Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

av

Vidaresändning satellitpro gram

%

i kabelnät

Delbetänkande av radiolagsutredningen SM] 1987:63

*+2

Statens offentliga utredningar

EE 1987:63

Utbildningsdepartementet

Vidaresändning

av

satellitpro gram

i kabelnät

\ y Dclbclâinknndc av

Qdiolagsutredningen

Stockholm 1987

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 080 39 96 30 lnformationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 81° - 1200 (extemt och intemt) 08/763 10 05 120 - 164 (endast intemt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10073-8 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1987

Till statsrådet Bengt Göransson

Radiolagsutredningen tillkallades 1985. Utredningen har tidigare överlämnat två delbetänkanden, (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren och (Ds U 1987:2) Försoksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor. Förstnämnda betänkande har lett till lagstiftning (prop. 1985/862109, KU 1986/8726, rskr. 37, SFS 1986:1209- 1217).

Sedan utredningen i april 1987 fått tilläggsdirektiv för andra gången (dir. 1987:22), får utredningen härmed överlämna delbetänkandet Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät.

De aktuella direktiven är intagna som bilaga till betänkandet.

I arbetet med betänkandet har deltagit som särskild utredare lagmannen Jan Pennlöv, som experter hovrättsassessorn Tor Bergman och kanslirådet Britt-Marie Blanck, båda utbildningsdepartementet, kanslichefen Håkan Fahlberg, Sveriges Radio AB, byrådirektören Rolf Jaensson, televerket, kanslirådet Lars Marén, Utbildningsdepartementet, och hovrättsassessorn Bertil Wennberg, justitiedepartementet, samt som sekreterare hovrättsassessorn Anders Lenander.

Utredningsarbetet fortsätter enligt de ursprungliga direktiven (dir. 1985:21).

Stockholm i oktober 1987

Jan Pennlöv

;Anders Lenander

Innehåll

Sammanfattning

Lagförslag l Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755) 17 2 Förslag till lag om ändringi lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar 20

Bakgrunden till utredningsarbetet 21 1.1 Telesatelliter av olika slag 21 1.2 Utvecklingen inom vissa telesatellitorganisationer 26 1.2.1 Intelsat 26 1.2.2 lntersputnik 36 1.2.3 Eutelsat 37 1.3 Några förestående projekt med direktsändande satelliter 46 1.3.1 Inledning 46 1.3.2 TV-SAT 47 1.3.3 PDF-l 48 1.3.4 Storbritannien 49 1.3.5 Tele-X 49 1.3.6 Vissa andra projekt 50 1.4 Den internationella radiorätten och telesatellitanvändningen 50 1.4.1 Inledning 50 1.4.2 Reglernas Föremål och grund 51

1.4.3 Vissa definitioner 52 1.4.4 Närmare om regleringen av de olika satellit-TV-tjânsterna 54 1.4.5 Vârldsradiokonferensen om den geostationära satellitbanan 59 1.5 Yttrandefriheten enligt vissa konventioner om mänskliga rättigheter 61 1.5.1 Europakonventionen 61 1.5.2 FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 63 1.6 Arbetet på en europeisk TV-konvention 64 1.7 Svensk rätt 66 1.7.1 Grundlagsbestämmelser om yttrandefri-

heten och informationsfriheten 66

1.7.2 Radiolagen 69 1.7.3 Vissa uttalanden om radiolagens innebörd 77 1.7.4 Koncessionssystemet för lokala kabelsändningar 80 1.8 Gällande ordning i vissa andra länder 88 1.8.1 Danmark 88 1.8.2 Finland 90 1.8.3 Norge 9 1 1.8.4 Storbritannien 93 1.9 Kabelnätssituationen i Sverige 93

Överväganden och förslag 95

Sändningar från satelliter och rundradiosändningsbegreppet 95 2.2 Vad händer om inga lagändringar görs? 99 2.3 Olika lagstiftningsmöjligheter 102 2.3.1 Allmänna synpunkter 102 2.3.2 Fri vidaresändningsrätt i fråga om terrestra rundradiosändningar 103 2.3.3 Fri vidaresändningsrátt av sändningar från direktsändande satelliter? 104

2.3.4 Fri rätt att vidaresända public service- Företags sändningar från satelliter? 107 2.3.5 Fri rätt att vidaresända endast sådana sändningar från satelliter som görs av rundradioforetag i Sverige och övriga nordiska länder 110

3 Specialmotivering 119 3.1 Förslaget till lag om ändringi radiolagen (1966:755) 119 3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar 122

Bilaga Regeringens direktiv den 23 april 1987

Sammanfattning

1 Vad betänkandet handlar om

Betänkandet handlar om vidaresändning i kabelnät av ljudradio- och TV-program från satelliter. Uppmärksamheten koncentreras till en fråga. Den är i vilken utsträckning det enligt lagstiftningen bör krävas tillstånd av kabelnämnden För vidaresändningen. Med att ett program vidaresänds avses att programmet återutsänds utan tidsforskjutning och i oförändrad form.

2 Huvudregeln i dag

Huvudregeln i dag är att det krävs tillstånd För vidaresändning som sker till bostäder, om fler än 100 bostäder nås av sändningen. Regeln betyder två saker. För det Första att det är fritt att vidaresända till andra lokaler än bostäder, t.ex. samlingslokaler, varuhus och restauranger. För det andra att det råder fri vidaresändningsrätt om sändningen bara når 100 eller färre bostäder. Någon ändring i dessa avseenden föreslås inte.

3 Rätten att vidaresända rundradiosändningar

Det råder fri vidaresándningsrätt i ytterligare ett avseende. Det är nämligen fri tt att i alla slag av kabelnät - både stora och små - vidaresända program som ingår i en rundradiosândning.

En rundradiosändning är enligt lagstiftningen en trådlös sändning vars främsta kännetecken är, att den är avsedd att tas emot direkt av allmänheten.

Grunden for regeln om fri vidaresändningsrätt av rundradiosândningar är att var och en har rätt att med egen antennutrustning ta emot bl.a. sådana sändningar. Regeln om den fria mottagningsrätten har kommit till i informationsfrihetens intresse.

Om en rundradiosändning härrör från en sändare på jorden eller i luftrummet kan man beteckna sändningen som en terrester rundradiosändning. Om rundradiosändningen inte är terrester, är det en rundradiosândning från satellit.

Regeln om att det är fritt att vidaresända rundradiosändningar gäller

alla rundradiosändningar, både terrestra och från satellit.

4 Något om utvecklingen hittills på satellitområdet

Regeln om fri vidaresändningsrätt i fråga om rundradiosändningar

finns i 1966 års radiolag. När lagen kom till var tekniken med telesatelliter ny och det sägs i lagen eller dess motiv ingenting om sändningar från satelliter.

I den allmänna debatten har man kommit att skilja mellan sändningar från två slag av satelliter, satelliter i fast trafik eller kommunikationssatelliter och direktsândande satelliter. Kommunikationssatelliberna âr den äldsta typen. De började användas reguljärt under 1960-talets senare hälft, framför allt for den interkontinentala telefontrafiken. I fråga om TV handlade det vid denna tid uteslutande om överföringar från ett rundradioforetag till ett annat, bl.a. mellan företag på ömse sidor av Atlanten.

Under 1980-talet har i Västeuropa vissa privatfinansierade FV-företag med hjälp av kommunikationssatelliter tagit upp konkurrensen om TV-tittarna med ländernas traditionella rundradioforetag av s.k. pub-

lic service-karaktär. De använda satelliterna har emellertid haft låg sändareffekt. Därför har programmen i praktiken endast nått sådana hushåll som är anslutna till centralantennanläggningar eller andra kabelnät. Man kan kalla detta slag av kommunikationssatelliter för lågeffektsatelliter.

5 Koncessionssystemet för lokala kabelsändningar

Sedan den Ijanuari 1986 gäller en särskild lagstiftning om lokala kabelsändningar, bl.a. vidaresándning av program från kommunikationssatelliter.

För sådan verksamhet krävs tillstånd av kabelnämnden, om inte något av de tidigare nämnda undantagsfallen föreligger.

Ett grundläggande skäl for att riksdagen beslutade om ett koncessionssystem var, att en fri sändningsrätt gentemot det allmänna ansågs ge nätägaren en monopolställning som skulle kunna begränsa andras yttrandemöjligheter kraftigt.

För närvarande har via kabelnät ca 750 000 personer tillgång till sådana utländska satellitprogram som de brittiska FV-kanalerna Sky Channel och Super Channel.

6 Sändningar från direktsändande satelliter och

medeleffektsatelliter

Som tidigare nämnts är det fritt att i alla kabelnät vidaresända rundradiosändningar.

I förarbetena till kabellagstiftningen uttalades, att en sändning från en direktsändande satellit fick anses utgöra en rundradiosändning vid tilllämpningen av radiolagen och borde få vidaresändas fritt. Men det framhölls också att ställningstagandet till förmån for fri vidaresändningsrätt grundade sig på antagandet, att de direktsändande satelliter-

na skulle användas for nationell rundradioverksamhet av sedvanligt slag och styras av regler och principer för sådan verksamhet. Ständpunkten skulle kunna omprövas om det visade sig att fristående kommersiella företag började utnyttja direktsändande satelliter.

Under 1988 är det meningen att ta i bruk de två forsta direktsändande satelliterna för sändningar till europeiska länder. Det är den västtyska PV-SAT 1 och den franska TDF-l. Den nordiska Tele-X-satelliten kommer antagligen att sändas upp i början av 1989.

Sändningarna från den tyska satelliten kommer att kunna tas emot direkt i stora delar av Sverige. Den kommer att sända ut tvâ PV-kanaler av public service-karaktär, medan tvâ privata konsortier skall svara för de övriga två.

Snart kommer det också att introduceras nya och mera sändarstarka kommunikationssatelliter för att överföra TV, s.k. medeleffektsatelliter. I så gott som hela Västeuropa kommer sändningar från dessa satelliter att kunna tas emot direkt med hjälp av förhållandevis enkel antennutrustning.

7 Direktiven från regeringen

För detta arbete har direktiv meddelats vid två tillfällen, den 15 maj 1985 (dir. 1985:21) och den 23 april 1987 (dir. 1987:22).

I de ursprungliga direktiven har anförts bl.a. att det kan komma att bli svårt att ange de tekniska skillnaderna mellan olika slag av satelliter, att fria och tillståndspliktiga vidaresändningar med hänsyn till detta kanske bör avgränsas från varandra på annat sätt än enligt, gällande rätt och att olika metoder bör övervägas för att göra en sådan avgräns mng.

I tilläggsdirektiven från april i år anförs bl.a. följande. Det framstår som troligt att en betydande del av programutbudet från direktsändande satelliter snarare kommer att följa samma mönster som de nuvaran-

de programmen från kommunikationssatelliter än de programpolitiska principerna för nationell rundradioverksamhet. Det finns därför skäl att på nytt pröva frågan om reglerna för vidaresändning. Med hänsyn till utvecklingen på satellitområdet bör denna redovisning överlämnas i sådan tid att eventuellt ändrade regler kan träda i kraft senast den 1 juli 1988.

8 Vissa inledande resonemang från utredningen

Mot bakgrund av den utveckling som är att vänta på satellitomrâdet resoneras det först om vad som bör förstås med rundradiosändning i radiolagens mening när det gäller sändningar från olika slag av satelliter. Resonemanget utmynnar i att en sändning från en lågeffektsatellit inte bör betraktas som en rundradiosändning, att så däremot bör anses vara fallet med en sändning från en direktsändande satellit och att en sändning från en medeleffektsatellit ofta kan vara en rundradiosändning.

Introducerandet av direktsändande satelliter och medeleffektsatelliter kan antas få till följd att nästan all vidaresändning av satellitprogram snart skulle falla utanför koncessionssystemet för lokala kabelsändningar, om inga lagändringar görs.

Regeringens direktiv uppfattas så, att det förslag som önskas utgår från att koncessionssystemet för lokala kabelsändningar skall bestå och att kärnan i systemet även fortsättningsvis skall vara att vidaresândning av program från satelliter omfattas av reglerna. Det bedöms därför vara nödvändigt att föreslå ändrad lagstiftning.

9 De närmare övervägandena och förslagen

Vad beträffar terrestra rundradiosändningar föreslås, att sådana liksom hittills skall få vidaresändas fritt.

Beträffande vidaresändning av program från satelliter övervägs först två lösningar som inte forordas.

Den första av dessa gäller en regel om fri vidaresändningsrätt i fråga om sändningar från direktsändande satelliter. En tanke med en sådan regel är att det skulle stå klart, att en sändning från en medeleifektsatellit som utnyttjar en frekvens för kommunikationssatelliter inte omfattades av fri vidaresändningsrätti motsats till vad som i dag ofta får anses vara fallet. En lagstiftning enligt denna modell anses vara möjlig men mindre lämplig. Vad som talar mot lösningen är, att det skulle leda till godtyckliga resultat att fästa avgörande vikt vid att sändningen från satelliten sker på en viss frekvens. Det väsentliga från svensk massmedieráttslig synpunkt är inte de använda frekvenserna utan de utsända programmens karaktär.

Detta leder över till tanken att göra det fritt att vidaresända public service-foretags sändningar från satelliter oavsett vilken satellittyp som används. Det uttalas att många säkert skulle välkomna om man kunde ge public service-företagens sändningar en sådan särställning. Lösningen anses emellertid inte kunna forordas. Begreppet public service är inte tydligt nog for att avgränsa de programkanaler som skulle få vidaresândas fritt i motsats till de övriga.

Med tanke på direktiven anses det bara finnas en ytterligare realistisk möjlighet. Det är att man nöjer sig med en regel om fri vidaresändv ningsrätt i fråga om sådana sändningar från satellit som orts antingen av ett programföretag inom Sveriges Radio-koncernen eller av något av de företag i de andra nordiska länderna som enligt lagstiftningen där har rätt att sända TV i rikstäckande terrestra rundradiosändningar, dvs. Danmarks Radio och TV 2 (Danmark), Norsk rikskringkasting (Norge), Rikisütvarpid (Island) och Oy Yleisradio Ab (Finland).

Mot en regel av detta slag kan det göras vissa invändningar. Dessa redovisas. Regeln forordas emellertid av två skäl. Den skulle säkerställa att koncessionssystemet for lokala kabelsändningar kan bibehållas och inte fungera nyckfullt och godtyckligt. Samtidigt skulle regeln tillgodose de krav på fri vidaresändningsrätt som ställs av planerna på nor-

diskt TV-samarbeoe via Tele-X-satelliten. Men den fria vidaresândningsrätten skulle inte vara beroende av att något av de aktuella företagen sände sina program från en direktsändande satellit. Fri vidaresändningsrátt skulle också föreligga om en kommunikationssatellit användes.

Lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 1 och 5 a §§ radiolagen 0966:755” skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l § I denna lag förstås med I denna lag förstås med r a d i 0 s ä n d n i n g: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

r u n d r a d i 0 s ä n d n i n g: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

terrester rundradiosä nd n i n g : rundradiosändning som sker från jorden eller luftrummet,

l Ingen omtryckt l986:l209.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

t; r å d s ä n d n i n g : ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

s ä n d a r e : anordning lör radiosändning (radiosändare) eller trâdsändning (trådsándare),

m 0 t t a g a r e : anordning for mottagning av radiosändning eller trådsändning,

r a d i 0 p r 0 g r a m : radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

5a § Radioprogram i rundradiosänd- Utan hinder av föreskriften i 5 § ning som har tagits emot i central- andra stycket får ett radioprogram antennanlaggning får utan sär- sändas vidare i tråd, om den sändskilt tillständ sändas vidare till ning som föregår trådsändningen mottagare inom fastighet som är är ansluten till anläggningen. 1. en terrester rundradiosändning eller 2. en sändning från satellit som hargjorts av a) ett företag som har tillstånd enligt 5 § första stycket eller b) något av företagen Danmarks Radio eller TV 2 (Danmark), Norsk rikskringkasting (Norge). Rikisütvarpid (Island) eller Oy YleisradioAMFinland).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om rätt, att; sända ljudradioprogram i vissa lokala rundradiosândningar finns särskilda föreskrifberi närradiolagen (1982:459).

Om rätt att sända radiotidningar finns föreskrifter i lagen (1981:508) om radiotidningar.

Om rätt att sända radioprogram i lokala trådsändningar till bostäder finns särskilda föreskrifteri lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.

Om rätt att från radiosändare sända vidare televisionsprogram i radioeller trådsändning från Finland finns särskilda föreskrifter i lagen (1986:3) om rundradiosándning av finländska televisionsprogram.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1988.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningarl skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§2 I lagen förstås med radiosänd I lagen förstås med radiosändning, trådsändning och radiopro- ning, trådsändning och radioprogram detsammasom i radiolagen gram detsamma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med (1966:755). Vidare förstås med k a b e l n ä t: anläggning for lokala kabelsändningar,

k a n a l :det genom frekvensangivelse eller på annat därmed jämforligt sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnát som behövs för sändning av radioprogram,

,p ro g r a m k a n a l :det samlade utbud av radioprogram som under en gemensam beteckning sänds i en kanal,

v i d a r e s ä n d n i n g : samtidig och oförändrad återutsändning av en sändning,

satellitsändningzvidare- satellitsändningwidaresändning av programkanaler från sändning av programkanaler från satelliter i fast trafik, satelliter, e g e n s ä n d n i n g : sändning av annat slag än vidaresändning.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1988. 1 Lagen omtryckl 1985:1056. Z Senaste lydelse 1986: I216,

1 Bakgrunden till utredningsarbetet

1.1 Telesatelliter av olika slag*

Tanken att teleforbindelser mellan olika platser på jorden skulle kunna upprätthållas med hjälp av satelliter i rymden lanserades på 1940-ta› let. Som idéns egentlige upphovsman anses allmänt den engelske forfattaren och naturvetenskapsmannen Arthur C. Clarke (f. 1917).

Under andra världskriget var Clarke tekniskt ansvarig for vad som då var Storbritanniens och därmed världens forsta operativa markradar» system. Genom denna verksamhet kom han i kontakt med åtskilliga problem inom både elektronik och rymdflyg. På våren 1945 utarbetade han en promemoria betitlad The Space Station: Its Radio Applications. Promemorian blev grunden for en i oktober samma år publicerad tidskriftsartikel.

Vad Clarke hade i tankarna var framför allt satelliter for rundradioândamål (broadcasting), dvs. sändningar som kan tas emot av var och en. Vidare föreställde han sig att dessa satelliter måste vara bemannade; att en satellit skulle kunna vara utrustad med elektroniska system som kan fungera driftsäkert utan tillgång till servicepersonal och re-

Framställningen grundas på bl.a, löljande material, nämligen Joel Alper och Joseph N. Pelton (utgt) The INTELSAT Global Satellite System, New York, N.Y., 1984, Robert M. Gagliardi, Satellite Communications, New York, N.Y., 1984 och Kathryn M. Queeney, Direct Broadcast Satellitcs and the United Nations, Alpen aan den Rijn, 1978.

servdelar forefoll honom nästan lika sensationellt som tanken på rymdverksamhet över huvud taget. Clarke trodde inte heller att han själv skulle få uppleva att några satellitprojekt forverkligadesf*

Under det följande årtiondet gjordes emellertid tre uppfinningar som radikalt förändrade situationen, nämligen solcellen, som gör det möjligt att ur solljus utvinna elektrisk energi, Iransistorn samt det särskilda slag av bredbandsförstärkare som på engelska förkortas TWT eller TWTA (travelling wave tube amplifier). Betydelsefullt var också att det gjordes stora framsteg på raketteknikens område.

Man kan skilja mellan aktiva och passiva telesatelliter. Flera av de forsta satelliterna var av det passiva slaget, t.ex. den amerikanska Echo, uppsänd 1960. Den utgjordes av en stor ballong med ett reflekterande hölje av aluminium, på vilket de utsända radiosignalerna studsade tillbaka till jorden.

Eftersom en satellit av detta slag inte förstärker mottagna signaler, fyller den sin uppgift endast om de från jorden utsända signalerna är mycket starka, men det krävs dessutom att mottagningsstationerna har ytterst känslig antennutrustning.

Det visade sig därför att de mest intressanta satelliterna var de aktiva, de som innehåller elektronik for att förstärka och återutsända mottagna signaler.

Världens första aktiva telesatellit var den amerikanska Score, uppsänd 1958. Under tolv dagar sände den ut ett i förväg inspelat julbudskap till jorden av USA:s president Eisenhower.

Clarke har skildrat detta i artikeln Voices from the Sky i tidskriften Spaceflight, murs 1968. Artikeln ingår också i det arbete som nämnts i föregåa ende not av Alper och Pelton (utg).

