972 lade fram sitt förslag om en allmän reklampålaga åberopade den endast önskemålet att dämpa reklamens omfattning. Departementschefen anförde emellertid (prop. 1972:58 s 73-74), efter att ha erinrat om behovet av en omedelbar och kraftig förstärkning av presstödet, bl.a. följande:

Om man väger samman både konsumentpolitiska och statsfinansiella synpunkter kan jag inte se någon bättre väg att finansiera ett förstärkt presstöd än genom en utbyggnad av annonsskatten till en allmän reklamskatt.

Annonsskatten hade i finansplanen beräknats ge staten en inkomst om 38 milj. kr. för budgetåret 1972/73.

Utvidgningen av beskattningen beräknades ge en årlig ökning i storleksklassen 50 milj. kr. För det första budgetåret skulle inkomstökningen begränsas till 35 milj. kr. eftersom lagen skulle tillämpas först från den 1 november 1972.

OU 1988:17

Som framgår av tabell 10 i bilaga 1 blev utfallet till en början lägre än beräknat. Därefter har emellertid skatteintäkterna ökat i en takt som vida överstigit konsumentprisindex och som även synes ha hållit jämna steg med den beräknade tillväxten av de totala reklamkostnaderna. Dessa, som av reklamutredningen beräknades till 1 600 milj. kr 1967 har av IMMG uppskattats till det tiodubbla beloppet eller 16 miljarder kronor 1986 (se tabell 1, bilaga l).

Eftersom syftet med reklamskatten åtminstone delvis var att finnasiera ett utökat presstöd kan det vara av intresse att något beröra hur detta har utvecklats under samma tid. I en rapport från IMMG redovisas ett jämförande siffermaterial varav framgår att reklamskatteintäkterna under de senaste fyra åren i ökande omfattning har överstigit presstödet (se figur 2, bilaga 1).

4.2.2 Vissa ändringar i reklamskattelagen

Under de femton år som gått sedan reklamskatten infördes har åtskilliga förändringar gjorts i reglerna. Förändringarna avser både materiella frågor och förfarandereglerna. Här skall i korthet de viktigaste av dessa ändringar redovisas.

Skattesatsen bestämdes från början till 10 % med undantag för annonser i dagspress. För sådana uppgick skattesatsen till 6 %. För skattskyldige med inkomster av annonsupplåtelse i dags-, fack- eller populärpress förelåg ett grundavdrag som var utformat som en rätt till återbetalning av den skatt som belöpte på en årlig omsättning av 3 milj. kr.

År 1977 höjdes först återbetalningen för samtliga pressalster till att avse skatten på 6 milj. kr. Senare samma år höjdes återbetalningsbeloppet för dagspress till att svara mot skatten på 9 milj. kr. Samtidigt sänktes skattesatsen för annon-

ser i dagspress till 3 % i samband med ett flertal åtgärder för att förstärka presstödet.

År 1985 höjdes skattesatsen till 4 % för annonser i allmän och ll % i övrigt. Samtidigt höjdes återbetalnyhetstidning ningsbeloppen till att avse skatten på 12 milj. kr. för dagspress och 6 milj. kr. för övriga pressalster.

Vissa sakliga förändringar i reglerna har också genomförts. Ursprungligen hörde till det skattepliktiga området reklam som återgavs genom utställningar och mässor. Undantag från skatteplikt gjordes emellertid i fråga om mässor som hade permanent karaktär eller arrangerades i anslutning till föreningsmöte, konferens, kongress eller liknande tillställning för en sluten krets. Skatteplikt förelåg inte heller i fråga om mässa eller utställning där försäljning av utställda alster utgjorde ett väsentligt inslag. RSV kunde också förordna om skattefrihet för reklam på sådana mässor som huvudsakligen riktade sig till en internationell publik.

Reglerna om beskattning av mässreklam blev emellertid svåra att tillämpa. Bl.a. visade det sig att något slag av försäljning, t.ex. genom orderupptagning, förekom vid så gott som alla mässor och att det var svårt att finna en lämplig gräns för när sådan försäljning kunde anses utgöra ett väsentligt inslag. Vidare kunde ofta hävdas att mässan eller utställningen skedde i anslutning till föreningsmöte eller liknande.

Redan 1974 gjordes en omfattande anpassning av reglerna efter de behov som visat sig under de första åren. Därvid slopades den särskilda beskattningen av reklam på mässor och utställningar, som hade utgått på unnterhyra.

begränsades definitionen av reklam till att avse Samtidigt reklam för kommersiell verksamhet. Härigenom blev t.ex. bild-

1988:17

ningsförbundens kursprogram och ideella föreningars medlemsrekrytering skattefri.

I de ursprungliga anvisningarna fanns en uppräkning av olika slag av trycksaker som inte skulle anses vara reklamtrycksaå I ker om de inte alls eller endast i liten inneutsträckning höll säljargument. Bland de uppräknade trycksakslagen fanns sådant som prislistor, tekniska produktbeskrivningar, sorti- * ments-, lager- och reservdelskataloger m.m. På grund av till- 5

I lämpningssvårigheter avskaffades i undantaget i september

E

1974. Lagändringen kritiserades i flera riksdagsmotioner, då E det ansågs att reklamskatt därigenom kom att träffa en både E och stor som avsåg volym- kostnadsmässigt trycksaksproduktion affärsteknisk information till avnämare inom industri och handel samt statliga och kommunala inrättningar. Genom en ny lagändring, som trädde i kraft i maj 1975, återinfördes undantaget med den ännu i dag gällande formuleringen.

I samband med skattesatsändringarna år 1977 ändrades definitionen av allmän nyhetstidning så att annonsblad inte längre omfattades av begreppet. Tidigare hade det i princip varit

E möjligt att en gratisutdelad tidning med annonser medgavs

å betala en lägre skattesats på grund av sitt redaktionella innehåll men vägrades återbetalning därför att den definierades som annonsblad. Dessa subventioner skall enligt de nuvarande reglerna träffa samma publikationer.

I samband med att lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) infördes upphävdes den rätt regeringen haft att meddela undantag från skatteplikt. Regeringen hade utnyttjat denna behörighet i ett enda fall, nämligen genom den ännu gällande föreskriften att screentryck på tex-

til med viss kemisk efterbehandling inte skall kunna vara

reklamtrycksak. Ett flertal förfaranderegler som ursprungligen varit intagna i RSL, ersattes då LPP infördes med gene-

rella förfaranderegler för punktskatterna. I RSL finns därför numera endast ett mindre antal bestämmelser om förfarandet för att reglera förhållanden som är speciella för reklamskatten.

OU 1988:17

GÄLLANDE REGLER FÖR ANNONS- OCH REKLAMBESKATTNINGEN

3 Allmänt

De materiella föreskrifterna om reklamskatt återfinns i dag i i RSL, som även innehåller de förfaranderegler som måste utformas särskilt för reklamskatten.

övriga förfaranderegler för reklamskatten och andra punktskatter där RSV är beskattningsmyndighet finns i LPP.

Reklamskatt utgår i dag enligt RSL för annons och annan reklam som är avsedd att offentliggöras eller spridas inom landet.

Med annons avses två slag av särskilda utrymmen i trycksaker, nämligen dels sådana som upplåtits för återgivning av text och bild för annan än utgivaren, dels utrymmen som utgivaren tagit i anspråk för egen reklam.

Begreppet trycksak avgränsas snävt. Därmed avses endast avtryck som framställts i flera lika exemplar i tryckpress eller genom screenförfarande.

Reklam definieras som avsättningsfrämjande meddelande i kommersiell verksamhet.

skattepliktig annons

Annonsbegreppet omfattar således även annat än reklam, såsom familjeannonser, officiella meddelanden, privatpersoners köpoch säljannonser m.m. Icke-kommersiella annonser är dock skattepliktiga endast om de har införts mot vederlag.

Undantag från skatteplikten görs också för annonser i:

1) periodisk publikation som är organ för sammanslutning som verkar för vissa som samhällsnyttiga ansedda ändamål, 2) publikation som ges ut på främmande språk för spridning huvudsakligen utomlands, 3) publikation eller bilaga till sådan när annonsen bara avser publikationen, annat nummer av denna eller annan bokutgivning av samma förläggare.

skattepliktig reklam

skattepliktig reklam är: reklamtrycksak, reklam i s.k. ljustidning, i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt, reklam genom visning av film eller återgivning av ljud.

Undantagen från skatteplikt är reklam som exponeras i nära eller direkt anslutning till den vara eller tjänst den avser, såsom reklam för en vara på det ställe där den säljs, reklamskylt för ett företag ovanför dess skyltfönster, reklam på en biograf för nästa veckas program etc.

1988:17

skattskyldighet

Skattskyldig är den som i yrkesmässig verksamhet offentliggör skattepliktig annons eller reklam eller framställer skattepliktig reklamtrycksak.

- och även - har alltså Skattskyldigheten beskattningsvärdet hänförts till distributionsledet, till den som sprider eller reklamen. Undantag görs för trycksaksreklamen där återger beskattningen läggs på ett moment i produktionen, nämligen tryckförfarandet.

Beskattningsvärde och skattesats

Beskattningsvärdet, dvs. skatteunderlaget, utgår från vederför annonsen eller det upplåtna reklamutrymmet eller, i laget fråga om trycksaksreklamen, från vederlaget för den tryckeri- 5 i tekniska framställningen och för viss del av bokbinderiarbetet. I beskattningsvärdet skall reklamskatten eller annan statlig skatt eller avgift inte inräknas.

Om vederlaget uppenbarligen understiger vad som är skäligt, skall beskattningsvärdet ändå bestämmas till skäligt belopp.

En skälighetsbedömning skall också göras när gemensamt vederhar utgått för skattepliktiga och andra prestationer. lag

Skattesatsen är ll % med undantag för annonser i allmän nyhetstidning som har skattesatsen 4 %. Allmän nyhetstidning definieras i lagen som publikation av dagspresskaraktär som utkommer med minst ett nummer varje vecka och som inte är annonsblad. Den lägre skattesatsen för allmänna nyhetstidhar tillkommit som ett led i presstödet. ningar

Återbetalning av annonsskatt

Definitioner som är av intresse för den skattemässiga behandlingen av olika annonsorgan är de som avser periodisk publikation och annonsblad. Periodisk är en publikation sm enligt utgivningsplan skall komma ut med minst fyra nummer om året och som inte är reklamtrycksak. Om den innehåller annonser och till övervägande del tillhandahålls gratis eller till ett pris som avsevärt understiger det skäliga, räknas den periodiska publikationen som annonsblad.

Till den som redovisat skatt för annonser i annan periodisk publikation än annonsblad återbetalas för varje år så stor del av skatten som svarar mot en skattepliktig omsättning på 12 milj. kr. för dagspress och 6 milj. kr. för fack- och populärpress.

Regeln innebär för närvarande att 480 000 kr. återbetalas till varje dagstidningsutgivare och 660 000 kr. till varje utgivare av fack- eller populärtidningar som kommer upp i maximalt återbetalningsgrundande omsättning.

Redovisningsskyldighet

Den som har inkomst av annonsupplåtelse i annan periodisk publikation än annonsblad är redovisningsskyldig för reklamskatt, m det årliga beskattningsvärdet av annonserna överstiger 60 OOO kr. För annan skattskyldig ligger gränsen för redovisningsskyldighet vid 20 000 kr.

Om den som är registrerad som redovisningsskyldig visar sig inte komma upp till beloppsgränsen, återbetalar RSV, som är beskattningsmyndighet för reklamskatten utom vid införsel, den erlagda skatten efter beskattningsårets slut.

OU 1988:17

Ovrigt

RSVs beslut om reklamskatt kan överklagas hos kammarrätten i Stockholm. Regeringsrätten är högsta instans i reklamskatteärenden. RSVs nämnd för rättsärenden (rättsnämnden) kan meddela förhandsbesked. Dessa kan överklagas hos regeringsrätten.

För reklamtrycksaker och annonsblad som ges ut utomlands och införs till Sverige skall skatten erläggas till tullmyndigheten. För förfarandet gäller då reglerna i tullagen (1987: 1065). Skatten uppgår som regel till 11 % av beskattningsvärdet, beräknat enligt bestämmelserna i tulltaxelagen (1987: 1068).

GRUNDER OCH ALLMÄNNA RIKTLINJER

6 BRISTER I DEN RÅDANDE ORDNINGEN

Reklamskatten regleras i dag av i väsentliga delar samma Å föreskrifter som när den infördes 1972. Under denna tid har reklamen ökat mycket starkt i volym samtidigt som den tekniska och samhälleliga utvecklingen har medfört metoder för nya framställning och spridning av reklamen.

Utvecklingen har medfört att RSL i dag i vissa avseenden ; framstår som föråldrad och otillräcklig. Problem, som hänger E samman med detta, är att skatten i fråga om vissa reklammedier träffar olikformigt och att vissa regler är svåra att tillämpa. Vidare framstår förfarandet delvis som onödigt komplicerat. Därtill kommer att antalet skattskyldiga är stort, vilket inverkar på och avsevärt förstorar nämnda problem.

Från en annan utgångspunkt, nämligen de enskilda reklamslagen, kan det sägas att de största problemen i dag återfinns i behandlingen av trycksaksreklamen och i viss mån annonsbladen samt i det förhållandet att lagen inte ger utrymme för beskattning av reklam i flera nya medier som konkurrerar med de traditionella.

6.1 Bristande likformighet

RSL ett både öppet och avsiktligt avsteg från princirymmer att en skattesats pen om likformig beskattning genom lägre 4 % - gäller för annonser i allmänna nyhetstidningar jämfört med ll % för andra annonser och annan reklam. Dessutom är den som redovisat skatt för annonser i dags-, fack- eller poputill vissa grundavdrag. Denna lägre skatt lärpress berättigad är en form av presstöd som i motsats till det öppna presstödet, produktionsstödet, främst gynnar de stora tidningarna med en stark ställning på annonsmarknaden.

Direktiven till utredningen kan inte anses innefatta någon av inriktning och utformning. Skillnaden prövning presstödets i skattesats och grundavdragen behöver därför i detta betänkande kommenteras endast på grund av att denna skillnad föranlett flertalet tvister om hur publikationer skall klassificeras.

De brister i likformigheten som här är av intresse är av och beror till största delen på utvecklingen av annat slag medier och framställningssätt för reklam, som inte nya nya omfattas av RSL eller för vilka det är tveksamt huruvida så är fallet.

Detta för det första reklam i TV-program och i datagäller såsom videotex. Pågående lagstiftningsarbete inom bassystem, det området är avgörande för i vilken utradiorättsliga reklam kommer att förekomma i dessa medier. I den sträckning mån reklam tillåts i större utsträckning är det ur likformigatt, som nu, beskattning av sådan hetssynpunkt olämpligt reklam inte lagligen kan ske.

En liknande brist på likformighet i beskattningen uppkommer för det andra den snäva definitionen i RSL av vad som genom är Med trycksak avses endast alster som framställts trycksak. i eller screenförfarande. Härigenom utesluts tryckpress genom

U 1988:17

från beskattning reklambroschyrer eller delar av sådana som framställts med noderna tekniker som olika slags xerografi, bläckstråleskrift, etc. och likaså annonser i publikationer som framställs på sådana sätt.

Ett likformighetsproblem som bl.a. Svenska Tidningsutgivareföreningen har pekat på är det förhållandet att tidningsdistribuerad direktreklam beskattas två gånger, nämligen både hos tidningsutgivaren som annons i tidningen och hos tryckeriet som reklamtrycksak. Detta spridningssätt kommer därigep nom i ett förhållande till annan distribution av

E

ogynnsamt reklamtrycksaker där själva distributionen är obeskattad.

6.2 Tillämpningssvårigheter

6.2.1 Beskattningen av reklamtrycksaker

Reklam har i RSL definierats som meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst (1 § RSL).

Särskilda svårigheter vållar reklamdefinitionen i fråga om I anvisningarna till 1 § RSL görs åtskiltrycksaksreklamen. liga undantag och begränsningar såväl beträffande vad som skall vara trycksak i RSLs mening som i fråga om begreppet reklamtrycksak.

Frågan om ett visst meddelande är avsättningsfrämjande, liksom om en trycksak är att hänföra till något av undantagen, har varit föremål för ett mycket stort antal avgöranden såväl av RSV och i Rsvs rättsnämnd som i domstol.

De tillämpningsproblem som uppkommer avser dels huruvida en viss produkt över huvud taget är att hänföra till trycksak,

dels om den framställts huvudsakligen för att offentliggöra reklam och således utgör reklamtrycksak.

Undantag från trycksaksbegreppet

En trycksak definieras i RSL som avtryck som framställts i flera lika exemplar i tryckpress eller genom screenförfarande. Lagen innehåller således inga bestämmelser om vilket underlag avtrycket skall göras på, utan en trycksak kan vara av t.ex. plåt eller glas lika väl som av papper.

Anvisningarna till 1 § RSL anger två undantag från den allmänna trycksakdefinitionen. Varor som kan hänföras till något av dessa undantag omfattas inte av reklamtrycksbeskattningen. Som trycksak skall således inte anses en vara som förses med tryck, om den har ett självständigt bruksvärde. Inte heller skall en tryckt produkt räknas som trycksak om den är avsedd att användas som affärshandling, kontorsmaterial, etikett, emballage eller liknande.

Som exempel på varor som har ett självständigt bruksvärde anges i anvisningen glas, pennor och klädesplagg. Beträffande föremål av dessa slag kan lätt konstateras att de har ett användningsområde som är oberoende av det tryck som applicerats på den. Mer komplicerade överväganden uppkommer då den tryckta produkten är ett tryckalster, dvs. då det självständiga bruksvärdet ligger i det tryck som anbringats på varan. I flera mål har t.ex. kartor inte ansetts utgöra trycksak i RSLs mening trots att de innehållit omfattande reklamtryck.

spelkort anses ha självständigt bruksvärde liksom även glasunderlägg, servetter, kassar och leksaksballonger.

vimplar anses däremot normalt sakna självständigt bruksvärde. Om de emellertid används för att t.ex. utmärka ett område eller en vägsträckning bör de dock enligt Handledningen anses

OU 1988:17

ha ett självständigt bruksvärde. Vykort anses ha ett självständigt bruksvärde om det finns möjlighet att skriva en I det. personlig hälsning på å I l dvs. sådant som används för I Dekorationsmaterial, butiksskyltl I ning, kan undgå reklamtrycksaksbeskattning om den kan använ-

i das

som butiksinredning, som t.ex. skyltställ. Skulle så inte

t

vara fallet kan den ändå vara att hänföra till annat än reklamtrycksak om den inte framställts för att främja avsättningen av en viss vara eller viss tjänst hos ett företag. I I E I RÅ 1986 ref 126 ansåg majoriteten att ett antal mobiler i V I kartong, föreställande kända barnboksfigurer, hade ett sjäv- Ä ständigt bruksvärde. Figurerna, som hade tillverkats i upplagor om 500-l 000 exemplar var försedda med figurens namn samt med förlagets namn med liten text. Figurerna såldes till å bokhandeln som sålde vidare hälften för ca 40 kr. stycket, och använde resten som skyltmaterial. Två regeringsråd ansåg i att figurerna hade framställts huvudsakligen i syfte att offenliggöra reklam.

Av det sagda framgår en del av de bedömningssvårigheter som föreligger för den skattskyldige när det gäller att avgöra om

5 E en vara som han förser med tryck har självständigt bruksvärde

eller ej.

Särskilda problem uppstår i de fall hänsyn skall tas till hur varan används, vilket ju inte kan bedömas av tryckaren, som är den som är skattskyldig.

Detta problem är än vanligare när det gäller frågan om förutsättningar för det andra undantaget är för handen, dvs. om en vara är avsedd att användas som affärshandling, kontorsmaterial, etikett, emballage eller liknande.

Med affärshandling avses enligt Handledningen varor som är försedda med tryck och som används i den löpande korrespon-

densen mellan ett företag och dess affärskontakter, såsom fakturor, kvitton, ordersedlar etc. Även visitkort räknas till affärshandlingar. Enligt Handledningen krävs dock härför att avsikten skall vara att korten skall användas som konventionella visitkort. Om korten skall spridas i brevlådor eller fästas på bilar, utgör de inte affärshandlingar utan är att hänföra till trycksaker.

Till kontorsmaterial hänförs brevpapper, kuvert m.m. Pärmar räknas i praxis inte som kontorsmaterial utan som föremål med självständigt bruksvärde. En mapp, dvs. ett enklare omslag av plast eller papper, anses normalt utgöra kontorsmaterial. Dock har regeringsrätten 1983 hänfört en sådan folder till reklamtrycksak (RÅ83 Aa 143).

Med etikett menas ett meddelande som innehåller upplysningar om en vara och som ofta sitter på själva produkten. De upplysningar som etiketten ger kan avse tillverkare, material, eller liknande. Om ett vid produkten fäst meddelande pris innehåller ett påtagligt säljfrämjande budskap är det emellertid inte att hänföra till etikett.

Slutligen räknas aldrig emballage, dvs. bärkassar, omslagsmjölkpaket etc., till trycksaker även om papper, kartonger, de är försedda med tryck.

Att de ovan beskrivna tryckalstren inte anses som trycksaker innebär att de inte kan beskattas som reklamtrycksaker, dvs. för utgivarens egen reklam. Det innebär emellertid också att annonser definitionsmässigt inte kan förekomma i dem. Om utrymme upplåts för reklam mot vederlag på t.ex. biljetter eller emballage är det således skattefritt.

Avgränsning av reklamtrycksaksbegreppet

Om det kan konstateras att en tryckt produkt inte kan hänföras till något av de nu uppräknade undantagen utan skall definieras som trycksak, återstår att fastställa huruvida denna trycksak är en reklamtrycksak.

För att en trycksak skall räknas som reklamtrycksak erfordras enligt RSL att den kan anses ha framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam för utgivaren. Med reklam avses meddelanden som syftar till att främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.

Om en skrift innehåller såväl meddelanden som svarar mot reklamdefinitionen som andra meddelanden får skriften klassificeras som reklamtrycksak om en helhetsbedömning ger vid handen att syftet med skriften är att främja avsättning i kommersiell verksamhet.

Även i fråga om reklamtrycksaksbegreppet innehåller lagtexten en rad undantag. Till reklamtrycksaker räknas således, enligt anvisningarna till 1 § RSL, inte trycksak som är avsedd att åtfölja viss vara vid försäljning eller liknande, som garantisedel, bruksanvisning eller instruktionsbok. Undantag görs också för trycksaker som enbart innehåller affärsteknisk information om priser, produkter, sortiment eller motsvarande information till återförsäljare eller representanter eller intern information till anställda, medlemmar eller delägare. Inte heller skall en tryckt skrift räknas som reklamtrycksak om den huvudsakligen är att anse som kalender, jubileumsskrift eller liknande eller om den huvudsakligen har historiskt, tekniskt, ekonomiskt eller annat vetenskapligt innehåll.

Vid bedömningen av huruvida ett meddelande är avsättningsfrämjande måste beaktas om det över huvud taget finns flera

SOU 1988:17

leverantörer av varor eller om konsumtionen av den kan stimuleras genom information.

I ett regeringsrättsavgörande (RÅ75 Aa 604) avseende en broschyr från en elleverantör har så inte ansetts vara fallet. Broschyrer från ett företag med monopolställning beträffande en viss livsmedelsgrupp har däremot ansetts avsättningsfrämjande. Den ena broschyren innehöll uppgifter om livsmedlets betydelse för hälsan, den andra var en receptsamling.

Även om informationen i broschyren är av rent konsumentupplysande eller allmän karaktär kan den anses ägnad att ge utgivaren goodwill och på så sätt främja avsättningen av hans varor. Så kan vara fallet med t.ex. upplysning om riktiga kostvanor m.m., om utgivaren tillverkar eller säljer livsnedel, eller med skrifter om spädbarnsvård från ett barnmatsföretag.

I vissa fall har dock saklig information inte ansetts vara avsättningsfrämjande trots att det har anknytning till det utgivande företagets verksamhet.

Bedömningen av syftet med och effekten av viss information kan också bero på vilken mottagargrupp ett meddelande är avsett för. I anvisningarna nämns återförsäljare, representanter, anställda och medlemmar. I ett mål om en folder som producerats för att delas ut till pryoelever eller besökande skolklasser har förklarat att foldern inte regeringsrätten kan anses avsättningsfrämjande, men att bedömningen skulle kunna ha blivit en annan om foldern riktats till en annan krets av mottagare.

Att av en trycksak är staten eller en kommun skall utgivaren däremot inte påverka bedömningen. Så har t.ex. en kommunal informationsbroschyr om en ny idrottshall i ett förhandsbesked bedömts som reklamtrycksak. Åtskillig information som

U 1988:17

härrör från stat, kommun och landsting avser dock icke-kommersiell verksamhet eller neutral information om taxor och _ E tidtabeller. Om en kommun ger ut en turistbroschyr med redovisning av olika evenemang i kommunen under en viss tid anses den inte utgöra reklam, trots att motsatsen torde vara fallet om de företag som arrangerat evenemangen hade givit ut broschyren. I

E

Det är uppenbart att bedömningen av om något av de nämnda förorsakar de

E

undantagen föreligger skattskyldiga tryckerierna stora problem. Den helt övervägande delen av alla mål och ärenden om reklamskatt i domstolarna och i rättsnämnden rör just reklamtrycksaksbeskattningen. Även RSV, sm i egenskap av beskattningsmyndighet har stor erfarenhet på området, har svårigheter med tillämpningen av dessa regler. Det förekommer således att RSVs beskattningsbeslut liksom förhandsbeskeden för rättsnämden inte sällan ändrats av domstolarna.

6.2.2 Övriga tillämpningssvårigheter

Svårigheter uppkommer också vid de skälighetsbedömningar som skall om saknas - vilket i första hand föregöras vederlag i om - eller där avser kommer fråga egenreklam vederlaget såväl skattepliktig som skattefri prestation. Om en annonstaxa eller liknande föreligger och kan tillämpas, kan en värdering ske tämligen enkelt, men i många fall, som t.ex. när det gäller skyltreklamen, ger lagens hänvisning till ortens pris ringa vägledning.

Andra frågor som behöver klarläggas för annons- och reklambeskattningen gäller indelningen av de periodiska publikationerna i bl.a. kategorier som självständiga publikationer, dagspress och annonsblad. Här har gränsdragningsproblem framför allt uppkommit i situationer när en del av en tidnings upplaga delas ut gratis eller när en tidning med väsentligen samma innehåll ges ut under olika namn.

I stora delar finns det skäl att i dessa frågor tillämpa samma bedömningsgrunder som gäller för presstödet. Dessa definitionsproblem diskuteras närmare i avsnitten 6.3, 10.3, 20.1.3 och 20.2.

6.3 otillräckliga förfaranderegler

För att undvika vissa skatteundandragande åtgärder sänktes gränsen för redovisningsskyldighet redan ett par år efter tillkomsten av RSL från 60 000 kr. till 20 000 kr. för alla skattskyldiga utom för företag som ger ut dagspress, populärpress och fackpress, för vilka gränsen förblev 60 000 kr. Under de ytterligare nästan femton år som därefter passerat har gränsen inte höjts. Den låga frigränsen har medfört att ett mycket stort antal t.ex. småtryckerier blivit skattskyldiga. Dessa redovisar tillsammans ett i sammanhanget litet skattebelopp men måste regelbundet deklarera reklamskatt.

Därtill kommer att även företag med en reklamskattepliktig omsättning som vid årets slut visar sig inte uppgå till 20 000 kr. kan ha redovisat skatt, kanske i tron att omsättskulle bli Till dessa återbetalar RSV varje år ningen högre.

det inbetalade beloppet. Antalet sådana återbetalningsfall

till ca 400 om året och kräver således en viss adminiuppgår strativ insats.

Återbetalning av erlagd skatt förekommer även på grund av för tidningsföretag i 24 § RSL, som stadgar specialregeln återbetalning av skatten på 12 milj. kr. årlig omsättning förannonser i dagspress och skatten på 6 milj. kr. årlig omsättning för annonser i fack- och populärpress. Återbetalningarna sker halvårsvis och antalet återbetalningsberättigade till över 400 varav omkring 50 är utgivare av flera uppgår publikationer.

OU 1988:17

För de senare återbetalningsfallen förekommer även vissa problem av närmast processuell karaktär. Det finns t.ex. ingen särskild regel om hur RSVs beslut, varigenom en publikation klassificeras som dagspress, fack- och populärpress eller annonsblad, kan överklagas. För dessa beslut gäller således vanliga förvaltningsrättsliga besvärsregler och de överklagas därför hos regeringen. Inte heller finns det några regler om besvär över återbetalningarna, t.ex. om besvärstider och även för dem gäller den nyss nämnda besvärsgången.

Följande exempel visar ytterligare ett problem av liknande karaktär. Om en publikation utkommer med två nummer under det första halvåret, får utgivaren en återbetalning enligt 24 § som svarar not halva årliga maximibeloppet. Om under nästa halvår bara ett nummer ges ut blir återbetalningen för första halvåret felaktig enligt föreskriften i 24 §. Någon regel som ger RSV rätt att ompröva sitt återbetalningsbeslut och återkräva pengarna finns emellertid inte. Dessa problem diskuteras närmare i avsnitten 18.2 och 20.7.

En annan grupp av förfarandeproblem, som får antas bli än mer påtagliga i framtiden, gäller reklam som sprids från utlandet. Om beskattning skall ske av t.ex. inslag i från utlandet sända TV-kanalers program uppkommer problem med kontrollen och skatteindrivningen hos utländska skattskyldiga. Enligt nuvarande regler i RSL kan reklambeskattning ske endast av näringsidkare i sverige.

6.4 Många skattskxldiga

I avsnitt 6.3 har framhållits att de nuvarande gränserna för redovisningsskyldighet till reklamskatt medfört ett stort antal skattskyldiga av vilka förhållandevis många betalar endast låga reklamskattebelopp.

Jämfört med flertalet andra punktskatter har reklamskatten ett i förhållande till den totala skatteintäkten stort antal skattskyldige, nämligen totalt 3 891 registrerade den 31 december 1987 jämfört med en uppbörd samma år av ca 800 milj. kr. Bland dessa skattskyldiga är spridningen i fråga om skattepliktig omsättning mycket stor. (Se bil. l, tabell 8 och 9.)

Det stora antalet skattskyldiga absolut sett är ett administrativt problem för beskattningsmyndigheten med bl.a. handläggning av en mängd deklarationer. Det innebär också många frågor att besvara från skattskyldiga med begränsade erfarenheter av de problem som kan uppkomma i samband med redovisningen av reklamskatt.

Tillämpningen av åtskilliga av de nuvarande reklamskattereglerna vållar RSV svårigheter. Det är därför lätt att förstå att en skattskyldig, särskilt då det gäller trycksaksbeskattningen, som vid vart och vartannat redovisningstillfälle har att ta ställning till en skattepliktsfrâga för första gången, kan finna reklamskatteredovisningen betungande.

6.5 Trycksaksreklamen

Det enskilda reklamslag som nu träffas av reklamskatt och som medför de största problemen vid tillämpningen av RSL är trycksaksreklamen.

Reklamtrycksaker ges ut i stora mängder varje år och svarar för 20 % av reklamskatten. De problem som uppkommer har att göra med att trycksaker används för praktiskt taget all slags information. Det är därför nödvändigt att för varje produkt bedöma om den är att anse som reklamtrycksak eller inte. De skattskyldige, som har att göra dessa bedömningar, är tryckerierna.

U 1988:17

Antalet tryckerier som redovisade reklamskatt uppgick 1987 till 1 201. Ett litet antal av dessa svarar för merparten av skatten, medan flertalet har liten reklamskattepliktig omsättning. Antalet som 1987 redovisade en sådan omsättning på mindre än 20 000 kr och således var berättigade till återbeg till 139. hälften av redovi-

i

talning uppgick Ungefär gruppen | sade en omsättning på mindre än 200 000 kr. (Jfr också bilaga l).

Det framstår som uppenbart att det för alla dessa tryckerier och speciellt för dem som är ovana vid reklamtryck är betungande att för varje produkt göra bedömningen av am det tryckta inrymmer reklammeddelande för utgivaren eller inte. Alla de svårigheter med reklambegreppet som redovisats under avsnitt 6.2 drabbar alltså tryckeriägarna.

Därtill kommer att text och bilder numera kan reproduceras på ett för många reklamändamål tillfredsställande sätt med andra tekniker än i tryckpress eller genom screenförfarande, sm är de tekniker som beskattas enligt RSL. Vanlig fotokopiering, laserprinting och bläckstråleskrift kan utföras med hjälp av utrustning som är så billig i inköp och så enkel att hantera att det blir lönsamt för många företag att själva producera viss reklam, såsom följebrev till broschyrer, säljbrev och liknande.

Inom branschen räknar man med att det redan i dag finns åtminstone 75 000 småprintar på företagen. Vid sidan av dessa finns ett tiotal företag som tillhandahåller printertjänster åt utomstående på printar med mycket hög kapacitet samt ett hundratal printar med hög kapacitet hos företag som banker, försäkringsbolag m.fl.

I den mån reklam produceras på printar av dessa slag, förblir den obeskattad. RSVs praxis i dag innebär dessutom att en reklambroschyr, som består av såväl tryckt som på annat sätt reproducerat material, i sin helhet blir skattefri. Ett så-

dant blandat framställningssätt förekommer t.ex. när man med lägger ett delvis individuellt utformat meddelaserprintning lande - t.ex. med användande av namn och andra mottagarens - en personuppgifter på tryckt broschyr.

Det är uppenbart att det med hänsyn till kravet på konkurrensneutralitet är olämpligt om det reklammaterial som produceras med viss teknik beskattas medan i övrigt helt jämförbart material, som framställts på annat sätt, går fritt.

6.6 Sammanfattning

I detta kapitel har kortfattat angivits de principiella brister i den nuvarande reklambeskattningen som framstår som de mest framträdande. Dessa är sammanfattningsvis följande:

1. Bristande likformighet främst avseende o obeskattad reklam i - medier som TV och databaser nya - framställda med ny teknik trycksaker 0 dubbelbeskattning av den tidningsdistribuerade direktreklamen.

2. Tillämpningssvårigheter främst avseende o trycksaks- och reklamtrycksdefinitionerna 0 skälighetsbedömningar av beskattningsvärdet t.ex. i fråga om s.k. egenreklam och skyltreklam 0 definitioner av olika slag av publikationer.

3. främst avseende Förfarandeproblem 0 låga redovisningsgränser som medför många skattskyldiga 0 återbetalningar av skatt o avsaknad av vissa processuella regler vid skatteåterbetalning till bl.a. tidningar

OU 1988:17

0 avsaknad av möjlighet att beskatta viss reklam från utlandet, t.ex. TV-reklam.

4. Ett stort antal skattskyldiga, vilket medför 0 administrativ belastning för beskattningsmyndigheten 0 ringa skattebelopp från flertalet skattskyldiga 0 tillämpnings- och redovisningssvârigheter för många skattskyldiga

5. Trxcksaksreklamen med

0 många skattskyldiga o svåra tillämpningsfrågor o nya obeskattade tekniker.

OU 1988:17

FÖRÄNDRINGAR PÅ REKLAMOMRÅDET

Reklammarknaden är en snabbt expanderande och föränderlig marknad. Förändringarna sker på flera sätt. Nya medier till- : kommer i vilka reklamen kan finna en plats. Etablerade medier öppnas för reklam. Etablerade medier eller framställningssätt förändras med ny teknik. Reklamen finner nya vägar som inkluderar traditionella medier men utnyttjar dessa på nya sätt osv. I detta kapitel skall i korta drag beskrivas några delvis redan inträffade eller påbörjade förändringar liksom en del väntade förändringar som, liksom de i 6 kapitlet angivna bristerna, bör beaktas vid en översyn av reklambeskattningen.

3 7.1 medier för reklam Nya

Med nya medier för reklam avses här i första hand radio- och TV-reklamen samt databasreklamen.

Gemensamt för dessa nya reklammedier är att de distribuerar meddelanden genom etern eller per tråd. Gemensamt är också att de distribueras i medier som för närvarande expanderar mycket kraftigt och att den radiorättsliga lagstiftning som reglerar reklamen i dessa medier nu arbetas om för att bättre svara mot den nya tekniska situationen och framför allt mot de nya mottagningsmöjligheterna.

7.1.1 Radio- och TV-reklamen

Redan nu kan 380 000 svenska hushåll genom kabel-TV se satel-

litöverförda alleuropeiska kanaler som Sky Channel och Super

Channel som är reklamfinansierade.

Dessa kanaler förmedlas genom s.k. kommunikationssatelliter, vilka sänder med låg effekt. För mottagningen krävs stora parabolantenner, för dyra och för tunga för att i nämnvärd utsträckning kunna komma att innehas av enskilda hushåll. Normalt är därför att sändningen tas emot i en stor central antenn och sänds vidare till hushållen genom kabel. Sändningarna omfattas därför av lagen om lokala kabelsändningar, kabellagen, och är bl.a. underkastade kabelnämndens kontroll av att man inte sänder reklam som är särskilt inriktad mot Sverige. I dessa kanaler är det mycket ovanligt med sådan reklam. Vid ett par tillfällen har dock kabelnämnden funnit anledning att påminna om förbudet mot sådan kommersiell reklam i kabeldistribuerade program.

En nyhet på TV-reklamområdet från nyåret 1988 är de reklamfinansierade sändningar som går ut över de skandinaviska länderna från en kanal med namnet TV 3, som sänds från London och ägs av det svenska Industriförvaltnings AB Kinnevik. Under våren 1988 startar också video- och filmproduktionsbolaget GSP-Film AB, genom sin kanal TV scandinavia, reklamfinansierade sändningar över Sverige. TV Scandinavia sänder till en början endast på helgerna och använder samma satellitkanal som franska TV 5 och amerikanska World Net. Detta innebär att sändningarna når hela Europa. Till hösten kommer företaget att disponera en egen frekvens i en nyuppsänd satellit och räknar då med att sända dygnet runt.

GSP-Film AB planerar också att från sommaren 1988 sända reklamfinansierad radio via satellit.

U 1988:17

Från slutet av mars 1988 sänder också det svenska produktionsbolaget Karissima Television ett reklamfinansierat morgonprogram, Godmorgon Skandinavien, i Sky Channel. u Såväl TV Scandinavias sändningar som Godmorgon Skandinavien § å sänds från en studio i Stockholm och till överföringen satellit sker från Ågesta upplänksstation.

t

För Sveriges Radiokoncernens sändningar gäller, enligt avtal mellan programföretagen och staten, reklamförbud.

E

Beträffande de rättsliga förutsättningarna för vidaresändning “ i svenska kabelnät av ovan nämnda och eventuella liknande I reklamfinansierade kanalers sändningar råder, som framgår av kapitel 15, en viss osäkerhet. Med hänsyn härtill och till den pågående diskussionen om reklamförbudet i de svenska radio- och TV-sändningarna är det i dag svårt att ha en om reklamens plats i det välgrundad uppfattning TV-programutbud som når och inom en snar framtid kommer att nå de svenska TV-tittarna.

7.1.2 Reklam i databaser

Allmänt om databaser och videotex

Med databasreklam avses här reklammeddelanden sm lagrats på datamedium i en sådan systematiskt ordnad form som kallas databas.

För att ett reklammedium skall kunna fungera krävs att reklamen kan nå ut till sådana som kan tänkas vilja köpa den med reklamen avsedda varan. För att ett tillräckligt antal konsumenter skall kunna exponeras för reklammeddelanden i en databas bör således databasen vara kopplad till något slag av välförgrenat och lättillgängligt distributionsnät. Sådana

1988:17

distributionsnät för databaserad information tillhandahålls i dag huvudsakligen i de s.k. videotexsystemen.

Med videotex avses här sådana datakommunikationssystem som gör det möjligt att på ett enkelt sätt, via terminaler som placeras i hemmen, på arbetsplatserna eller i offentliga miljöer, ställa frågor, lämna information eller ge order till en databas.

I tillgänglig litteratur anges att videotextekniken är odefinierad. Om den teknik som vanligen används i dag kan emellertid sägas följande.

Den information som sänds mellan databasen och terminalen överförs genom telenätet med elektroniska signaler, dvs. i princip samma slag av signaler som vanliga telefonsamtal, kabel-TV, m.m. Dataterminalen trådradiosändningar mottagar- - av en bildskärm och ett utrustningen utgörs vanlig tangentbord som man skriver sina order eller frågor på.

Precis som för andra nämnda medier - telefon, TV, radio nyss - kan informationen sändas etern och via satellit om genom detta skulle vara lämpligare. Likaså kan den sändas via ledning genom andra nät än televerkets, som dock ännu är det enda nät i landet som täcker något större antal abonnenter.

En skillnad, tekniskt sett, på de olika medier som enligt det

sagda kan använda sig av telenätetl, är hastigheten i överfö-

ringen, dvs. hur många signaler som kan överföras per tidsenhet. Videotexnätet, som för övrigt utgörs av de vanliga teleledningarna men med särskilda växlar, har för närvarande en begränsad kapacitet. De lämpar sig således bäst för att förmedla text, diagram och andra enkla bilder.

Den reklam som är lämpad att lagras i och distribueras via databaser är främst den som i huvudsak utgörs av listor över och - t.ex. från som priser produkter postorderföretag möj-

1 Det kan noteras att allt vad som i olika i sammanhang betecknas som kabel, tråd och särskilt anordnad lagtext ledare är teleledningar, televerkets eller andras.

liggör beställningar via videotexnätet eller från butiker/ butikskedjor som redovisar extrapriser eller liknande erbjudanden. Vidare förekommer logotyper och köpuppmaningar.

Det finns emellertid inget tekniskt hinder mot att i framtiden, om kapaciteten förbättras, överföra fullödiga bilder eller för den delen rörliga sådana, t.ex. vanlig spelfilm, genom datakommunikation. Inte heller finns det något som hindrar att sådana bilder eller ljud lagras i databasen.

Skillnaden för användaren mellan en vanlig TV-sändning och databaskommunikation skulle därför väsentligen kunna bli den att TV-sändningen sker på en centralt bestämd tid och endast då, medan informationen från databasen sänds när nottagaren önskar den. Med en teknik som möjliggör att man sparar program, t.ex. en vanlig videoutrustning, blir emellertid denna skillnad mindre intressant för mottagaren.

Än så länge ligger emellertid den mest påtagliga skillnaden mellan TV och videotex dels i bildkvaliteten och därav betingade olikheter i det material som sänds ut genom de olika medierna, där videotexen i dag närmast påminner om en utvidgad text-TV, dels i förhållandet att ett TV-program sänds vid ett speciellt tillfälle medan databasens innehåll sänds oförändrat hela tiden, som text-TV eller TT-nytt över telefonnätet.

Videotex i Sverige

I dag har televerkets videotexnät mellan 9 000 och 10 000 abonnenter varav ett 100-tal är privatpersoner, huvudsakligen sådana som genom denna teknik får tillgång till aktuella börskurser. Abonnenterna är fördelade mellan 30 och 40 videotexföretag som har sina datasystem knutna till nätet och som erbjuder varierande kombinationer av information och tjänster.

sou 1988: 11

Den information som för närvarande finns i de videotexsystem som är direkt knutna till televerkets videotexnät är bl.a. telefonkatalogen, TT-nyheter, väderprognoser, aktuella börskurser, m.m. Dessutom kan information inhämtas från utomstående databaser genom vidarekoppling. På så sätt kan man t.ex. få kreditupplysningar från Upplysningscentralen eller besked om flygtider och flygpriser från OAG (Official Airline Guide) vars databas ligger i Chicago.

I Frankrike beslöt telemyndigheten för några år sedan att dela ut en videotexterminal gratis till varje telefonabonnent, främst för att öka användningen av telenätet och för att införa ett smidigare alternativ till den tryckta telefonkatalogen. Systemet kallas Teletel och omfattar nu mer än tre miljoner terminaler, varav de flesta i hushållen. Ökningstakten är ca 90 000 terminaler i månader. Bara i januari 1987 uppgick samtalsavgifterna i Teletel till 170 milj. kr. Systemet används för elektronisk post, telebanking, postorderförsäljning, telefonnummerslagning m.m.

I Sverige planeras för närvarande en liknande verksamhet som fått namnet TeleGuide. Projektet, som avses börja i liten skala med ett hundratal anslutna hushåll under 1988, stöds av televerket och ett tjugotal företag. I fas två avses omkring 100 000 terminaler placeras ut i hushåll i Västerås-området. Under fas tre är målsättningen att nå en landsomfattande kommersiell verksamhet med hög hushållstäckning och ett brett urval av tjänster. Systemet beräknas vara färdigutbyggt 1995 då två miljoner hushåll skall ha fått egna terminaler. Exempel på tjänster som nämns i det informationsmaterial som föreligger är postorder och hemköp, turist- och reseinformation med bokning, bank- och finanstjänster, annonser, nyheter, väder, lokal information, telefonkatalog m.m.

Reklam i videotex

E Videotex måste tekniskt sett uppfattas som ett medium genom r vilket reklam kan distribueras likaväl som annan information { från den som äger eller disponerar utrymme i en databas. [ i I Videotexmediets ännu så länge begränsade användning i reklam- I sammanhang får antas bero på dels den ringa spridning som videotextekniken i dag har bland allmänheten, dels att de I tekniska resurserna för närvarande inte medger överföring av ; ! fullödiga bilder. Den beslutade storsatsningen på videotex s till allmänheten kan bidra till att öka videotexreklamen och skapa resurser för att införa den förbättrade tekniken.

som framgår av kapitel 13 är rättsreglerna om reklam i videotex för närvarande under prövning i radiolagsutredningen.

Det förtjänar att här ånyo framhållas att termen videotex i detta betänkande fått stå för varje datakommunikationssystem som inom överskådlig framtid kan komma att användas av främst ett större antal hushåll för att på ett enkelt sätt ställa frågor, lämna information eller ge order till en databas.

Videotexreklam och annan databasreklam beskattas inte enligt i

7.1.3 Elektronisk post

Allmänt

Med elektronisk post avses här adresserade meddelanden som på avsändarens initiativ befordras till en eller flera nottagare genom radio- eller trådsändning och som efter mottagarens önskemål och utrustning kan skrivas ut eller visas på bildskärm. Om mottagaren inte kan eller vill ta emot meddelandet när det kommer, kan det lagras i mottagarutrustningen.

Man kan säga att denna teknik möjliggör att man skickar skriftliga meddelanden över telenätet eller liknande nät för överföring av elektriska signaler. Den utrustning som används är normalt en bildskärm av det slag som hör till ordbehandlare, persondatorer eller TV-apparater, ett tangentbord samt ett modem varmed anslutningen till telenätet sker. Man kan också ansluta en skrivare som skriver ut meddelandet.

På liknande sätt, men normalt utan bildskärm, fungerar telex-, teletex- och telefaxutrustningar. I sådana utrustningar överförs meddelandet i stället till papper.

Telex- och teletexutrustningen, varav det finns ca 20 000 i landet, skriver ut meddelandet tecken för tecken.

Genom telefax, som är en modernare teknik än telex, överförs hela sidor genom vad som kan liknas vid en fjärr-fotokopiering. Bilder kan således överföras lika väl som text. Telefaxutrustningar finns i dag i Sverige i ett antal om ca 30 000. Till skillnad från vad som är fallet med telex kan telefaxanvändningen väntas öka kraftigt under de närmaste o aren.

Den helt övervägande delen av dem som använder elektronisk kommunikation av dessa slag, i dag betydligt över 100 000 personer, hör till olika företagsinterna system. Med hänsyn till den ökande användningen av bildskärmsterminaler i samhället och att detta slag av kommunikation får anses ha många praktiska användningsområden finns det skäl att vänta sig att användarantalet tillväxer snabbt under den närmaste framtiden. Om det i föregående avsnitt beskrivna Teleguide-projektet utvecklas enligt planerna är det sannolikt att det inom dess ram öppnas möjlighet till meddelandekommunikation mellan användarna. Så har skett i det franska videotexsystemet Teletel, som beskrivits något i avsnitt 7.1.2.

Reklam i elektronisk post

Liksom är fallet i fråga om videotex sker överföringen av information i den elektroniska posten med så låg kapacitet att överföring av bilder inte kan göras om man inte har tillgång till telefaxutrustning. Den reklam som skulle kunna förekomma måste således vara av tämligen enkelt slag.

Med hänsyn till att antalet användare utanför de företagsinterna systemen ännu är mycket litet och hopkopplingen av olika system till större nät av avsändare och mottagare, bl.a. på grund härav, ännu inte nått så långt, är förutsättningarna för massdistribution av konsumentinriktad reklam i 5 detta medium ännu så länge mycket begränsade.

För framtiden torde emellertid situationen bli en annan. Om fler användare, framför allt hushåll, tillkommer, erbjuder den elektroniska posten ett billigt och effektivt sätt att nå många mottagare. I utvecklingen av systemen eftersträvas nämligen lösningar som belastar överföringssystemet, ledning och växlar, så litet som möjligt.

Ett meddelande som skall distribueras från Stockholm till 1 000 adresser i Göteborg kommer således att kunna sändas som ett meddelande till Göteborg och tusenfaldigas först där, så adressaterna som möjligt. Genom att informationsmängden

»nära

är så liten större delen av vägen kan priset hållas lågt. Ett meddelande över televerkets Telebox - som tillhandahåller av elektroniska meddelanden - till l 000 massdistribution skulle i dag inte kosta avsändaren mer än 260 kr. mottagare, Det får emellertid förutsättas att debiteringsssystem, adresseringsfunktioner m.m. kommer att ändras och utvecklas avsevärt under den närmaste framtiden.

Reklam som sänds med elektronisk post träffas inte av reklamskatt enligt nuvarande regler.

SOU 1988:1

7.2 Förändrade reklammedier

7.2.1 Visning av film och återgivning av ljud

Särskilda radiorättsliga regler gäller när film, videogram eller ljudband spelas i radio- eller TV-sändning. Enligt de radiorättsliga reglerna är varje transport av bilder och/ eller ljud från uppspelningsplatsen till en mottagarapparat att betrakta som - om sänds radiosändning signalerna genom etern - eller - om sänds via kabel. trådsändning signalerna Transportsträckans längd saknar betydelse. Reklam på film, videogram eller ljudband som spelas upp i radio- eller TVsändning behandlas således på samma sätt som annan reklam i dessa medier.

På grund av de rättsliga olikheterna behandlas reklam på film, videogram och ljudband i skilda avsnitt i detta betänkande beroende på om de återges i radio- eller TV-sändning eller på annat sätt.

Radio- och TV-reklamen har berörts i avsnitt 7.1.1. Detta avsnitt omfattar visning av film och återgivning av ljud på andra sätt.

Reklam gå biografer

Den tradionella biografreklamen där man före kvällens föreställning visar några korta reklamfilmer för olika varor och tjänster samt någon gång med samhällsinformation, är oförändbeskattas - för - RSL. rad och övrigt problemfritt enligt

Reklam Eå videogram

Med avses en bandrulle, vanligen på kassett, som är videogram bild- och ljudbärande genom att ett magnetiskt lager på dess

OU 1988:17

yta har laddats i ett mönster som vid uppspelning åter transformeras till bild och ljud. Tekniskt skiljer sig således videogrammen starkt från den traditionella filmen, som består av en fotografiskt framställd bildremsa. I avsnitt 17.1 diskuteras betydelsen av denna tekniska skillnad.

Reklam på videogram distribueras till mottagarna på två huvudsakliga vägar, nämligen dels på kassetter som är avsedda för uppspelning i hemmen, dels genom uppspelning i miljöer utanför hemmen, t.ex. restauranter.

De videokassetter med reklam som är avsedda för uppspelning i hemmen är av två slag. För det första förekommer, om än i begränsad omfattning, reklam på vissa hyrvideogram med vanlig å spelfilm. Denna reklam är i allt väsentligt av samma slag som i biografreklamen och den ligger på videogrammet samlad i ; block före och efter spelfilmen, men inte som avbrott inne i denna.

Den andra typen av videoreklam som är avsedd att spelas upp i hemmen finns på videogram som lånas ut eller delas ut gratis t.ex. i samband med att hyr en videokassett med vanlig

någon

spelfilm. Dessa gratisvideogram kan innehålla s.k. musikvideos, dvs. presentationer av nyutgivna skivinspelningar, blandade med - ofta Ett vanliga reklaminslag biografreklam. annat innehåll i gratisvideogram kan vara trailers, dvs. programpresentationer av de Videofilmer utgivarföretaget hyr ut eller avser att hyra ut. Även mellan dessa filmpresentationer kan andra reklaminslag förekomma.

De videogram med reklaminslag som inte är avsedda för uppspelning i hemmen visas företrädesvis på hotell och restauranter, i bussar till olika turistorter, i ishallar och liknande.

SOU 1988: 171

I tunnelbanan i Stockholm har nyligen satts upp ett antal TV-monitorer som sänder reklam blandat med information om idrottsliga och kulturella evenemang, nyheter etc.

Ljudband

Reklam i ljudband förekommer, såvitt vi funnit, i åtminstone två former. För det första förekommer kassettband med populärmusik med insprängda reklaminslag. Dessa kassetter säljs på t.ex. bensinstationer och betingar ett väsentligt lägre pris än vad som är normalt för en musikkassett. För det andra förekommer det att ljudkassetter distribueras gratis som direktreklam. Även dessa innehåller vanligen musik, t.ex. julsånger, som varvas med reklam, t.ex. julhälsningar och extrapriserbjudanden, från den lokale handlaren.

Beskattning av reklamen på film, videogram och ljudband

Den vanliga biografreklamen är i sin helhet beskattningsbar.

Reklamen på videogram är skattepliktig om den spelas upp i offentliga miljöer, i eller i anslutning till trafikmedel, i eller utanför butik eller sportanläggning etc. Rent tekniskt torde dock merparten av de videouppspelningar som sker utanför hemmen överföras till uppspelningsapparaturen via kabel och således falla under de radiorättsliga reglerna. Som framgår av avsnitt 15.6 omfattas inte radio- och TV-reklam, enett par regeringsrättsavgöranden av reglerna i RSL. ligt Reklam i de sändningar som berörts i detta avsnitt är, till skillnad mot vad som var fallet i de av regeringsrätten bedömda inte rundradiosändning. De beskattas av programmen, RSV. Någon rättslig prövning av denna beskattning har emellertid inte förekommit.

OU 1988:17

Reklam på videogram och ljudband som är avsedda att spelas upp i hemmet, eller i vart fall av den som reklamen riktar

i

i sig till, omfattas inte av skatteplikten (se avsnitt 17.1). i i i L 7.2.2 Trycksaksreklam med ny teknik

› I RSL definieras trycksak som avtryck som framställts i F r eller screenförfarande och endast så sätt tryckpress genom på i \ Detsamma framställda reklamtrycksaker reklambeskattas. gäller annonsbeskattningen. Endast annonser i trycksak reklambeskattas.

Redan reklamutredningen diskuterade tämligen ingående om föroch nackdelar med att använda en så snäv bestämning av vad som är trycksak och påtalade därvid att annan teknik för massreproduktion av text och bild redan fanns tillgänglig. Enkelheten i den snävare definitionen blev emellertid avgörande den gången.

På senare tid har utvecklats och förbättrats ett antal tekniker för reproduktion av text och bilder som kan utföras med hjälp av utrustning som är både billig och lätthanterlig.

Till dessa tekniker hör för det första den xerografiska kopieringen, som går till så att olika punkter på en trumma ges positiv eller negativ elektrisk laddning med antingen t.ex. genom fiberoptiska rör, eller en laserstråle. De ljus, laddade partierna attraherar kolpulver som sedan avsätts på papper. En annan teknik är bläckstråleskriften (inkietprinting) som innebär att bläck sprutas direkt på papperet genom små hål. Såväl ljus- och laserstrålarna i den xerografiska metoden som bläckstrålarna styrs av datorer.

Vid sidan av de konventionella fotokopieringsutrustningarna har under senare år ett mycket stort antal småprintar av ovan nämnda sannolikt över 75 000, installerats på svenska slag,

företag. De används väsentligen för fakturering, lagerförosv., men kan vid sidan därav också nyttjas för teckning framställning av enklare reklamtryck, som t.ex. säljbrev som skall gå ut i upplagor om högst 2 000 ex.

är också att ett laserprintat brev läggs samman med Vanligt reklammaterial. Småprintarna kan ännu bara trycka i en tryckt färg, vilket begränsar användningen i reklamsammanhang.

Utöver småprintarna ute på de enskilda företagen finns ett antal laser- och bläckstråleskrivare med hög kapacitet som av företag som tillhandahåller printertjänster. Det kan ägs t.ex. noteras att flera företag under rubriken Direktreklam i (stockholmsdelen) yrkesregister i sin rektelefonkatalogens lam anför just att de utför laserprinting.

På av den snäva definitionen av trycksak i RSL är rekgrund lam som framställs med här beskrivna metoder inte skatteplik-

tig.

7.3 - en reklammetod Sponsring ny

I litteraturen om sponsring beskrivs ofta denna som ett nytt eller reklammedium och det betonas att marknadsföringsmedel denna reklammetod expanderar mycket starkt.

Med avses här inte sådan hjälp- och supporterverksponsring samhet som idrottsintresserade privatpersoner och lokala i mindre samhällen ofta utövar mot ortens idrottsföretagare och som normalt får anses närmast ha gåvokaraktär. förening Här skall enbart behandlas den affärsmässiga sponsringen, som innebär att en not ersättning till någon, vannäringsidkare en idrottsförening, får hjälp av den senare med sin ligen Hur marknadsföringen skall utformas och vad marknadsföring. de olika parterna har att utföra regleras, vanligen ingående, i avtal som normalt är skriftliga.

OU 1988:17

Handelshögskolan i Göteborg har i sin reklamstatistik beräknat omsättningen av sponsring i Sverige 1985 till mellan 500 och 800 milj. kr. I litteratur om sponsring anges ofta den årliga omsättningen till 700 milj. kr. Den högsta siffran överstiger de sammanlagda annonsintäkterna i fack- och veckopress.

Större sponsringsprojekt är ofta väl kända; detta är i själva verket grunden för den affärsmässiga sponsringen. Det är således allmänt bekant att Volvo har varit huvudsponsor i tennisens Grand Prix, liksom att samma företag sponsrat Göteborgs symfoniorkester. Försäkringsbolaget Skandia har sponsrat fotbollsturneringen Svenska Cupen, som därvid bytt namn till Skandia Cupen. Postverket sponsrar cykeltävlingen PostGirot och Kodak sponsrar friidrottsmän inför de olympiska spelen 1988 under namnet Team Kodak.

Sponsringsersättningarna reklambeskattas för närvarande endast till den del de svarar mot reklam som distribueras med konventionella metoder som annonser, rink- eller tröjreklam. En väsentlig del av reklamvärdet för sponsorn ligger emellertid i den publicitet på nyhetsplats i tidningar och etermedia som företaget får genom sin anknytning till idrottsklubben eller evenemanget. Vederlaget för denna reklam kan enligt nuvarande regler i RSL inte beskattas.

FRAMSTÄLLNINGAR OM ÄNDRINGAR I REKLAMSKATTELAGEN

I detta kapitel lämnas en redogörelse för några av de framställningar om reklamskatten som inkommit till regeringskansliet eller direkt till utredningen.

De skrivelser som redovisas i detta kapitel är för det första å RSVs förslag den 5 mars 1985 och den 10 januari 1986 om lagändringar i ett flertal avseenden som enligt verket föranleder särskilda problem odh bör kunna ändras inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.

Vidare redovisas skrivelser från organisationer som företräder reklamsäljares eller reklamköpares intressen och som inkommit direkt till utredningen eller överlämnats till denna från regeringen, nämligen från Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Journalistförbund, Reprografiförbundet och SWEDMA; i fråga om övriga skrivelser om reklamskatten som kommit in till regeringen eller utredningen, se bil. 2.

Rsvs skrivelser har av finansdepartementet remitterats till intresseorganisationer, myndigheter m.fl. Även remissutfallet redovisas kort i detta kapitel.

8.1 RSVs förslag

I skrivelser till regeringen den 5 mars 1985 och den 10 januari 1986 har RSV dels anmält behov av en allmän översyn av RSL, dels tagit upp vissa konkreta ändringsförslag.

sou 1988:11

allmänna föreslås avse beskattning av reklam i Den översynen och TV samt s.k. videotex m.m. och dessutom vad som bör radio omfattas av trycksak i RSL. Verkets framställning i begreppet denna del har genom tillsättandet av denna tillgodosetts

utredning.

I samband med de särskilda ändringsförslagen anför RSV inled-

ningsvis bl.a.:

RSL är i hänseenden svår att tillämpa både för myndigmånga heterna och de skattskyldiga. Lagen innehåller ett flertal bestämmelser som är att tolka. Detta framgår b1.a. besvärliga av ett flertal ändringar av förhandsbesked och skattebeslut, som av och kammarrätten i Stockholm. gjorts regeringensrätten Det är Rsvs mening angeläget att sådana ändringar görs enligt i att den blir enklare att tillämpa. De förslag RSV lagen lämnar i det innebär emellertid inte endast förenkföljande utan har också till att åstadkomma en mer konlingar syfte kurrensneutral beskattning.

RSV de 13 ändringsförslag som framgår av avsnitten framlägger 8.1.1-8.l.13.

8.1.1 Affärsteknisk information

RSV föreslår att undantaget från skatteplikt för trycksaker

som enbart innehåller affärsteknisk information slopas, eftersom det medför svårbemästrade ställningstaganden såväl för och domstolar som för de skattbeskattningsmyndigheter

skyldiga.

I stället för nu rådande, mer allmänt formulerade undan-

det

RSV att från skatteplikt skall nedtaget, föreslår undantag av ges endast för ett antal uppräknade slag trycksaker och liknande tidtabeller, portotabeller, telefonkataloger som huvudsakligen innehåller uppgifter om taxor, tariffer,

avgifter rörande vatten, avlopp, kommunikationer, telefon,

renhållning m.m.

U 1988:17

Förslaget har kritiserats av flertalet remissinstanser, som funnit det innebära en oacceptabel skatteskärpning.

8.1.2 screentryck på textilunderlag

Genm beslut den 7 maj 1975 beslöt regeringen - med stöd av den numera upphävda 8 § RSL som gav regeringen sådana befo- - om från för som genheter undantag skatteplikt trycksak framställts genom screentryck på textilunderlag, när trycket fixerats genom särskild kemisk efterbehandling.