En satellits omloppsbana kan vara cirkelformad eller elliptisk. Banan kan ligga i ekvatorplanet eller i rät vinkel mot detta, dvs. vara polär, men den kan också luta på olika sätti förhållande till ekvatorn. Vidare kan banan vara synkroniserad med jordens rotationshastighet eller inte.

En alldeles särskild satellitbana är den cirkelformade bana som är belägen i ekvatorplanet och synkroniserad med jordrotationen. Denna bana, som har en höjd över havet på ca 36 000 km, kallas den geostationära banan.

En satellits omloppshastighet i denna bana sammanfaller med den hastighet som jorden roterar med kring sin axel. Satelliten fullbordar alltså sitt kretslopp på 24 timmar. Det betyder att satelliten - sett från jorden - förefaller att stå stilla. Den stora fördelen med detta är att de markstationer, som forbinds med hjälp av satelliten, kan ha sina antenner fast inriktade mot denna.

Den första satellit-TV-överföringen mellan Amerika och Europa skedde med hjälp av den amerikanska Telstar, uppsänd 1962 i en låg bana. Denna satellit fungerade dock bara en kortare tid, och det egentliga genombrottet för det nya distributionssättet dröjde till i början av april 1965. Den världsomspännande kommersiella telesatellitorganisationen Intelsat, som väsentligen på amerikanskt initiativ hade etablerats år 1964, sände då upp sin Första satellit, Early Bird eller Intelsat I. Det blev den forsta geostationära satelliten i reguljär teletrañk.

I slutet av samma månad som Early Bird sköts upp, sände Sovjetunionen upp Molnia I. Det blev världens första satellit för inrikes teletrañk. Denna satellit blev också den första som kunde överföra färg-TV.

Efter framgången med Early Bird har Intelsat sänt upp serier av nya satelliter. Varje ny generation satelliter har varit mer pålitlig och haft större överföringskapacitet och längre livslängd än sina föregångare. För närvarande är det satelliter av generationerna V och V-A som är Intelsatsystemets ryggrad. Via dessa överförs två tredjedelar av den interkontinentala telefontrañken och nästan all interkontinental TV.

Som har framgått foresvävade det emellertid redan Arthur C. Clarke att man med hjälp av en satellit skulle kunna sända direkt till den en» skilde radiolyssnaren eller TV-tittaren. I själva idén med telesatelliter ligger med andra ord den direktsändande satelliten (direct broadcasting-satellite). Med direktsändande avses då att överforingarna från satelliten når en centralantenn (c0mmunity receiver) eller ett enskilt hushålls antenn direkt och inte först efter återutsändning från en mottagningsstation på jorden.

Många bedömare räknade långt in på 1960-talet med att genombrottet for direktsändande satelliter kunde väntas ganska snart. Flera av de amerikanska satellittillverkarna foretog också studier rörande olika krav som måste uppfyllas for att direktsändande satellitsystem skulle kunna komma till stånd.

Under senare delen av årtiondet visade det sig emellertid att det från amerikansk sida inte fanns något starkt intresse for att ta steget från teori till praktik på detta område. Som bidragande orsaker till detta har angetts, att USA var angeläget att skydda de omfattande investeringar som lagts ned i det amerikanska markbundna radionätet och i Intelsat-

systemet.

I princip låter de direktsändande satelliterna ännu vänta på sig. Åti minstone USA och Japan har dock provat på tekniken.

Världens forsta direktsändande satellit var den experimentella ATS-6 (Applications Technology Satellite), som den amerikanska rymdflygstyrelsen NASA sände upp 1974. År 1975 flyttades satelliten från sitt läge över Sydamerikas vâstkust till en position över Östafrika. Från den positionen användes satelliten for experiment med undervisnings- TV till ungefär 5 000 byar i Indien.

Japan har for närvarande två direktsändande satelliter, BS-2 a och b. Den förstnämnda sändes upp i januari 1984 och den senare i februari 1986. Hos båda dessa satelliter har det dock uppstått allvarliga tekniska fel. På grund av detta framstår i skrivande stund utsikterna för nästa generation japanska direktsändande satelliter som osäkra. En-

ligt de ursprungliga planerna skulle dessa satelliter, BS-3 a och b, tas i bruk 1989.

I fråga om den absoluta merparten av de satelliter som utnyttjas för att överföra TV gäller därför fortfarande, att sändningarna sker med relativt låg effekt. Hárav följer att det krävs återutsändning i någon form för att den enskilde tittaren skall kunna ta del av programmen.

Det nu berörda slaget av satellitsändningar äger rum inom ramen för vad som enligt den internationella radiorättens regler kallas fast satellittrafik (Wixed-satellite service) i motsats till satellitrundradio (broadcasting-satellite service). Att trafiken betecknas som fast beror på att distributionen förutsätts ske från en punkt till en annan, dvs. från en viss sändarstation till en eller flera i förväg kända mottagningsstationer och inte till var och en som vid sändningar från en direktsändande satellit.

Den internationella regleringen innebär alltså att det förekommer två slags satellit-TV-tjänster, fast satellittrañk och satellitrundradio. Vad som är viktigt att komma ihåg när man diskuterar svensk massmedierätt är emellertid att en direktsändande satellit inte skiljer sig i något fundamentalt avseende från de telesatelliter som är i bruk och som något oprecist brukar kallas för kommunikationssatelliter. De direktsändande satelliterna är endast en vidareutveckling av dessa.

1.2 Utvecklingen inom vissa telesatellit-

organisationer

1.2.1 Intelsat*

Intelsats bildande

Det finns numera ett flertal internationella telesatellitorganisationer. Som den tidigare framställningen antytt är dock Intelsat (International Telecommunications Satellite Organization) den i särsklass mest betydelsefulla av dessa. Intelsat har numera 110 medlemsstater och organisationens tjänster utnyttjas i ytterligare omkring 60 länder och områden.

Initiativet till Intelsat togs 1964. Företrädare for 19 stater - USA, Australien, Canada, Japan och 15 länder i Västeuropa - enades då om provisoriska arrangemang for ett världsomspännande kommersiellt telesatellitsystem.

USA var starkt pådrivande for att Intelsat skulle bildas. Den amerikanska kongressen hade redan hösten 1962 antagit en särskild telesatellitlag, Communications Satellite Act. Lagen slog fast att USA strävade efter att i samverkan med andra länder snarast möjligt upprätta ett kommersiellt telesatellitsystem som en del av ett förbättrat världs-

* Vid framställningen har utnyttjats bla. de redogörelser som lämnats i prop. 1964:182 och I97I:I49. Vidare har följande material hegagnats, nämligen Joel Alper och Joseph N. Pellon (utgJ, The INTELSAW Global Satellite System, New York, NY., 1984, Richard R. Colino, lNll'Il.S/\'l': Facing the Challenge ollomorrow, iJournaI of International AlTuirz. I985 nr I, dens., A Chronicle of Policy and Procedure: The Formulation of the Reagan Administration Policy on International Satellite Telecommunications i Journal of Space Law I985 s. 103 IT, Denis J. Curlin (utgl, Trends in Communications Satellites, Oxford, 1979, Jefferson C. Glassie, Note: Analysis ol the Legal Authority for Establishment of Private International Communications Satellite Systems, i The George Washington Journal ol International Law and Economics 1984 s. 355 ffoch Larry Martinez, Communication Satellites: Power Politics in Space, Dedham, Mass., 1985, s. 3 IT.

omspännande kommunikationsnät. Den amerikanska insatsen skulle enligt lagen ske genom ett För ändamålet bildat bolag under viss statlig kontroll, Communications Satellite Corporation (Comsat). Bolaget skulle självt eller tillsammans med utländska regeringar eller Företag projektera, upprätta, äga och driva satellitsystemet. Mot ersättning skulle både amerikanska och andra telekommunikationsorgan få förbindelser via detta. Alla auktoriserade telekommunikationsforetag - både allmänna och privata - skulle utan diskriminering få tillträde till systemet.

De provisoriska arrangemangen for Intelsat innebar att avtalsinnehållet var uppdelat i en huvudöverenskommelse mellan staterna och en särskild överenskommelse med antingen stater eller av dem utsedda telekommunikationsorgan som kontrahenter. De senare kallades undertecknare eller signatärer. En av dessa var Comsat.

Sverige anslöt sig till såväl huvudöverenskommelsen* som den särskilda överenskommelsen. Det senare skedde genom televerket.

Huvudöverenskommelsen ställde i utsikt att de provisoriska arrangemangen så småningom skulle ersättas av definitiva överenskommelser. Sådana utarbetades vid en konferens i Washington 1969-1971. De nya överenskommelserna, som är daterade den 20 augusti 1971, trädde i kraft 1973.

Intelsalöuerenskommelsen

Även de definitiva överenskommelserna består av två dokument, en huvudöverenskommelse mellan staterna och en driftsöverenskommelse med staterna eller av dem utsedda telekommunikationsorgan som signatärer.

ltatiiikation skedde den I8 december 1964 (SÖ 1965:1).

Sverige undertecknade med bindande verkan den 19 maj 1972 såväl huvudöverenskommelsen som driftsöverenskommelsen (SÖ 1972:22 och

23).

De bestämmelser som återges i det följande är intagna i huvudöverenskommelsen.

I inledningen, den s.k. preambeln, förklarar sig medlemsstaterna önska fortsätta att utveckla Intelsat i syfte att uppnå ett enda världsomspännande telesatellitsystem som en beståndsdel av ett förbättrat världsomspännande telekommunikationsnät.

I artikel I k) och 1) definieras två för satellit-TV-verksamheten betydelsefulla begrepp, nämligen allmänna resp. speciella telekommunikationer. Deñnitionerna lyder:

I denna överenskommelse förstås med

k) allmänna telekommunikationer fasta eller mobila telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit och som är tillgängliga för allmänheten, såsom telefoni, telegrañ, telex, faksimile, dataöverföring, överföring av ljudradio- och televisionsprogram mellan godkända jordstationer, som har tillträde till Intelsats rymdsektor, för vidare utsändning till allmänheten, samt förhyrda förbindelser för något av dessa ändamål. Från allmänna telekommunikationer undantas dock mobila telekommunikationer, vilka är av en typ som inte tillhandahållits inom ramen för den provisoriska överenskommelsen och den särskilda överenskommelsen, innan denna överenskommelse öppnas för underskrift och vilka tillhandahålles via mobila stationer i direkt förbindelse med en satellit, vilken är projekterad, helt eller delvis, för att tillhandahålla telekommunikationer avseende luftfartssäkerhet, luftfartskontroll, luftradionavigering eller sjöradionavigering;

1) s eciella telekommunikationer telekommunikationer som kan tillhan ahållas via satellit dock icke sådana som definieras i denna artikels paragraf k). Speciella telekommunikationer inbegriper, men begränsas inte till, radionavigering, ljudradio- och TV-sändning från satellit för mottagning av allmänheten samt telekommunikationer för forsknings., meteorologi- och jcrdresursövervakningsändamål;

Intelsats främsta uppgift är att på kommersiell grundval tillhandahålla sådan rymdsektor som erfordras för allmänna internationella telekommunikationer (artikel III a). Med rymdsektor förstås därvid såväl

telesatelliterna som for deras funktion erforderlig utrustning for styrning, kontroll och övervakning m.m.

Vidare kan under vissa förhållanden den av Intelsat ägda rymdsektorn användas for speciella telekommunikationer (artikel HI d).

Intelsat är en juridisk person och skall erkännas som sådan i varje fordragsslutande stat. Organisationen har sitt säte i Washington.

Inom Intelsat finns fyra permanenta organ, församlingen, signatärmä tet, styrelsen och det verkställande organet.

Församlingen, där alla stater som är parter till huvudöverenskommelsen är foreträdda, har i huvudsak endast rådgivande funktioner. Den skall särskilt beakta sådana synpunkter på Intelsat som är av intresse for parterna som suveräna stater. Församlingen sammanträder i princip vartannat år. Besluten fattas enligt principen en stat, en röst.

I signatármötet är driftsöverenskommelsens alla signatärer foreträdda. Dess befogenheter avser huvudsakligen verksamhetens ekonomiska och tekniska aspekter. Bl.a. fastställer mötet allmänna regler om godkännande av jordstationer for anslutning till rymdsektorn, om tilldelning av kapacitet i rymdsektorn och om taxor för användningen av den. Signatärmötet sammanträder årligen. Beslutsprincipen är en signatär, en röst.

Styrelsen har for närvarande 27 medlemmar. De representerar i princip de signatärer eller grupper av signatärer som har de största investeringsandelarna inom Intelsat. Styrelsen svarar for projekteringen, utvecklingen, konstruktionen, upprättandet, driften och underhållet av rymdsektorn. Den sammanträder minst fyra gånger om âret.

Styrelsens beslut tillkommer efter graderad röstning. Varje styrelsemedlem har så många röster som motsvarar den representerade investeringsandelen i fråga om rymdsektorns användning for allmänna internationella telekommunikationer. Ingen enskild stat får dock rösta for mer än 40 procent av röstkvoten.

Det verkställande organet leds av en generaldirektör. Denne utnämns av styrelsen, vars beslut skall godkännas av församlingen.

En mycket viktig bestämmelse är artikel XIV, som slår fast parternas och signatärernas rättigheter och skyldigheter. Paragraf d) i artikeln gäller utnyttjande av rymdsektorsutrustning vid sidan av Intelsats för att tillgodose en kontrahents behov av allmänna internationella telekommunikationer. Paragrafen lyder:

d) Part eller signatär eller person inom parts jurisdiktion, som avser att själv eller i samverkan med andra upprätta, förvärva eller använda rymdsektorsutrustning vid sidan av Intelsats rymdsektorsutrustning för att tillgodose sina behov av allmänna internationella telekommunikationer, skall dessförinnan förse församlingen med alla

upplysningar

som är av intresse i saken och genom styrelsens förmedling rådgöra med församlingen för att tillse att sådan utrustning och dess användning är tekniskt förenlig med den befintliga eller planerade Intelsatrymdsektorns utnyttjande av radiofrekvensspektret och utrymmet för omloppsbanor samt att man undviker betydande ekonomisk skada för Intelsats världsomfattande system. Efter sådan rådplägning skall församlingen, med beaktande av styrelsens råd, i form av rekommendationer formulera sina iakttagelser rörande de i denna paragraf angivna övervägandena ävensom utfästelsen att tillhandahållandet eller användningen av sådan utrustning inte skall äventyra upprättandet av direkta teleförbindelser mellan samtliga deltagare genom Intelsats rymdsektor.

Bestämmelsen är liksom åtskilliga andra en kompromiss mellan motstridiga uppfattningar. Vissa stater, bland dem USA, förespråkade vid konferensen om de definitiva Intelsatarrangemangen, att det bara skulle få finnas ett satellitsystem för allmänna internationella telekommunikationer och att det således skulle vara förbjudet för medlemsstater att upprätta och använda konkurrerande sådana system. Andra stater ville inte godta att deras handlingsfrihet beskars så kraftigt. Konferensens resultat blev den tidigare nämnda passussen i överenskommelsens inledning att medlemsstaterna visserligen syftar till att uppnå ett enda världsomspännande telesatellitsystem men också att de under vissa villkor förbehåller sig rätten att utnyttja andra system än Intelsat.

Artikel XIV d) slår fast hur i det senare fallet intresseavvägningen skall ske. Bestämmelsen innebär ett krav på koordinering i förväg av

varje nytt satellitsystem for allmänna internationella telekommunikationer i fråga om 1) teknisk forenlighet med Intelsats verksamhet, 2) att Intelsat inte skall åsamkas betydande ekonomisk skada och 3) att direkta teleforbindelser mellan samtliga deltagare genom Intelsats rymdsektor inte skall äventyras. Av särskild betydelse är givetvis kravet att det inte får uppkomma betydande ekonomisk skada for Intelsat.

Något om Intelsatsystemets utveckling

Intelsats forsta satellit var som inledningsvis nämnts Early Bird, uppsänd 1965. Från sin position över Atlanten kunde den samtidigt överföra 240 telefonsamtal eller en svartvit TV-kanaL Det är inte mycket jämfört med dagens satelliter. Det var emellertid ett stort framsteg att man nu inte längre var hänvisad till undervattenskablar i fråga om de transatlantiska teleforbindelserna, bl.a. eftersom dessa inte medgav TV-överforingar.

Early Birds beräknade livslängd var 18 månader men satelliten kunde användas ännu fem år efter uppsändandet. Early Bird blev därför också det praktiska beviset for att pålitliga interkontinentala teleförbindelser kan åstadkommas via satellit.

Den första satelliten i nästa generation, Intelsat II, sändes upp i oktober 1966. Ytterligare två sådana satelliter placerades ut 1967. Härigenom fick också länderna på ömse sidor av Stilla havet satellitforbindelser.

Global täckning uppnåddes ijuli 1969 genom att en satellit i Intelsat III-serien då placerades över Indiska oceanen. Denna satellit kunde överföra 1 200 telefonsamtaljämte en TV-kanal.

Redan en vecka senare skedde Intelsats mest spektakulära TV-överforing. Till en beräknad publik av 500 miljoner människor i alla världsdelar utsändes då de amerikanska astronauternas forsta promenad på månen Live Via INTELSAT.

I januari 1971 uppsändes den första satelliten tillhörande Intelsat IVgenerationen. Dess startvikt var l 415 kg jämfört med blygsamma 68 kg för Early Bird och satelliten kunde överföra 4 000 telefonsamtal och två TV-kanaler.

Satellitema inom Intelsat IV-A-generationen hade stora likheter med de närmaste föregångarna. Överföringskapaciteten hade dock ökat till 6 000 telefonsamtal. Den första satelliten i denna serie sändes upp i september 1975.

Under 1980-talet har satelliter i generationerna V och V-A tagits i bruk. Härigenom har hos en enda satellit överföringskapaciteten kunnat öka till 15 000 telefonsamtal. Med Intelsat VI, som skall börja användas 1989, kommer siffran att stiga till 40 000 telefonsamtal.

Intelsatsystemets bastjänst är den interkontinentala telefontrafiken. TV-överforingarna spelar emellertid en allt större roll och har under 1980-talet varit den snabbast växande tjänsten. Som exempel kan nämnas att det år 1982 sändes 51 000 timmar TV-program, en ökning med 26 procentjämfört med året dessförinnan.

För PV-sändningar till Europa har Intelsat två satelliter över Atlanten i positionerna 27,5 grader väst och 1 grad väst samt en satellit över Indiska oceanen i positionen 60 grader öst. Via den förstnämnda satelliten överförs betal-TV-kanalerna The Children s Channel. Screen Sport, Lifestyle. Arts Channel och Premiere, alla brittiska, samt den amerikanska nyhetskanalen Cable News Network (CNN). Från årsskiftet 1987/88 är det också meningen att satelliten skall överföra en TVkanal, som ägs av det svenska Industriförvaltnings AB Kinnevik. Iden satellit som har positionen 1 grad väst har Norge köpt tre sändare, s.k. transpondrar. Via dessa överför norska televerket de båda svenska TVkanalerna till kabelanslutna norska hushåll.

Intelsatsatelliternas sändarstyrka är endast 10 watt. Som framhållits i avsnitt 1.1 rör det sig här om satellitsändningar inom ramen för vad som enligt den internationella radiorättens regler betecknas som fast

satellittrañk (Wind-satellite service) i motsats till satellitrundradio Ubroadcasting-satellite service).

Konkurrens från andra satellitsystem

I det föregående har nämnts att medlemsstater i Intelsat inte får upprätta nya satellitsystem för allmänna internationella telekommunikationer om det nya systemet skulle förorsaka Intelsat betydande ekonomisk skada.

Enligt den ordning som gäller inom Intelsat ankommer det i första hand på generaldirektören att bedöma om en sådan situation är for handen. Bedömningen har formen av en rekommendation till styrelsen, som uttrycker sin mening i frågan till församlingen. Denna formulerar sina iakttagelser i form av en rekommendation till de berörda staterna. Varje stat och varje signatär svarar för sin del för att koordineringskraven efterlevs.

Före 1979 förekom det praktiskt taget inte något koordineringsförfarande enligt bestämmelsen. Under åren 1979-1983 skedde däremot 12 koordineringar. I samtliga dessa fall avgav församlingen en positiv rekommendation till de berörda staterna.

Fyra av dessa koordineringar är värda att nämna.

I april 1979 gavs klartecken för det europeiska EOS-systemet, ägt av den Europeiska telesatellitorganisationen (Eutelsat) och med ändamål att utvidga det europeiska samarbetet på telesatellitområdet. Eftersom alternativet till den avsedda verksamheten inte var överföringar via Intelsat utan att bygga ut existerande marknät, ansågs det att ECS-systemet inte skulle kunna skada Intelsat i någon betydande grad.

Vid samma tillfälle koordinerades det indonesiska s.k. Palapa B-systemet, avsett att betjäna delar av detta land samt Filippinerna, Malaysia, Singapore och Thailand. På grund av den relativt ringa trañkmängd som förväntades bli befordrad, ansågs detta system inte kunna förorsaka lntelsat någon betydande ekonomisk skada.

I april 1980 godkände församlingen det s.k. Arabsatsystemet, som den

Arabiska telesatellitorganisationen (Arabsat) svarar for. Även i detta

fall var skälet till godkännande att den avsedda verksamheten i forsta hand var ett alternativ till att använda marknätet.

Slutligen skedde i oktober 1980 en koordinering for Algeriets använd› ning av I ntersputniksystemet, öststaternas motsvarighet till Intelsat (se avsnitt 1.2.2). Trañkbortfallet for Intelsat härigenom bedömdes bli mycket ringa.

Det råder inget tvivel om att de nu behandlade systemen gäller allmänna internationella telekommunikationer. Exemplen har emellertid också en annan omständighet gemensam. Det är, att inget av systemen etablerats i syfte att ta for sig av existerande eller planerad Intelsattrafik. Det är därför naturligt att de skadebedömningar som orts utfallit till de koordineringssökandes fördel.

Som har framgått är det endast for allmänna internationella telekommunikationer som det krävs koordinering i fråga om ekonomisk skada. Andra telesatellittjänster, alltså speciella telekommunikationer, behöver bara vara tekniskt förenliga med Intelsatsystemet enligt vad som närmare anges i artikel XIV e) i Intelsatöverenskommelsen. Frågan om en viss tjänst utgör allmänna internationella telekommunikationer eller speciella telekommunikationer har därför stor betydelse så snart det kan göras gällande att ett visst satellitsystem kan förorsaka Intelsat betydande ekonomisk skada.

Under de senaste åren har denna fråga blivit aktuell. Beroende pâ de förändringar som USA:s politik på telesatellitområdet genomgått, har det forsatt Intelsat i en delvis ny situation.

Det hela började med en ansökan av bolaget Orion Satellite Corporation (Orion) om att få etablera internationella satellitkommunikationer i egen regi. Denna ansökan, som lämnades in till USA:s telekommunikationsmyndighet Federal Communications Commission (FCC) i mars

1983, foljdes snart av fler. Bl.a. redovisades liknande planer av bolaget Pan American Satellite Corporation (PanAmSat).

Orion ville ha en rymdsektor med två satelliter i bana och en reservsatellit på marken. Satellittranspondrarna skulle säljas eller hyras ut på icke taxebunden basis till användare på båda sidor av Atlanten.

Eftersom bolagets affärsidé gällde försäljning och uthyrning av rymdsektorsutrustning snarare än att erbjuda bestämda tjänster, ansåg sig bolaget inte behöva uppfylla koordineringskravet enligt artikel XIV d) i Intelsatöverenskommelsen. Bolaget hävdade att dess verksamhet gällde speciella telekommunikationer enligt artikel XIV e) i överenskommelsen.

PanA mSat ville upprätta och driva ett satellitsystem for västra halvklotet och primärt avsett for ett antal latinamerikanska staters inhemska behov. Bolaget räknade emellertid också med tillfällig täckning av Iberiska halvön. Härigenom skulle även detta system få en transatlantisk karaktär.

PanAmSats ansökan ingavs ijuni 1984. l november samma år klarorde president Reagan sin allmänna syn på den väckta frågan. Presidenten förklarade i det beslut som han tillkännagav att det för USA var ett nationellt intresse att det etablerades separata internationella satellitsystem. Han framhöll emellertid att landet måste iaktta sina skyldigheter enligt Intelsatöverenskommelsen och skulle rådgöra med Intelsat i fråga om sådana separata system som FCC gav tillstånd till.

FCC tog ställning ijuli 1985. Beslutet innebar att PanAmSat beviljades det sökta tillståndet, medan frågan om tillstånd for Orion sköts på framtiden eftersom bolaget inte hade uppfyllt vissa tekniska standardkrav.

I beslutet fastslog FCC som sin principiella uppfattning, att det var till fördel for den amerikanska allmänheten att det etablerades alternativa satellitsystem som kunde åstadkomma currently unavailable service, technological innovation and service development, improve network ef-

ñciencies, reduce user costs, create new business and trade opportunities and contribute to greater cultural exchange.

PanAmSatsystemet har i april 1987 delvis koordinerats med Intelsat. Med avseende på kravet att inte förorsaka Intelsat betydande ekonomisk skada har sålunda Intelsats Församling godkänt att PanAmSat tar i bruk 5 av de aktuella 24 satellittranspondrarna for överföringar mellan USA och Peru.

Intelsat verkar alltså numera under delvis andra betingelser än for ett årtionde sedan. Men organisationen påverkas inte bara av olika tillkommande satellitsystem. Till konkurrensbilden hör också de nära forestáende projekten att under världshaven lägga ut nya optiska fiberkablar, vilka kommer att få en överföringskapacitet mångdubbelt större än både dagens transoceana telekablar och de olika satellitsystemen.

1.2.2 Intersputnik*

Sovjetunionen tillhör inte Intelsat, där landet på grund av sin jämförelsevis ringa interkontinentala teletrafik skulle ha ett begränsat inflytande. Tillsammans med vissa andra stater bildade i stället Sovjetunionen i början av 1970-talet en parallell organisation, lntersputnik eller som det fullständiga namnet är Intersputnikorganisationen av telesatellitanvändare.

Intersputniks övriga medlemmar i Europa är Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och Ungern.Till organisationen hör vidare Cuba och Nicaragua samt sex asiatiska stater, nämligen Afghanistan, Laos, Mongoliet, Syrien, Vietnam och Demokratiska Folkrepubliken Yemen (Sydyemen). Några stater - Algeriet, Irak och Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea) - utnyttjar dessutom Intersputniksystemet utan att vara anslutna till detta.

För framställningen har utnyttjats bla. Larry Martinez, Communication Satellites: Power Politics in Space, l)edham, hiass., 1985, s, l-3 och Theo Pirard, lntcrsputnik: The Eastern Brother of lntelsat, i Satellite Communications, augusti 1982.

För Intersputniks verksamhet användes ursprungligen satelliter i Molnia 2-serien. Sedan slutet av 1970-talet utnyttjas i stället mera effektiva geostationära satelliter av typen Horisont. För närvarande disponeras två sådana. Den ena har positionen 14 grader väst över Atlanten, medan den andra är placerad över Indiska oceanen i positionen 80 grader öst. Tillsammans täcker satelliternas signalstrâlar hela Europa, Afrika, Asien och Sydamerika samt Nordamerikas Östkust och västra Australien..

Signalerna från den västra satelliten kan tas emot i bl.a. Västeuropa. Två transpondrar i denna satellit används for TV. Bla. utsands den sovjetiska televisionens program. Det förekommer också utsändningar inom ramen for Intervisionen, den östeuropeiska motsvarigheten till Eurovisionen.

Horisontsatelliternas TV-transpondrar är på 40 watt. Sändareffekten är därmed betydligt högre än hos Intelsatsatelliterna.

Jämfört med Intelsat är Intersputniksystemets trafikmängd mycket begränsad. Systemets tjänster byggs emellertid ut och erbjuds bl.a. ett flertal utvecklingsländer. Även Intersputnik framträder därför alltmer som en konkurrent till Intelsat.

1.2.3 Eutelsat*

Eutelsals bildande

Som har framgått av redogörelsen for Intelsat, har det också vuxit fram ett antal regionala telesatellitorganisationer. Den mest omfattande verksamheten av dessa har Eutelsat (European Telecommunications Satellite Organization).

lill grund lör framställningen ligger bl.a. de redogörelser som lämnats i prop. 1982/83: 173 och Sveriges Radio-koncernens Mediebrev 1987:5.

Eutelsat upprättades i provisorisk form år 1977 genom att 17 europeiska teleforvaltningar då gick samman om det s.k. Interim Eutelsat. Det skedde på initiativ av den Europeiska post- och telesammanslutningen CEPT (Conference européenne des postes et des télécommunications), vilken som medlemmar har nationella post- och teleforvaltningar i 26, huvudsakligen västeuropeiska länder.

Överenskommelsen om Interim Eutelsat gick ut på att det så småningom skulle bildas en permanent europeisk telesatellitorganisation. Beslut om detta fattades vid en regeringskonferens i Paris våren 1982. Konferensen nådde enighet rörande en konvention om Eutelsat och en anslutande driftöverenskommelse. Konventionen öppnades for undertecknande den 15 juli 1982* och trädde i kraft den 1 september 1985.

Eutelsat har 26 medlemsstater. Det är samma 26 stater, vilkas teleförvaltningar tillhör CEPP, nämligen Belgien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Jugoslavien, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Monaco, Nederländerna, Norge, Portugal, San Marino, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Vatikanstaten och Österrike.

Eutelsatkonventionen

Konventionen om Eutelsat baseras i tillämpliga delar på Intelsatöverenskommelsen.

I inledningen understryker staterna sin önskan att stärka samarbetet på telesatellitområdet och förklarar att de vill fortsätta att verka for att det upprättas europeiska satellitsystem som en del av ett förbättrat europeiskt telenät.

Den svenska regeringen ratiiicerade konventionen den 29 september 1983 och bemyndigandesamma dag televerket att vara signatär driftövercnskommelsen (SO 1984:1),

Även här definieras uttrycken allmänna och speciella telekommunika» tioner (artikel I k) och 1)). Deñnitionerna lyder:

k) allmänna telekommunikationer fasta eller mobila telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit och som är tillgängliga for allmänheten, såsom telefoni, telegrañ, telex, faksimile, dataöverforin ,

videotex, överföring av ljudradio- och televisionspro am mellan goå-

kända jordstationer med tillträde till Eutelsats rym sektor for vidare utsändning till allmänheten, flertjänstöverforingar, samt forhyrda forbindelser for användning vid något av ovannämnda ändamål; l) speciella telekommunikationer andra telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit än de som definieras i punkt k) i denna artikel. Detta inbegriper men begränsas inte till radionavigering, ljud radio- och TV-sändning via satellit, samt telekommunikationer för rymdforskning, meteorologi och jordresursövervakning.

Eutelsats huvudsakliga ändamål är att projektera, utveckla, konstruera och upprätta samt driva och underhålla den rymdsektor som tillhör det europeiska telesatellitsystemet eller -systemem Därvid är det organisationens främsta uppgift att tillhandahålla den rymdsektor som behövs for allmänna internationella telekommunikationer i Europa (artikel [II a). Dessutom kan under vissa Förutsättningar Eutelsats rymdsektor användas for olika slag av speciella telekommunikationer (artikel IlI e).

Verksamheten skall drivas enligt sunda ekonomiska grundsatser och med iakttagande av gängse affärsmässiga principer (artikel V).

Eutelsat är en juridisk person (artikel VI) och har sitt säte i Paris.

Organisationen förvaltas av en församling, en styrelse och ett verkställande organ under ledning av en generaldirektör.

Församlingen består av företrädare for de 26 konventionsstaterna, vilka har en röst var. Församlingen är Eutelsats högsta beslutande organ och fastställer allmänna och långsiktiga riktlinjer for verksamheten (artikel IX).

Styrelsen består av företrädare for samtliga signatärer till driftsöverenskommelsen. Rösträtten är baserad på resp. signatärs investerings-

andel med den begränsningen att ingen signatär får förfoga över mer än 20 procent -i undantagsfall 25 procent- av den sammanlagda röstkvoten (artiklarna X och XI). Styrelsen skall framför allt svara för projektering, utveckling, konstruktion, upprättande, anskaffning, drift och underhåll av Eutelsats rymdsektor. Styrelsen utnämner generaldirektören (artikel XII).

Generaldirektören, som utses för sex år i sänder, är Eutelsats högste verkställande tjänsteman och dess legale ställföreträdare (artikel XIII).

Tidigare har uppmärksammats artikel XIV d) i Intelsatöverenskommelsen. Den motsvaras i Eutelsatkonventionen av artikel XVI a) och b). Dessa bestämmelser handlar om andra rymdsektorer än. Eutelsats och lyder:

a) Varje part eller signatär, som avser, eller som blir medveten om att någon person inom partens jurisdiktion avser, att själv eller i samverkan med andra upprätta, förvärva eller använda rymdsektorsutrustning vid sidan av Eutelsats rymdsektor för att tillgodose sina behov av allmänna internationella telekommunikationer inom Eutelsats rymdsektors betjäningsområde så som detta defmierats i konventionens artikel D1 a) och b), skall före upprättandet, förvärvet eller användnin en av sådan utrustning via styrelsen förse församlingen med alla upp ysningar som är av intresse i saken. Styrelsen skall därvid fastställa om det är troligt att Eutelsat kommer att förorsakas betydande ekonomisk Styrelsen skall underställa församlingen sin rapport och sina

skada. s utsatser.

Församlingen skall avge sitt utlåtande inom sex månader från det att ovannämnda förfarande började. Ett extra möte med församlingen kan få sammankallas for detta ändamål.

b) Styrelsen skall som en av sina forsta åtgärder utarbeta och underställa församlingen de riktlinjer som varje part eller signatär skall - då parten eller signatären avser, eller blir medveten om att någon person inom partens jurisdiktion avser att själv eller i samverkan med andra upprätta rymdsektorsutrustning vid sidan av Eutelsats rymdsektor för att tillgodose sina behov av allmänna eller speciella, nationella eller internationella telekommunikationer - beakta för att säkerställa att sådan utrustning och dess drift blir tekniskt förenlig med Eutelsats befintliga eller planerade rymdsektors användning av radiofrekvens- _spektret och utrymmet för omloppsbanor.

Varje nytt satellitsystem for allmänna internationella telekommunikationer som en medlemsstat vill upprätta måste alltså förhandskoordine-

ras i fråga om bl.a. att inte förorsaka Eutelsat betydande ekonomisk skada.

Eutelsats rymdsektor

Eutelsats rymdsektor har tills helt nyligen bestått av dels två satelliter som organisationen äger, Eutelsat I F-1 och Eutelsat I F-2 (tidigare ofta kallade ECS l och 2), dels viss kapacitet i två franska satelliter, Télécom 1 A och B.

Eutelsatsatelliterna placerades ut ijuni 1983 resp. augusti 1984. I september 1985 var det meningen att sända upp en tredje satellit, men denna uppskjutning misslyckades. I september 1987 sändes Eutelsat I F-4 upp. I mitten av år 1988 planeras uppsändningen av Eutelsat IF-5 äga rum.

Eutelsat I F-l har positionen 13 grader öst i den geostationära banan. Via denna satellit överförs ett tiotal TV-kanaler for vidarespridning i kabelnät, bl.a. de brittiska Sky Channel och Super Channel, den franskspråkiga TV 5, den tyskspråkiga S-SAT och den svenska Esselte-koncernens betal-TV-kanal FilmNet.

F-2-satelliten har banpositionen 7 grader öst. Den används for flera olika tjänster: telefontrafik, TV-överforingar mellan rundradioforetagen inom Europeiska radiounionen EBU (European Broadcasting Union), företagstjänster och uthyrning av tillfälliga forbindelser. För TVöverforingarna mellan EBU-företagen används tvâ transpondrar. De tillfälliga förbindelserna gäller i huvudsak TV-sändningar från händelser av större internationellt intresse. Som exempel kan nämnas att det från toppmötet hösten 1986 i Reykjavik mellan den amerikanske presidenten Reagan och Sovjetunionens ledare Gorbatjov sändes 115 timmar TV via F-2-satelliten.

Eutelsat I F-1 var ursprungligen tänkt att vara reservsatellit for F-2satellitens tjänster, om denna satellit skulle upphöra att fungera. Det visade sig emellertid vara mera lönsamt att låta TV-kanaler som de ovan nämnda få disponera sándningsutrymmet. Tvärtemot den ur-

sprungli ga bedömningen har därför PV-distributionen blivit Eutelsats dominerande inkomstkälla.

TV-kanalerna distribueras emellertid på s.k. oprioriterad (preemptible) basis, dvs. de tjänster som utnyttjar F-Z-satelliten har företräde till F-l-satelliten, om den förra skulle bli oanvändbar.

Det är meningen att sända TV även över F-4-satellitens 9-10 transpondrar. Här kan det dock bli aktuellt att medge sändningsutrymme också på prioriterad basis.

Norges nationella rundradioföretag, Norsk rikskringkasting, âr huvudman for en av de TV-kanaler som planeras bli sänd via den nya satelliten. Vidare har ett svenskt företag, People Television KB, meddelat att man i början av 1988 kommer att börja sända en reklamñnansierad underhållningskanal via satelliten.

Alla den forsta generationens Eutelsatsatelliter har en sândareffekt på 20 watt. För att kunna ta emot programmen krävs därför relativt stora antenner (1,5-4 meter). I praktiken betyder detta att sändningarna kan tas emot Forst efter återutsändning i någon form.

I slutet av 1989 eller början av 1990 är det emellertid meningen att tai anspråk nästa generation Eutelsatsatelliter, Eutelsat II. Dessa kommer att i flera avseenden vara mera avancerade än de nuvarande. Var och en av de nya satelliterna - tre stycken är under tillverkning - skall få 24 transpondrar och varje transponder skall ha en sândarstyrka på 50 watt. I så gott som hela Västeuropa kommer därför sändningarna från dessa satelliter att kunna tas emot med hjälp av antenner i storleken 1,0-1,5 meter. På grund härav brukar Eutelsat lI-satelliterna betecknas som medeleffektsatelliter.

Eutelsat och Astra-projektet

Eutelsatkonventionens koordineringskrav har redovisats tidigare. Kraven medför att det även enligt denna konvention har betydelse om

en skall anses utgöra allmänna internationella tele-

viss satellittjänst

kommunikationer eller inte.

Denna fråga har också praktisk aktualitet. Mellan Eutelsat och Luxemburg har det nämligen förelegat meningsskiljaktigheter på grund av ett satellitprojekt som Luxemburgs regering engagerar sig i, det s.k. GDL- eller Astra-projektet* (GDL = Grand Duchy ofLuxemburg).

Astra-projektet består av en medeleffektsatellit, Astra, med vilken det är avsikten att sända ut ett stort antal TV-kanaler till europeisk publik for mottagning i bl.a. centralantennanläggningar och andra kabelnät. Satelliten skall sända med 16 transpondrar och ha sex reservtranspondrar, var och en med en effekt av 45 watt. Varje transponder skall överföra en TV-kanal, och det skall i större delen av betjáningsområdet vara möjligt att ta emot sändningarna med hjälp av antenner vars diameter understiger l meter. Satelliten beräknas bli uppsänd under hösten 1988.

De direktsändande satelliter som vissa europeiska länder ämnar ta i bruk (se avsnitt 1.3) kommer att sända med betydligt högre effekt än Astra (100-230 watt per transponder). Av det skälet är det i princip inte möjligt att utrusta någon av satelliterna med mer än fyra TV-transpondrar. Ingen av de direktsändande satelliterna kommer därför att kunna erbjuda TV-publiken ett lika stort utbud som Astra. Enligt Luxemburgs regering tar Astra-projektet tillvara satellit-TV-teknikens kommersiella möjligheter bättre än både de nuvarande kommunikationssatelliterna och de direktsändande satelliterna. Dessutom ligger projektet tidsmässigt fore den nya generationen Eutelsatsatelliter. Kravspeciñkationerna på dem har f.ö. bestämtsjust for att kunna möta den efterfrågan som Astra försöker tillgodose.

* De uppgifter som framställningen bygger på har bla. hämtats från Mario Hirsch, A monopoly challengcd, i Cable & Satellite Europe 1987:2 och Glyndwr Matthias, The Monopoly strikes back, i samma tidskrift 1987:3.

De frekvenser som skall användas for Astrasândningarna ligger inom banden 14,25-14,5 GHz (upplänk) och l1,2-11,45 GHz (nedlänk). Som framgår av avsnitt 1.4.4 är dessa band enligt det internationella radioreglementet anslagna for fast satellittrafik och inte for satellitrundradio.

Luxemburgs regering hävdar att Astra-projektets tjänster inte utgör allmänna telekommunikationer enligt artikel I k) i Eutelsatkonventionen och följaktligen inte behöver koordineras enligt artikel XVI a), medan Eutelsat intar i princip motsatt ståndpunkt.

Allmänna telekommunikationer är som tidigare nämnts bl.a. fasta sådana kommunikationer som kan tillhandahållas via satellit och som är tillgängliga for allmänheten, såsom överföring av ljudradio- och televisionsprogram mellan godkända jordstationer med tillträde till Eutelsats rymdsektor for vidare utsändning till allmänheten (such as transmission of radio and television programmes between approved earth stations having access to the EUTELSAT space segment for further transmission bo the public).