Eftersom tillämpningen av denna bestämmelse medför stora praktiska problem föreslår RSV att undantaget utvidgas till att avse allt screentryck på textil.

Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna.

8.1.3 Reklamutrymme i affärshandling m.m.

Enligt gällande regler definieras annons som upplåtet utrymme i trycksak eller utrymme i trycksak som utgivaren tagit i anspråk för egen reklam. Som trycksak anses emellertid inte vara som är försedd med tryck om den är avsedd att användas som affärshandling, kontorsmaterial, biljett, emballage eller liknande. Utrymme som upplåts på t.ex. en biljett eller en lottsedel utgör således inte annons.

RSV anför att betald reklam på framför allt kvitton, biljetter o.d., numera förekommer i betydande omfattning. Verket föreslår därför att även utrymme som upplåtits i affärshandling m.m. skall utgöra annons.

Om annonser avser utgivarens egen verksamhet och inget vederlag utgår skall emellertid skatteplikt inte föreligga.

sou 1988:1

Av remissinstanserna har flertalet accepterat förslaget i denna del. Några av dem, bl.a. Handelskammarförbundet, Svenska Marknadsförbundet, Riksidrottsförbundet och Svenska Tryckeriföreningen har emellertid avstyrkt förslaget med hänvisning framför allt till att det innebär en utvidgning av det skattepliktiga området och att det innebär en ökad beskattning av idrottsföreningar, teatrar m.fl. som upplåter reklamplats på biljetter o.d. Det anförs också att den föreslagna regeln kan leda till gränsdragningsproblem och tilllämpningssvårigheter.

8.1.4 Reklam som sprids delvis utom landet

Reklamskatt skall erläggas för annons som är avsedd att offentliggöras inom landet. Skatteplikt föreligger inte för annons i publikation som ges ut på främmande språk och är avsedd att spridas huvudsakligen utomlands. Uppfylls inte kraven för skattefrihet är annonsintäkterna i sin helhet skatteunderlag.

Reklamskatt skall på samma sätt utgå för reklam i annan form än annons som är avsedd att spridas inom landet. Något undantag av samma slag som gäller för annons som huvudsakligen sprids utomlands finns emellertid inte. Om viss reklam är avsedd att spridas både inm och utom landet skall beskattningsvärdet i stället bestämmas efter uppdelning av vederlaget efter skälig grund.

RSV anför att regeln i fråga om reklam i annan form än annons föranleder stora problem då det oftast är mycket svårt att finna en skälig grund för fördelning av vederlaget. Den reklam som oftast kommer i fråga för fördelning som avses här och som förorsakar mest problem är idrottsreklamen. För sådan reklam är det ofta mycket svårt att beräkna hur stor del av den publik som reklamen exponerats för som befunnit sig utomlands. Att i förväg beräkna den utländska andelen kan vara

1988:17 U

omöjligt eftersom denna ofta är beroende av t.ex. ett idrottslags framgångar i en turnering.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår RSV att en huvudsaklighetsregel, liknande den som redan för gäller annonser, införs även för reklam i annan form. Skatteplikt skall således enligt förslaget inte för reklam som föreligga avses i 5 § l RSL om reklamen huvudsakligen skall återges utomlands, men däremot för all annan reklam enligt detta lagrum. I fråga om trycksaksreklamen föreslås ingen ändring.

Förslaget har kritiserats av de skattskyldiga som uttalat sig om det. Flertalet motsätter sig den som anses skatteskärpning följa av förslaget och finner det oacceptabelt att denna träffar i första hand idrottsrörelsen. Några anser att tilllämpningsproblemen till stor del kvarstår eftersom RSV inte kunnat föreslå någon grund för huvudsaklighetsrekvisitet. Å Flera remissinstanser menar att det vore lämpligt att helt å befria idrottsrörelsen eller de ideella föreningarna från reklamskatt på intäkter för tröj- och rinkreklam o.d.

8.1.5 Postorderförsäljning med utländsk konkurrens

För närvarande finns i 7 § en regel om undantag från skatteplikt för postorderförsäljning inom landet som konkurrerar med liknande försäljning från utlandet.

RSV anför att regeln har tillkommit huvudsakligen för att skydda svenska plantskolor som vid RSLs tillkomst konkurrerade om postorderhandeln med växter, plantor och lökar med två stora holländska företag, Bakker och stassen Jr AB. Sedan stassen Jr AB numera bildat ett svenskt bolag med säte i Göteborg och köpt upp den svenska delen av Bakker, har den utländska postorderförsäljningen på denna marknad så som gott upphört.

SOU 1988:1”

RSV föreslår, med hänvisning till det anförda, att denna möjlighet till befrielse från skatteplikt slopas.

De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är med ett undantag negativa till dess genomförande. De anför att konkurrenssituationen kan komma att förändras. Svenska Postorderföreningen anger att tecken pekar på en tilltagande internationalisering av postorderförsäljningen.

Marknadsförbund anser att det är den ifrågasatta Sveriges bestämmelsen som har medfört att konkurrensläget stabiliserats och att någon ändring därför inte bör ske.

8.1.6 Utländsk upplåtare av reklamplats

bestämmelser är den skattskyldig som i yrkes- Enligt gällande mässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons eller framställer skattepliktig reklamtrycksak. Verksamheten anses när inkomsten därav utgör inkomst av rörelyrkesmässig eller annan fastighet enligt kommunalse, jordbruksfastighet (1928:370), KL. RSL innehåller inga särskilda skattelagen om för utländska företagare. RSV anför regler skattskyldighet att i avsaknad av sådana regler kan verksamhet inte anses bedriven här i landet när t.ex. en utländsk yrkesmässigt företagare utan svenskt hemvist tillhandahåller i form av skyltplatser e.d. i reklamskattepliktiga tjänster Sverige.

Sådan utländsk verksamhet kan enligt RSV förekomma främst av reklam. Som ett typiskt exempel genom offentliggörande anordnandet av VM i i Göteborg. Arrangör var anges ishockey Svenska Ishockeyförbundet. Internationella Ishockeyförbundet, med säte i Schweiz, hade emellertid förbehållit sig rätten att viss arenareklam i den av det svenska föroffentliggöra bundet arenan, och uppbära inkomsterna härav. Efterförhyrda

som det internationella förbundet inte hade hemvist i Sverige kunde det inte bli skattskyldigt.

När det gäller reklamtrycksaker och annonsblad föreligger inte de problem som beskrivits här, eftersom reklamskatt vid införsel av sådana skall erläggas till tullmyndigheten.

; RSV föreslår på grund av det anförda att utländsk företagare Ä skall anses bedriva yrkesmässig verksamhet här i landet när han här offentliggör skattepliktig reklam i annan form än annons. skattskyldig företagare som inte är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet, eller, i fråga om juridisk person, inte har fast driftställe här, skall, i likhet med vad som gäller i fråga om mervärdeskatten, låta sig företrädas av representant som har godkänts av RSV. Eftersom de tjänster som avses här också är mervärdeskattepliktiga, förutsätter verket att samma representant normalt bör svara för såväl den ena sm den andra skatten.

De remissinstanser som uttalat sig om detta förslag har inte haft något att erinra mot det.

8.1.7 Förmedlingsprovision

Enligt nu gällande regler skall beskattningsvärdet utgöras av vederlaget. I detta skall inte inräknas bl.a. de definitiva rabatter som den skattskyldige lämnar.

Enligt Handledningen, som i denna del bygger på ett icke överklagat kammarrättsavgörande, skall provision eller annan gottgörelse till reklamförmedlare, s.k. förmedlingsprovision, betraktas som en definitiv rabatt och således inte inräknas i vederlaget.

RSV anför att detta synsätt inte stämmer med vad som gäller enligt mervärdeskattelagen (1968:430) och inte heller med

118 SOU 1988:1

tullförfattningarna. Enligt RSVs mening står den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna inte heller i överensstämmelse med förarbetena till RSL. RSV menar att de enda fall där provision bör få avräknas är då reklamförmedlaren står som köpare av reklamprestationen och debiteras för denna. I dessa fall, men inte annars, är det rimligt att jämställa provisionen med en rabatt.

För att bringa reglerna i överensstämmelse med vad sm gäller i mervärdeskatte- och tullhänseende och för att uppnå en högre grad av konkurrensneutralitet mellan annonsering genom förmedlare och annan annonsering föreslår RSV att förmedlingsprovision som lämnas till annan än annonsköpare inte skall få avräknas från beskattningsvärdet.

Remissinstanserna är med undantag för kammarrätten i Stockholm negativa till förslaget som ju innebär en fördyring för reklamköparen.

8.1.8 Gemensamt vederlag

Med de nuvarande reglerna skall, när gemensamt vederlag utgår för skattepliktig annons och för andra prestationer, beskattningsvärdet beräknas efter en uppdelning av vederlaget på skälig grund.

Enligt Svenska Tidningsutgivareföreningens normer innefattar 5 annonspriset endast annonsutrymme, textsättning och färdiggö- å rande av tillhandahållet annonsmaterial. Om dessa normer

E

följs kommer beskattningsvärdet att överensstämma med annon- § sens pris enligt tidningstaxan.

Om tidningsutgivaren utför andra arbeten, t.ex. utformar annonsen, debiteras detta särskilt.

U 1988:17

RSV påpekar att det på senare tid blivit vanligt att utgivare av annonsblad uppger sig i stor utsträckning utföra kreativt x arbete, som inte omfattas av beskattningen, åt sina annonsöi rer. Ofta anges den skattefria delen till 50 % av vederlat r get.

l

För har det varit i det närmaste

E

beskattningsmyndigheten omöjligt att i efterhand kunna bedöma omfattningen av det

E

kreativa arbetet. Enligt RSVs mening är den nuvarande ord- I . ningen otillfredsställande främst med hänsyn till svårighe- E terna att bedöma riktigheten av de skattskyldigas yrkanden om uppdelning. Bestämmelsen om uppdelning av vederlaget efter skälig grund i en skattepliktig och en skattefri del leder lätt till att den senare delen övervärderas. Ett sätt att begränsa ett sådant förfaringssätt skulle enligt RSV vara att vederlaget för den skattepliktiga delen inte får anges till lägre belopp än som skulle ha tagits ut för en motsvarande skattepliktig prestation som inte varit kombinerad med en skattefri.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till förslaget.

8.1.9 Beloppsgränsen för redovisningsskyldighet

För närvarande föreligger redovisningsskyldighet för annonsintäkter i dags-, fack- och populärpress om beskattningsvärdet överstiger 60 000 kr. för ett beskattningsår, och i annat fall om beskattningsvärdet överstiger 20 000 kr.

Med hänvisning till förenklingskravet föreslår RSV att den nuvarande 20 000-kronorsgränsen skall höjas till 60 000 kr. Höjningen svarar i stort sett mot penningvärdeutvecklingen under den tid som passerat sedan den gällande nivån bestämdes.

SOU 1988:1

Verket påpekar att en höjning av frigränsen skulle medföra att ett stort antal skattskyldiga, varav en betydande del ideella föreningar, föll bort men att skattebortfallet skulle uppgå till_endast ett blygsamt belopp.

Förslaget har fått ett positivt bemötande i remissomgången.

8.l.l0 Återbetalning vid låg omsättning

RSV återbetalar för närvarande den skatt som en skattskyldig

om det vid beskattningsårets slut visar sig att gränerlagt sen för redovisningsskyldighet inte uppnås. Denna gräns ligsom framgått av avsnitt 8.1.9, vid 20 000 kr. utom för ger, utgivare av dags-, fack- eller populärpress, för vilka gränsen är 60 000 kr.

RSV anser att RSLs i denna del bör anpassas till merregler värdeskattelagens regler, enligt vilka ingen återbetalning förekommer så länge den skattskyldige är registrerad som Verket föreslår därför att regeln om redovisningsskyldig. återbetalning i nu berörda fall upphävs. I stället skall

att sedan redovisningsskyldighet inträtt den skall

gälla kvarstå till dess RSV på ansökan av den skattskyldige eller initiativ beslutar att den skall upphöra. Så skall på eget ske när det kan antas att den skattepliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga frigränsen.

Den övervägande delen av remissinstanserna har accepterat Kammarrätten i Stockholm, Riksidrottsförbundet och förslaget. Svenska har dock anfört att förslaget är Tryckeriföreningen endast om det innebär att en avregistrering skall acceptabelt medföra en återbetalning av den skatt som kan ha erlagts för det år då avregistrering sker.

OU 1988:17

8.1.1l Återbetalning till dags-, fack- och populärpress

regler återbetalar RSV en viss del av den Enligt gällande reklamskatt som redovisats för annonser i självständig periodisk publikation som har karaktär av dags-, fack- eller populärpress. Den skatt som återbetalas är den som svarar not en skattepliktig omsättning om högst 12 milj. kr. för dagspress och högst 6 milj. kr. när det gäller annan press.

om det med säkerhet kan förväntas att omsättningen inte kommer att överstiga det högsta beloppet enligt ovan, kan RSV befrielse från att betala in skatten. I annat fall medge återbetalas den halvårsvis.

Av de här berörda publikationer vars utgivare är registrerade som skattskyldiga har RSV medgett befrielse från betalningsskyldigheten för mer än hälften. Till övriga återbetalas halvårsvis belopp i enlighet med restitutionsregeln.

RSV anser att det nuvarande systemet är tungrott för beskattoch krångligt och kostsamt för de skattskylningsmyndigheten Verket föreslår därför att en rätt införs till avdrag diga. från skatten på den skattepliktiga omsättningen med belopp

som motsvarar skatten på den omsättning som med nuvarande

regler blir återbetalningsgrundande. Om redovisningsperiod avser del av år skall avdrag få göras med så stor del av som svarar mot den tid redovisningen avser. årsbeloppet

De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har varit positivt inställda till RSVs förslag.

8.l.l2 Arkivering

För närvarande att skattskyldig under en tid av två år gäller skall bevara ett exemplar av varje trycksak som han framställt. Särskilt eller skrymmande trycksaker behöver dyrbara

sou 1988:17

dock inte bevaras på annat sätt än i form av skisser, fotografier eller liknande.

För att man skall kunna avgöra om en trycksak innehåller reklam är det oftast nödvändigt att ha tillgång till den. När den nu gällande regeln om arkivering infördes, svarade den mot då gällande bestämmelser om den tid inom vilken beslut om skatt kunde meddelas, nämligen ett år efter utgången av beskattningsåret.

Genom LPP har emellertid denna tid utsträckts till tre år. RSV föreslår därför att trycksaker i fortsättningen skall arkiveras i fyra år.

De remissinstanser som yttrat sig över denna del av förslaget har, med undantag för kammarrätten i Stockholm, avstyrkt en sådan ändring med hänvisning till att den skulle bli alltför betungande för de skattskyldiga.

8.1.l3 Skyltreklam

Enligt nu gällande regler är reklam skattepliktig om den återges i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän eller annat motsvarande sätt. ,-..._ plats på Undantag .., . från skatteplikten råder dock för sådan reklam som återges i eller utanför ett företags butikslokal, arbetsplats, trafik-

Mums...

medel eller liknande, när reklamen avser detta företag, dess

Regeringsrätten har i två domar 1981 och 1984 fastslagit att skyltar i eller på ett affärscentrum, vilka inte var placerade i omedelbar anslutning till de butiker som skyltarna avsåg, inte omfattades av undantaget från skatteplikt. Skyltar som satts upp på anläggningens tak, på en gemensam ramp på

U 1988:17

ytterväggen eller på gemensamma tavlor vid rulltrapporna skall således beskattas.

RSV menar att tillämpningen av undantagsbestämmelsen kan medföra gränsdragningsproblem och föreslår att undantaget från skatteplikt skall utvidgas till att avse skyltar i eller i anslutning till företags lokal etc., om reklamen avser företaget, dess verksamhet, dess belägenhet eller utrymmet för reklamen. Enligt verket bör dock den utvidgade skattefri- 3 heten endast avse affärscentra av inomhuskaraktär men inte centra av öppen typ som t.ex. Hötorgscity i Stockholm.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till förslaget att utvidga skattefriheten. Flera har emellertid ansett att denna även bör omfatta utomhuscentra.

8.2 Svenska Tidningsutgivareföreningen

I en skrivelse till reklamskatteutredningen den 25 mars 1987, har Svenska - liksom i en Tidningsutgivareföreningen tidigare till - bl.a. att reklam-

regeringen ingiven skrivelse påtalat

trycksaker och annonsblad som samdistribueras med tidningar beskattas hårdare än som skulle vara fallet om de distribuerades som direktreklam. Vid samdistribution med tidning skall trycksaker nämligen dels beskattas som andra reklamtrycksaker och annonsblad, dels som annonser i den tidning de medföljer.

I skrivelsen till reklamskatteutredningen anför föreningen följande. Tryckfrihetsförordningens bilagebegrepp bör tillämpas betr. reklamskatten Med anledning av direktiven vill Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) föreslå att det bilagebegrepp som används vid skattens tillämpning bringas i fullständig överensstämmelse med det bilagebegrepp som regleras i tryckfrihetsförordningen 1 kap. 7 §. En sådan omarbetning förefaller vara lätt att

sou 1988: 1*

genomföra och skulle väsentligt underlätta tillämpningen av reklamskattelagen. Samtidigt bör man helt utmönstra begreppet bilaga för sådan reklamtrycksak som enligt TF inte är bilaga till en tidning utan som enbart samdistribueras med denna.

Skatten på tidnings distribution av reklamtrycksaker bör tas bort

de nuvarande reglerna i reklamskattelagen beskattas en Enligt reklamtrycksak som distribueras som direktreklam enbart för den trycktekniska framställningen. Distributionen av reklamtrycksaken beskattas således inte. Om reklamtrycksaken samdistribueras med en dagstidning beskattas den för såväl distributionen som den trycktekniska framställningen resp. upplåtelsen av annonsutrymmet. För att åstadkomma konkurrenslikhet mellan distribution av reklamtrycksaker i form av direktreklam och samdistribution av reklamtrycksaker med dagstidningar har TU i skrivelse till budgetministern den 4 december 1981 att reklamtrycksaker som samdistribueras med föreslagit tidning skall undantas från reklamskatt på distributionen. En sådan skatteförändring skulle inte bara undanröja en konkurrenssnedvridning utan också leda till en förenkling av de för närvarande alltför komplicerade reglerna rörande reklamskatt för bilagor och samdistribuerade reklamtrycksaker.

Om ovan föreslagna åtgärder genomfördes skulle de nya förenklade skattereglerna kunna sammanfattas på följande sätt:

Tidningsbilagor

Annonser i en dagstidnings bilaga, som enligt tr ckfrihetsförordningen är en del av tidningen, beskattas pa samma sätt som övriga annonser i tidningen.

samdistribuerade reklamtrycksaker

En reklamtrycksak som samdistribueras med en dagstidning och som innehåller annonser för en eller flera annonsörer, som framställt trycksaken, beskattas enbart för den trycktekniska framställningen.

En reklamtrycksak, som samdistribueras med en dagstidning och som innehåller annonser vilka försålts till annonsörer av den som framställt trycksaken, beskattas enbart för annonseringen.

8.3 SWEDMA (Swedish Direct Marketing Association)

SWEDMA har i en skrivelse den 7 juli 1987 till utredningen

anfört följande:

l Direktiven

Enligt sina direktiv skall utredningen bl.a. anpassa reklamskattelagens bestämmelser till ny teknik för framställning av reklammeddelanden, t.ex. genom nya kopieringsförfaranden.

I direktiven sägs att trycksaksbegreppet kan sägas ha blivit delvis omodernt. Framställningen av trycksaker med traditionella metoder har under senare år rönt ökande konkurrens från alster framställda med hjälp av nodern kopieringsteknik (t.ex. xerografi).

Vidare konstateras i direktiven följande: I reklamskattelagen definieras som trycksak endast avtryck som framställts i tryckpress eller genom screenförfarande och med annons avses särskilt utrymme som upplåtits i trycksak. Skatt utgår inte för reklammeddelande som framställts i kopiator och inte heller för annonser i annonsorgan som framställts på samma sätt.

I direktiven pekas på en strävan efter likformighet, konkurrensneutralitet och förenkling i vad gäller reklamskatten.

2 Swedmazs inställning

2.1 Framställningsteknik av trycksaker

Det är riktigt att framställningen av trycksaker framställda med hjälp av modern kopieringsteknik, i första hand laserprintning, har ökat.

ökningen är emellertid relativ eftersom en ökning också skett av som är framställda med teknik som i dag leder trycksaker till reklamskatt. Enligt föreningens erfarenheter torde för de trycksaker, som framställs med nämnda nya tekniker övrigt i regel vara ett följebrev, för vilket reklamskatt i dag ej utgår, till en reklamtrycksak för vilken reklamskatt utgår. De metoderna sig inte för framställning av reklamnya lämpar broschyrer.

för nämnda följebrev och därmed liknande Tryckkostnaderna produkter, som är framställda med de nya kopieringsteknikerna är i jämförelse med tryckkostnaderna för konventionellt framställda låga. Beskattningsunderlaget torde därför trycksaker vara lågt och möjligheten att öka skatteintäkterna därmed begränsade.

2.2 Den diskuterade lösningen

Den av utredningen diskuterade lösningen är att beskatta reklamtrycksaker genom att skattelägga distributionsavgiften för dessa reklamtrycksaker i stället för på tryckkostnaderna för dessa.

SOU 1988:1”

Reklamtrycksaker distribueras på en mängd olika sätt t.ex. genom Posten, genom bl.a. vissa av Swedmas medlemsföretag, andra än medlemsföretag, idrottsföreningar, utbäring i egen regi, fastsättning på bilrutor, utdelning på gatan, biläggning i paket och andra trycksaker och till produkter som säljes över disk samt tillgång till broschyrer i särskilda ställ i butik. Genom att skattelägga endast distributionsavgiften minskar skatteunderlaget radikalt även om vissa nu ej beskattningsbara trycksaker fångas upp. Distributionsavgift uttages nämligen ej vid alla de fall som föreningen nämnt.

Betr. postalt distribuerade försändelser gäller att många reklamtrycksaker sänds i normal- och ekonomibrev som är tillslutna och därför ej kan öppnas för avgörande och/eller kontroll av om försändelsen innehåller reklamtrycksak. För såväl avsändaren som Posten tillkommer för övrigt svårigheter att avgöra om den information som försändelsen innehåller är kommersiell reklam, icke kommersiell reklam, information eller brev till vilket finns bifogat en reklamtrycksak utan reklamsyfte. Hur skall vidare reklamtrycksak som bilagts som fripassagerare behandlas i den mängd av kombinationer som kan uppstå?!

Om avsändaren i dessa fall och då vid inlämningen till Posten skall lämna information om att försändelsen innehåller reklamtrycksak tillkommer andra nackdelar. De numera vid reklamskatten vana tryckerierna ersätts av ovana avsändare som endast sporadiskt kommer att göra bedömningar av om reklamskatt skall utgå eller ej. Detta förhållande kommer att medföra att säkerheten i systemet blir avsevärt lägre. Risken för skatteundandragande åtgärder torde vidare vara uppenbar. Kontrollmöjligheterna kommer i praktiken bli hart när obefintliga eftersom antalet leverantörer av reklamskatten blir avsevärt flera än dagens tryckerier.

Samma eller liknande svårigheter som här ovan antytts kommer att gälla även när reklamtrycksaker sänds i massbrev eller mot avgift utdelas av annan.

Ett annat resultat som riskerar uppstå är en förskjutning mellan olika distributionssätt i syfte att undgå skatt. Bl.a. kommer avgiften på utdelning i egen regi att öka till nackdel för Posten och berörda distributionsföretag.

Direktivens strävan efter likformighet, konkurrensneutralitet och förenkling kommer ej att uppnås med den lösning som utredningen överväger. Ej heller blir resultatet en förenkling av de nuvarande reglerna i reklamskattelagen i syfte att underlätta tillämpningen och administrationen av skatten.

3 Förslag på alternativ lösning

Enligt föreningens mening uppnås de i direktiven angivna syftena bäst inom ramen för den nuvarande konstruktionen i reklamskattelagen men med tillägg för den vanligaste kopie-

1988:17 OU

ringsförfarandet för reklamtrycksaker (mest följebrev) nämligen laserprintning för vilken teknik de och volymmässigt skattemässigt mest intressanta lasermaskinerna oftast finns hos tryckerierna som redan i dag har vana vid reklamskatten.

Genom detta förslag undvikes de nackdelar bl.a. minskat beskattningsunderlag och bristande kontrollmöjligheter som föreningen ovan pekat på.

8.4 Reprografiförbundet

Förbundet har i en skrivelse till regeringen den 28 maj 1986,

som överlämnats till utredningen, anfört följande om möjligheten att utvidga till att omfatta trycksaksbegreppet nya metoder för mångfaldigande av text och bilder:

Redan i dag är det känt vilka svårigheter har tryckerierna med att avgöra om reklamskatt skall utgå eller Ännu störej. re blir svårigheterna om en helt ny kommer att yrkesgrupp ställas inför sådana avgöranden. De arbeten som utförs av kopieringsföretagen präglas dessutom av mycket stor snabbhet. I jämförelse med tryckeriindustrin arbetar reprografibranschen med relativt små upplagor, ibland från ett stort antal original. Beställningar tas ofta emot över disk och arbetet utförs medan kunden väntar. I sådana fall finns ingen möjlighet för kopieringsföretagets att om text och personal avgöra bild i det kopierade materialet innehåller som reklambudskap, skall skattebeläggas. Dessutom torde det stå helt klart att kunden inte alls är intresserad av att kopieringspersonalen läser igenom de handlingar, som skall kopieras. De kan vara av sådan art att de inte angår någon utomstående.

Härtill kommer arkiveringsproblemen. Inom tryckeriindustrin arkiveras praktiskt taget varje trycksak. Så sker inom ej kopieringsbranschen. Det skulle bli helt ohanterliga mängder arkivkopior om företagen skulle tvingas bevara några exemplar av alla de arbeten, som de kopierar.

I den under 1981 gjorda översynen av reklamskattebestämmelserna var RSV inne på tankegången att hänföra de reklamskattebelagda trycksakerna till vissa produktionsmaskiner. Ur kopieringsföretagets synpunkt är det i efterhand helt omöjligt att avgöra i vilken maskin en kopia har framställts. En gränsdragning av den arten att kopior framställda i en större kopiator skulle skattebeläggas medan kopior framställda i en mindre maskin skulle falla utanför bestämmelserna blir helt omöjlig att följa.

Det material, som produceras inom reprografibranschen, är i första hand av informationskaraktär. Sålunda framställs hos

SOU 1988:1

arbeten av typ instruktioner, bruksanviskopieringsföretagen rapporter, enklare kataloger ningar, prislistor, kompendier, i A4 format, reservdelslistor etc. En reklamköpare vänder sig

till ett för produktion av ett reklaminte kopieringsföretag anlitar i allmänhet reklambyrå för utformning av alster utan och ett för den industriella framställbudskapet tryckeri

ningen av trycksaken.

Vi att vi med ovanstående synpunkter har klargjort hoppas vilka som möter att införa reklamskatt på produksvårigheter ter framställda i en kopieringsmaskin.

8.5 Svenska Journalistförbundet

har i skrivelse till den 9 juni 1986 Förbundet regeringen

för kännedom till utredningen anfört bl.a. som överlämnats

om beskattningen av annonser och direkreklam. följande

reklamen har, historiskt sett, fyllt flera upp- Den svenska Den har till att informera om och stödja förgifter. syftat av varor och Men den har också bidragit säljningen tjänster. att finansiera den allmänna i prestill nyhetsinformationen som var den helt dominerande formen av sen. Annonserna, länge har förutom att betala sina egna kostnader också reklam, ett stort till tidningarnas ekonomiska möjliglämnat bidrag och informera medborgarna i viktiga samheter att utkomma hällsfrågor och andra angelägenheter.

stod 1935 för cirka 75-80 procent av den dåva- Pressreklamen rande totala reklamkostnaden i samhället. Trycksaksreklamen då endast cirka l0-15 I slutet av 1970utgjorde procent. andel av inkomsterna från reklam minskat talet hade pressens till 65 av de totala reklamkostnaderna. Trycksaksrekprocent ökade under samma tid till cirka 30 procent. Källa: lamen reklamen och konkurrensen, 1982. Sverker Jonsson: Pressen,

har fortsatt under 1980-talet. Den snab- Den här utvecklingen för och direktreklamen har fortsatt. ba tillväxten trycksakshar mätt i ökat år från år med Även pressannonseringen volym för 1981 då en nedgång skedde med 2,4 procent. undantag

Den närmast utveckling som trycksaksreklamen explosionsartade haft under senaste årtiondeoch framför allt direktreklamen, inte av den reklamskatt som infördes 1972. na har hejdats

denna olika faktorer. Direktreklamen Bakom utveckling ligger har i vissa områden upp det tomrum som funnits på grund fyllt t.ex. inte finns dagstidning i ett visst av att det någon bra sätt når ut till hushålgeografiskt område som på något har funnit att direktreklamen är en len. Lokala affärsidkare

U 1988:17

god kanal ut till de presumtiva kunderna i det lokala området runt affären.

I trycksaksreklamen ingår också gratisutdelade s.k. annonstidningar. Antalet sådana ökade kraftigt under 1950-, 1960och 1970-talet. Expansionen har sedan avstannat.

Totalt sett har direktreklamen i dag en omfattning som ingen kunde ana sig till när reklamskatten infördes 1972. Detta kan iakttas av varje svenskt hushåll. Under en på måfå vald månad utdelas i ett förortsområde i Stockholm reklamtrycksaker som cirka - - väger 1,4 kg.

Enligt en undersökning som gjorts vid Göteborgs universitet och som gäller år 1984 beräknas den totala årliga reklamkostnaden i Sverige ligga på minst 9-10 miljarder kronor. Enligt samma undersökning skulle direktreklamen utgöra cirka 25 procent av den totala reklamvolymen. Det skulle innebära att totalkostnaden för direktreklam ligger på 2,5 miljarder kronor per år. Eftersom ökningen fortsatt sedan 1984 och på av att beräkningen är försiktigt gjord, så kan mfattgrund ningen av direktreklamen vara ännu större. Riktigt tillförlitliga uppgifter saknas.

Antalet försändelser som delas ut torde vara omkring 1,4 miljarder per år. Postverket som står för cirka 40 procent av till hushållen delar årligen ut 550 miljoner utdelningen försändelser.

Som en jämförelse kan nämnas att beskattningsunderlaget för ansågs 1972 vara drygt 500 miljoner kronor trycksaksreklamen vilket ska med dagens beskattningsunderlag som är jämföras drygt 2 miljarder kronor.

Det torde, enligt Svenska Journalistförbundet, inte råda något tvivel om att reklamskattens utformning har bidragit till denna utveckling. I jämförelse mellan trycksaks- och annonsreklam har trycksaksalternativet en gynnsammare position.

Reklamskatten har, enligt Svenska Journalistförbundets uppstörre på annonsmarknaden än vad den har på fattning, tyngd marknaden för trycksaksreklam. Det beror till stor del på att annonsernas pris täcker mer än produktionskostnaderna för annonsen och skatt. Med hjälp av annonsintäkterna blir själva det för att ta ett stort ansvar för inmöjligt tidningarna formation och debatt i viktiga samhällsfrågor. Av tidningarnas inkomster kommer 60-70 procent från annonsinkomster.

Direktreklamen har däremot en annan skattesituation och bidrar inte samma sätt till finansieringen av pressens allpå männa informationsverksamhet. För trycksaker, dvs. direktreklam, på framställningskostnaderna, dvs. bygger beskattningen bildbehandling, tryckning, bokbinderiarbete, som sättning, utgör beskattningsunderlag. Distributionskostnaderna, som

SOU l988:N

anses utgöra cirka 30 procent av direktreklamens kostnad finns inte med i beskattningsunderlaget. Något som helst bidrag till en allmän informationsskyldighet lämnas inte. De skattemedel som flyter in går vidare till ett selektivt presstöd. -

Även om skattesatserna för annonser och direktreklam är olika, 4 respektive ll procent, och att det finns andra skillnader, så torde direktreklamen, sett ur samhällets synpunkt, ha en gynnad position i förhållande till annonser i pressen.

Detta förhållande är helt orimligt, sett utifrån att samhällets presspolitik har som mål att värna om grundläggande demokratiska friheter, främst informations-, åsikts- och - - yttrandefriheten.

Dagspressen hotas nu från olika håll. En ökad konkurrens kommer från direktreklamen och från fristående annonsfinansierade gratistidningar, s.k. annonsblad. Reklam i radio och TV och med hjälp av ny teknik som kan komma inom en snar framtid, utgör en ny hotbild mot tidningarnas annonsintäkter.

Svenska Journalistförbundet anser att det är orimligt att direktreklamen har en gynnad ställning i förhållande till annonser i tidningarna. För att direktreklamen skulle bära sin andel av ansvaret för en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning borde skatten på direktreklamen höjas från ll procent till mellan 50 och 70 procent.

En sådan skattesats skulle göra valet mellan annonsering i dagstidningen mera jämförbart med utdelning av ett reklammeddelande direkt i brevlådan hos hushållen. Med ett skatteuttag av den storlek som föreslagits i denna framställan skulle konkurrensneutralitet skapas med hänsyn taget till samhällets presspolitiska mål.

Även om effekten av en sådan åtgärd skulle bli att direktreklamen minskade till hälften av den omfattning denna reklamform har i dag så skulle skatteintäkterna för staten öka.

Med hänvisning till vad som framförts i denna skrivelse hemställer Svenska Journalistförbundet

att regeringen tar de initiativ som behövs för att åstadkomma en avservärt hårdare beskattning av trycksaksreklam,

om den av riksskatteverket begärda översynen av reklam-

att

skatten kommer till stånd det bör ingå i utredningsuppdraget att närmare överväga en sådan skatteskärpning för trycksaksreklam, alternativt

att regeringen uppdrar åt utredningen om det statliga stödet till dagstidningar att överväga den föreslagna skatteskärpningen.

1988:17 U

9 ALLMÄNNA RIKTLINJER

9.1 Reklamskattens syfte

Reklamutredningen anförde konsumentpolitiska och, indirekt, 9 skäl för presspolitiska införandet av en reklampålaga. \ Från konsumentpolitisk synpunkt anfördes att reklamens omé fattning och utformning bestämdes av säljarens snarare än köparens intressen och att en mycket stor reklaminsats kunde vara en både samhälls- och företagsekonomiskt dålig resursanvändning. Genom att i allmänhet gynna stora säljare kunde reklamen medverka till nonopoltendenser och minska incitamentet för priskonkurrens. (SOU 1972:6, av Beskattning reklamen, s. 8-9.)

Det presspolitiska motivet var mindre direkt och kan snarast härledas ur det förhållandet att den nuvarande reklamskatten ersatte den provisoriska annonsskatten som införts ett år tidigare och som hade det uttalade syftet att finansiera en kraftig utökning av presstödet. Genom att reklamskatten kom att omfatta reklam även utanför pressorganen minskade också de konkurrensnackdelar som annonsskatten medfört för tidningarna på reklammarknaden. (Prop. 1972:58 s. 73-74.)

På senare tid har, framför allt från pressens håll, anförts att reklamskatten bör sänkas eftersom intäkterna därav nu överstiger presstödet (se avsnitt 4.2.1).

SOU 1988:1

Direktiven för reklamskatteutredningen tar inte upp frågan om de som föranleder att skatt tas ut just på reklam och syften ger således inte belägg för någon ändrad inställning hos statsmakterna i denna sak. Varken i direktiven eller i förarbetena till annons- eller reklamskatten föreligger något uttalande till stöd för tanken att skatteintäkterna inte får överstiga summan av det direkta presstödet. I stället måste förutsättas, trots den ursprungliga anknytningen till presstödet, att allmänna statsfinansiella skäl talar för att skatten behålls på samma nivå som i dag.

En fråga för reklambeskattningen är vad skatten avgörande skall träffa, vad som bör vara skattepliktig reklam. Detta skall i korthet beröras i det följande.

är att RSLs definition av reklam - meddelande som Uppenbart har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i komav etc. - omfattar mer mersiell verksamhet vara, tjänst långt än vad som i dagligt tal avses med reklam eller som vi önskar träffa med reklamskatten.

Bland meddelanden som inryms i RSLs reklamdefinition men som vår mening i princip inte bör ingå i det skattepliktienligt ga området hör t.ex. följande:

- t.ex. anslag, demonstrationer försäljningsaktiviteter, eller inne i en butik eller på annat försäljarverksamhet försäljningsställe,

- om varor etc. som en konsument har begärt, upplysningar t.ex. att skriva till en eller flera tillverkare, genom

- om varor och tjänster till någon som har ett upplysningar etablerat kundförhållande till säljaren, t.ex. när en bank tillsammans med ett kontoutdrag upplyser om ett nytt slags konto,

l - tidtabeller, etc., prislistor, F I l goda vitsord för viss vara vid tester som utförs av provl I ningsanstalter, konsumenttidningar m.m., l I

t

- filmrecensioner och positiva bokanmälningar.

I Det skattepliktiga området bör avgränsas så att i huvudsak

› O sadana avsättningsfrämjande meddelanden beskattas som {

i

i - härrör från säljaren

- inte riktas endast mot redan etablerade kunder, anställda, återförsäljare, e.d., utan mot allmänheten eller Viss grupp utanför de nämnda

- inte har eller initierats av mottagarna begärts

- inte uteslutande i eller vid särskilda försäljningssprids ställen

inte utgör endast prislistor, tidtabeller, etc.

Beskattningsbar reklam bör med andra ord enligt vår mening i vara sådana meddelanden som massdistribueras eller princip till allmänheten eller till grupper som inte redan är sprids kunder till ett företag för att stimulera och öka försäljningen av en produkt.

Ett påtagligt undantag härifrån är enligt gällande regler av trycksaksreklamen, som beskattas även i de beskattningen fall den lämnas till någon som särskilt bett om den, om den delas ut på försäljningsstället eller sätts upp som ett i butiken. Genom att reklamtrycksakerna nu beskattas i anslag produktionsledet beaktas nämligen inte de omständigheter under vilka den sprids. En beskattning i distributionsledet har bättre förutsättningar att träffa den verksamhet som vi

SOU l988:L

anser bör beskattas, nämligen massdistribution i en eller annan form av meddelanden från en näringsidkare till allmänheten eller till grupper utanför den etablerade kundkretsen för att stimulera eller öka försäljningen av näringsidkarens produkter. I kapitel 12 utvecklar vi närmare våra överväganden om beskattningen av direktreklamen.

9.2 Grundläggande drag i punktskattesystemet

Direktiven till reklamskatteutredningen får anses utgå från att reklamskatten även fortsättningsvis skall ha formen av en punktskatt. De överväganden vi har gjort i denna fråga har vid handen att andra - såsom en omkostnadsavgett lösningar gift eller en begränsad avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för - såsom även reklamköparen skulle, reklamutredningen funnit, vara mindre lämpliga.

Med valet av punktskatteformen följer att skatten bör utformas på ett sätt som rent allmänt svarar mot vissa krav. En punktskatt bör nämligen i än högre grad än i fråga om inkomstskatten präglas av enkelhet. Detta förhållande motiverar en viss schablonmässighet i reglerna.

Härvid är det först och främst av vikt att det skattepliktiga området avgränsas på ett både entydigt och praktiskt sätt. Detta underlättas av att definitionerna av reklam, annons m.m. ges en ändamålsenlig utformning. Det är t.ex. ofta olämpligt att knyta definitioner till inkomstbeskattningen, eftersom detta kan innebära att reklamskattebeslutet kan behöva ändras på grund av t.ex. utgången av en utdragen process i ett inkomstskattemål. Vidare bör reglerna utformas så att antalet skattskyldiga blir så litet som möjligt, samtidigt som skattskyldigheten bör läggas på den som har lätt att bestämma och redovisa skatten. Skatteförvaltningens administration av skatten bör på detta sätt kunna hållas mycket liten.

U 1988:17

9.3 Konkurrensneutralitet I I direktiven till utredningen anförs att lagen bör ges en

i utformning som innebär att gamla och nya reklammedier beskat-

I tas på ett så långt som möjligt likformigt och konkurrens-

E

neutralt sätt.

I

å Q Med konkurrensneutralitet avses här att inte reklamme-

t

nagot I dium skall r gynnas genom att skatt inte tas ut på reklam som I förmedlas genom mediet eller därför att skatteunderlaget beräknas på ett sätt som är fördelaktigare än för andra reklamslag. Konkurrensen mellan olika sätt att göra reklam skall störas så litet som möjligt av reklamskatten.

Härav följer i princip att det skattepliktiga området bör L utvidgas till att omfatta nya reklammedier som TV och datakommunikation, men även att definitionen av trycksak bör ses över.

Vidare bör det undvikas att viss reklam beskattas i två led, som i dag gäller för tidningsdistribuerad direktreklam och annonsblad.

De områden där svårigheter kan uppkomma med att upprätthålla konkurrensneutraliteten är framför allt där denna kommer i konflikt med kravet på enkelhet och där reklamen sprids från utlandet.

För att främja enkelhet i administrationen bör t.ex. kravet på konkurrensneutralitet inte ges sådan tyngd att det anses hindra att gränsen för redovisningsskyldighet sätts högre än i dag, om detta av andra skäl bedöms vara lämpligt.

När det gäller den reklam som befordras från utlandet eller genom utländska medier måste de begränsade möjligheterna att genomföra beskattningen beaktas.

SOU 1988:

Beskattning hos reklamdistributören kan i dessa fall genomföras framgångsrikt om denne är beroende av svenska myndigheter för denna eller någon annan aktivitet. En särskild reglering måste finnas när det gäller reklam genom tråd- eller etermedier som kan tas emot direkt av hushållen eller där kontrollmöjligheterna av andra skäl är små.

9.4 Kravet på förenkling

Med enkelhet avses såväl att de materiella reglerna skall vara lätta att förstå och tillämpa som att förfarandereglerna skall skapa ett smidigt och bra system för redovisning, uppbörd och kontroll. Förenklingsambitionerna syftar till att gynna alla berörda. Reglerna skall således vara lätta att tillämpa, redovisningssystemet smidigt osv. både för skatteförvaltningen och för de enskilda.

Kravet på enkelhet i de materiella reglerna innebär framför allt att det skattepliktiga området måste avgränsas på ett så klart och entydigt sätt som möjligt. Det skall vara lätt att avgöra om en prestation är skattepliktig eller skattefri. Detta är särskilt angeläget i fråga om de vanligaste reklam- Här kan vissa schablonmässiga lösningar vara mest slagen. ändamålsenliga, även om de kan medföra att något reklammedde lande undgår beskattning och att någon gång ett meddelande beskattas trots att det inte utgör reklam.

Den schablonmässiga bestämning som ligger till grund för annonsbegreppet har fungerat utan anmärkningar under reklamskattens hela existens men passar inte för alla slag av reklammedier. Den visar emellertid att det för väsentliga områden kan finnas lösningar som gör att hanteringen inte behöver tyngas med svårtillämpade undantag och specialbestämmelser för att skapa rättvisa.

OU 1988:17

En konsekvens av en viss schematisk bestämning av skatteplik-

l

ten är att den kan utnyttjas för skatteundandragande genom r L anpassning till systemet. Direkt skatteundandragande bör I emellertid i möjlig mån hindras genom bestämmelser i lagen. I

i

När det gäller förfarandereglerna bör först och främst eftersträvas att avvägningen av antalet redovisningsskyldiga för * reklamskatt blir lämplig. Man bör undvika att göra ett stort

F

antal personer skattskyldiga, som endast skulle betala ringa { reklamskattebelopp. Endast på detta sätt blir skatteförvaltadministration av skatten hanterlig. Samtidigt inneningens bär målsättningen en självklar fördel för envar sm befrias från Denna strävan måste beaktas när man redovisningsplikten. bestämmer i vilket led av de olika reklamslagens produktionsoch distributionskedjor som skatten skall tas ut, dvs. vem som skall vara skattskyldig. En generell minskning av antalet skattskyldiga kan också åstadkommas genom att höja frigränsen för redovisningsskyldighet.

I övrigt bör förfarandereglerna så långt som möjligt anpassas till i den tämligen nya reglering av förfaranregelsystemet det för punktskatterna som finns i LPP.

OU 1988:17

PRINCIPER FÖR REKLAMSKATTEN

I denna avdelning skall redovisas de principiella överväganden som gjorts mot bakgrund av beskrivningen i avd. III av bl.a. bristerna i den nuvarande reklambeskattningen, förändringarna på reklamområdet och vad som följer av de allmänna riktlinjernas tillämpning på de olika reklamslagen. Vidare lämnas en redogörelse för de huvudsakliga slutsatser som dessa överväganden resulterat i. Redovisningen är tämligen j 1 översiktlig. I de följande avdelningarna anges närmare hur de olika reklamslagen enligt vår mening skall beskattas och något om vilka konsekvenser förändringarna kan få.

Kapitelindelningen följer den indelning på skattepliktiga reklaminslag som vi övervägt, nämligen på annonser, direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig reklam.

I övrigt har ett par reklamslag som föranlett särskilda överväganden lyfts fram i egna kapitel. Det är här fråga om sådana reklammedier eller reklammetoder som för närvarande inte beskattas, nämligen radio- och TV-reklam samt reklam i elektronisk post.

Vissa reklamslag, nämligen enligt nuvarande regler all trycksaksreklam som distribueras med tidningar och enligt vårt förslag främst annonsbladen, träffas av reklamskatt i flera

led. Detta diskuteras i ett särskilt kapitel.

sou 19 88: 11

Slutligen behandlas i denna avdelning några mer principiella förslag avseende förfarandet vid reklambeskattningen. Dessa avser gränsen för redovisningsskyldigheten, återbetalningen av skatt på annonser i tidningar och beskattningen vid införsel.

U 1988:17

ALLMÄNT OM ANNONSER OCH REKLAM

10.1 Allmänna definitionsfrågor

Reklamskatten träffar enligt RSL annons och reklam i annan form än annons. Enligt RSL är, förenklat uttryckt, en annons ett upplåtet utrymme i trycksak och reklam ett avsättningsfrämjande meddelande.

En analys av de problem som finns i fråga m reklamskatten visar, att annonsbeskattningen fungerat så gott som problemfritt.

Skatten på annonser svarar för 70 % av reklamskatteintäkterna. Antalet skattskyldiga som redovisar skatt för annonsintäkter uppgick 1987 till drygt l 500 vilket svarar mot

knappt hälften av antalet reklamskattebetalare.

De tillämpningssvårigheter som uppkommer i samband med annonsskatten är således tämligen få och oftast av rätt enkelt slag. Det har därför legat nära till hands att pröva om en beskattningsform liknande annonsbeskattningen kan införas även för andra reklammedier. Därvid har följande beaktats.

Den främsta anledningen till att annonsbeskattningen fungerat väl är enligt vår mening det schablonmässiga annonsbegrepp som används vid beskattningen. Annons definieras som allt upplåtet utrymme i trycksak oavsett om det innehåller reklam eller ej. På grund av denna enkla definition behöver inte vare sig tidnings- och annonsbladsutgivare eller beskatt-

sou 1988:11

ningsmyndigheter bedöma innehållet i de publicerade meddelandena och avgöra om det kan anses avsättningsfrämjande eller inte.

Mängden meddelanden som publiceras i upplåtet utrymme i framför allt tidningar är också så stor att en sådan värdering av innehållet inte vore möjlig.

Samma problem, att mängden meddelanden är alltför stor för att man i varje enskilt fall skall kunna ta ställning till om meddelandet innehåller reklam, uppkommer när det gäller reklamtrycksaker och, särskilt om videotextekniken byggs ut, databasreklamen. Detta talar för att man liksom vid annonsbeskattningen bör tillämpa en starkt schematisk avgränsning av vad som är skattepliktigt om en reklambekattning skall ske av dessa medier.

Vid en beskattning av sponsringsreklam skulle en genomgång av varje enskilt sponsringskontrakt, oftast avseende idrott, för uppdelning av dess innehåll på enligt reklamdefinitionen skattefria och skattepliktiga prestationer kunna medföra avsevärda problem såväl för de skattskyldiga som för skatteförvaltningen. Starka skäl talar även i fråga om detta reklamslag för en schablonmässig bestämning av det skattepliktiga området.

För trycksaks- och idrottsreklamen är således förenklingsbehovet stort. För att beskattning av databasreklamen, som idag inte beskattas, skall kunna införas är det en förutsättning att beskattningen kan göras enkel. För detta ändamål bör först prövas huruvida annonsdefinitionen kan överföras på de aktuella reklamslagen.

Vid en sådan prövning måste för- och nackdelarna med en schablonmässig avgränsning av det skattepliktiga området beaktas. En sådan avgränsning kommer ju definitionsmässigt att medföra att en del meddelanden som inte är reklam blir

beskattade, liksom att vissa reklammeddelanden undgår beskattning. För trycksaks-, databas- och sponsringsreklamen kan olägenheterna bli av ett annat än när det slag gäller annonserna och således motivera schabloner med annan utformning.

Det kan emellertid noteras att man i fråga om annonsschablonen i allt väsentligt har accepterat att den även omfattar annat än reklam.

Annonsbeskattningen träffar ju bl.a. familjeannonser, officiella kungörelser, samhällsinformation, och privata köpsäljannonser m.m. som inte utgör reklam RSLs definienligt tion. Denna beskattning av icke-kommersiella annonser har kritiserats i någon utsträckning endast såvitt avser vissa tilläggsuppgifter i telefonkatalogen.

I de svar vi fått på vår enkät till de har skattskyldiga också både Riksidrottsförbundet och flera uttalat tryckerier sig för en schablonisering och förenkling av reklambeskattningen. Man har anfört att det vore bättre med en låg skatt på all sponsring respektive hela produktionen än med det nuvarande komplicerade systemet.

Vi tror därför att att det finns förutsättningar för en förenkling av beskattningen som sker genom en viss schematisering av de grundläggande definitionerna. Utgångspunkten för detta bör vara den nuvarande annonsdefinitionen, dvs utrymme i ett annons- eller reklammedium som upplåtits.

Vi kommer vid våra principiella i de överväganden följande kapitlen om vilka reklamslag som bör beskattas att anknyta till den traditionella annonsdefinitionen.

SOU 1988:1

10.2 Egenreklamen

En bland annat besvärlig del av den nuvarande rekpraktiskt är att annonser och reklam för den som ger lambeskattningen ut en skall beskattas. Eftersom vederlag inte ertrycksak läggs i dessa fall måste ett skäligt vederlag uppskattas till grund för beskattningen.

En del av vårt som avser såväl annonser som de viktig förslag andra är därför att beskattningen av den s.k. reklamslagen I princip innebär detta att reklambeegenreklamen slopas. skall ske endast för utrymme som upplåtits mot skattning t.ex. i fråga om annonser sådant utrymme som uppvederlag, i av olika slag och i fråga låtits periodiska publikationer om annan reklam utrymme som upplåtits i andra medier.

För större delen av direktreklamen och för reklam på grund av är dock inte utrymme, som sponsringsavtal begreppet upplåtet således har sitt i annonsbeskattningen, helt väl ursprung lämpat.

är dock densamma; vi menar, som framgår av den Principen fortsatta att reklamskatten skall träffa framställningen/ massdistribuerade reklammeddelanden och att den inte skall andra En schematisk gräns bör träffa försäljningsaktiviteter. därför dras så att reklam som offentliggörs eller sprids, annans i någon annans reklammeåterges genom någon försorg, dium eller av annan upplåtet utrymme är skatteplikpå någon men inte sådan som exponeras i eller i nära anslutning tig, till den med reklamen avsedda näringsidkarens egen verksam-

het.

att undantas från beskattning uppnås en Genom egenreklamen av vad som skall beskattas som enligt vår mening avgränsning tilltalande och hanterlig. Därär både materiellt praktiskt utesluts sådana avsättningsfrämjande aktiviigenom nämligen teter som inte utgör reklam, i försenligt vanligt språkbruk

U 1988:17

ta hand verksamhet som utövas i ett företags egna lokaler, mot redan etablerade kunder, mot återförsäljare och liknande. Dessutom undviks besvärliga beräkningar av hur mycket egenreklam som funnits i t.ex. en tidning eller hur en reklamä skylt på egen fastighet skall värderas. i \ l En betydande del av egenreklamen har redan i de gällande reglerna undantagits från skatteplikt, men i förslaget har : undantagen gjorts till princip. 1

10.3 Annonsmedier

I föreliggande avsnitt diskuteras de annonsmedier som förekommer och definitionen av själva annonsbegreppet.

Andra definitionsfrågor som uppkommer inom ramen för annonshar att med det indirekta presstöd som beskattningen göra genom lägre skattesatser och återbetalningar av viss del av skatten utgår till utgivarna av vissa periodiska publikationer. Dessa regler gör det nödvändigt att skilja på dagspress, fack- och populärpress samt annonsblad och övrigt som kan vara periodiska publikationer. Hur de olika periodiska publikationerna skall avgränsas diskuteras i 20 kap.

Reglerna medför också att man måste skilja på självständiga tidningar samt avläggare till sådana tidningar. Även dessa definitionsfrågor behandlas i 20 kap.

Vidare har de nuvarande reglerna beträffande beskattningen av reklam som distribueras som medskick till tidningar, föranlett Viss osäkerhet och kritik. Denna fråga behandlas i 12 kap.

Annonsbeskattningen träffar för närvarande dels allt mot vederlag upplåtet särskilt utrymme i trycksak, dels allt

SOU 19 88: 1

annat särskilt utrymme i trycksak som används för reklam, den så kallade egenreklamen.

Den som är skattskyldig för annonser behöver därför så gott som aldrig göra den besvärliga bedömningen om ett visst meddelande är att betrakta som reklam eller inte vilket tryckerierna måste göra för varje enskild trycksak. Mängden meddelanden som mot betalning införs i tidningarna är också så stor att sådana bedömningar vore ogenomförbara.

Allmänt sett har annonsdefinitionen fungerat väl.Skäl att överväga en ändring av själva annonsdefinitionen föreligger därför endast i fråga om anknytningen till trycksak. Vidare bör som nämnts beskattningen av annonser för egen verksamhet upphöra.

I detta betänkande har tidigare redovisats de svårigheter som det snäva trycksaksbegreppet i RSL kan föranleda med anledning av att nya tekniker nu har utvecklats för att reproducera text och bilder (se avsnitt 6.5 och 7.2.2). Det är enligt vår mening uppenbart att trycksaksbegreppet måste ersättas med någon annan bestämning av i vilka medier annonser kan förekomma. Vid övervägande av hur denna nya bestämning skall se ut bör följande beaktas.

För tidningar och tidskrifter är det typiskt att utrymme till ett så stort antal annonsörer att det i praktiupplåts ken är att bedöma om de upplåtna utrymmena används omöjligt för reklam eller för andra meddelanden.

Den som upplåter utrymme i andra reklammedier, som film, affischer, skyltar etc., torde på grund av meddelandenas utformning lättare kunna urskilja vad som är reklam. Mängden meddelanden är vanligen också så begränsad att en sådan bedömning rimligen kan göras. Därtill kommer att icke-kommersiell annonsering, i vart fall ännu, förekommer i ytterst begränsad omfattning utanför pressen.

Dessa motiv talar för att framför allt tidningarna, dvs. dags-, fack- och populärpress, fortfarande bör vara annonsme- › dier och det oavsett med vilken teknik framstältidningen

i lts.

I

i annonsschablonen är konstruerad så att den

Eftersom inkluderar meddelanden som publiceras på upplåtet utrymme, således

i

även meddelanden som inte utgör reklam, är det för att undvil ka onödig överbeskattning önskvärt att den inte tillämpas i I är att ut reklamen och

E medier där det lätt skilja inte heller

där det är normalt att upplåtet utrymme används för annat än reklam, som t.ex. i telefonkataloger.

Utöver tidningarna och tidskrifterna återstår då som tänkbara annonsmedier de s.k. annonsbladen, dvs. periodiskt utkommande publikationer som innehåller annonser och som till övervägande del utdelas gratis. Dessa annonsblad karaktäriseras typiskt sett av att de har ett namn, en hel del redaktionell text och i en del fall viss icke-kommersiell annonsering som familjeannonser 0.d. En del av annonsbladen ges ut av tidningsföretag som med sin tidning täcker en större region men med annonsbladet får en möjlighet att exploatera även lokala annonsmarknader och tillgodose lokala läsarintressen. Detta gäller t.ex. om Stockholmstidningarnas förortsbilagor.

Sammanfattningsvis utgör annonsbladen i många fall tidningsliknande publikationer. De står dessutom oftast öppna för olika, ofta konkurrerande annonsörer och innehåller många olika annonser. De skiljer sig härigenom från övriga annonstrycksaker, som generellt sett mer liknar reklambroschyrer och som vanligen innehåller ett fåtal annonser, reklam för endast ett annat företag eller reklam för märkesvaror som säljs av trycksakens utgivare.

Vad som talar för att låta annonsbegreppet omfatta upplåtet utrymme även i annonsblad är i första hand att man i dessa upplåter så mycket utrymme till olika annonsörer att det är

sou 1938:1

alltför betungande att ta ställning till varje publicerat meddelande. I vissa annonsblad förekommer också många ickekommersiella annonser.

Vi har därför gjort den bedömningen att alla periodiska publikationer som inte utgör katalog, program eller liknande bör räknas till annonsmedierna. Dessutom bör i dessa publikationer endast det upplåtna utrymmet och således inte egenrekla-

men räknas som annons. Annons skall således definieras som

mot vederlag upplåtet utrymme i periodisk publikation. Av definitionen följer att den kritiserade reklambeskattningen av extra abonnentuppgifter i telefonkatalogen upphör.

10.4 Reklammedier

I detta avsnitt behandlas definitionen av reklam som sprids på annat sätt än genom upplåtet utrymme i periodiska publikationer.

I avsnitt 6.2 har påvisats att stora tillämpningssvårigheter av lagtextens definition av reklam, särskilt i samband följer med trycksaksbeskattningen. Det vore önskvärt att även de reklammeddelanden som sprids på annat sätt än genom tidningar kunde inrymmas under en lika entydig och klar definition som annonsdefinitionen.

De många och olikartade medier och uttrycksmedel som används för reklamen omöjliggör emellertid en sådan, samtidigt heltäckande, enkel och materiellt tillfredsställande definition för den icke annonsdistribuerade reklamen. Utgångspunkten för vad som vi anser skall beskattas av den icke annonsdistribuerade reklamen får därför - förutom att den liksom en annons skall finnas i ett mot vederlag upplåtet utrymme primärt anknyta till en allmän beskrivning av vad som bör anses som reklam. Som ram för den icke annonsdistribuerade reklam som bör träffas av reklambeskattningen bör därför fortfarande

U 1988:17

finnas en allmänt hållen definition, formulerad i stort sett som den nuvarande.

De tidigare redovisade svårigheterna att utan modifikationer använda den allmänna definitionen av reklam för att avgränsa vissa reklamslag, t.ex. videotexreklam, får, sm nämnts inledningsvis, i stället bemästras genom enkla och schematiska definitioner av vissa reklamslag och i övrigt förenklingar där så är möjligt.

Särskilt angeläget är det med förenklingsåtgärder i fråga om de allra vanligaste sätten att sprida reklam, således i första hand det som i dag betecknas som reklam- och annonstrycksaker.

Till skillnad från vad som gäller nu föreslår vi, av skäl som anförs i främst kapitel ll, att trycksaksreklamen skall beskattas i distributionsledet i likhet med vad som gäller i övrigt, för reklambeskattningen. I kapitel ll behandlas således det som i dag kallas för trycksaksreklam, dvs. reklamoch annonstrycksaker, tillsammans. Det annons- och reklamtryck som vi anser bör reklambeskattas föreslås få beteckningen direktreklam. Vi föreslår att definitionen av direktreklam skall bestämmas schablonmässigt till att avse alla massdistribuerade likadana försändelser.

En schablonmässig definition av reklamen är också nödvändig i fall då den skattskyldige har kontrollsvårigheter av andra skäl än att mängden möjliga skatteobjekt är mycket stor. så är t.ex. fallet i fråga om i databasinformation, där ett meddelandes karaktär inte kan kontrolleras i efterhand. Frågor om databasreklam behandlas i kapitel 13.

Även för reklam på grund av sponsringsavtal bör beskattning ske enligt en schematisk regel b1.a. för att inte varje åliggande för parterna enligt avtalet skall behöva bedömas för sig. behandlas i kapitel 16. Sponsringsreklamen

SOU 1988:1

I övrigt skall skatteplikt föreligga för reklam, svarande mot den traditionella reklamdefinitionen, i mot vederlag upplåtet utrymme. Denna utgångspunkt skiljer sig från den som gäller för den nuvarande regleringen. Nu innehåller lagen en uppräkning av de olika slag av spridning och offentliggörande som skall medföra skatteplikt. Vårt förslag innebär såtillvida en breddning av skattebasen som att enligt grundregeln all ersättning för offentliggörande och spridning av reklam skall beskattas. Annan reklam än direktreklam, databasreklam och - i betecknad reklam - kan sponsringsreklam förslaget övrig förekomma bl.a. i radio och TV, film och videogram, fasta skyltar och annan skyltreklam. Principiella överväganden i fråga om dessa reklamslag redovisas i kapitel 17.

U 1988:17

REKLAM- OCH ANNONSTRYCKSAKER - DIREKTREKLAM 11

ll.l Allmänt

I kapitel 6 har de problem som belastar beskattningen av redovisats översiktligt. Problemområdena är trycksaksreklamen många. Här kan främst nämnas olikformighet i beskattningen vid olika tekniker för framställningen av trycksaker samt och tillämpningsproblem vid gränsdragningen mellan tolkningsoch andra trycksaker. Det sistnämnda är reklamtrycksaker - särskilt besvärande för det stora antal även mindre tryckerier som skall avgöra om en trycksak skall anses innehålla reklam. I detta avsnitt beskrivs de överväganden vi har gjort i fråga om trycksaksbeskattningen.

omfattar dels reklamtrycksaker, dvs. tryck- Trycksaksreklamen saker som ut i det huvudsakliga syftet att sprida givits reklam för utgivaren, dels annonstrycksaker, dvs. trycksaker vari upplåts åt utomstående annonsörer. utrymme

Det stora antalet skattskyldiga får anses vara ett särskilt

stort med trycksaksreklamen. År 1987 var över 1 200 problem registrerade som skattskyldiga för reklamtrycktryckerier Lika många skattskyldiga hade att redovisa saksproduktion. intäkter av annonsplatsupplåtelse i annat än dags-, fack- och populärpress (se även bil. 1).

Ett annat är att på grund av den problem trycksaksbegreppet tekniska har blivit delvis omodernt (se avsnitt utvecklingen 6.5 och Av direktiven framgår uttryckligen att vi 7.2.2).

sou 1988:1

skall se över definitionen av trycksak. Enligt vår mening är en fortsatt skattefrihet för t.ex. xerografiskt mångfaldigad reklam svår att förena med kravet på konkurrensneutralitet.

Andra svårigheter som uppkommer för beskattningsmyndigheten och för de skattskyldiga vid tillämpningen av reglerna om beskattning av reklamtrycksaker har att göra med bedömningen av vad som skall hänföras till reklamtrycksak, bl.a. med gränsdragningen mellan reklam och affärsteknisk information samt med undantaget från skatteplikt för föremål ned självständigt bruksvärde, dvs. där det förhållandet att föremålet rent tekniskt är en reklamtrycksak är av underordnad betydelse. Dessa svårigheter blir särskilt påtagliga på grund av det stora antalet skattskyldiga och på grund av att andelen skattskyldiga med liten omsättning och följaktligen med mindre vana vid bedömningen av de nämnda frågorna, är så hög (se härom vidare avsnitt 6.5).

Ett problem som gäller både reklamtrycksaker och annonsblad är dubbelbeskattningen av tidningsdistribuerad direktreklam. Dels kan det riktiga i att denna distributionsform ges en oförmånlig särbehandling sättas i fråga av rent sakliga skäl, dels är det en vid tillämpningen återkommande fråga var gränsen går mellan själva tidningen och det som skickats med utan att utgöra en del av tidningen. Dessa frågeställningar har behandlats i kapitel 13.

I fråga om de med tidning samdistribuerade annonsbladen uppstår ett särskilt problem i de fall där ett annonsblad genom namnsättning etc. har gjorts till en del av tidningen men till viss del distribueras förutom till tidningens abonnenter också till dem som inte abonnerar på tidningen. RSV har i sådana fall hänfört endast den del av upplagan som distribuerats till tidningsabonnenter till den skattemässigt gynnade dagstidningskategorin medan resten av upplagan klassificerats som annonsblad. Uttryckligt lagstöd för en sådan uppdelning saknas för närvarande.

IU 1988:17 153

RSV har i sin skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen hemställt att skyldigheten att bevara skall uttrycksaker sträckas från två till fyra år, vilket svarar mot den tid myndigheten har till förfogande för beslut om skatten. Om detta förslag genomförs innebär det en ytterligare belastning för tryckerierna.

11.2 Förändrad trycksaksbeskattning

En tänkbar lösning på problemen med trycksaksbeskattningen kan enligt vår mening i princip sökas efter två linjer.

Den minst ingripande innebär främst en modifiering av den

nuvarande reklam- och annonstrycksaksbeskattningen med ut-

vidgning av trycksaksbegreppet, speciella regler för reklamutskick som medföljer tidningar och en förhöjd gräns för redovisningsskyldigheten.

En mer radikal förändring är att frångå det nuvarande systemet med beskattning av tryckningen av reklamtrycksaker och i stället beskatta distributionen, spridningen, efter samma huvudprincip som redan gäller för annan reklam.

11.3 Alternativ 1 - en modifierad produktionsbeskattning

Här skall i korthet utvecklas hur en mindre ingripande förändring skulle kunna se ut och vad som talar för och mot en sådan modifierad produktionsbeskattning.

ll.3.1 Trycksaksbegreppet

I avsnitt 7.2.2 har redovisats ett antal tekniker för framställning av text och bild som inte ryms inom RSLs snäva definition av trycksak som avtryck som mångfaldigats i tryckpress eller screenförfarande.

sou 1988: 11

vår mening bör en ny definition vara så vid att den Enligt inkluderar inte bara de tidigare redovisade nya teknikerna för reproduktion av text och bilder utan även andra sådana tekniker som kan bli aktuella inom en överskådlig framtid. Definitionen bör således göras så vid som möjligt. För att undvika att över huvud taget begränsa definitionen till viss skulle trycksaksbeskattningen i detta framställningsteknik alternativ lämpligen avse annons eller annan reklam i skrift som framställts i ett stort antal likadana exemplar.

I sammanhanget kan framhållas att om man dessutm vill beskatta sådan reklam som sprids på samma sätt som reklammen i form av t.ex. varuprov och ljudband måste trycksakerna det ske på annat sätt än genom beskattning av produktionen. En av vad som skulle anses ingå i produktionskostreglering naderna för reklam av så många och så skilda slag är knappast

möjlig.

l1.3.2 Dubbelbeskattning av tidningsdistribuerad reklam

Problemen med dubbelbeskattning av direktreklam med tidningar kan i detta mindre alternativ enklast lösas med en ingripande som att samdistribuerad reklam eller annonsblad regel stadgar inte som nu skall beskattas som annons i den huvudpublikation som den distribueras med utan endast för tryckningen, om det är en och för upplåten annonsplats, om det är reklamtrycksak, en Att göra tvärtom och bara beskatta medannonstrycksak. skicket som annons i är olämpligt, eftersom det för tidningen är omöjligt att avgöra om de alster som de framtryckerierna ställer kommer att distribueras med tidningar, och således skall beskattas hos tidningsutgivaren, eller på annat sätt, varvid är Våra överväganden i fråga tryckeriet skattskyldigt. om den direktreklamen redovisas utförtidningsdistribuerade ligare i kapitel 12.

0U 1988:17 155

l1.3.3 Fördelar och nackdelar

Fördelarna med det skisserade alternativet står främst att finna i att det i mycket liknar den nu gällande ordningen. Många av de rättstillämpningsfrågor som kommer upp är därför kända, och de skattskyldiga är delvis desamma.

Av vad som sagts om problemen med det nuvarande systemet framgår dock att likheten med detta i väsentliga delar inte kan anses vara en fördel.

De nackdelar som följer av förändringarna i alternativ 1 kan sammanfattas som följer.

Tidningar som distribuerar reklam- och annonstrycksaker får med detta förslag en skattesänkning som blir större för fackpress och populärpress än för dagstidningarna. Om skattesänkningen leder till att tidningarna sänker priset på reklamdistributionen, kan detta medföra dels en överströmning från annonsering i tidningar till medskickad direktreklam, dels en från andra distributörer - diöverströmning som posten och - till rektreklamföretagen tidningarna.

Den mest påtagliga olägenheten med alternativ 1, liksom med varje annan lösning som innebär att man bibehåller beskattningen hos tryckerierna av själva produktionskostnaden, är emellertid att det redan nu stora antalet skattskyldiga ökar ytterligare. Även om gränsen för redovisningsskyldighet sätts

1 till 60 000 kr., vilket vi kommer att föreslå, så kommer

snäva ca 860

redan med dagens trycksaksdefinition tryckerier \ att återstå. Därtill kommer, med samma begränsningar, 800 Vid en bibehållen i

S å annonstrycksaksutgivare. beskattning

produktionsledet medför dessutom kravet på likformig beskattning att, som nämnts, definitionen av trycksak bör utvidgas till att omfatta alla tekniker för mångfaldigande av text och bild.

sou 1988:

11 Därvid måste beaktas att kopieringsutrustningar och skrivare av de slag som beskrivits i avsnitt 7.2 redan i dag finns i ett mycket stort antal, sannolikt över 75 000 stycken, hos olika företag i landet. Oavsett att flertalet av dessa inte kommer att användas för att producera reklam och att åtskilliga av dem som ändå används för sådant ändamål inte når upp till gränsen för redovisningsskyldighet, så skulle återstoden, även om den skulle stanna vid 10 % eller 10 000 stycken,

medföra oacceptabla administrativa svårigheter både för

tryckarna och skatteförvaltningen. Varje alternativ som bygger på en utvidgning av trycksaksbegreppet men behåller beskattningen i produktionsledet bör enligt vår mening falla på denna grund. För den stora tillkommande gruppen skattskyldiga kompliceras dessutom beskattningen av att vederlag i flertalet fall inte utgår, eftersom framställningen av reklam sker i företagets egen regi. Beskattningsvärdet måste således ofta bestämmas på skälig grund.

Alternativet innebär också att alla de tidigare berörda svårigheterna med att bedöma vad som är reklam etc. kvarstår.

11.4 Alternativ 2 -

distributionsbeskattning

ll.4.l Allmänna synpunkter

Ett radikalare alternativ för att komma till rätta med problemen med de många skattskyldiga och såvitt möjligt undvika tillämpningssvårigheter är att söka efter moment i hanteringen där verksamheten är koncentrerad till ett fåtal aktörer. Reklamskatten i fråga om övriga reklamslag träffar spridningen eller offentliggörandet av reklamen. Det ligger därför nära till hands att se på en del uppgifter om och beräkningar av hur trycksaksreklamen sprids.

I litteratur om reklam används ofta termerna trycksaksreklam och direktreklam parallellt. Med direktreklam avses då sådana

OU 1988:17 157

reklammeddelanden som distribueras direkt till mottagaren skilda från annan information och andra budskap. En annan vanlig term för denna distributionsform är brevlådereklam.

Större delen av all direktreklam består av trycksaker och huvuddelen av trycksaksreklamen sprids på detta sätt. Till de vanligare andra distributionsvägarna för trycksaksreklamen hör spridning i butiker och på andra försäljningsställen, på mässor, till etablerade kunder vid leverans av andra varor, till återförsäljare och anställda m.m. Det är således, då det inte rör sig om direktreklam, i huvudsak fråga om spridning i samband med annat försäljningsarbete och till redan befintliga kunder.

Som vi tidigare har utvecklat (se kapitel 10) bör med beskattningsbar reklam i första hand förstås meddelanden som en näringsidkare massdistribuerar till grupper utanför den etablerade kundkretsen för att stimulera eller öka försäljningen av sin produkt. Med hänsyn härtill framstår det ur materiell synpunkt inte som stötande att avstå från att beskatta de senare nämnda sätten att sprida trycksaksreklamen och att således koncentrera beskattningen på direktreklamen.

ll.4.2 Direktreklamens omfattning och distributörer

Distributionen av direktreklamen är en verksamhet som är koncentrerad till ett förhållandevis litet antal företag. Där gäller nämligen att posten har monopol på alla adresserade försändelser medan distributionen av oadresserade försändelser sannolikt fördelar sig enligt nedanstående tabell, som underhand har inhämtats av branschföreträdare. Uppgifterna i tabellen har bekräftats av IMMG.

SOU 1988:1

Företag 1. Posten 2. Svensk Direktreklam 40 % 32 % 3. Market Mail 8 % 5 % 4. Ett 40-tal företag plus idrottsföreningar 7 % 3 % skolklasser o.dyl.

De försändelseslag som vanligen kommer i fråga för postdistribuerad reklam är massbreven för adresserade och gruppreklamen för oadresserade försändelser. Gemensamt för dessa försändelseslag är kravet att försändelserna skall vara identiska med vissa undantag, som redovisas i avsnitt 2l.2.2. De är också, tillsammans med den subventionerade tidningstaxan, postens billigaste försändelseslag. Antalet massbrev uppgick 1986 till 480 miljoner och antalet gruppreklamförsändelser till 1 767 miljoner. (Se även bilaga l för statistiska uppgifter.)

I Annonsörsföreningens tidning INFO nr 4/80 publicerade posten en skattning av reklamandelen i olika försändelseegen Denna hade följande utseende. sedan 1980 har posten slag. Vissa förändringar i försändelseslagen. Den inom genomfört parentes angivna beteckningen avser dagens försändelseslag.

Gruppkorsband (gruppreklam) 100 % Masskorsband (massbrev) 88 % Dataprint (numera massbrev) 100 % Trycksaker (mass- eller ekonomibrev) 60 % (vanliga brev) 100 % Varuprov Brev 5 %

1l.4.3 Fördelar och nackdelar

Det som anförts i avsnitt 1l.4.2 visar enligt vår mening såväl att distributionen av direktreklam till mycket stor del är koncentrerad till ett mindre antal företag som att den helt övervägande delen av dessa företags distributionsverksamhet - såvitt avser dess distribution av massbrev posten och - av direktreklam. gruppreklam utgörs just

)U 1988:17 159

Ur förenklingssynpunkt framstår därför distributionen som ett lämpligt led för beskattningen av direktreklamen. En sådan förändring stämmer också som utvecklas nedan, med principen att endast massdistribuerad reklam och inte egenreklam skall beskattas.

En genomgång av - utöver dem sm rör ytterligare synpunkter - för och emot förenklingsaspekten en övergång från en produktionsskatt till en skatt på distributionen av direktreklamen kan ske utifrån vad reklamutredningen i huvudsak grundade sin uppfattning i denna fråga på.

När reklamutredningen övervägde vilka kostnader för direktreklamen som skulle träffas av reklamskatt delade man upp kostnaderna i följande kostnadsslag (DsU 1972:2, s. 6-7).

1. Produkt- och marknadsanalys 2. Mediaval, beordning, kontroll 3. Utformning av text och bild 4. Layout 5. sättning 6. Bildorginalets konvertering till film eller klichéer 7. Konvertering till tryckplåt eller cylinder “ 8. Papper och tryckfärg 9. Tryckpress 10. Bokbinderiarbete ll. Distribution.

Av de uppräknade kostnadsslagen omfattas 7-11 av annonsskatten medan reklamtrycksaksbeskattningen träffar kostnadsslagen 5-10.

Reklamutredningen diskuterade olika beskattningsalternativ och värderade dem efter en prövning i de avseenden som anges nedan under a-d. Reklamutredningens invändningar i dessa fyra olika hänseenden mot en beskattning baserad på distributions-

SOU 1988:

kostnaderna anges i samband med respektive punkt liksom vår bedömning av de aktuella frågorna.

a. De skattskyldigas möjlighet att tillämpa skattereglerna.

anförde att distributionsföretagen bl.a. på Reklamutredningen av skulle få svårigheter att tillämpa skattegrund tidspress bestämmelserna. Intagningsrutinerna skulle göras mera komplicerade. Dessa skulle i stor utsträckning falla på svårigheter ett enda nämligen posten. Speciella svårigheter att företag, skattebestämmelserna skulle uppstå för små distributillämpa tionsföretag.

För vår del vill vi i detta avseende anföra följande. Reklaminvändning om svårigheter för de skattskyldiga utredningens att sammanfaller till stor del med vad tillämpa reglerna underhand anfört i diskussioner med oss. Posten har posten framhållit att en skyldighet att bedöma om försändelsernas innehåll reklam eller inte skulle medföra stora problem utgör för dess personal.

vår behöver sådana inte uppstå. De kan

Enligt mening problem

undvikas att de skattepliktiga försändelserna definiegenom ras ett starkt schablonmässigt sätt. Därvid kan för det på första de av olika försändelseslag som kan komma i postens begränsas till massbrev och gruppreklam. fråga lämpligen

Dessa används emellertid även för annat än försändelseslag reklam, såsom samhällsinformation, politisk propaganda, o.d. så torde stundom även vara fallet med böcker, tidningar de som tillhandahålls av de övriga distributionstjänster distributionsföretagen.

För att ett enkelt sätt utesluta beskattning av sådana på försändelser som sannolikt inte innehåller reklam bör det vara att i första hand från avsändarna. Det kan möjligt utgå förutsättas att statliga och kommunala myndigheter, politiska

161 DU 1988:17

och andra ideella organisationer inte annat än undanpartier sänder ut vad som i andra sammanhang är reklamskattetagsvis meddelanden i sina försändelser till allmänheten. Vi pliktiga föreslår att försändelser från dessa avsändare befrias från skatt. Vidare bör vissa massutskick av böcker, tidningar o.d. undantas från beskattning.

På detta sätt kan enligt vår mening de påtalade svårigheterna för de att tillämpa skattereglerna bemästras skattskyldiga över - eller av vissa utan att besvärande underbeskattning försändelser Sammanfattningsvis är vår uppfattning uppkommer. att en distributionsbeskattning schabloniserad på sätt vi nu med till hantering av massbrev och angivit, hänsyn postens i inte skulle medföra några av de befagruppreklam praktiken rade se vidare om posthanteringen i avsnitt följderna; 23.2.2.

b. Möjlighet eller ej att fånga upp samtliga skattepliktiga

trycksaker.

Reklamutredningen anförde också att alla reklamtrycksaker inte skulle kunna uppfångas hos distributionsföretagen. Sådana trycksaker som distribueras av beställarens försäljare eller skulle falla utanför beskattningen. Man återförsäljare vet anförde utredningen, hur stor del av den totala inte, som därigenom skulle undgå reklamtrycksaksdistributionen men det skulle gälla bl.a. all tryckt butiksbeskattning, reklam och s.k. sales promotionsmaterial.

Beträffande denna invändning gör vi följande bedömning. De som distribueras av konsulenter eller av reklamtrycksaker beställarens försäljare eller återförsäljare på försäljningsmässor eller vid hembesök utgör inte massdistribueställen, i utan är snarare ett hjälpmedel i rad reklam vanlig mening och Det strider inte not vår försäljningsarbete rådgivning. av vad skatten skall träffa att sådana broschyrer uppfattning

SOU 1988:

och beskrivningar, som inte massdistribueras på initiativ av avsändaren, skulle falla utanför beskattningsområdet.

Eftersom försäljningen av tjänster o.d. till skillnad från försäljning av fysiskt gods är beroende av mateskriftligt rial för att åskådliggöra försäljningsobjektet, kan det vidare anföras att det nuvarande systemet drabbar tjänstesektorn hårdare än de sektorer som har konkreta produkter att visa upp.

c. Möjlighet eller ej att åstadkomma en med annonsskatten likvärdig beskattning.

Reklamutredningen anförde:

Antag att distributionskostnaderna utgör endast ca 30 procent av totalkostnaderna för en genomsnittlig reklamtrycksak. Antag vidare att detta innebär att distributionskostnaderna utgör 50 procent av de kostnader som (i fallet annons) täcks av annonsskatten. För att få fram ett med annonsskatten likvärdigt beskattningsunderlag skulle man alltså behöva skriva upp distributionskostnaderna med 100 procent, vilket kraftigt skulle gynna obeskattade distributionsmetoder och därigenom diskriminera mot distributionsföretagen.

Enligt vår mening kan detta resonemang inte vara avgörande för bedömningen. Annonsintäkterna täcker inte bara sina egna kostnader utan lämnar ett överskott och bekostar härigenom också väsentliga delar av den redaktionella verksamheten.

Vederlaget för distribution av reklamtrycksaker eller annan

direktreklam täcker inga sådana kostnader. Priset bestäms för dessa i konkurrens mellan olika distributionsföretag och det finns skäl att tro att priset med knapp marginal överstiger distributörens kostnad.

Med hänsyn till skillnaderna i fråga om prisbildning för dessa reklamslag kan det inte begäras att man för reklamtrycksakerna skall få fram ett med annonsskatten likvärdigt beskattningsunderlag på så sätt som reklamutredningen tänkte sig.

:U 1988:17

Som framgår av kapitel 23 räknar vi med att skatteintäkterna vid en beskattning i distributionsledet av direktreklamen blir i stort sett lika höga som de som nu tas in reklampå trycksakerna.

d. Möjlighet eller ej att beskatta olika reklamtrycksaker likvärdigt.

Reklamutredningen påtalade att distributionskostnaderna varierar gglâ med vikt (enligt vissa grova viktklasser),

dels

med den hastighet varmed trycksaken önskas befordrad,

dels

med graden av selektivitet i utsändandet (bl.a. adresseringskostnad). Dessa variabler samvarierar inte alls eller endast delvis med de produktionskostnader som täcks av annonsskatten. För att få fram ett med annonsskatten likvärdigt beskattningsunderlag, skulle man alltså behöva skriva upp distributionskostnaderna med en genomsnittssiffra, vilket skulle gynna påkostade reklamtrycksaker men överbeskatta billiga sådana.

som vi utvecklat måste beskattningen av reklamtrycksaker i första hand utformas så att man får en konkurrensneutral och enkel beskattning. Om vederlaget för varje av slag offentliggörande eller spridning av reklam ökas med ll % uppnås enligt vår mening neutralitet mellan olika reklamslag på ett enkelt sätt.

En övergång från beskattning i produktionsledet till beskattning i distributionsledet måste med nödvändighet gynna de trycksaker som är dyra i framställningen och de missgynnar enklare eftersom portot inte varierar så starkt som tryckkostnaderna. I viss mån samvarierar kostnaderna så att enklare extraprislappar normalt delas ut som oadresserad gruppreklam tillsammans med andra liknande tryck, dvs. till lägsta möjliga distributionskostnad, medan tunga postorderkataloger distribueras packade och adresserade och också följaktligen

SOU 1988:

har en men produktionskostnaderna har en högre portokostnad, betydligt större spännvid.

För en del av den allra enklaste brevlådereklamen kan därför vårt medföra kostnadshöjningar. Med hänsyn till de förslag som kan göras med förslaget får denna förenklingsvinster effekt För att begränsa denna effekt av den föreaccepteras. bör vidare beskattningsunderlaget i slagna skatteomläggningen normalfallet endast av vederlaget för själva distriutgöras - - och inte omfatta sådana i hantebutionen oftast portot kostnader som avser adressering, kuverteringen näraliggande m.m. med mindre dessa tjänster tillhandahålls av distriring butionsföretaget.

Vid en samlad är enligt vår mening flertalet av bedömning invändningar not en skatt i distributionsreklamutredningens ledet inte bärande i dag. vad som återstår är väsentligen inte av sådan att det inte uppvägs av fördelarna med tyngd förslaget.

ll.4.4 Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör alltså reklamtrycksaksbeskattningen hos och ersättas av en skatt på distritryckerierna upphöra av direktreklam. I direktreklamen skall ingå all butionen till brevlådorna eller eljest direkt till mottagarna distribuerad reklam, således även annonsblad, presentreklam och

liknande.

kommer således att ingå försändelser av i I direktreklamen huvudsak följande slag:

- reklamtrycksaker, med eller utan upplåten reklamplats - annonsblad - reklam i text och bild som framställts på sådana sätt att i den snäva betydelsen av de inte utgör trycksaker gällande ordet

U 1988:17

- som inte av text och bild, såsom reklamförsändelser utgörs varuprov, kassettband o.d.

närmare av direktreklambeskattningen behand- Den utformningen las i avsnitt 21.2.2, 21.3.2 och 21.4.2.

»U 1988:17 167

12 TIDNINGSDISTRIBUERAD DIREKTREKLAM

Med tidningsdistribuerad direktreklam avses här reklambroschyrer, fotopåsar, annonsblad m.m. som ges ut av någon annan än tidningsutgivaren men som bladas in i och distribueras med tidningen. I dag beskattas detta reklammedskick som annons i de tidningar det medföljer, varvid vederlaget för distributionen utgör beskattningsunderlag. Vid denna beskattning beaktas inte att reklammedskicket tidigare har beskattats hos tryckeriet, om fråga är om en reklamtrycksak, eller hos utgivaren, om bilagan är ett annonsblad. Härigenom får tidningarna vid distributionen av denna reklam ett sämre konkurrensläge än andra distributörer av direktreklam, eftersom dessa inte betalar reklamskatt för distributionsvederlaget. Detta är inte väl förenligt med kravet på konkurrensneutralitet.

Problemet kan lösas på endera av två sätt. Det ena, som förordas av dagspressens företrädare, är att reklammedskicket endast beskattas som annons i tidningen, och således för dagspressens del med 4 % av vederlaget. Med en beskattning av direktreklamen i distributionsledet, som vi föreslagit (se kapitel ll), är denna lösning fullt möjlig. Om beskattningen av reklamtrycksaker som sprids på andra sätt även fortsättningsvis skall ske hos tryckerierna, uppstår däremot svårigheter eftersom tryckerierna då inte kan känna till distributionssättet och således inte veta om de skall redovisa skatt för framställningen av trycksaken.

SOU 1988:1

Det andra alternativet är att när det gäller denna reklam betrakta tidningarna som distributörer av direktreklam och beskatta dem härför med samma skattesats, ll %, som vi föreslår skall gälla för sådana distributörer.

Svenska Tidningsutgivareföreningen har anfört bl.a. att det är väsentligt att bilagebegreppet anpassas till tryckfrihetsförordningens (TF) terminologi.

TF innehåller särskilda regler om ansvar och rättigheter för utgivare av periodiska skrifter och för tryckfrihetsrätten erfordras således definitioner av vad som omfattas av dessa regler.

I 1 kap 7 § TF stadgas bl.a. följande:

Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor.

I en kommentar till TF har beträffande detta lagrum uttalats: I den periodiska skriften ingår till denna hörande löpsedlar och medföljande bilagor. Dessa är således underkastade de för periodisk skrift gällande reglerna. Löpsedeln skall således icke främst ses som en marknadsföringsåtgärd utan som ett led i nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till bilagorna räknas icke endast söndagsbilagor e.d. utan även bokkataloger och annat reklamtryck som stundom bifogas tidningar. (Gustaf Petrén Tryckfrihetslagstiftningen, 6:e upplagan s. 18-19).

I en skrivelse till utredningen den 25 mars 1987 synes Svenska Tidningsutgivareföreningen ha intagit motsatt ståndpunkt, alltså att den samdistribuerade reklamen tryckfrihetsrättsligt sett inte ingår i tidningen och att den inte bör betecknas sm bilaga till tidningen (se avsnitt 8.2). Mycket synes också tala för en sådan uppfattning. Det är svårt att

1988:17 169 U

se att reklammedskicket skulle utgöra ett led i nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Utöver Petréns återgivna uttalande synes någon diskussion inte förekomma i doktrinen om den samdistribuerade reklamens ställning. Inte heller har frågan varit tryckfrihetsrättsliga föremål för prövning av domstol.

Allmänt kan det att kommersiell reklam har ett svagare sägas än andra skrifter, vilket bl.a. tryckfrihetsrättsligt skydd det att i vanlig lag reglera reklamens utformgör möjligt Detta förhållande kan dock inte utan vidare medföra att ning. den ena eller den andra ståndpunkten är rätt i frågan huruvida den samdistribuerade reklamen ingår i den tidning som den eller ej. Något säkert ställningstagande i tryckmedföljer frihetsrättsligt hänseende synes för närvarande inte kunna 9 öras i denna frå a.

En till tryckfrihetsrättsliga definitioner enligt anpassning framställning har ett praktiskt Tidningsutgivareföreningens värde endast i den mån dessa definitioner är säkra och allomfattade. Då så vår mening inte är fallet i mänt enligt om reklamdistribution får en praktisk och fråga tidningarnas materiellt tillfredsställande utformning av beskattningen i det nu aktuella grundas på andra överväganden.

hänseendet

Valet mellan de två alternativen påverkar inte omfattningen de som avser, dvs. vad som ryms i av tjänster vederlaget beskattningsunderlaget. Det påverkar däremot skattesatsen, dock endast för där den med oförändrade nordagstidningarna mer det indirekta blir 4 % vid annonsbeskatt-

för presstödet

ning och 11 % vid direktreklambeskattning.

de som skulle bli skattskyldiga för rek- Eftersom tidningar lamskatt direktreklam redan är och kommer att vara skattpå för annonser saknas det ur skatteadministrativ synskyldiga vinkel vilket beskattningssätt man väljer. betydelse x

sou l988:H

Enligt vår mening fungerar pressens befattning med direktreklamen i direkt konkurrens med andra distributörer på denna marknad. Likformighetsskäl talar således för att pressens distribution av direktreklam bör beskattas enligt samma skattesats som avses gälla för övriga direktreklamdistributörer, dvs. den högre skattesatsen.

För detta alternativ talar också att en övergång till enbart annonsbeskattning skulle innebära en påtaglig skattesänkning för sådana reklamtrycksaker som distribueras tillsammans med dagspress. En sådan skattesänkning skulle främja en överstyrning av direktreklam från posten och andra direktreklamdistributörer till dagstidningarna. I praktiken skulle detta medföra en ökning av det indirekta presstödet, som i första hand skulle gynna de större tidningarna.

Annonsbeskattning av den medskickade reklamen skulle sannolikt också medföra en ökning av den tidningsdistribuerade direktreklamen på tidningsannonsernas bekostnad, eftersom beskattningsunderlaget blir högre på annonserna. Detta kan tidningarna motverka med prissättningen. Konkurrensen på reklammarknaden mellan olika tidningar kommer emellertid att tendera att pressa priset på reklammedskick.

Vid en samlad bedömning förordar vi det alternativ som innebär en beskattning av vederlaget för tidningarnas reklammedskick med ll % liksom för andra reklamdistributörer.

CU 1988:17 171

13 DATABASREKLAM

Enligt direktiven ingår i vårt uppdrag att lämna förslag om beskattning av databasreklam, dvs. reklam som sprids från databaser via datakommunikation, framför allt videotex.

I avsnitt 7.1.2 har lämnats en kort presentation av videotextekniken och annan datakommunikation samt de befintliga och planerade videotexsystemen i Sverige. I kapitel redovi-

detta

sas först i avsnitt 13.1 rättsläget i fråga om reklam i videotex m.m. och därefter beskrivs i avsnitt 13.2 våra överväganden om skatt på sådan reklam.

13.1 Reklam i videotex m.m.

Denna fråga har behandlats i flera offentliga utredningar. I informationsteknologiutredningens betänkande (SOU 1981:45 s. 171 medier - teledata ff) Nya text-TV, föreslog majoriteten förbud mot reklam i teledatamediet (=videotex). Detta förslag kritiserades emellertid och kom aldrig att ligga till grund för lagstiftning.

År 1984 stannade massmediekommittén (U 1982:07) i sitt betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel för att det var orealistiskt att förbjuda reklamen i en viss kommunikationsteknik och föreslog att reklam skulle få sändas under former som kunde godtas.

SOU 1988:1]

Videotexbranschen förutsattes själv se till att mediet inte skulle missbrukas att fyllas med felaktiga eller missgenom ledande eller med pornografiskt eller på annat sätt uppgifter oetiskt material.

Inte heller detta förslag ledde till lagstiftning och för närvarande det den sittande radiolagsutredningen att åligger pröva frågan.

Problemet är den tekniska likhet som datakommunikationen, alltså av information från databasen till notöverföringen har med TV- och radiosändningar. I radiolagen tagarapparaten, har de senare medierna definierats genom tekniska beskrivdefinieras sålunda i l § radiolagen som ningar. Trådsändning bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av ljud, vilka är bundna vid särskilt anordelektromagnetiska vågor, nad ledare. För att få sända radioprogram, varmed enligt samma avses annat än enkla meddelanden om tid, väderlagrum eller i trådsändning till mer än 100 lek, nyheter dylikt, hushåll krävs tillstånd av kabelnämnden (se kapitel 15). Sådant tillstånd kan återkallas om kommersiell reklam före-

kommer i sändningarna.

Datakommunikation över kabel alltså trådsändning i utgör mening. Frågan om den sända informationen utgör radiolagens är inte lika självklar eftersom radiolagens radioprogram definition av sådant undantag för enkla meddeprogram gör landen. Detta har tillkommit för att göra det möjundantag att även sända fröken Ur, TT-nyheter etc. över telefon. ligt

Det har att reklammeddelanden aldrig kan rymmas under sagts enkla meddelanden men saken har inte prövats. beskrivningen Det skulle med visst fog kunna hävdas att uppmaningen Köp ju Volvo! är ett enklare meddelande än flertalet nyheter eller Emellertid får det vid en samlad bedömning värderprognoser. antas att den information som kan inhämtas i ett utmängd

1988:17 173 .OU

vecklat är för komplicerad för att kunna hänvideotexsystem föras till det tillståndsfria området.

För en sådan talar också att kabelnämnden i två tolkning beslut november 1987 konstaterat att text-TV-sidor från två innehållit kommersiell reklam. Nämnden konlokal-Tv-företag i det ena fallet att reklaminslag har förekommit i staterar viss kabeltext och i det andra att text-TV-sändningarna en viss innehöll flera annonssidor för olika livsmedelsbutidag ker. De texterna hade en mycket enkel utformifrågavarande Kabelnämnden har ändå ansett att sändningarna omfattas ning. av skäl att förutsätta en annan tillståndsplikten. Något i om videotex föreligger enligt vår mening bedömning fråga inte.

I kan noteras att beskrivningen av videotex som sammanhanget inte är helt okontroversiell. Bl.a. har det trådsändning hävdats att meddelanden i videotex över huvud taget inte sänds utan hämtas ur databasen av användaren.

Mot den kan, så vitt gäller tillämpningen av invändningen anföras att lagstiftaren, om begreppet sändning radiolagen, inte hade avsetts omfatta meddelanden som avsändaren själv inte skulle ha behövt något undantag för måste beställa, göra Fröken Ur och TTs vilka båda, med nyss nämnda telefonnyheter, terminologi inte sänds utan hämtas.

Vidare är det, vår mening, med normalt språkbruk rimenligt att att information, som med elektromagnetiska ligare säga överförs från en databas i Chicago till en bildskärm i vågor har sänts dit än att säga att mottagaren har Mälardalen, hämtat informationen.

till att tillstånd från kabelnämnden för Anledningen inget krävs för synes således inte vara närvarande videotexsystem att sändningarna inte ansetts utgöra radioprogram enligt Skälet torde i stället vara att sändningarna ännu radiolagen.

SOU 1988:T

inte i någon kommun når 100 hushåll, vilket är för gränsen tillståndstvånget. Med den kraftiga expansion som videotexanvändningen kan väntas få genom Teleguideprojektet (se avsnitt 7.1.2) är det emellertid nödvändigt att frågan får en lösning. Från radiolagsutredningen har underhand erfarits att man avser att lämna förslag i denna fråga under 1988.

Etiska riktlinjer för videotex

Videotexföreningen, som bildades 1983 för att främja videotexanvändningen, har utformat etiska riktlinjer för videotex. Riktlinjerna är indelade i sju avsnitt, som behandlar avgifter, avtal om ansvarsfördelning och abonnemang, anpassning till datalagen och till pressetiska regler för nyhetsförmedling, bildutformning och tekniska frågor. Det sjätte avsnittet innehåller följande regler om hur reklam skall förmedlas genom videotex:

De allmänna krav som ställs på marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter i lagstiftning eller från affärsetisk synpunkt, t ex i Internationella Handelskammarens reklamkodex Grundregler för reklam, gäller även för videotex och avser alla som verkar i eller mediet - informagenom tionslämnare, samordnare av tjänster och de som tillhandahåller tekniken.

Dessutom gäller följande, av datortekniken föranledda särskilda krav:

- Reklam i videotex bör vara Det uppsökt. innebär att en användare ska informeras i förväg om att endast ett visst kommando leder till ett reklaminslag.

- En uppsökt bild får inte föregås av s k mellanliggande reklam. Denna begränsning gäller inte terminaler i publika miljöer. - Reklam är tillåten även på begränsad del av index och menybilder under förutsättning att användaren informerats i förväg, t ex i samband med undertecknandet av avtalet för abonnemanget, om att reklam kan förekomma även på sådana bilder.

U 1988:17 175

13.2 Beskattning av databasreklamen

Sammanfattningsvis förutsätts reklam således kunna förekomma i videotex och liknande system för datakommunikation. För de system som skall vara tillgängliga för allmänheten genom terminaler i hemmen föreligger för närvarande i samma princip rättsliga hinder som mot reklam i egensänd kabel-TV Det är emellertid, med hänsyn till radiolagsutredningens direktiv, sannolikt att detta hinder kommer att undanröjas inom en nära framtid. För närvarande planeras en väsentlig utvidgning av hushållsanvändningen av videotex under början av 90-talet. Detta videotexsystem avses bli delvis reklamfinansierat. Det är uppenbart att sådan databasreklam bl.a. förutsättrymmer ningar för att konkurrera på den lokala annonsmarknaden ned extraprisannonser o.d. Den kommer därvid att konkurrera med tidningar och annonsblad. Med de nuvarande reglerna saknas emellertid förutsättningar för att beskatta denna reklam.

Videotexsystem med bildskärmar som ställts upp i offentliga lokaler används redan i dag för reklamändamål. Någon reklamskatt utgår inte på vederlaget för denna reklam.

Kravet på likformig beskattning medför redan med till hänsyn den befintliga tekniken och de i publika miljöer uppställda terminalerna att databasreklamen bör beskattas. Åtskilliga frågor uppkommer om skattens utformning. Denna behandlas i 21 kap.

å» 1988:17 177

14 ELEKTRONISK POST M.M.

I avsnitt 7.1.3 har vi något redovisat den elektroniska pos-

tens i reklamen. Vi har bl.a. anfört att möjliga användning

de endast rymmer ett litet antal privata

befintliga systemen

- och användare och att användarna företag privatpersoner

är anslutna till olika smärre system som ännu inte på något

effektivt sätt länkats samman.

i Det kan emellertid antas att antalet användare kommer att öka

t inom den närmaste

och av nätet att utvecklas organisationen Allteftersm detta sker blir förutsättningarna för tiden. reklam detta sätt större. Detta talar i massdistribuerad på

för en om beskattning av sådan reklam. Det och för sig regel

emellertid för närvarande vara svårt att finna visar sig

metoder för sådan beskattning.

den - och skil- Den elektroniska posten liknar vanliga posten

videotex - att den är individuellt adresjer sig från genom

l således inte i en databas

serad. Meddelandet ligger lagrat

l

till envar som slår en viss sida i denna för att sändas upp

från en terminal, en användare, till en eller g utan det sänds innebär också att det finns en aktiv avflera andra. Detta

E

sänds alltså - till skillnad från vad sändare och meddelandet 5 om videotex - inte på mottagarens initiasom gäller i fråga

är det, som med posten, både av integtiv. Slutligen precis skäl, uteslutet att bygga upp ett ritetsskäl och praktiska

vad som faktiskt ryms i meddelandena. skattesystem på

sou 1988:1

Sättet att sända reklam i elektronisk post torde också komma att likna direktreklamen. Redan nu finns i många system funktioner som möjliggör massutskick.

Problemet med beskattningen ligger i svårigheten att finna aktörer som kan anses lämpliga som för den skattskyldiga elektroniska posten.

Som nämnts bör antalet skattskyldiga vara begränsat. Det är dessutom nödvändigt att varje skattskyldig utan stort besvär kan avgöra när skatteplikt föreligger och hur stort vederlag som är hänförligt till den skattepliktiga verksamheten. Vidare bör den skattskyldiges verksamhet ge möjlighet till kontroll från beskattningsmyndighetens sida av att skatten blivit rätt redovisad.

I den elektroniska posten finns bara två aktörer, nämligen användaren och den som upplåter utrymme i nätet, här kallad nätägaren. Mot bakgrund av våra tidigare ställningstaganden bör nätägaren, den som uppbär vederlag för distributionen, i första hand komma i fråga som skattskyldig. Med den teknik som finns i dag är det emellertid inte möjligt för nätägare att registrera om massutskick av likadana meddelanden äger rum. Att lägga in kontroller av sådana massutskick i nätet skulle för närvarande kräva stora investeringar.

Det återstående alternativet, att göra avsändaren skattskyldig, är olämpligt av flera skäl. Först och mest väsentligt är vid detta alternativ att kontrollmöjligheter i stort sett saknas.

Därtill kommer att alternativet avviker från den av oss omfattade principen att det är den mot vederlag, för annans räkning spridda och offentliggjorda reklamen, som skall beskattas. Genom att inget vederlag utgått måste beskattningsvärdet bestämmas efter skälig grund. En sådan bedömning framstår inte som lämplig för den elektroniska posten.

OU 1988:17 179

Vid en samlad bedömning, varvid även beaktats att de årliga intäkterna av en beskattning av reklam i elektronisk post ännu inte på flera år kan beräknas till annat än uppgå marginella belopp, finner vi att någon av sådan reklam beskattning inte bör ske för närvarande. Under de kommande åren bör emellertid uppmärksamhet ägnas åt användningen av elektronisk post för reklam och frågan om reklambeskattning av mediet kan senare behöva omprövas.

U 1988:17 181

15 REKLAM I RADIO OCH TV

I detta skall frågor om reklam i radio och TV behandkapitel las. Därvid skall i korthet redovisas huvuddragen av den Det finns också anledning att radiorättsliga regleringen. beröra den oklarhet som råder beträffande rätten att vidaresända satellitprogram.

i

Därefter diskuteras översiktligt om och hur beskattning kan

I ske av reklam i olika slag av radio- och TV-sändningar.

15.1 Allmänt om den radiorättsliga regleringen

är den författningen för radio- och Radialagen grundläggande av - E TV-verksamheten i vårt land. För tre typer sändningar och - finns dessutom närradio. radiotidningar kabelsändningar regler i andra författningar. Dessa är närradiolagen (1982: (1981:508) om radiotidningar och lagen om lokala 459), lagen kabelsändningar (kabellagen).

I l definieras vissa begrepp som ligger till § radiolagen för bl.a. radiosändning, trådsändning och grund regleringen, rundradiosändning.

Med förstås ljud, bild eller annat meddelande radiosändning soulsänds med av elektromagnetiska vågor vilkas frekhjälp är än 3 000 och vilka utbreder sig i vensr lägre gigahertz rymmen utan särskilt anordnad ledare.

SOU 1988:D

Med avses bild eller annat

trådsändning ljud-, meddelande som

sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare.

En är en radiosändning som är avsedd att rundradiosändning tas emot direkt av allmänheten.

Radioprogram, slutligen, är en radio- eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt. Till radioprogram i denna mening räknas alltså även TV-program.

15.2 Tillstånd att sända radio och TV i Sverige

För rätt att här i landet sända i rundradiosändradioprogram ning krävs tillstånd av regeringen (5 § första stycket radiolagen).

Sådana tillstånd har endast företagen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Dessa företag är därmed s.k. programföretag i radiolagens mening.

Närradio får emellertid sändas efter tillstånd av närradionämnden (3 § närradiolagen). Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av (1 ljudradioprogram § närradiolagen). I februari 1988 uppgick antalet närradioföreningar med tillstånd till 2 116.

Enligt 5 § andra stycket radiolagen krävs det tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända i radioprogram trådsändning, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder. En motsvarande tillståndsplikt för lokala

trådsändningar föreskrivs i kabellagen. Den tillståndsbevil-

jande myndigheten enligt kabellagen är kabelnämnden.

1988:17 183

Tillstånd av regeringen krävs slutligen för rätt att sända radiotidning i rundradiosändning eller i trådsändning som når fler än 100 bostäder, 2 § lagen om radiotidningar och 2 § förordningen (1981:512) om radiotidningar. En radiotidning är ett radioprogram som är avsett för synskadade och som har en eller flera tryckta nyhetstidningar som förlaga (l § lagen om radiotidningar).

Räckvidden av radiolagens och kabellagens tillståndskrav i fråga om trådsändningar begränsas genom föreskriften i 5 a § första stycket radiolagen. Där anges att radioprogram i rundradiosändning som har tagits emot i centralantennanläggning utan särskilt tillstånd får sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen. Detta betyder att exempelvis dagens båda marksända svenska TV-kanaler får vidaresändas fritt i kabel. Det betyder också att rundradiosändningar från satellit får sändas vidare fritt via kabel.

I 10 och ll §§ radiolagen föreskrivs straff och förverkande för vissa överträdelser av den radiorättsliga lagstiftningen, exempelvis sändning av radioprogram utan erforderligt tillstånd.

15.3 Aktuella radio- och TV-sändningar till svenska hushåll

15.3.l Sveriges Radio-koncernens sändningar

Med Sveriges Radio-koncernens, dvs. programföretagens, sändningar avses riksradions tre program, lokalradions och utbildningsradions sändningar samt de båda TV-kanalerna.

I dag får det förutsättas att så gott som alla svenska hushåll har tillgång till radio eller TV, oftast bådadera. Omkring 3,2 miljoner hushåll betalar mottagaravgift för innehav av TV-mottagare (TV-licens): för ljudradioapparat utgår ingen sådan avgift. Enligt Sveriges Radio AB byrå för publikunder-

sou 1988:1

sökningar, PUB, lyssnar i genomsnitt 75 % av befolkningen på av tre program en genomsnittlig dag, och något ljudradions lika många ser på någon av de två TV-kanalerna.

l5.3.2 Närradio

Närradioverksamhetens syfte är att möjliggöra för medborgarna att sina folkrörelser och föreningar använda radion för genom information, utbildning och agitation. Närradion skall således ses som en särskild radiokanal för föreningslivet.

Tillstånd till närradiosändningar ges till föreningar. För närvarande - i februari 1988 - har 2 116 sammanslutningar sådant tillstånd. Under 1987 sändes 3 100 tim. närradio per vecka i landet, dvs. i genomsnitt 1,5 timmar per tillståndsinnehavare.

av närradio och PUB gjorde 1984 en undersökning lyssnandet på lokalradio. Man fann att ungefär 3 % av befolkningen i åldrarna 9-79 år i kommuner som hade närradio lyssnade på denna en dag. Närradiokommittén, som redovisat även genomsnittlig andra mindre undersökningar, kommenterar PUBs jämförelsevis med att antalet lyssnare stiger när sändlåga lyssnarsiffror har ett tag och att åtskilliga av de sändarningen pågått som i undersökningen hade startat kort tid föreningar ingår innan den Någon senare undersökning av lyssnargenomfördes. antalet finns emellertid inte.

l5.3.3 Kabel-TV

Vidaresänd kabel-TV

Med vidaresänd kabel-TV avses TV-sändningar, vanligen via satellit, som tas emot i särskild utrustning, t.ex. en parabolantenn, och vidaresänds över ledning till mottagaren. Den som de ledningar som avses brukar kallas nätägaren. äger krävs det tillstånd för sådan vidaresänd- Enligt kabellagen

U 1988:17

I februari 1988 hade 241 nätinnehavare tillstånd att ning.

vidaresända satellitsändningar. Televerket är den enda

med verksamhet i hela landet och når 80 % av nätägaren kabel-TV-hushållen. Särskilt på större orter finns emellertid

andra I Stockholm äger t.ex. de allmännyttiga nätägare. ett som med sitt kabelnät bostadsföretagen bolag, Stjärn-Nät,

konkurrerar med televerket.

är ca 380 000 hushåll anslutna till kabelnätet. Detta I dag

att ca en människor i landet kan se kabel-TV. medför miljon

väntas 700 000 hushåll ha kopplats in på Enligt prognoserna

nätet 1990.

hushåll som är anslutna till televerkets kabelnät har De

till tio kanaler. Detta är det s.k. basutbudet. tillgång kan man mot särskild avgift abonnera på en eller Dessutom

flera kanaler ur det s.k. tilläggsutbudet. Av följande upp-

närvarande - i mars vilka kanaler som för ställning framgâr

1988 - är möjliga att ta emot från satellit.

Basutbud Åvsändarland Finansieringsform

Channel b1.a. England Reklamfinansierad Sky (med God Morgon Skandinavien)

Channel England Reklamfinansierad Super World Net USA Statl.finansierad 5 Frankrike Statl.finansierad TV News Network USA Reklamfinansierad Cable TV Statl.finansierad

Moskva 1/Horizont Sovjet

USA/England Reklamfinansierad MTV Europe Danmark

TV 3 Scan-Sat Sverige/Norge/ Reklamfinansierad

Danmark Sverige Reklamfinansierad TV Scandinavia

Tilläggsutbud

England/Sverige Betal-TV Filmkanalen Screen England Betal-TV Sport Channel Betal-TV Childrens England Film Net Sverige Betal-TV Channel England Betal-TV Arts England Betal-TV Life Style

SOU 1988:1

Egensänd kabel-TV

De kabelnät som används för av satellitsändvidaresändning ningar kan också användas för distribution av lokala TV-program. Kabellagen innehåller också regler om sådana sändningar, s.k. egensändningar. Tillstånd till egensändningar kan endast ges till lokala och omfattar kabelsändarföretag i likhet med - endast ett vidaresändningstillstånden begränsat område, vanligen högst en kommun.

De lokala kabelsändarföretagen skall företrädare för inrymma olika intressen och meningsriktningar. 1 februari 1988 hade 15 lokala kabelsändarföretag fått tillstånd till egensändningar.

15.4 Reklamförbudet

Det förbud som gäller mot reklam i Radio ABs sänd- Sveriges ningar, i närradion och i de två slagen av kabel-TV - vidaresänd och - vilar som är både egensänd på regler, materiellt och formellt olika. Förbudets efterlevnad övervakas dessutom av skilda kontrollorgan. Här skall kort redovisas innehållet i dessa regler och vilka remedier som står till buds vid överträdelser.

15.4.l Sveriges Radio-koncernens sändningar

Förbudet mot reklam

I 6 § radiolagen föreskrivs att dvs. Sveriprogramföretagen, ges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Lokalradio Sveriges AB och Sveriges Utbildningsradio AB, skall iaktta opartiskhet och saklighet i sin programverksamhet. Redan denna grundläggande regel utgör ett hinder för kommersiell reklam. Kravet

UU 1988:17 187

på opartiskhet tar nämligen bl.a. sikte på just reklambetonat gynnande av ett särskilt företag eller en viss produkt.

Utöver denna regel anges i lagrummet att det i ett avtal mellan regeringen och ett programföretag som villkor för sändningsrätt får tas in bl.a. föreskrift om förbud mot kommersiell reklam eller mot program som bekostas av annan än programföretag.

Nu gällande avtal mellan staten och programföretagen har trätt i kraft den 1 juli 1986. Enligt en i de olika avtalen likalydande bestämmelse får ett programföretag inte mot vederlag medge kommersiell reklam i program eller programinslag. Företaget får inte heller sända ett visst program eller programinslag, om företagets rätt att sända programmet eller inslaget är beroende av att någon annan än ett bolag inom koncernen utger ersättning till den som upplåter rätten. Detta är det s.k. sponsringsförbudet.

Radionämnden

Radionämnden, som är en statlig myndighet, övervakar enligt 7 § radiolagen och förordningen (1978:482) med instruktion för radionämnden att programföretagen utövar sina sändningsrättigheter i överensstämmelse med 6 § radiolagen och de avtal som staten har ingått med vart och ett av företagen. Program som har sänts i närradion eller i lokala kabelsändningar prövas inte av radionämnden, utan av närradionämnden eller kabelnämnden som behandlas i följande avsnitt.

Övervakningen sker i form av efterhandsgranskning. Granskningsärenden anhängiggörs på följande tre sätt:

- Anmälan - Initiativbeslut av nämnden - Underrättelse från med anledning av begäran programföretag om beriktigande eller genmäle.

SOU l988:U

Besluten i granskningsärenden fattas av nämnden vid sammanträde eller, såvitt avser friande beslut i ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse, av nämndens direktör.

Följande tre olika typer av beslut förekommer:

Fällande beslut: brott föreligger mot radiolagen eller avtalet med staten. Kritiserande beslut: brist har konstaterats men har inte bedömts som sa allvarlig att brott mot radiolagen eller avtalet föreligger. Friande beslut: brott mot radiolagen eller avtalet föreligger inte.

Viktiga beslut förs ut till massmedia genom TT-kommunikéer och genom direkta kontakter med dagspressen. Programföretag är skyldigt att redogöra för fällande beslut i sina sändningar. Några andra sanktionsmöjligheter har nämnden inte. Besluten kan inte överklagas.

15.4.2 Närradiosändningar

Förbudet mot reklam

Enligt 10 § närradiolagen får kommersiell reklam inte sändas i närradio. Vidare gäller att ett program eller programinslag i närradion inte får bekostas med pengar eller annan egendom som har ställts till sammanslutningens förfogande under förutsättning att programmet eller inslaget sänds. Närradions - att språkrör för olika föreningar och uppgift utgöra intressegrupper - medför naturligen att något krav på opartiskhet inte kan ställas. Däremot stadgas i 9 § närradiolagen ett förbud mot inslag som kränker principer om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

CU 1988:17 189

Närradionämnden

Närradionämnden, som har funnits sedan 1986, skall bevaka att tillståndshavare inte överträder de regler som gäller enligt alltså bl.a. förbudet mot kommersiell reklam. närradiolagen, Nämnden har i allt väsentligt samma arbetsformer som kabelnämnden och delar också kansli med denna.

Till skillnad från radionämnden får närradionämnden återkalla om en sändande sammanslutning bryter mot sändningstillstånd reklamförbudet i 10 § närradiolagen. Nämndens beslut kan till kammarrätten i Stockholm. Under 1987 avgjorde överklagas närradionämnden 12 ärenden angående ifrågasatt reklam. Nämnden återkallade sändningstillståndet i ett fall, kritiserade ett inslag utan att återkalla tillståndet och friade de anmälda eller på initiativ granskade inslagen i tio eget fall.

l5.4.3 Kabelsändningar

Förbudet mot reklam

Icke tillståndspliktiga kabelsändningar

Kabelsändningar till andra lokaler än bostäder får bedrivas fritt. Samma sak kabelsändningar som inte når fler än gäller 100 bostäder.

Beträffande dessa kabelsändningar gäller inga särskilda restriktioner med avseende på reklam och sponsring. Det är följaktligen tillåtet med både reklam och sponsrade program.

Tillståndspliktiga kabelsändningar

Reklamförbudet i har utformats som en rätt för kabellagen kabelnämnden att dra in tillstånd eller förbjuda vidaresänd-

ning i vissa fall. Så kan t.ex. tillstånd till egensändning

sou 1988:1

återkallas av kabelnämnden om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sändningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa (23 § kabellagen).

Fortsatt från satellit i fast trafik får förvidaresändning bjudas av nämnden om det i programkanalen under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter (24 § kabellagen). Med satellit i fast trafik avses s.k. kommunikationssatelliter, som sänder med så låg effekt att det för mottagningen krävs speciell utrustning. Regeln gäller således inte de direktsändande satelliterna vars sändningar kan tas emot med enklare utrustning. Avsikten är att förhindra att det uppkommer programkanaler med ett omfattande reklaminnehåll riktat mot Sverige. Reklam kan anses riktad särskilt till svenska konsumenter om reklamutbudet utgår från speciellt svenska förhållanden exempelvis genom att ange försäljningsställen i Sverige eller priser i svenska kronor. Karaktäristiskt kan vara, att reklamen är på svenska språket (prop. 1984/85:l99 s. 46).

Att märka är, att förbud mot vidaresändning endast får meddelas, om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens karaktär och inriktning bedöms att ett förbud för programkanalen är godtagbart från yttrandefrihets- och informationsfrihetssynpunkt (24 § andra stycket radiolagen). Något avgörande där denna regel tillämpats föreligger inte.

Kabelnämnden

Kabelnämnden har samma organisation och arbetsformer som närradionämnden och delar kansli med denna.

Kabelnämnden har hittills haft att ta ställning till två reklaminslag i satellitsändningar där förbud kunnat komma i fråga. Nämnden fann i båda fallen att inslagen, som hade svenskt tal, genom sin utformning fick anses vara riktade

»U 1988:17

särskilt till svenska konsumenter men att reklaminsatsen ännu inte nått sådan omfattning att det fanns för grund ingripande från kabelnämndens sida.

Under 1987 har nämnden också på initiativ eget granskat några lokala kabelsändarföretags I flera fall fann egensändningar. nämnden att kommersiell reklam hade förekommit. Nämnden nöjde sig dock med att i skrivelser erinra företagen om kabellagens bestämmelser.

Kabelnämndens beslut att medge eller dra in tillstånd överklagas till kammarrätten i Stockholm.

Enligt svensk lagstiftning gäller inte restriktioner i några fråga om reklam för program som sänds via satellit från utlandet och är avsedda att tas emot av hushållen i Sverige direkt eller via centralantennanläggning. 5 a § radio- Enligt lagen första stycket får ju i radioprogram rundradiosändning som har tagits emot i utan särskilt centralantennanläggning tillstånd sändas vidare till mottagare inom som är fastighet ansluten till anläggningen. Bestämmelsen tillkom innan sändningar via direktsändande satelliter var aktuella och massmediakommittên ansåg att bestämmelsen även dessa sändgällde ningar.

15.4.4 Direktsändning från satellit

Någon möjlighet att från svensk sida bestämma över innehållet i direktsändningar från utlandet finns för närvarande inte.

Några bindande internationella överenskommelser beträffande programinnehåll som måste iakttas i de stater varifrån sändningarna kommer har inte träffats. Europarådets ministerkommitté har i februari 1984 kommit överens om en rekommendation beträffande användningen av satellitkapacitet för överförande av radio- och TV-program. Där bl.a. beträffande sägs programinnehåll (3.):

SOU 1988:

Den som reklam är att följa den lagstiftning som gör skyldig i den stat, varifrån sändning sker och att ta är tillämplig den till den mottagande statens lagar som är motiverat hänsyn med tanke hur stor andel av som finns i landet i på publiken

fråga.

Det finns inte bestämmelse beträffande reklam i svensk någon

som är ens enligt relagstiftning sändarföretagen skyldiga

att iaktta. Bestämmelsen om opartiskhet rör kommendationen

från radiosändare här i landet med endast rundradiosändning

av Reklamförbudet återfinns i stöd av tillstånd regeringen.

avtalen med de som fått sådant tillstånd. programföretag

15.5 från direktsändande satelliter Vidaresändning

l5.5.1 Allmänt

nuvarande tillåter som nämnts fri vidare- Det regelsystemet

dvs. av sändningar via etern sändning av rundradiosändningar,

att tas emot direkt av allmänheten. Eftersom som är avsedda

intresse tillåts att med egen envar i informationsfrihetens

ta emot sådana sändningar, har det inte ansetts utrustning

att begränsa rätten till Vidaresändning. lämpligt

När denna i 1966 års radiolag förekom knapregel lagfästes över satellit. De sapast någon reguljär rundradiosändning

som användas under senare delen av 60-talet telliter började

som sände med så låg efvar s.k. kommunikationssatelliter,

det för behövs särskild utrustning. I fekt att mottagningen

dessa endast nå hushåll som praktiken kunde därför program

var anslutna till en mottagarutrustning av erforderlig kapa-

citet, dvs. en stor parabolantenn.

För av sådana program krävs som tidigare vidaresändning

tillstånd av kabelnämnden. En fri sändningsrätt har nämnts

en som skulle kunna bedömts ge nätägaren monopolställning

beränsa andras yttrandemöjligheter.

1988:17 193

De direktsändande satelliterna sänder med så hög effekt att sändningarna kan tas emot med tämligen enkel utrustning, så överkomlig i pris att den väl kan anskaffas av enskilda hushåll eller grupper om färre än 100 hushåll.

Därför anses dessa sändningar vara avsedda att tas emot direkt av allmänheten. Enligt förarbetena till kabellagen får de därmed anses utgöra rundradiosändning och får följaktligen vidaresändas fritt inom en fastighet. Det uttalas dock att denna bedömning grundar sig på antagandet att sådana satelliter kommer att användas för nationell rundradioverksamhet som kringgärdas av regler och principer för sådan verksamhet, samt att reglerna kan komma att omprövas om de direktsändande satelliterna tas i anspråk av kommersiella företag.

Under 1988 kommer de första direktsändande satelliterna för sändningar till europeiska länder att tas i bruk. Redan nu är det klart att vissa kanaler som sänds via dessa satelliter kommer att användas av kommersiella intressen. Över de skandinaviska länderna sänds redan från årsskiftet 1987/88 en reklamfinansierad kanal med namnet TV 3 som ägs av det svenska Industriförvaltnings AB Kinnevik. Under våren 1988 har också TV-sändningar startats som i och för sig kan tas emot i hela Europa men som med hänsyn till språk, reklam etc. måste anses riktade mot Sverige.

TV 3 kommer efter en övergångsperiod att sända sina program över en direktsändande satellit.

Denna reklamfinansierade kanal får då utan särskilt tillstånd vidarebefordras i kabelnät. Härigenom undanröjs det reklamhinder som ligger i att kabelnämnden kan dra in tillståndet om har kommersiell reklam i sänd-

tillståndshavaren medgett

ningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa.

SOU 1988:

l5.5.2 Radiolagsutredningens förslag

Mot bakgrund av den utveckling som således förefaller omedelbart förestående har radiolagsutredningen i ett delbetänkande (SOU 1987:63 Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät) föreslagit följande.

Terrestra rundradiosändningar, dvs. sådana som inte sänds via satellit utan härrör från sändare på jorden eller i luftrummet, skall även i fortsättningen få vidaresändas fritt. Satellitsändningar skall däremot endast få vidaresändas fritt om de kommer från programföretag inom Sveriges Radio-koncernen eller från något av de företag i de andra nordiska länderna som enligt dessas lagar har rätt att sända TV i rikstäckande rundradiosändningar från jordbaserade sändare, dvs. Danmarks Radio och TV 2, Norsk rikskringkastning, Rikisutvarpid (Island) och Oy Yleisradio Ab (Finland).

Radiolagsutredaren påpekar att en sådan begränsning enligt 2 kap. 13 § första stycket regeringsformen är tillåten endast om den betingas av ett särskilt viktigt skäl.

Förslaget innebär alltså en begränsning av den nuvarande - som omfattar all rundradioverksamvidaresändningsrätten ju het - och således en motsvarande av informationsbegränsning friheten. Om en sådan skall kunna accepteras, måste det enligt radiolagsutredaren motiveras med att man anser det rådande koncessionssystemets bevarande vara ett sådant särskilt viktigt skäl som enligt 2 kap. 13 § första stycket regeringsformen kan föranleda att informationsfriheten begränsas.

Nuläget i fråga om reklam i direktsända satellitkanaler

Radiolagsutredningens förslag har föranlett kritik och frågan om vidaresändning av satellitsändningar torde inte utan ytterligare överväganden bli föremål för lagstiftning. I dag

6U 1988:17 195

kan inte bedömas om och hur radiolagen kommer att ändras i detta avseende.

Även m radiolagsutredningens eller ett liknande förslag skulle godtas av lagstiftaren är det inte klart att reklaminslagen i t.ex. TV 3 kan föranleda en tillståndsindragning av kabelnämnden. För att så skall kunna ske krävs nämligen att reklaminslag har förekommit under en längre tid och i betydande omfattning samt att de måste anses riktade särskilt till svenska konsumenter. Av tidningsintervjuer har framgått att TV 3, som sänds över Skandinavien, inte räknar med att kanalens reklaminslag skall kunna anses riktade särskilt mot Sverige.

För en bedömning av om ett reklaminslag är riktat mot svenska konsumenter kan enligt kabellagens förarbeten sökas ledning i t.ex. om reklamen sänds på svenska eller om den utgår speciellt från svenska förhållanden genom att t.ex. ange försäljningsställen i Sverige eller priset i svenskt mynt (prop. 1984/85:199 s. 46). TV 3 har uppgivit att dess reklaminslag kommer att utformas med hänsyn till dessa uttalanden.