Speciella telekommunikationer är andra telekommunikationer än allmänna sådana, och uttrycket inbegriper men begränsas inte till ljudradio- och PV-sändning via satellit (including, but not limited to, broadcasting satellite services).*

Luxemburgs regering och Eutelsat förefaller ense om att de två deñnitionerna utesluter varandra. Men sedan går åsikterna isär.

Eutelsats uppfattning är att allmänna telekommunikationer är den grundläggande definitionen och att speciella telekommunikationer âr en resbdeñnition for tjänster som inte uppfyller alla krav för allmänna

Den i prop. l982/83:l73 giorda översättningen till svenska av konventionstexten är mindre lyckad såvitt gäller speciella telekommunikationer; broadcasting satellite services har en betydligt snävare innebörd än ljudradio- och PV-sändning via satellit.

telekommunikationer. Dessa krav är att tjänsten skall 1) vara fast eller mobil, 2) kunna tillhandahållas via satellit och 3) vara tillgänglig for allmänheten. Så snart en tjänst uppfyller dessa krav, bör det enligt Eutelsat anses röra sig om allmänna telekommunikationer. Eftersom Astra-tjänsterna uppfyller kraven, bör tjänsterna betraktas som allmänna telekommunikationer.

Luxemburg närmar sig frågan från den motsatta utgångspunkten. Om en viss tjänst kan anses utgöra speciella telekommunikationer, bör det inte anses spela någon roll om tjänsten uppfyller kraven för allmänna telekommunikationer. Så snart en tjänst kan hänföras till speciella telekommunikationer, bör det alltså anses röra sig om just en sådan tjänst.

Luxemburg har betonat att Eutelsats medlemsstater till organisationen väsentligen endast överlämnat uppgiften att tillhandahålla rymdsektor för allmänna telekommunikationer och inte avstått från sin suveränitet när det gäller speciella telekommunikationer. Eutelsatkonventionens krav att det i fråga om sistnämnda slag av överföringar skall ske en teknisk koordinering med Eutelsat (artikel XVI b) innebär inte något principiellt nytt för medlemsstaterna, eftersom dessa utan undantag är bundna av internationella telekonventionens radioreglemente, som också ställer krav på teknisk koordinering av nya satellittjänster. I motsats till vad Eutelsat hävdar, bör följaktligen speciella telekommunikationer anses vara den grundläggande definitionen.

Som tidigare nämnts skall Astrasändningarna ske på frekvenser som enligt den internationella radiorättens regler är anslagna for fast satellittrafik. Luxemburg menar trots detta att överföringarna kommer att. utgöra br0adcasting satellite service och därmed speciella telekommunikationer.

Begreppet broadcasting satellite service definieras inte i Eutelsatkonventionen. I internationella radioreglementet (punkt 37) definieras emellertid uttrycket såsom en tjänst bestående av satellitsignaler som är intended for direct reception by thegeneralpublic.

j Luxemburg menar att Astrasândningarna på grund av satellitens sändarstyrka kommer att vara intended for direct reception by the general public och att det förhållandet att sändningarna skall ske på andra frekvenser än ett satellitrundradioband inte har någon avgörande betydelse för hur Eutelsatkonventionen bör tolkas.

Enligt uppgifter som just blivit tillgängliga har Eutelsats styrelse foreslagit att organisationen skall godta Astra-projektet på vissa villkor. Förslaget synes dock inte innebära att organistionen har ändrat ståndpunkt när det gäller tjänsternas karaktär av allmänna telekommunikationer.

1.3 Några förestående projekt med direktsändande

satelliter*

1.3.1 Inledning

Enligt planer som tillkännagetts kommer det under de närmaste åren att börja sändas TV från flera europeiska direktsändande satelliter (direct broadcasting satellites, DBS).

Vissa satellitplaner har existerat sedan slutet av 1970-talet. Då ordes den optimistiska bedömningen att man vid det här laget med god marginal skulle ha tag-it satelliterna i bruk. Successivt har man emellertid fått flytta fram planernas förverkligande. Det beror delvis på tekniska problem hos den franska Arianeraketen, den startraket som är inbokad för satellituppskjutningarna. Men förseningarna har också att göra med en inte övervunnen osäkerhet om lönsamhetsutsikterna för den nya formen av TV-distribution. Under senare tid har bedömandet av den frågan komplicerats av bl.a. de nya medelefTektsatelliterna.

* Framställningen bygger på uppgifter från i första hand tidskriften Cable & Satellite Europe.

Trots att det således alltjämt råder en del oklarhet om vilka företag som kommer att bli huvudmän for TV-sândningarna och vilken typ av program som kommer att sändas, bör nâgra av satellitprojekten kort beskrivas, särskilt det västtyska PV-SAT och Frankrikes TDF-l.

1.3.2 TV-SAT

Den västtyska satelliten TV-SAT 1 avses bli uppsänd i november i år och torde därmed bli den forsta europeiska direktsåndande satelliten.

Satellitens position skall vara 19 grader väst i den geostationära banan, och den skall sända fyra TV-kanaler, var och en med en effekt 200-230 watt. Även om direktmottagning av sändningarna är avsedd endast i Västtyskland, kommer därför sådan att kunna ske långt utanför det primära spridningsområdet, t.ex. i Danmark, Sydnorge samt Syd- och Mellansverige.

Två av de aktuellakanalerna kommer att bli s.k. public service-kanaler, medan privata intressen skall få disponera de övriga två. En av public service-kanalerna har reserverats for 3-SAT, det redan pågående samarbetet mellan västtysk, schweizisk och österrikisk public service-TV via kommunikationssatelliten Eutelsat I F-l, medan den andra kanalen skall skötas av ARD, Västtysklands äldsta public service-företag. Under 1987 har det blivit klart att de båda konsortierna SAT 1 och RTL Plus skall svara for de privata kanalerna. Bakom SAT 1 står bl.a. nägra av Västtysklands största tidningsutgivare (Springer, Burda), medan RTL Plus domineras av det luxemburgska CLT-konsortiet (Compagnie Luxembourgeoise de Télédiiiusion).

År 1989 är det meningen att sända upp nästa satellit inom TV-SATprojektet, TV-SAT 2. Förmodligen kommer då S-SAT att flytta sina sändningar till denna satellit och den ledigblivna kapaciteten i TV- SAT 1 att upplåtas till en tredje privat Foretagsgrupp.

1.3.3 TDF-l

Den franska TDF-l torde bli uppsänd under 1988. Även den kommer att sända fyra TV-kanaler från positionen 19 grader väst i den geostationära banan. Varje kanal kommer att ha en signalstyrka på 230-260 watt. Även här kommer därför överspillsmottagning att vara möjlig i betydande utsträckning. För att ta emot de franska programmen i Sverige torde det dock krävas något större antenner än som behövs för att ta emot programen från TV-SAT 1.

Den franska PV-politiken har förändrats högst påtagligt sedan ministären Chirac tillträdde våren 1986. Förändringarna, som kan sammanfattas i ordet privatisering, har inneburit bl.a. att 50 procent av den äldsta TV-kanalen, TF-l, sålts till en privat företagsgrupp med byggföretaget Bouygues som huvudintressent men i vilken också ingår den engelske pressmagnaten Robert Maxwell, ägare av bl.a. Daily Mirror och majoritetsägare av betal-TV-kanalen Premiere.

Vilka som skall få sända via TDF-l är i skrivande stund inte klart. En av dem som förhandlar om att få hyra transponderkapacitet är det privata TF-l-bolaget under Bouygues/Maxwell. Andra som uttryckt intresse för saken är Silvio Berlusconi -Italiens ledande namn inom kommersiell TV och sedan 1986 den drivande kraften bakom Frankrikes

femte TV-kanal, La Cinq - samt bok- och tidningsföretagen Hachette

och Hersant, det senare ägare av bl.a. dagstidningarna Le Figaro och France Soir.

Det är möjligt att det via TDF-l också kommer att sändas en public service-kanal, La Sept. I dagsläget är dock ingenting besämt om detta.

Ett utmärkande drag hos den franska regeringens politik förefaller vara att man vill att franska företag skall alliera sig med andra europeiska medieföretag så att det kan skapas företagsgrupper som är så starka att de kan konkurrera framgångsrikt med den amerikanska TV-industrin. Om två eller flera sådana multimedieföretag kan skapas, tycks man inte motsatta sig att även icke franska intressen involveras i den franska satellit-TV-verksamheten.

1.3.4 Storbritannien

Efter en trög start verkar det brittiska DES-programmet ha tagit fart. År 1986 ñck ett privat konsortium, i vilket ingår bl.a. några brittiska kommersiella TV-foretag, ett lö-årigt sändningstillstând av den ansvariga myndigheten, IBA.

Konsortiet, som kallas British Satellite Broadcasting (BSB), planerar att sända upp en USA-tillverkad satellit under senare delen av år 1989. Satelliten skall ha tre transpondrar och en sändareffekt om 110 watt per transponder.

Fyra programkanaler planeras, en for allmän underhållning, en for nyheter, en for barnprogram och en for ñlm.

1.3.5 Tele-X

Av uppenbart svenskt intresse när det gäller DES-verksamhet är Tele- X-satelliten. Tele-X, som avses bli uppsänd i slutet av 1988 eller i början av 1989, är i grunden ett svenskt industripolitiskt projekt. På grund av DES-funktionen har emellertid Nordiska ministerrådeti november 1985 beslutat att det bör inledas en treårig försöksverksamhet med TVsarnarbete mellan Finland, Island, Norge och Sverige via satelliten.

Försöksverksamheten bör enligt beslutet omfatta två kanaler med TVprogram från ländernas nationellt verkande public service-företag, nämligen Norsk rikskringkasting från Norge, Oy Yleisradio Ab från Finland, R ikisütuarpid från Island och Sveriges Radio AB från Sverige. Den ena kanalen avses främst innehålla nyhets- och aktualitetsprogram, medan den andra bör inriktas på kultur- och underhållningsprogrann. Om inte annat överenskoms, bör det inte vara tillåtet att sända reklam.

Sedan ministerrådsbeslutet fattades har fortsatta diskussioner förts mellan de berörda regeringarna och mellan rundradioforetagen. Dis-

kussionerna har bl.a. gällt vissa andra lösningar än att sända de två redigerade kanaler, som ministerrådsbeslutet går ut på. Diskussionerna âr inte slutförda. För ögonblicket är det därför inte möjlig-t att precisera hur Tele-X kommer att utnyttjas när det gäller TV.

1.3.6 Vissa andra projekt

Det finns också i detta sammanhang anledning att nämna Olympus, ett satellitprojekt som stöds av bl.a. Danmark, Italien, Storbritannien och Canada. Olympussatelliten avses bli uppsând ijanuari 1989. Meningen är bl.a. att den skall användas for FV-sändningar av det italienska nationella rundradioföretaget RAI.

Det finns också planer på ett irländsk: och ett italienskt DBS-system. Det framstår emellertid som osäkert om och när dessa kan komma att förverkligas.

1.4 Den internationella radiorätten och telesatellitanvändningen*

1.4.1 Inledning

Av avgörande betydelse För all telesatellitanvändning är den internationella radiorättens regler. De återfinns i gällande internationella telekonvention och i det till konventionen hörande s.k. radioreglementet (Radio Regulati0ns).

Framställningen bygger i vissa delar på Louis J. lppolitojr., Radiowave Propagation in Satellite Communications, New York, N.Y., 1986 och Larry Martinez, Communication Satellites: Power Politics in Space, Dcdham, Mass., 1985.

Nu gällande telekonvention undertecknades i Nairobi den 6 november 1982 och trädde i kraft den 1 januari 1984. Radioreglementet ñck i princip sin nuvarande lydelse vid en år 1979 Företagen revision. I denna lydelse trádde reglementeti kraft den 1 januari 1982.

Telekonventionen och radioreglementet är bindande folkrâtt for alla stater som har ratificerat konventionen (art. 43 och 44:1 i konventionen).* Det praktiska handhavandet av reglerna ankommer emellertid i forsta hand på olika organ inom Internationella teleunionen (ITU), FN:s s.k. fackorgan på teleområdet med högkvarter i Geneve.

1.4.2 Reglernas föremål och grund

Den internationella radiorätten reglerar användningen av radiofrekvensspektrum, dvs. den del av det fria rummets elektromagnetiska spektrum, där fält av osynliga vågor utbreder sig med samma hastighet som ljuset (300 000 km/sek). Antalet radiovågor eller svängningar per sekund betecknas som en frekvens och uttrycks i enheten hertz (Hz) efter den tyske fysikern Heinrich Hertz (1857-1894). 1 Hz betecknar en svängning per sekund. Vanligen används hertzbeteckningen tillsammans med ett prefix (kilo eller k = 1 000, mega eller M = 1 miljon, giga eller G = 1 000 miljoner).

Radiofrekvensspektrum omfattar frekvensområdet upp till 3 000 GHz, dvs. 3 000 000 000 000 svängningar per sekund. Vid högre frekvenser blir det fråga om vågor av annat slag än radiovågor: infraröd strålning, ljus, ultraviolett ljus, röntgenstrålning och kosmisk strålning.

Den del av radiofrekvensspektrum som kan utnyttjas i praktiken sträcker sig från något under 10 kHz till 300 GHz. För satellitkommu-

Efter ratiñkation den 6 juni 1985 trädde konventionen för Sveriges del i kraft. den 3 oktober samma år (SÖ 1985:66).

nikationsändamål kan dock inte hela detta omrâde användas utan bara så höga frekvenser att radiovågorna tränger igenom den s.k. jonosfären, dvs. det skikt av joniserande strålning som omger jorden på en höjd av 50-200 km över jordytan. En satellitradiofrekvens bör därför i allmänhet inte vara lägre än 3 GHz. Samtidigt bör frekvensen inte vara alltför hög eftersom radiovågorna då delvis absorberas av de i den s.k. troposfären 10-20 km över jordytan förekommande ansamlingarna av syre och vattenånga.

Vad som gör det nödvändigt att reglera radiofrekvensspektrums användning är två grundläggande fysiska förhållanden. För det första att radiokommunikation är möjlig bara om de berörda radioanläggningarna använder samma frekvens. För det andra att det finns en risk att mottagning inte kan ske störningsfritt, om två eller flera sändaranläggningar använder samma frekvens. För att dra nytta av förstnämnda förhållande och så långt möjligt eliminera risken för störningar, krävs det regler som har universell räckvidd.

1.4.3 Vissa definitioner

I telekonventionen och radioreglementet definieras ett stort antal 0rd och uttryck, bl.a. följande hierarki av grundläggande begrepp:

Telecommunication: Any transmission, emission or reception of signs, signals, writing, images and sounds or intelligence of any nature by wire, radio, optical or other electromagnetic systems. (Bilaga 2 till konventionen och punkt4 i radioreglementet) Radio Waves or Hertzian Waves: Electromagnetic waves of frequencies arbitrarily lower than 3 000 GHz, propagated in space without artiñcial guide. (Punkt 6 i radioreglementet) Radio: A general term applied to the use of radio waves. (Punkt 5 i radioreglementet) Radiocommunication: Telecommunication by means of radio waves. (Bilaga 2 till konventionen och punkt 7 i radioreglementet) Fixed Service: A radiocommunication service between specified fixed points. (Punkt 21 i radioreglementet) Broadcasting Service: A radiocommunication service in which the transmissions are intended for direct reception by the general public.

This service ma include sound transmissions, television transmissions or other types o transmission. (Bilaga 2 till konventionen och punkt 36 i radioreglementet)

För satellit-TV-verksamheten är ytterligare två uttryck av betydelse. Det är följande två begrepp som definieras i radioreglementet, nämli-

gen

Fixed-Satellite Service: A radiocommunication service between earth stations at specified fixed points when one or more satellites are used; in some cases this service includes satellite-to-satellite links, which may also be effected in the inter-satellite service; the fixed-satellite service may also include feeder links for other space radiocommunication services. (Punkt 22)

Broadcasting-Satellite Service: A radiocommunication service in which signals transmitted or retransmitted by space stations are intended for direct reception by the general public.

In the service, the tenn direct reception shall

encompass both in ividual broadcastinåv-satellite reception and community reception. (Punkt

37)

Även de senare uttrycken, alltså individual reception och community reception definieras i reglementet, nämligen på följande sätt:

Individual Reception (in the broadcasting-satellite service): The reception of emissions from a space station in the broadcasting-satellite service by simple domestic installations and in particular those possessing small antennae. (Punkt 123)

Community Reception (in the broadcastin -satellite service): The reception of emissions from a space station in t e broadcasting-satellite service by receiving equipment, which in some cases may be complex and have antennae larger than those used for individual reception, and intended for use:

- by a group of the general public at one location; or

- through a distribution system covering a limited area. (Punkt 124)

1.4.4 Närmare om regleringen av de olika satellit-TVtjänsterna

Medan telekonventionen slår fast de allmänna principerna som bl.a. tilldelningen av radiofrekvenser skall bygga på, finns detaljföreskrifterna om detta i radioreglementet.

Reglementet är indelat i 13 kapitel med sammanlagt 69 artiklar. Varje artikel består i sin tur av ett antal punkter. En hänvisning till reglementet avser vanligen en särskild punkt. Det totala antalet punkter är numera över 5 000, vilket gör reglementet till en utomordentligt omfattande regelsamling.

Reglementets kärna är den s.k. frekvenstabellen (art. 8). Den lägger fast uppdelningen av radiofrekvensspektrum mellan olika tjänster, Lex. rundradio från sändare på marken (terrester rundradio), fast radiotrañk, mobil radiotrañk, fast satellittrañk, satellitrundradio etc.

Jorden är med avseende på frekvensanvändningen indelad i tre regioner. Region 1 består av Europa, Afrika, Västasien och Sovjetunionen. Region 2 utgörs av Amerika och region 3 består av Syd- och Östasien samt Australien och Nya Zeeland.

Som nämnts skiljer man mellan två olika satellit-TV-tjänster, fast satellittrafik (ñxed-satellite service) och satellitrundradio (broadcasting-satellite service). Den fasta satellittrafiken avser överföringar till fasta markstationer, överföringar som åtminstone i teorin är av karaktären punkt-till-punkt, medan satellitrundradion betecknar överföringar från en punkt till många (single-point-to-multiple-points 1inks) inom signalstrålens s.k. betjäningsområde (service area).

Följande två tabeller visar frekvenstilldelningarna för fast satellittrafik resp. satellitrundradio i ITU-region 1, dvs. bl.a. Europa.

Tabell l. l-rekvenstilldelningar för fast satellittrañk i [TU-region l.

Band (GHz) Länk

3,4 - 4,2; C-bandet Nedlânk 4,5 - 4,8 Nedlänk 5,725 - 7,075; C-bandet VUpplänk 7,25 - 7,75 Nedlänk 7,9 - 8,4 Upplänk 10,7 - 11,7; Ku-bandet Upplänk och nedlânk 12,5 - 12,75 Upplânk och nedlånk 12,75 - 13,25 Upplänk 14 - 14,5; Ku-bandet Upplänk 14,5 - 14,8 Upplänk 17,3 - 17,7 Upplänk 17,7 - 18,1 Upplânk och nedlänk 18,1 - 21,2; Ka-bandet Nedlänk 27,5 - 3 1; Ka-bandet Upplänk 37,5 - 40,5 Nedlänk 47,2 - 50,2 Upplänk 50,4 - 51,4 Upplänk 71 - 75,5 Upplänk 81 - 84 Nedlänk 92 - 95 Upplänk 102 - 109 Nedlânk 149 - 164 N edlänk 202 - 217 Upplänk 231 - 241 Nedlänk 265 - 275 Upplänk

Tabell 2. Frekvenstilldelningar för satellitrundradio i lTU-region I.

Band (GHz) Länk

0,62 - 0,79 Nedlänk 2,5 - 2,69 Nedlänk 11,7 - 12,5 Nedlänk 40,5 - 42,5 Nedlänk 84 - 86 Nedlänk

Den fasta satellittrafiken sker framför allt på det s.k. C-bandet, dvs. frekvensen-na 5,725-7,075 GHz (upplänk) och 3,4-4,2 GHz (nedlänk). Alltmer utnyttjas emellertid det s.k. Ku-bandet, dvs. frekvenserna 14- 14,5 GHz (upplänk) och 10,7-11,7 GHz (nedlänk). Bl.a. används detta band för att överföra de TV-kanaler som går via Intelsats och Eutelsats satelliter. Som framgått av avsnitt 1.2.3 är det även meningen att TVsändningarna via Astra-satelliten skall utnyttja detta band. Det därnäst högre frekvensbandet som. är aktuellt För användning är det s.k. Ka-bandet, dvs. frekvenserna 27,5-31 GHz (upplänk) och 18,1-21,2 GHz (nedlänk). Detta band kommer sannolikt att tas i anspråk alltmer under kommande år i takt med att de lägre banden blir fullt utnyttjade.

Satellitrundradio får som synes sändas på fem olika frekvensband. De två lägsta banden (700 och 2 500 MHz) kan dock i Europa knappast användas i praktiken eftersom andra radiotjänster lägger beslag på dem. De två högsta banden åter (40,5-42,5 och 84-86 GHz) har så höga frekvenser att sändningarna bara med svårighet tränger igenom regn, och dessa band är för närvarande inte aktuella för satellitrundradio. Vad som återstår är därmed det femte bandet, det s.k. 12 GHz-bandet, dvs. frekvenserna 11,7-12,5 GHz.

Som synes gäller, att ingen satellitrundradiofrekvens är tillgänglig för den fasta satellittrañken och likaså att frekvenserna for denna trañk är stängda for satellitrundradion.

Beträffande den fasta satellittrafiken saknar radioreglementet närmare bestämmelser om frekvensbandens utnyttjande. Med ett undantag när, nämligen i fråga om 12 GHz-bandet, saknas också sådana bestämmelser for satellitrundradions del.

Ordningen att frekvensbandens användning inte är närmare bestämd är den traditionella i radioreglemcntet. Man kan beteckna denna ordning som en planering i efterhand. Dess centrala moment är att ett nytt satellitsystem innan det tas i bruk skall koordineras från störningsfrihetssynpunkt med redan existerande satellitsystem och med planerade sådana som är av äldre datum än koordineringssökandens (art. 11 i radioreglementet). Koordineringsfrågorna handhas av ett särskilt organ inom ITU, den s.k. internationella frekvensregistreringsbyrån (International Frequency Registration Board, IFRB).

Systemet med koordineringar medför i princip att den förste utnyttjaren av en satellitfrekvens får ett skydd mot alla som senare skulle vilja använda frekvensen. Detta förhållande har kritiserats av bl.a. utvecklingsländerna. Dessa länder, som ännu bara i mindre utsträckning har tillgång till modern telekommunikationsteknologi, befarar att deras planer på framtida telesatellitsystem kan äventyras om industriländerna obehindrat får förverkliga sina önskemål i detta hänseende. Utvecklingsländerna har därför i allt högre utsträckning kommit att förespråka en ordning med detaljerade föreskrifter om frekvensbandens användning innebärande att varje stat på grundval av medlemsskapet i ITU tilldelas en eller flera positioner i den geostationâra satellitbanan jämte sändningsfrekvenser från dessa positioner. Vad utvecklingsländerna önskar är alltså en förhandsplanering av frekvensbandens användning.

Utvecklingsländernas syn har starkt bidragit till att en sådan planering kommit till stånd for satellitrundradion i fråga om 12 GHz-bandet. Denna plan tillkom 1977 och ingår numera i radioreglementet som bilaga 30.

Genom planen har det orts en uppdelning av det aktuella frekvensutrymmet mellan satellitrundradion och övriga tjänster som har tillgång

till bandet, bl.a. den terrestra rundradion. Vidare har positioner i den geostationära banan bestämts for de direktsändande satelliter som kommer att sända på frekvenserna.

Avståndet mellan banpositionerna är 6 grader. De positioner som tilldelats olika europeiska länder är 37 grader vâst, 31 grader väst, 19 grader väst, 13 grader väst, 7 grader väst, 1 grad väst och 5 grader öst. Storbritannien har positionen 31 grader väst, medan bl.a. Frankrike, Italien och Västtyskland har sina 19 grader väst. Sverige, Danmark, Finland och Norge har sina positioner 5 grader öst.

Från varje banposition är det möjligt att sända 40 färg-TV-kanaler. I den mån två stater har olika banpositioner, möter det i princip inget hinder att de tilldelas samma frekvenser. Detta har också skett i betydande utsträckning for att utnyttja det tillgängliga frekvensutrymmet på bästa sätt.

En grundprincip enligt planen är att en direktsändande satellits signalstråle endast får medge nationell täckning. Kravet skall dock inte fattas bokstavligt. Ofrånkomliga tekniska begränsningar hos en satellits antennsystem gör nämligen, att det är omöjligt att skräddarsy signalstrålen efter det aktuella landets gränser. Till omkringliggande länder uppkommer det därför nästan alltid en hel del s.k. överspill (spill- 0ver). Mot denna bakgrund har det varit nödvändigt att formulera radioreglementets regel om nationell täckning (punkt 2674) tämligen elastiskt. Regeln lyder:

In devising the characteristics of a space station in the broadcasting-satellite service, all technical means available shall be used to reduce,to the maximum extent practicable, the radiation over the territory of other countries unless an agreement has been previously reached with such countries.

I fråga om vissa stater medger dessutom frekvensplanen att det förekommer signalstrålar som har övernationell täckning. Grunden för dessa medgivanden är det led i reglementets nyss berörda regel som säger att sådan täckning är tillåten om de berörda länderna är ense om det.

Till de stater som fått rätt till övernationell täckning hör Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vart och ett av dessa länder har i banpositionen 5 grader öst tilldelats 5 kanaler - 3 for nationell täckning och 2 for utvidgad s.k. östnordisk täckning (täckning av Norden utom Island). För östnordisk täckning disponerar alltså de fyra länderna tillsammans 8 kanaler.

Enligt Nordiska ministerrådets beslut i november 1985 bör 3 av de 8 östnordiska kanalerna användas for forsöksverksamheten med nordiskt TV-samarbete via Tele-X. Sverige, Finland och Norge disponerar var sin av dessa kanaler.

1977 års frekvensplan omfattar endast nedlänken från de direktsändande satelliterna. För upplänken finns det ännu ingen plan. Den betraktas enligt radioreglementet som fast satellittrañk. I Europa kommer for upplänken sannolikt frekvenser i 17 GHz-bandet att användas. I punkt 869 i reglementet föreskrivs nämligen att frekvenserna 17,3- 18,1 GHz i alla tre ITU-regionerna förbehålls s.k. matarlânkar for satellitrundradion (feeder links for the broadcasting-satellite service).

1.4.5 Världsradiokonferensen om den geostationära satellitbanan

ITU:s principiella ställningstaganden på radioområdet görs vid s.k. administrativa konferenser. En sådan konferens är antingen världsomfattande (World Administrative Radio Conference, WARC) eller regional (Regional Administrative Radio Conference, RARC).

Vid den världsradiokonferens som hölls 1979 och vid vilken radioreglementet senast blev foremål for allmän revision antogs en resolution om lTUzs kommande uppgifter vad gäller rymdradiotjänsterna, resolution BP. Resolutionen gick ut på att det skulle sammankallas en särskild världsradiokonferens i syfte att tillforsäkra alla länder rättvis tillgång till den geostationära banan och frekvensbanden for rymdradiotjänster.

I augusti och september 1985 hölls den forsta sessionen av denna konferens, The World Administrative Radio Conference on the Use of the Geostationary Orbit and the Planning of Space Services Utilizing It. Det är avsikten att hålla konferensens andra session i juni - augusti 1988.

Uppgifterna för konferensen, som på engelska brukar förkortas WARC-ORB, är bl.a. att bestämma for vilka tjänster och frekvensband som planer skall utarbetas och vilka band som skall användas for upp» länkar till direktsändande satelliter som sänder på 12 GHz-bandet..

Vid konferensens forsta session har beslutats att det i fråga om den fasta satellittrañken skall göras en plan for nationella satellitsystem innebärande fasta tilldelningar for varje land i bl.a. frekvensbanden 10,7lO,95 och 1 1,2-l 1,45 GHz (nedlânk) samt 12,75-13,25 GHz (upplänk).

Vidare har beslutats att det for upplänkar till direktsändande satelliter

i ITU-region l skall göras en plan i fråga om bandet l7,3-l 8,1 GHz.

Planer i båda de nu nämnda hänseendena skall utarbetas vid konferensens andra session.

Trenden inom den internationella radiorätten är således att förhandsplanera alltmer av satellitfrekvensbanden.

Förutom planeringsuppgifterna skall konferensen 1988 studera ett lämpligt, helst världsomfattande frekvensband för s.k. högupplösnings-TV (High Definition TV, HDTV). Vad man diskuterar är bl.a. att upplåta bandet 22,5-23 GHz i alla tre ITU-regionerna till rundradio eller att revidera 1977 års frekvensplan rörande satellitrundradio i 12 GHz-bandet. Många utvecklingsländer skulle dock antagligen motsätta sig detta eftersom 1977 års plan går dem till mötes i betydelsefulla avseenden.

1.54 Yttrandefriheten enligt vissa konventioner om

mänskliga rättigheter

1.5.1 Europakonventionen

Bland de internationella konventioner som Sverige anslutit sig till och som begränsar den svenske lagstiftarens handlingsfrihet märks också konventionerna på de mänskliga rättigheternas område.

Särskild betydelse av dessa har 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den s.k. Europakonventionen.

Europakonventionen, som godkänts av samtliga 21 medlemsstater i Europarådet, skyddar bl.a. yttrandefriheten. Bestämmelsen om denna frihet ñnnsi art. 10 som lyder:

1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd for radio-, televisions- eller biografforetag. 2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, må det underkastas sådana formforeskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, forebyggandet av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, forhindrandet av att fortroliga underrättelser spridas, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Frågan om innebörden av art. 10 har diskuterats i ett betänkande av en juridisk expertutredning i Nederländerna 1982, den s.k. Boukemakommittén.* Inledningsvis heter det i betänkandet på tal om orden frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar (s. 11 f):

Recommendation of the Boukema Committee concerning the prohibition on the relaying of certain foreign programmes speciñcally intended for Dutch audiences, in the light of the Dutch Constitution and international conventions, Rijswijk, October 1982, Ministry of Cultural Affairs, Recreation and Social Welfare.

A number of general comments may be made on the significance of this article. It is not free of ambiguity, but what is clear is that the freedom to which it refers relates both to the active expression of opinions and to the passive reception of information and ideas. As the article also uses the word impart, its scope also extends to distribution by cable, at least in principle . The Dutch term doorgeven, which is used to translate impart in this context, is used more broadly here than it is when used as a broadcasting term to mean relay, in which case it is defined as the simultaneous rebroadcasting of programmes as they are received through the air. Another term used in broadcasting is overbrengen (retransmit), which is defined as disseminating programmes not received through the air, or not simultaneously.

As noted, the English term used in the Convention where the Dutch text has doorgeven is impart; the French version uses communiquer. Both terms are sufficiently broad to extend beyond passive relaying to retransmission, where the disseminator has some influence over the content of the programme. This is confirmed by the fact that the word impart in the Convention is preceded by receive. Between them, the two terms are clearly intended to cover all forms of communication. ln the view of the committee therefore, the term im art as used in the Convention also refers to activities consisting ure y of receiving programmes and immediately disseminating them y cable.

Art. 10:1 innehåller som synes den undantagsbestämmelsen att en konventionsstat har ratt att kräva tillstånd for radio-, televisions- och biografforetag (broadcasting, television or cinema enterprises). Om denna bestämmelse säger Boukemakommitten bl.a. följande (betänkandet s. 13 D:

The last sentence ofarticle 10 paragraph 1 permits the establishment of licensing systems for broadcasting enterprises. The meaning of the term enterprises is worthy of comment. In much the same way as in section l above, it raises the question whether such enterprises should only be deemed to include those commercial undertakings which retransmit (overbrengen) or whether it should also be deemed to extend to those which do not make broadcasts of their own but merely relay other peoples (doorgeven). Here too the committee believes the answer to be that the term used in the Convention should be interpreted broadly, so as to cover both commercial activities. An ar ment for this point of view is that the article refers to broadcasting, te evision and cinema enterprises in a single breath. It can certainly be said that broadcasting and television enterprises mainly retransmit, while cinema enterprises mainly relay material. Both types of activity can clearl be made subject to licensing. lt can also be assumed that those who rew up the Convention in 1950 were already familiar with organisations such as the radio broadcasting service operated by the Dutch Postal and Telecommunications Administration, which mainly relay programmes. If they had considered it necessary and desirable expressly to exclude such organisations, or organisations which only relay programmes, they would no doubt have done so.

Boukemakommittén intog följaktligen ståndpunkten att A licensing system for the relaying of foreign programmes by cable would not be contrary to article 10.

Den rättspraxis som utvecklats av den europeiska kommissionen for de mänskliga rättigheterna innebär att ett tillståndssystem enligt undantagsbestämmelsen i art. 10:1 inte behöver uppfylla villkoren enligt art. 10:2. Reglerna for ett koncessionssystem måste emellertid uppfylla villkoren i andra artiklar i konventionen. Det innebar att beslut i koncessionsfrågor inte får grundas på godtycke, vara diskriminerande eller på ett onödigt långtgående sätt försvåra koncessionshavarens verksamhet (jfr prop. 1984/85:199 s. 25). Dessa skyddsregler påminner om det i art. 10:2 föreskrivna villkoret att inskränkande föreskrifter skall vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Vidare gäller enligt konventionen att beslut som gäller exempelvis återkallelse av tillstånd måste kunna överklagas till en domstol eller ett domstolsliknande organ.

1.5.2 FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

FN:s generalförsamling antogi december 1966 en resolution, som innebar att församlingen godkände och öppnade for undertecknande bl.a. den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (International Covenant on Civil and Political Rights) och ett fakultatiut protokoll till konventionen. Konventionen trädde i kraft 1976 sedan den tillträtts av 35 stater, bland dem Sverige. Sverige har också godkänt det. fakultativa protokollet, genom vilket det upprättats ett särskilt organ, kommittén för de mänskliga rättigheterna (Human Rights Committee), for att övervaka efterlevnaden av konventionen. Kommittén påbörjade sitt arbete 1977.

Beträffande rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet foreskrivsi konventionen följande (art. 19):

1. Envar skall äga rätt till åsiktsfrihet utan ingripanden.

2. Envar skall äga rått till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, mottaga och sprida

ter och tankar av varje slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig uppgif? orm

eller genom annat valfritt uttrycksmedel.

3. Utövandet av de i mom. 2 i denna artikel avsedda rättigheterna medfor särskilda skyldigheter och särskilt ansvar. De må därför underkastas vissa inskränkningar, men endast sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga: ” a) for att respektera andra personers rättigheter eller anseende;

b) for att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), den allmänna hälsovården eller sedligheten.

Art. 19 liknar som synes art. 10 i Europakonventionen. Men det finns också vissa skillnader. Den mest slående av dessa är att art. 19 inte innehåller någon undantagsbestämmelse om att en stat har rätt att kräva tillstånd for radio-, televisions- och biografforetag.

Om innebörden av art. 19 har Boukemakommittén uttalat bl.a. följande (betänkandet s. 24 f):

It is difficult to make exact statements on the basis of the text of article 19 and the as yet limited experience we have had of its application. Nonetheless the committee believes that in spite of the differences between the Convention and the Covenant there is no reason to draw conclusions from art. 19 ofthe Covenant which would be any different from those stated above with reference to article 10 of the Convention. One reason for this is that the international agencies responsible for monitoring the observance of the European Convention are likely to seek to minimise differencies in interpretation between the two articles wherever this is at all possible. In view of the great diversity of legal opinion among states parties to the Covenant. the UN Committee is not likely in the foreseeable future to interpret article 19 in a manner substantialdifferent from what is currently regarded as acceptable in Western

E urope.

1.6 Arbetet på en europeisk TV-konvention

Inom Europarådet har det i år påbörjats ett arbete som syftar till attfå till stånd en europeisk konvention om gränsöverskridande sändningar av i forsta hand TV-program.

Arbetet utförs av rådets s.k. massmediekommitte (Steering Committee on the Mass Media, CDMM), som har tillsatt en särskild redaktionsgrupp for ändamålet. I den ingår representanter for Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

Till grund for konventionsarbetet ligger bl.a. ett antal rekommendatio ner av Europarådets ministerkommitté, dvs. medlemsstaternas utri« kesministrar eller derasställforeträdare. Två av rekommendationerna bör nämnas i det har sammanhanget. Det är rekommendation R (84) 3 om principer for TV-reklam, antagen den 23 februari 1984, och rekommendation R (84) 22 om användning av satellitkapacitet for ljudradio och TV, antagen den 7 december 1984.

Rekommendationen om principer för TV-reklam gäller särskilt sändningar från satelliter. Den går ut på bl.a. att annonser bör vara fair, honest, truthful and decent och att annonsörer should comply with the law applicable in the country of transmission and, depending on the proportion of the audience which is in another country, should take due account of the law of that country. Vidare heter det att Utmost attention should be given to the possible harmful consequences that might result from advertisements concerning tobacco, alcohol, pharmaceutical products and medical treatments and to the possibility of limiting or even prohibiting advertisements in these fields.

I rekommendationen om användning av satellitkapacitet för ljudradio

och TV heter det inledningsvis:

The following principles ap ly to the use of the capacit of direct broad-

casting-satellites (DBS) or Exed-service satellites (FS ) for the purpose

of transmitting programme-carryin signals meant for direct reception by the public, or for the distribution y broadcasting, cable or any other means accessible to members ofthe public.

Vissa principer i rekommendationen gäller programregler. Sålunda heter det:

a. news shall not be presented inaccurutely or in a partial manner; b. programmes shall not be indecent and in particular not contain pornography; c. programmes shall not infringe the right to respect for privacy and family life; they shall respect the views ofothers: d. programmes shall not give undue prmninence to violence or incite to race hatred; e. pmgranunes shall res ect the sensitivity and the physical, mental and moral personality 0 children and young persons especially when large numbers of them are likely to watch.

Sjalvfallet finns det meningsbrytningar i många av de frågor som konventionsarbetet gäller. Vissa fragor har dessutom ännu inte diskuterats. En alldeles klar strävan hos CDMM ar emellertid att konventionen i fraga om satellit-PV bör gälla varje slag av gränsöverskridande verksamhet som är avsedd for allnianheten. Den dominerande uppfattningen for dagen är också att detta bör uttryckas så, att konventionstexten inte hanvisar till sadana termer som fast satellittrañk eller sa› tellitrundradio.

1.7 Svensk rätt

1.7.1 Grundlagsbestämmelser om yttrandefriheten och informationsfriheten

Enligt regvruzgus/brrnerz (RF, omtryckt 1985:866) ar varje :medborgare gentemot det allmänna tillñirsäkrad bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. 1 § RF). Yttrandefriheten definieras som en frihet att i tal, skrift eller bild eller pä annat sätt meddela upplysningar samt ut› trycka tankar, åsikter och känslor, medan informationsfriheten be skrivs som en frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt atti öv- .rigt ta del av andras yttranden.

Den i 3 § forsta stycket radiolagen (1966:755) var och en tillförsäkrade rätten att inneha och använda radio- och trädmottagare har tillkommit i infonnationsfrihetens intresse. Inspirationskällan har varit bl.a. art.

10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (prop. 1966: 149 s. 28).

Iden utsträckning som RF medger det, får vissa av de s.k. positiva opinionsfriheterna, bl.a. yttrandefriheten och informationsfriheten, begränsas genom lag (2 kap. 12 § forsta stycket RF). En sådan begränsning får göras endast for att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 § andra stycket RF).

För begränsningar i yttrandefriheten och informationsfriheten gäller vissa särskilda materiella ramar. Således får friheterna begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkforsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller forebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 § forsta stycket RF). Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av forsta stycket skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § andra stycket RF). Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses inte meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden (2 kap. 13 § tredje stycket RF).

RF:s nu återgivna bestämmelser tillkom i allt väsentligt genom lagstiftning 1976 (SFS 1976:871).

Det i 2 § radiolagen föreskrivna kravet på tillstånd for att inneha och använda radiosändare är en yttrandefrihetsbegränsande regel (SOU 1978:34 s. 179 och Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna, 1980, s. 71). En annan sådan regel är 5 § radiolagen som kräver tillstånd for att sän-

dal rundradio och for att anordna vissa trädsandningar till allmänheten.

l samband med ändringarna i RF 1976 villejustitieministern under ge neralklausulen särskilt viktiga skäl i 2 kap. 1:3 § forsta stycket RF hänföra den dåvarande regeln i 5 § radiolagen om ensamrätt for Sveri ges Radio att bedriva rundradioverksamhet l prop. 1975/762209 s. 155).