Dessutom gäller den redan nämnda begränsningen att förbud mot vidaresändning endast får meddelas om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens karaktär och inriktning bedöms att ett förbud för programkanalen är godtagbart från yttrandefrihets- och informationsfrihetssynpunkt.

15.6 Beskattning av reklam i radio och TV

RSV fann i ett förhandsbesked som meddelades år 1978 att vissa reklaminslag i Sveriges Radios rundradiosändningar var skattepliktiga enligt 5 § 2 RSL. Bestämmelsen reglerar skatteplikten för reklam som återges genom visning av film eller återgivning av ljud. Regeringsrätten undanröjde förhandsbeskedet med hänvisning till att RSL inte ägde tillämpning på reklam genom radio och TV (RÅ79 Aa 20).

sou 1988:3

Att lagen inte heller äger tillämpning på lokala utsändningar innehållande reklam via kabel fastslogs i en dom av regeringsrätten den 9 april 1985 (RÅ85 1:24). Genom denna dom undanröjdes ett förhandsbesked enligt vilket RSV förklarat sådana sändningar till ett studentbostadsområde skattepliktiga. Regeringsrätten anförde att eftersom reklamutredningen i förarbetena till RSL särskilt uttalat, att de avsåg att i annat sammanhang, om så erfordrades, behandla frågorna om beskattning av reklam i radio och TV, kan den bestämmelse som finns i 5 § inte avse sådan reklam.

RSV har i ett förhandsbesked den 2 juli 1981 förklarat att reklam i interna TV-sändningar inom ett hotell var skattepliktiga. Eftersom beslutet inte överklagats föreligger emellertid inget ställningstagande från regeringsrätten i denna fråga. Reklambeskattning sker för närvarande av åtskilliga reklaminslag i icke tillståndspliktiga kabelsända program.

Vi har i uppdrag att föreslå sådana ändringar av reglerna om reklamskatt att medier, som nu är eller under den närmaste framtiden kan väntas bli betydelsefulla kanaler för offentliggörande av reklam, beskattas på ett så långt möjligt likformigt och konkurrensneutralt sätt och att i enlighet härmed föreslå hur skatten skall tillämpas på reklam bl.a. i satellitsändningar som ingår i lokala kabelsändningar och på reklam i andra trådsändningar.

Det kan konstateras att reklam förekommer eller kan förekomma i samtliga typer av radio- och TV-sändningar.

Reklamskatt utgår enligt vårt förslag på i stort sett alla former av reklam, bl.a. för reklam vid offentlig visning av film liksom av video.

Neutralitetsaspekten gör det påkallat att motsvarande reklam i radio och TV beskattas. Redan i år kan avsevärda belopp komma att erläggas för TV-reklam i till Sverige satellitsänd

›U 1988:17 197

TV och i intern-TV. Om reklamförbudet ändras torde reklammediesituationen förändras än mer. Om reklam i dessa medier lämnas obeskattad, medför det en konkurrens på icke likformiga villkor även med reklamen i pressen. En sådan situation bör undvikas.

En grundläggande syn som anknyter reklamskatteplikt till spridning eller distribution av reklam talar också för beskattning av reklam i radio och TV. De olika förhållanden som råder i fråga om svenska och utländska radio- och TV-sändningar och intern TV-sändningar medför att dessa TV-reklammedier för närvarande bör behandlas olika.

Allmänt bör således gälla att TV- och radioreklam är skattepliktig. För de svenska programföretagen bör dock, så länge reklamförbudet råder, göras ett undantag från skatteplikten. I övrigt bör sådan reklam i radio- och TV-sändningar som särskilt riktas mot Sverige beskattas. Vidare bör reklam i intern-TV-sändningar beskattas, liksom även utländska reklamsändningar som inte i huvudsak tas emot i annat land än Sverige. Hur beskattningen skall utformas utvecklas närmare i kapitel 21.

*U 1988:17 199

16 SPONSRING

16.1 Allmänt

Vid en konferens 1981 enades de europeiska idrottsministrarna om följande definition av idrottssponsring:

Sports Sponsorship is a mutually advantageous relationship between people or organisations in which the sponsor provides benefits to the sponsored in exchange for an association with a sport, events, facilities or sport participants.

I dagligt tal avses med termen sponsring fortfarande ofta ett oförpliktande, närmast gåvoliknande understöd till framför allt idrottsmän eller idrottsföreningar, ibland till kulturella institutioner eller evenemang, någon gång till forskningsprojekt.

På senare tid har emellertid skett en betydelseförskjutning så att termen numera i allt högre utsträckning används för att beteckna ett affärsmässigt avtalsförhållande med ömsesidiga förpliktelser.

Denna betydelseförskjutning beror på sponsringens snabbt växande betydelse som marknadsföringsmedel. Dagens sponsorer väntar sig att de för sina sponsorpengar skall få utbyte i form av reklam, goodwill eller annat som ytterst leder till ökad vinst.

Erland Waldenström är ordförande i den s.k. Londongruppen, en intressegrupp för frågor om kultursponsring med deltagare

sou 1988:1

från näringslivet och kulturinstitutioner. I en artikel i Svenska Dagbladet den 8 februari 1988 har han anfört följande:

Ett företags uppgift är att förvalta aktieägares och långivares pengar för syften som anges i bolagsordningen. När det sponsrar kultur är det primära syftet inte att stödja kulturen utan att göra någonting som på kortare eller längre sikt är bra för företaget. Det är den mottagande partens, kulturinstitutionens eller kulturarbetarens uppgift att se till att sponsoröverenskommelsen också är bra för kulturen.

Waldenström uttalar vidare i artikeln i fråga om definitionen av sponsring att denna är en affärsmässig överenskommelse till ömsesidig nytta för sponsorn och den sponsrade.

Enligt kvalificerade bedömare, som t.ex. Riksidrottsförbundets informationschef Uno Grönkvist eller IMMG, omsätter sponsringen i Sverige mellan 500 och 800 milj. kr. årligen och ökar starkt. Redan intervallet antyder osäkerheten i siffrorna. Denna osäkerhet betingas delvis av svårigheten att avgränsa sponsringen och delvis på dess internationella karaktär.

Ett problem med den inledningsvis återgivna definitionen är t.ex. att den inrymmer varje avtal om t.ex. rink-, ljustavleeller tröjreklam som ingås av en idrottsförening. Sådan konventionell reklam är visserligen en integrerad del av de flesta sponsringsavtal, men förekommer ju även utanför sådana mer omfattande affärsrelationer.

Ett annat problem som uppkommer vid reklambeskattningen är hur man skall kunna skilja ut den traditionella supporterverksamheten, som ofta betecknas som lokal sponsring, från den affärsmässiga verksamhet som kan komma i fråga som reklamskatteobjekt. Vidare måste man överväga vilka som skall kunna vara parter i ett affärsmässigt sponsringsavtal och slutligen, hur den reklamskattepliktiga delen av ett affärsmässigt sponsringsavtal skall avgränsas.

GU 1988:17 201

16.2 Gällande regler för beskattningen

l6.2.l Avdrag vid inkomstbeskattningen

Det kan vara motiverat att något beröra den inkomstskattemässiga behandlingen av sponsring.

Inledningsvis kan konstateras att gåva, enligt uttryckligt i 20 § KL, aldrig kan föranleda avdrag vid inkomststadgande taxeringen. För att sådant avdrag skall medges för sponsmåste dessa anses utgöra driftkostnader i ringskostnader företagets verksamhet.

Det krävs således att den verksamhet som kostnaderna avses bestrida är ägnad att inverka fördelaktigt på företagets vinst på kortare eller längre sikt.

hänförs till kostnaderna för reklam och Vanligen sponsringen marknadsföring. När det gäller de större sponsringsprojekten är detta genomgående fallet, och normalt är också att avdrag medges med hela sponsringsbeloppet.

För s.k. lokal sponsring, dvs. bidrag från ett företag till en idrottsförening på orten, där något marknadsföringsvärde inte kan anses föreligga, medges avdrag endast om bidraget kan hänföras till För att så skall vara personalkostnad. en stor del - minst fallet måste mycket enligt rättspraxis 75 % - av idrottsföreningens medlemmar utgöras av anställda i och dessas familjer. När bidraget utgått till upp- , företaget förande eller drift av en idrottsanläggning tillämpar skatte-

i

domstolarna samma synsätt. F l För till kulturorganisationer eller kulturverksamhet bidrag i samma inkomstskatteregler som för bidrag gäller princip * förutsätter emeltill idrottslig verksamhet. Avdragsrätten vara lättare att

k

lertid en motprestation av ett slag som kan

SOU l988:D

uppnå i idrottssammanhang, där rink- och tröjreklam m.m. möjliggör en omfattande exponering av sponsorns namn.

Bidrag till forsknings- och utvecklingskostnader regleras särskilt i punkt 18 av anvisningarna till 29 § KL. För avdrag krävs att bidragsmottagarens verksamhet skall ha betydelse för givarens verksamhet. Kravet på samband mellan givarens och mottagarens verksamheter är här svagare än enligt huvudregeln i 20 § KL, men avdrag har ändå vägrats enligt denna anvisningspunkt för forskning som avsett företagsproblem i allmänhet.

I princip följer av den konstruktion som avdragsrätten vilar på att mottagaren skall inkomstbeskattas för sponsringsbeloppet, eftersom detta utgör vederlag för en prestation. Då emellertid flertalet sponsringsmottagare utgör ideella föreningar, vilka är skattemässigt gynnade på olika sätt, blir beskattningen ofta lindrig.

16.2.2 Reklambeskattningen

I idrottssponsringen ingår konventionella reklamformer som affischering, ljustavlereklam, tröjreklam, annonser i annonsblad eller medlemstidning som ges ut av idrottsföreningar m.m. Dessa slag av reklam beskattas enligt nu gällande regler om annonsbeskattning och beskattning av annan reklam. Hit hör också vissa fall när en idrottsförening tar emot ersättning i någon form från ett företag för att bära dess kläder eller använda dess utrustning. Det kan i och för sig konstateras att idrottsreklam av dessa slag reklambeskattas även om t.ex. en annons i realiteten är en ren åtgärd av stöd åt föreningen och saknar allt reklamvärde för annonsören.

I sponsringsavtalen förekommer emellertid ofta även andra prestationer från föreningens sida. Det är t.ex. vanligt att en stor sponsor får ge namn åt ett idrottsevenemang e.d. som t.ex. Skandia Cupen i fotboll, Team Kodak i friidrott, cykel-

OU 1988:17 203

tävlingen PostGirot och golftävlingen Volvo Open. Även när så inte är fallet är det normalt välbekant vem som är sponsor för en tävling eller ett lag och företagets namn förekommer frekvent i massmedias rapportering, särskilt i de fall företaget är huvudsponsor. De stora företagen har numera ofta konsulter eller anställda reklammän som är specialister på sponsring och på hur massmedia i detta sammanhang kan utnyttjas för att ge företaget publicitet och goodwill. Annars finns åtskilliga företag som ägnar sig åt just förmedling av sponsorkontakter och utveckling av detta slags marknadsföring. Till de stora tävlingarna händer det att sponsorer har tält i anslutning till sina platser på läktarna, dit de egna kan bjuda gäster och som fungerar som en representationsresurs o

Inget av detta reklambeskattas i dag. Däremot torde som nämnts sponsorpengarna i inkomstskattesammanhang oftast anses ha utgjort driftkostnad och således vara avdragsgilla när de kunnat hänföras till marknadsföringskostnader.

16.3 Motiven för sponsring

Ett arbete om sponsring som TV-reklameffektutredningen låtit utföra (Ds U 1986:5, s. 102) pekar på fyra olika motiv för idrottssponsring:

1. Marknadsföringsmotiv; de idrottssatsningar som företagen räknar med på kort eller lång sikt ska verka försäljningsfrämjande (reklam, knytande av nya affärskontakter etc). 2. Personalrelationsmotiv; de engagemang som företagen önskar ska främja relationerna till anställda eller potentiella anställda. Företagen uppger sig vilja åstadkomma en större Vi-känsla inom företaget; att de anställda ska identifiera sig med företaget i samband med sponsorshipaktiviteten. 3. Kommunrelationsmotivet; på små orter kan detta motiv sammanfalla med personalrelationsmotivet, eftersom stora företag ofta är huvudarbetsgivare på orten. Ett slags socialt motiv scm kanske främst gäller gynnandet av ungdomsidrotten. 4. Personliga motiv; omfattningen och inriktningen av ett visst företags idrottssatsningar kan till stor del bero på

sou 1988: 11

beslutsfattarnas personliga inställning till och intresse för idrotten.

När de intervjuade föreningsrepresentanterna tillfrågades om vilka motiv de tror företagen har till sina satsningar på idrottsreklam har de allra flesta från elitföreningarna svarat att publiciteten i tidningar, TV och bland publiken torde vara ett tungt vägande skäl. Att erhålla mediabevakning är också det motiv som Waite (1977) anger att 43 % av företagen anser vara det mest betydelsefulla.

Det fjärde motivet omfattas som synes inte av definitionen av sponsring som ett affärsmässigt avtalsförhållande med ömsesidiga förpliktelser. Det måste ändå förutsättas att ett personligt motiv faktiskt förekommer även i samband med de stora, klart marknadföringsinriktade sponsringsavtalen men att dessa motiv därvid till övervägande delen har betydelse för valet av en viss förening eller kulturinstitution som

mottagare.

I den ovan nämnda artikeln i Svenska Dagbladet skriver waldenström om områdena och motiven för sponsringen:

I debatten glömmer man ofta att företagens intresse av kultursponsring yttrar sig på två helt olika områden. Det ena och ojämförligt viktigaste kan betecknas som sponsring på den inre fronten. syftet är här att främja de anställdas trivsel på arbetsplatsen och bostadsorten och att stärka den lokala kommunens relationer till företaget. Med den utgångspunkten har svenskt näringsliv och särskilt företag med lokalisering i landsorten sedan mer än ett århundrade tillbaka gjort stora - det må nu av konstverk, kultursatsningar gälla inköp bidrag till konstföreningar, till lokala museer och bibliotek, till ortens körer och amatörorkestrar, till Folkets hus-byggen, till landskaps- och kulturbyggnadsvård m.m. Det är en kulturstödjande verksamhet som pågått i det tysta och utan att ha betraktats som något problem från kulturmyndigheters eller kulturarbetares sida.

Det andra området är sponsorsatsningar på den yttre fronten, där är att få företagets namn på ett positivt sätt syftet inpräglat hos en stor publik utanför företaget, i Sverige eller utomlands. Det är här som de i debatten så uppmärksammade enstaka sponsoruppgörelserna kommer till stånd, där ena parten är ett storföretag och den andra i regel någon central kulturinstitution, t.ex. någon av huvudstadens teatrar, museer eller symfoniorkestrar.

CU 1988:17 205

16.4 Parterna i avtal om sponsringsreklam

Med sponsringsreklam avses alla de marknadsföringsåtgärder som har sin grund i ett avtal om affärsmässig sponsring, ett sponsringsavtal. Ett sådant avtal ingås normalt mellan två parter varav den ene förbinder sig att bidra till den andres marknadsföring och den andre att utge ersättning för detta.

Eftersom dessa avtal kan ha olika innehåll och utformning är det svårt att ytterligare precisera vad som skall ingå i ett avtal om sponsringsreklam, utom så vitt gäller vilka som skall kunna vara parter. Det är bl.a. genom att ange vilka som kan vara parter som man gör tydligt att det är fråga om ett sponsringsavtal. Ett avtal mellan t.ex. ett livsmedelsföretag och en reklambyrå om en kampanj eller mellan en byggbetecknas

F

mästare och en dagstidning om annonser kan ju inte som sponsringsavtal.

E

Det typiska sponsringsavtalet ingås mellan ett företag och en idrottsförening. Idrottssponsringen är i själva verket den helt dominerande delen av all affärsmässig sponsring i landet. Det är således uppenbart att avtal i vilka idrottsföre- , ningar och idrottsmän är sponsringsmottagare skall anses som

F ett avtal om sponsringsreklam som skall reklambeskattas en-

ligt vad vi kommer att föreslå. Vissa problem som har att göra med när en fysisk person är sponsringsmottagare enligt kontraktet redovisas nedan.

i

Kultursponsringen har än så länge en jämfört med idrotts-

i

sponsringen liten omfattning, men uppges öka starkt. Därtill E komner att den avtalade ersättningen i enskilda fall kan E till Kända är

E uppgå mycket höga belopp. kultursponsringsfall

E t.ex. Volvos finansiering av Göteborgs symfoniorkester, stö-

I det från American Express till Moderna Museets Matisseut-

ställning, Svenska Handelsbankens bidrag till utställningen avcän kinesiska kejsarens armé på Östasiatiska museet etc.

SOU 1988:1]

Allt detta talar för att även avtal i vilka någon som bedriver kulturell verksamhet är sponsringsmottagare skall anses vara avtal om sponsringsreklam. Kultursponsringen föranleder emellertid vissa särskilda problem som bör beröras något.

För det första måste man från reklambeskattning undanta vanliga avtal med t.ex. en artist och ett uppträdande eller annan konstnärlig verksamhet för någon annans räkning. Om t.ex. en sångare tecknar avtal med en restaurangägare eller ett skivbolag om ett uppträdande eller en skivinspelning så ligger det i sakens natur att uppdragsgivaren kommer att använda sångarens namn och verksamhet i marknadsföringen av restaurangen eller skivbolaget. Detta är emellertid inte ett sponsringsavtal; den ersättning som utgår enligt avtalet avser ju inte marknadsföringen utan uppträdandet. I flertalet fall torde det inte råda någon tvekan om avtalets karaktär eftersom sponsorn inte bedriver någon verksamhet med musikevenemang e.d.

För det andra har den konventionella reklamen ofta en långt mindre framskjuten plats i samband med kultursponsringen. Tröjreklam eller reklam i lokalen för musikevenemanget o.d. förekommer t.ex. så gott som aldrig. Oftast är detta emellertid i linje med vad sponsorn önskar; kultursponsringen avses ge en annan bild av sponsorn än idrottssponsringen. Av bl.a. den i avsnitten 16.1 och 16.3 citerade artikeln av en företrädare för kultursponsringen framgår dock att det fortfarande är fråga om affärsmässig sponsring.

Slutligen torde det uppkomma svårigheter att i gränsfall avgöra vad som är kultur. Med hänsyn till de intressen företagarna har av sponsringen torde emellertid flertalet projekt ske i samarbete med stora kulturinstitutioner som museer, Operan och liknande.

I massmedia används också termen sponsring för vissa bidrag till forskning, välgörenhet, naturvård och liknande.

IU 1988:17 207

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att sådana avtal inte skall anses avse sponsringsreklam. Bidrag till ändamål som forskning, välgörenhet m.m. är snarast att hänföra till donationer. Ibland kan ett sådant ha ett bidrag visserligen goodwillvärde och avdrag har någon gång medgivits vid inkomsttaxeringen.

Oftast föreligger emellertid inte någon motprestation från mottagarens sida eller ens något avtal.

Bl.a. för att undvika bör således tillämpningssvårigheter endast avtal där den sponsrade bedriver idrottslig eller kulturell verksamhet anses som avtal om sponsringsreklam.

Särskilda frågor uppkommer om sponsringsmottagaren är en enskild person.

För det första omfattas den enskilde inte av samma gynnande regler i fråga om inkomstbeskattningen som den ideella föreningen, vilken torde vara den vanligaste sponsringsmottagaren. En enskild idrottsman, vars inkomst till del väsentlig består av sponsringsmedel kommer med vårt att bli förslag tämligen hårt beskattad.

Vissa gränsdragningsproblem kan vidare förutsättas uppkomma vid beskattning av enskilda för sponsringsreklam. Det gäller bl.a. att avgöra om han bedriver eller kulturell idrottslig verksamhet och när sådan verksamhet börjar och Man upphör. måste ta ställning till om verksamheten skall bedrivas i särskild omfattning för att beskattning skall kunna ske och om reklamskatt kan utgå för medel som på grund av t.ex. amatörreglerna betalas ut först efter det idrottsmannen slutat tävla.

Med hänsyn till vad som anförts har vi övervägt att undanta den enskilde från Mot sponsringsmottagaren reklambeskattning. en sådan lösning talar de uppenbara till transmöjligheterna

SOU 1988:1

aktioner mellan t.ex. föreningar och enskilda idrottsmän för att undgå beskattning och den bristande konkurrensneutralitet som skulle kunna bli följden härav. Vidare kan det antas att tillämpningsproblemen uppstår endast i ett tämligen antal fall. Enligt förslaget skall ju den enskilde begränsat vara endast om han själv tecknat avtal med skattskyldig sponsorn utan en förening som förmedlare av sponsringsmedlen.

Genom den väsentliga höjning av gränsen för redovisningsskylsom vi kommer att föreslå, kommer inte ungdomar med dighet begränsat stöd i form av fri utrustning, resor i begränsad m.m. att beskattas. När det gäller idrottsmän ned omfattning stora sponsringsinkomster är reklamen ofta avsedd att mycket i huvudsak utomlands och ibland är idrottsmannen spridas själv också bosatt i utlandet.

När det frågan om när en Viss verksamhet skall anses gäller ha börjat eller slutat måste sådana omständigheter beaktas som idrottsmannens ålder och deltagande i större tävlingar eller, i fråga om kultursponsring, föreställningar, utställe.d., uttalanden av den enskilde i massmedia osv. När ningar det om en verksamhet skall anses ha börjat, får gäller frågan det enligt vår mening normalt förutsättas att den som har över frigränsen för redovisning bedriver sponsringsinkomster verksamhet i sådan omfattning att beskattning bör ske.

Med hänsyn b1.a. till att gränsdragningsfallen torde bli relativt få bör de kunna lösas genom rättspraxis. Då vidare ett undantag för enskilda från beskattning av sponsringsreklam skulle kunna föranleda omfattande åtgärder i skattehar vi stannat för att även enskilda bör undandragande syfte, bli skattskyldiga för sådan reklam.

För att skall ske måste dock också vissa villkor beskattning rörande vara uppfyllda. Det måste t.ex. förutsättas sponsorn att bedriver någon kommersiell verksamhet sponsorn verkligen

U 1988:17 209

som kan främjas av avtalet. Särskilt i fråga om kulturella verksamheter torde det förekomma att privatpersoner fortfarande uppträder som mecenater. Det förekommer också både att sådana donationer uppmärksammas i massmedia och att givaren på grund av sin generositet uppbär icke obetydlig personlig goodwill. Säkert kan denna goodwill i åtskilliga avseenden vara till nytta för vederbörande i olika sammanhang. Detta skall emellertid inte föranleda reklambeskattning. För att skattepliktig sponsring skall anses föreligga bör enligt vår mening sponsorn bedriva näringsverksamhet, dvs. sådan som inkomstbeskattas som inkomst av rörelse, jordbruksfastighet eller annan fastighet. I den föreslagna bestämmelsen i lagförslaget har därför angetts att sponsorn skall vara näringsidkare.

16.5 *okal sponsring

Sponsring där personal- och kommunrelationsmotiven och ibland även de personliga motiven har avgörande betydelse är vanligt i mindre och medelstora samhällen där det snarast är regel att ortens handlare och företagare på olika sätt stöder den lokala idrottsföreningen. I litteraturen på området kallas detta ofta lokal sponsring i motsats till kommersiell sponseller sponsring som marknadsföringsmedel. Motsvarande ring i fråga om kultursponsringen för vad som Waldenström i gäller den förutnämnda artikeln (se avsnitt 16.3) betecknat som s P onsrin 9 P å den inre fronten.

Det lokala stödet kan variera avsevärt i omfattning och kan stundom vara förknippat med motprestationer som t.ex. fribiljetter eller annons i klubbtidningen. Ofta står det i dessa klart att - även om den utformats som ett fall sponsringen - inte är att öka konkurrensförmåga annonsköp ägnad sponsorns marknaden. Den lokale handlaren har kanske ingen konkurpå rens och det lokala industriföretaget söker inte sina kunder bland läsarna av fotbollsklubbens tidning.

SOU 1988:

Gränsdragningen mellan affärsmässig och lokal sponsring

Vid en samlad bedömning framstår den lokala sponsringen, som den beskrivits vid föregående punkt inte som ett medel att öka försäljningen utan snarare som ett sätt att förbättra produktionsvillkoren. Även om den rent affärsmässiga sponsring som bedrivs av storföretagen också kan vara mer komplex än en ren säljkampanj, så närmar sig den lokala sponsringen på ett helt annat sätt områden som personalvård, strävan efter goda relationer i kommunen och rent mecenatskap. Det är därför önskvärt att för reklamskattens vidkommande skilja den lokala sponsringen från den rent kommersiella. För en sådan åtskillnad talar också de små föreningarnas begränsade administrativa och ekonomiska resurser som gör redovisningen av reklamskatt särskilt betungande för dem.

Det har visat sig vara svårt att på ett entydigt sätt i lagtext skilja ut vad som skall utgöra affärsmässig sponsring och sponsring som betingas av andra motiv. Inte heller kan enligt vår mening reklamskatteplikten göras beroende av den inkomstskattemässiga behandlingen, dvs. om avdrag medges

eller ej. Ett slutligt avgörande i inkomstskattefrågan kan ta

lång tid och kan dessutom ge otillräcklig ledning. Avdrag kan ju vid inkomstbeskattningen medges även för bidrag till idrottsförening som avser annat än reklam, t.ex. personalkostnader.

Det är således nödvändigt att finna en annan grund än avtalets innehåll, helst så schematisk som möjligt, för att undanta den lokala sponsringen från reklamskatt.

Som en sådan grund bör enligt vår mening den reklamskattepliktiga omsättningens storlek kunna fungera. Denna omsättning får förutsättas ha ett starkt samband med graden av affärsmässighet i föreningens avtal med sina sponsorer. Enligt vad vi inhämtat genom kontakter med idrottens företräda-

U 1988:17 211

re b1.a. med Riksidrottsförbundets skattekommittê, är en högre gräns, 200 000 kr., för redovisningsskyldighet för ideella föreningar väl ägnad att undanta den rent lokala sponsringen från reklamskatt. Vi delar den uppfattningen; se vidare härom i avsnitt l8.1.1.

16.7 Beskattning av sponsringreklam

Enligt vår mening talar likformighetsskäl för att beskattning skall ske av all reklam som avses med sponsringsavtalen.

Den i avsnitt 16.1. inledningsvis presenterade definitionen av sponsring kan, med de ändringar som föranleds av att vi önskar inbegripa även andra mottagare än idrottsmän och -föreningar, tjäna till utgångspunkt för en definition som kan användas för reklamskatten.

Med ersättning för sponsringsreklam bör således i princip avses ekonomisk ersättning som utgår från ett företag eller en rörelseidkare till en organisation eller enskild som utövar idrott eller kulturell verksamhet när ersättningen utgår på grund av avtal om ömsesidiga prestationer.

Vi har övervägt olika sätt att avgränsa vad som skall beskattas vid affärsmässig sponsring. Med hänsyn till avtalens varierande utformning och det förhållandet att avtalen förutsätter massmediernas verksamhet, bör beskattningen bestämmas till att omfatta hela den avtalade ersättningen (se närmare vid avsnitt 21.4).

U 1988:17 213

17 ÖVRIG REKLAM

Reklam, som inte är annons, direktreklam, databasreklam eller sponsringsreklam och som offentliggörs eller sprids i upplåtet utrymme, föreslår vi skall betecknas som övrig reklam.

Utrynmen som kan tänkas bli upplåtna för övrig reklam finns i första hand i reklambroschyrer och liknande samt på film, videc och ljudband. Vidare utgörs den övriga reklamen av reklam på fasta skyltar, affischreklam på affischtavlor och ljusxeklamtavlor, på trafikmedel eller i anslutning till reklam i montrar m.m. Reklam i radio och TV - som sådana, också utgör övrig reklam - har behandlats i kapitel 15.

Den reklam som här betecknas övrig reklam är i princip skattepliktig enligt RSL. Vi anser att denna reklam bör vara skattepliktig även i fortsättningen men att utformningen av beskattningen bör ändras i flera avseenden, bl.a. i fråga om egenxeklamen.

17.1 Reklam på film, videogram och ljudband

dvs. den traditionella filmreklamen med ett Biogafreklamen, anta. korta reklamfilmer som visas före spelfilmen på biografen, beskattas enligt RSL; biografreklamen har inte medfört någrx problem ur reklamskattesynpunkt. Skatten uppgick till knapyt 3 milj. kr. och antalet skattskyldiga till sex stycken 986. Fyra av de skattskyldiga är större biografkedjor med reklamskattepliktig omsättning. De övriga två var iög

sou 1988:1

enskilda biografägare som tillsammans redovisade reklamskatt med ett belopp som understeg 4 000 kr.

Videoreklam har i 7 kap. presenterats som reklam i ett förändrat reklammedium. Intäkter av videoreklam deklarerades 1986 av 19 deklaranter som tillsammans redovisade reklamskatt med 935 000 kr.

Reklam i videogram kan exponeras för en publik på flera sätt: i hemmet genom uppspelning på den egna videoapparaten, genom lokala kabelsändningar till hemmet, till TV-apparater i hotellrum eller offentliga miljöer genom kabel eller direktuppspelning. I huvudsak kan videoreklamen indelas som följer.

o Spelfilmer på hyrvideo för uppspelning i hemmen. På de senaste åren har hyrvideomarknaden blivit en betydande ny distributionsväg för spelfilm. I dessa hyrvideos är det än så länge ovanligt med reklam, men där den förekommer rör det sig normalt om inspelningar av den vanliga biografreklamen som har lagts in före och efter filmen.

o Musikvideo som lånas ut för uppspelning i hemmen. Ursprungligen producerades musikvideos för att främja försäljningen av en ny grammofonskiva, dvs. de innehöll i sig

själva ett rekiambudskap. Numera uppfattas de alltmer som en

produkt med självständig betydelse och spelas t.ex. ofta upp i Sveriges Television ABs underhållningsprogram. Musikvideos lånas emellertid också ut till privatpersoner som hyr spelfilmsvideos i videobutiken. På dessa lånevideos finns inlagd reklam.

o Video som spelas upp på monitorer i offentliga miljöer. Hit hör videogram som spelas upp i restauranger, i vissa bussar och i tunnelbanan i Stockholm.

U 1988:17 215

o Videos som spelas upp i hotellrum, stugbyar och andra s.k. intern-TV-anläggningar.

Reklam på ljudband förekommer, som nämnts i avsnitt 7.2.1

huvudsakligen av två slag:

0 Kasettband med populärmusik och med insprängda reklaminslag. Dessa kassetter säljs på t.ex. bensinstationer och är billigare än vanliga musikkasetter.

0 Ljudkassetter som distribueras som direktreklam, dvs. delas ut i brevlådorna. Även dessa innehåller musik som är varvad med reklam vilken ofta har lokal anknytning.

Det lagrum som kan komma i fråga för beskattning av biograf-, video- och ljudbandsreklam är 5 § RSL. Enligt denna bestämmelse för reklam som föreligger skatteplikt återges enligt punkt 1 - i s. k. ljustidning, i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt och - 2 - av film enligt punkt genom visning eller återgivning av ljud.

Från skatteplikten enligt 5 § görs vissa undantag i 6 § 2 och 3. Enligt 6 § 2 undantas reklam som avses i 5 § 1, om det är fråga om reklam i eller utanför företags butikslokal, arbetsplats, trafikmedel eller liknande och reklamen avser företaget, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen.

Enligt 6 § 3 undantas visning av film eller återgivning av ljud, som avses i 5 § 2, om reklamen avser kommande verksamhet av det slag som bedrives där reklamen offentliggöres.

Biografreklamen är således skattepliktig enligt 5 § 2 och reklam för kommande föreställningar är undantagna från skatteplikt enligt 6 § 2.

SOU 1988:

När det gäller reklam på videogram och ljudband är frågan om skatteplikt mer komplicerad. Reklamskatteplikten på vissa videogram och ljudband har prövats av RSV i förhandsbesked och av regeringsrätten. Dessa regeringsrättens och Rsvs avgöranden skall i korthet redovisas här.

Regeringsrätten har ansett att distribution till hemmen av med reklammeddelanden inte är reklamskattepliktig, ljudband eftersom distributionen inte innefattade ljudåtergivning (RÅ 1980 1:5). - Det måste förutsättas att samma resonemang är giltigt beträffande de ovan nämnda videogram som innnehåller spelfilmer på hyrvideo och musikvideos som är avsedda att spelas upp i hemmen. Den verksamhet som uthyraren bedriver kan inte anses utgöra visning av film.

Den reklam i videogram som visas i monitorer på offentliga platser, restauranger, bussar, tunnelbanestationer och liknande är skattepliktig enligt 5 § 1 RSL. offentliga miljöer Detta gäller emellertid endast om den inte kan anses utgöra radio- eller TV-reklam. Regeringsrätten har i domar 1979 och 1985 uttalat att RSL inte äger tillämpning på radio- och TVreklam. Domarna, som kort redovisats i avsnitt 15.6, avsåg i det ena fallet en rundradiosändning och i det andra en lokal via kabel. - Enligt radiorättsliga regler är radiosändning all överföring av ljud och bild med hjälp av elektromagnetiska vågor genom etern eller via kabel att anse som radioresp. trådsändning. Med hänsyn härtill får det anses att det för en stor del av reklamen i videogram som spelas upp i miljöer är tveksamt om skatteplikt föreligger i offentliga dag.

RSV har i ett ej överklagat förhandsbesked ansett att reklaminslag i videogram som spelades upp i intern-TV-anläggning till hotellrum var skattepliktiga enligt 5 § 2 RSL. (RSVs förhandsbesked den 2 juli 1981). I enlighet med detta beslut beskattas för närvarande reklaminslag i intern-TV-anläggningar.

U 1988:17

Genom att i förhandsbeskedet åberopa 5 § 2 måste RSV ha likställt videogramsändningen med filmvisning. RSL innehåller ingen definition av begreppet film. I t.ex. förordningen (1981:485) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar, den s.k. biografförordningen, och i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen, har emellertid termen film ansetts omfatta endast bildremsor som framställts genom konventionellt fotografiskt förfarande. För att reglerna i de nämnda författningarna skulle omfatta även videogrammen har den senare termen fått tilläggas i författningarna.

Eftersom sändningarna i det nämnda förhandsbeskedet vidare avsåg i intern-TV uppspelade videogram och sändningar i sådana TV-anläggningar radiorättsligt torde vara att hänföra till radiosändning, får reklamskattepliktsförhållandet för sändningarna i fråga med hänsyn till de ovan nämnda regeringsrättsdomarna anses något oklar.

För närvarande är alltså beskattningen av reklam i film, TV-program, videogram eller ljudband beroende av vilken inspelnings- och uppspelningsteknik som används samt m meddelandet spelas upp i offentlig miljö eller inte.

För konkurrensneutralitetens skull bör reklam i film, videogram och TV enligt vår mening reklambeskattas på likvärdigt sätt, oavsett om reklammeddelandet spelas upp i hemmet eller i miljöer. Likaså bör reklam på utsända ljudband likpublika som i princip reklam i radio beskattas. Hur beskattningen bör ske av reklam i dessa olika medier utvecklas i kapitel 21.

17.2 Reklambroschyrer m.fl. trycksaker

Vi har i 10 att endast upplåtet utrymme i kap. föreslagit periodisk publikation skall utgöra annons.

SOU 1988:1

Upplåtet utrymme i reklambroschyrer skall därför inte längre betecknas som annons och skall enligt vårt förslag beskattas endast om meddelandet utgör reklam. Eftersom det torde vara ovanligt att utrymme i skrifter av detta slag upplåts för annat än kommersiella ändamål, torde bedömningarna av meddelandenas innehåll inte vålla några problem.

Enligt förslaget skall all reklam på upplåtet utrymme beskattas, således också sådan som förekommer affärshandlingar, biljetter, förpackningar m.m. Genom kravet på att utrymmet skall vara upplåtet undantas reklam för den egna verksamheten. - som av avsnitten 20.7.l och 21.5 föreslår vi framgår en rätt till avdrag från skatt på annons- och reklamutrymme i direktreklamtrycksak för den skatt som avser direktreklamdistributionen.

17.3 Reklam på fasta skyltar

Antalet skattskyldiga som deklarerar intäkter av fasta skyltar är litet - 33 - och de totala skatteintäkmycket stycken terna, 500 000 kr. år 1986, är orimligt låga. Dessa siffror, i förening med uppgifter som vi underhand har inhämtat från bl.a. fastighetsägare, tyder på att skattereglerna i fråga om detta slag av reklam är otillräckligt kända bland de skattskyldiga, som till största delen torde bestå av fastighetsägare, vanligen ägare till hyreshus, och i någon utsträckning av skylttillverkare som förvärvat rätten att upplåta en skyltplats. Av uppgifter som RSV sammanställt framgår att redan skylthyrorna på ett begränsat antal fastigheter i Stockholms centrum borde räcka som skatteunderlag för hela det inbetalade skattebeloppet. Som ett genomsnitt kan anges att en skyltplats på taket i de bästa lägena i Stockholm kostar 75 000 kr. medan en skyltplats längre ner på fastigheten kostar 50 000 kr.

Den höga andelen skyltar som undgår beskattning utgör det största problemet i fråga om detta slags reklam.

U 1988:17

Detta problem torde dock inte vara åtkomligt med lagstiftning utan får lösas med hjälp av information t.ex. genom Sveriges fastighetsägareförbund. För att sådan information skall kunna fungera nöjaktigt krävs ett klarare rättsläge främst när det gäller avgränsningen av det skattepliktiga området i vissa fall.

Av 5 § 1 RSL framgår att skatteplikt föreligger för reklam som återges i eller i anslutning till bl.a. butikslokal, på fastighet eller på annat motsvarande sätt.

I 6 § 2 görs undantag från skatteplikten i de fall då fråga är om reklam i eller utanför företags butikslokal, arbetsplats, trafikmedel eller liknande och reklamen avser företaget, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen.

Det är vanligt förekommande att ett företag som hyr lokaler i ett hus också får rätt att sätta en på fasaden. I upp skylt fråga om butiker och liknande är det närmast självklart med en skylt i anslutning till ingången men ofta sätter man också en skylt på fasaden eller på taket. Sådana skyltar sätts också upp av företag med kontors- eller tillverkningslokaler i en fastighet, kanske utan egen ingång i gatuplanet. Problemen avser dels beskattningsvärdet när skyltplatsen ingår i lokalhyran, dels tolkningen av undantaget från skatteplikt i 6 § 2 RSL, för reklam i eller utanför företags lokal.

Frågan om vad som kan anses vara en skyltplats med ett direkt lokalt samband i eller utanför lokalen har blivit än svårare att avgöra när det gäller de köp- eller affärscentra, gallerior m.m. som vuxit fram i städernas och förorternas centrala delar under senare år. Dessa består av ansamlingar av butiker i samma byggnad eller i anslutande byggnader, ofta samlade runt en eventuellt överbyggd gård, ibland placerade under ett gemensamt tak som stånden i en saluhall. Det förekommer att företag i ett köpcentrum eller liknande sätter skyltar vid ingången till själva centret eller på taket till detta. Det

sou 1988: 1

är i första hand dessa skyltar som har föranlett problem i reklamskattesammanhang.

Regeringsrätten har under 80-talet dömt i två mål (RÅ81 2:23 angående Östra Nordstaden och RÅ84 Aa 145 angående Arninge Centrum) som avsett skatteplikt för skyltar vid sådana affärscentra; se vidare härom i avsnitt 2l.2.5. För att en skylt som anbringats utanför en butikslokal skall omfattas av undantaget i 6 § 2 RSL erfordras enligt dessa domar att skylten är uppsatt på eller i omedelbar närhet av butikens skyltfönster. Skyltar som är uppsatta en bit upp på fasaden eller på taket skall anses skattepliktiga.

RSV har i en skrivelse till regeringen den 5 mars 1985 anfört att verket anser att det är lämpligt att skyltar i anslutning till ett köpcentrum inte skall vara skattepliktiga om de avser företag som har lokaler i detta centrum. Vi delar i den som RSV gett uttryck för. För att nå princip uppfattning det önskade resultatet torde det vara nödvändigt att reglera vad som är skattepliktiga fasta skyltar på annat sätt än enligt de nuvarande reglerna i RSL. Enligt vår mening bör skyltplatsupplåtelse vara skattefri om den ingår i samma hyresavtal som lokalen för den verksamhet skylten avser. Den närmare utformningen av denna beskattningsregel, sm bör medföra att - liksom nu - flertalet fasta blir skatskyltar tefria, redovisas i avsnitt 2l.2.5.

NÅGRA FÖRFARANDEFRÅGOR

I detta kapitel skall några administrativa regler av mer principiell betydelse för reklamskatten behandlas. Det är reglerna om gränser för redovisningsskyldigheten och om återbetalning till utgivarna av vissa periodiska publikationer av erlagd skatt på annonser samt förfarandet vid införsel av reklamtrycksaker och annonsblad från utlandet. I kapitel 22 redovisas våra övriga förslag till ändringar i förfarandereglerna.

l8.l Gränsen för redovisningsskyldighet m.m.

l8.l.l Höjda redovisningsgränser

Gränsen för redovisningsskyldighet går i dag enligt 16 § RSL vid 60 000 kr. årlig reklamskattepliktig omsättning för skattskyldig, som har redovisat skatt för annonser i dagspress, populärpress eller fackpress, och vid 20 000 för övriga skattskyldige.

Redovisningsgränsen avser varje skattskyldigs sammanlagda beskattningsvärde, dvs. den reklamskattepliktiga omsättningen av en eller flera verksamheter, t.ex. av reklam på fasta skyltar och av trycksaksreklam. Detta gäller dock inte utgivare av dagspress, fackpress och populärpress. För sådan skattskyldig räknas redovisningsgränsen per publikation.

SOU 1988:1

När RSL infördes sattes beloppsgränsen i enlighet med reklamutredningens förslag till 60 000 kr. med undantag för egenproducerad reklam där frigränsen bestämdes till 20 000 kr. Redan efter ett halvårs redovisning av skatten rapporterade RSV att det höga gränsvärdet utnyttjades för att undvika redovisningsskyldighet och hemställde att frigränsen skulle sänkas till 20 000 kr. för alla utom för utgivarna av periodiska publikationer. Ändringen infördes med verkan från september 1974.

RSV har i skrivelsen till regeringen den 10 januari 1986 föreslagit att gränsen för redovisningsskyldighet skall vara 60 000 kr. för alla skattskyldiga. RSV framhåller bl.a. att en sådan höjning av redovisningsgränsen ligger i linje med strävandena efter förenklingar av beskattingen. Detta gäller särskilt med hänsyn till den stora minskning av antalet skattskyldiga som en sådan höjning skulle medföra samtidigt som skattebortfallet skulle bli mindre än en halv procent. RSV anser att det också med hänsyn till penningvärdeutvecklingen finns skäl att höja den nuvarande 20 000-kronorsgränsen för redovisningsskyldigheten. Med ledning av konsumentprisindex skulle 20 000 kr. i november 1972 och i september 1974 motsvara 65 500 kr. respektive 56 600 i november 1985.

Redan penningvärdets förändring sedan 1974 motiverar således nu en höjning av frigränsen till ca 60 000 kr.

Ett annat motiv för en sådan höjning är att den skulle innebära en påtaglig rationalisering utan att nämnvärt påverka skatteutfallet. Detta beror på den stora spridning i de skattepliktiga intäkterna som har påtalats tidigare i betänkandet och som kan sammanfattas i följande tabell.

Det är således motiverat att höja den generella frigränsen till 60 000 kr.

1988:17 Samtliga reklamskattskyldiga 1987 fördelade på det redovisade skattebeloppets storlek.

100 000 - 1 milj kr. 539 13 164 22 22 000 - 100 000 kr. 910 22 43 6 6 600 - 22 000 kr. 970 24 37 5 1 6 600 kr. l 526 38 3 0 Summa 4 059* 100 750 100

*Dessa siffror är framtagna i 1988. Eftersom vissa april deklarationer inkommer för sent är siffrorna något högre än de äldre uppgifterna i bilaga l.

För den grupp av skattskyldiga som av ideella föreutgörs ningar bör emellertid gränsen sättas högre. Dessa skattskyldiga, som till allra största delen är idrottsföreningar, bekostar av tradition en betydande del av sin verksamhet med skattepliktig reklam. I än högre grad kommer detta att bli fallet om, som vi föreslår, sponsringsbeloppen i sin helhet, med avdrag för eventuell anses förmedlingsprovision, utgöra reklamersättning.

Två skäl talar för att dessa organisationer skall särbehandlas i denna del. Det första är att förslaget om reklambeskattning av sponsringen förutsätter att denna uteslutande eller huvudsakligen används som När det marknadsföringsmedel. gäller de mindre föreningarna är detta normalt inte förhållandet. I vad som brukar kallas den lokala (se sponsringen avsnitt 16.5) och som ofta är inriktad mot de mindre föreningarna, t.ex. ortens fotbollsförening, är motiv som kommunoch personalrelationer viktiga incitament för sponsringen. Ofta ligger det inte något reklamvärde för ens i företaget

SDU 1988:]

den traditionella reklam som även i dessa fall kan ingå, som rinkreklam m.m.

Dessutom de mindre föreningarna från flertalet skiljer sig andra att de saknar administrativa resurskattskyldiga genom ser. Ofta sköts ekonomi och bokföring av frivilliga som har att överblicka skatte- och avgiftsregbegränsade möjligheter lerna. Detta medför ofta att reklamskatteredovisningen blir en och tidskrävande process både för föreningarna komplicerad och beskattningsmyndigheten.

Vi anser därför att redovisningsgränsen för de ideella föreningarna bör läggas vid en skattepliktig omsättning på 200 000 kr. En sådan skulle med nu förekommande reklamgräns inkomster medföra att 1 100 av de 1 400 skattskattepliktiga försvinner ur Minskningen av skyldiga föreningar systemet. skulle med skattepliktiga intäkter skatteintäkterna dagens stanna vid 7,5 milj. kr.

Det är emellertid att vårt förslag om beskattning av troligt medför av de skattepliktiga inkomstersponsringen höjningar na.

om har vi tagit in i Förslaget förhöjda redovisningsgränser 24 § lagförslaget.

l8.l.2 Bottenavdrag

En effekt av förslaget att höja gränsen för redovisningsskylär att tröskeleffekten när denna gräns överträds blir dighet större.

Särskilt blir detta för de ideella föreningarna för påtagligt vilka bli 200 000 kr. För en idrottsfrigränsen föreslagits som under året haft en reklamskattepliktig omsättförening 199 900 kr. resulterar på grund av denna gräns nästa ning på

1988:17

100 kr. i reklamskattepliktig inkomst i en reklamskatt på hela årsintäkten, dvs. skatt som uppgår till 22 000 kr.

Man kan visserligen allmänt säga att reklamskatten skall övervältras på reklamköparna och att den således inte drabbar den skattskyldige. I gränsfallen torde den skattskyldige ändå ofta uppfatta det som att han själv träffas av marginaleffekten. I vissa fall kan den skattskyldige ha förutsatt att inte skulle nå frigränsen och därför ha tyckt omsättningen

kunna sänka prisnivån med belopp som svarar mot reklam-

sig skatten. I dessa fall får den skattskyldige själv svara för reklamskatten eftersom han inte torde kunna kräva reklamköpå ytterligare ersättning i efterhand om annat inte parna avtalats.

Om däremot den skattskyldige redan från början har lagt sig en som inkluderar reklamskatt kan det i princip på prisnivå att skatten intjänats när frigränsen har uppnåtts. sägas Detta torde emellertid inte hindra att den skattskyldige noterar att hans förtjänst minskar om frigränsen överskrids.

Effekten av en sådan tröskel vid beskattningen är att många av de försöker lägga sin skattepliktiga omsättskattskyldiga under frigränsen. Normalt finner man alltså en ning precis stor av i dessa omsättningslägen och ansamling skattskyldiga så gott som inga strax över gränsen.

För att åstadkomma detta kan den skattskyldige i första hand att vissa reklamintäkter till andra inkomstår välja förskjuta eller att dela upp inkomsten på flera formellt självständiga I nästa avsnitt redovisas vissa regler som skattskyldiga. till att hindra otillbörliga förfaranden av detta syftar slag.

Det sätt att regelsystemet eliminera tröskelgenom själva effekten, som skall diskuteras i detta avsnitt, är att kombi-

SOU 1988:

nera en högre gräns för redovisningsskyldighet med ett bottenavdrag med motsvarande belopp.

Vi har övervägt att föreslå ett sådant avdrag, som alltså skulle få till effekt att skatt endast utgick på inkomster över gränsen för redovisningsskyldighet.

Ett sådant bottenavdrag skulle emellertid innebära stora skattelättnader för skattskyldiga med en skattepliktig omsättning över den föreslagna frigränsen, nämligen en skattelättnad på 22 000 kr. för varje sådan ideell förening och 6 600 kr. för varje annan skattskyldig. Bottenavdraget skulle medföra ett visst skattebortfall. Eftersom den höjda redovisningsgränsen medför att antalet skattskyldiga blir starkt begränsat blir skattebortfallet vid ett bottenavdrag dock måttligt och stannar sannolikt under 15 milj. kr. per år.

Skattelättnaderna för de ideella skulle föreningarna genom ett sådant bottenavdrag bli mer än tre gånger så höga som för övriga skattskyldiga. Detta framstår inte som motiverat eftersom de ideella föreningar som blir skattskyldiga enligt förslaget i genomsnitt har väsentligt högre reklaminkomster än övriga skattskyldiga.

Vid en samlad bedömning får nackdelarna med ett bottenavdrag enligt vår mening anses väga tyngre än fördelarna. Vi föreslår därför inte något sådant avdrag.

l8.l.3 Skatteflyktsâtgärder

I föregående avsnitt har nämnts vissa åtgärder som den skattskyldige kan tänkas vidta för att undvika att nå upp till gränsen för redovisningsskyldighet.

Först nämndes det fallet att den skattskyldige förskjuter viss del av reklamintäkterna till ett annat år så att t.ex. en intäkt hos en ideell förening på 300 000 kr. fördelas med

U 1988:17

lika delar på var sin sida om ett årsskifte och så sätt på helt undgår beskattning.

Sådana förfaranden kan knappast undvikas i ett med system redovisningsgränser över O kr. Det kan inte heller anses som särskilt stötande att en med en inskattskyldig tillfällig komst av detta slag fördelar den på ett sätt. För förmånligt en skattskyldig med regelbundna reklamintäkter kan ett höga förfarande av angivet slag inte medföra några skattelättnader mer än möjligen första året.

Det andra nämnda sättet att fördela reklamintäkter, nämligen att dela upp en verksamhet flera forreklamskattepliktig på mellt självständiga kan däremot medföra ett skattskyldiga, definitivt skatteundandragande som lagen så långt som möjligt bör förhindra.

För det ändamålet har i 25 en lagförslagets § intagits regel som motsvarar 10 § första stycket RSL och som innebär att redovisningskyldigheten, om verksamheten bedrivs av flera i ett enkelt bolag, skall bestämmas med till hänsyn bolagets sammanlagda reklamskattepliktiga omsättning.

Motsvarande regel föreslås enligt samma om lagrum gälla, närstående bedriver reklamskattepliktig verksamhet som de redovisar var för sig och det med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet och de skattskyldigas ekonomiska och personliga förhållanden får anses uppenbart att verksamheten redovisats på flera för att en lägre skattepliktig skattomsättning per skyldig skall kunna redovisas så att den totala omsättningen helt eller delvis skall undgå Med närstående beskattning. avses den personkrets som anges i 35 § 1 mom.

sista stycket

KL, dvs. företagsledaren och hans föräldrar, far- eller norföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, syskon eller syskons make eller avkomling eller ddödsbo som av någon nämnda personer är delägare i.

SCU 1988:1

avser således t.ex. det förhållandet att ägaren till Regeln ett direktreklamföretag splittrar verksamheten på familjemedlemmarna så att alla bedriver verksamheter som inte når upp till för redovisningsskyldighet. Däremot avser regeln gränsen inte att medföra av t.ex. sponringsmedel som sammanläggning av en idrottsman med reklaminkomster som hans far uppburits uppburit i sitt direktreklamföretag.

motsvarande föreslås inte för det fall en Någon regel ut vissa verksamhetsgrenar som t.ex. idrottsförening bryter eller vissa specialgrenar till särskilda ungdomsverksamheten sektioner e.d. och hänför delar av reklamintäkterna till dessa. Sådana förfaranden förekommer redan idag och det finns ett flertal domstolsavgöranden i frågan om när en förening skall anses Inte heller bör en närståenderegel självständig. kunna på sådana företag som är självständiga tillämpas skattesubjekt.

18.2 Återbetalning enligt 24 § reklamskattelagen

24 stycket RSL återbetalar RSV viss del av Enligt § första den reklamskatt som redovisats för annonser i en självständig som har karaktär av dagspress, popuperiodisk publikation, eller Av den erlagda skatten återbetalas lärpress fackpress. så stor del som svarar mot en skattepliktig omsättning om 12 kr. när det gäller dagspress och högst 6 milj. högst milj. kr. när det annan press. Återbetalning sker två gånçer gäller år efter av varje halvt beskattningsår. Beskatt- 3 per utgången i av beskattningsåret enligt KL. ningsår utgörs regel

rätt till återbetalning får RSV enligt 24 § andra Föreligger befrielse från skyldighet att betala in skatn stycket medge den omsättningen kan förväntas med säkerlet om skattepliktiga belopp enligt 24 § första stycinte överstiga resp. högsta ket.

U 1988:17

500 publikationer, som har karaktär av dags-, populär- Drygt eller fackpress ges ut av skattskyldiga som är registrerade hos RSV. Av dessa publikationer är ca 75 % sådana som av RSV medgetts befrielse från betalningsskyldigheten med stöd av 24 § andra stycket RSL.

I samband med registrering av en skattskyldig som ger ut en * RSV dels huruvida periodisk publikation prövar publikationen är sådan som avses i 24 § första stycket RSL, dels om befrielse från betalningsskyldighet enligt 24 § andra stycket skall medges. RSV meddelar den skattskyldige skriftligen hur tidningen klassificerats och huruvida befrielse från skyldigheten att inbetala reklamskatt medgetts.

RSV har under 1987 återbetalat reklamskatt enligt 24 § första stycket med 66 milj. kr.

Arbetet med fastställande av belopp som skall återbetalas och med besluten om återbetalning medför varje halvår normalt visst administrativt arbete för en handläggare hos RSV samt för annan personal för utskrift och expediering av beslut samt girering av beslutade återbetalningsbelopp. Därtill kommer att återbetalningsbesluten inte kan fattas i ett sammanhang, eftersom många skattskyldiga har brutet räkenskapsa ar.

RSV har i sin skrivelse till regeringen den 10 januari 1986 anfört att arbetet med återbetalningen är onödigt betungande. Verket anser att en ändring av bestämmelserna bör ske för att eliminera ett onödigtvis tungrott system. Härtill kommer att, vad RSV anför, de skattskyldiga anser den rundgång av enligt som förfarandet medför, vara både kostsam och krångpengar, lig. Ett exempel på denna inställning är följande synpunkter från en skattskyldig tidningsutgivare som hos regeringen anfört besvär över ett beslut av RSV att vägra honom befrielse från att betala reklamskatten till dess anskyldigheten under året översteg 6 milj. kr. nonsförsäljningen

SOU 1988:1

Förutom reklamskattekostnaden får vi en räntekostnad på uppskattningsvis 30-40 000 kr. Detta kan ej ha varit lagstiftarens mening. Nuvarande ordning är utomordentligt och innebär opraktisk extraarbete både för Riksskatteverket och oss. Vi tvingas ju betala in pengar som vi sedan får tillbaka. Riksskatteverket tvingas ta emot pengar, bokföra och sedan återbetala samma belopp fram till dess att vår omsättning överstiger 6 mkr vilket förmodligen inträffar den sista perioden på âret. Detta är väl ett utmärkt exempel på onödig byråkrati och borde vara lätt att ändra på?

Regeringen ansåg i prop. 1971:28 med förslag till annonsskatt, att vid redovisningen av skatten ett bottenavdrag om 3 milj. kr. skulle få göras innan skatten beräknades. Enligt skatteutskottets mening (SkU 1971:30) talade emellertid konkurrensskäl mot en sådan ordning. I stället infördes de bestämmelser om återbetalning av reklamskatt som nu återfinns i 24 § RSL.

Genom bestämmelsen i 24 § andra stycket RSL om befrielse från skyldigheten att redovisa skatt har det av skatteutskottet anförda konkurrensskälet såsom hinder för en avdragsrätt förlorat avsevärt i styrka. Därför och med hänsyn till den

omständliga hantering som restitutionsförfarandet innebär för

såväl beskattningsmyndigheten som de skattskyldiga bör det ersättas av en avdragsrätt för de skattskyldiga utgivare av

de återbetalningsberättigade periodiska publikationer enligt

24 § RSL.

I lagförslaget har regler om sådan in i 21 avdragsrätt tagits och 23 §§.

Genom detta förslag uppnås också den fördelen att förfarandereglerna i LPP blir tillämpliga på RSVs beslut i fråga om de här aktuella skattelättnaderna för och på besvär av pressen de skattskyldiga, vilket inte är fallet RSL. RSVs enligt

U 1988:17

beslut om klassificering av tidskrifterna på grund av bestämmelserna i 24 § RSL har ansetts som ett inte särskilt reglerat beslut och besvär har därför fått anföras hos regeringen. Enligt vårt förslag faller frågan om avdragsrätten inom ramen för vad som är ett skattebeslut enligt LPP och ett sådant beslut av RSV överklagas hos kammarrätten.

18.3 Införsel

I 26 § RSL stadgas att om skattepliktiga reklamtrycksaker och i utlandet utgivna annonsblad införs till landet så skall reklamskatt erläggas till tullmyndigheten.

Detta stadgande har så gott som uteslutande tillämpats på \ reklamtrycksaker. Tullen redovisade reklamskatt för sådana med drygt 50 milj. kr. under 1987. Den särskilda regeln om införselbeskattning av annonsblad tillkom på förslag av skatteutskottet (SkU 1974:84, SFS 1974:416). Generaltullstyrelsen hade påtalat att sådana publikationer, med hänsyn till då i RSL, utan en sådan - i motföreslagna ändringar regel sats till vad som - inte skulle komma att gällt tidigare beskattas. Skatteutskottet motiverade sitt ställningstagande med att det då visserligen inte förekom någon utgivning utom- ? lands av annonsblad men att det förelåg risk för att förhållandena kunde ändras. - vad vi inhämtat från tullen § Enligt ä förekommer någon införsel av utomlands utgivna annonsblad så gott som aldrig.

Om reklamtrycksaksbeskattningen upphör i enlighet med vårt förslag uppkommer frågan om det finns skäl att behålla en särskild regel om införsel och på så sätt engagera ytterligare en myndighet i reklambeskattningen.

För et bibehållande av en införselregel för annonsblad kan i och br sig anföras att denna regel i huvudsak avsett att hindra ett skatteundandragande genom utgivning utomlands av

sou 1988:1

annonsblad, som sedan förs in i landet, och att frånvaron av införda annonsblad kan tyda på att regeln varit effektiv.

Enligt vår mening är dock så många nackdelar och svårigheter förenade med att ut annonsblad utomlands, på avstånd från ge annonsörerna, att ett sådant förfarande inte kan bli aktuellt om det inte är mycket lönande. Med hänsyn till att vårt förom reklambeskattning av direktreklamen innebär att anslag nonsbladen ändå kommer att beskattas för distributionen inom landet, måste det bedömas som osannolikt att utgivning i utlandet av annonsblad avsedda för svenska läsare, kommer att ske i skatteundandragande syfte. Även de importerade reklamkommer att beskattas som direktreklam vid trycksakerna distributionen inom landet. Vi föreslår därför att reklamskatt vid införsel inte längre skall utgå.

Förslaget att slopa införselbeskattningen av reklamtrycksaker och annonsblad innebär en beaktansvärd förenkling för skattoch tullen, som enligt förslaget i fortskyldiga importörer inte behöver befatta sig med reklamskatten. Arbesättningen tet med av reklamskatt lokalt och regionalt hos påförande tullkontoren, liksom hos generaltullstyrelsen med besvärsförhandsbesked och i reklamskattemål bortärenden, yttranden faller således.

FÖRSLAG OM EN NY REKLAMSKATTELAG

19 ALLMÄNT

19.1 En nx lag

De av annonser och annan reklam som förslag om bekattningen vi fram innefattar avsevärda förändringar i förhållanlägger de till vad som nu enligt RSL. Ändringsförslagen komgäller i den nuvarande lagen. Den mer att beröra varje paragraf av RSL, som infördes för 16 år ursprungliga uppläggningen har vidare brutits igenom av åtskilliga redan genomsedan, förda ändringar, b1-a- i samband med att LPP infördes.

vidare av åtskilliga som svårläst. Det hänger Lagen uppfattas delvis samman med de anvisningar som finns till de olika och som har valör. Anvisningarna innehåller en lagrummen lags omfattande och svåröverskådlig reglering med definitioner, avgränsningar m.m.

till vad vi anfört om omfattningen av våra änd- Med hänsyn och vissa brister i systematiken m.m. i RSL ringsförslag vi att de vi föreslår tas in i en ny lag och förordar regler i och till RSL. inte utformas som ändringar kompletteringar Vi föreslår att den nya lagen betecknas reklamskattelagen annonser m.m. som föreslås bli beskattade inte även om vissa under den definition av reklam som gäller enligt RSL faller och som vi anser i bör gälla även i fortsättningen. princip

sou 1988: 11

Lagen består av två huvudsakliga delar. Den första, fram t.o.m. 23 §, behandlar olika materiella regler för beräkning av reklamskattens nettobelopp. Den andra delen, 24-31 §§, avser i huvudsak regler om förfarandet som för reklamskattens behov kompletterar de för punktskatterna annars generellt gällande förfarandereglerna i LPP.

De materiella av - för det första - två reglerna utgörs inledande allmänna paragrafer: l §, som säger att reklamskatten är en skatt till staten, och 2 §, där tre allmänna förutsättningar anges för att skatteplikt skall föreligga. Dessa är för det första att det rör sig om något av de som reklamslag i lagen anges vara skattepliktiga, nämligen:

annonser direktreklam

UIJÄUONH

databasreklam sponsringsreklam övrig reklam

Den andra förutsättningen är att vederlag skall ha erlagts för den skattepliktiga prestationen. Den tredje allmänna förutsättningen för skatteplikt anknyter till var den skattepliktiga prestationen utförts, dvs. helt eller delvis inom landet; se härom i avsnitt 19.2.