Bestämmelsen i 2 kap. 13 § tredje stycket RF avser s.k. ordningsfore skrifter. Som exempel på sådana Föreskrifter av radiorättslig natur kan nämnas 2 § lagen (1978:478) om avgift for innehav av televisionsmottagare och 3 § andra stycket radiolagen. l förstnämnda bestämmelse före skrivs att innehav av TV-mottagare skall anmälas till televerket och i den senare att mottagare inte får användas på sådant sätt att mottagning pá andra platser störs.

Bestämmelserna i RF om vilka begränsningar som får göras i yttrandefriheten gäller inte tryckfriheten (2 kap. l § andra stycket RF). Beträf» fande tryckfriheten gäller i stället vad som föreskrivs i tryckfrihetsförurdningerz (TF, omtryckt 1982:941), som också ar en grundlag.

Frägan har aktualiserats att låta TF innehålla bestämmelser även för radio och TV. l en remiss till lagrådet den 27 november 1986 föreslog regeringen relativt omfattande ändringar i TF av denna innebörd på grundval av yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. Enligt förslaget skulle TF bestå av två avdelningar, en forsta avdelning med regler for tryckta skrifter (1-14 kap.), alltså TFzs nuvarande tillämpningsområde, och en ny andra avdelning med bestämmelser for radio, TV, film, video och ljudupptagningar (15- 24 kap.).

Sedan lagrådet granskat förslaget har riksdagen liirelagts en proposition om ändringar i TF m.m. (prop. 1986/87:15l). I propositionen har re geringen beslutat att från förslaget bryta ut frågan om grundlagsbestämmelser för radio, TV, film, video och lj udupptagningar.

Remissprotokollet och lagrådets yttrande har likväl sitt intresse i detta sammanhang.

Lagrådsremissen gick ut på att det i 16 kap. 1 § andra stycket TF skulle tas in en bestämmelse, lydande:

Utan hinder av denna förordning gäller vad som föreskrivs i i fråga

om tillstånd for eter- eller trådsändning av offentliga framstå lag lningar

och villkor för sådan sändning. Vad som sägs i 2 kap. 12 § andra-femte styckena och 13 § regeringsformen skall gälla också sådana föreskrifter.

Lagrådet förordade en enklare formulering (16 kap. 1 § TF enligt lagrådets forslag):

I lag får meddelas föreskrifter om tillstånd for sändning av radioprogram och villkor for sådan sändning. I fråga om sådana Föreskrifter gäller 2 kap. 12 § andra-femte styckena och 13 § regeringsformen.

I anslutning till detta förslag uttalade lagrådet att det inte fanns något

skäl att från reglerna i 16 kap. TF undanta återutsändning av sänd-

ningar från satelliter (propositionen s. 299, jfr 15 kap. 6 § första stycket TF enligt lagrådets forslag).

Det var således lagrådets uppfattning att grundlagen bör kunna tilllâta en lagstiftning som generellt kräver tillstånd for exempelvis vidaresändning i tråd till allmänheten av program som tagits emot från en satellit.

1.7.2 Radiolagen

Radiolagen (1966:755, omtryckt 1986:1209) är den grundläggande författningen for ljudradio- och TV-verksamheten i vårt land.

I lagens 1 § definieras de begrepp som ligger till grund för regleringen, nämligen radiosåndning, rundradiosândning, trådsändning, sändare, mottagare och radioprogram.

Med radiosändning förstås ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sigi rymden utan särskilt anordnad ledare. Begreppet radiosandning anknyter därmed till uttrycket radi0-

communication i internationella telekonventionen och dess radioreglemente.

En rundradiosándning är en radiosándning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast for en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Begreppet rundradiosändning anknyter i stora drag till uttrycket broadcasting service i telekonventionen och radioreglementet..

definieras som ljud, bild eller annat meddelande som Trådsändning sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare.

Med sändare förstås en anordning For radiosändning (radiosändare) eller en anordning for trådsändning (trådsändzire) och med mottagare en anordning for mottagning av radiosändning eller trådsändning.

Radioprogram slutligen betyder en radiosändnings eller trådsändnings om detta består av annat än, utom angivande av namn eller innehåll, källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

Innebörden av begreppet rundradiosändning är av särskild betydelse for bedömningen av den fråga somjag har att behandla i det här betan kandet. är att det i princip krävs tillstånd for att sända Anledningen ljudradio- och PV-program till allmänheten (5 § Forsta och andra styckena radiolagen), men att radioprogram i rundradiosändning som har ta« utan särskilt tillstånd får sändas gits emot i centralantennanläggning vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen (5 a § forsta stycket radiolagen).

Det intressanta ledet i rundradiosändningsdeñnitionen är att det skall röra sig om en radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänhelen.

I betänkandet (SOU 1965:46) Radiolag föreslogs i detta avseende en delvis annan formulering, nämligen att sändningen skulle vara ägnad att mottagas direkt av en större allmänhet. Till de olika momenten i den

bestämningen orde utredningsmannen bl.a. följande kommentarer (s. 26 f):

1. Radiosándningen skall vara ägnad att mottas direkt av en större allmänhet.

Genom internationella överenskommelser har särskilda frekvenser reserverats för rundradiosändningar. Iden mån ett frekvensband faktiskt tagits i anspråk for rundradiosändningar och därför kan mottas av vanliga radiomottagare är radiosändnin ar på dylika frekvenser i princip ägnade att mottas av allmänheten oc sålunda att beteckna som rundradiosändningar. Ett exempel på radiosändningar som ej utgör rundradiosändningar är sändningar i den s.k. abonnemangsradion vilken televerket ställer till enskilda abonnenters förfogande på frekvenser utanför rundradiobanden.

Emellertid kan gränsfall förekomma, såsom när for rundradio avsedda frekvenser blott delvis eller inte alls ännu tagits i anspråk för rundradioändamål. I normala fall är en radiosändning ägnad att mottas av en större allmänhetmär den kan mottas på vanliga marknadsförda apparater utan tillsatser. I gränsfall gäller detsamma, om det visserligen fordras tillsatser men dessa är tillgängliga på den allmänna marknaden till överkomliga priser eller om en mottagare från början försetts med tillsats som inte medfört någon avsevärd fördyring.

Uttrycket ägnad har ansetts bättre än avsedd for att täcka vad som avsetts med radioreglementets destinées (intended). Om någon sänder på en frekvens inom ett vanligt rundradioband, ehuru på en sällan utnyttjad frekvens och en ovanlig tid, är sändningen ändå ägnad att mottas av en större allmänhet, även om detta inte direkt varit avsikten. I andra fall förekommer att sändningar på frekvenser utanför rundradiobanden av en tillfällighet kan mottas av sådana som de inte är avsedda for. I dessa fall är sändningarna inte ägnade att mottas av en större allmänhet.

2. Radiosändningen skall vara ägnad att mottas direkt av en större allmänhet.

Detta moment torde ha större principiell än praktisk betydelse. Syftet med att insätta ordet direkt synes vara något oklart, men troligen har man från rundradiosändningar velat utesluta sådana där allmänheten inte på vanliga apparater kan motta sändningarna utan att dessa först passerat över en annan, för rundradio avsedd radiosändare. Som exempel kan nämnas sändning från en länkstation till en annan i en radiolänkförbindelse.

3. Radiosändningen skall vara ägnad att mottas direkt av en större allmänhet.

Uttrycket en större allmänhet motsvarar radioreglementets uttryck le public en general (the general public). Av språkliga skäl har en större allmänhet foredragits framför den mera direkta översättningen den stora allmänheten.

Att bestämma vad som utgör en större allmänhet på rundradiosändningarnas område är från praktiska synpunkter sällan något problem. En sändning på rundradiofrekvens är i princip ägnad att mottas av en större allmänhet, så snart sändaren har någon nämnvärd effekt.

Till skillnad från utredningsmannen ansåg departementschefen i propositionen med forslag till radiolag (prop. 1966:149 s. 30), att rundradiosändning borde avse såväl trådlös som trådbunden sändning. Departementschefen yttrade i det sammanhanget bl.a.

Det kan göras gällande att principerna i fråga om rundradiosändning motiverar statlig kontroll även av innehav av trådsändare. Skälet för en sådan ordning skulle då vara att man genom tillståndsprövningen fick möjlighet att hindra upprättandet av sändare som skulle kunna komma att användas for rundradiosändning. Definitionen av rundradiosändning bör emellertid kunna göras så att det inte blir någon större svårighet for innehavare av trådsändare att avgöra om de sändningar han tänker utföra skall betraktas såsom rundradiosändningar el-

lsom er ej.

Departementschefen ansåg sig därför inte ha anledning att föreslå något krav på tillstånd i fråga om trådsändare.

Härefter yttrade departementschefen bl.a. (s. 31):

För regleringen i fråga om rundradiosändningar är det av stor vikt hur vissa gränsdragningsfrågor behandlas. Utredningsmannen föreslår att begreppet rundradiosändning skall avse sådan sändning som är ägnad att mottas direkt av en större allmänhet. Med uttrycket en större allmänhet avser utredningsmannen en vidare krets än den i lagtext brukliga bestämningen allmänheten. Nagra remissinstanser är kritiska mot den föreslagna definitionen.

För egen del anser jag att begreppet allmänheten hör användas. Innebörden av detta begrepp torde vara förhållandevis klar. Det har i olika sammanhang tolkats så att en krets av personer som ar pa en gang liten och sluten inte räknas till allmänheten.

Beträffande uttrycket direkt höll departementschefen med utredningsmannen om att det fick anses innebära, att sandningen överförs från sändaren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare (s. 36). Iövrigt kommenterade departementschefen inte vad utredningsmannen avsåg med de olika momenten i sin bestämning av be-

greppet rundradiosändning. Således frångick han utan motivering forslaget att en rundradiosändning skulle vara ägnad for mottagning av den relevanta kretsen. Ordet avsedd sattes in i stället (s. 32).

På grund av departementschefens åsikt att trådsändningar skulle kunna utgöra rundradiosändningar fördes deti propositionen (s. 31 och 37) ett tämligen ingående resonemang som främst syftade till att motverka att rundradiosändningsbegreppet blev alltför omfattande. Det är dessa överväganden som föranlett definitionens senare led (0m sändningen inte är avsedd endast for en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen).

Efter en Iagandring 1986, som trätt i kraft den 1 februari 1987 (SFS 1986:1209), har trådsändningarna avforts från rundradiosändningsbegreppet.

I 2 § radiolagen föreskrivs att radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket får innehas eller användas endast av den som fått tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd meddelas for viss tid. Grunden for denna ordning är Sveriges åtaganden enligt gällande internationella telekonvention och radioreglemente (prop. 1966:149 s. 28).

2 § radiolagen kompletteras av kungörelsen (1967:446) om radiosändare. Enligt kungörelsen meddelar televerket tillstånd för annan än statlig myndighet.

Mottagare får enligt 3 § forsta stycket radiolagen innehas och användas av var och en. Som framhållits i avsnitt 1.7.1 har denna regel tillkommit i informationsfrihetens intresse.

Även om trådsändningarna numera avforts från begreppet rundradiosändning innebär radiolagens regler fortfarande att all verksamhet med sändning av ljudradio- och TV-program till allmänheten är principiellt tillståndspliktig. Sålunda krävs tillstånd av regeringen for rätt att sända inte endast radioprogram i rundradiosândning (5 § forsta

stycket) utan också radioprogram i trådsändning, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder (5 § andra stycket). Trådsändningar till andra lokaler än bostäder får alltså bedrivas fritt. Vidare gäller på trådsändningsområdet den tidigare nämnda inskränkningen i tillståndsplikten, att radioprogram i rundradiosândning som har tagits emot i centralanvennanläggning utan särskilt tillstånd får sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen (5 a § forsta stycket).

Bestämmelsen i 5 a § första stycket motsvarar i viss mån en regel som ursprungligen fanns i 5 § andra stycket radiolagen. Denna regel hade ett direkt samband med den monopolställning som Sveriges Radio fick enligt lagen. Sveriges Radio gavs nämligen ensamrätt att avgöra vilka radioprogram som skola förekomma i rundradiosándning från sändare här i riket (5 § forsta stycket radiolagen i dess ursprungliga lydelse). Med rundradiosändning forswds därvid som redan nämnts även tråd* sändning och sistnämnda uttryck inkluderade vidaresändning av en annan sändning. Sålunda uttalade departementschefen (prop. 1966:149 s. 32 O:

Med den innebörd som ensamrätten enligt min mening bör ha följer att även vidaresändning av program omfattas av ensamrätten. En sådan ordning anser jag sakligt fullt motiverad. Ensamrätten skulle annars kunna urholkas genom att s.k. slavstationer vidaresänder utländska program. I vissa fall kan det dock vara motiverat att annan än det företag som har ensamrätten får vidaresända program. Jag avser t.ex. trådbunden överföring av program genom centralantenn. Sådan vidaresändning kan göras möjlig genom att företaget med Kungl. Majzts med« givande avstår sin ensamrätt till sändningar av detta slag.

På grund av dessa överväganden foreskrevs vid radiolagens tillkomst i 5 § andra stycket att Sveriges Radio inte fick överlåta sin rätt enligt paragrafens forsta stycke helt eller delvis utan medgivande av Konungen.

Genom beslut av Kungl. Majzt den 30 juni 1967 fick Sveriges Radio ett generellt medgivande att tills vidare till ägare eller brukare av fastighet med centralantennanläggning överlåta sin ensamrätt i fråga om vidaresändning av svenskt eller utländskt rundradioprogram över anläggningen.

Bolaget erhöll ett nytt medgivande av detta slag genom beslut av Kungl. Majzt den 11 april 1969. Det omfattade även ägare eller brukare av grupp av fastigheter med gemensam centralantennanläggning.

År 1978 ändrades 5 § första stycket radiolagen (SFS 1978:476). Ändringen berodde på att Sveriges Radio skulle delas upp i en koncern med Sveriges Radio AB som icke sändande moderbolag och med dotterbolagen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB som sändningsberättigade företag. Nu kunde det inte längre heta att ett företag hade ensamrätt att sända utan det föreskrevs i stället att de företag som regeringen bestämmer (programföretag) hade rätt att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet.

Genom att ensamrätten att sända rundradio avskaffades bortföll behovet av regeln om krav på medgivande av regeringen för överlåtelse av denna rätt(prop. 1977/7819] s. 228).

Fortfarande avsågs emellertid med rundradiosändning även trådsändning, inklusive trådbunden vidaresändning av en annan sändning. För att inte tillståndsplikten enligt 5 § första stycket radiolagen skulle bli orimligt vidsträckt, måste därför regeln om vad som krävdes för överlåtelse av sändningsrätt ersättas med något. Departementschefen anförde (samma sida):

Vidaresändning av rundradiosändning genom centralantennanläggning är att anse som rundradiosändning. Om inte annat föreskrevs skulle det därför ha krävts att avtal ingicks mellan staten och varje ägare eller brukare av sådana anläggningar. I 5 § tredje stycket undantas emellertid från tillståndskravet sådan vidaresändning som sker genom centralantennanläggning till mottagare inom fastighet som år ansluten till anläggningen.

Det är på grund av dessa överväganden som den regel tillkommit som numera finns i 5 a § första stycket radiolagen. (Före den 1 februari 1987 fanns regeln i 5 § tredje stycket.)

Av övriga bestämmelser i radiolagen bör i detta sammanhang endast 8 och 10-11 §§ nämnas.

Enligt 8 § forsta stycket får myndigheter och andra allmänna organ inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och inte heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma galleri fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar for offentlig forevisning av filmer och videogram gäller dock enligt paragrafens andra stycke censurforbud endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satelliti fast trafik eller

2. sändningen är en s.k. egensändning som också sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket radiolagen eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala kabelsândningar.

Föreskriften i 8 § andra stycket innebär alltså att det råder censurförbud endast i fråga om vissa trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och videogram. Denna ordning, som införts 1986 (SFS 1986: 1209), hänger samman med att den tidigare forhandsgranskningen vid offentlig visning av film utsträckts till att omfatta också offentlig visning av videogram.

Censurförbudets omfattning inskranks slutligen genom vad som föreskrivs i 8 § tredje stycket. Där anges att bestämmelserna i första och andra styckena inte hindrar förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I 10 och 11 §§ radiolagen föreskrivs straff och förverkande for vissa

överträdelser av lagen, exempelvis sändning av radioprogram utan erforderligt tillstånd.

1.7.3 Vissa uttalanden om radiolagens innebörd

Som redogörelsen i föregående avsnitt visar sägs det i förarbetena till radiolagen ingenting om olika slag av sändningar från satellit. Lagens begreppsapparat torde därför ha tillkommit utan några närmare överväganden rörande sådana sändningar.

Första gången som lagstiftaren uttalade sig i ämnet vari propositionen med förslag till den tidsbegränsade lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsändning. Med särskild trådsändning förstods därvid rundradiosändning i form av trådbunden vidaresändning av pro-

gram från kommunikationssatelliter.

I propositionen (prop. 1983/84:91) diskuterades hur man utifrån den dåvarande regeln i 5 § tredje stycket radiolagen (numera 5 a § första stycket) borde se på sändningar från kommunikationssatelliter. Före-

draganden anförde (s. 13 f):

Det framgår av det internationella radioreglementet att sådan verksamhet som innebär transport av signaler från en avsändare till en eller flera speciella mottagare principiellt sett faller utanför begreppet rundradiosändning.

Sådana transporter kan ske bl.a. med hjälp av satellit. Det är då fråga om överföringar i fast trafik, s.k. fixed satellite service (FSS). Dessa överföringar sker mellan vissa noggrant angivna jordstationer med en eller flera satelliter som mellanliggande speglar eller förstärkare. Satellitsignaler i fast trafik är således avsedda för en mottagarstation från vilken de kan spridas till allmänheten. Signalerna från satelliten till markstationen är däremot som sådana inte avsedda för allmänheten utan är endast ett transportsätt av samma slag som t.ex. en radiolänk. Rundradio (br0adcasting) blir det fråga om först när signalerna avses kunna tas emot direkt av allmänheten. Den som handhar vidaresändningen till allmänheten är därför principiellt i samma situation som ett programföretag.

I rättsfallet NJA 1976 s. 95, det s.k. Skönstaholmsmålet, uttalade högsta domstolen beträffande frågan huruvida en sändning skall anses vara avsedd för allmänheten eller ej att denna bedömning bör ske för varje led för sig när en sändning företas i flera led.

Det har enligt min uppfattning ingen betydelse att pro aminnehållet enligt den ursprungliga sändarens avsikt eller önskemå skall nå ut till så många personer som möjligt, dvs. är avsett för allmänheten i denna mening. Avgörande är i stället att den sändning i teknisk bemärkelse som sker från markstationen till satelliten eller från satelliten till en annan markstation - dvs. i det nu aktuella fallet en kabelanläggning -

enbart utgör en s.k. programtransport som inte är avsedd för direkt mottagning av allmänheten. En sändning av detta slag utgör därför inte ett sådant radioprogram i rundradiosändning som får sändas vidare med stöd av föreskrifterna i fråga om centralantenner i 5 § tredje stycket radiolagen.

med särskild trådsändning trädde i kraft Lagen om försöksverksamhet den 15 april 1984. Lagen föranleddes i första hand av ett då pågående kabel-TV-försök i Lund men det var också meningen att lagen skulle

kunna tillämpasi fråga om försök med kabel-TV på andra platser. Särskild trådsändning fick inte äga rum utan tillstånd av regeringen.

kom till befann sig den är 1982 tillkallade massme- När försökslagen diekommittén i slutskedet av sitt arbete. Kommittén överlämnade i

1984 betänkandet (SOU 1984:65) Via satellit och kabel. I beaugusti tänkandet diskuterades radiolagens rundradiosändningsbegrepp med

avseende på sändningar från såväl direktsändande satelliter som kom-

munikationssatelliter.

Beträffande från direktsänd-ande satelliter orde kommitsändningar tén följande bedömning av den dåvarande regeln i 5 § tredje stycket ra-

diolagen (s. 146):

Vad som enligt denna regel står öppet för fri vidaresändning i centralantennanläggning är varje sändning som i etern är en rundradiosänd- En rundradiosändning enligt har

ning enligt radiolagen

som vi sett bl.a. det radiolaien. ännetecknet att den är avsedd att mottas direkt

av allmänheten. I förarbetena till lagen (prop. 1966:149 s. 36) har uttalats att ordet direkt får anses innebära att sändningen överförs från sändaren utan att passera en mellanliggande sändare. till mottagaren Som vi tidigare varit inne på definierar internationella radioreglemenservice) tet begreppet rundradiosatellittjänst (broadcasting-satellite som en radiokommunikationstjänst där satellitsignalerna är avsedda att mottas direkt av allmänheten. Nedlânken från en direktsändande satellit måste på grund härav betraktas som en rundradiosändning en- Sådana satellitsignaler kan därför -liksom rundradioligt radiolagen. över marksändarnätet - vidaresändas tillståndsfritt i censändningar tralantennanläggningar.

Vad härefter angår sändningar från kommunikationssatelliter yttrade

kommittén (samma sida):

har man som ra- När det gäller program från knmmunikationssatelliter dioreglementet visar att göra med en fast satellittjänst (fixed-satellite service). Nedlänken från en sådan satellit är enligt radioreglementet

en sluten programtransport och inte en sändning som är avsedd att mottas direkt av allmänheten. Inte heller enligt radiolagen kan sådana satellitsignaler betraktas som en rundradiosändning. Kabelspridning till allmänheten av program från kommunikationssatelliter får därför anses i princip kräva regeringens medgivande enligt 5 § första stycket radiolagen.

För att göra det möjligt att på reguljär basis anordna trådbunden vida-

resändning till allmänheten av program från

kommunikationssatelli-

ter föreslog massmediekommittén, att en permanent lagstiftning skulle införas. Detta var också regeringens uppfattning i den proposition om radio- och TV-sändningar i kabelnät som förelades riksdagen i april 1985 (prop. 1984/852199).

Vad gäller sändningar från satelliter behandlades i propositionen särskilt sändningar frän kommunikationssatelliter. Om radiolagens innebörd i fråga om trådbunden vidaresândning av sådana sändningar yttrade föredraganden (s. 29):

Enligt radiolagen fordras re eringens tillstånd for rundradiosändning. Det enda undantaget gäller ör vidaresändning av program i rundradiosändning som har tagits upp trådlöst på en centralantennanläggning. Sådana program får utan särskilt tillstånd sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläg ningen. - - - De sändningar

som befordras med hjälp av satelliter i fgast trafik är inte rundradio-

sändningar. Rundradiosändning blir det fråga om först när programmen vidaresänds på sådant sätt att de kan tas emot direkt av allmänheten.

Föredraganden gick även in på hur sändningar från direktsändande satelliter borde betraktas enligt lagen (s. 58 0:

Enligt 5 § tredje stycket radiolagen får radioprogram i rundradiosändning som har upptagits trådlöst på centralantennanläggmng utan särskilt tillstånd sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen. Varje sändning som i etern är en rundradiosändning enligt radiolagen får sålunda fritt sändas vidare i en centralantennanläggning. Enligt massmediekommittén måste den s.k. nedlänken från en direktsándande satellit betraktas som en sådan rundradiosändning. Dessa satellitsignaler - liksom rundradiosändningar över marksändarnâtet - får då tillståndsfritt sändas vidare. - - -

Jag delar massmediekommitténs uppfattning om innebörden av bestämmelsen om rätten att sända vidare rundradiosändningar i en centralantennanläggning.

I avsnitt 1.7.2 har reglerna i 8 § radiolagen återgetts. Av redogörelsen har framgått att det numera inte gäller censurforbud i fråga om alla trådsändningar for offentlig förevisning av filmer och videogram. Fortfarande gäller dock i princip censurförbud i fråga om en sådan trådsändning för offentlig förevisning av filmer och videogram som är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satelliti fast trafik (8 § andra stycket l). I den proposition som förordade fortsatt censurförbud i denna del yttrade foredraganden (prop. 1985/86: 109 s. 38):

Vad som är en rundradiosändning angesi l § radiolagen. De rundradiosända TV-program som idag kan vidaresändas i tråd är - förutom de båda svenska TV-kanalerna - de danska, finländska och norska programmen. Inom något år torde emellertid de forsta s.k. direktsändande satelliterna avsedda for Västeuropa komma att sändas upp. TV-signalerna från en satellit är också att anse som rundradiosändningi radiolagens

sådan

mening. - - - Det andra slaget av satellitsändningar av FV-program är sändningarna från satelliter i fast trafik, s.k. fixed-satellite service. I satellitledet är det här fråga om en sluten trans ort av signaler mellan bestämda markstationer; satelliten eller satel iterna tjänstgör endast som mellanliggande speglar eller förstärkare. Signalerna i den fasta satellittrafiken är avsedda att tas emot direkt endast av dessa mottagarstationer. sändningarna från en sådan satellit är inte rundradiosändningar enligt radiolagen.

1.7.4 Koncessionssystemet för lokala kabelsändningar

Inledning

Tillståndstvånget for lokala kabelsändningar och därmed sammanhängande regler (koncessionssystemet) omfattar inte vidaresändning av signaler från direktsändande satelliter. Med hänsyn till att en ny avgränsning kan behöva göras mellan tillståndspliktiga och inte tillståndspliktiga vidaresändningar är det av väsentlig betydelse att, före en redogörelse för reglerna i koncessionssystemet, se på motiven för systemet och anledningen till att direktsändande satelliter lämnades utanför det.

Bakgrunden till koncessionssyslemet

Koncessionssystemet for lokala kabelsändningar bygger på forslag som lagts fram av massmediekommittén i betänkandet (SOU 1984:65) Via satellit och kabel.

När det gällde samtidig och oförändrad vidaresändning av program som tagits emot från satelliter i fast trafik föreslog massmediekommittén att ett tillståndssystem skulle införas. Det skulle gälla även lokala rundradiosändningar till bostäder (egensändningar).

Frågan om villkoren for trådsandningar hade tidigare behandlats av yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10, YFU). I betänkandet Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70) föreslog YFU regler i grundlag som skulle garantera var och en fri sändningsrätt i trådmediet i förhållande till det allmänna.

De skäl som föranledde statsmakternas beslut att införa koncessionssystemet for vissa lokala kabelsändningar torde kunna sammanfattas på följande sätt. En fri sändningsrätt skulle ge nätägaren en monopolställning som i praktiken kan begränsa yttrandefriheten och yttrandemöj ligheterna avsevärt. Med ett koncessionssystem kan nätägarfunktionen skiljas från ansvaret for programsättningen. Därmed kan man undvika att operatören skaffar sig en monopolställning utan möjlighet för andra att påverka utbudet av program. Behovet av en rationell och effektiv organisation av kabelsändningsverksamheten talar också för att endast ett fåtal aktörer bör vara verksamma inom varje nät. Vidare bör det skapas garantier för att kabelnäten blir tillgängliga for sådan verksamhet som inte i forsta hand kan bedrivas med lönsamhetsmål. Därtill kommer behovet att kunna ställa upp vissa villkor för sändningsrätt i syfte att skapa garantier för att Sveriges Radios sändningar och de s.k. egensändningarna når ut till alla som är anslutna till kabelnäten.

De nu återgivna motiven for koncessionssystemet kan sägas vara grundade i en omsorg om möjligheterna till ett allsidigt begagnande av tråd-

näten. Men inte enbart dessa hänsyn låg till grund for uppfattningen borde införas för lokala kabelsändningar. Ockatt ett tillstândssystem så önskemålet att upprätthålla regler for innehållet i de program som sänds i trådnäten har anförts som skäl for tillständskravet. Sådana onskemål har främst avsett vâldsskildringar, pornografi och reklam. Ockw så behovet att motverka rasdiskriminering samt hets mot folkgrupp och andra yttrandefrihetsbrott har åberopats (prop. 1984/852199 s. 26, 28-29, 40 ff, 49 fñ.

Beträffande rundradiosändningar föreslog massmediekommittén att de liksom forut skulle få tas emot utan tillstånd. Det skulle gälla även om kom från direktsändande satelliter. Mottagningen skulle sändningarna även i fortsättningen få ske enskilt eller via centralantennanläggning viunder förutsättning att det var fråga om en samtidig och oforändrad daresändning (SOU 1984:65 s. 277).

Bakom kommitténs forslag låg uppfattningen att rätten att ta emot utländska rundradiosändningar var grundläggande. Det förhållandet att sådana sändningar kunde bedömas öka väsentligt i omfattning kunde enligt kommittén inte tas till intäkt for en revidering av synsättet.

Den hållning som massmediekommittén intog till program från direktsändande satelliter grundade sig på antagandet att sändningar skulle ske inom ramen for nationell rundradioverksamhet eller verksamhet Om sändningarna inte som styrs av likartade regler och principer. utan i stallet kommer från helt fristående längre har den karaktären kommersiella företag kunde det i vissa lägen enligt kommitténs meom fri vidaresändning i kabelnät ning ñnnas skäl att ta upp principen satelliter till prövning. Situationer då av program från direktsändande det skulle kunna vara motiverat var bl.a. om programutbudet fick en inriktning på våldsframställningar och pornografiska skildringar.

I prop. 1984/85:199 om radio- och PV-sändningar i kabelnät instämde statsrådet i massmediekommitténs forslag att tillstånd föredragande inte skulle fordras for att vidaresända program från direktsändande satelliter. Statsrådet underströk också i likhet med kommittén dels att framtidsutsikterna for direktsändande satelliter var mycket svåra att

bedöma, dels att de tekniska skillnaderna mellan olika satellittyper kunde vara på väg att suddas ut. Förutsättningarna i fråga om programregler för eventuella framtida direktsändande satelliter kunde därför, framhöll statsrådet, bli andra än de som låg till grund för kommitténs förslag. Liksom kommittén ansåg det föredragande statsrådet att det i en annan situation kunde finnas skäl att ompröva nuvarande ståndpunkt. En utjämning av de tekniska skillnaderna mellan olika typer av satelliter kunde vidare leda till problem med att avgränsa tillståndspliktiga sändningar från sådana som inte kräver tillstånd.

Vid behandlingen av prop. 1984/852199 anförde konstitutionsutskottet betänkligheter beträffande det förfarande som hade föreslagits för ingripanden mot yttranden inom ramen för koncessionssystemet. I överensstämmelse med vad massmediekommittén hade förordat skulle enligt propositionen den tillståndsgivande förvaltningsmyndigheten, ka» belnämnden, få förbjuda vidaresändning av en programkanal från satellit för viss tid om sändningarna innehållit ett visst mått av våldsskildringar, pornografi, hets mot folkgrupp eller reklam som riktats särskilt till svenska konsumenter. Likartade regler skulle gälla for lokala egensändningar. De skulle avse även yttrandefrihetsbrott.

Konstitutionsutskottet uttalade (KU 1984/85:37 s. 10) att det inte kunde anses tillfredsställande att ett administrativt organ skulle få befogenhet att återkalla sändningstillstånd eller meddela sändningsförbud på grund av programmens innehåll. Utskottet förklarade som sin principiella uppfattning att sådana frågor borde prövas i yttrandefrihetsrättslig ordning, huvudsakligen i enlighet med vad yttrandefrihetsutredningen hade föreslagit. Utskottets ställningstagande innebar att koncessionssystemet borde godtas, medan riksdagens ställningstagande till de förslag i propositionen som rörde återkallande av sändningstillstånd och rätt att meddela sandningsförbud borde skjutas upp.

Riksdagen följde utskottet.

Efter detta beslut av riksdagen utarbetades inom konstitutionsutskottets kansli ett lagförslag med regler om ingripanden mot sändningsverksamhet på grund av innehållet i programmen. Den reglering som

föreslogs innebar att en sandningsverksamhet skulle kunna avbrytas i vissa fall. Det skulle få ske om programmen innehållit våldsskildring och hets mot folkgrupp. Enligt lagförslaget skulle sådana ar, pornografi for lokala kabelsändningar. Det frågor reglerasi lagen om ansvarighet innebar att frågorna skulle prövas av domstol i yttrandefrihetsrättslig ordning med jury på talan av justitiekanslern. Endast i fråga om rekfå göras i den ursprungligen admini› lam skulle ingripande föreslagna strativa ordningen (KU 1985/8617 s. 9,jfr s. 30).

I detta sammanhang bör också nämnas att konstitutionsutskottet uttalade att de forslag till lagstiftning om lokala kabelsándningar som hade lösningar i avvaktan på att beredninglagts fram fick ses som tillfälliga Justitiemien av yttrandefrihetsutredningens forslag skulle avslutas. nistern har numera givit till känna att regeringen kommer att ta ställning till den fortsatta behandlingen av frågan om nya grundlagsregler forst när riksdagen har behandlat den till skydd for yttrandefriheten proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop. 1986/ 871151) som överlämnades i början av ár 1987.

Lagen om lokala kabelsándningar m.m.

Sedan den ljanuari 1986 galler en särskild lagstiftning pa kabelsändningsområdet. De aktuella lagarna ar främst lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (omtryckt 1985:1056, ändrad senast 1986:1216), den s.k. kabellagen, och lagen (1985:1057) om ansvarighet for lokala kabelsändningar,ansvarighetslagen.

Som nämnts i avsnitt 1.7.2 krävs det enligt 5 § andra stycket radiolagen tillstånd av regeringen for rätt att sända radioprogram i trädsändning, Kabelom sändningen sker till bostäder och när fler än 100 bostäder. TV i form av utländska satellitkanaler skulle dock i realiteten inte kunna sändas med stöd av ett tillstånd enligt radiolagcn, eftersom det skulle innebära att verksamheten underkastades samma krav som sändningarna av programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen. Av det skälet heter det i 5 a § fjärdestycket radiolagen, att det i lagen om lokala kabelsändningar finns särskilda föreskrifter om rätt att sända radioprogram i lokala trädsändningar till bostäder.

Med lokala kabelsândningar avses i denna lag lokala trådsândningar av radioprogram som når fler än 100 bostäder (1 § kabellagen).

Begreppen trådsändning och radioprogram hari kabellagen samma innebörd som enligt radiolagen. Bland de definierade begreppen märks i övrigt bl.a. vidaresändning, satellitsändning och egensändning. Med vidaresändning avses samtidig och oförändrad återutsändning av en sändning, med satellitsándning vidaresândning av programkanaler från satelliter i fast trafik och med egensändning sändning av annat slag än vidaresändning(2 § kabellagen).

Frågor om lokala kabelsändningar prövas av en for hela landet gemensam kabelnämnd. Nämnden skall även utöva tillsyn över verksamheten med lokala kabelsändningar(3 § kabellagen).

För lokala kabelsändningar krävs tillstånd om det inte är fråga om vidaresändningar med stöd av 5 a § första stycket radiolagen (4 § kabellagen).

Varje tillstånd skall avse ett visst område. Detta område får normalt omfatta högst en kommun (12 § kabellagen).

Ett tillstånd får meddelas for högst tre år (13 § kabellagen).

I det här sammanhanget finns det endast anledning att närmare beröra vad som gäller for satellitsändningar.

Tillstånd till sådana sändningar kan ges dels till var och en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät, om denne är svensk medborgare, svensk juridisk person eller utlänning som har hemvist i Sverige, sk. nätinnehavare, dels till sådan svensk juridisk person som har bildats for att bedriva lokala kabelsändningar och i vilken ingår företrädare for olika intressen och meningsriktningar inom tillståndsområdet, s.k. lokala kabelsändarforetag (7 § första stycketjämfört med 5 § kabellagen).

och är alltså inte bundet till en eller Ett tillstånd har generell giltighet flera speciella programkanaler.

kan förväntas de ekono- Tillstånd får ges endast om sökanden fullgöra miska som följer av den avsedda verksamheten (9 § kabelförpliktelser lagen) och om han i god tid har berett dem som berörs av sändningarna tillfälle att framföra sina synpunkter på dessa (10 § kabellagen).

Innan ett tillstånd meddelas skall kabelnämnden bereda den eller de kommuner, inom vilka sändningarna avses äga rum, tillfälle att yttra sig (11 §kabellagen).

En nätinnehavare som har fått tillstånd är i princip skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i kabelnätet för lokalt kabelsändarföretags egensändningar av PV-program (20 § kabellagen).

Den som har fått tillstånd är i princip skyldig att se till att de boende i som ansluts till kabelnätet på ett tillfredsställande sätt kan fastigheter ta emot radioprogram som sänds med stöd av 5 § forsta stycket radiolagen och som vid tillståndsperiodens början är avsedda att tas emot inom tillståndsområdet (21 § kabellagen). Detta är lagens s.k. must carry-regel.

för satellitsändningar är fördelade mellan kabellagen Programreglerna och ansvarighetslagen.

I 24 § första stycket kabellagen föreskrivs, att fortsatt vidaresändning för en tid av högst ett år om deti kaav en programkanal får förbjudas nalen under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter.

Ett förbud får dock meddelas endast om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens karaktär och inriktning bedöms att förbud är godtagbart från yttrandefrihets- och informationsfrihetssynpunkt (24 § andra stycket kabellagen).

Kabelnämndens beslut enligt 24 § kabellagen får överklagas till kammarrätten (32 § första stycket kabellagen).

Enligt 11 § ansvarighetslagen får fortsatt vidaresändning av en programkanal förbjudas om

1. det i kanalen vid upprepade tillfällen har förekommit som program har innehållit rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, samt sändningarna inte har varit försvarliga med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i övri gt,

2. kanalen har varit ensidigt inriktad på sändningar av pornografiska bilder eller våldsskildringar i bild, eller

3. det i kanalen vid upprepade tillfällen har förekommit program varigenom någon har uttryckt hot mot eller missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Ett förbud enligt 11 § ansvarighetslagen får meddelas endast om det x med hänsyn till gärningarnas art och programkanalens karaktär och inriktning är godtagbart från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt. I övrigt skall frågor som avses i 11 § bedömas efter samma grundersom gäller för bedömning av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (13 § ansvarighetslagen).

Prövningen av en fråga om ingripande med stöd av 11 § ansvarighetslagen görs av allmän domstol med jury efter framställning av justitiekanslern enligt samma principer som i tryckfrihetsmål (14-22 §§ ansvarighetslagen). Om förbud meddelas skall rätten enligt 20 § bestämma en tid om högst ett år under vilket förbudet skall gälla.

1.8 Gällande ordning i vissa andra länder

1.8.1 Danmark

I Danmark regleras rätten att sända ljudradio- och TV-program i två lagar, lov nr 574 af19. december 1969 om radiokommunikation (ändrad senast genom lov nr 933 af 19. december 1986) och lov nr 421 a/15.juni 1973 om radio- og fjernsynsuirksomhed (ändrad senast genom lov nr 373 och lov nr 374 af 10.juni 1987).

Med radiokommunikation avses enligt 1 § lagen om radiokommunikation varje överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller andra meddelanden som sker med hjälp av radiovågor. Radiokommunikation betyder alltså exakt detsamma som radiocommunication i den internationella radiorátten.

En anläggning for radiokommunikation betecknas i samma paragraf som en radioanläggning. Endast den som har fått tillstånd av ministern for offentliga arbeten får upprätta och använda en sådan anläggning. Från tillståndskravet undantas dock bl.a. anläggningar som är avsedda endast for mottagning av rundradiosändningar (radiospredning).

Lagen om radiokommunikation kompletteras av bekendtgørelse nr 468 af6.juli 1986 om radioanlzeig til modtagning fra kommunikationssatellitter. Dessa bestämmelser innehåller bl.a. följande. För att upprätta och använda en radioanläggning som är avsedd for mottagning av program från en kommunikationssatellit krävs tillstånd av Teleinspektionen. En förutsättning for att tillstånd skall meddelas är, att inspektionen har typgodkänt anläggningen. Sådant godkännande sker på grundval av tekniska bestämmelser som beslutas av ministeriet för offentliga arbeten, generaldirektoratet för post- och telegrafväsendet. Vidare galler att tillstånd kan vägras om installationen strider mot utbyggnadsplanerna for det offentliga telenätet, vilket avses förse alla centralantennanläggningar med programmaterial. Denna grund for tillståndsprövningen kommer sannolikt att upphavas vid årsskiftet 1987/88.

Lagen om radio- och TV-verksamhet är framför allt en rundradiolag. I lagens 1 § föreskrivs, att Danmarks Radio och det nyligen bildade TV 2 har rätt att med hjälp av radioanläggning sända ljudradio- och TV -program till allmänheten. Vidare anges att bolag, föreningar och liknande rättssubjekt samt kommuner kan få tillstånd till lokal radio- och TVverksamhet med hjälp av radioanläggning.

Lagen innehåller även bestämmelser om rätten att anordna trådsândningar. Bl.a. regleras i 3 § rätten att vidaresända program i centralantennanläggningar och andra kabelnät till vilka bostäder är anslutna. Detta är tillåtet beträffande främst

1) Danmarks Radios program och andra danska program som sänds med hjälp av radioanläggning enligt lagens 1 §,

2) utländska program som kan tas emot direkt på frekvenser som är avsedda for rundradiosändningar (radiospredning),

3) utländska program från en kommunikationssatellit som tas emot i en centralantennanläggning efter tillstånd enligt radiokommunikationslagen.

Regeln i 3 § punkt 2) innebär, att både markbundna rundradiosändningar och sändningar från direktsändande satelliter får vidaresändas fritti tråd.