I de följande bestämmelserna, 3-ll §§, redovisas för varje skattepliktigt medium närmare hur detta avgränsas och i vilka fall undantag från skatteplikten skall göras.

Skattskyldigheten och skatteskyldighetens inträde behandlas i 12 resp. 13 § samt skattesatserna i 14 och 15 §§.

De bestämmelser som härutöver behövs för att nå fram till skattens nettobelopp, dvs. den reklamskatt som skall framgå av skattebeslutet och som skall inbetalas till staten, lämnas i 16-23 §§.

U 1988:17

I 20-23 §§ ges regler för de avdrag som får göras från skattens bruttobelopp, dvs. det i 16-19 §§ reglerade beskattningsvärdet, för att skattens nettobelopp skall erhållas. De avdrag som kommer i fråga avser viss dubbelbeskattad direktreklam (20 §). annonser i pressen (21 §) och i efterhand utgivna förmåner eller uppkomna förluster på fordringar (22 §)-

De förfaranderegler som ansetts behövliga för reklamskatten utöver reglerna i LPP rör främst redovisningsfrågor (24- 27 §§). Där regleras gränser för redovisningsskyldigheten och återbetalningar vid reklamintäkter under dessa gränser, regi- › streringsskyldigheten, redovisningsskyldighetens

i

upphörande \ och redovisningsperiodernas längd.

å Ytterligare förfaranderegler avser skattskyldiga utländska företagare (28 §), bolags skattskyldighet (29 §), hanteringen av viss skattefri direktreklam (30 §) och en kompletterande kontrollbestämmelse (31 §).

I de båda följande kapitlen lämnas de närmare motiveringarna till de föreslagna bestämmelserna och lagens uppläggning.

19.2 Reklam helt eller delvis inom landet

Enligt l § RSL gäller att reklamskatt skall utgå för annons som är avsedd att offentliggöras inom landet och för reklam som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons. för våra har vi - också för enkelhe- Enligt grunderna förslag tens skull - från att för reklambeutgått förutsättningarna skattningen bör knytas till vad som faktiskt sker och inte vad som är avsett att ske. Med ett slopande av produktionsbeskattningen på trycksaker kan detta också gälla generellt. Vi anser således att annons- och reklamutrymme för vilket vederlag utgår skall beskattas när reklamen faktiskt sker. Vår inställning i den territoriella beskattningsfrågan är därför

SOU 1988:1

att reklam som sprids inom landet skall beskattas här. Den regeln finns i 2 § lagförslaget.

RSV har i sin skrivelse till regeringen den 10 januari 1986 fäst uppmärksamheten på de problem som föreligger vid beräkning av beskattningsvärde av viss reklam sm en svensk sprider såväl inom som utom landet; se härom i avsnitt 8.1.4. RSV har för att dessa problem föreslagit att en huvudavhjälpa skall tillämpas i dessa fall. skatteplikt saklighetsregel skulle enligt RSVs förslag inte föreligga om reklamen huvuddvs. till 80 % eller mer, skall återges utomlands sakligen, för - i - all annan reklam. men däremot princip

att fördelarna - särskilt från Vi delar RSVs uppfattning och - med en sådan förenklings- utredningssynpunkt överväger Vi har i lagförslaget tagit in regeln i 2 § andra regel. Regeln innebär således för en svensk som sprider stycket. viss reklam till mer än 20 % inom landet att han är skatthär för ett beskattningsvärde som avser hela vederlaskyldig get för reklamen. Ett undantag från denna huvudsaklighetsföreslås dock gälla för reklamen i radio- eller TV-proregel Sådan reklam föreslås alltid bli skattepliktig om den gram. är särskild riktad mot Sverige eller mot Sverige tillsammans med annat nordiskt land. En förutsättning för skatteplikt är dock att inte omfattas av reklamförbudet främst i programmen radiolagen.

RSL att endast näringsidkare i Sverige kan vara Enligt gäller skattskyldig till reklamskatt (jfr 9 § RSL och anvisningarna till den bestämmelsen). Eftersom vi anser att de höjda redosom vi föreslår, lämpligen ersätter den särvisningsgränser skilda om begränsning av beskattningen till svenska regeln inte något hinder för att även utan näringsidkare, föreligger tullens medverkan beskatta reklam som sprids i Sverige från utlandet, om inte en särskild regel ges i den nya lagen för att hindra detta. Vi har funnit att även utländsk näringsidkare eller annan som sprider reklam i Sverige bör beskattas

U 1988:17

för reklamen här i landet. Det kan t.ex. gälla reklam i utländska radio- och TV-sändningar riktade mot Sverige eller rinkreklam vid idrottsevenemang som i utlandet bosatt näringsidkare har rätt att upplåta.

Då det gäller att reglera beskattningen av utländska subjekts reklam i Sverige kan olika tekniska vägar väljas. Under förutsättning att huvudsaklighetsregeln i lagförslagets 2 § andra - som avses såväl för svenskar som för stycket gälla den som hör hemma utomlands men sprider reklam delvis i delvis utomlands - är dvs. att reklamen i Sverige, uppfylld, fråga till mer än 20 % sprids i Sverige, har vi föreslagit att beskattningsvärdet för den utländska reklamen skall utgöras av endast den andel av vederlaget sm belöper på den skattepliktiga prestationen inom landet (17 § första stycket lagförslaget). Det är nödvändigt att vid en huvudsaklighetsregel av det förordade slaget ha en fördelningsregel, eftersom en utlänning annars skulle bli skattskyldig i Sverige för reklam som han gjort utomlands, vilket inte kan komma i fråga. Förekommer den från utlandet spridda skattepliktiga reklamen i radio- eller TV-program som kan tas emot såväl i Sverige som i utlandet, bör enligt 17 § andra stycket i lagförslaget den på Sverige belöpande andelen av vederlaget anses svara mot den svenska andelen av samtliga hushåll som kan ta emot Är reklamen riktad endast mot Sverige programmen. och annat nordiskt land skall fördelning ske endast mellan dessa länder; se vidare om fördelningen av vederlaget i avsnitt 21.4.

U 1988:17

ANNONSBESKATTNINGEN

20.1 Annonsbegreppet

20.l.1 Allmänt

Som redovisats i avsnitt 10.3 skall endast enligt förslaget periodiska publikationer vara annonsmedier i fortsättningen. Det sätt på vilket dessa publikationer framställts skall inte 3 å tillmätas betydelse. I övriga publikationer som enligt gällande regler kan innehålla annonser, såsom j ickeperiodiska * annonstrycksaker, reklamtrycksaker, böcker och telefonkatalo- ; ger, skall beskattning av upplåtet utrymme endast kunna avse reklammeddelanden.

De periodiska publikationerna indelas enligt RSL och i praxis i åtskilliga kategorier: dagspress, fack- och populärpress, annonsblad, program eller katalog eller liknande trycksak samt övriga (se avsnitt 20.2).

Vissa av dessa kategorier är av betydelse för det indirekta stöd som utgår till pressen genom lägre skattesatser och

återbetalning av viss del av skatten. Utredningsdirektiven

ger inte stöd för någon omprövning av detta presstöd. I avsnitt 18.2 har vi lagt fram ett förslag om att ersätta den

nämnda återbetalningen med ett avdrag. Den änd-

föreslagna ringen medför en mer rationell men har hantering väsentligen

SOU 1988:1

endast teknisk Definitioner av de skilda slagen en betydelse. måste således finnas även med av periodiska publikationer den av oss föreslagna ordningen. Dessa definitioner redovisas

i avsnitt 20.2.

Först behandlas emellertid frågan om den nu så snäva avgräns-

i RSL av framställningssätt för periodiska publikationingen ner och vidare om när en bör anses vara periopublikation disk.

20.l.2 Framställningssätt

närvarande avses med annons endast utrymme som upplåtits För 3 RSL. Med avses i trycksak, se 1 § andra stycket trycksak 1 i samma som framställts i flera enligt punkt stycke avtryck eller screenförfarande. 1 lika exemplar i tryckpress genom har anförts (se avsnitt 6.5 och detta betänkande tidigare 7.2.2) att denna snäva avgränsning av framställningssättet till en brist på likformighet i beskattleder oacceptabel av de tekniker som utvecklats för framningen på grund nya av text och bilder. Flertalet av annonsmedierna, ställning som dessa definieras i

dvs de periodiska publikationerna,

torde dock framställas med konventionell tekvårt förslag, sannolikt att de kommer att gå ut i nik, och det är dessutom än som för närvarande är lönsamt att producestörre upplagor ra i de s.k. småprintarna.

vår trots detta skäl som talar för Det saknas enligt mening behålla den snäva bestämningen av att för annonsbeskattningen Om en ges ut i trycksaksbegreppet. periodisk publikation den förmår intressera annonsörer bör, oavsådan upplaga att beskattning ske av annonserna sett framställningssättet, I finns därför inte någon enligt huvudregeln. lagförslaget bestämmelse som definitionen av periodisk publikabegränsar till det sätt vilket publikationen framtion med hänsyn på

ställts.

U 1988:17

20.l.3 Periodisk publikation

För närvarande enligt l § andra stycket 4 RSL att en gäller

räknas som periodisk om den enligt utgivningsplan publikation

skall komma ut med normalt minst fyra nummer om året och inte

är att anse som reklamtrycksak.

Definitionen är väsentligen hämtad från TF som bl.a. stadgar

att periodisk skrift inte får ges ut innan utgivningsbevis

meddelats av och registreringsverket. Sådant bevis patent-

meddelas efter ansökan vari bl.a. utgivningsplan skall uppges

av diskuteras (se 5 kap. 5 § TF). Betydelsen utgivningsplanen

i en avhandling om tryckfrihetens omfattning enligt följan-

de:

meddelade formföreskrifterna skulle kunna De i 5 kap. sålunda så, att skrift som inte uppfyller kraven ej vore uppfattas att betrakta som TF är på grund av sin redigering periodisk. och här något oklar. Beträffande det aktuella systematik kravet på av utgivningsplan m.m., är det dock tydingivande att underlåtenhet härvidlag inte innebär att skriften ligt blott därför skall bedömas som ickeperiodisk. Detta framgår av att TF 5:12 straffar ägare till periodisk skrift som sådan utan att finnes och även av utgiver utgivningsbevis 8:2, som föreskriver att ägaren skall bära det tryckfrihetsansvaret för skrift som utges utan utgivrättsliga periodisk Teoretiskt vore det tänkbart att tolka 5:12 och ningsbevis. 8:2 som enbart det fallet att utgivningsbevis fungällande men in. Det stämmer dock mindre väl med ordanits, dragits (utan att finnes respektive Fanns lydelsen utgivningsbevis man hade eljest kunnat skriva om utej utgivningsbevis): givningsbevis indragits.

Det medför konsekvenser för tolkningen av kravet enligt sagda TF 1:7, att skrift skall utkomma minst fyra gånger periodisk år. Normalt kan detta bedömas med utgångspunkt från inper Eftersom en skrift dock enligt ovan kan given utgivningsplan. anses som periodisk trots att utgivningsplan ej ingivits, måste stundom ske på annan grund. Vad man härvid bedömningen skall gå efter är oklart. Enligt Strömberg får det avgörande sannolikt anses vara om skriften faktiskt utkommit eller är avsedd att utkomma minst fyra gånger om året. Svårigheten emellertid i att bedöma denna avsikt, när den ej är ligger formellt i en utgivningsplan. Ett uttalande uttryckt ingiven härom från skriftens ägare och som vinner stöd av omständigfår kanske anses tillräckligt. Det bör dock obeserheterna, veras att när tvekan vid ansvarstalan uppkommer, huruvida en skrift är eller ej, kan motstående intressen komma periodisk

SOU 1988:,

att föreligga mellan den som utpekas som ägare, dvs. i så fall ansvarig för eventuellt tryckfrihets- brott, och de som t.ex. medverkat som författare, vilka kan bli ansvariga om skriften ej anses periodisk. Sammanfattningsvis är en skrift således periodisk i TF:s mening, när den utges under bestämd titel med minst fyra nummer årligen. Huruvida det senare kravet är uppfyllt bedöms enligt den avsikt som uttryckts i en till myndighet ingiven utgivningsplan. Om utgivningsplanen härvid följs eller inte saknar betydelse. Finns utgivningsplan ej ingiven betraktas skrift likväl som periodisk, om den antingen rent faktiskt utkommit minst fyra gånger under året eller om den, enligt vad som kan utredas, varit eller är avsedd att göra det. (Hans Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser 1984, s. 29- 30).

20.l.4 Förslag

Enligt vår mening finns det inte skäl för att i reklamskattesammanhang normalt hålla fast vid anknytningen till vad som skall gälla enligt utgivningsplanen. I stället talar praktiska skäl för att i lagtexten definiera sådan skrift som periodisk som faktiskt kommer ut med minst fyra nummer om året. En sådan innebörd bör också underlätta tillämpningen av regeln. Om en skrift bara utkommer under en del av året, som t.ex. kan förekomma det första bör man dock vid

utgivningsåret,

klassificeringen beakta utgivningstidens längd och vad som sägs i utgivningsplanen om med hur många nummer om året tidningen avses utkomma.

Vidare bör beteckningen publikation reserveras för tidningseller tidskriftsliknande skrifter. En sådan begränsning står också i överensstämmelse med de befintliga reglerna om indirekt presstöd. Det anförda medför att kataloger, program och liknande inte skall utgöra periodiska publikationer även om de under enhetligt namn kommer ut fyra gånger om året. RSV har i Handledningen definierat program och kataloger enligt följande:

Program: förteckning över exempelvis uppträdande personer och deras roll eller nummer vid teaterföreställning, konsert, idrottsevenemang o.dyl. Som program har också Röster i Radio- TV betecknats.

U 1988:17

Katalog: en efter vissa grunder upprättad förteckning över t.ex. medlemmar eller föremål.

Enligt vår mening bör Handledningens definitioner i huvudsak \ kunna kvarstå i framtidens riktlinjer. Dock förefaller det \ \ att \ rimligare beteckna Röster i Radio-TV som en periodisk \ publikation av tidningsliknande slag än som ett program. l

l

Definitionen av periodisk publikation har intagits i 3 § i lagförslaget.

20.2 Olika slag av periodiska publikationer \ N 20.2.1 Allmänt

För vissa periodiska publikationer gäller enligt RSL gynnande särregler, dels i fråga om skattesatsen, dels genom en regel om återbetalning av en del av skatten. Allmänna nyhetstid- \ ningar har enligt 12 § en lägre skattesats än som gäller för

i övriga annons- och reklammedier. Periodisk publikation som

har karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress är j \ enligt 24 § berättigad återbetalning av en del av skat-

till

ten. Av anvisningarna till 24 § framgår att periodisk publikation enligt RSL även kan vara annonsblad, program, katalog \ eller liknande trycksak. I lagrummet stadgas att nämligen

sådana skrifter inte kan medföra återbetalning. Genom rege-

ringsrättens domar, bl.a. RÅ82 Aa 140, framgår att domstolen till de icke återbetalningsberättigade periodiska publikationerna hänför ytterligare en kategori, som inte utgör annonsblad, program, katalog eller liknande trycksak men heller inte dagspress, fackpress eller populärpress, nämligen Gula Tidningen och liknande privatannonstidningar. I det följande definieras de här nämnda olika slagen av periodiska publikationer och rättsfallet redovisas närmare. Vårt i förslag avsmitt 18.2, att återbetalningen skall ersättas av ett avdrag har tagits in i 15 § lagförslaget.

SOU 1988:1

20.2.2 Dag spress

I RSL används såväl begreppen allmän nyhetstidning som Med allmän nyhetstidning avses enligt l § andra dagspress. 5 RSL periodisk publikation av dagspresskaraktär som stycket normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka och som ej utgör annonsblad.

Skattesatsen är för annons i allmän nyhetstidning nedsatt till 4 % jämfört med ll % för övriga annons- och reklammedier. Beträffande den del av presstödet som utformats som återbetalning av skatt på omsättningen stadgas i 24 § att skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i självständig publikation som har karaktär av bl.a. dagspress, skall få återbetalning av visst belopp.

Uttryckssättet kan ge intrycket att en tidning skulle kunna ha karaktär av dagspress utan att utgöra allmän nyhetstid- Så är emellertid, som framgår av förarbetena, inte ning. fallet. Någon närmare definition av begreppet publikation av återfinns dock inte vare sig i RSL eller i dagspresskaraktär dess förarbeten.

I Handledningen hänvisas i samband med definitionen av allmän nyhetstidning dels till ett uttalande av presstödsnämnden, dels till en formulering i ett förhandsbesked från RSVs rättsnämnd. Presstödsnämndens uttalande gällde definitionen av begreppet dagstidning enligt lagen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar. Nämnden uttalade:

Publikation av dagspresskaraktär är allmän nyhetstidning under förutsättning att den reguljära allmänna nyhetsförmedlingen är tidningens primära uppgift. Nyhetsförmedlingen skall med kontinuitet gälla händelser och skeenden i ansluttill tidningens periodicitet och aktualiteten skall ning motivera och förutsätta periodiciteten. Nyhetsförmedlingen får inte ämnesmässigt begränsas annat än av tidningens geo-

spridningsområde och av händelsers och skeendens

grafiska aktualitet. kan ske i skilda former: noti- Nyhetsförmedlingen ser, artiklar, reportage, text och bild. Allmän nyhetstidning kan framställas i olika format och med olika tryckmetoder.

Rättsnämnden uttalade i sitt förhandsbesked, som avsåg frågan om en viss publikation i egenskap av allmän nyhetstidning skulle vara från mervärdeskatt och som lämnades utan

befriad

ändring av regeringsrätten (RÅ 83 1:12), följande:

Enligt anvisningarna till 8 § lagen om mervärdeskatt gäller från skatteplikt för allmän nyhetstidning endast undantaget sådan som är av dagspresskaraktär. Nämnden finner publikation att Die Zeit innehåller allmänna nyheter av sådant slag som brukar förekomma i dagspress men med en viss begränsning vad avser ämnesområdena i urvalet av nyheterna. Vidare framstår nyhetsrapporteringen som underordnad i förhållande till artiklar som i första hand innehåller kommentarer och bak- Tidningen får därför anses inte ha dagspressgrundsmaterial. karaktär.

Några materiella problem med avgränsningen av dagspress eller “allmän nyhetstidning har inte förekommit. Eftersom särreglerna i RSL för dessa publikationer utgör ett slags presstöd bör termerna i fråga om reklamskatten även i fortavse detsamma som när det gäller det direkta sättningen presstödet.

20.2.3 Populär- och fackpress

I RSL talas i 24 § om populärpress och fackpress.

Av lagen och dess förarbeten framgår inte någon närmare definition av dessa slag av publikationer än att de är skilda

från dagspress och annonsblad.

I Handledningen ges följande allmänna beskrivning av vad som innefattas i begreppen (1987 års upplaga s. 277-278):

Periodiska publikationer som vänder sig till en Populärpressz bred läsekrets och som främst har ett underhållande syfte, även om innehållet ofta är av informativ karaktär. Bland de publikationer som utgör populärpress kan nämnas de s k veckotidningarna. En periodisk publikation som inte ansetts ha karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress är Gula tidningen, se RÅ 1982 Aa 140. ställningstagandet motiverades med att publikationens innehåll till dominerande del

SOU 1988:U

bestod av annonser och till en mycket begränsad del av redaktionell text. Fack ress: tidskrifter som är specialiserade till sitt innehall och som vänder sig till personer inom ett speciellt yrke, med ett speciellt intresse eller dylikt, se t ex RÅ 1975 Aa 363, RÅ 1976 Aa 35 och RSVs förhandsbesked dnr 1172/75-41780.

RSV:s definitioner av de olika slagen av publikationer har i allmänhet fungerat väl, och vi har inte funnit skäl att avvika från den angivna bestämningen av populär- och i fackpress något annat avseende än i fråga om Gula Tidningen och liknande privatannonstidningar (se avsnitt 20.2.6).

20.2.4 Annonsblad

Periodisk publikation, som innehåller annonser och som till övervägande del tillhandahålls gratis eller till pris som avsevärt understiger vad som är skäligt, anses som annonsblad enligt anvisningarna till 24 § RSL.

Åtskilliga av de mål och ärenden som gäller klassificeringen av annonsblad avser avgränsningen mot reklamtrycksak, dvs. frågan huruvida en trycksak har framställts i huvudsakligt syfte att offentliggöra reklam för utgivaren eller för utomstående annonsörer. Med det av oss framlagda förslaget om beskattning i distributionsledet av direktreklamen kommer denna distinktion att förlora sin betydelse. Däremot blir det fortfarande av intresse att avgränsa de periodiska publikationer som inte skall vara berättigade till det i avsnitt 18.2 föreslagna avdraget vilket skall ersätta återbetalningen enligt 24 § RSL. Den befintliga definitionen av vad som är annonsblad har fungerat väl och bör bibehållas. En regel med det innehållet bör införas i 14 § i den nya lagen för att avgränsa annonsbladen från kategorin allmän nyhetstidning, som skall ha en lägre skattesats än annonsbladen och som till skillnad mot annonsbladen föreslås berättiga till avdrag för viss inbetald skatt på annonser.

U 1988:17

20.2.5 Övriga periodiska publikationer

Enligt anvisningarna till 24 § RSL gäller i dag att annonsblad, program, katalog eller liknande trycksak inte berättigar till återbetalning.

Genom regeringsrättens avgöranden 1982 i mål om Gula Tidningen och Aros-Prylen (RÅ82 Aa 140 och Aa 212) har även dessa tidningar hänförts till den inte återbetalningsberättigade kategorin. Tidningarna innehåller huvudsakligen privatannonser, dvs. annonser om köp och försäljning, våningsbyten, arbete, bekantskap osv. som sätts in av privatpersoner. Annonserna införs gratis och tidningarna finansieras alltså så gott som helt av upplageintäkterna.

Regeringsrätten gör i domarna ingen ändring i Rsvs i aktuella delar likalydande förhandsbesked, vari anfördes:

RSV förklarar vidare att publikationen med hänsyn till innehållet, som till dominerande del består av annonser och till en mycket begränsad del av redaktionell text, i reklamskattelagens mening inte kan anses utgöra sådan publikation som har karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress. Rätt till återbetalning av reklamskatt med stöd av 24 § RSL föreligger därför inte.

Föredraganden hos RSV i ärendet om Gula Tidningen anmälde skiljaktig mening och anförde:

Även enligt min mening är det helt klart att Gula Tidningen inte kan hänföras vare sig till dagspress eller fackpress. Jag delar däremot inte uppfattningen att tidningen på grund av sitt särpräglade innehåll även saknar karaktär av populärpress. Den omständigheten att Gula Tidningen trots ett förhållandevis högt pris funnit avsättning tyder enligt min mening på att den besitter ett för sina läsare intresseväckande innehåll. Det saknas därför skäl att frånkänna tidningen karaktär av populärpress. Eftersom den dessutom inte torde kunna hänföras till någon av de trycksakstyper som anges i anvisningarna till 24 § RSL anser jag att utgivaren har rätt till återbetalning av skatt enligt 24 § RSL.

Förhandsbeskedens utformning kan enligt vår mening inte tolkas så att RSV inräknat ifrågavarande tidningar i den grupp

sou 1988:1

som i anvisningarna betecknas som annonsblad, program, katalog eller liknande trycksak. I stället måste avgörandet förstås så att det finns periodiska publikationer som inte är att hänföra till annonsblad, program, katalog etc., men som ändå inte är återbetalningsberättigade eftersom de inte heller kan hänföras till vare sig dags-, fack- eller populärpress.

Enligt vår mening är detta förhållande materiellt och praktiskt otillfredsställande. Allmänt sett är det för lagtilllämpningen önskvärt att de kategorier som de periodiska publikationerna indelas i helt täcker alla slag av sådana publikationer som kan förekomma. Endast på det sättet kan av lagtexten med rimlig säkerhet utläsas vilka regler som skall gälla för ett visst företag.

20.2.6 Förslag

Den avgränsning som för återbetalningsrätten görs mellan gruppen dags-, fack- och populärpress å ena sidan och annonsblad m.fl. å den andra bör då det gäller den föreslagna avdragsrätten kompletteras så att samtliga periodiska publikationer placeras in i den ena eller andra gruppen. Därvid bör bl.a. följande beaktas.

Med den av oss i 3 § föreslagna definitionen av periodisk återstår bara - fack- och publikation, tidningarna dags-, - samt de annonsbladen i defipopulärpress tidningsliknande nitionen.

De publikationer som med nuvarande regler inte rymts i någon av dessa kategorier är privatannonstidningarna. Frågan är alltså om dessa skall höra till den gynnade kategorin eller inte.

I regler och praxis i fråga om presstöd finns inte någon lämplig avgränsning. Direkt presstöd utgår numera endast till

U 1988:17

och någon vägledning står inte att finna i dessa dagspress regler.

Presam AB, som är skyldigt att till Svenska Pressbyrån AB distribuera alla publikationer, tar på grund härav också emot t.ex. till försäljning. Inte heller Presams resekataloger distributionsregler ger således någon ledning.

Tidningsstatistik AB använder sig för den av bolaget utgivna som skall omfatta alla tidningar, av upplagestatistiken, Ä kategorierna dagspress, fackpress och populärpress, och redovisar Gula Tidningen i den senare kategorin. Denna kategori definieras enligt bolagets normer som publikation vars innehåll karaktäriseras av underhållning och förströelse med inriktning på ett flertal ämnesområden.

I den utsträckning Gula Tidningen inte svarar helt väl mot av synes detta gälla flera bolagets beskrivning populärpress alster inom populärpresskategorin. Definitionen för tidningsstatistiken är emellertid inte tillräckligt entydig för att kunna användas i lagtext.

I stället får man enligt vår mening dra en gräns för vilka som bör vara avdragsberättigade antingen mellan publikationer populärpressen och publikationer som givits ut huvudsakligen i att reklam, dvs. avsättningsfrämjande meddesyfte sprida landen i kommersiell verksamhet, eller mellan betalda tidoch gratistidningar. I båda fallen kommer privatningar annonstidningarna att hamna i den kategori som är berättigad till då, såsom anförts, annonserna inte avser återbetalning kommersiell verksamhet och således inte utgör reklam i RSL mening.

Till de avdragsberättigade publikationerna bör således enligt vår mening, förutom de nu i RSL uppräknade tidningsslagen fack- och populärpress, hänföras även annan periodisk dags-,

SOU 1988:1

publikation som inte utgör annonsblad. Regeln bör tas in i 21 § den nya lagen.

Liksom nu bör RSV anvisa en definition vilka periodiska publikationer som skall utgöra självständiga publikationer vilket enligt såväl RSL som vårt förslag är en förutsättning för återbetalnings- resp. avdragsrätten.

Vad som avses med självständig periodisk publikation beskrivs i Handledningen som följer:

Som självständig anses i princip varje periodisk publikation som ges ut under ett eget namn. Om en periodisk publikation kommer ut i flera editioner under samma namn betraktas de olika editionerna inte som självständiga. Om huvudtidning och avläggare - dvs. periodisk publikation som kommer ut under eget namn med delvis eget material, men som i övrigt innehåller samma material som - till mer än 50 % huvudtidningen har samma redaktionella innehåll, anses huvudtidningen och avläggaren som periodisk publikation.gg Om en tidning eller en tidskrift med flera editioner eller med avläggare är att anse som en självständig publikation beräknas det återbetalningsberättigade avdraget på den sammanlagda skattepliktiga omsättningen.

Anvisningen står i överensstämmelse med den definition av självständig publikation som används i reglerna för presstöd och har fungerat väl. Framtida riktlinjer synes böra ha ett likartat innehåll.

20.3 Tidningsdistribuerad direktreklam

I anvisningarna till 1 § RSL stadgas att bilaga till annan publikation än reklamtrycksak skall anses som självständig trycksak och dessutom som annons i publikationen. Denna bestämmelse har tillkommit på initiativ av skatteutskottet (SkU 1975:12) på grund av en dom i regeringsrätten R74 1:74. syftet med bestämmelsen är att hindra att en s.k. prenumerationsbilaga, dvs. en broschyr med prenumerationserbjudande som är inbladad i den tidning erbjudandet avser, helt undgår beskattning. Enligt tidigare regler kunde nämligen reklam som

U 1988:17

var avsedd att spridas inom landet i form av annons endast beskattas som annons, och således inte som reklamtrycksak. I rättsfallet blev således prenumerationsbroschyren obeskattad eftersom annons, som avser endast den publikation som den förekommer i, genom särskilt stadgande är undantaget från

i

skatteplikt.

Beskattningsmodellen i RSL medför att den

i

tidningsdistribuerade reklamen beskattas i två led; dels hos tidningens utgi- › vare som annons, dels hos för

b

tryckeriet framställningskost-

s naden. Beskattningen av en annonstrycksak sker på samma sätt

både

i

hos tidningsutgivaren och hos annonstrycksakens utgivare.

Som närmare utvecklas i kapitel 12 bör beskattningen i flera led Jpphöra och denna reklam beskattas som direktreklam som distribueras av tidningarna. Frågan behandlas närmare i avsnitt 2l.2.2 om skatteplikt för direktreklam.

20.4 Skattepliktiga annonser

20.4.l Skattepliktens omfattning

Enligt nu gällande regler föreligger skatteplikt för annons som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgå: (3 § RSL).

Enligt 2 och 3 §§ i vårt lagförslag skall skatteplikt föreligga endast för annons för vilken vederlag utgår och som publLceras i en periodisk publikation.

De annonser som enligt förslaget inte längre omfattas av den allnünna skatteplikten inryms i allt väsentligt i ett nu

gällande särskilt undantag för egenreklam i 4 § 3 RSL, vari.

stadgas att skatteplikt inte föreligger för annons i publikation eller bilaga till publikation, när annonsen avser

SOU 1988:11

endast publikationen eller annat nummer av denna eller, i fråga om bok, annan bokutgivning av samme förläggare.

Enligt vår mening kan det inte anses stötande att från annonsbeskattningen undanta även viss annan reklam för tidningsutgivarens egen verksamhet än den som avses i den nu gällande undantagsregeln.

Dessutom medför en sådan reglering praktiskt den fördelen att beskattningsvärdet begränsas till annonser för vilka vederlag utgått. Någon beräkning av belopp som svarar mot skäligt vederlag för annonsutrymmet för egenreklam behöver därför inte göras.

Vidare följer av den ändrade definitionen av annons i 3 § lagförslaget (se avsnitt 10.3 och 21.1) att skatteplikten för annonser föreligger endast för periodiska publikationer. I andra publikationer och i andra reklammedia föreligger således skatteplikt endast för utrymmen som upplåtits för reklam. Vad detta innebär för vissa icke-kommersiella annonser i andra än periodiska publikationer redovisas i avsnitt 20.4.3.

Vidare följer av den ändrade annonsdefinitionen att det framställningssätt som använts för publikationen inte skall ha betydelse för beskattningen (se avsnitt 20.l.2).

20.4.2 Undantag från skatteplikten

Undantag från skatteplikt för annons föreligger i dag enligt 4 § RSL i följande fall:

l. Annons i periodisk publikation som väsentligen framstår som organ för sammanslutning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhetsfrämjande, politiskt, miljövårdande, idrottsligt eller försvarsfrämjande ändamål

U 1988:17

eller att företräda handikappade eller arbetshindrade nedlemmar.

Annons i publikation som ges ut på främmande språk för spridning huvudsakligen utomlands.

3. Annons i publikation eller bilaga till publikation. när annonsen avser endast publikationen eller annat nummer av denna eller, i fråga om bok, annan bokutgivning av samme förläggare. \ i när annonsen avser

1 l 4. Annons reklamtrycksak, utgivarens

egen verksamhet.

Undantaget enligt punkt 2 har ersatts med den generella regeln, som föreslagits i 2 § lagförslaget, nämligen att skatteplikt inte föreligger m offentliggörandet, spridningen eller återgivningen huvudsakligen sker utomlands. Undantagen l för viss 3 och 4 blir egenreklam enligt punkterna överflödigt å med vårt förslag att endast mot vederlag upplåten annons skall vara skattepliktig. Det återstående undantaget vid punkt l bör kvarstå oförändrat. En regel härom har intagits i lagförslagets 4 §.

20.4.E De icke-kommersiella annonserna

Som en följd av förslaget att annonsbeskattningen skall omfatta endast periodiska publikationer skall utrymme som upplåts j andra publikationer beskattas endast om utrymmet används för reklam.

Utrmmen som mot vederlag upplåts för icke-kommersiella annonser i andra publikationer än periodiska skall således va ra skattefria.

SOU 1988:11

Eftersom icke-kommersiella annonser sällan förekommer utanför pressen saknar förändringen i allt väsentligt betydelse för andra publikationer än telefonkatalogen.

Telefonkatalogen är delad i ett allmänt abonnentregister, Vita sidorna, och ett yrkes- och företagsregister, Gula Sidorna. Gula Sidorna utgör enligt nu gällande regler i sin helhet skattepliktigt annonsutrymme eftersom utrymme i detta register inte följer med abonnemangsavgiften utan debiteras särskilt. Även i Vita sidorna kan företagare och andra sätta in särskilda annonser. också dessa är skattepliktiga. Någon ändring i skatteplikten för dessa utrymmen följer inte av vårt förslag.

Därtill kommer emellertid med nu gällande regler att många abonnenter betalar extra för en rad eller uppgift på Vita sidorna om t.ex. familjemedlems namn, telefonnummer till sommarbostaden eller kontoret eller liknande. Dessa uppgifter ingår inte i abonnemangspriset utan debiteras särskilt. De omfattas därför av definitionen av annons i de gällande reglerna i 1 § RSL, dvs. särskilt utrymme som mot vederlag upplåtits i trycksak för återgivning av text eller bild för annan än utgivaren.

Denna beskattning har kritiserats. Skatten övervältras i sin helhet på abonnenterna och anges på teleräkningen som reklamskatt. Beloppet understiger i flertalet fall 12 kr. Många reagerar mot beteckningen reklamskatt och, när de får besked om vad som avses, mot att det utgår särskild skatt på t.ex. makes namn i telefonkatalogen.

Eftersom telefonkatalogen inte utgör periodisk publikation och således inte enligt förslaget skall höra till annonsmedierna kommer endast de utrymmen i katalogen som upplåtits för reklam, dvs. Gula Sidorna och reklammeddelanden på Vita Sidorna, att beskattas.

U 1988:17

I fråga om icke-kommersiell i och - i den annonsering pressen mån sådant förekommer - i annonsblad innebär förslaget ingen ändring.

20.5 Skattskyldigheten och inträde skattskyldighetens

»

Enligt nuvarande regle; är den skattskyldig som i yrkesmässig

verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons (9 § 1 RSL). Om innehavare av publikation har träffat avtal med i annan om rätt för denne att upplåta utrymme i publikationen och uppbära vederlag härför, är endast den sistnämnde skattskyldig (anvisningarna till 9 § RSL). Skattskyldigheten inträder enligt ll § RSL då annons eller, om den offentliggörs skattskyldige erhåller betalning i förskott, då förskottsbetalningen sker.

i Någon saklig ändring i dessa regler föreslås inte. Med hänsyn till förslaget om en kraftig av för redovishöjning gränsen ningsskyldigheten (se avsnitt l8.l.l) bör emellertid kravet på yrkesmässighet kunna slopas. Reglerna om skattskyldigheten och skattskyldighetens inträde har intagits i 12 förslagets resp. 13 §. Enligt förslaget skall den som uppbär vederlaget vara skattskyldig och skattskyldigheten liksom nu inträda då annonsen offentliggörs eller då betalning för annonsen dessförinnan erhållits.

Bestämmelsen om att endast den som sist upplåtit en annonsplats blir skattskyldig har tagits in i 12 § i lagförslaget.

20.6 Beskattningsvärdet

20.6.l Erlagt eller skäligt vederlag

Reglerna om beskattningsvärdet, dvs. det belopp på vilket skatten skall beräknas, finns nu i 13 § RSL och anvisningarna till denna paragraf.

SOU l988:M

I likhet med vad som nu gäller föreslås i 16 § lagförslaget att skall utgöras av vederlaget; i detta beskattningsvärdet skall reklamskatt eller annan statlig eller avgift inte

skatt

räknas in. Vidare skall enligt den föreslagna 19 § vederlaget av den avtalade ersättningen vilket väsentligen överutgöras ensstämmer med motsvarande regel i anvisningarna till 13 § RSL; förmedlingsprovisioner och andra än villkorliga

rabatter

rabatter, dvs. huvudsakligen kassarabatter, skall enligt

förslaget inte räknas in i vederlaget; se härom i avsnitt 20.6.4.

I vissa fall skall enligt 13 § RSL ett som skäligt bedömt beskattningsvärde. De fall då något vederlag vederlag utgöra inte har torde i allt väsentligt avsett annonser för utgått verksamhet, egenreklam. Som vi tidigare anutgivarens egen fört föreslår vi att sådan reklam inte beskattas. De fall som kommer i fråga för beskattning på grundval av ett som skäligt bedömt är främst då gemensamt vederlag utgått för vederlag annons och annan Regler om sådant skattepliktig prestation. vederlag finns nu i 13 § RSL. Motsvarande gemensamt bestämmelse föreslås bli intagen i 19 § i den nya lagen.

skall enligt RSL beräknas till belopp som skäligt vederlag svarar mot ortens de som föreskrivs för pris enligt grunder saluvärde i kommunalskattelagen. Samma bestämmelse har förts in i 19 § lagförslaget.

För finns normalt sett annonstaxor sm gör det tidningarna lätt att fastställa vederlag. Eftersom de baseras på skäligt och kan annonstaxorna vara till hjälp även upplaga utrymme för av för annonsbladen. Vidare beräkning skäligt vederlag torde i flertalet fall de publikationerna innehålperiodiska la annonser för ett flertal annonsörer, varför jämförelser normalt kan mellan de villkor som erbjuds olika sådagöras na.

1988:17 257

Frågan om vad som skall anses vara skäligt vederlag för en annons får emellertid inte bedömas endast med utgångspunkt i kostnaden enligt t.ex. annonstaxan. Vid bedömningen måste hänsyn även tas till omständigheter som gäller i det särskilda fallet. Det bör t.ex. inte komma i fråga att beskatta annonser som upplåtits gratis i t.ex. en morgontidning eller Gula Tidningen där det inte är fråga om kommersiell reklam och där samma villkor erbjuds t.ex. alla privatannonsörer.

20.6.2 Gemensamt vederlag

för en annons utgörs av det vederlag som Beskattningsvärdet för annonsens publicering. Om i vederlaget ingår erutgått sättning för andra tjänster, som t.ex. utformning av annonsen eller klicheframställning, skall vederlaget delas upp i en skattefri och en skattepliktig del efter skälig grund.

Enligt Svenska Tidningsutgivareföreningens normer för annoningår i annonspriset endast annonsutrymme, textsättsering ning och färdiggörande av tillhandahållet annonsmaterial. Om av annonsorganet utformar annonsen, utför han ett utgivaren kreativt arbete som inte skall omfattas av beskattningen. vad RSV har anfört i sin skrivelse den 10 januari 1986 Enligt till har under senare tid allt fler utgivare av regeringen annonsblad hävdat att de i stor omfattning utfört sådant kreativt arbete åt sina annonsörer och att en stor del, van- 40-50 %, av annonsintäkterna avser sådant arbete. I ligen vissa fall har man kunnat konstatera att en uppdelning gjorts trots att ett enhetligt pris tagits ut på annonserna och att det kreativa arbetet i den mån det förekommit, således varit gratis för annonsörerna.

RSV har i flera beslut fastställt den skattefria delen av annonsintäkterna till väsentligt lägre än yrkade 40-50 %, med motiveringen att annonserna varit mycket enkelt utformade. Allmänna ombudet har i besvär anfört att någon uppdelning på en skattefri och en skattepliktig del över huvud taget inte

SOU 1988:

varit motiverad. Kammarrätten har i stort sett godtagit de skattskyldigas yrkanden.

RSV har i skrivelsen till regeringen föreslagit att i RSL skall införas ett tillägg till den gällande regeln om uppdelning av ett gemensamt vederlag av innebörd att beskattningsvärdet för den skattepliktiga prestationen vid gemensamt vederlag inte får understiga det vederlag som normalt skulle ha utgått om någon skattefri prestation inte hade utförts. Genom en sådan regel kan i flertalet fall annonstaxan tjäna till ledning vid beräkningen, och i de fall där ett enhetligt annonspris gällt skall över huvud taget ingen uppdelning göras.

Vi delar RSVs uppfattning och förordar att en bestämmelse med det innehåll som RSV föreslagit tas in i 19 § i den nya lagen.

20.6.3 Vidareupplåtelse

Vidareupplåtelse innebär här att någon som mot vederlag disponerar visst reklamutrymme eller plats i ett annons- eller reklammedium, i sin tur upplåter detta utrymme eller del av det. Rätt att disponera över ett utrymme genom att upplåta det vidare torde vara vanligare för andra reklamformer än annonser och är t.ex. typisk för t.ex. ljustavlereklamen. För det fall den som är skattskyldig själv har erlagt vederlag för det utrymme som vidareupplåts för annons eller reklam, finns det en naturlig gräns för vilka avdrag som skall accepteras för skattefria prestationer, s.k. kringkostnader m.m. I dessa fall bör beskattningsvärdet aldrig understiga det vederlag som den skattskyldige själv erlagt för den rätt han förvärvat. Denna regel återfinns i lagförslagets 18 §.

U 1988:17

20.6.4 Definitiva rabatter, förmedlingsprovision o.d.

Liksom gäller idag bör beskattningen endast träffa det vederlag som reklamsäljaren faktiskt erhåller. Detta innebär att rabatter av olika slag skall avräknas. Enligt bestämmelserna i andra stycket anvisningarna till 13 § RSL får nu från vederlaget inte avräknas s.k. Villkorlig rabatt som utgår vid betalning i efterhand inom viss tid, dvs. i allt väsentligt s.k. kassarabatt. En motsvarande bestämmelse finns i mervärdeskattelagen (anvisningarna till 14 §).

s.k. definitiva rabatter ingår däremot inte i vederlaget eller skall i annat fall avräknas från detta. Sådana rabatter är exempelvis s.k. belopprabatter och gångrabatter. Med belopprabatt menas att priset blir lägre vid en beloppsmäsj sigt större beställning. Med “gångrabatt menas att rabatten blir större om en beställning upprepas.

Bakgrunden till att man ser annorlunda kassarabatten - som på för övr.gt torde vara den enda villkorade rabatten av det slag, smn avses i anvisningarna till 13 §, som finns i dag torde vara att denna rabattform inte anknyter till affärsredovisningen, t.ex. genom att den inte ingår i faktureringen.

Enligt vår mening saknas anledning att ändra den nu gällande i ordningen, inte minst mot bakgrund av att en motsvarande bestämmelse gäller i fråga om mervärdeskatten och att det finns fördelar med att likformiga bestämmelser gäller på dessa båda skatteområden.

I RSVs skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen har verket znfört att förmedlingsprovisioner till annan än reklamköpare till skillnad från vad som gäller nu inte bör få

avräkna: från beskattningsvärdet. Skälet härtill skulle vara

att det nuvarande systemet gynnar den som använder en förmedlare i jämförelse med den som utför dessa prestationer själv

SOU 1988:U

genom egen eller särskilt anlitad personal och som måste betala reklamskatt även på belopp som motsvarar dessa kostnader.

Enligt vår uppfattning är emellertid denna följd mindre besvärande än om avräkning inte fick ske för ersättningar som reklamsäljaren lämnat till t.ex. förmedlare. Särskilt när det gäller sponsring, som ju enligt vår mening skall beskattas, förekommer dels mycket stora belopp, dels mycket höga förmed- - till 30 % av har i lingsprovisioner upp sponsringsbeloppet vissa kända fall gått direkt till mäklaren.

Dessa om att rabatter, m.m. - utom vad regler provision gäller rabatter - inte skall i har i villkorliga ingå vederlaget lagförslaget tagits in i 19 §. Om således förmedlingsprovision erlagts separat till en mäklare skall den inte räknas in i vederlaget. Ingår däremot provisionen som en del i kontraktssumman skall den avräknas då vederlaget bestäms.

20.7 Skatteavdrag

Enligt 7 § LPP skall i deklarationen redovisas grunden för skatteberäkningen, vilket för reklamskatten är beskattningsvärdet, samt skattens bruttobelopp uträknad på grundval av skattesatsen och grunden för beräkningen av skatten, alltså här beskattningsvärdet. Från skattens bruttobelopp får skati särskilt föreskrivna fall, varefter skattens teavdrag yrkas dvs. det belopp som skall betalas in till benettobelopp, skattningsmyndigheten, kvarstår.

skatteavdraget kan få göras vid den löpande redovisnings-

eller vid en eller flera senare redovisningsperioperioden der. Med löpande redovisningsperiod avses den period då inträtt för den affärshändelse som skatteskattskyldigheten avdraget är hänförligt till.

U 1988:17

20.7.l Avdrag vid löpande redovisningsperiod

Avdrag avseende direktreklamen

Den som ger ut en reklamtrycksak med annonser får enligt 23 § RSL, när han redovisar skatten för annonserna, göra avdrag för belopp som motsvarar trycksaksskatten till den del denna 3 belöper på annonser som införts mot vederlag.

I Handledningen finns följande exempel på hur avdraget skall beräknas:

Exempel på.hur man beräknar annonsytan i förhållande till tryckyta:

Annonsyta: 50x50 mm + 50x70 mm = 6 000 mm? Tryckyta: 160x240 mm = 38 400 mm? Avdragsberättigad andel av trycksaksskatten:

6 000 = 15,6 % 38 400

Tryckytan räknas från ytterkant. Annonsytan räknas från ramlinjen. Utfallande annonser räknas från marginalen utom hel- och halvsidesannonser som räknas från ytterkant.

Exempel: Beräkning av annonsskatten

Skatten på framställningen av en reklamtrycksak är 8 000 kr. De not vederlag införda annonserna upptar 1/2 av utrymmet i trycksaken. Skatten på dessa annonser är 7 000 kr. Avdrag för skatten på trycksaken får göras med högst (8 000/2=) 4 000 kr. Annonsskatten blir då 000 - 4 O00=) 3 000 kr. (7

Såson tidigare nämnts begränsas avdragets storlek av beloppet av skatten på trycksaken som svarar mot annonser som införts mot vederlag och av beloppet av skatten på annonser i trycksaken. Denna senare begränsning synes inte knuten till annonser som införts mot vederlag utan enbart av skatteplikten. Till följd härav synes skatten på annonser som inte införts mot vederlag ha betydelse för avdragets storlek i de fall beloppet av skatten för den del av trycksaken som upptas av annonser som införts mot vederlag överstiger skatten på dessa annonser.

sou 1988: 11

Exempel: Skatten på framställningen av en reklamtrycksak är 6 000 kr. De mot vederlag införda annonserna upptar 1/6 av utrymmet i trycksaken. Avdrag för skatten på trycksaken får göras med högst (6 000/6=) 1 000 kr. Skatten på de annonser som införts mot vederlag är 500 kr. Därutöver har skattepliktiga vederlagsfria annonser införts i trycksaken. Skatten på dessa är 200 kr. Eftersom avdrag får göras med högst 1 000 kr, dock inte överstigande beloppet av skatten på annonser i trycksaken dvs. (500 + 200=) 700 kr, får avdrag göras med 700 kr. Annonsskatten blir då 0 kr.

Vårt förslag att direktreklamen skall beskattas i distributionsledet medför att trycksaksbeskattningen försvinner och att dubbelbeskattningen“ av annonser i reklamtrycksak inte längre kan uppstå. Den av oss föreslagna modellen kommer i stället att ge en beskattning i flera led i de fall där annonsblad distribueras som direktreklam - vilket torde vara vanligt - och då någon upplåter plats för annans reklam i egen direktreklam.

I den nya lagen bör mot bakgrund av det anförda tas in en regel om att den som upplåter annonsplats eller annat reklamutrymme i direktreklam medges avdrag för reklamskatten på distributionen av försändelsen.

Ett sådant avdrag kan bestämmas på två principiellt skilda sätt. Det ena sättet innebär att något slag av proportionering görs, som syftar till att fastställa hur stor del av försändelsen - och följaktligen av reklamskatten på distribu- - som avser För en sådan tionsvederlaget upplåtet utrymme. proportionering erfordras en mätningsregel som liknar den som återgivits ovan.

Ett annat sätt att bestämma avdraget är att med en schablon fördela de skattskyldiga på ett mindre antal grupper som får dra av olika stora delar av distributionsvederlaget. Om antalet grupper är två kan den ena få dra av hela den del av , distributionsvederlaget som svarar mot reklamskatten medan : den andra gruppen inte får göra något avdrag alls.

1988:17

Vad som är för- och nackdelar med dessa alternativ är självklart. Proportioneringsmodellen ger ett i princip rättvist resultat och svarar teoretiskt mot ambitionen att undvika att skatt tas ut två gånger på samma belopp. Proportioneringsreglerna blir emellertid med nödvändighet åtminstone så komplicerade och detaljrika som framgår av de tidigare redovisade \ exemplen ur Handledningen. r

i I schablonmetoden ligger naturligen såväl att den tar begrän-

sad hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som

att den å andra sidan är enkel att tillämpa.

i

De olika sätt på vilka utrymme kan upplåtas i direktreklamen medför enligt vår mening att en proportioneringsregel skulle bli än mer komplicerad än den nuvarande. Eftersom dessutom dessa bestämmelser skall tillämpas på och av ett mycket större antal skattskyldiga än som är fallet med den nuvarande avdragsregeln, talar övervägande skäl starkt för en schabloni metod. ä \ En sådan schablon bör lämpligen baseras på andelen upplåtet

i

i utrymme i direktreklamförsändelsen och där kan olika gräns-

3 värden väljas. Schablonen kan också variera med avseende på

hur finindelad kategoriseringen av de skattskyldiga görs dvs.

1 hur många gränsvärden som förekommer. Enligt vår bedömning

i fler än två att öka

kommer en uppdelning grupper komplika- ] tionsnivån på ett sätt som inte kompenseras av några påtagliga fördelar.

Vi föreslår att schablonregeln tas in i 20 § i lagförslaget och ges den innebörden att om en försändelse till huvudsaklig del består av upplåtet utrymme, för vilket skatteplikt föreligger, så skall vid redovisningen av skatt för försändelsen avdrag få göras för distributionskostnaden till den del denna svarar mot reklamskatten på direktreklamen. Om den del av försändelsen som skall beskattas som upplåtet utrymme under-

stiger 80 %, skall således inget avdrag medges. Detta innebär

sou 1983:1

f

å å att vi accepterar att i en broschyr som blandar egen reklam

ån med annonser kan upp till 20 % egenreklam få distribueras

g_

skattefritt.

a

2 Vid bedömningen skall andelen bestämmas med hänsyn till såå dant utrymme som används för annonser eller reklam, dvs. 3

i utrymme för redaktionell text i t.ex. annonsblad skall inte

i inräknas. Annars får bestämningen lämpligen med hänsyn göras till tryckytan i fråga om annonsblad, reklambroschyrer o.d. och till vikten i - Det ankommer fråga om fripassagerare. på den skattskyldige att förete innehållet i försändelsen och att därigenom visa att han är berättigad till avdrag enligt den föreslagna 20 §.

Avdrag avseende periodiska publikationer

Ett annat skatteavdrag som enligt förslaget i första hand skall göras vid löpande redovisningsperiod har tagits in i 21 § i lagförslaget. Det avser den i avsnitt 18.2 föreslagna rätten för självständiga periodiska publikationer utom annonsblad till avdrag för en procentuell andel av den annonsskatt som belöper på den skattepliktiga omsättningen. Detta avdrag avses ersätta den nuvarande rätten för sådana publikationer till återbetalning enligt 24 § RSL. Utöver vad som i avsnitt 18.2 bör - liksom i för angivits princip gäller RSL - om skatt på annonåterbetalning enligt avdraget jämkas ser redovisats eller publikationen utgivits under endast en del av beskattningsåret.

20.7.2 Avdrag vid senare redovisningsperiod

Enligt l8 § RSL kan skatteavdrag få göras vid en senare redovisningsperiod än den löpande i fråga om återbäring, bonus eller annan förmån som lämnats i efterhand, om det inte rör om s.k. villkorlig rabatt. Detsamma gäller för förlust på sig En liknande bestämmelse tas in i lagförslagets fordringar. 22 §. Den bestämmelsen är gemensam för beskattningen av

U 1988:17

annonser och annan reklam. Vad gäller avdrag som gjorts för en i efterhand konstaterad förlust på en fordran, för vilken skatt tidigare erlagts, föreslås vidare en regel enligt vilken ett belopp motsvarande nämnda avdrag ånyo skall redovisas m betalning sker.

Vi förordar vidare en komplettering dels av den avdragsrätt som angetts i föregående stycke, dels av den rätt till skatteavdrag som vi fört in i 21 § lagförslaget för självständiga \ N periodiska publikationer och som avser viss beräknad annons- N \ skatt. av de som nu nämnts inte kunnat - Om skatteavdrag slag ix x helt eller delvis - vid den utnyttjas löpande redovisningsx perioden, bör det få dras av vid senare redovisningsperiod eller -perioder under samma beskattningsår i den utsträckning som det finns utrymme till det. Den föreslagna regeln har tagits in i lagförslagets 23 §.

20.8 Skattesatser

Skattesatsen är för närvarande enligt 12 § RSL 4 % för annonser i allmän nyhetstidning och ll % för övriga annonser. Någon omprövning av dessa skattesatser följer inte av direktiven eller av vad vi har föreslagit.

Beträffande viss direktreklam, som samdistribueras med allmänna och som nu enligt RSL dels annonsbenyhetstidningar skattas med 4 %, dels trycksaksbeskattas med 11 %, medför att skatt utgår endast på vederlaget för distribuförslaget tionen med ll %.

Skattesatsen för annonser regleras i den föreslagna lagtexten i 14 och 15 §§.

U 1988:17

REKLAMBESKATTNINGEN

21.1 Reklambegreppet

Reklam definieras i l § andra stycket 2 RSL som meddelande som har till syfte att främja avsättningen i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.

I kapitel ll har vi redovisat våra överväganden i fråga om behovet av och förutsättningarna för en enkel schematisk definition av sådan reklam som inte omfattas av annonsdefinitionen. Vi har konstaterat att det saknas förutsättningar för en enkel och entydig definition sm omfattar hela reklamområdet. Detta sammanhänger med att reklam produceras och sprids på så många olika sätt.

De eftersträvade förenklingarna måste därför sökas genom särskilda lösningar för enskilda reklamslag eller för grupper av reklamslag som distribueras på liknande sätt.

Vi har funnit att schematiska definitioner är nödvändiga i fråga om direktreklamen och databasreklamen och att dessa definitioner kan utformas som modifieringar av annonsdefinitionen och med utgångspunkten att därigenom i allt väsentligt träffa de prestationer m.m. som vi vill hänföra till reklam och endast dem.

Vidare har vi, av delvis andra skäl, funnit det nödvändigt med en särskild definition av som bör omsponsringsreklam,

SOU 1988:1

fatta den sponsrades alla prestationer enligt sponsringsavtalet.

Innehållet i och utformningen av de definitioner på direktreklam, databasreklam och sponsringsreklam, som vi föreslår skall tillämpas, redovisas i avsnitten 2l.2.2, 21.2.3 respektive 2l.2.6.

Även för reklam som inte hör till dessa kategorier erfordras förenklingar i reglerna. För dessa reklamslag, som i den föreslagna lagtextens 10 § har betecknats sm övrig reklam, föreslås dock beskattningen även i fortsättningen utgå endast från den nuvarande reklamdefinitionen.

21.2 Skatteplikten

21.2.1 Allmänt

Den reklam som bör beskattas är den som massdistribueras. Bestämmelserna om skatteplikt skall så enkelt som möjligt skilja denna reklam från rena försäljningsaktiviteter, information som lämnas i etablerade kundförhållanden etc. som enligt vår mening inte bör reklambeskattas. På samma sätt son i fråga om annonserna kan detta enklast åstadkommas genom att i princip endast reklammeddelanden som sprids, återges eller offentliggörs mot vederlag beskattas. Detta kommer i den föreslagna lagtexten till uttryck i 2 §. S.k. egenreklam beskattas således inte. Det gäller reklam i alla medier. vidare gäller liksom för annonserna som en allmän regel för skatteplikten för reklamen att den inte huvudsakligen sprids utomlands. Även den regeln finns intagen i 2 § lagförslaget.

Genom de definitioner som lämnas för de olika reklamslagen och som berörts i föregående avsnitt avses enligt huvudregeln den skattepliktiga reklamen bli avgränsad; för denna avgränsning krävs även att hänsyn tagits till de allmänna förutsätt-

U 1988:17

ningarna för skatteplikt i fråga om spridningen inom landet av reklamen, för vilken vederlag också skall ha erlagts.

Definitionen av de reklammeddelanden som betecknats övrig reklam har som angetts i det föregående avsnittet tagits in i 10 § i lagförslaget.

För reklam i försändelser som massdistrubueras direkt främst till enskilda är som nämnts den avgränsningen otillräcklig. För direktreklam behövs därför särskilda regler. På grund av de särskilda förhållanden som råder för databasreklamen fordrar även denna en särskild bestämning. Definitioner av dessa reklamslag återfinns i 5 § respektive 7 § i förslaget till lagtext.

En särskild avgränsning är också erforderlig för den reklam som görs på grund av sponsringsavtal. Beskaffenheten av dessa avta; och den reklam som avses med dem föranleder särskilda regler. I lagförslaget behandlas sponsringsreklamen i 9 §.

Den direktreklam och databasreklam, som bör bli skattepliktig enligt de schematiska definitioner som vi föreslår för dem, får emellertid förses med några undantag för att inte överbeskattning skall ske. För direktreklamen gäller det vissa bokförsändelser och liknande och för databasreklamen uppgifter on taxor, tariffer o.d. Vidare skall beskattning i fråga om dessa båda reklamslag inte ske av försändelser och meddelanden från staten, kommun och ideell förening. Undantagen från skatteplikt då det gäller direktreklam och databasreklam regleras i 6 respektive 8 § i lagförslaget. De beskrivs närmare i de följande två avsnitten.

Inon1kategorin övrig reklam skall enligt förslaget finnas åttslilliga reklamslag som i flera avseenden skiljer sig från varandra. För att nå det beskattningsresultat som vi syftar till har ett antal undantag fått göras från den i 10 § föreslagna bestämningen av vad som skall vara skattepliktig övrig

SOU 1988:

reklam. Undantagen, som förts in i ll § i lagförslaget, avser främst viss reklam i radio och TV men också bl.a. reklam på skyltar och mässreklam. Dessa undantag från skatteplikt behandlas i avsnitten 2l.2.4, 21.25 och 2l.2.7.

2l.2.2 Direktreklam

I enlighet med de överväganden som redovisats i kapitel 19 föreslås att beskattningen av tryckerierna för framställningen av reklamtrycksaker skall upphöra. I stället skall reklamtrycksaker och andra reklamförsändelser som distribueras direkt till mottagarna beskattas i distributionsledet.

Med till direktreklamens stora - den har av IMMG hänsyn volym beräknats till - 2 miljarder enheter per år är det av stor vikt att det skattepliktiga området avgränsas på ett sätt som fordrar endast ytterst schematiska bedömningar i de enskilda fallen. Vi har vid våra överväganden om vad som skall vara skattepliktig direktreklam beaktat följande.

Brevlådereklam, tidningsdistribuerad reklam och fripassagera- EE

De helt dominerande sätten att distribuera direktreklam i Sverige kan för det nu aktuella ändamålet beskrivas i fyra olika kategorier

- oadresserad brevlådereklam - adresserad brevlådereklam - reklam tidningsdistribuerad - s.k. fripassagerare

I korthet kan dessa grupper beskrivas som följer.

oadresserad brevlådereklam kan distribueras såväl av posten som av annan. I avsnitt ll.4.2 återfinns en uppställning över de företag som distribuerar oadresserade försändelser, och

U 1988:17

hur stora andelar av denna distribution som faller de på olika företagen.

Postens försändelseslag för oadresserade försändelser är gruppreklamen, vilken också är postens billigaste försändelser. Gruppreklamen kan innehålla allt som får sändas med post

Q med ett särskilt undantag för sådant som kan medföra risker

i för barn. Försändelserna i en sändning skall ha samma vikt

och format.

Gruppreklamen kan riktas mot en eller flera av grupperna

i hushåll, kontor, villaägae eller jordbrukare och delas nor-

* malt ut i två perioder vecka. Dessa försändelser torde varje så gott som uteslutande innehålla reklam, vilket bl.a. framgår av postens egna beräkningar, se avsnitt ll.4.2.

Adresserad brevlådereklam distribueras av som ännu posten, har monopol på befordran av adresserade försändelser enligt KK (1947:175) ang. postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m. även om verket numera endast delvis bevakar uonopolet. Reklam kan förekomma i alla postens adresserade försändelseslag men torde vanligen skickas i massbrev. Massbrev är, bortsett från den subventionerade som dock tidningstaxan, inte är helt jämförbar, det billigaste sättet att skicka adresserade brev i upplagor över l 000 exemplar. Massbreven › får inte innehålla individuellt anpassade meddelanden eller å sådana dokument som normalt utväxlas i ett etablerat kundförhållande, såsom kontoutdrag, fakturor etc. Däremot får de vara varierade på sätt som anses göra texten mer säljande, som genom att mottagarens namn används e.d.

Reklam som distribueras med tidningar m.m. har diskuterats i kapitel 12, varav framgår de överväganden som ligger till grund för förslaget att tidningarnas distribution av denna reklam skall beskattas som distribution av direktreklam.

sou 1988: 1*

Denna distribution är ännu av måttlig omfattning och har för del beräknats till 80-100 miljoner enheter dagstidningarnas eller 4-5 % av den totala direktreklamvolymen. Reklam distribueras även med vecko- och facktidningar men någon uppskattav den verksamhetens omfattning föreligger inte. Slutlining förekommer även reklam som samdistribueras med annan gen reklam som när och rabatthäften bladas in i reklamfotopåsar trycksaker.

Även har nämnts i kapitel ll. Grunden för fripassagerarna denna verksamhet är att det i t.ex. ekonomibreven ofta finns ett mellan huvudförsändelsens vikt och den outnyttjat utrymme vikt avser. som oftast är

maximala som portot Fripassagerare

ett reklammeddelande från annan avsändare, syftar till att

detta För den som på detta sätt upplåter

utnyttja utrymme. i sitt kuvert är förfarandet fördelaktigt eftersom han plats betalt för kanske med hela portokostnaden. Den tar tjänsten, som in sig i en annans försändelse med en fripassageraköper re har av att på detta sätt få tillgång till vanligen nytta den andres kundregister och av att huvudförsändelsen, som ofta är ett en faktura eller liknande, är sådan kontoutdrag, att adressaten ägnar den visst intresse. Fripassagerardistribution torde ofta förekomma i ekonomibrev som till skillnad från massbreven får innehålla individualiserade meddelanden och därför används för affärshandlingar som de nyss vanliga nämnda.

Vi har inte funnit någon beräkning av fripassagerarreklamens Av en som gjort framgår emellertid volym. undersökning posten siffror för viktutrymme i massbreven. I följande outnyttjat som 30 % av alla massbrev, finns out- 20-gramsbreven, utgör I nyttjat utrymme på i genomsnitt 9 gram. 100-gramsbreven 43 % av massbreven - det genomsnittliga extrautrymmet uppgick som omfattar 20 % till 51 gram. I 200-gramsbreven, slutligen, av massbreven, fanns ett outnyttjat utrymme på i genomsnitt 80 1). Med hänsyn till att massbreven knappt gram (se bilaga i allt används för reklam, medan ekonomibreven väsentligt

U 1988:17

vanligen används för mindre utrymmeskrävande information, bör det outnyttjade utrymmet i ekonomibreven inte understiga siffrorna ovan. I vilken mån det utnyttjas har dock, som nämnts, inte utretts.

Privatföretagens reklamdistribution

Det får anses klart att så gott som hela direktreklamföretagens distribution, tidningarnas reklammedskick och fripassagerardistributionen avser reklamförsändelser. Att beskatta hela denna grupp av försändelser, med undantag dels för sådana som sänds av stat, kommun och ideella föreningar, dels för, såsom vi föreslår i det följande, sådana som innehåller vissa böcker, tidningar m.m., är således sakligt motiverat. Bestämmelsen torde inte heller behöva innebära nâgra tillämpningsproblem för vare sig de skattskyldiga eller RSV.

Postens reklamdistribution

För postens del ställer sig saken delvis annorlunda. Det framstår dock som klart att två av postens försändelseslag, nämligen gruppreklamen och massbreven, huvudsakligen används för reklam.

Gruppreklamen är postens oadresserade försändelseslag. Vi anser att en reklambeskattning av dessa försändelser materiellt sett är befogad av samma skäl som gäller för de privata direktreklamföretagens distribution.

I fråga om massbreven gäller emellertid att de, i en utsom inte är försumbar, används även för annat än sträckning reklam.

Utmärkande för massbreven är följande.

Massbreven är, näst efter gruppreklamen och de tidningar som omfattas av tidningstaxan, postens billigaste försändelseslag

sau 1988:1

för stora utskick. Rabatteringen börjar vid 1 000 exemplar men är då så generös att det lönar sig att betala för 1 000 försändelser även om det antal man faktiskt sänder är något mindre. Portot för ett 20-grams massbrev kan för vanligen förekommande vara 1:40 - 1:50 kr., vilket upplagestorlekar skall jämföras med ca 1:80 kr. för ekonomibrev och 2:20 för normalbrev.

Massbreven skiljer sig från de senare försändelseslagen genom ett krav på att försändelserna skall vara likadana. Från detta likhetskrav finns vissa undantag - vid sidan av det beträffande adressen - Vilka tillkommit huvudsaksjälvklara ligen för att inom massbrevskategorin ge utrymme för vissa förfaranden som är vanligt förekommande i direktreklamen, nämligen individualisering som görs i säljfrämjande syfte. Här avses användningen av adressatens namn, födelsetid och liknande personuppgifter i säljbrev eller missiv till reklambroschyrer.

olikheter som faktiskt innebär att mottagaren får meddelanden med skilda innehåll är däremot inte tillåtna i massbrev. I dessa kan således inte sändas fakturor, kontoutdrag, löneredovisningar, försäkringsbrev eller liknande. För sådana meddelanden är ekonomibrev det billigaste försändelseslaget.

Med hänsyn till dessa bestämmelser är massbrevskategorin väl lämpad för reklam som är mer selektiv med avseende på nottagarna än gruppreklamen. Av postens egna undersökningar framgår också att den till övervägande delen används för sådana ändamål (se bilaga 1).

Den skattepliktiga direktreklamen

Att i lagtexten bestämma det skattepliktiga området med hjälp av postens beteckningar på vissa försändelseslag är mindre lämpligt. Lagtexten bör i stället bygga på sådana egenskaper hos försändelserna som är typiska för massdistribuerad rek-

U 1988:17

lam. Skattepliktig direktreklam bör således i lagtexten bestämmas som försändelser med identiska meddelanden som går ut i stora upplagor, dvs. massdistribueras. Meddelandena skall anses som identiska även om däri angivna personuppgifter och liknande, av de slag som kan vara individualiserade i massbrev, är anpassade till mottagarna.

Regeln om skattepliktig direktreklam föreslås bli intagen i 5 § i den nya lagen.

Konsekvenserna för posten och de andra direktreklamföretagen av den föreslagna beskattningen diskuteras i kapitel 23.

Genom den föreslagna avgränsningen avser vi att klassificera gruppreklam och massbrev men inget annat av postens nuvarande försändelseslag som direktreklam. Det får ankomma på RSV att i riktlinjer m.m. om vad som i lagförslagets 5 § avses med att direktreklamen skall massdistribueras till ett stort antal mottagare anknyta till de nuvarande försändelseslagen gruppbrev och massbrev och, vid förändringar i postens indelning i försändelseslag, till närmast motsvarande försändelseklasser.

Klart är att även t.ex. ekonomibreven används för reklam i viss utsträckning. Med hänsyn till prisskillnaden mellan massbrev och ekonomibrev, som även efter tillägg av skatt på massbreven blir ganska betydande, finner vi det sannolikt att ekonomibrevens reklaminnehåll huvudsakligen riktas till befintliga kunder som man ändå sänder kontoutdrag eller fakturor till, eller utgörs av fripassagerare till samma slag av huvudförsändelser.

RSVs uttalanden om vad som bör avses som direktreklam bör gälla även sådan reklam som massdistribueras direkt till mottagarnas brevlådor eller liknande av andra företag än posten. De bör ges ett innehåll som medför reklambeskattning

sou 1988:1

av distribution av samma omfattning som postens nuvarande gruppreklam och massbrev.

Det kan övervägas om RSVs normer om vad som skall anses som direktreklam bör ges i form av föreskrifter efter vederbörligt bemyndigande. Vi har dock inte funnit skäl att föreslå detta.

Då det gäller annan skattepliktig direktreklam än den som

distribueras av posten och andra till bostäder, kontor, o.d. kan följande anföras.

Utöver distribution av brelådereklam finns ett antal ytterligare sätt att distribuera direktreklam. De former som avses är främst då reklammeddelanden placeras ut i olika slags lokaler eller delas ut till förbipasserande.

Ett sätt att distribuera reklammeddelanden är således att placera dem i lokaler där ett stort antal människor har tillfälle att studera dem. Detta förekommer t.ex. på hotell och stugbyar o.d. I regel handlar det om annonsblad med reklam för begivenheter och service orten. I så fall utgår

på enligt

RSL och enligt vårt förslag reklamskatt på annonserna. Om reklambroschyrer läggs på rummen i hotell m.m., skall däremot enligt vårt förslag skatt inte utgå, om inte ett distributionsföretag anlitats och reklambroschyren inte sänts som massbrev. Detta kan inte antas medföra oacceptabla störningar i konkurrensen. Om distribution denna väg skulle börja ske i större skala, avses den enligt förslaget bli skattepliktig.

Även utdelning av reklammeddelanden till förbipasserande på

gator och torg m.m. bör beskattas om det undantagsvis före-

kommer i sådan omfattning att det är tal om massdistribution.

Om utdelningen sker i eller utanför det företag vars verksamhet reklamen avser att främja bör den, liksom affischreklam

1988:17

på sådan plats, inte beskattas. Detta utgör en sådan form av försäljningsaktivitet som vi inte avser att beskatta (jfr avsnitt 9.1).

I direktreklamens natur ligger att den som regel skall nå mottagarens bostad. Men även massdistribution till andra lokaler som t.ex. hotell eller i vissa fall från s.k. sandwichmän får som nämnts anses som direktreklam. Däremot bör i enlighet med vad som nyss sagts reklamutdelning i en butikslokal för den egna verksamheten inte beskattas. Detsamma bör gälla för utdelning av reklammeddelanden och annan reklam på mässor av olika slag. Mässreklam beskattas för närvarande inte efter en lagändring 1974, och det bör inte heller ske i fortsättningen med hänsyn till vår nu återgivna principiella inställning om vad som bör reklambeskattas.

Undantag från skatteplikten

Av statistik som posten har sammanställt och som återfinns i bilaga l till detta betänkande framgår att det även i massbrever finns en inte obetydlig andel icke-kommersiella meddelanden. En viss sådan andel kan förekomma även hos andra distributionsföretag. Den avgränsning som vi gjort genom definitionen av vad som är direktreklam är därför inte helt tillräcklig.

För att undvika överbeskattning har i kapitel ll föreslagits att vissa avsändare skall förutsättas inte sända reklam. Försändelser från dessa avsändare föreslås därför inte bli beskattade.

För frågan om vilka försändelser som med hänsyn till avsändaren bör undantas från reklambeskattningen har vi övervägt att i lagtexten hänvisa till reglerna om skattemässigt gynnsam behandling av vissa grupper i lagen om statlig inkomstskatt.

SOU 1988:

Det är emellertid olämpligt att posten och andra direktreklamdistributörer skall avgöra skatteplikten på grundval av de tämligen komplicerade inkomstskattereglerna. Lika olämpligt är det att skatteförvaltningen stannar i olika beslut rörande t.ex. en viss organisations tillhörighet till viss grupp. För reklamskatten bör därför anges särskilda, lätt urskiljbara avsändare som skall särbehandlas.

Vi föreslår att försändelser från staten, kommun eller ideell förening skall undantas från beskattningen för direktreklam. Det har visserligen förekommit att information, som stat och kommun har sänt ut, har ansetts utgöra reklam i RSLs mening. Med hänsyn till den begränsade näringsverksamhet som bedrivs av stat och kommun bör dock ett sådant undantag kunna accepteras. Försändelser från statens affärsverk bör dock inte vara undantagna från skatteplikten. I fråga om de ideella föreningarna gäller att dessa visserligen kan bedriva viss kommersiell verksamhet. I flertalet fall torde denna bestå av idrottsverksamhet som i endast liten utsträckning använder direktreklam. Om en förening skulle befordra reklam, dvs. fripassagerare, åt andra i sina försändelser blir de enligt förslaget skattskyldiga för vederlaget som distributörer av direktreklam.

Vi har mot bakgrund av det anförda tagit in en bestämmelse om undantag från skatteplikt för direktreklam för försändelser från staten, kommun eller ideell förening i 6 § lagförslaget.

I massbreven sänds emellertid även andra massutskick av likadana försändelser som ofta inte bör beskattas som direktreklam. främst böcker och tidningar men även grammofonskivor, ljudband och liknande.

För tidningar som går ut i små upplagor lönar sig inte den särskilda tidningstaxan, som dessutom förutsätter att avsändaren postnummersorterar utskicket innan det lämnas till

posten. Böcker från t.ex. bokklubbar, som har stora utsändningar, sänds också billigast i massbrev. Försändelser som väger över l 000 gram måste dock alltid sändas i paket.

Av bilaga l framgår att böcker och tidningar uppgår till närmare 35 % av samtliga massbrev i det undersökta materialet. Avsändaren till dessa försändelser hör oftast inte till dem som vi föreslår skall särbehandlas, dvs. staten, kommuner och ideella föreningar. Om regelbundna sådana sändningar sker får man anta att avsändaren är en bokklubb eller liknande. Det är då rimligt att dessa försändelser inte belastas med reklamskatt. Detsamma bör gälla för nntsvarande försändelser av grammofonskivor, ljudband och videogram. Vid bedömningen av om regelbundenhet föreligger bör man kunna tillämpa de normer som föreslagits i 3 § i den nya lagen för att en publikation skall anses vara periodisk, dvs. som huvudregel att böckerna m.m. massditribueras vid fyra tillfällen per år.

Ett ytterligare krav för att massdistribuerade böcker m.m. skall undantas från skatteplikt för direktreklam skall enligt vår mening vara att avsändaren för posten eller annat distributionsföretag företer ett sådant särskilt bevis som vi i 30 § lagförslaget föreslår att RSV skall utfärda för sådana avsändare som det här gäller. Skälet för detta krav är att underlätta hanteringen med direktreklambeskattningen för posten och andra som distribuerar direktreklam.

Vi anser således att den massdistribution av böcker m.m. som vi nu angett bör undantas från beskattningen. I den nya lagen har vi föreslagit en sådan regel i 6 §.

Förslagets förenlighet med kravet på enkelhet

Vi har redan anfört att det merarbete skattskyldigheten medför för de privata distributionsföretagen är så begränsat att det enligt vår mening inte bör föranleda några allvarliga invändningar. En viss kompensation för merarbetet uppkommer

SOU 1988:1

också genom den ökade likviditet och ränta därpå som den skattskyldige kan tillgodogöra sig. (Se avsnitt 23.2.2.)

Posten skiljer sig emellertid från dessa företag genom sin hantering av stora mängder brev och paket som inte skall beskattas. För beskattningen måste således dels kunna urskiljas försändelseslagen massbrev och gruppreklam, dels de försändelser inom dessa kategorier som skall vara befriade från skatt. För att kunna bedöma möjligheterna härtill måste följande beaktas.

Gruppreklam och massbrev kan hos posten förekomma i tre olika betalningssystem: anslagspost, avtalspost och följesedelpost, varav den sistnämnda är vanligast.

Anslagsposten är de statliga myndigheternas - med undantag för de affärsdrivande verken - som betalas från tjänstepost, ett särskilt konto Den sänds på kommunikationsdepartementet. i kuvert märkta Porto betalt eller liknande. Denna post skall enligt vårt förslag på grund av avsändaren vara skattebefriad. Det föreligger ingen risk för att den vid hanteringen skall sammanblandas med skattepliktiga försändelser.

är post från ett fåtal företag med mycket omfat- Avtalspost tande postsändningar, med vilka företag posten har särskilda avtal. Dessa avtal innebär att företaget betalar månadsvis i förskott för sina försändelser. Varje vecka fastställs den inlämnade postens omfattning och fördelning på försändelseslag och avräkning sker.

Dessa beräkningar bör också utan nämnvärda svårigheter kunna ligga till grund för skatteberäkningen.

För slutligen gäller att den alltid skall följesedelsposten inlämnas på postkontoret. Försändelserna kontrolleras av personalen mot den medföljande följesedeln. Av följesedeln framgår försändelseslag, avsändare, antal försändelser och

varje försändelses vikt. Följesedlarna sänds till en redovisningscentral, varav det finns åtta i landet, där uppgifterna registreras för att sedan överföras till den centrala faktureringscentralen.

Massbrev och gruppreklam lämnas alltid in med följesedel även om betalning sker enligt något av de ovan nämnda systemen. Sådana följesedlar visas i bilaga 4.

De uppgifter som skall ligga till grund för beskattningen registreras alltså redan i dag, med undantag för uppgifter om försändelsen innehåller bok, tidning, ljudband etc. Enligt vår mening kan även dessa uppgifter inhämtas och redovisas på följesedeln.

För att underlätta tillämpningen av undantagsregeln för främst bok- och tidningsförlag, bokklubbar m.m. som i nassbrev sänder böcker, tidningar fordras som nämnts regelbundet att avsändaren företer ett av RSV utfärdat bevis. Ett sådant bevis skall enligt 30 § lagförslaget kunna erhållas av den som anmält hos verket att han regelbundet avlämnar böcker e.d. för massdistribution. se härom vidare i avsnitt 2.7.

Som framgått av avsnitt 22.7.2 anser vi inte heller att det något problem med att identifiera en avsändare som föreligger staten, kommun eller en ideell förening.

Med till det anförda anser vi att förslaget svarar väl hänsyn mot kravet på enkel hantering.

Särskilt om postorderkataloger

Enligt de gällande reglerna i 14 § RSL kan reklamskatten på som enligt RSL är att betrakta som rekpostorderkataloger, lamtrycksaker, sättas ned med upp till 80 %. I bestämmelsen stadgas nämligen följande:

SOU 1988:

Ifråga om företag, som bedriver postorderförsäljning, får skatten på företagets postorderkatalog nedsättas med 80 procent, om företagets försäljning av sådana varor som presenteras i katalogen normalt till mer än hälften sker i form av postorderförsäljning.

Sker högst hälften av försäljning enligt första stycket i form av postorderförsäljning, får beräknas nedsättningen på så stor del av skatten för katalogen som svarar mot postoderförsäljningens andel av förstnämnda försäljning. Nedsättning får dock ske endast om postorderförsäljningen utgör minst 10 procent av försäljningen eller uppgår till minst 5 miljoner kronor.

Har företag, som bedriver postorderförsäljning, erlagt skatt enligt 26 § vid införsel av företagets postorderkatalog med ll procent av beskattningsvärdet, får återbetalning ske med belopp som svarar not skillnaden mellan det erlagda skattebeloppet och den skatt som enligt första eller andra stycket skulle ha utgått, om katalogen framställts inom landet.

Nedsättning av skatt enligt första eller andra stycket och återbetalning av skatt enligt tredje stycket prövas av riksskatteverket efter ansökan av postorderföretaget.

Vad som skall förstås med postorderkatalog framgår av anvisningarna till lagrummet som lyder:

Med postorderkatalog avses skattepliktig trycksak som används vid postorderförsäljning under förutsättning att den presenterar säljarens hela eller så gott som hela sortiment av varor och att sortimentet har stabilitet över tiden och sådan bredd som svarar normalt butikssortiment i branschen.

Med postorderförsäljning avses i denna lag försäljning i detaljhandel i vilken

l. försäljningserbjudande sker via trycksak eller annons utan besökskontakt mellan säljare och köpare,

2. ordergivning sker per post eller per telefon utan besökskontakt mellan säljare och köpare,

3. varuleverans sker per post eller järnväg eller med annat transportmedel till av köparen uppgiven adress och

4. försäljning sker i konkurrens med butiker som har möjlighet att exponera varorna.

1988:17

Denna regel har motiverats med att postorderkatalogen motsvarar den varuexponering som för butikshandelns del sker i skyltfönstren och i själva butikerna. Eftersom denna exponering i butikshandeln inte är reklambeskattad har det ansetts att inte heller de postorderförsäljande företagens bör vara det.

Vi anser emellertid att det med vårt förslag om bl.a. slopad reklamtrycksaksbeskattning inte finns anledning att behålla särregler om nedsättning av skatten för postorderkatalogerna. Skälen härtill är följande.

För det första innebär vårt förslag att slopa trycksaksbeskattningen och övergå till en beskattning i distributionsledet av direktreklamen stora skattelättnader för just postorderföretagen.

För postorderkatalogerna är framställningskostnaderna långt högre än för genomsnittet av reklamtrycksakerna ooh, framför allt, mycket högre än portot. Eftersom således skatten med vårt förslag skall räknas på ett betydligt lägre underlag än nu är det enligt vår mening ändå förmånligt för postorderföretagen.

Reglerna har vidare visat sig komplicerade att tillämpa. Beslut om nedsättning skall fattas av RSV efter ansökan av postorderföretaget. Ansökan skall innehålla följande uppgifter: - den totala omsättningen inom företaget - av varor omsättningen som presenteras i katalogen - av varor i omsättningen företagets detaljhandelsrörelse - andel av i postorderförsäljningens omsättningen detaljhandelsrörelsen katalogsortimentets andel av företagets hela sortiment.

SOU

Dessutom skall ett exemplar eller korrektur av den med ansökan avsedda katalogen, eller om sådan ännu inte föreligger, den senast tryckta katalogen, bifogas.

De beräkningar som skall ligga till grund för skattenedsättningen är betungande för både RSV och företagen. De ingående och detaljerade reglerna medför också att det uppstår gränsfall som medför materiellt otillfredsställande lösningar.

Såväl rättvise- som förenklingsskäl talar således för att någon motsvarighet till skattenedsättningsregeln i 14 § inte bör finnas i den nya lagen. Tredje stycket i paragrafen innehåller dessutom en regel om beskattning av reklamtrycksak vid införsel vilken skall utgå enligt förslaget (se avsnitt 18.3).

Enligt 7 § RSL kan RSV vidare på ansökan förordna att postorfrån företag inom landet, som sker i konkurderförsäljning rens med motsvarande försäljning från utlandet, befrias från skatteplikt.

Denna undantagsbestämmelse har tillkommit i första hand för att skydda de svenska plantskolorna, som i början av 70-talet konkurrerade om postorderförsäljningen med framför allt två stora holländska företag. Det ena av dessa företag har mumera ett svenskt dotterföretag som köpt upp den svenska delen av det andra företaget.

Sedan 1981 måste alla växter och plantor som säljs genom postorder packas inom landet, vilket torde förhindra etableringen av någon ny utländsk postorderförsäljning inom denna bransch.

RSV har i sin skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen med åberopande av de anförda omständigheterna hemställt att 7 § RSL skall upphävas.

1988:17

Beskattningen i distributionsledet av detta slags reklam slår i princip lika hårt mot de utländska företagen som måste låta posta sina kataloger här i landet vid massutskick. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt anförts saknas numera skäl för den aktuella bestämmelsen. Någon sådan regel har därför inte tagits in i lagförslaget.

21.2.3 Databasreklam

I kapitel 13 har anförts att reklam i videotex och liknande datakommunikationssystem bör vara skattepliktig. I detta avsnitt redovisas våra överväganden om hur det skattepliktiga området bör avgränsas för sådan reklam.

Problemen med beskattning av reklam i databaser är till stora delar desamma som vi har nämnt i fråga om den elektroniska posten, se kapitel 14. Några skillnader av betydelse finns dock. En skillnad är att den information som förmedlas genom datakommunikation i t.ex. ett videotexsystem ligger lagrad i en databas. Den finns alltså i systemet under en längre tid än vad som vanligen gäller meddelanden som befordras i elektronisk post.

Vidare ingår den databas vari informationen lagrats i ett datakommunikationssystem, t.ex. ett videotexsystem. Den som in informationen i databasen - informationslämnaren - är lagt antingen databasens ägare eller någon till vilken denne upplåtit Den som tar del av informationen - användaren utrymmet. - är abonnent information i på systemet.

Informationslämnaren betalar databasägaren för det utrymme han får Atnyttja och tar eventuellt betalt av användaren för viss information denne tar del av, information på s.k. kostnadsbelagda sidor. Databasägaren tar betalt av användaren för abonnemanget och har dessutom ofta för informationslämnarens räkning hand om faktureringen av användaren för de kostnadsbelagda sidor som denne har använt. Nätägaren, oftast tele-

SOU 1988:

verket, tar betalt av användaren för den tid han har varit uppkopplad till systemet.

Sammanfattningsvis kan man säga att många datakommunikationssystem, kanske framför allt videotexsystemen, är långt mer välorganiserade än den elektroniska posten. Framför allt är aktörerna mer konstanta och det företag som äger datakommunikationssystemet har normalt avtalat med de andra aktörerna rörande deras användning av systemet.

Videotex och liknande datakommunikationssystem som är anpassade för allmänt bruk har ännu liten spridning i vårt land. Större delen av all datakommunikation är företags- och myndighetsintern. Databaser som används för att sprida reklam torde i allt väsenligt återfinnas i sådana system som har ett större antal privatpersoner som användare, eller där terminalerna står uppställda i publika lokaler, avsedda att användas av allmänheten. Sådana terminaler finns redan i dag på postkontor och hos resebyråer.

Enligt huvudregeln som redovisats i kapitel 10, skall reklam-

skatten träffa allt utrymme som not vederlag upplåtits för

reklam. Följande omständigheter medför emellertid att den skattepliktiga databasreklamen inte kan bestämmas med hjälp av huvudregeln.

Med databasreklam skall till att börja med inte räknas information i sådana datakommunikationssystem där abonnenterna huvudsakligen är företag eller myndigheter, om inte abonnenten genom terminaler i publika miljöer ger allmänheten tillgång till information ur databasen.

Vidare är det inte möjligt att beskatta allt upplåtet utrymme i databas. I många videotexsystem upplåts mycket stora delar av databasutrymmena till många olika informationslämnare. Andrahandsupplåtelser, dvs. att en systemägare upplåter stör-

re block av databasutrymme till som delar någon upplåter därav vidare, är vanliga.

En mycket stor del av det sålunda upplåtna utrymmet används för annan information än reklammeddelanden och det är således nödvändigt att skilja ut en del av utrymmet som skattefritt. Det som omöjliggör en direkt kontroll av vilka som utrymmen används för reklam och vilka som används för annan information är dels att mängden information är så stor, dels att informationen är obeständig. Om informationslämnaren ut byter ett meddelande mot ett annat finns intet kvar av det första.

Problemet är inte olikt det som föreligger i fråga om direktreklamen. Även för detta reklamslag gäller att man ur en mycket stor mängd meddelanden, vilkas innehåll man inte känner till, skall sortera fram det som i allt är väsentligt reklam.

Liksom i fråga om direktreklamen är det, för att beskattning skall kunna ske utan stora svårigheter för den skattskyldige och för att databasskatteförvaltningen, nödvändigt avgränsa reklamen med hjälp av något slag av schablon.

En sådan schablon måste från vad som brukar utmärka utgå reklamen jämfört med annan information. så är det t.ex. rimligt att till reklamen hänföra endast sådana meddelanden som är allmänt eller åtminstone för dem tillgängliga, åtkomliga som är abonnenter i det aktuella videotexsystemet. Härigenom undviker man att beskatta information som är intern för ett företag eller en koncern, och likaså information till återförsäljare och liknande. Dessutom undviks med en sådan begränsning att man reklambeskattar databasutrymmen som används för t.ex. telebanking, dvs. kommunikation mellan en abonnent och dennes bankkonto eller liknande.

Vidare är det normalt att reklammeddelanden tillhandahålls utan särskild kostnad för mottagaren. Med särskild kostnad

sou 1988:1

avser vi en kostnad som inte utgår för all användning av

mediet.

s. 131 - räk- Riksdataförbundet har i sin bok Videotex, 132,

nat användarkostnaderna för ett till televerkets videoupp

texnät anslutet system:

En användare av videotex har att beakta följande kostnader:

- Kostnad för terminal eller kostnad för komplettering av aktuell persondator etc. med videotexprogramvara.

- Kostnad för modem. Eventuellt kan detta vara inbyggt i terminalen (motsv.). Priser varierar betydligt beroende på och I allmänhet ligger priset 1986 för modemtyp hastighet. av ett bit/s modem mellan 1 000 och 2 000 kr. köp 1200/75

- Kommunikationskostnad. - om detta inte redan finns. Teleabonnemang för användningen av televerkets videotexnät Teleavgifter innebär vid början av 1986: 150 kr + moms 0 Engångsavgift kvartal 15 kr + moms o Abonnemangsavgift per för nätet 35 öre minut o Trafikavgift per o Samtalsavgift motsvarande en markering

- Datasystemkostnad: Avgift för tillgång till systemet Avgift för separat användarnummer

för användning av datorn, per minut Avgift för eventuella utnyttjande av kostnadsbelagda Avgift sidor (denna avgift förmedlas direkt till informations-

lämnaren) O Eventuella för meddelanden, speciella interakavgifter tiva till slutna användargrupper m.m. program. tillgång

endast de sista två punkterna vad vi I denna uppräkning utgör

här avser med särskilda kostnader. RSV får meddela närmare

i om vilka slag av kostnader som skall anses riktlinjer fråga

som särskilda.

Det kan noteras att användningen av videotex i publika loka-

oftast är kostnadsfri för användaren. I den mån några ler

i en så sätt databas skulle vara avsidor på tillgänglig

kan det förutsättas att de inte innegiftsbelagda vanligen

håller reklam.

1988:17

Vi anser mot bakgrund av det anförda att en schematisk bestämning av vad som bör avses med skattepliktig databasreklam skall gälla sådana meddelanden i upplåtet utrymme i databas som är ansluten till videotexsystem om envar utan kostnad kan få åtkomst till meddelandet. En sådan bestämmelse har förts in i 7 § lagförslaget. Där jämställs vidare andra datakommunikationssystem med videotexsystem, om de är allmänt tillgängliga för abonnemang.

Undantag från skatteplikt

Liksom föreslagits i fråga om direktreklamen anser vi att meddelanden i databaser från staten, kommun och ideell förening skall undantas från skatteplikt. Man bör kunna utgå ifrån att sådana meddelanden endast ytterst sällan innehåller reklam. En om undantag från skatteplikt har vi någon regel in i föreslås inte för tagit 8 § förslaget. Undantaget gälla statens affärsdrivande verk.

Bland den information som på beskrivet sätt är allmänt och utan särskild kostnad tillgänglig i ett videotexsystem kan vidare en mycket stor del vara sådan information som helt

saknar säljbudskap, som telefonnummer, tåg- och busstider,

nyheter, m.m. Även företag och privatpersoner kan använda upplåtet databasutrymme för att offentliggöra sådan information som nämnts ovan och avser nyhetsförmedling, kommunikationer n.m. Sådan information bör vara undantagen från skat- I 8 § lagförslaget har därför intagits en undantagsteplikt. för meddelande om taxor, tariffer, avgifter och tidregel tabeller samt för abonnentregisteruppgifter i databaserad I videotexsystemen vanligt förekommande upptelefonkatalog. såsom väderprognoser, börskurser o.d. torde gifter nyheter, inte mot vederlag upplåtet utrymme och blir således ligga på inte beskattat.

RSV bör med av innehåll kunna meddela riktlinledning lagens m.m. med förteckning över skattefri information. Undanjer

SOU 1988:

tagna från skatteplikt skall vara t.ex. abonnentdelen av telefonkatalogen, tidtabeller, nyheter etc.

- med hänsyn Den information som därefter återstår utgörs till den föreslagna föreskriften om att datakommunikationsskall vara allmänt - i allt systemet tillgängligt väsentligt av information riktad till allmänheten från affärsdrivande företag. Det ligger nära till hands att anta att den övervägande delen av denna information har reklamkaraktär. Informationslämnaren kan begränsa tillgången till informationen om han inte vill ha den definierad som databasreklam. Den överoch underbeskattning som - med beaktande av de föreslagna undantagen från - kan av schablonen torde skatteplikt följa efter en anpassningsperiod inte bli större än att den kan accepteras med hänsyn till förenklingsvinsten.

2l.2.4 Sponsringsreklam

Av den tidigare redovisningen i 16 kap. framgår att delar av de prestationer från sponsringsmottagarens sida som vanligen förekommer i sponsringsavtalen reklambeskattas redan under nu gällande regler. Den fråga som vi haft att ta ställning till är om övriga delar av sponsringsverksamheten bör reklambeskattas. Den frågan har i 16 kap. besvarats jakande.

Som framgår av kapitel 16 bör enligt vår mening beskattningen av sponsringsreklamen knytas till sponsrinsavtalets innehåll om den ersättning som den sponsrade skall uppbära. En regel om hur den skattepliktiga sponsringsreklamen skall bestämmas har tagits in i 9 § lagförslaget. Enligt denna bestämmelse föreligger skatteplikt för vad som åligger den sponsrade enligt sponsringsavtalet, om det innebär att den sponsrade med sitt namn, sin bild, sin verksamhet eller sin person skall bidra till marknadsföringen av - en sponsorens näringsidkares - verksamhet.

1988:17

Skatteplikten för sponsringsreklamen har således främst knutits till avtalet och därigenom till utgående ersättningen.

Sponsringsavtalet

För att ett sponsringsavtal skall reklambeskattas bör av dess innehåll klart framgå att det är ett sådant avtal. Det bör inte komma på fråga att t.ex. hänföra ett anställningsavtal där en idrottsman anställs som PR-man e.d. i ett företag till ett sponsringsavtal. Inte heller bör det förhållandet att en anställd i sponsorföretaget bidrar till mottagarens verksamhet medföra att sponsorn anses bestrida kostnad för mottagaren. En så långtgående noggrannhet i bestämmandet av det skattepliktiga området skulle föranleda stora vid problem beräkningen av skatteunderlaget.

§§pnsringsersättningen

Huvuddelen av sponsringsersättningen avser nästan alltid det värde det har för det sponsrande företaget att i allmänhetens ögon förknippas med ett visst glansfullt namn eller evenemang, att få sitt namn och eller symbol exponerad i massmedia när dessa i nyhetsspalterna refererar en händelse som har allmänt intresse, att få sitt namn eller sina produkter exponerade i TV eller radio där reklamplats inte kan köpas på annat sätt.

Det sagda hindrar inte att den profilskapande reklam som ofta eftersträvas med de stora företagens sponsringsavtal ibland undviker en alltför stark öppen betoning av det egna namnet. Man kan finna att ett bidrag till t.ex. en kulturinstitution ger en avsedd inverkan på företagets image just därför att exponeringen av företagsnamnet varit diskret.

Det råder ingen tvekan om att de avtal om sponsring som ingås mellan de större företagen och idrottsförbund eller andra vilar på helt kommersiella grunder och att sponsorföretagen

SOU 1988:

hänför vad de får ut av avtalet till marknadsföringshjälp. av skäl mest tilltalande - att låta Den praktiska lösningen hela vara - framstår därför som avtalsbeloppet skatteunderlag riktig även materiellt sett.

I sponsringens natur ligger att reklamen till den del den inte utgörs av de konventionella reklamformerna produceras och sprids av andra än avtalsparterna och att publiciteten därför inte helt kan styras av dem eller regleras i avtalet. Även i övrigt är sponsringspubliciteten så svårbeskriven att det framstår som nödvändigt att i huvudsak bestämma det skattepliktiga området genom hänvisning till sponsringsavtalet.

Sponsringutgifter

Kostnaderna för de mottagningsrum som vissa storföretag bygupp i samband med större idrottsevenemang som de sponsrar ger står de själva för, liksom för underhållning och förfrisktill gäster m.m. Sådana kostnader kan inte lämpligen ningar vara beskattningsunderlag eftersom de snarast avser vad man kallar dvs. kostnader som inte avses med kringkostnader, reklamskatten, och dessutom svårligen kan betecknas som något till den sponsrade idrottsföreningen. Mer komplicerat bidrag kan det bli när företaget utan att det nämns i avtal eller liknande helt enkelt betalar vissa av de utgifter som annars skulle ha fallit på klubben, som t.ex. hyran för idrottsarenan, för vissa av klubbens idrottsmän till träningsresor annan ort etc.

För att undvika att beskattningen blir helt beroende av forbör - förutom den som kan frammella förhållanden ersättning - sådana direkta kostnader som spongå av sponsringsavtalet betalar för sponsringsmottagarens verksamhet sorföretaget vara beskattningsunderlag.

Om däremot har utgifter i samband med den reklamföretaget verksamhet som det utövar i anslutning till t.ex. ett

1988:17

idrottsevenemang och dessa utgifter inte är av sådan beskaffenhet att det normalt skulle ha bestritts av klubben, bör de inte ingå i beskattningsunderlaget.

Enligt vår mening bör således ersättning som utgår på grund av i sin helhet utgöra underlag för reklamsponsringsavtal beskattning liksom även kostnader som sponsorn bestrider för sponsringsmottagaren. De kostnader som avses här är endast sådana som uppenbarligen skulle ha bestritts av sponsringsmottagaren. som hyra av idrottsarena eller kosertlokal, ersättning till en förenings egna funktionärer, transporter, m.m.

De allmänna reglerna om exponering i Sverige, m.m. måste givetvis vara uppfyllda. Den i kapitel 19 föreslagna regeln att reklam till minst 80 % skall vara avsedd för utlandet för att befrias från reklamskatt skall gälla all reklam och således även sponsringsreklam.

2l.2.5 Övrig reklam å.__ x Som tidigare anförts betecknas alla andra reklamslag än

annonser, direktreklam, databasreklam och sponsringsreklam

som övrig reklam. Denna kategori omfattar således åtskilliga och motsvarar i stort sätt vad som i dag är skatreklamslag tepliktigt enligt RSL utom annonser och merparten av trycksaksreklamen.

Beträffande de reklamslag som således hör till övrig reklam gäller enligt förslaget den allmänna regeln att skatteplikten omfattar all betald reklam i upplåtet utrymme och endast sådan reklam. Från denna allmänna regel, föreslås vissa undantag.

I det följande beskrivs de nuvarande skattepliktsavgränsoch de som vi föreslår för flertalet av de reklamningarna

SOU 1988:

slag som ingår i kategorin övrig reklam. Följande reklamslag behandlas:

Radio- och TV-reklam Reklam på fasta skyltar Reklam på film, videogram och ljudband

00000000 Affischreklam, ljustavlereklam m.m. Reklam på kläder och annan utrustning Reklambrochyrer o.d. Affärshandlingar, biljetter Övrigt

a Radio- och TV-reklam

Regeringsrätten har i en dom (RÅ85 1:24) uttalat att reklam i Sveriges Radio eller andra radiosändningar inte kan anses omfattas av RSL. Skälet till detta var att reklamutredningen, när den lade fram sitt förslag om en allmän reklamskatt ännu inte avslutat sitt arbete med och sina överväganden om reklamen i radio och TV. Utredningen angav därför särskilt, att man avsåg att föreslå regler om radio- och TV-reklamen om och när man fann att sådan reklam borde tillåtas.

På grund av utredningens förslag i huvudfrågan, nämligen ett avstyrkande av att reklam infördes i televisionen (SOU 1973: 10 TV-reklamfrågan s. 143-158), blev någon komplettering av reglerna om reklamskatten inte aktuell. Uttalandet att regler om beskattning av radio- och TV-reklamen skulle tilläggas om så behövdes, utesluter enligt regeringsrättens nyssnämnda prejudicerande dom att de nuvarande reglerna i RSL används för sådan beskattning.

Enligt vad som angetts i kapitel 15 bör reklam i radio och TV enligt vår mening beskattas då det får anses att radio- och TV-reklam - då den förekommer - konkurrerar med beskattade reklammedier.

1988:17

För närmare överväganden av hur det skattepliktiga området skall utformas i fråga om radio- och TV-reklamen bör man skilja på tre slag av radio- och TV-sändningar, nämligen de svenska sändningar som omfattas av reklamförbudet, andra svenska sändningar och utländska sändningar.

Med en svensk sändning avses här att sändningen sker från svenskt territorium. Om ett svenskt företag sänder program över satellit riktade mot Sverige men med upplänken i annat land hänförs dessa sändningar således till utländska sändningar.

a.1 Svenska radio- och TV-sändningar för vilka råder reklamförbud

För de sändningar som sker i Sverige med utgångspunkt från den svenska radiorättsliga lagstiftningen råder till allra största delen reklamförbud. På senare tid har emellertid tillkommit TV-sändningar som från Sverige länkas upp till satellit och sändes ut till svenska mottagare genom kabel. Dessa sändningar är reklamfinansierade.

Reklamförbudet gäller för Sveriges Radiokoncernens sändningar, närradion och de tillståndspliktiga egensändningarna genom kabel-TV. För svenska och utländska sändningar som når Sverige via satellit och vidaresänds genom kabel är reklamförbudet väsentligt svagare. Om reklamförbudet för de svenska sändningarna inte efterlevs, är genom den radiorättsliga lagstiftningen olika remedier föreskrivna såsom ingripande av radionännden, återkallelse av sändningsrätt m.m. I sammanhanget bör nämnas att inom den verksamhet som bedrivs med stöd av lagen om radiotidningar kan kommersiell reklam återges i radio. Verksamheten innebär att dagstidningar läses upp i rundradiosändning. Även annonsmaterialet får läsas upp, men endast on ljudet är förvrängt eller innehållet kodat så att det för lyssnaren tydligt framgår att det är annons. För de annonser som förekommer i radiotidningarna utgår inget veder-

SOU 1988:1

lag och skatteplikt föreligger därför inte enligt vårt förslag.

Reklamförbudet skall i princip garantera att reklamen i dessa medier får en så ringa omfattning att medierna inte kan anses konkurrera med andra reklammedier. Vi finner därför inte att skäl föreligger att i sak frångâ det gällande undantaget från skatteplikt för de här aktuella svenska sändningarna. Reklamskatt bör inte heller i fortsättningen komma i fråga för dem i den mån inte förbudet mot reklam i radio eller TV upphävs. Detta bör markeras genom ett uttryckligt undantag från skatteplikten. Regler om detta har tagits in i lagförslagets 11 § 1 och 2. Enligt dessa regler skall radio- och TV-program, som sänds med tillstånd enligt radiolagen, närradiolagen och om samt - i om i lagen radiobidraget fråga egensändningar kabel-TV - för vilka tillstånd lämnats 7 sändningar enligt eller 8 kabellagen, vara undantaget från skatteplikt.

Skulle reklamförbudet upphävas bör reklamskatt utgå även på reklam i dessa svenska sändningar. skattskyldig bör då det företaget (programföretaget) vara. Skatteplikten bör sändande anknytas till upplåtelse av reklamutrymme i TV- eller radiosändning.

a.2 Svenska radio- och TV-sändningar där reklam kan förekomma

De sändningar som avses här är i allt väsentligt kabelsändningar som antingen går till annat än bostäder eller som når så få bostäder att tillstånd från kabelnämnden inte erfordras. Dessutom förekommer sedan våren 1988 att vissa program

sänds ifrån studio i Stockholm och ut över Europa via satel-

lit (se 7 kap.).

För närvarande beskattas åtskilliga inslag i interna kabel- TV-program enligt RSL. RSV har i ett förhandsbesked den 2 1981 förklarat att sådana sändningar inom ett hotell var juli

1988:17

skattepliktiga. Förhandsbeskedet överklagades inte och beslutet är med hänsyn till vad regeringsrätten uttalat om RSLs tillämpning på TV-reklam inte alldeles odiskutabelt.

Kravet på likformighet i beskattningen medför att reklam i sändningar av dessa slag bör beskattas. 10 § i lagförslaget har därför utformats så att skatteplikten avser för reklam upplåtet utrymme t.ex. i radio eller i TV.

a.3 Utländska sändningar

Den radiorättsliga lagstiftningen är som framgår av kapitel 15 tekniskt orienterad och gör skillnad på den utrustning med vilken olika radio- och TV-kanaler befordras till publiken. Enligt vår mening vore en sådan utgångspunkt mindre lämplig för bedömningen av hur skatteplikten skall avgränsas. Frågan om utländska radio- och TV-sändningars reklaminslag är skatmåste i stället, som är fallet i fråga om annonser tepliktiga och annan reklam, bedömas med hänsyn till om reklamen i huvudsak är avsedd att spridas utomlands eller om så inte är fallet. Denna diskuteras mer ingående i avsnitt 19.2 princip och under punkt e nedan ang. reklam på kläder och annan utrustning.

Skatteplikt skall således inte föreligga om den reklamsändande kanalen är avsedd att tas emot i andra länhuvudsakligen der än Sverige. Så skall anses vara fallet om minst 80 % av publiken återfinns utanför Sverige. En sådan huvudsaklighetssom omfattar all reklam, har införts i lagförslagets regel, 2 §. har ett stort behov av att kunna redovisa sin TV-bolagen publik och vilka länder de sänder över både för reklamköpare

och när de avtalar om sändningsrättigheter för inköpta pro-

gram. Någon svårighet att få fram siffror på mottagarnas ländersammansättning torde således inte föreligga.

Som tidigare angetts finns naturligtvis reklam även i andra radio- och TV-sändningar från utlandet än de som sänds via

sou 1988:1

kabel, eller kan komma via TeleX eller annan direktsändande satellit. Det gäller t.ex. grannländernas traditionella etersända TV-kanaler.

Den reklam som förekommer i utländska som kan etersändningar höras och ses i - i från Sverige överspill kanaler i direktsändande satelliter eller i TV-program som sänds över hela - kan inte antas Europa vara annat än i undantagsfall riktad till svenska konsumenter. Sådana sändningar skall inte reklambeskattas här.

Tillämpad på de utländska kanaler som för närvarande sänder över Sverige, skulle den skattepliktsregel som vi förordar innebära att reklam i de alleuropeiska Sky Channel och Super Channel normalt inte är Skulle det i en sådan skattepliktig. kanal förekomma reklam som är särskilt riktad mot Sverige, eller mot Sverige och något annat nordiskt land, föreslås i 2 § en särskild regel enligt vilken beskattning skall ske.

En svårighet kan vara att se till att utländska TV-företag, som sänder från utlandet och har sitt säte där, levererar skatten till svenska staten. Med tanke på denna har

svårighet

som alternativ övervägts att ta ut en schablonavgift genom kabelnämnden och en skatt på privat mottagarutrustning parabolantenner. Dessa lösningar är dock inte tillfredsställande ur konkurrensneutralitetssynpunkt och de träffar inte reklamköparen. I stället föreslår vi att det utländska företaget skall ha ett ombud här i landet. Se vidare härom i avsnitt 22.5.

Vi har vidare övervägt om en reduktion av till avdragsrätten t.ex. 80 % bör införas vid för svenska inkomstbeskattningen företag som köper reklam, direkt riktad till svensk i publik, utrymme i utländska kanaler, som sänds här av radio- Sveriges koncernen, t.ex. programmet Tipsextra, eller som sändningar eljest har publik i Sverige. av liknande Avdragsreduceringar slag förekommer t.ex. i Canada. Vi har emellertid inte ansett

U 1988:17

det lämpligt bl.a. med hänsyn till kontrollsvårigheter och andra administrativa skäl att nu framlägga ett sådant för-

slag.

b Reklam på fasta skyltar

För närvarande stadgas i 5 § RSL att skatteplikt föreligger för reklam i eller i anslutning till bl.a. butikslokal, på fastighet eller på annat motsvarande sätt. I 6 § RSL görs undantag för sådan reklam om den är placerad i eller utanför

företags butikslokal eller arbetsplats eller liknande som används av det företag som reklamen avser.

Vid tillämpningen har, som framgår av avsnitt 17.2, problem uppkommit då det gällt att bestämma vad som skall anses vara beläget i eller utanför företags butikslokal osv.

Undantaget i 6 § motiverades i betänkande reklamutredningens SOU 1972:6 (s. 125) som följer:

Utredningen har övervägt beskattning även av ljusskyltar, andra skyltar och liknande.

De flesta skyltar som avser en kommersiell verksamhet är tillkomna i avsättningsfrämjande syfte. Det kan med hänsyn härtill te sig naturligt att låta omfatta reklambeskattningen även skyltar. En sådan beskattning torde få utformas som en skatt på det vederlag som utgår för rätten att sätta upp och bibehålla skylt på viss plats. Om särskilt vederlag inte utgår, t.ex. därför att skylt sätts upp på egen fastighet, skulle beskattningsvärdet få beräknas enligt skälig grund.

Skyltar som förekommer i anslutning till visst buföretags tikslokal, kontor, byggnadsplats eller liknande konkurrerar normalt inte med annan utomhusreklam. Dessa skyltar framstår väsentligen som ett medel att upplysa om var företaget finns. En beskattning av dem skulle medföra praktiska olägenheter bl.a. med hänsyn till det stora antalet skyltar. Utredningen föreslår därför att skyltar av nu angivet slag ej beskattas.

När det gäller skyltar av annat slag, t.ex. skyltar som placeras på husfasader, längs vägar eller på andra platser (egentlig skyltreklam) som saknar ett direkt lokalt samband med verksamheten föreligger också vissa praktiska svårigheter med en beskattning. Man kan dock här inte bortse från att skyltar av detta slag konkurrerar med annan utomhusreklam.

SOU 1988:1

Dessutom är antalet skyltar här förhållandevis litet. Det torde i och för sig vara svårt att beskatta egentlig skyltreklam på sådant sätt att man uppnår en skatteeffekt som är likvärdig med övrig reklambeskattning. Beskattning av egentskyltreklam enligt nyss angivna riktlinjer torde dock lig medföra väsentligt mindre risk för snedvridning av mediakonkurrensen än vad en underlåten beskattning skulle göra. Utredningen förordar därför att upplåtelse av utrymme för egentlig skyltreklam beskattas.

Regeringsrätten har under 80-talet haft att avgöra mål om reklamskatt för skyltar i två affärscentra, nämligen Östra Nordstaden i Göteborg och Arninge Centrum i Storstockholm.

Östra Nordsstaden (RÅ 81 2:23). Köpcentret Östra Nordstaden är mycket stort och har karaktären av gågator med tak över. Skyltreklam finns dels invändigt utefter gågatorna och i ett i affärskomplexet beläget parkeringshus, dels utvändigt på parkeringshusets fasad. All reklam avser de butiker som finns i centret. I ansökningen om förhandsbesked hos RSV ifrågasattes reklamskatteplikten för skyltar som inte placerats i omedelbar närhet till den butik som reklamen avsåg.

RSV förklarade i förhandsbeskedet att offentliggörandet av reklamen var skattepliktig eftersom reklamen inte återgavs i eller utanför den butik som den avsåg.

Sökanden anförde i besvär till regeringsrätten att RSL inte föreskrev något krav på omedelbar närhet till i reklamen avsett företag för att undantaget från skatteplikt skulle vara tillämpligt. Regeringsrätten gjorde ej ändring i RSVs förhandsbesked. En ledamot var skiljaktig och menade att affärscentret vid tillämpning av 6 § RSL fick ses som en enhet.

Arninge centrum (RÅ84 Aa 145). Arninge centrum består av en i två med ett antal butiker, en bank och en byggnad plan restaurang, vilka nås från gemensamma gågator inomhus. Byggnaden har två entréer. Ansökningen avsåg skyltar som var » uppsatta

U 1988:17

a) inne i anläggningen i direkt anslutning till lokalen för den verksammet som skylten var avsedd för, b) på eller omedelbart över yttre skyltfönster till lokalen, c) på en ramp längs anläggningens yttersida eller direkt på yttervägen och d) på gemensamma tavlor vid rulltrapporna inne i anläggningen.

RSV förklarade i förhandsbeskedet att samtliga skyltar omfattades av undantaget i 6 § 2 RSL och att de inte var skattepliktiga.

Allmänna ombudet anförde besvär beträffande dels skyltarna under c) och d), dels de skyltar under b) som saknade direkt samband med lokalen på eller över vars skyltfönster de var anbringade. Regeringsrätten fann att skyltarna under c) och d) inte kunde anses vara placerade i sådan omedelbar anslutning till butik eller annan lokal för företag som reklamen avsåg att de omfattades av undantagsbestämmelsen i 6 § 2 RSL. Regeringsrätten fann vidare att detsamma gällde skyltar som är uppsatta på ytterväggen till ett företags verksamhetslokal utan att vara anbringade på eller vid skyltfönster till lokalen. I anledning härav var även skyltarna under b) skattepliktiga.

RSV har i skrivelse till regeringen den 5 mars 1985 anmärkt att den senare domen medför betydande svårigheter i fråga om gränsdragningen för skatteplikten och leda till konsekvenser som kunde framstå som stötande och i vissa fall t.o.m löjeväckande. RSV föreslår följande:

De här angivna problemen skulle kunna bemästras genom att undantaget i 6 § 2 RSL får omfatta sådana skyltar där ett lokalt samband föreligger mellan skylten och den verksamhet skylten ger upplysning om att skylten väsentligen framstår som ett medel att upplysa om var företaget finns. Reklamskyltar innehållande varunamn bör inte omfattas av undantaget. RSV anser att i eller utanför i 6 § 2 bör ersättas med i eller i anslutning till. Orden i anslutning till anger

SOU 1988:1

inte någon exakt gräns för reklamens placering utan medger en viss tolerans.

Undantaget skulle således komma att omfatta sådana skyltar som huvudsakligen kan anses ha till uppgift att ange ett företags belägenhet. Härigenom undantas sådana skyltar som är placerade på, inom eller intill en byggnad där ett företag bedriver verksamhet. Detsamma bör gälla en samling av lokaler/affärer typ köpcentrum, dvs. lokaler/affärer som kan vara belägna i skilda byggander förenade med varandra genom gångstråk under tak. Kriteriet för undantag från skatteplikt skulle sådana vara uppfyllt om skylten var uppsatt på samma buggnad eller byggnadskomplex om inrymmer företaget i fråga eller inom köpcentrets område. Oavsett om en skylt placerats på, inom eller intill ett köpcentrum skulle den inte vara skattepliktig. Även skyltskåp inom ett köpcentrum bör omfattas av undantaget. Man måste emellertid skilja mellan köpcentra av inomhuskaraktär och centra av öppen typ t.ex. Hötorgs city eller Solna centrum. Det är endast skyltreklam i de förstnämnda som skulle komma att omfattas av undantaget. En förutsättning för undantagets tillämpning bör emellertid vara att skyltarna endast innehåller företagets namn och/eller logotype samt slag av bedriven verksamhet såsom t.ex. Damfrisering, Livs, Sport etc. Däremot skall undantaget inte kunna tillämpas i fråga om skyltar av t.ex. typ sibylla Korv eller Triumf Glass för att ange att en kiosk inne i centret saluför dessa varor.

Materiellt sett är det, som RSV funnit, mest tilltalande att låta även skyltar som är placerade en bit från ingången till t.ex. butikslokalen vara befriade från skatt. Det är emellertid önskvärt att lagtexten ges en mer entydig formulering av förhållandet mellan lokalen och skyltplatsen än som RSV föreslagit att de skall ligga i anslutning till varandra.

Vi har i första hand övervägt om en anknytning till den vid fastighetstaxeringen bestämda taxeringsenheten kan vara lämplig. Med en sådan begränsning bör inga missförstånd kunna uppkomma. Varje skylt som är belägen på en taxeringsenhet där det med skylten avsedda företaget bedriver verksamhet skulle då undantas från skatteplikt. Vissa köpcentra utgör emellertid mer än en taxeringsenhet. För att täcka in även dessa men fortfarande undanta lösare sammanslutningar av köpmän (Vi på Västerlånggatan) skulle en taxeringsenhetsregel behöva kompletteras med t.ex. en regel att även skyltar på en gemensamhetsanläggning skall vara skattefria, om skylten avser

1988:17

företag med lokal i en fastighet som har del i gemensamhetsanläggningen.

Det är emellertid sannolikt att inte heller denna kompletteringsregel är tillfyllest för att garantera det önskade resultatet att alla skyltar med väsentligen vägledande funktion blir skattefria. Vidare kan en regel som preciseras detta på sätt medföra att skyltar inom samma i köpcentrum, placerade omedelbar närhet av varandra och på samma avstånd från de avsedda butikerna, behandlas skattemässigt olika. Dessutom kan i vissa fall och därtill hörande taxeringsenheter gemensamma anläggningar omfatta så stora områden att en vid skylt områdets ena ände helt saknar den tänkta till en anknytningen verksamhet i en byggnad i den andra änden.

Eftersom således fastighets- och fastihetstaxeringsrättsliga bestämningar inte förefaller kunna ge ett tillfredsställande resultat, har vi i stället stannat för att knyta skatteplikten till avtalsinnehållet, då det av lokagäller upplåtelsen len och skyltplatsen. i 10 Enligt huvudregeln § i lagförslaget är således reklam på fasta I ll skyltar skattepliktig. § lagförslaget har en undantagsregel tagits in som således knyter skatteplikten till upplåtelseavtalen. Där föreslås en regel om undantag från skatteplikt för reklam på fasta skyltar, om skyltplatsen upplåts genom avtal som är gemensamt för skyltplatsen och lokalen.

Med största säkerhet i flertalet fall då rätten till gäller lokal och skyltplats upplåtits i ett avtal, att gemensamt skylten är belägen i anslutning till lokalen. För sådana fall där skilda avtal gäller för och i samma fasskylt lokalhyra tighet eller köpcentrum bör ett byte till ett avtal där lokalhyran och skyltplatshyran redovisas i ett antingen belopp eller var för sig lätt kunna åstadkommas.

SOU 1988:1

medför att någon beräkning av skäligt reklamplats- Förslaget värde för som ingår i lokalhyran mycket sällan behöver skylt göras.

Ett tänkbart sätt att beskattning för skyltar med den undgå är att i ett avtal avseende hyra föreslagna undantagsregeln av en lokal ta med även hyror för skyltplatser på flera fas- För att försvåra skatteundandragande av detta slag tigheter. har vi en om att upplåtelsevederlaget för övervägt regel i annan kommun än lokalen alltid skall beräknas till skylt skäligt belopp om lokalhyran och skyltplatshyran reglerats Med till det fåtal fall där detta över gemensamt. hänsyn huvud kan förekomma och att ett sådant avtalsförfarande taget

kan innebära problem för en rationell fastighetsförvaltning

och därför torde undvikas, bedöms dock en sådan regel som

överflödig.

Däremot bör den skattefrihet som skall för skyltplats gälla som med företagets lokal förutsätta någorlunhyrts gemensamt da mellan lokalens värde och skyltplatrimliga proportioner En i ett exklusivt och dyrbart läge bör inte sens. skyltplats bli skattefri om utgör den övervägande delen av kontraktshyran. I de bästa lägena i Stockholm kostar en takskyltplats normalt ca 75 000 kr om året. Med hänsyn till att kontorshy-

rorna i dessa torde uppgå till ca l 500 kr/m2 bör det

lägen vara en förutsättning att till en sådan skylt skall skälig ett åtminstone 50 m2 stort kontor. I dessa lägen förefölja kommer även mellan 300 000 och 400 000 kr. skylthyror

Slutligen bör det framhållas att den generellt föreslagna

att skatteplikten skall gälla reklam på upplåtet

principen för de fasta skyltarna innebär att skylt på egen utrymme skall vara skattefri, även om fastighetsägarens fastighet inte bedriver någon verksamhet på fastigheten. företag

1988:17

Reklam på film, videogram och ljudband

I kapitel 17 har framhållits att reklam i videogram och på ljudband inte kan beskattas enligt RSL när videogrammet eller ljudbandet spelas upp i hemmet, bilen e.d. av den som reklamen riktas mot.

Det är vidare tveksamt om uppspelning av videogram kan anses utgöra visning av film och således om beskattning kan ske ens vid direktuppspelning om inte denna sker på sådan plats som avses i 5 § 1 RSL nämligen i eller i anslutning i trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt.

Som har anförts i kapitel 17 bör reklam i dessa medier och i radio och TV beskattas på likvärdigt sätt. Enligt vår uppfattning uppnås konkurrensneutralitet i beskattningen genom att denna i princip utgår från vederlaget för det upplåtna reklamutrymmet.

I lagförslagets 10 § har som nämnts, för tydlighetens skull, i en exemplifierande uppräkning av reklammedier nämnts såväl radio och TV som film, videogram och ljudband. För film, videogram och ljudband kan en undantagsregel som vi föreslår bli intagen i 11 § 4 i den nya lagen bli aktuell. Den har förts över från 6 § 2 RSL och innebär undantag från skatteplikt för reklam i eller i anslutning till försäljningsställe där med reklamen avsedda varor etc. tillhandhålls.

d Affischreklam, ljustavlereklam m.m

I fråga om reklamen på fasta skyltar har föreslagits att den skall vara skattefri när hyran för skyltplatsen avtalats tillsammans med lokalhyran och inte förhållandet mellan värdet av lokalen och värdet av skyltplatsen är sådant att hyran får anses avse det senare (se ovan vid punkt b).

SOU 1988:

För affischreklamen kan någon sådan ändring av det skattefria området inte anses påkallad. För affischreklamen bör, på samma sätt som gäller i dag, undantag från skatteplikten göras för reklam i eller utanför lokal, trafikmedel etc. där det med reklamen avsedda företaget bedriver verksamhet eller där i reklamen avsedda varor och tjänster tillhandahålls. I författningsförslaget återfinns detta undantag i ll § 4.

Ljustavlereklamen liksom reklam i montrar kan med hänsyn till de tidsbegränsade och varierande meddelandena inte anses utgöra fasta skyltar, utan skall hänföras till affischreklam.

Affischreklamen är till stor del att hänföra till reklamtrycksak och beskattas således enligt gällande regler i två led: dels hos tryckeriet för framställning, dels hos affischplatsägaren för hans upplåtelse av utrymmet. Genom förslaget att slopa beskattning av elimineras denna framställningen dubbelbeskattning.

e Reklam på kläder och annan utrustning

Skatteplikt föreligger i dag enligt 5 § l RSL för bl.a. idrottsreklam på tröjor och annan utrustning. Någon saklig ändring i denna regel föreslås inte.

Idrottsreklam som återges både i Sverige och i utlandet har föranlett en del problem vid tillämpningen. Det föreslagna undantaget i 2 § för reklam som i huvudsak är avsedd att spridas utomlands har tillkommit huvudsakligen med tanke på dels viss TV-reklam, dels tröjreklam m.m. i samband med idrottsevenemang. (Undantagsregeln har föreslagits i avsnitt 19.2 och beträffande TV-reklamen diskuterats tidigare i detta avsnitt.)

Frågan om beskattningen av reklam som är avsedd att spridas såväl inom som utom landet har i de gällande reglerna lösts

på olika sätt för annonser och annan reklam. Annonser är enligt 4 § RSL undantagna från skatteplikt om de är införda i publikation som ges ut på främmande språk för huspridning vudsakligen utomlands. För övrig reklam finns ingen sådan regel om undantag från skatteplikt. Däremot i anvisstadgas ningarna till 13 § RSL att om gemensamt för vederlag utgår skattepliktig reklam och annan - som t.ex. reklam prestation som inte är skattepliktig, bl.a. reklam som utomlands sprids - så skall

beskattningsvärdets andel av vederlaget bestämmas

efter skälig grund. RSL tillhandahåller för hur ingen ledning en sådan skälig uppdelning skall genomföras.

I idrottssammanhang förekommer ofta att man redan från början kan säga att reklam på t.ex. dräkter kommer att så spridas väl inom som utom landet. så är det t.ex. när ett svenskt idrottslag skall delta i en internationell turnering. Det vederlag som reklamköparen erlägger för t.ex. tröjreklam i ett sådant fall avser ju såväl (inrikes) som skattepliktig skattefri (utrikes) reklam. Det ligger i sakens natur att varken reklamköparen, idrottsföreningen eller beskattningsmyndigheten vid avtalstillfället kan avgöra hur stor del av spridningen som kommer att ske utomlands. Laget kan bli utslaget på ett tidigt stadium i turneringen och inte spela någon match utomlands, eller det kan ha framgång och få medverka i en stor del eller hela med matcher turneringen många utomlands och omfattande TV-bevakning.

Kammarrätten i Stockholm avgjorde i dom den 9 september 1980 i mål nr 1092/79 och 1341-1346/79 en om hur skatten fråga skulle beräknas för reklam som offentliggjordes på ishockeyspelares tröjor och annan utrustning såväl i Sverige som utomlands. Kammarrätten beslutade följande:

Enligt 1 § reklamskattelagen skall skatt erläggas för reklam som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons.

SOU 1988:1

Av i målet angivna avtal och utredningar i övrigt framgår att viss del av reklamen varit avsedd att spridas utomlands. För sådan reklam skall därför skatt ej erläggas. Då någon fördelning i avtalen av reklamintäkterna på den skattepliktiga och skattefria delen av reklamen inte gjorts. bör en sådan fördelning ske på skälig grund. En lämplig fördelningsnorm är det ungefärliga antalet åskådare i Sverige och utomlands. Utredningen i målet visar att den i landet spridda reklamen i genomsnitt uppgått till ca 50 % såvitt avser reklam för Philips, Volvo och Gevalia och till 28 % beträffande Jofa. Reklamskatten för 1974-1976 bär nedsättas i enlighet härmed.

Kammarättens hänvisning till att avtalen inte innehöll någon fördelning av vederlaget på skattefri och skattepliktig reklam, torde inte med säkerhet innebära att domstolen skulle ha följt en sådan överenskommelse parterna om den fun-

mellan

.nits. - Kammarrätten har i efterhand räknat den inhemska och utländska publik som faktiskt exponerats för reklamen. Sådant utredningsunderlag som kammarrätten åberopar torde sällan finnas tillgängligt.

För att minska de beskrivna svårigheterna föreslog RSV i skrivelsen till regeringen den 10 januari 1986 att i ett tilllägg till 6 § 2 RSL skulle införas en regel motsvarande den som enligt 4 § 2 samma laggäller för annons, nämligen att skatteplikt inte skall föreligga om reklamen huvudsakligen, dvs. till minst 80 %, förväntas bli spridd utomlands.

Den skäliga fördelning som nu måste göras vid varje fall av gemensamt vederlag skulle med den föreslagna regeln ersättas av en prövning i de fall där fördelningen låg nära proportionerna 80/20. I åtskilliga fall skulle det stå klart att en utlandsandel om minst 80 % inte föreligger. I dessa fall skulle hela vederlaget beskattas.

RSV anger i sin skrivelse att förslaget medför en skatteskärpning i vissa fall och en skattelättnad i andra. Någon utredning om huruvida förändringar i någon av riktningarna skulle överväga föreligger inte.

1988:17

Finansdepartementet har remitterat Rsvs förslag till myndigheter och intresseorganisationer som på olika sätt berörs av de ifrågavarande reglerna. Remissutfallet är övervägande negativt. Flera remissinstanser, b1.a. Riksidrottsförbundet, Annonsörföreningen, Industriförbundet och kammarrätten i Stockholm anser att förslaget till övervägande delar innebär en skatteskärpning, att det medför att reklam som till 79 % riktas mot utlandet i sin helhet kommer att beskattas och att det inte innehåller några bättre grunder än de redan gällande för att beräkna fördelningen på inrikes och utrikes reklam.

Enligt vår mening är det rimligt att anta att förslaget sammantaget innebär en viss skatteskärpning. Om man önskar undvika en sådan effekt ligger det nära till hands att överväga en sänkning av den utlandsandel som fordras för skattefrihet. En sådan sänkning skulle emellertid sannolikt reducera förenklingseffekten. Om man sänker anspråken för skattebefrielse torde nämligen fler sådana fall komma upp till bedömning hos beskattningsmyndigheten. Vidare är det enligt vår mening fördelaktigt att, som i förslaget, använda samma gräns för detta slags reklam som redan gäller för annonser. Dessa fördelar får anses väga tyngre än de nackdelar som remissinstanserna pekat på. Detta talar för den huvudsaklighetsregel som vi tagit in i 2 § i den föreslagna lagtexten.

f Reklambroschyrer o.d.

Med reklambroschyrer avses här i stort sett vad som i gällande rätt betecknas reklamtrycksaker, dock utan någon begränsning i fråga om framställningssättet.

I den mån ett utrymme i en broschyr upplåtits åt annan har detta enligt RSL medfört annonsbeskattning hos utgivare. Enligt förslaget skall emellertid i utrymme i reklambroschyr som upplåtits åt annan än utgivaren beskattas endast om det används för reklammeddelande. Detta blir följden av att

SOU 1988:

annonsbeskattningen föreslås begränsad till periodiska publikationer.

Eftersom utrymme som upplåts i broschyrer av detta slag så gott som uteslutande torde användas för reklamändamål förutsätter vi att bedömningen av skatteplikten inte skall vålla utgivaren något problem. I 10 § lagförslaget har vi tagit med broschyrer i exemplifieringen av övrig reklam.

För att undvika dubbelbeskattning bör från skatten på upplåtet reklamutrymme i reklambroschyr och liknande som också distribuerats som direktreklam få göras avdrag med belopp som svarar-not skatten på distributionen. Förslag om sådant avdrag, som finns i 20 § i lagförslaget har redovisats i avsnitt 20.7 och 24.6

g Affärshandlingar, biljetter

I nu gällande anvisningar till 1 § RSL stadgas att affärshandling, kontorsmaterial, etikett, emballage eller liknande inte skall anses som trycksak även om det är försett med tryck. Av denna regel följer att upplåtet utrymme i affärst.ex. ett kvitto inte annons - eftersom sådana handling utgör bara kan förekomma i - och således inte reklamtrycksak beskattas.

När RSL infördes stadgades endast att föremål av här avsett slag med tryck av underordnad betydelse inte utgjorde reklamtrycksak. Upplåtet utrymme kunde därmed beskattas som annons i trycksak.

Redan år 1974 infördes den nu gällande lydelsen i syfte att precisera skatteplikten för reklamtrycksaker och utan att frågan om beskattning av upplåtet utrymme berördes.

RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 föreslagit en ändring i de gällande reglerna och anfört följande:

1988:17

Betald reklam särskilt på olka slags kvitton, biljetter m.m., förekommer numera i betydande omfattning. Enligt allmänt språkbruk måste sådan reklam betraktas som annonser. Det framstår i likformighetens intresse som otillfredsställande att sådan reklam för närvarande inte kan beskattas. En viss återgång till tidigare gällande ordning på denna punkt får därför anses som angelägen. Enligt de bestämmelser som gällde före den 12 september 1974 och för vilka redogjorts i föregående avsnitt ansågs affärshandling, kontorsmaterial osv. inte som reklamtrycksaker men väl som trycksaker, vilket medförde att annonser i sådana trycksaker skulle beskattas. Enligt RSVs mening bör en lagändring endast ta sikte på att beskatta betalda utrymmen, medan däremot de utrymmen utgivaren själv tar i anspråk för reklam för den egna verksamheten även i fortsättning skall gå fri från skatt.

Med vårt förslag beskattas enligt 2 och 10 §§ allt mot vederlag upplåtet reklamutrymme i affärshandlingar och liknande. Enligt förslaget skall detta slags reklam emellertid inte betecknas annons utan övrig reklam.

h Ovrigt

Som framgått i 4 kap. förelåg ursprungligen skatteplikt på reklam som återgavs genom mässa eller utställning. Beskattningsvärdet utgjordes av monterhyran. För att undvika att även avsättningsfrämjande meddelanden i samband med försäljning, som t.ex. inne i butiker eller på tillfälliga försäljningsställen som salutorg och marknader, träffades av skatten, stadgades åtskilliga undantag. Skatteplikt förelåg således inte om mässan eller uställningen hade permanent karaktär eller arrangerades i anslutning till föreningsmöte, konferens eller liknande tillställning för en sluten krets eller om försäljning av utställda alster utgjorde ett väsentligt inslag på mässan. Dessa bestämmelser visade sig så svåra att tillämpa att skatteplikten för mässreklam slopades redan ett år efter RSLs tillkomst.

sou 1988:3

Av tillgänglig reklamstatistik framgår att mässreklamen ökar starkt. IMMG har beräknat totalkostnaderna för mässreklam till ca 600 milj. kr. 1985 och ca 700 milj. kr. 1986. Ungefär hälften av beloppen beräknas avse det upplåtna utrymmet. Vi har därför övervägt om beskattningen bör återinföras.

De problem som föranledde att mässreklamen undantogs från skatteplikt 1974 torde emellertid föranleda lika stora svårigheter i dag. Enligt vår mening beror dessa svårigheter till stor del på att mässsituationen rent faktiskt liknar butiksexponeringen av varor. Med hänsyn härtill framstår undantaget från beskattning också som sakligt befogat. I lagförslagets ll § har därför intagits ett undantag från skatteplikt för detta slag av reklam.

För flygreklamen, dvs. reklam som visas efter ett flygplan eller på luftballong, innebär vårt förslag ingen ändring av beskattningen, som 1986 omfattade ett dussintal skattskyldiga och inbringade totalt drygt 200 000 kr. i reklamskatt.

som nämnts kan åtskillig brevlådereklam förekomma i ekonomibrev och normalbrev. Vidare kan reklam förekomma i försändelser från stat eller kommun, liksom i databasutrymme som upplåtits åt sådan informationslämnare.

För att de schabloner som avgränsar det skattepliktiga området för direktreklam och databasreklam inte skall förlora sitt värde ur förenklingssynpunkt om andra meddelanden som postdistribueras eller återges via databas kan anses utgöra övrig reklam, som ju fått en mycket vid definition i förslaget, har därför i ll § 6 föreslagits en regel om att övrig reklam i direktdistribuerade försändelser eller i databaser inte skall vara skattepliktig.

1988:17

21.3 skattskyldigheten

2l.3.l Allmänt

om skall med hänsyn till de allmänna Reglerna skattskyldighet utformas med sikte på dels att så få som möjligt riktlinjerna blir dels att skattskyldigheten läggs på den skattskyldiga, som har de bästa förutsättningarna att redovisa skatten. Till stor del dock skattskyldigheten direkt av reglerna om följer skatteplikt.

Några stora förändringar ifråga om skattskyldigheten föreslås inte för traditionella reklammedier. Förslaget att reklamskall distributionsbeskattas på direktreklamen i trycksakerna stället för som nu produktionsbeskattas medför att skattskylfrån tryckerierna till distributörerna. För digheten flyttas reklammedier som TV och videotex erfordras särskilda nya liksom för reklam på grund av sponsringsavtal. regler,

I om för de olika reklamslagen förefråga skattskyldigheten slås för vidareupplåtelsefallen - liksom i fråga om annonser-

na avsnitt - att den.som sist upplåtit utrymme för

(se 20.5) reklam e.d. skall vara skattskyldig. Bestämmelsen finns i 12 § lagförslaget.

Konsekvenserna för de skattskyldiga av förslagen diskuteras i kapitel 23.

I de avsnitten redovisas förslagen om skattföljande fyra särskilt vad de nya och förändrade meskyldigheten, gäller dier, som föreslås bli reklambeskattade.

21.3.2 Direktreklam

Av om i distributionsledet följer att förslaget beskattning den son distribuerar direktreklamen skall vara skattskyldig.

sou 1988:1

För att utesluta beskattning av den som transporterar direktreklamen t.ex. från tryckeriet till packningen, eller därifrån till posten, bör det framgå av lagtexten att skattskyldigheten skall ligga på den som gentemot reklamköparen svarar för att reklamen kommer fram till de slutliga mottagarna, dvs. normalt till hushållen. För att också utesluta skolbarn och andra som anlitas av direktreklamföretagen för att lägga reklamen på brevlådorna bör skattskyldigheten åläggas den som med reklamköparen träffat avtal om distributionen till de slutliga mottagarna.

Förslaget om skattskyldigheten för direktreklam har tagits in i 12 § lagförslaget. Där har också förklarats att med reklamköpare i bestämmelsen skall avses den för vars räkning direktreklamen sprids.

Av tidigare avsnitt har framgått att förslaget m ändrad beskattning av reklamtrycksakerna bör innebära en mycket stark minskning av antalet skattskyldiga. Det är vår enligt mening sannolikt att antalet rena direktreklamföretag, inklusive idrottsföreningar m.fl. som åtar sig distribution, understiger 150 under det att de reklamskattskyldiga tryckerierna uppgår till l 200.

Därtill kommer de direktreklamdistribuerande för tidningarna, närvarande ca 65 dagstidningar och ett okänt antal fack- och populärtidningar. Tidningarna torde emellertid utan undantag redan vara reklamskattskyldiga och förslaget kan därför inte uppfattas som betungande vare sig för dem eller för beskattningsmyndigheten.

Någon uppgift om omfattningen av fripassagerardistributionen föreligger inte.

2l.3.3 Databasreklam

Aktörerna i videoexsystemen och andra datakommunikationssystem brukar indelas i följande kategorier:

U 1988:17

Producenter av programvaror och maskiner 2. Nätinnehavare 3. Databasägare 4. Informationslämnare 5. Slutanvändare, abonnent

Av dessa kan endast grupperna 2-4 komma i fråga som skattskyldiga. Dominerande nätinnehavare är i Sverige televerket när det gäller system där allmänheten kan hämta information och det kan således ur enkelhetssynpunkt förefalla lämpligt att skattskyldigheten förläggs dit. Eftersom det emellertid har förutsatts att skatten skall utgå på en på visst sätt begränsad del av utrymmet i databaserna, som nätinnehavaren saknar resuser att bedöma utan att inhämta information från annat håll, skulle någon egentlig rationaliseringsvinst inte kunna göras på detta sätt, som i stället skulle innebära att ett väsentligt merarbete lades på televerket. Med den teknik som tillämpas i dag kan nätinnehavaren inte bedöma om de omständigheter, som vi sagt skall utmärka den skattepliktiga databasreklamen, föreligger och inte heller om det föreligger förutsättningar för undantag från skatteplikt.

Informationslämnarna, dvs. de företag som förhyr databasutrymme för meddelanden som kan tas emot av allmänheten, är däremot väl införstådda med vad det utrymme, som de disponerar i databasen, används till. Samtidigt kan det sägas att den schablonmässiga definition av databasreklam som utredningen har föreslagit minskar behovet av sådana insikter. En påtaglig nackdel med att lägga skattskyldigheten på informationslämnarna är att dessa är många och torde bli än fler med mediets expansion. Dessutom kan de ofta, kanske särskilt i reklamfallen, vara sporadiskt och oregelbundet knutna till databasen.

Databasägarna, dvs videotexföretagen eller motsvarande, uppgår i dag till 30-40 stycken. Även denna grupp kommer med all sannolikhet att öka i antal med mediets tillväxt. Det ligger

SOU L988:

dock i sakens natur att antalet databasägare alltid kommer att uppgå till en bråkdel av antalet informationslämnare, och dessutom att databasägarna torde vara en mer beständig grupp än dessa. Ur skatteadministrativ synpunkt talar detta för databasägarna som skattskyldiga.

Frågan är då om databasägarna har tillgång till den information som erfordras för att kunna redovisa skatten. Enligt vår mening bör följande tre frågor kunna definiera den skattepliktiga reklamen.

- Är mot utrymmet upplåtet vederlag? - Är informationen för allmänheten? tillgänglig - särskild för informationen? Utgår avgift - Vem är informationslämnare?

Dessa frågor bör i normalfallet kunna besvaras av databasägaren redan i dag. I vart fall bör det inte vara förenat med stora svårigheter att i samband med faktureringen inhämta uppgifter och debitera reklamskattekostnaden. Utredningen har därför stannat för att skattskyldigheten bör läggas på den som uppbär vederlaget för det upplåtna utrymmet i en databas, i normalfallet således databasägaren. Den bestämmelsen har tagits in i 12 § lagförslaget.

2l.3.4 sponsringsreklam

Skattskyldigheten för reklam som görs på grund av sponsringsavtal, bör åvila den person eller organisation som uppbär ersättning enligt avtalet. Om t.ex. en idrottsförening är sponsringsmottagare men enligt avtalet skall utge Vissa belopp till enskilda idrottsmän skall endast föreningen vara skattskyldig.

I 12 § lagförslaget har därför intagits en bestämmelse om att det är den sponsrade som är skattskyldig för sponringsreklamen.

U1988:l7

2l.3.5 Övrig reklam

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om annonser och databasreklam anser vi att den bör vara skattskyldig som uppburit vederlag för upplåtet utrymme för reklamslag som tillhör kategorin övrig reklam. En föreskrift om det finns i 12 § lagförslaget. I fråga om de olika reklamslag som hör hit vill vi särskilt anföra följande om TV-reklamen.

Reklamskatt kommer enligt förslaget att utgå för TV-reklam dels i icke tillståndpliktiga kabelsändningar såsom intern-TV på hotell o.d., dels i TV-sändningar från utlandet riktade mot b1.a. Sverige där minst 20 av publiken beräknas vara

svensk.

I fråga om de icke tillståndspliktiga kabelsändningarna föreslås inte några ändringar i skattskyldigheten jämfört med i dag. Såvitt bekant sker dessa sändningar för närvarande uteslutande genom uppspelning av inspelade videoprogram. De företag som har producerat videoprogrammen och uppburit vederlag för upplåten reklamplats i dessa är skattskyldige enligt gällande regler och skall vara så också enligt förslaget.

För skattepliktiga reklamsändningar i utländsk TV-kanal är TV-bolaget skattskyldigt. De företag som för närvarande skulle bli reklamskattskyldiga enligt förslaget har kontor i landet, vilket med hänsyn till möjligheten att hålla kontakt med reklamköparna torde vara nästan nödvändigt. Om den skattskyldige är en juridisk person, som inte har fast driftställe, eller i fråga om fysisk person, inte är bosatt i landet, har RSV föreslagit ett system med representant i Sverige enligt mervärdeskattesystemets modell, se härom avsnitt 22.5.

SOU 1988:

21.4 Skattskyldighetens inträde

Enligt gällande regler inträder skattskyldighet för reklam när den återges. Särskilda regler gäller för annonser och reklamtrycksaker. För det fall att skattskyldig erhåller betalning i förskott inträder dock skattskyldigheten för betalningen när den sker (ll § RSL).

När det gäller huvudregeln innehåller förslaget till 13 § i den nya lagen ingen saklig ändring utöver vad som erfordras med hänsyn till den ändrade direktreklambeskattningen. För sådan reklam föreslås skattskyldigheten inträda i samband med att direktreklamen tas emot för distribution. För databasreklam och övrig reklam föreslås skattskyldigheten inträda då den sprids elelr återges.

I fråga om sponsringsreklam är förhållandena som avser skattskyldighetens inträde speciella. I sådan reklam som görs enligt sponsringskontrakt förekommer normalt affischreklam, tröjreklam m.m. för det sponsrade företaget. Sponsringens särskilda affärsidé är emellertid att utnyttja den publicitet som tillkommer en idrottsstjärna eller ett idrottsevenemang som en marknadsföringskanal för sponsorn. Denna marknadsföringskanal är som vi tidigare anfört så odefinierad att vi funnit det lämpligast att beskatta denna reklam genom att hänföra hela ersättningen till skattepliktig reklam.

Det är emellertid inte lämpligt att låta skattskyldigheten inträffa först när affischer och tröjor exponeras. Detta kan inträffa långt senare än betalningen och den skattskyldige kan också i praktiken ha svårigheter att kontrollera när denna reklam återges. Det är också vanligt att sponsringskontrakten omfattar minst ett till två år, och att reklam av traditionellt slag inte förekommer förrän en bra bit in på kontraktstiden, t.ex. i samband med en större tävling. Redan långt dessförinnan kan emellertid sponsorn ha fått åtskillig publicitet genom att företagets namn eller produkter har

förekommit på nyhetsplats i massmedia i samband med dessas idrottsbevakning. Slutligen förekommer det att delar av sponsringsbeloppet villkoras av att idrottsmannen eller föreningen placerar sig på viss nivå i en tävling, går vidare i en turnering eller liknande och betalas ut först när villkoret uppfyllts.

Det är uppenbart att utbetalningarna av sponsorersättningar ibland är oberoende av när den traditionella reklam återges vilket är den tidpunkt som skattskyldighetens inträde för sådan reklam av enkelhetsskäl har hänförts till. Det är därför olämpligt att som inträdet av huvudregel knyta skattskyldigheten för sponsringsreklamen till sådana händelser. I stället bör denna följa av betalningarna.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden sm denna gäller reklamform bör skattskyldigheten alltid inträda i samband ned att ersättning enligt avtalet när rekutgår. Någon tidpunkt lamen offentliggörs kan ju som nämnts ofta inte fastställas annat än när fråga är om etc. Om avtalet som affischering brukligt är avser både reklam där skattskyldighetens inträde enligt vanliga regler skall inträffa när reklamen offentliggörs och annan reklam, bör ingen utan skattuppdelning göras skyldighetens inträde föreslås för varje betalning äga rum när den betalningen sker. En bestämmelse med denna innebörd har tagits in i lagförslagets 13 §.

Liksom enligt RSL bör skattskyldigheten även när det gäller annonser och annan reklam än sponsringsreklam inträda vid betalning som sker före den annars stadgade tiden för skattskyldighetens inträde.

SOU 1988:1

21.5 Beskattningsvärde

21.5.l Allmänt

Liksom för närvarande och som föreslagits gälla för gäller annonserna är det som enligt huvudregeln föreslås vederlaget beskattningsvärdet också för annan reklam (19 § lagutgöra förslaget).

I avsnitt 20.6.l och 20.6.2 har vi berört de regler som enligt vår mening skall gälla för beräkning av beskattningsvärdet efter vad som kan anses vara skäligt vederlag när gemensamt utgått för skattepliktiga och andra prestatiovederlag ner. I det sammanhanget har beskrivits också hur vissa annonsbladsutgivare i skatteundandragande syfte har hänfört väsentliga delar av annonsvederlaget till reklamskattefritt kreativt arbete.

Med anledning härav har vi föreslagit att vederlaget för den vid en uppdelning inte får underskattepliktiga prestationen stiga skäligt vederlag för den skattepliktiga prestationen i vederlag skall därvid beräknas (19 § lagförslaget). Skäligt de grunder som föreskrivs i KL om ortens pris. enligt

För annonsmarknaden finns annonstaxor som ofta kan tjäna till vid en att just ange vad som normalt ledning uppdelning genom skulle utgå för endast den skattepliktiga prestationen.

För vissa reklamslag, som t.ex. direktreklamen och reklam-TV finns liknande taxor som kan vara till hjälp även om de inte helt den faktiska prisbildningen som ofta innebär återspeglar avsevärda variationer av mängdrabatter, säljares och på grund förhandlingsskicklighet m.m. köpares

För andra saknas taxor eller liknande och ibland reklamslag är sådan att det krävs omfattande utredning för prisbilden att fastställa ett allmänt saluvärde för prestationen. I sådana fall måste en viss försiktighet prägla bestämningen av beskattningsvärdet.

U 1988:17

I fall av finns, som nämnts i avsnitt

vidareupplåtelse

20.6.3” emellertid möjlighet att sätta åtminstone en undre för beskattningsvärdet. Detta bör i dessa fall inte gräns vad den i sin tur har betalt för understiga skattskyldige utrymmet.

Denna som in i i 18 § lagförslaget föreslås regel tagits för samtliga reklamslag och kan komma att tillämpas gälla särskilt för sådana reklamslag där vidareupplåtelser är vanñörekommande. För t.ex. viss utomhusreklam, som fasta ligt och förekommer det att företag skafskyltar ljustavlereklam, far sig rätt av fastighetsägaren att få disponera skyltplatserna en Eftersom ofta är

på byggnad. andrahandsupplåtaren

eller i fråga om ljustavlereklamen, ställer skylttillverkare, in önskad text och bild på ljustavlan, ligger det i sakens natur att en viss del av vederlaget avser skattefria kringkostnader. I realiteten torde dessa också variera från år till särskilt i om de fasta skyltarna. Enligt den år, fråga skall beskattningsvärdet dock aldrig underföreslagna regeln vad den upplåtaren själv betalt för stiga skattskyldige skyltplatsen.

Som framgår av avsnitt 20.6.4 bör definitiva rabatter och inte i för annonser. Detsamma bör

provisioner ingå vederlaget

enligt 19 § gälla för all reklam.

Vid av beskattningsvärde för reklam från utlandet beräkningen föreslås särskilda se vid 2l.5.2. Vidare redoregler gälla, visas i avsnitten 2l.5.3 och 2l.5.4 några synpunkter på beav på direktreklam odh sponsräkningen beskattningsvärdet ringsreklam.

2l.5.2 Beskattningsvärde vid reklam från utlandet

att skall vara beskattningsvärde när det Förslaget vederlaget de utländska kompliceras något av det gäller TV-sändningarna förhållandet att reklamen sänds över flera länder. TV 3, som

SOU 1988:1

skulle träffas av vårt om skatt reklamen förslag på i utländska TV-sändningar, sänder t.ex. över hela Skandinavien. Det kan därför förefalla att rimligt Sverige begränsar sitt skatteuttag till att motsvara en beräknad svensk andel av beskattningsvärdet.

Den svenska andelen av bör beskattningsvärdet anses motsvara den svenska delen av den totala för den TV-publiken sändning som är i fråga. En regel m detta har in i tagits lagförslagets 17 §. Där föreslås att i de här disbeskattningsvärdet kuterade fallen skall bestämmas till den andel av vederlaget som svarar mot den svenska andelen av hushåll som samtliga kan ta emot programmen. Ett enkelt sätt att mäta denna andel är att utgå från antalet kabelanslutna hushåll i de olika länderna. Åtminstone i de skandinaviska länderna är sådana uppgifter lättillgängliga.

_För reklam som är särskilt riktad mot och annat nor- Sverige diskt land skall ske endast mellan dessa länder. fördelning

I ett sådant mått sm det tas föreslagna ingen hänsyn till de hushåll som genom egna kan se mottagningsanordningar programmen. Dessa bedöms för närvarande vara så få att de saknar betydelse i sammanhanget.

Skulle det framledes bli aktuellt att dela upp beskattningsvärdet med hänsyn till publik- eller i lyssnarandelen något land där motsvarande siffror inte kan får erhållas, andra metoder tillgripas. Oftast torde t.ex. ha TV-bolaget gjort marknadsundersökningar som underlag för sin verksamhet. Detsamma gäller om andelen hushåll med egen mottagarutrustning ökar.

Vad som sagts om uppdelning av beskattningsvärdet vid utländska TV-sändningar med reklam, riktade not Sverige, gäller även i fråga om utländska av likartad karakradiosändningar tär.

1988:17

Då det gäller annan reklam från utlandet än radio och TV-reklam som enligt 2 § i lagförslaget blivit skattepliktig här

föreslås i 17 § lagförslaget att beskattningsvärdet skall

avse endast vad som av vederlaget avser prestationer i Sverige. Här kan t.ex. komma i fråga idrottsreklam.

Det får i fråga om reklam från utlandet ankomma på RSV att meddela de rekommendationer m.m. som behövs för en uppdelning av beskattningsvärdet enligt den föreslagna 17 §.

21.5.3 Direktreklamen

För direktreklamen skall beskattningsvärdet utgöras av vederlaget för distributionen, dvs. i postens fall vanligen portot. Ang. den skattemässiga behandlingen av portobikostnader som adressering, packning m.m. vill vi framhålla följande.

Kuverterings- och adresseringskostnader hör, som även reklamutredningen påpekat naturligt samman med distributionen. Argument som talar för att man räknar in adresser, adressering. kuvertering m.m. i distributionskostnaden är i huvudsak följande.

För tidningsdistribuerad direktreklam och för fripassagerare kan nan säga att såväl adress som kuvertering (inbladning), sortering m.m. ingår i vederlaget. Åtskilliga direktreklamföretag åtar sig också sådana tjänster eller har, som posten, dotterföretag för detta. I de fall där prestationerna hänger oupplêsligt samman, som i fråga om reklammedskick till tidningar och fripassagerare, är det önskvärt att hela vederlaget utgör beskattningsvärde, eftersom en svårbedömt skälighetsberäkning av detta värde annars måste göras av de skattskyldiga och av beskattningsmyndigheten.

I de fall där verksamheten går att dela vilket torde upp, gälla den större delen av direktreklamen, finns det viss risk för att en större del av vederlaget än som är motiverat hän-

SOU 1988á

förs till kostnaderna för adressering m.m. om dessa inte anses ingå i distributionskostnaderna. I någon mån motverkas detta av att åtskilliga kunder endast köper själva distributionstjänsten, säkert tillräckligt många för att utgöra underlag för marknadsvärdebedömning enligt den i 19 § föreslagna regeln om skäligt vederlag. Med den mängd av rabatter och pristillägg som förekommer i branschen kan emellertid sådana försök att undgå beskattning orsaka svårigheter.

Mot en beskattning av adresseringskostnaderna m.m. talar framför allt den stora uppsplittringen i delar av denna bransch. Försäljning av adressregister är underkastad omfattande lagreglering och det torde i och för sig vara möjligt

att beskatta sådana kostnader. Däremot råder en betydande

överetablering i kuverterings-, adresserings- och sorteringsbranschen. Åtskilliga s.k. garageföretag förekommer med prisoch ekonomiska svårigheter som följd. Beskattning av dumpning den delen av portobikostnaderna skulle således kunna tillföra systemet en stor grupp skattskyldiga. Därtill kommer att många företag, särskilt de stora med omfattande reklamutskick, har egna kundregister och även sköter kuvertering och sortering själva. För deras del skulle den verksamheten bli obeskattad.

Slutligen måste beaktas att kostnaden för adress, kuvertering osv. uppgår till ett jämfört med portot rätt betydande bekanske i genomsnitt mellan 1:20-1:30 för varje masslopp, brev, dvs. nästan i samma storleksordning som portot. Detta medför dels att skillnaden i skatteunderlag blir mycket stor mellan den som själv kan tillhandahålla adresser och packning och andra, dels att skatten blir väsentligt högre om dessa tjänster skall ingå i underlaget.

ll har att en till beskattning i I kapitel påpekats övergång distributionsledet innebär en skatteskärpning för direktreklam som är i framställningen och en skattelindring för billig trycksaker, som kataloger och liknande. skatteskärpdyrare

1988:17

ningen för billigare trycksaker blir än mer påtaglig om de här avsedda kostnaderna skulle ingå i skatteunderlaget.

Med hänsyn framför allt till de administrativa svårigheter som skulle följa med att göra packnings- och adressföretagen skattskyldiga, skillnaderna i skatteunderlag för företag som själva kan stå för adressering osv. och andra företag och den i vissa fall betydande skatteskärpning som skulle följa av det högre beskattningsvärdet, finner vi att adressering, packning, sortering etc. inte skall läggas till beskattningsunderlaget annat än när dessa prestationer utförs av distributionsföretaget eller av företag som distributören anlitat. Om reklamköparen själv vänder sig till ett företag som säljer adresser etc. skall således ingen reklamskatt utgå på vederlaget för adresserna.

Om det visar sig att reglerna skulle missbrukas så att t.ex. närstående eller fåmansbolag, som anges i 35 § a mom. KL, eller företag inom en koncern splittrar distributionsverksamhet i skilda företag så att packning och adressering ombesörjs i ett företag och själva distributionen i ett annat får det övervägas om en särskilt reglering behövs för att motverka sådan skatteflykt.

21.5.4 Sponsringsreklam

Som anförts i avsnitt 16.7 och 2l.2.6 anser vi att den avtalade ersättningen enligt ett sponsringsavtal skall vara skattepliktig och utgöra det vederlag som skall beskattas: Vid av beskattningsvärdet för sponsringsreklamen bör beräkningen bl.a. följande beaktas. Ett sponsringskontrakt reglerar oftast i olika den konventionella reklam som ncga punkter skall erhålla på ljustavlor, tröjor, program m.m. sponsorn Utöver denna reklam, som mottagaren kan sägas stå för, förutsätts också att massmedia skall bidra med att sprida t.ex. idrottsföreningens namn och i samband med det också sponsorns. Ofta delar av sponsringsbeloppet beroende av görs

SOU 1988

utgången i någon viktig tävling som har för betydelse publiciteten.

För närvarande beräknas av den i avtalet beskattningsvärdet ingående konventionella reklamen efter normal skylthyra, ljustavlereklamens pris etc. Däremot beaktas inte, eller åtminstone inte fullt ut, att reklamvärdet av dessa affischer, tröjor m.m. höjs om reklamen också exponeras i tidningar, TV och radion.

Kontraktsbeloppet skall således i första hand utgöra vederlaget för sponsringsreklamen och vara det enligt huvudregeln beskattningsvärde som skatten skall beräknas på. Liksom för andra reklamslag skall enligt vår uppfattning förmedlingsprovision inte inräknas i vederlaget för Har sponsring. enligt avtalet den sponsrade ålagts att betala förmedlingsprovision eller har han t.ex. fått hjälp av en förmedlare med att söka upp sponsorer bör förmedlingskostnaden få dras av från vederlaget för sponsringsreklam.

Förutom den ersättning som direkt framgår av sponsringsavtalet bör, som föreslagits i avsnitt 21.2.6, även sådana direkta kostnader, som sponsorn betalar för den sponsrades verksamhet och som annars uppenbarligen skulle ha bestritts av den sponsrade anses ingå i ersättningen för sponsringsreklamen. Hit bör t.ex. räknas hyror som en sponsor betalar för en idrottsarena där en av honom sponsrad tävling skall äga rum. Även täckandet av sådana kostnader får anses utgöra en del av avtalet mellan sponsorn och den sponsrade och således utgöra vederlag för sponsringsreklamen.

21.6 Skatteavdrag

I avsnitt 20.7 behandlas vissa avdrag som bör från medges bruttobeloppet av reklamskatten, nämligen dels när beskattning sker i flera led som när en försändelse med upplåtet annonsutrymme distribueras som direktreklam, dels för kund-

U 1988:17

förluster o.d. Dessa avdrag regleras i 20, 22 och 23 i §§ lagförslaget. Vad som sägs där skall tillämpas även vid direktreklamdistribution av försändelse med upplåtet reklamutrymme och vid kundförluster m.m. vid samtliga reklamslag.

21.7 skattesats

Skattesatsen för direktreklam, sponsringsreklam, databasreklam och övrig reklam föreslås liksom nu bli ll %. Jämfört med idag innebär detta endast den skillnaden att även tidningsdistribuerad reklam, som förut oftast trycksaksbeskattats och därutöver hänförts till annons, beskattas med endast 11 % av distributionsunderlaget.

øüaøøáaaâük

Vi...?

L ü...

2:15:15.

1988:17

FÖRFARANDET

22.1 Allmänt

För punktskatterna finns en särskild förfarandelag, lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP), som har ersatt den tidigare lagen (l959:92) om förfarandet vid viss LPP gäller för bl.a. de konsumtionsbeskattning. och avgifter för vilka RSV är beskattningsmynpunktskatter Bestämmelser i de särskilda lagar, som reglerar varje dighet. eller i som utfärdats med stöd av punktskatt, författningar dessa emellertid före reglerna i LPP. LPP gäller lagar gäller inte heller sådan skatt som skall betalas till tullmyndig-

het.

I LPP frågor om beskattningsmyndig-

regleras organisatoriska

het och allmänt ombud för punktskatter. Vidare finns regler om redovisning av skatt, dvs. m deklarationsskyldighet, redovisningsskyldighetens inträde, redovisningsperioder, deklarationer, deklarationstider och betalningstider. Regler avser dels deklarationsgranskning, dels om skattekontroll Skattebesluten meddelas i form av antingen skatterevision. av skatt eller efterbeskattning. LPP innehåller fastställande om av skatten och om skattetillockså bestämmelser betalning lägg och förseningsavgifter.

kan förhandsbesked om skatten sökas hos beskatt- Enligt LPP Besvär över beskattningsmyndighetens slutningsmyndigheten. kan anföras hos kammarrätten och över förhandsliga beslut I förordningen (1984:247) om beskeden hos regeringsrätten.

SOU 1988:

punktskatter och prisregleringsavgifter, punktskatteförordningen, finns bestämmelser om b1.a. registreringsförfarandet hos RSV.

Bestämmelserna i LPP gäller således för reklamskatten, om inte särskilda bestämmelser lämnas i den särskilda regleringen av den skatten. I RSL finns särskilda förfarandebestämmelser främst om redovisningsgränser, registreringsskyldighet för skattskyldiga, redovisningsperiodernas längd, skyldighet för RSV att återbetala skatt till vissa skattskyldiga och arkiveringsskyldighet.

Även enligt vårt förslag behövs det i avseenden särnågra skilda förfaranderegler för reklamskatten. Gränsen för redovisningsskyldigheten bör, av skäl som utvecklats i avsnitt 18.1.l, bestämmas till 60 000 kr. i skattepliktig årsomsättning för reklamskattskyldiga i allmänhet och till 200 000 kr. för ideella Däremot har vi funnit föreningar. övervägande skäl tala mot ett s.k. bottenavdrag: se härm avsnitt l8.l.2. Den skattepliktiga svarar mot det

årsomsättningen sammanlagda

beskattningsvärdet som används i 24 § lagförslaget med föreskrift om redovisningsgränserna. 7 § LPP skall denna Enligt grund för beräkningen av skatten anges i deklarationen liksom skattens bruttobelopp, vilket erhålls genom att för grunden - för skatteberäkningen reklamskatten beskattningsvärdet multipliceras med skattesatsen. Enligt 7 § LPP vidare anges de - t.ex. för förlust avdrag på fordran som kan yrkas från skattens bruttobelopp samt skattens dvs. skatten nettobelopp, att betala, som erhålls sedan från bruttoavdragen gjorts beloppet.

I enlighet med LPPs regler och de särskilda förfaranderegler som finns i RSL regleras registreringen, redovisningen, skattebesluten, skattebetalningen och kontrollen vid annonsoch reklambeskattningen i korthet som följer:

U 1988:17

Den som har eller beräknas komma att ha ett sammanlagt beom minst 20 000 kr. - dock 60 000 kr. såvitt skattningsvärde avser annonsintäkter - hos dagstidningsutgivares registreras beskattningsmyndigheten, RSV. På grundval av den förväntade omsättningen beslutar RSV om redovisningsperioden. Denna är normalt två månader. Den är dock en månad för skattskyldiga med en omsättning under det föregående året som uppgått till 300 000 kr. För skattskyldiga med mycket låg förväntad omsättning under 20 000 kr., kan RSV medge att redovisningsperioden blir sex månader eller om omsättningen väntas understiga 10 000 kr. tolv månader. Sådana medgivanden avsåg år 1986 nästan 2 100 skattskyldiga, dvs. ca 60 % av de registrerade skattskyldiga. Av dessa medgavs ca 1 600 att redovisa rek lamskatte n års vis .

Annons- och reklamintäkterna redovisas på deklarationsblankett som RSV fastställer och tillhandahåller och som ligger till grund för de beslut om skatten som RSV fattar.

År 1987 återbetalade RSV inbetald skatt till ca 400 skattskyldiga som inte uppnått gränsen för redovisningsskyldighet. Återbetalningarna görs efter varje kalenderår.

För kontroll av reklamskatteredovisningens riktighet utfördes under 1986 183 skatterevisioner, varav 114 ledde till beslut om ändrad skatt. I flera fall föranledde revisionerna förslag om återbetalning av avsevärda belopp.

22.2 Registrering

Den som är skattskyldig och redovisningsskyldig för reklamskatt skall enligt 19 § RSL vara registrerad hos RSV. Regler om registrering finns i punktskatteförordningen. I enlighet med punktskatteförordningen skall den som skall vara registrerad hos RSV för reklamskatt enligt 19 § RSL anmäla det till verket senast två veckor innan verksamheten börjar. Om de förhållanden som tagits upp i registreringsanmälningen änd-

SOU 1988:

ras, skall RSV underrättas. RSV meddelar beslut om avregistrering. Någon särskild bestämmelse om när avregistrering skall ske av någon som införts i punktskatteregistret finns inte. Sådant beslut torde därför enligt allmänna grunder böra fattas när den registrerade inte längre uppfyller förutsättningarna för att vara registrerad.

Någon ändring av de nuvarande reglerna angående registreringen för reklamskatt behövs inte till följd av våra förslag eller av annan anledning. Vi föreslår därför att regeln i 19 § RSL om att skattskyldiga, som inte är undantagna från redovisningsskyldighet, skall vara registrerade hos RSV förs över till den nya lagen. Den har tagits in i 26 § i lagförslaget.

22.3 Redovisning

22.3.l Redovisningsskyldighetens inträde

Reglerna om redovisningsskyldighetens inträde bestämmer till vilken redovisningsperiod en affärshändelse, som medför skattskyldighet för reklamskatt, skall hänföras och följaktligen när den skall redovisas i deklarationen.

Enligt 5 § LPP inträder redovisningskyldigheten när affärshändelse som grundar skattskyldighet enligt god redovisningssed bokförs eller bör bokföras. Om den skattskyldige inte är bokföringsskyldig inträder redovisningsskyldigheten samtidigt med skattskyldigheten. Det senare gäller också om skattskyldigheten inträder på grund av händelser som inte medför någon bokföringsåtgärd.

Det föreliggande förslaget torde i praktiken medföra att sa gott som alla reklamskattskyldiga är bokföringsskyldiga. De undantag som kan förekomma från denna regel skulle kunna vara vissa utländska skattskyldiga och enstaka idrottsmän som har egna sponsringsavtal. I normalfallet har även dessa spons-

U 1988:17

ringsavtal en sådan utformning och omfattar så långa perioder att de bör föranleda rörelsebeskattning odh bokföringsskyldighet, men undantag kan möjligen förekomma.

De nuvarande reglerna i LPP om redovisningsskyldighetens inträde är lämpliga för vårt förslag om beskattningen.

22.3.2 Redovisningskyldighetens upphörande

Då förutsättningarna för en punktskatteregistrering inte längre föreligger, torde det som nämnts i avsnitt 22.2 åligga RSV att avregistrera den skattskyldige oavsett vilken punktskatt det gäller.

RSL är såsom framhållits av RSV i verkets skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen i många delar konstruerad med lagen (1968:430) om mervärdeskatt, mervärdeskattelagen, såsom förebild. RSV framhåller att då det gäller redovisningsskyldigheten skiljer sig RSL och mervärdeskattelagen åt genom att RSL saknar regler om när redovisningsskyldigheten skall upphöra. Enligt 6 § andra stycket mervärdeskattelagen gäller

däremot att redovisningsskyldigheten kvarstår, sedan den

inträtt, till dess beskattningsmyndigheten beslutar att det skal; upphöra. Beslut om upphävande av redovisningsskyldigheten skall enligt samma bestämmelse meddelas när det kan antas att den skattepliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga redovisningsgränsen. RSV anser att motsvarande regler bör gälla för reklamskatten. Då redovisningsskyldigheten upphör bör enligt RSV den skattskyldige avregistreras. Detta torde följa av reglerna i punktskatteförordningen.

Vi delar RSVs uppfattning att det är lämpligt att införa en om när redovisningsskyldigheten skall upphöra för rege; reklamskatten. Den bör liksom RSV föreslagit innebära att redovisningsskyldigheten sedan den inträtt kvarstår tills RSV på ansökan av den skattskyldige eller på eget initiativ beslutar att den skall upphöra. Sådant beslut skall RSV med-

SOU 1988:1

dela när det kan antas att den skattepliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga redovisningsgränsen. En sådan regel har tagits in i 26 § i lagförslaget.

22.3.3 Redovisningsperioden

Redovisningsperioden är enligt 21 § RSL för närvarande två månader för alla reklamskattskyldiga utom de största. Med stöd av LPP kan RSV besluta att med skatteskattskyldig låg pliktig omsättning får redovisningsperioder på ett halvt eller ett år. I princip samma regel föreslås bli i intagen 27 § i den nya lagen.

Som det nu är kan en skattskyldig, som tillåtits ett visst på sätt brutet räkenskapsår lägga sin för redovisningsperiod reklamskatten till t.ex. december-januari, februari-mars osv. För att bringa dessa skattskyldigas redovisning i fas med de övrigas bör regeln formuleras om så att det framgår att redovisningsperioderna skall utgå från kalenderårets början. Vidare bör, som nämnts, i den nya bestämmelsen i 27 § hänvisas till LPPs regler om möjlighet till lättnad i ytterligare redovisningsplikten.

I bestämmelsen bör också föreskrivas om för

månadsredovisning

skattskyldiga som under beskattningsåret redovisade reklamskatt uppgående till 300 000 kr. Motsvarande finns i regel 21 § RSL.

22.4 Återbetalning av skatt under redovisningsgränsen

Enligt 25 § RSL återbetalar RSV till en den skattskyldig reklamskatt som han erlagt under ett år, om den skattepliktiga omsättningen under året inte nått upp till gränsen för redovisningsskyldighet, dvs. i dag vanligen 20 000 kr.

RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 till regeringen föreslagit att någon återbetalning inte fortsättningsvis

1988:17

skall ske till en som är skattskyldig registrerad som redovisningsskyldig men som inte haft en skattepliktig omsättning som nått upp till för gränsen redovisningsskyldigheten.

RSV anför att verket från sitt årligen register över punktskatteskyldiga tar fram uppgifter på dem som deklarerat och erlagt reklamskatt trots att gränsen för redovisningsskyldigheten inte uppnåtts. Vi har inhämtat att ca 400 deklaranter var berättigade till denna

återbetalning på grund år 1987.

Många av RSLs och bestämmelser mervärdeskattelagens överensstämmer med varandra. Detta är emellertid inte fallet i fråga om här redovisade om av

regler återbetalning skatt.

Enligt 6 § andra stycket kvarstår mervärdeskattelagen redovisningsskyldigheten tills beskattningsmyndigheten beslutar att den skall upphöra. Beslut om av upphävande redovisningsskyldighet skall meddelas när det kan antas att den skatte-

pliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga redovisningsgränsen. I samband därmed avregistreras den skattskyldige, dvs han avförs från Vi har mervärdeskatteregistret. föreslagit att denna ordning skall införas också för reklamskatten (se 26 § lagförslaget).

Bestämmelserna i mervärdeskattelagen har föltillämpats på jande sätt. Har den skattskyldige anmält för sig registrering på grund av att omsättningen förväntas redovisöverstiga ningsgränsen för mervärdeskatten, 30 000 kr. för beskattningsår, och visar det sig vid slut att beskattningsårets detta inte blivit fallet, meddelar beskattningsmyndigheten beslut med innebörd att inte redovisningsskyldighet förelegat, varför erlagd mervärdeskatt återbetalas. Har den skattskyldige däremot redovisat en omsättning sm överstiger 30 000 kr. för ett medan beskattningsår den ett följande beskattningsår understigit 30 000 kr. föreligger redovisningsskyldigheten så länge inte medbeskattningsmyndigheten

SOU 1988:

delat att denna upphört. Någon återbetalning sker därvid

inte.

RSVs att på samma sätt som sker i fråga förslag återbetalning om mervärdeskatten inte skall göras till reklamskattskyldiga, vars upphör enligt beslut av verket, redovisningsskyldighet medför en av arbetsbelastningen hos myndigheten. Vi minskning anser emellertid att återbetalningen framdeles inte torde förorsaka nämnvärda bestyr, särskilt som antalet återbetalbör minska med hänsyn till den stora reducering ningsärenden av antalet skattskyldiga som vårt förslag medför.

till önskemålet att reklamskatten och I anknytning jämställa mervärdeskatten, då det återbetalning av skatt till gäller dem som bör vidare beaktas att det ligger i avregistreras, att det normalt skall röra sig m mervärdeskattesystemet endast av skillnaden mellan utgående och återbetalningar mervärdeskatt. Så är inte fallet med reklamskatten. ingående För denna rör det om hela den inbetalda skatten för vilsig ken dock får vid inkomstbeskattningen. Med de avdrag göras som vi föreslagit kan det röra sig höjda redovisningsgränser om kännbara t.ex. för ideell förening som förutbelopp, en att skulle upphöra och därför sett redovisningsskyldigheten inte täckt in sig för reklamskattebeloppet hos reklamköparna.

Mot av det anförda anser vi att det inte nu finns bakgrund skäl att föreslå att den rådande återbetalningstillräckliga rätten skall Vi föreslår därför att en regel med upphöra. innehåll som nu finns i 25 § RSL tas in i 26 § i den samma nya lagen.

22.5 Särskild företrädare för utländsk skattskyldig

I vissa fall kan utländsk företagare som inte har hemvist eller fast driftställe i bli skattskyldig för reklam Sverige i landet. Så kan med vårt förslag bli fallet om, som har här

1988:17

förekommit, utländsk idrottsorganisation får rätt att upplåta rinkreklam vid idrottsevenemang i Sverige. Det kan enligt vårt förslag också förekomma om ett utländskt företag upplåter reklamutrymme i TV-kanal som riktas mot Sverige.

För sådana utländska rättssubjekt, som är skattskyldiga till mervärdeskatt i enligt anvisningarna till 2 § Sverige, gäller att de skall utse ombud för sig här i mervärdeskattelagen landet. Detta ombud, som skall vara godkänt av beskattningsskall som företrädare för den skattskyldige myndigheten, redovisa skatten och även i övrigt representera den skatti frågor som gäller skatt enligt mervärdeskattelaskyldige skall också tillhandahålla underlag för gen. Representanten kontroll av skatteredovisningen. Motsvarande regler om ombud för utländsk finns också i lagen (1978:144) om skattskyldig skatt på vissa resor.

RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 till regeringen att en om representant för utländsk skattföreslagit regel skyldig skall införas även i RSL. Eftersom reklamskattepliki allt väsentligt också torde vara mervärdetiga tjänster bör, anför det till mervärdeskatt redoskattepliktiga RSV, ombudet ofta kunna vara skyldig att redovisa visningsskyldiga reklamskatten. Representanten skall godkännas av beskattdvs. av RSV. Representanten skall vidare ha ningsmyndigheten, fullmakt från den skattskyldige att svara för redovisningen och företräda honom i fråga om skatten samt svara för att underlag finns för skattekontrollen.

Vi delar RSVs om behovet av en företrädare här i uppfattning landet för utländska reklamskatteskyldiga. Bestämmelserna om företrädare för utländsk skattskyldig i mervärdeskattelagen och om skatt vissa resor har fungerat väl. En regel med på motsvarande innehåll har tagits in i 28 § lagförslaget.

SOU 1988:

Arkivering

För närvarande gäller enligt 31 § RSL att under skattskyldig en tid av två år skall bevara ett av exemplar varje trycksak som han framställt. RSV har i skrivelsen den 10 1986 januari till regeringen föreslagit att skyldigheten att arkivera trycksaker förlängs till fyra år.

Med förslaget om en övergång till av direktreklam beskattning föreligger enligt vår mening inte behov av någon arkivering av trycksaker för kontroll av reklamskatten. Vad gäller reklamskattekontrollen av olika slag av reklammedier får den liksom kontrollen av mervärdeskatt, inkomstskatt och flertalet punktskatter utföras huvudsakligen genom bokföringskontroll och i vissa fall stickprovskontroller av skatteo.dy1. objekten.

Något behov av arkiveringsregler anser vi inte finnas för reklamskatten enligt vårt förslag.

22.7 Ovrigt

22.7.1 skattskyldighet för konkursbo och dödsbo bolag,

I 29 § lagförslaget har vi fört över de som regler enligt 10 § RSL gäller om skattskyldigheten för i enkelt delägare bolag och om kommanditbolags, annat dödsbos handelsbolags, och konkursbos skattskyldighet.

I l0_§ RSL finns också en bestämmelse som för ger möjlighet en av delägarna i ett enkelt ensam stå som bolag skattskyldig för bolagets skattepliktiga verksamhet. Vi anser inte att det finns behov av en sådan bestämmelse och har inte med någon sådan i lagförslaget. Inte heller det för närvaföreligger rande behov av särskilda regler för eller partrederier några andra företagsformer utöver de nämnda.

1988:17

22.7.2 Hanteringen av skattefri direktreklam

En övergång från produktionsbeskattning av trycksaker till att beskatta distributionen av direktreklam är en väsentlig del av vårt förslag. I kapitel ll och i avsnitt 2l.2.2 har vi redogjort för de skattskyldiga distributörernas hantering av direktreklamen i allmänhet och framhållit att denna inte bör vara förenad med några större svårigheter. All massdistribuerad direktreklam - för del och massbrev postens gruppreklam skall ju i princip beskattas. För att i möjligaste mån undvika att beskattning sker av försändelser som inte innehåller reklam i den traditionella bemärkelsen har vi föreslagit undantag från skatteplikt för direktreklam som sänds av staten, kommun och ideell förening. Några problem för distributören att identifiera avsändaren i dessa fall kan inte anses föreligga. Föreningarna sänder redan i dag med posten s.k. föreningsbrev där frågan om avsändarens identitet inte vållat svårigheter.

Vi har ansett att även regelbundna försändelser av böcker, tidningar, grammofonskivor, ljudband eller videogram från bokklubbar och motsvarande sammanslutningars för musik, film o.d. skall vara undantagna från skatteplikt för direktreklam. För att undantaget för dessa direktreklamförsändelser inte skall försvåra främst postens hantering av skatten på direktreklamen har vi föreslagit följande särskilda förfarande för dessa försändelser.

För att en försändelse av här aktuellt slag skall vara undantagen från skatteplikt krävs enligt 6 § lagförslaget att avsändaren för den skattskyldige distributören företer ett särskilt bevis från RSV. Om detta inte sker är försändelsen skattepliktig och distributören skall betala skatt, som han normalt debiterar avsändaren. Avsändaren kan efter anmälan hos RSV att han regelbundet avlämnar böcker e.d. för massdistribution erhålla ett sådant bevis, som fordras enligt 6 §. Detta har föreskrivits i 30 § lagförslaget. Anmälan

SOU 1988:

skall göras på blankett enligt formulär som fastställts av RSV.

Den prövning som RSV har att göra innan verket meddelar bevis på grund av en anmälan från t.ex. en bokklubb är i allt väsentligt av formell karaktär, såsom kontroll av registreringsbevis o.d. Endast om det framstår som närmast otänkbart, t.ex. med hänsyn till sökandens ålder, att han_kan komma att avlämna sådana regelbundna försändelser som krävs för skattefrihet, bör bevis vägras av annat än formellt skäl. Detta torde knappast komma i fråga. Den som emellertid vägrats ett bevis eller annars har anledning att vara missnöjd med RSVs beslut om ett bevis bör ha rätt att klaga över beslutet. I 31 § i lagförslaget har därför föreskrivits att reglerna i LPP om överklagande av skattebeslut m.m. skall ha motsvarande tillämpning vid besvär över ett beslut om bevis.

Genom kravet på företeende av bevis för skattefrihet för de här aktuella försändelserna har distributörernas svårigheter med hanteringen av direktreklambeskattningen minimerats och kan vidare i vad avser skattedebiteringen och skatteinbetalningarna för direktreklamen i dess helhet anses bli kompenserade de räntevinster de gör vid hanteringen av skattegenom beloppen; se vid avsnitt 23.2.2.

För att inte möjligheten att sända direktreklam skattefritt med stöd av bevis enligt 30 § skall missbrukas har i samma intagits en bestämmelse om att skattskyldigheten för paragraf försändelserna övergår på avsändaren om han missleder distributören att felaktigt uppge att försändelsen är från genom staten, kommun eller ideell förening eller genom att förete bevis 30 är utfärdat för annan än honom själv

enligt § som

eller att lämna felaktiga uppgifter om försändelsens innehåll. I dessa fall skall enligt den föreslagna bestämmelsen avsändaren betala skatten för försändelsen, även om beskattav direktreklamen inte uppgår till de redovisningsvärdet som i 24 §. Beskattningsvärdet skall då ningsgränser anges

U 1988:17

19 utgöras av belopp som svarar mot enligt § lagförslaget skäligt vederlag.

förutsätter att det endast sällan skall komma i Vi ytterst att reglerna om övergång av skattskyldighet fråga tillämpa enligt 30 §.

Vi har således, som nämnts, föreslagit förfarandet tidigare med bevis för skattefri direktreklam för att möjliggöra en enkel och för posten och andra distributösmidig hantering rer av direktreklambeskattningen.

Ett remedium mot uppgifter från avsändaren torde oriktiga vidare finnas i 15 kap. 10 § brottsbalken om osann försäkran och i 2-6 om skattebedrägeri, vårdslös §§ skattebrottslagen skatteuppgi ft m.m.

22.7.3 Övriga bestämmelser

33 första RSL innehåller en bestämmelse om att LPP § stycket är vid förfarandet då det gäller reklamgenerellt tillämplig Bestämmelsen infördes efter förslag av punktbeskattningen. 1981:83 och 84; prop. 1983/84:71) och skatteutredningen (SOU motsvarande bestämmelse har tagits in i de andra lagarna om olika Vi har fört in samma bestämmelse i 31 § punktskatter. lagförslaget.

33 innehåller regler om Andra stycket § RSL kompletterande skattekontroll utöver dem som finns i 5 kap. 3 § LPP. Enligt den bestämmelsen de generella reglerna om skattegäller kontroll i LPP också för den som inte är deklarationsskyldig men som tillverkar, bearbetar, säljer eller distribuerar varor eller idkar handel med varor, som anskattepliktiga vänds vid framställning av skattepliktiga varor. Vidare gäller 5 § LPP om skattekontroll den som enligt 3 kap. reglerna eller annan verksamhet av bedriver förmedlingsverksamhet sådan beskaffenhet att som behövs för skattekonuppgifter

sou 1988:1

trollen kan hämtas ur anteckningar eller andra som handlingar hör till verksamheten.

Punktskatteutredningen (Fi 1970:57) föreslog inte någon kompletterande kontrollbestämmelse i RSL utan synes ha ansett att de möjligheter till tredjemanskontroll som av 3 följde kap. 5 § LPP var tillräckliga för reklamskattens del. I lagstiftningsärendet avseende LPP behölls emellertid med viss justering den särskilda bestämmelsen om tredjemanskontroll vid reklambeskattningen som tidigare fanns i RSL (prop. 1983/84:71).

Enligt 33 § andra stycket RSL gäller således att bestämmelserna i 3 kap. 5 § LPP om kontroll av annan än skattskyldig skall tillämpas på varje här i landet för vars näringsidkare räkning annons eller reklam i någon annan form än annons offentliggörs eller reklamtrycksak framställs. Vi föreslår mot bakgrund av det anförda att en liknande kontrollbestämmelse tas in i den nya lagen. Med hänsyn till de olika reklamslag som skall beskattas enligt denna bör reglerna i 3 kap. 5 § LPP om kontroll hos annan än kunna skattskyldig tillämpas beträffande näringsidkare här i landet för

varje

vars räkning skattepliktig prestation den enligt nya lagen sker (31 § lagförslaget).

Då det gäller ikraftträdandetidpunkt för den och nya lagen övergångsbestämmelserna till denna anser vi, b1.a. med hänsyn till de nya och förändrade reklammedia som förekommer nu, att de nya reglerna bör sättas i kraft så snart de skattskyldiga och beskattningsmyndigheten hunnit lägga om rutiner m.m. med till i den hänsyn reglerna nya lagen. Om riksdagsbehandling sker under hösten 1988 synes ett ikraftträdande vid årsskiftet 1988-1989 ge tillräcklig tid för förberedelserna för en övergång. Vi föreslår därför att den nya lagen skall träda i kraft den l januari 1989, då RSL skall att upphöra gälla.

1988:17

För att ge tillräcklig tid för förberedelserna för en övergång från produktionsbeskattning av reklamtrycksakerna till distributionsbeskattning av direktreklam föreslås att bestämmelser om beskattning av reklamtrycksaker i RSL inte skall tillämpas efter den 31 oktober 1988. Därigenom torde i flertalet fall kunna undvikas att en trycksak beskattas i framställningsledet enligt den gamla lagen och i distributionsledet enligt den nya.

I övrigt bör bestämmelserna i RSL även efter ikraftträdandet av den nya lagen gälla i fråga om skatt för vilken deklaration skulle ha avlämnats före ikraftträdandet.

1988:17

EFFEKTER AV DE FÖRESLAGNA FÖRÄNDRINGARNA

23 EKONOMISKA OCH ADMINISTRATIVA KONSEKVENSER

I detta redovisas först vilka effekter de föreslagna kapitel beräknas ha för skatteintäkterna av de olika förändringarna reklamslagen.

Därefter behandlas hur förändringarna bedöms inverka på be-

skattn arbe te med be s lut s fa ttande och ingsmyndi ghe te ns kontroll m.m. och de skattskyldigas redovisning av skatten.

De nuvarande skatteintäkterna för de olika reklamslagen redovisas i bilaga l.

23.1 Skatteintäkterna

Reklamskatteintäkterna för närvarande till ca 800

uppgår

år. innebär i en del fall att nya och milj. kr. per Förslagen reklammedier skall reklambeskattas men också att förändrade tas bort. De

reklamtrycksaksbeskattningen på tryckerierna

som kan om förslagens inverkan på skatteutberäkningar göras sker av skäl med olika säkerhet bl.a. då det fallet givna å ena sidan i fråga om redan nu beskattagäller förändringar de reklammedier och, å andra sidan, nya reklammedier som videotex och TV.

SOU 1988:1

Inledningsvis kan också nämnas några förslag som är gemensamma för annons- och reklambeskattningen. Det ena är att beskattningen av den s.k. egenreklamen föreslås bli slopad. Effekten på skatteintäkterna av det förslaget torde bli endast marginella.

Ett annat förslag som berör både annons- och reklambeskattningen är att den snäva definitionen i RSL av trycksak, dvs. avtryck som mångfaldigats i tryckpress eller genom screenförfarande, skall utgå. Det innebär att annonser och annan reklam kan förekomma även i alster som framställts på andra sätt. Inkomstökningen på grund av detta torde, åtminstone till en början, bli begränsad.

23.1.1 Annonserna

Annonsbeskattningen inbringade under 1987 drygt 524 milj. kr.

Beträffande annonserna föreslås i huvudsak två ändringar som kan påverka reklamskatteintäkterna. Den ena är att reklammedskick till tidningar beskattas endast som direktreklam och inte som nu både som annons och som trycksaksreklam. Den andra ändringen följer av förslaget att annons endast skall förekomma i periodisk publikation och om den ändrade definitionen för sådan publikation.

Reklammedskicket till tidningar beskattas enligt förslaget hos tidningsutgivarna som direktreklam efter skattesatsen

ll % i stället för nuvarande annonsbeskattning efter 4 %.

Denna förändring av skattesatsen skulle, om alla andra mständigheter förblev desamma, medföra nästan en tredubbling av skatten på dagstidningsdistribuerad direktreklaml.

1 Å andra sidan innebär vårt emellertid att den elvaförslag procentiga skatten på produktionen av dessa reklamtrycksaker, som nu tas ut av tryckerierna, skall slopas. Den i minskning skatteintäkterna som följer av detta behandlas i avsnitt 23.l.2.

1988:17

Det kan, som angetts i kapitel 13, tänkas att vid tidningarna en sådan ändring av beskattningen som vi föreslår, höjer priset på distributionen för att motverka en överströmning från annonser i tidningen till medskickad reklam. Å andra sidan konkurrerar tidningarna med posten och direktreklamföretagen om denna reklamdistribution vilket talar mot betydande prishöjningar.

Enligt vår mening torde volymen av tidningsdistribuerad direktreklam inte komma att sjunka och bekattningsunderlaget således inte att minska.

Det har inte varit möjligt att få fram några entydiga sammanställningar av tidningarnas distributionspriser. Det är här fråga om en marknad där priset ofta bestäms från fall till fall.

IMMG har emellertid, vad vi har inhämtat enligt underhand, beräknat att reklammedskicket till dagstidningarna 1987 svarade för 4-5 % av omsättningen på direktreklamen. Den totala distributionskostnaden för direktreklam beräknas enligt samma källa till ca 1 800 milj. kr. 1987. 4-5 % av detta belopp är 72-90 milj. kr. En höjning av skatten med 7 % på det beloppet skulle ge en intäktshöjning på ca 5-6,5 milj. kr.

Förslaget att annonser till skillnad mot vad sm gäller enligt RSL skall förekomma bara i periodiska publikationer medför att endast upplåtelser av utrymme för reklammeddelanden och inte upplåtelser för icke-kommersiella meddelanden skall beskattas i övriga publikationer och andra skrifter. Enligt 23 § RSL gäller nu att skatt på annonser i reklamtrycksaker får dras av mot reklamtrycksaksskatten. Att annonsskatten tas bort på annonser i reklamtrycksaker har därför inte någon betydelse för reklamskattens storlek.

SOU 1988:

För annonser i andra publikationer än i reklamtrycksaker får något avdrag enligt 23 § RSL inte göras. Förslaget att annonsbeskattning inte skall påföras annat än periodiska publikationer torde i detta sammanhang ha betydelse för i stort sett endast en publikation, nämligen televerkets telefonkatalog. Icke-kommersiell annonsering av någon betydelse torde i övrigt inte förekomma i annat än de periodiska publikationerna. Andra telefonkataloger som ges ut för t.ex. begränsade områden torde inte innehålla betalda uppgifter i abonnentregisterdelen. Skatteintäkterna av annonser skulle således på av förslaget minska med vad som svarar mot den nuvarangrund de extra m.m. i telefonkatalogen som

skatten på namnuppgifter

torde uppgå till ca 2 milj. kr.

23.l.2 Direktreklamen

Reklamskatt för reklamtrycksaker, som enligt förslaget skall till nästan 152 milj. kr. 1987. Tullens skatslopas, uppgick teintäkter av trycksaksreklamen gav ytterligare cirka 52 milj. kr.

Intäkterna av den beskattning i distributionsledet som vi föreslår kan beräknas med hjälp av statistik som publicerats av IMMG. Institutionen har, med ledning av detaljerade uppsom inhämtats från posten och från direktreklamföretagifter SWEDMA, beräknat kostnaden för distgens branschorganisation ribution och hantering av direktreklamen till 1 834 milj. kr. (se tabellerna 1 och 3 i bil. 1).

Såvitt postens distribution avser dessa siffror porgäller tot. För direktreklamföretagen uppges siffrorna gälla porto och hantering. Med hantering avses kuvertering, inbladning, etc. Vi har förutsatt att även detta arbete utförts sortering av distributören och att det således skall omfattas av be- Eftersom detta arbete oftast är av mindre omskattningen. när det den oadresserade reklamen, som ju fattning gäller

1988:17

till stora delar består av enkla blad för lokala livsmedelshandlare o.d. bör detta antagande väsentligen vara riktigt. Skatten på den beräknade omsättningen skulle uppgå till ca 200 milj. kr.

Intäkterna av beskattning av fripassagerardistribution och distribution av direktreklam kan inte beräknas med övrig någon säkerhet.

23.l.3 TV-reklamen

För intern-TV och TV- eller videosändningar på offentlig plats torde skatteutfallet bli i stort sett oförändrat, eftersom skatt redan tas ut för dessa verksamheter.

I fråga om TV-reklamen kan följande anföras. För det fall förbudet mot reklam i svenska TV-sändningar skulle upphävas blir reklamintäkterna skattepliktiga. Det enligt förslaget inte att bedöma om en sådan förändring är aktuell. Rekgår lamintäkterna vid en sådan förändring kan endast uppskattas t.ex. med utländska - t.ex. grovt vid jämförelser TV-företag ITV - och för TV 3. Därvid måste engelska reklamintäkterna också beaktas att den svenska reklammarknaden har begränsad omfattning och att det är sannolikt att tillkomsten av ytterreklamkanaler skulle medföra en reduktion av reklaminligare täkterna för redan existerande kanaler.

TV 3 är för närvarande den enda utländska TV-kanal som riktar not Sverige. Reklamintäkterna för TV 3 blir reklamsändningar därför skattepliktiga enligt förslaget. Hur stora intäkterna blir beroende av hur mycket reklamtid det företaget och

är

eventuella andra tillkommande företag med likartad sändning kan Om man räknar med den tid som enligt uppgift högst sälja. skall vara för reklam i TV 3, ser beräkningen för tillgänglig det företaget ut enligt följande:

sou 1988:1

Sändningstiden uppges till ca 40 tim/vecka, eller 2 000 tim/ år. Av varje timme har sex minuter, dvs. en tiondel av tiden eller 200 tim/år, avsatts för reklam. Priset för reklamtiden är 25 000 kr/30 sek. Om all reklamtid således säljs uppgår omsättningen till ca 600 mkr varav den svenska andelen kan beräknas till 30 % eller 180 milj. kr. Skatten för TV 3 skulle således uppgå till ca 20 två milj. kr/år. Ytterligare TV-företag som vänder sig till skandinavisk startar publik under våren 1988 (se 7). Dessa sänder när detta kapitel skrivs - 1988 april på begränsad tid. För närvarande kan inte beräknas hur stor dessa kan få skattepliktig omsättning och vad konkurrensen innebär för TV 3.

23.1.4 Databasreklamen

Det är inte möjligt att i beräkna av dag omfattningen databasreklam i videotex och annan datakommunikation. Om den planerade utbyggnaden av videotexverksamheten genom det s.k. TeleGuideprojektet kommer till stånd måste det emellertid förutsättas att intresset för datakommunikation som reklammedium ökar väsentligt. I informationsmaterial om TeleGuide uppges att mediet väntas användas bl.a. för annonser.

Med hänsyn till den begränsade mediet har i spridning dag torde intäkterna under de närmaste åren bli små.

23.l.5 Sponsringsreklamen

Inom reklambranschen och vid i Stockholm handelshögskolorna och Göteborg beräknar man att omsatte ca 700 sponsringen milj. kr. under 1986. Samma år uppgick idrottsföreningarnas till RSV redovisade intäkter för idrottsreklam till ca 350 milj. kr., avseende huvudsakligen annat offentliggörande av reklam, dvs. affisch- och ljustavlereklam, rinkreklam, tröjreklam m.m. Det får förutsättas att denna reklam till stor

1988:17

del ingår i vad som vårt enligt lagförslag utgår skattepliktig sponsringsreklam.

Hur stor andel av sponsringens omsättning som utgör s.k. lokal sponsring eller i liten sponsring skala till en idrottsklubb från företagare orten saknas det på uppgifter om.

Under förutsättning att reklamen på grund av sponsringsavtal fördelar sig över små - med mindre föreningar än 200 000 kr. i skattepliktiga intäkter - och stora föreningar på samma sätt som den reklamen skattepliktiga enligt nu gällande regler, så skulle cirka 120 av 700 milj. kr. för sponsringsreklamen tillfalla de små, vårt enligt förslag redovisningsbefriade föreningarna. Av resterande 580 milj. kr. torde med samma ca 290 kr. förutsättningar milj. redan omfattas av beskattning, medan 290 milj. kr. skulle svara mot den del av sponsringsersättningarna som är obeskattad enligt gällande normer .

Med en sådan skulle beräkning förslaget om beskattning av sponsringsreklamen medföra en ökning av skatteintäkterna på ca 30 milj. kr.

23.l.6 Övriga reklamtyper

Beträffande övriga bör reklamslag föreslagna förändringar av skattereglerna i huvudsak medföra vissa av nuvaranhöjningar de intäkter bl.a. beroende att på förslagen allmänt sett torde medföra bättre till möjligheter skattekontroll. Det gäller bl.a. beskattningen av de fasta skyltarna som bör kunna effektiviseras En väsentligt. anledning till de förbättrade kontrollmöjligheterna är att enligt förslaget, till skillnad mot vad som nu alla gäller, ersättningar för spridning och offentliggörande av reklam skall beskattas. Kontrollen kan enligt i större förslaget utsträckning än tidigare

SOU 1988:1

av uppburna vederlag för

grundas på bokföringsgranskning

av annons- och reklamutrymmen. Förslaget har

upplåtelser

färre av och skönsbedömningar än RSL. inslag skälighets- Någon välgrundad uppskattning av en ökning av skatteutfallet, som beror en enklare tillämpning av reglerna och förbättpå rade kan emellertid inte göras. kontrollmöjligheterna,

23.l.7 Höjningen av redovisningsgränsen

Den i som främst kan ha betydelse ändring förfarandereglerna för är förslaget att höja redovisningsgränskatteintäkterna sen till 200 000 kr. för ideella föreningar och till 60 000

kr. för övriga.

Av RSVs statistik för år 1987 framgår att antalet registreradetta år till knappt 3 900. Av dessa de skattskyldiga uppgick var emellertid 1 200 som bortfaller med vårt förtryckerier, slag;

I 1 till detta betänkande har redovisats att antalet bilaga som deklarerar reklamskattepliktig verkideella föreningar samhet till drygt 1 440 1987. Det totala skattebelopuppgick samma tid till 43

pet från denna kategori uppgick under drygt

milj. kr.

Vidare att om, som vi föreslår, gränsen för de ideelframgår bestäms till 200 000 la föreningarnas redovisningsskyldighet så skulle endast ca 370 sådana föreningar kvarstå. Enkr., skulle således nästan 1 100 nu skattskyldiga ligt förslaget ideella befrias från skyldigheten att redovisa föreningar reklamskatt. Detta skulle medföra ett skattebortfall med endast drygt 7 milj. kr.

Från det totala antalet nu registrerade skattskyldiga, 3 900, bortfaller således 1 200 tryckerier och enligt förslaget 1 100 ideella som föreslås få en särskilt hög föreningar

1988:17

redovisningsgräns. Härefter återstår ca 1 600 av de registrerade skattskyldiga. I denna grupp finns skattskyldiga för alla reklamslag som beskattas i dag, med undantag för reklamtrycksakerna. Om gränsen för redovisningsskyldighet i dag låg vid 60 000 kr. skulle drygt 400 av de återstående komma under redovisningsgränsen och således befrias från redovisningsskyldighet. Dessa 400 svarar för ett sammanlagt skattebelopp som understiger 1 milj. kr.

Den reservationen måste dock göras att beskattningen av all sponsringsersättning kommer att höja den skattepliktiga omsättningen även i de mindre föreningarna och föra en del av dessa över 200 000-kronorsgränsen. Det går inte att bedöma hur många föreningar detta kan gälla.

Vissa nya skattskyldiga tillkommer genom förslaget. Det är främst posten och direktreklamföretagen, vissa företag som distribuerar fripassagerare, några TV- och videotexföretag samt möjligen några företag som upplåtit reklamutrymme i t.ex. affärshandlingar. Enligt vår uppfattning torde antalet redovisningsskyldiga som tillkommer på grund av förslagen inte överstiga 150 stycken.

Det sammantagna skattebortfallet på grund av den föreslagna

ändringarna i förfarandereglerna uppgår således till 7 +

högst 1 = högst 8 milj. kr.

23.1.8 Beräknat skatteutfall

Som inledningsvis anförts är beräkningarna av det skatteutfall som följer av förslaget i vissa delar osäkert. I nedanstående sammanfattning redovisas de förändringar av skatteeffekterna som angetts i avsnitt 23.l.l-23.l.7. I detta sammanhang bör även beaktas vad som anförts i avsnitt 23.1 om egenreklamen och slopandet av trycksaksdefinitionen liksom

även inverkan av att en viss del svensk reklam sprids utomlands och därför inte skall beskattas.

Beräknade förändringar i milj. kr. av skatteutfallet p.g. av

andringsförslagen

Ökning Minskning

Direktreklambeskattning av tidningsdistribuerad reklam Slopad annonsskatt på abonnentuppgifter i telefonkatalogen Slopad beskattning av reklamtrycksaker Beskattning av direktreklam Beskattning av TV-reklam Beskattning av sponsringsreklam Höjd redovisningsgräns

23.2 Förändringar för de skattskyldiga

Förslagen innebär förenklingar för dem som i dag är skattskyldiga. Åtskilliga av dessa befrias från skattskyldighet och/eller redovisningsskyldighet. Vidare föreslås att regler som förorsakat tillämpningssvårigheter byts ut mot enklare schablonregler.

De mest påtagliga förenklingseffekterna gäller det stora antal tryckerier som enligt förslaget inte längre skall vara skattskyldiga för reklamtrycksaker och de många skattskyldiga med låg omsättning, som inte blir redovisningsskyldiga enligt förslaget.

1988:17

Mot förenklingarna för tryckerierna får vägas det merarbete som förslaget medför för och posten andra distributionsföretag samt för andra nytillkomna skattskyldiga.

Importörer avlämnar årligen ett stort mycket antal tulldeklarationer med uppgifter till underlag för en reklambeskattning om - för år 1987 - ca 50 milj. kr. Uppgifterna har genomgående avsett

reklamtrycksaksbeskattningen. Enligt för-

slaget slopas tullens hantering av reklamskatten. Deklarationsskyldigheten för importörerna bortfaller således vilket innebär en påtaglig för förenkling dem.

23.2.l Tryckerierna

För närvarande är ca l 200 tryckerier redovisningsskyldiga för skatt för som reklamtrycksaker de framställt. Av kapitel 6 framgår att nuvarande regler medför stora tillämpningssvårigheter för tryckerierna.

Av statistikbilagan, bilaga 1, framgår vidare att över 300 av tryckerierna har en reklamskattepliktig omsättning som under-

stiger 60 000 kr. Redan på av

grund förslaget om höjd redovisningsgräns skulle således en fjärdedel av de redovisningsskyldiga tryckerierna falla bort.

Förslaget om beskattning av direktreklamen i distributionsledet i stället för den nuvarande trycksaksbeskattningen innebär emellertid att över tryckerierna huvud taget inte skall beröras av reklamskatten.

23.2.2 Posten och andra direktreklamdistributörer

Förslaget innebär att de som företag distribuerar direktreklam blir för skattskyldiga distributionen samt för adresse-

och liknande kostnader, om de utfört sådan ring, packning

verksamhet i samband med distributionsuppdraget.

försändelser som vi ansett bör De enda massdistribuerade

från det området för att ett godtagavskiljas skattepliktiga skall kunna bestämmas bart schabloniserat direktreklambegrepp

och videoär böcker, tidningar, ljudband, grammofonskivor

med viss samt försändelser från gram, som sänds periodicitet, och ideella Genom den schabstaten, kommunerna föreningar.

har enligt vår mening svårigloniserade begreppsbestämningen av skatten minimerats för posten och heterna vid hanteringen

andra direktreklamdistributörer.

av de oadresserade försändelserna bör enligt Beskattningen innebära nämnvärda problem för posten vår mening inte nâgra för direktreklamen. Böcker och andra som blir skattskyldiga inte är annonsblad, ljudband o.d. torde och tidningar som

till sådana som kan nås med ett inte distribueras grupper

Reklamskatt skall således utgå på alla oadresserat urval. med för sådana som avsänts oadresserade försändelser undantag

av stat, kommun och ideella föreningar.

skall - samma sätt Då det adresserade försändelser på gäller - sådana undantas som i om oadresserade försändelserna fråga av staten, kommun eller ideell förening. Några som avsänds

i inte uppkomma för distributörerna problem torde praktiken eller kommun som avsändare. När det att identifiera staten

bör avsändaren kunna identigäller de ideella föreningarna

t.ex. som kan uppvisas fiera sig genom registreringsbevis,

inlämnandet eller förvaras på postkontoret, inlämnings-

vid

stället eller faktureringscentralen.

och m.m. som skall vara skattefria enligt De böcker tidningar att de distribueras i stora förslaget under förutsättning

torde genomgående sändas

mängder och med viss regelbundenhet,

det föreslagna förfarandet adresserade som massbrev. Enligt bevis om försändelsernas karakförses avsändarna av RSV med

1988:17

Det kommer här att röra sig om stora och regeltär. vanligen bundet återkommande sändningar. Kontrollen av RSV-bevisen eller förteckningar avseende dessa bok- och publikationssändbör kunna göras av posten utan att det uppkommer några ningar att tala om. Förfarandet med bevis förekommer ju svårigheter redan i nuvarande hantering, t.ex. för ekonomibrev postens och det kan inte anses betungande att det och föreningsbrev, till ännu en grupp. (Se vidare om postens hantering utvidgas av direktreklam i avsnitt 21.2.2.)

att vidare enligt lagförslagets 30 § Genom skattskyldigheten över till avsändaren, om denne vilselett posten genom flyttas att ett bevis från RSV om att sändningen avser skatuppvisa tefria böcker riskeras inte heller att posten får stå för

skatten i dessa fall.

Skatten kommer i sin helhet att övervältras på postens och direktreklamdistributörers kunder. Genom att distribuandra sköter av skatten kontinuerligt och tionsföretagen uppbörden bara redovisar den till RSV en gång varje eller varannan månad den skattskyldige, dvs posten och de andra tillgodoförs en inte i likviditeten och ränta företagen, obetydlig ökning under den tid som från betalningen till redovisdärpå löper Detta medför - med den beräknade direktrekningstillfället. - räntevinster för t.ex. om över 600 000 lamvolymen posten kr. årligen.

Räntevinsterna torde täcka eventuellt uppkommande kostnader

för merarbete med reklamskatten. postens

23.2.3 TV-företag

Reklam som visas i TV-kanaler som enligt förslaget skall i torde komma att vara väl avskild Sverige

reklambeskattas

verksamhet, både till innehåll och från TV-företagets övriga om av för reklamutrymmena. Det i fråga fakturering vederlagen

SOU 1988:1

bör därför inte föranleda att några problem urskilja den beskattningsbara reklamen och inte heller att eventuellt fördela denna med hänsyn till den svenska publikandelen.

23.2.4 Databasägare

Enligt förslaget grundas beskattningen på omständigheter som databasägaren, den skattskyldige, måste förutsättas känna till, nämligen på informationens tillgänglighet och vem som lämnat informationen. Vissa från har undantag skatteplikten gjorts för information som typiskt sett förekommer i databaser och som inte utgör reklam, såsom nyheter, tidtabeller, telefonkatalog etc. Ofta tas information av detta in i slag databasen utan vederlag, som när det gäller aktuella nyheter, börskurser o.dyl. I fråga om andra måste viss undantag kontroll ske av innehållet. Om det upplåtna utrymmet disponeras av informationslämnare som televerket, SJ, TT m.fl., som vanligen torde vara fallet, kan några större svårigheter knappast uppkomma vid bedömningen. Upplåtelser till staten, kommun eller ideell förening skall inte beskattas.

23.2.5 Övrigt om för

förändringar skattskyldiga

För televerket medför den föreslagna annonsdefinitionen att beskattningen av utrymmen som upplåtits för icke - kommersiell information upphör. Televerket kommer därför att behöva göra åtskillnad mellan reklam och andra abonnentuppgifter på telefonkatalogens vita sidor. Å andra sidan televerslipper ket att debitera, uppbära och inleverera reklamskatt för enskildas abonnentuppgifter.

En förändrad och förenklad modell för av beskattningen skyl reklam ryms också inom förslaget. En stor del av alla mycket skyltar torde hyras ut genom upplåtelseavtal som är gemensamma för lokal och skyltplats i ett hus. De faller därför en-

ligt förslaget utanför reklambeskattningen. Om, i något fall, en hyresgäst skulle ha skilda avtal för skylt och lokalhyra och det finns ett lokalt samband mellan lokalen och skylten, kan parterna skriva om avtalet så att det täcker hyran för såväl skyltplats som lokalhyra.

Förslaget om höjd redovisningsgräns skulle med dagens reklamintäkter innebära bl.a. att ca l 100 ideella föreningar och 400 andra skattskyldiga befrias från deklarationsplikt. Som nämnts ovan motverkas denna åtgärd för de ideella föreningarnas del något av den utvidgade skatteplikten för sponsring.

Förenklingseffekten av den höjda redovisningsgränsen är större än vad talen anger eftersom det är just de mindre företagen och de mindre föreningarna som har de största tilllämpningsproblemen. De har ofta mindre vana vid skattefrågor av här aktuellt slag och de har en rätt enkel bokföring. De svårigheter med beskattningen som uppkommer för dem har därför förhållandevis större genomslagskraft.

23.3 Förändringar för myndigheterna

För handläggningen av reklamskatteärendena hos RSV krävdes under 1987 12-14 årsarbetskrafter. Arbetet på verkets punktskattesektion har erfordrat ca sex årsarbetskrafter och revisionsarbetet vid verkets distriktskontor ungefär lika mycket. En mindre resurs har använts på Rsvs rättsnämnds kansli för arbetet med förhandsbesked.

Av reklamskatteärendena överklagades årligen mellan tio och femton till kammarrätten i Stockholm.

Hos regeringsrätten uppgår antalet mål om reklamskatt till knappt tio om året. De flesta av dessa är förhandsbesked.

SOU 1988:]

De föreslagna förändringarna av reklamskattereglerna ger enklare materiella tillämpningsregler och en avsevärd förenkling av den praktiska hanteringen av reklamskatteärendena.

Den administrativa förenklingen hänger samman med den stora minskning av antalet skattskyldiga som förslaget medför. Av de nu skattskyldiga hos RSV, 3 900 stycken, beräknas 2 700 bortfalla. Härtill kommer nya skattskyldiga för direktreklamen, TV-reklam, videotexreklam och sponsringsreklam. Dessa kan översiktlig uppskattas till totalt 150 st. Förslaget kan således beräknas medföra en minskning av antalet skattskyldiga inom landet med (2.700-150=) 2 550 st.

Vidare bortfaller tullens bestyr med beskattning av reklam helt. Det innebär att ett stort antal tullärenden bortfaller, vilket påverkar arbetet och resursanvändningen hos såväl de lokala och regionala tullmyndigheterna som generaltullstyrelsen. Generaltullstyrelsen behöver inte heller arbeta med centrala frågor för reklambeskattningen som information, utbildning, förhandsbesked m.m. Sammantaget innebär ett sloav reklambeskattningen en beaktansvärd förenkling för pande tullen.

De föreslagna reglerna möjliggör vidare ett bättre och enklare kontrollarbete.

De föreslagna förändringarna bör medföra att arbetet med reklamskatten hos skatteförvaltningen på sikt minskas med minst en tredjedel. Motsvarande bör efter en övergångsperiod för domstolarnas arbete med reklamskattemål. Tullens gälla hantering av reklamskatten upphör helt.

23.4 Sammanfattning

Reklamskatteintäkterna kommer enligt förslaget att utgå på en delvis förändrad och en breddad bas. Förändringen avser

OU 1988:17

främst att reklamtrycksaksbeskattningen byts ut mot beskattav direktreklam. Den breddade basen gäller de nya rekning - TV och - som föreslås bli

lamslagen videotex, sponsring

föremål för reklambeskattning. De nya reklamslagen medför en viss, dock begränsad höjning av skatteutfallet naturligen av reklamslag beräknas ge ett i medan beskattningen övriga stort sett oförändrat skatteutfall.

För de innebär förslaget avsevärda förenkskattskyldiga Antalet skattskyldige minskar från 3 900 till omkring lingar. eller med 2 550. Minskningen avser i 1 350, ungefärligen första hand och de små föreningarna, vilka båda tryckerierna har ett arbete med reklambeskattningen. Kostnaderbetungande för det arbete som fått ned på beskattningen främst na läggas av de kan uppskattas till ansenliga bemånga tryckerierna Vidare bortfaller importörernas arbete med redovisning lopp. m.m. av reklamskatt till tullen helt.

För dem som blir skattskyldiga enligt förslaget torde regelbli enklare än vad som är fallet med RSL och tillämpningen deras arbete med skatten kan bedömas bli tämligen lätthanter-

ligt.

För medför förslaget avsevärda administrativa myndigheterna fördelar. Dessa hänför till en stor minskning av antalet sig enklare materiella regler och bättre kontrollskattskyldiga, Detta har i avsnitt beräknats medföra

möjligheter. föregående

för RSV i minst storleksordningen fyra årsarinbesparingar Tullens arbete med reklamskatten upphör helt. betskrafter.

U 1988:17

Bilaga 1

STATISTISKA UPPGIFTER

i

§ i z l

Åtskilligt av det statistiska materialet i denna

bilaga, lik-

E

I som även i betänkandet i har hämtats från övrigt olika rapporter som sammanställts av informations- och massmediegruppen (IMMG) vid företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet. Övriga uppgifter kommer i allt väsentligt från RSVs över punktskatteregister skattskyldiga och intäkter.

Bilagan har utformats som en enkel tabellsammanställning med kortfattade kommentarer.

I x 1 Reklamkostnaderna 1985-1986 i I

E

FIGUR 1 Reklamkostnader 1985, Totala reklamkostnader, 1 i fördelning kända, beräknade eller E I uppskattade,

§ 14 miljarder kr. Y 7 Dagspress Veckopress 301 ›. Fackpress 473 Affisch/trafik 216

Direktreklarn Produküonskostn.1000

Bio 35

Kataloger 800 .__ Mass” 50° Sponsring 509 Presentreklam 500

Källa: IMMG

SOU 1988:1

I belopp avser utrymmeskostnader för tradiagrammet angivna ditionella medier, dvs. bio, affisch- och trafikpressorgan, reklam. För reklamslag avses samtliga kostnader. För övriga direktreklamen har IMMG utgått från antagandet att produk-

tionskostnaden utgör 75 % av totalkostnaden.

att de som avser I övrigt kan om dessa sifferuppgifter sägas baseras på omfattande och tillförlitlig pressannonsering statistik och att samma sak i allt väsentligt gäller även för affisch- och trafikreklamen. För övriga medier är siffbio-, rorna beräknade av IMMG.

Tabell l Totala kostnader för reklam och sales promotion

Milj. kr. Kategori

Traditionella medier 6 856 Produktion (traditionella medier 1 300 Direktreklam distribution och hantering l 834 (skattning) 1 800 produktion 935 Kataloger (skattning) 700 Sponsring Mässor/utställningar betald 354 mässyta montrar (skattning) 350 66 In-flight-medier Dekaler 80 Butiksreklam 2 000 Presentreklam 600

Totalt Ca 16 800

Som har IMMG för detta år reviderat sin uppskattning av § synes andel av de totala kostnaderna för produktionskostnadernas här antas endast hälften av kostnaderna vara direktreklamen; hänförliga till produktionen.

OU 1988:17

Reklamkostnadernas utveckling 1975-1985

I detta avsnitt redovisas uppgifter om reklamkostnadernas

utveckling för de reklamslag där sådana beräkningar förelig-

Även beträffande volymutvecklingen gäller att siffrorna ger. om liksom om bio-, affisch- och trafiktidningsannonseringen reklamen kan bedömas som pålitliga.

Inom utomhusreklam ryms många olika sätt att sprida gruppen reklam t.ex. affischer, fasta skyltar, trafikreklam och flygreklam. Åtskilliga som upplåter utrymme för dessa reklamslag har endast små inkomster härav och tillhör inte, som tidstarka organisationer som kontinuerligt samlar in ningarna, och statistik om reklamens omfattning. Detta kan offentliggör

medföra viss underredovisning.“De traditionella medierna

redovisas i tabell 2.

När det gäller direktreklamen, slutligen, avgränsar olika undersökare denna på skilda sätt. Oavsett vilken definition man väljer är antalet aktörer inom direktreklammarknaden stort. För att ge en uppfattning om direktreklamens mycket redovisas i detta avsnitt i tabell olika data som avser volym delar av direktreklamen.

Även i detta avsnitt har vi hämtat från IMMG, som uppgifterna i sin tur använt siffermaterial från Svenska Tidningsutgivareföreningen, Factu, Vectu, RSV, Biografstatistik, Reklamstatistik AB, förening samt de statliga press- Affischföretagens utredningarna.

SOU 1988:11

1 Beräkning genomförd på basis av känd volymökning samt prishöjningar bland FACTU-förlagen.

2 Beräkning genomförd på basis av känd volymökning samt prishöjningar bland VECTU-förlagen.

Källa: IMMG rapport 12 och 18. IMMG har använt följande statistik: Dagspress: Svenska Tidningsutgivareföreningen. Veckopress: Uppräkning av Vectu-förlagens reklamintäkter till

totala branschen. Fackpress: av Analyser riksskatteverkets data över reklamskatt 1975-1982 samt och volym prisanalyser. Bio: Biografstatistik och Reklamstatistik. Affisch/trafik: Affischföretagens förening och Reklamstatistik.

OU 1988:17

Tabell 3 Direktreklamens kostnader 1986 (distribution och

hantering)

Kategori

Oadresserad direktreklam via posten 329 porto

E Oadresserad direktreklam via andra porto och hantering 831

Adresserad direktreklam porto 674

Totalt

(distribution/hantering) 1 834

Källa: IMMG

F Uppgifterna om dessa kostnader har inhämtats dels hos posten

\ dels hos

direktreklamföretagen genom SWEDMA.

i Tomas Gröndal, som sammanställt IMMGs årliga rapporter om

R reklamkostnaderna, beräknar att tryck- och produktionskostna-

den för direktreklamen till ca 50 % av uppgår totalkostnader- Å na och att värdet av den som avses i 1 hantering fråga om l oadresserad direktreklam som distribueras av annan än posten, med god marginal tio av den understiger procent totala distributionskostnaden.

SOU 1988:11

4 av gruppkorsband mellan 1975 Tabell Volymutvecklingen och 1986 (index 1975 100)

År Antal (mi1j.ex) 692

* Valår

av masskorsband 1975-1986 Tabell 5 Volymutvecklingen (index 100=1975)

* Valår Affärskommunikation BP-A 1986. Källa: Postverket

Tabell 6 Annonsbladens antal och intäkter 1974, 1977 och

År Intäkter (milj. kr)

1974 109 23 1977 200 90 1983 230 180

3 Reklamskatten 1987

för statistik över skatteintäkter från olika RSV kontinuerlig och som vidtas i samband med slags skattskyldiga åtgärder

beskattningen.

1987 (redovisningsperioder som slutar under För kalenderåret den 1 1986 - den 31 december 1987) har följande tiden januari skattebelopp deklarerats:

Tabell 7

Skattebelopp Antal Reklamslag skattskyldiga som redovisar skatt

Annonser 235 134 365 92 dagspress 99 179 692 166 fack- 0 populärpress 189 932 889 1 274 annan publikation

151 952 537 1 201 Reklamtrycksaker 78 778 630 1 354 Annat offentliggörande

skatt 747 333 667 3 318 Summa

skatteintäkter skall läggas ca 52 milj. kr. som Till RSVs inflöt tullens beskattning av införda reklamtrycksagenom ker.

SOU 1988:

Av beloppet återbetalades ca 66 kr. till milj. utgivare av dags-, fack- eller populärpress.

I den av RSV använda omfattar grupperingen kategorin annat offentliggörande allt utom annonser och reklamtrycksaker, dvs. skylt- och affischreklam, bio- och videoreklam, tröjreklam och TV-reklam.

Antalet registrerade skattskyldiga till 3 891 vid uppgick årsskiftet 1987/1988.

Spridningen i fråga om omsättning inom är stor gruppen mycket och framgår av tabell 8 som visar hur de skattskyldiga fördelas efter För redovisningsperiodens längd. förståelse av tabellen kan upplysas att normal redovisningsperiod är två månader. För skattskyldiga med en årlig omsättning på över 300 000 kr. är en månad. redovisningsperioden Skattskyldiga med omsättning som antas regelmässigt 20 000 kr. understiga kan av RSV medges att redovisa skatten och halvårsvis, om omsättningen antas bli lägre än 10 000 kr. verket medger redovisning en gång om året.

Tabell 8

Antal

Periodlängd 1985 1986

1 mån 138 130 2 mån 1 321 l 430 6 mån 370 490 12 mån l 613 l 547

Summa 3 442 3 637

Av tabellen framgår att endast 130 har skattskyldiga en omsättning som överstiger 300 000 kr medan över tvåtusen har så låg omsättning att RSV i beslut enligt 3 § LPP har funnit

redovisningsperioder om ett halvår eller, i flertalet fall, ett år vara tillräckliga.

Av nedanstående tabeller framgår att koncentrationen av skatteintäkterna till ett fåtal stora skattebetalare går igen i flertalet reklamslag. I tabellerna redovisas också hur många skattskyldiga och hur stora skatteintäkter som skulle falla bort om vårt förslag att höja frigränsen till 60 000 kr. och 200 000 kr. blev verklighet.

Tabell 9 A Annonser i dagspress 1987

* _›_ 12 25 mkr 22 25 15 803 391 7 12 mkr 21 21 910 442 0 å Totalt 92 100 235 134 365 100

Tabell 9 B Annonser i fack- och populärpress 1987

SOU 1988: 11

Tabell 9 C Annonser i annan publikation 1987

Årlig omsättning Antal skatt- % Skattebelopp % skyldiga 2 mkr 99 154 241 587 _ 200 000 kr 2 mkr 29 813 355 _ 000 200 000 kr 385 30 4 714 120 2 1 60 60 000 kr 387 31 1 163 827 0.6 Totalt 1 264 100 189 932 889 100

Tabell 9 D Reklamtrycksaker 1987

Årlig omsättning Antal skatt- % Skattebelopp % skyldiga 153 13 114 269 126 75 1 2 mkr 000 kr 2 mkr 445 37 33 083 826 22 1 200 000 200 000 kr 286 24 3 734 822 2 1 60 60 000 kr 178 15 728 968 1 1 20 000 20 000 kr 139 12 135 795 0,1 Totalt 1 201 100 151 952 537 100

OU 1988:17

Tabell 9 E Annat offentliggörande av reklam än genom annons eller reklamtrycksak. År 1987.

Antal skatt- % Skattebelopp % Årlig omsättning skyldiga I 10 mkr 7 0,5 34 575 44

I

1 J 2 10 mkr 41 3 15 431 611 20 1 200 000 kr 2 mkr 347 26 21 347 446 27 1 200 000 kr 472 35 6 075 222 8

3 60 000

20 000 60 000 kr 351 26 1 565 882 2 1 20 000 kr 141 10 180 603 0,2 § 1 79 176 662 100 Totalt 1 359 100

L 1987 Tabell 9 F Ideella föreningars reklamskatt

Årlig omsättning Antal skatt- % Skattebelopp % skyldiga mkr 31 2 16 938 371 39 1 2 200 000 kr 2 mkr 340 23 19 256 931 44 1 000 200 000 kr 454 32 5 938 125 14 1 60 20 000 60 000 kr 314 22 1 414 724 3 1 20 000 kr 303 21 97 237 0,2

Totalt 1 442 100 43 645 388 100

4 Reklamskattens utveckling

RSV har sammanställt siffror rörande reklamskattens utvecksedan skatten infördes 1972, som framgår av tabell 10. ling

SOU

1988:1Å

Tabell 10 Intäkter av skatt på annonser och reklam

KPI Budgetår Intäkter, 1000 kr. Index 1980 100 1972/73 46 238 26 1973

Presstödets utveckling

Figur 2

.

6007 9

och Skott

E

:Reklamskatt presstöd 1971/72-1985/86

,I

0 T I _ I

som Stod

,i

. i

l l

n

:II l;

[ 400* f i

l I g á

ä i 1 I

*

i n, I

g

. /

: i

/

Eisoo

å

MQ”. /

z

,x

, f

: x

i Ja n

f

f

,

\\a*/

/I

--.._.._-..._

_- _ _

Statens Finanser, RRVs och presstödenämndens gäller: u v n i I t | v L L I g l I l årsrapporter

71/72 73/74 75/76 77/78 79/30 81/82 33/34 85/86

Rapport nr 16 i IMMGs skriftserie

SOU 1988:1

En undersökning av postens massbrev Tabell 11 Fördelning av massbrev efter innehåll 1 ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER Z Z I URVALET INNEHÅLL 1

INNEHÅLL 2

TOTAL

OU 1988:17

Tabell 13 Fördelning av massbrev efter innehåll 2 (en

mer detaljerad fördelning)

ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER Z Z I URVALET

TJÄNSTER 2.32 2.62 41 Tidn.pren Bank 1.23 0.92 15 0.1á 0.14 3 { Husköp I 0.19 0.24 3 Reparation

F

0.87 0.82 14 Resor 0.87 0.60 12

1 Transp

DELSUMMA ***

SAMRÄLLSINFO 0.08 0.37 6 Kyrkoblad Kommuntidn 1.92 4.44 22 0.03 0.07 I E1 2.87 1.87 28 Organisationer 2.27 2.19 35 Politiskt 0.16 0.14 Kungörelser 0.04 0.23 5 Tidtabeller 0.05 0.10 1 Statligt organ 1.24 2.20 32 Övr info *** DELSUMMA *** 8.65 11.61 132

ÖVRIGT EJ VARUREKLAM

0.50 0.24 3 Insamlingar Blodgivare 0.01 0.10 1 1.07 1.96 18 Nöjen möten 0.30 1,05 12 Religiösa

Idrottsförening-

Företags Övr ej varureklam 13.74 11.57 161 *M DELSUMMA M*

sou l988:l7Å

Tabell 13 forts. ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER Z Z I URVALET EN VARA EN ANNONSÖR

övr en vara, en annonsör 2.96 6.85 105 . , .. *** DELSUMMA *** 37.72 S77 43,32 w -. ...

Flera annonsör med text 5.97 2.03 34 Flera annonsör utan text 0.13 0.10 1 En annonsör flera varor med

.mn.-uM-.mm.»w_...wm

text 4.75 2.59 47 En annonsör flera varor utan . text 5.69 2.05 52

ÅSIKTSREKLAM MM

Åsiktsreklam 0.03 0.14 Image skapande 0.39 0.44 6

Opinionspåverk-

§ I **** SUMMA x*** 100.00 100.00 1398

1988:17 U

Tabell 14 Fördelning av massbrev efter viktgrupper samt medelvikten inom varje viktgrupp

ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER

k

z z x URVALET

EEE! 1 20 g

30.01 22.08 274 1

\

1 400 g 1.22 1.73 21

500 g 1.43

I

EEE! 20 g 100 g 200 g 300 g 400 g 500 g_ 600 g 700 g 800 g 900 g 1000 g Medelvärde 11 49 122 238 336 453 568 673 741 895 692

OU 1988:17 Bilaga 2 FRAMSTÄLLNINGAR OM REKLAMSKATTEN

I denna bilaga förtecknas skrivelser om reklamskatten som inkommit till utredningen eller till regeringen. A Skrivelser från RSV om ändringar i RSL samt yttranden över RSVs förslag Skrivelse från RSV den 5 mars 1985

Fackpressens 86-06-17 Företagareförbundet förbundet 86-05-14 Kooperativa

sou 1988: 14

-gu-...wxx-u-

Svenska Tryckeriföreningen 86-05-27

pan-ia.

Sveriges Direktreklamförening 86-05-22 Sveriges Grossistförbund 86-05-13 r›-: Sveriges Hantverks- och Industriorganisation - 86-05-14 Familjeföretagen Sveriges Industriförbund 86-05-07 Sveriges Köpmannaförbund 86-05-13 Sveriges Marknadsförbund 86-05-12 Sveriges Reklambyråförbund 86-06-06 Godkända Annonsförmedlares förening 86-05-09 Stockholms Handelskammare 86-05-12

B Skrivelser som inkommit direkt till utredningen Svenska Tidningsutgivareföreningen 87-03-25 SWEDMA 87-07-07

Skrivelser som överlämnats till utredningen av regieringen för att tas under överväganden vid utredningsuppdragets fullgörande Svenska Tidningsutgivareföreningen 81-12-04

OU 1988:17

Stockholms Handelskammare 85-02-14 Sveriges Köpmannaförbund 85-03-14 Reprografiförbundet 86-05-30

Skrivelser som inkommit till och regeringen överlämnats till utredningen för kännedom

Västra kretsen av Svenska Tidningsutgivareföreningen 81-11-25

Västerbottens Journalistförening 81-09-16

-OU 1988:17

Bilaga 3

ENKÄTER

som framgår av kapitel 2 har vi för tre utredningen genomfört enkäter:

1) till 350 skattskyldiga 2) till kommunerna 3) till ett antal länder i Europa och Nordamerika.

Nedan redovisas i skilda avsnitt dessa olika enkäter och översiktligt de svar som kommit in.

Enkät till de skattskyldiga

Enkäten har gjorts till ett urval av hos RSV registrerade skattskyldiga. Innan urvalet dragits har de skattskyldiga fördelats på de olika reklamslagen.

För vissa reklamslag med få registrerade har en skattskyldiga rätt stor del av dessa tagits ut till enkäten. Totalt sett omfattar urvalet 350 skattskyldiga, dvs. knappt 10 % av populationen.

själva enkätformuläret bestod av ett gemensamt brev som presenterade utredningen och syftet med enkäten samt en bilaga som var formulerad med olika frågor för olika (se reklamslag nedan under A).

Det gemensamma följebrevet löd som följer:

Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att se över reklamskattelagen. Syftet är bl.a. att förenkla tillämpningen och administrationen av skatten. Eftersom tillämpningssvårigheterna får antas vara bäst kända av dem som har att redovisa reklamskatt vill utredaren på

sou 1988:11

detta sätt samla in upplysningar om vilka svårigheter Ni stöter på vid hanteringen av reklamskatten. Vidare vore det av intresse att få del av de idéer Ni kan ha om förändringar av reglerna som skulle förenkla tillämpningen för Er.

Svar har inkommit från 43 skattskyldiga. Generellt kan sägas att de problem som påtalats varit kända för beskattningsmyndigheten redan tidigare. Många av de svarande hade varit i kontakt med RSV eller något av verkets distriktskontor.

Nedan redovisas för varje reklamslag en kort sammanfattning av de inkomna förslagen.

A Skattskyldiga för annonser (utgivare av dags-, fack- och populärpress samt annonsblad)

Fråga: Har Ni haft att beräkna värdet av icke betald annons? Föreligger någon svårighet att bedöma om sådan annons innehåller reklam i reklamskattelagens mening? Förorsakar bilagebegreppet problem?

Elva svar har kommit in. I flera av svaren vitsordas de problem som frågorna avser.

Vissa av de skattskyldiga har beklagat att inte den dag inbetalning bevisligen skett kan räknas som betalningsdag.

har en deklarationsblankett som - i En utgivare efterlyst likhet med momsdeklarationen - är tryckt på inbetalningskortets baksida.

Televerket har ifrågasatt beskattningen av ren nummerinformation, såsom makes namn eller telefonnumret till sommarstugan, i telefonkatalogen.

OU 1988:17

Skattskyldiga för trycksaksreklam (tryckerier)

Ni Er - förutom åt - åt Fråga: Ägnar tryckning mångfaldigande med annan teknik såsom fotokopiering? I så fall vilken/vilka metoder? Hur stor del av produktionen sker på annat sätt än tryckning?

Föreligger svårighet att bedöma om en katalog är en postor- \ derkatalog?

Från tryckerierna har elva svar inkommit. Så gott som samtliga har svarat nej på de direkt ställda frågorna.

Flertalet ger i stället uttryck för de stora problem som uppkommer genom trycksaksbeskattningen. Flera föreslår att den nuvarande reklamskatten ersätts med en generell skatt på trycksaker eller på papper, eller att en högre mervärdeskatt införs för tryckeribranschen för att tillämpningsproblemen skall kunna undvikas.

C Skattskyldiga för idrottsreklam (idrottsföreningar)

Föreligger svårighet att bedöma om meddelandet innehåller reklam i reklamskattelagens mening, dvs. syftar till att främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst?

Föreligger svårighet att bestämma beskattningsvärde för rek-. lam som skall offentliggöras både i Sverige och utomlands?

Föreligger svårighet att beräkna hur stor del av mottagna belopp från sponsorer som går till skattepliktig reklam? Känner Ni till om de som utövar sporten har individuella kontrakt som vållar dem problem med reklamskatt?

sou 1988: 11

Sju idrottsföreningar har svarat.

I svaren betonas framför allt svårigheten att bedöma vad som är reklam. Det anförs bl.a. att det vore bättre med en låg skatt på hela sponsorsumman än att, som nu, uppdelning måste ske på skattepliktiga och skattefria poster.

Vidare påpekas det att små idrottsföreningar som registreras för en reklamintäkt måste deklarera sex gånger, dvs. ett helt år, även om hela beloppet inkommit vid ett tillfälle.

D Skattskyldiga för fasta skyltar, affischer, ljusreklam

Fråga: Föreligger svårighet att bedöma om en skylt befinner sig utanför ett företags butikslokal och därför är skattefri?

Åtta svar har kommit in.

I svaren påtalas att fastighetsägare ofta är okunniga om reklamskatteplikten för skyltar.

Skyltförmedlare förekommer bara i undantagsfall.

Med anledning av regeringsrättens domar i målen om skyltar i affärscentrumanläggningar föreslår Svenska Bostäder AB att skyltplats på taxeringsenhet, som den med skylten avsedda verksamheten har lokal i, bör vara undantagen från reklamskatt.

E Skattskyldiga för bio- och videoreklam samt flygreklam

Fråga: Föreligger svårighet att bedöma om meddelandet innehåller reklam i reklamskattelagens mening, dvs. syftar till

JU 1988:17

att främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst?

Sex svar har inkommit. Av svaren framgår att bio- och sannolikt videoreklamen inte förorsakar några svårigheter. Företag som sysslar med flygreklam redovisar svårigheter med att hitta en lämplig avgränsning mellan reklam och kringkostnader. Ett hotellföretag redovisar motstridiga uppgifter från RSV rörande frågan om reklamskatteplikt för uthyrning av montrar i foajen.

Enkät till kommunerna

Denna enkät avsåg att kartlägga de företag som var verksamma med distribution av direktreklam.

Till informationsansvariga i samtliga kommuner sändes således ut en förfrågan huruvida det i kommunen fanns någon annan som distribuerade direktreklam än posten, Svensk Direktreklam och Market Mail.

I de 128 svar som kom in lämnades namn på ett fyrtiotal distributionsföretag. Därtill uppgavs att vissa tidningar och vissa idrottsföreningar gav ut reklam.

Enkät till vissa främmande länder

Vi har tillskrivit ett tjugotal länder i Europa och Nordamerika med följande frågor:

First of all it would be of interest for the committee to know if you levy any tax or duty at all on the cost of advertising in your country? If so 1) Does this tax or duty apply to advertising in mass media, such as newspapers, magazines, television and posters or in videotex, leaflets, exhibitions, shops, samples, gifts, sponsoring of sportsmen or to sales promotion in general?

SOU 1988:-

who is liable to taxation - the the distribu- 2) advertiser, tor of the advertisement, the producer of the advertisement, the consumer? If the who is liable to tax - a 3) person e.g. broadcasting or a - is a resident abroad, how have enterprise publisher you solved the tax collection problem? 4) What is the tax base? 5) What is the tax rate? 6) The committee would also appreciate to receive copies of the legislation in question as well as official reports and instructions for application.

Vi har fått svar från nio länder, nämligen Belgien, Canada, England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Tyskland, USA och Österrike.

Av enkätsvaren framgår att viss reklambeskattning förekommer i flertalet länder. svaren redovisas nedan för varje land för sig.

3.1 Belgien

I Belgien utgår mervärdeskatt med 19 % av vederlaget för reklam- och annonstjänster som utförs i yrkesmässig verksamhet inom landets gränser.

3.2 Canada

Något svar från Canadas Department of Finance har inte inkommit. Från den centrala skattemyndigheten har emellertid upplysts att kostnaden för reklam i utländska radio- eller TVprogram inte är inte avdragsgill vid inkomsttaxeringen om reklamen riktar sig i första hand till den kanadensiska marknaden.

3.3 Frankrike

Skatt tas ut enligt följande.

OU 1988:17

Särskild skatt på TV-reklam. är de Skattskyldiga som upplåter tid för reklammeddelande som kan tas emot på TV-skärmar i Frankrike. Ingen skatt utgår på meddelanden från offentliga organ.

Skatt Pris på reklamvisning

10 F under l 000 F (lägst 0,1 %) 30 F 1 000 - 10 000 F (högst 3 % lägst 0,3 %) 220 F 10 000 60 000 F (högst 2,2 % lägst 0,36 %) 420 F över 60 000 F (högst 0,73 %)

På reklam som är avsedd för i utlandet mottagning utgår ingen skatt. Proportionering skall ske om reklamen är avsedd för visning delvis i utlandet, delvis i Frankrike.

Ingen skatt utgår på radioreklam.

Skatt utgår oavsett språket. finns Inga regler om utseende av ombud i Frankrike eller över huvud om av skattaget uppbörd ten.

På TV- och radioreklam dessutom en utgår särskild skatt som är specialdestinerad för stöd åt lokalradion.

Skatt utgår också på summan av läkemedelsföretagens marknads-

föringskostnader. Denna skatt är specialdestinerad till för-

säkringskassan, som anses bära en stor del av kostnaderna för all läkemedelsreklam.

Vidare finns tre slag av som reklamskatter, kommunerna kan föreskriva.

1. Skatt kan tas ut på affischer och skyltar. Denna skatt utgår med olika belopp för pappersaffischer, målade skyltar och ljusskyltar samt för och permanenta tidsbegränsade skyltar.

sou 1988: 11

2. Skatt på reklamutrymme på affischpelare, affischtavlor e.d. Skatten utgår med olika belopp beroende på skyltplatsens storlek, om den är belyst eller inglasad etc.

3. Skatt på reklam som återges på fortskaffningsmedel. Skatt betalas till kommun som tar ut sådan skatt och där varje fordonet framförs. Skattesatsen beror på fordonets motorstyrka.

3.4 Storbritannien

I Storbritannien utgår mervärdeskatt på reklam med den för sådan skatt skattesatsen, 15 %. Det finns genomsnittliga emellertid reklammedier, t.ex. vissa trycksaker, som inte är Mervärdeskatt utgår inte heller på mervärdeskattepliktiga. från vilkas värde uppgår till högst f 10. För gåvor företag utgår normal mervärdeskatt. sponsring

som inte driver någon rörelse i Storbritannien men Företag som blir för brittisk mervärdeskatt skall norskattskyldige malt utse ett ombud eller ställföreträdare för sig i landet.

Utöver mervärdeskatten på reklam i allmänhet har under en kort i av 1960-talet funnits en skatt på TVperiod början reklam Advertising Duty, TAD). Skatten utgick med (Television ll % av för annonser i de oberoende reklamfinanvederlaget sierade TV-bolagens program. TV-bolagen var skattskyldiga.

Efter att ha ändrats flera gånger under 1960- och 1970-talen skatt numera formen av en på den delen av de har denna avgift reklamfinansierade TV-bolagens totala vinst som överstiger det av i 800 000 och 2,8 % av annonsvederlaget. Skathögsta är 45 % för vinst som härrör från sändningar inom tesatsen det oberoende och 22,5 % för vinst som är televisionssystemet till utanför detta. För de oberoende hänförlig sändningar har en liknande avgift utgått till lokala radioföretagen 1986.

OU 1988:17

3.5 Nederländerna

Mervärdeskatt

All reklam är mervärdeskattepliktig. Den som yrkesmässigt tillhandahåller reklamtjänster skall debitera och redovisa mervärdeskatt på inkomsterna av dessa, om tjänsterna har tillhandahållits inom landet. Detta anses vara fallet om reklamköparen har säte eller verksamhet i Nederländerna.

Om ett utländskt företag tillhandahåller reklamtjänster åt ett holländskt, övergår ansvaret för inbetalning av skatten till det senare företaget för att förenkla uppbörden. Skatteunderlaget utgörs av vederlaget exklusive mervärdeskatt.

För annonser i tidningar, tidskrifter och andra publikationer som utkommer regelbundet minst tre gånger om året, gäller en reducerad skattesats om 6 %. För annan reklam gäller den normala skattesatsen, 20 %.

Kommunal skatt

Mervärdeskatten är en statlig skatt. Därutöver kan emellertid också kommunerna föreskriva om kommunala reklamskatter.

Den kommunala skatten utgår på andra offentliga tillkännagivanden än i tidningar och tidskrifter, såsom affischer, fasta skyltar, ljusreklam, trafikreklam, flygblad osv. skattskyldig är den som gör tillkännagivandet, alltså vanligen reklamköparen.

Kommunen kan själv besluta om hur skatteunderlaget skall fastställas. Den kan t.ex. bestämma att affischer skall beskattas med utgångspunkt i storleken och ljusreklam på grund av den tid den visas. Det finns inga regler om hur skattesatsen skall bestämmas.

SOU 1988:1

3.6 Italien

Den italienska reklamskattelagen skiljer på reklam i massmedia och affischreklam. Reklam i TV och tidningar är obeskattad medan affischreklamen beskattas.

Ansvaret för erläggandet av skatten delas solidariskt av reklamköparen och den som upplåter reklamplats;

Vid tiden för enkäten övervägdes en lag om TV-reklamskatt.

3.7 Förbundsrepubliken Tyskland

Någon särskild skatt på reklam eller liknande förekommer inte

i Västtyskland. Däremot omfattas reklamen av den allmänna inkomstskattens regler och av mervärdeskattesystemet.

3.8 USA

Någon särskild skatt på reklam förekommer inte. Reklamkostnader är fullt avdragsgilla vid inkomsttaxeringen som andra driftskostnader.

Staten New York har tidigare haft vissa planer på att införa en särskild reklamskatt. Dessa planer skrinlades emellertid eftersom det ansågs strida mot yttrandefriheten att ta ut skatt på reklam.

3.9 Österrike

Några federala skatter på reklam finns inte. Reklamskatt kan däremot utgå på grund av delstatliga regler.

Så är t.ex. fallet i Wien. Där beskattas alla offentliga tillkännagivanden, varmed avses meddelanden i skrift, tryck, bild eller ljud, som exponeras på offentliga platser, dvs.

platser där allmänheten får uppehålla sig, eller som syns från sådana platser.

Privata platser är likställda med offentliga om allmänheten, eventuellt mot ersättning, kan vistas där. Sådana platser är t.ex. affärer, restauranger, teatrar, utställningslokaler etc .

Wiens trafikmedel anses också vara offentliga platser.

Till de offentliga tillkännagivandena hör också tillkännagivanden i radio och TV från andra än TV-bolaget. Skatteplikt föreligger emellertid endast om utsändningen sker på en studio i Wien. TV-företag, vilkas program sänds från annan ort, men kan tas emot i Wien, är således skattefria.

m Anvisningar FÖLJESEDEL

llyllt exempel på baksidan av del 2. Fält utan

W skuggning fylls i av kunden. VAR GOD TEXTA! Massbrev och ruppreklam

Typ inlämningsdatum Kundnurnmer Olfertnummer Bonusnr/Upplöliningsnr Följesedelsnr

13 Årl idag . llll|L| l lll ll

Betalningsansvarig Avsandare (om annan en betalningsansvarig)

Utdelningsadress, postnuimmer och ortnamn (anges alltid när betalningsansvarig saknar eget kundnummer)

Ansvarig uppgittslamnare och telelon Foljesedeln avser av Sista inlämningen j Delinlämning större sändning Postens anteckningar. Fylls i Exakt endast vid kontant betalning vikt per Ftad å-pri S.

Försändelseslag öre l Avgift, kronor |öre

Massbrev Osorterade

Sorterade på lem siffror och buntade på tre siffror

Sorterade på fem siffror och buntade till adresspostkontor

Tillägg för vikning skrymmande försändelser

Gruppreklam?

Fleservrader (lörsändelseslag, kod, vikt per st och antal anges)

Förhöjd avgift lör gruppreklam till hushåll och villaagarea

Säckning, massbrev V*

Fylls i endast vid kontant betalning Tillkommer moms tör gruppreklam

i Forsandelsema skall tas upp även på tillämpliga 99a - lnbelalt belopp rader vid kod 450, 460 och 470 Fakta u.“ngsavdelrlingens anteckningar 2 Lokarabatt lör guppreklam tas upp pa reservrad, kod 415 3 När utdelning skall ske i annan ordning en i ordinarie veckoperioder. Forsandelsema skall tas upp även pá tillämplig rad vid kod 410 4 Koden kompletteras med de två forsta slltroma i aktuell lorsandelsekod. 45, 46eller 47

:| Kontant betalning

å :j Kredit S . å, PS

H __ ;g __] Tjänste, direktbetalande Del 1 Redovisningscerltralens g exemplar (V få »j Tjänste, anslag Del 2 Kundens exemplar

w Anvisningar

Om baksidan skall fyllas i, riv ur karbonen och vänd dem, FÖLJFSFDEL

CJ Fält utan skuggning fylls i av kunden. VAFl GOD TEXTA! Posttidmngar

Typ inlämningsdatum Kundnummer Uppföijningsnr Följesedelsnr mån dag ,

14tL11i1|ti1l1 |ii172942

Betainingsansvarig Tidningens namn

Avsändare (om annan än betainingsansvarig) i Edition

Ansvarig uppgiftslämnare och telefon Följesedein avser

j hela postbefordrade upplagan F delinlämning sista leverans Postens anteckningar. Fylls i endast vid kontant betalnin Vikt per st Rad ápns, Avgiftsdelar Kod (inkl bil), g Antal resp vikt nr öre Avgift, kr öre st r Adresserade inrikes Tidningsexemplar 500 01 POSWÖHWQEV Danmark, Finland Island, Norge Tidningsexemplar 501 02

Oadresserade posttidningar Tidningsexemplar 502 03

Försändelser 503 “á Kommlssionärsposttidningar 04

Tidningsexemplar 504 05 ? *m kg Posttidningar Sammanlagd vikt 505 06 ___- Försändelsernas j_ omslag Vikt (om den beräknats) 506 07 st Bokföring 507 j Utdeinings-/lndragningskort 08

tidningsbiiagor

Bilagans benämning Avgiftsfria 512 14 -t --- tidningsbilagor 512 15 Ã 1-- -

Tillägg för svårhanteriiga 514 j tidningsexemplar 16 j *9 Tillägg lör sâckning 515 17 st 521 j - Avdrag för särskild sortering rn m _ 18

Reservrader 1 9

sammanlagd avgift. Fylls i av Posten Antal Kr öre Halvtarltikorsband 517 21

Diverse tilläggstjänster 518 j 22

Diverse avdragstjänster 522 F 23 *

% Fylls i endast vid Tillägg, ej lämnad volymgaranti 24 k°mam betaming och lantbrevbärarandel ö” 99” Avdrag för posttidning med samdistributionsrabatt

6-15835

_Summa adr och oadr ex (koderna 500, 501och 502)

Antal _Lantbrevbärarandfl_ % Antal

25 -

505-as I förekommande fail med specifikation på baksidan Rad “

g 998 lnbetalt belopp 27

tryckeri

Fakturer ngsavdeiningens anteckningar

Postens

j Kontant betalning sign och klockslag I Ftedovisningsnummer vid kontant betalning

1 iggâttagârâgâ

:j Kredit

Dei montrolierande tjänsteman, sign Wstämpei eller J-nummar och datumstâmpel (gäller inte

som kvitto vid kontant betalning, separat kvitto utfärdas) 86) j PS

(jun :1 Tjänste, direktbetalande

2041.15 Del 1 Redovisningscentraieits exemplar Del 2 Kundens exemplar Bl j Tjänste, anslag Del 3 Postkontorets exemplar

Specifikation över de iniämnade försändelserna (Erfordrasi regelendastnärinlämningenskerpáolikaorter) Antalförs(end förkommissio- Försändelseslag Iniämningsort Antalexemplar Vikt närsposttidningar)

Specifikation av tldningsbilagor Postensanteckningar.Fylls i endastvid kontantbetalning Bilagornasbenämning Antal Viktperst Avgiftpe,s, sammanlagd avgm g öre Kronor öre

Summa Specifikation av halvtariffkorsband Postensanteckningar. Avgiftper Försändelsetyp Antal Viktperst st sammanlagdavgift 9 öre Kronor öre

Statens 1988

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Översyn av utlanningslagsstiftningen. A. Kortare väntanA.

9957!

Arbetsolycka - olycka eller arbctsmiljöbrott? A Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. UD. Samerätt och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell samverkan. I. Frihet från ansvar. Ju.

5§°S°>.°*S-^

En ny skyddslag. F6. Sverigeinformation och kulturutbyte. UD. Rätt adress. Fi. 11. öppenhet och minne. U. 12. Civil personal i försvaret. Fö. 13. Handel med optioner och terminer. Fi. 14. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. 15. Mcdborgarkommissionens rapport om Svensk vapenexport. SB. 16. SÄPO-Säkerhetspolisen inriktning och organisation. Ju. 17. Reklamskatten. Fi.

Statens 1988

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om Svensk vapenexport (15)

Justitiedepartementet

Samerätt och sameting. (5) Frihet från ansvar. (7) SÄPO-Säkerhetspolisens imikming och organisation. (15)

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. (4) Sverigeinformation och kultursamarbete. (9)

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. (8) Civil personal i försvaret. (12)

Finansdepartementet

Rätt adress. (10) Handel med optioner och terminer. (13) Reklamskatten. (17)

Utbildningsdepartementet

Öppenhet och minne. (l 1)

Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn av utlänningslagstifmingen. (l) Kortare väntan. (2) Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott? (3)

Bostadsdepartementet

Översyn av bostadsrättslagen. (14)

Industridepartementet

Provning och kontroll i internationell samverkan. (6)

. . . . . . . . . . . . . . . › . . . . . _ , _ I V... -i .

,k .k ›

ISSN O375-250X