Lagen om radio- och PV-verksamhet kompletteras av bekendtgørelse nr 651 af22. september 1986 om faellesantennanlaeg m.u. Dessa bestämmelser innebär att det krävs tillstånd av Teleinspektionen for att i en byggnad med bostäder installera en centralantennanläggning. Tillståndskravet har dock inte någon massmediepolitisk grund utan är betingat av telepolitiska överväganden.

1.8.2 Finland

I Finland regleras rätten att sända ljudradio- och TV-program i främst följande författningar, nämligen lagen den l7januari 1927 om radioanlággningar (8/1927, ändrad senast genom lag den 21 januari 1977/88), förordningen den I7januari 1927 om radioanläggningar (9/1927, ändrad senast genom förordning den 9 augusti 1985/714) och kabelsändningslagen den 13 mars 1987(307/l987).

Enligt 1 § lagen om radioanläggningar är det inte tillåtet för annan än den som fått vederbörligt tillstånd att utföra eller nyttja en radioanläggning, dvs. en elektrisk anläggning for trådlös telegrafering, telefonering, lyssnande eller åskådande.

För rätt att bedriva rundradioverksamhet krävs tillstånd av statsrådet (l § förordningen om radioanläggningar).

Rätten att anordna trådsändningar regleras i kabelsändningslagen. Enligt lagens 4 § är det inte tillåtet for annan än sådan finsk medborgare eller sådant finskt samfund som har fått koncession av statsrådet att utöva kabelsándningsverksamhet, varmed förstås sändning av program for allmänheten med elektromagnetiska vågor via ledningar. Finlands nationella rundradioforetag, Oy Yleisradio Ab, har dock rätt att utöva kabelsändningsverksamhet utan koncession.

Kabelsändningslagen gäller inte distribution av rundradiosändningar via centralantennsystem, dvs. vidaresändning i tråd av rundradiosändningar (1 § 2 mom. 4 punkten jämfört med 2 § 7 punkten kabelsändningslagen). Med rundradiosändning avses såväl markbunden rundradiosändning som sändning från en direktsändande satellit. Program från direktsändande satelliter får alltså vidaresändas fritti tråd.

Under kabelsändningslagen faller däremot i princip trådbunden vidaresándning till allmänheten av program från en formedlingssatellit, dvs. en kommunikationssatellit. Sådan vidaresändning är alltså tillståndspliktig.

1.8.3 Norge

I Norge regleras rätten att sända ljudradio- och TV-program i två lagar, lov 29. april 1899 om Eneret for Staten til Befordring afMeddelelse ved H jzlp af Telegraflinjer og lignende A nlaeg (ändrad senast genom lov 11. juli 1986, nr 54) och lov l3.juni 1980, nr 36, om kringkasting (ändrad senast genom lov l2.ju1i 1987, nr 59).

Enligt 1 § punkt 1 b) telegraflagen är det inte tillåtet för annan än den som har fått tillstånd av kungen att äga, inneha, anlägga eller bruka en anläggning som är avsedd for utsändning eller mottagning av radiosignaler. Från tillståndskravet undantas dock rundradiomottagare, eftersom deti 21 § kringkastingslagen föreskrivs, att var och en är berättigad att inneha sådan mottagare.

Vidare undantas från tillståndskravet vissa anläggningar som används for mottagning av program från kommunikationssatelliter. Utanför kravet på tillstånd faller nämligen sådan verksamhet som sker för eget bruk och som innebär att programmen tillhandahålls kostnadsfritt (1 § punkt 6 telegraflagen).

Telegraflagen kompletteras av Midlertidig forskrift om konsesjonsvilkår for å opprette og drive jordstasjan til mottaking av [jernsynssignaler via kom munkasjonssarellitt, beslutade av styret för Televerket den 26 november 1984.

Föreskrifterna innehåller bl.a. följande. Jordstationer för mottagning av TV-signaler från en kommunikationssatellit for vidare leverans till olika kabelnät skall normalt ägas och drivas av Televerket. Om Televerketi ett visst fall inte kan leverera signaler inom rimlig tid, kan Teledirektoratet ge ett privat kabelbolag provisorisk koncession att upprätta och driva sådan jordstation. En koncession ger rätt att använda jordstationen för mottagning av närmare angivna TV-signaler från en kommunikationssatellit. Ett villkor for koncession är. att Kultur- och vetenskapsdepartementet enligt kringkastingslagen har givit tillstånd till att signalerna utsänds till allmänheten.

Vad angår kringkastingslagen tilldrar sig framför allt l § punkterna 1- 3 intresse. Dessa bestämmelser lyder:

1. Norsk rikskringkasting har enerett til å drive kringkasting. 2. Med kringkasting menes utsending av tale, musikk, bilder og liknen› de med radiobølger eller over tråd, egnet til å mattas direkte av all› mennheten. Kongen avør ved forskrift eller enkeltvedtak hva som i tv-ilstilfelle skal regnes som kringkasting. 3. Eneretten omfatter ikke utsending av enkle meldinger og videresending av lovlig kringkasting når videresendingen skjer samtidig og uten at det øres noen endring. Dersom lovlig utenlandsk kringkasting som kan mottas i Norge, blir transportert ved radiobølge, tråd eller satellitt for samtidig og uendret videresending, omfattes videresendingen ikke av eneretten.

På grund av bestämmelsen i punkt 3 om att Norsk rikskringkastings ensamrätt inte omfattar vidaresändning av tillåten rundradiosändning, kan inte endast markbundna rundradiosändningar utan också program från direktsändande satelliter vidaresändas fritt i tråd.

Liksom förhållandet är i Danmark, gäller i Norge vissa av telepolitiska skäl betingade föreskrifter om centralantennanlággningar och andra kabelnät. Sålunda innebär telegraflagen (1 § punkt 1 a) att det krävs tillstånd av kungen För att anlägga och driva linjenät for signalformedling. Tillståndsplikten omfattar dock bl.a. inte nät for vidaresändning av rundradiosändningar som en boendesammanslutning, institution eller liknande använder for eget bruk (1 § punkt 2 telegraflagen).

Telegraflagen kompletteras i detta avseende av Midlertidig forskrift for etablering. utbygging og teknisk drift av kabelnett (kabelnettforskriftene), beslutade genom kunglig resolution den 1 juni 1984, nr 1168, and rad senast genom kunglig resolution den 5juni 1987, nr 462. Föreskrifterna innebär ett principiellt krav pá tillstånd av Statens teleforvaltning for den som vill anlägga, bygga om eller utvidga en centralantennanläggning eller annat kabelnát.

l.8.4 Storbritannien

Rätten att i tråd vidaresända ljudradio- och TV-program i regleras Storbritannien i bl.a. Cable and Broadcasting Act från 1984.

Beträffande vidaresändning av program från satelliter går de brittiska reglerna i korthet ut på följande. Det krävs tillstånd for vidaresändning oavsett om den använda satelliten är en kommunikationssatellit eller en direktsándande satellit. Undantag gäller dock om det företag som sänder från satellit for denna sändning har tillstånd till broadcasting. Då får programmen vidaresändas fritt.

Innebörden av den brittiska regleringen är alltså, att program från den brittiska BSB-satelliten kommer att få vidaresändas fritt eftersom sändningarna från satelliten kommer att ske med vederbörligt tillstånd. Det kommer däremot att krävas tillstånd för att vidaresánda exempelvis programmen från Frankrikes direktsändande satellit TDF-1.

1.9 Kabelnätssituationen i

Sverige

De lokala kabelnäten har i landet är under utbyggnad. Såvitt gäller kabelnät som når fler än 100 bostäder finns följande uppgifter tillgängliga.

I slutet av september 1987 hade kabelnämnden beviljat 221 tillstånd for satellitsandning eller kanalupplåtelse. Av dessa innehade televerket 136 (62 %), allmännyttiga bostadsföretag 21 (10 %), enskilda fastighetsägare 5 (2 %), privata kabel-TV-bolag 21 (10 %) och bostadsrättsföreningar, samfälligheter o.d. 38 (17 %). Vid denna tid var drygt 300 000 bostäder anslutna till nät for vilka sändningstillstånd beviljats. Detta innebär att omkring 750 000 personer kunde nås av satellitsändningar i näten.

146 kommuner berörs av tillstånden. Nätstorleken varierar mellan stora nät med tusentals anslutningar och små nåt med något över 100 an-

slutningar. Det är framför allt i tättbebyggda områden som nätutbygg» naden skett. Televerket har satsat på stora nät och har omkring 80 procent av marknaden. På många orter finns flera nätinnehavare.

Utbyggnaden har kommit längst i Göteborg där det totalt finns över 60 000 anslutna bostäder. I Malmö finns något över 30 000 anslutningar. Lund, Stockholm och Västerås har omkring 10 000 vardera. Mellan 5 000 och 10 000 anslutna bostäder finns i Upplands Väsby, Botkyrka, Borlänge, Norrköping, Jönköping, Trollhättan, Helsingborg, Uppsala, Kristianstad, Haninge, Huddinge och i Sollentuna. I Landskrona, Karlstad, Umeå och Sundsvall ligger anslutningsnivån på 3 000-5 000 bostäder.

Utbyggnadstakten har under innevarande ár mattats av. Varje månad ansluts omkring 10 000 bostäder mot tidigare 13 000-14 000. Om utbyggnadstakten består kommer omkring 600 000 bostäder eller omr kring 1,5 miljoner personer här i landet att kunna nås av satellitprogram under år 1990.

.

FaNJGøzP-uwrAA-a*

överväganden och förslag

2.1 från satelliter och rundradio-

Sändningar sändningsbegreppet

Som jag tidigare nämnt krävs tillstånd för vidaresändning i tråd av programkanaler från satelliter i fast trafik, om vidaresändningen når fler än 100 bostäder. Emellertid får radioprogram i rundradiosändning som har tagits emot i centralantennanläggning utan särskilt tillstånd sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anlâgg ningen. Helt avgörande for frågan om det krävs tillstånd for att till fler än 100 bostäder vidaresända program från en satellit, är således om sändningen från satelliten är en rundradiosändning eller inte.

Jag har tidigare framhållit att det i detta sammanhang intressenta ledet i rundradiosändningsdefinitionen är att det skall röra sig om en radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten.

Den språkliga utformningen knyter delvis an till begreppet broadcasting service i telekonventionen och radioreglementet. Rundradiosändning i radiolagens mening är emellertid inte detsamma som broadcasting service. Lagens förarbeten ger inte ens något uttryckligt stöd for uppfattningen att begreppet rundradiosändning bör tolkas med hjälp av bestämmelserna i de internationella överenskommelserna.

Huvudsyftet med den internationella regleringen är att fördela radiofrekvenserna mellan olika användningsområden. De använda termerna har fått sin utformning utifrån detta syfte.

Definitionen av begreppet rundradiosândning i radiolagen formulera des däremot uppenbarligen under inflytande av lagstiftarens önskan att säkerställa Sveriges Radios ensamrätt till sändningar av radioprogram till allmänheten. Som lagstiftningen var utformad fram till den 1 februari 1987 omfattade begreppet rundradiosändning ju även trådsändningar.

Sambandet mellan radioreglementet och radiolagen skulle kunna sägas vara särskilt svagt när det gäller sändningar från satelliter. Sådana sändningar behandlades nämligen över huvud taget inte vid radiolagens tillkomst.

Som angetts i avsnitt 1.7.2 frångick departementschefen det av utred ningsmannen Föreslagna uttrycket ägnad och införde - utan att ange skälen - ordet avsedd. Det förefaller emellertid rimligt - särskilt om man beaktar lagstiftarens önskan att skydda Sveriges Radio-m0nopolet- att ordet avsedd gäller inte bara det sändande företagets subjektiva avsikt att nå allmänheten utan också allmänhetens faktiska möjligheter att direkt ta emot sändningen.

Då man skall försöka tillämpa de två bedömningsgrunder som nu an» getts, nämligen avsändarens avsikt med sändningen och allmänhetens faktiska möjligheter att ta emot sändningen direkt, måste man ha i minnet att dessa förhållanden kan skifta i tiden och rummet.

Avsändaren kan t.ex. avse att programmen skall kunna tas emot endast i ett visst land. Han kan vidta åtgärder för att förhindra att mottagning sker på annat håll, t.ex. genom att sända ut signalen i kodad form och tillhandahålla avkodare bara i det land som sändningarna av ses nå.

För att allmänheten skall ha möjlighet att ta emot sändningarna direkt måste det gå att med tillfredsställande kvalitet ta emot signalerna med billig och lätthanterlig utrustning. Sådan utrustning måste finnas till- .. gänglig på marknaden. V.

En avgörande faktor for de krav som måste ställas på mottagarutrustningen är signalstyrkan på den plats där mottagningen skall ske. Ju svagare signalen är, desto känsligare mottagarutrustning erfordras. Signalstyrkan är högst i täckningsområdets centrala delar och avtar med växande avstånd från centrum.

En annan viktig faktor är hur satellitmottagarna utvecklas. Om motta garna kan göras mindre och billigare kan det bli möjligt for allmänheten att direkt ta emot svagare signaler än vad man tidigare ansåg möjligt.

Det skulle föra for långt att i detta sammanhang gå in på alla konsekvenser som dessa förhållanden har för rundradiosändningsbegreppet i Förhållande till sändningar från satelliter. Klart står emellertid att den svårfångade karaktären hos begreppet gör det till en mycket vansklig uppgift atti enskilda fall försöka bedöma om en sändning från en satellit är en rundradiosändning.

I det följande skall jag för tre typexempel på olika slag av sändningar från satelliter redovisa min bedömning av sändningarnas karaktär av rundradiosåndning.

Det forsta exemplet är en sändning över en lågeffektsatellit av det slag som for närvarande sänder över Europa. Jag avser därmed en satellit som sänder med 15-25 W sändningsstyrka och som sprider signalen över ett mycket stort område. Dessa satelliter är från början avsedda for fast trafik, de använder frekvenser för fast trafik och har genomgått de koordineringsprocedurer som är fastställda för sådana satelliter. I realiteten har emellertid vissa av dessa satelliter kommit att användas uteslutande för distribution av TV-program for vidaresändning till allmänheten i kabelnät.

På dagens tekniska utvecklingsnivå brukar man anse att det krävs antenner med över två meters diameter för att få en tillfredsställande mottagning av sändningar från dessa satelliter. Dessa antenner är tunga, skrymmande och relativt dyrbara. Även om man utgår från att vissa privatpersoner ändå skaffar sig utrustningen och att några tycker

sig kunna få njutbar bild även med mindre antenner, leder en samlad bedömning till att sändningarna inte bör betraktas som rundradiosändningar. Detta gäller även om programkanalens avsändare säger sig ha avsett att signalerna skall tas emot direkt av allmänheten.

Det andra exemplet gäller en direktsändande satellit. Sådana satelliter kännetecknas av hög sändarstyrka (100-230 W) och en signalstråle som är koncentrerad mot ett begränsat område, t.ex. ett enskilt land. Satelliten är konstruerad på detta sätt dárfor att det skall vara möjligt att ta emot sändningarna med enkel och billig utrustning. I samband med den planerade brittiska direktsändande BSB-satelliten talar man om antenner med 30 cm diameter och ett pris på 2 000 kr. for en komplett satellitmottagare. Under förutsättning att sådan utrustning faktiskt finns att tillgå och att avsändaren avser att programmen skall tas emot av allmänheten, måste sändningarna anses vara rundradiosändningar.

Det tredje exemplet avser en s.k. medeleffektsatellit. Med termen medeleffektsatellit brukar man mena en satellit som har en sándareffekt på ca 50 W. Dessa satelliter använder frekvensband for fast trafik och följer de koordineringsregler som gäller for satelliter i fast trafik. De är emellertid redan från början konstruerade for att sända TV-program. __ _, Man har därför försökt att begränsa täckningsområdet så att man får _ så hög signalstyrka som möjligt över de länder som man helst vill nå med signalerna. Denna satellittyp framställs ofta som en konkurrent till de direktsändande satelliterna genom att det skall vara möjligt att . _ ta emot signalerna individuellt.

sändning eller inte är medeleffektsatelliterna det svåraste fallet. På dagens utvecklingsnivå kan man uppskatta att det behövs anenner med ungefär en meters diameter for tillfredsställande mottagning i södra Sverige av en sändning riktad mot centrala Europa. I dag går det att skaffa sådan utrustning for mindre än 10 000 kr. På en massmarknad V/t: kan priserna falla ytterligare. Det kan också tänkas att den tekniska .,- . utvecklingen leder till att signalerna kan tas emot med mindre skrym- ..u.. mande antenner.

»uwu-»çuvaøsn

Av det sagda framgår att man, då man skall försöka bedöma om allmänheten har faktiska möjligheter att ta emot signalerna från en medeleffektsatellit med enkel och billig utrustning, måste ge sig in i mycket vanskliga resonemang. Är en enmeters parabolantenn ett exempel på enkel utrustning? År 10 000 kr. ett billigt pris? Vilken antenndiameter resp. vilket pris krävs for att utrustningen skall anses vara enkel och billig?

Kanske skall bedömningen Om en göras från en annan utgångspunkt. tillräcklig* stor del av allmänheten skaffar sig utrustning for direkt mottagning av sändningarna, bör det kanske anses att utrustningen är tillräckligt enkel och billig. Förutsatt att avsändaren har avsett det, skulle därmed en sändning bli en rundradiosändning när tillräckligt många personer har tillgång till sådan utrustning att de med dess hjälp kan ta emot sändningen direkt.

Slutsatsen av detta resonemang är att sändningar från en medeleffektsatellit ofta kan vara rundradiosândningar, men att det inte går att ange exakt under vilka förutsättningar detta gäller.

2.2 Vad händer om inga

lagändringar görs?

Ännu så länge härrör alla satellit-TV-sändningar som kan tas emot i vårt land från kommunikationssatelliter av lågeffekttyp. Enligt vad jag nyss förklarat bör en sådan satellitsândning inte betraktas som en rundradiosändning i radiolagens mening. Sändningen kan inte sägas vara avsedd att tas emot direkt av allmänheten.

Under de närmaste åren kommer emellertid situationen att förändras avsevärt. De forsta direktsändande satelliterna kommer att tas i bruk. Det är fråga om bl.a. den västtyska TV-SAT, den brittiska BSB och den svensk-norsk-finska Tele-X. En sändning från någon av dessa satelliter eller någon annan direktsändande satellit är utan tvivel en rundra› diosändning i radiolagens mening.

sändningarna från direktsändande satelliter har förutsetts sedan lång om en nordisk direktsändande satel tid. I Sverige började diskussionen lit redan vid mitten av 1970-talet. Vid den tiden tänkte man sig att främst ansvarsmedvetna nationella rundradioforetag av s.k. public service-karaktär skulle svara för programutbudet. Numera står det emellertid klart att det i flera satelliter också kommer att upplåtas kanaler for mer renodlat kommersiell programverksamhet.

Man får vidare räkna med att många TV-kanaler som i dag överförs via kommer att börja sändas via nya och starkare kom« lågeffektsatelliter s.k. medeleiTektsatelliter. Sådana satelliter har munikationssatelliter, av Eutelsat, men beställts den europeiska telesatellitorganistionen, också Astra-satelliten, som Luxemburg engagerar sig för, är en medeleffektsatellit.

Eutelsats beslut att upphandla medeleffektsatelliter grundar sig på beatt FV-distribution även i framtiden kommer att vara en dömningen inkomstkälla för organistionen. PV-företagens intresse mycket viktig satelliter med av starkare beror på att de vill nå så många som möjligt således även icke kabelanslutna hushåll. För att ta emot programmen, kommer det att räcka med betydligt mindre antenner än i programmen dag. Särskilt mot bakgrund av sistnämnda förhållande ligger det i fråfrân en medeleffektsatellit nära till hands att ga om en PV-sändning hävda, att sändningen i radiolagens mening är en rundradiosändning.

Avsikten med medeleffektsatelliterna är att de programkanaler som i dag sänds via lågeiTektsatelliter, skall gå över till de nya satelliterna. Om detta sker skulle snart nästan all satellit-TV härröra från direkt sändande satelliter och medelefTektsatelliter. Med dagens bestämmelser skulle då huvuddelen av den trådbundna vidaresändningen av safalla utanför koncessionssystemet för lokala kabelsändtellitprogram ningar. Därmed skulle det inte längre vara nödvändigt att begära tillstånd av kabelnåmnden för att vidaresánda i princip samma programkanaler som det i dag krävs tillstånd för att vidaresända.

Detta skulle få till följd att man inte kunde stoppa spridningen av programkanaler som innehåller extrema våldsskildringar eller ohöljt rasistiska program eller sådan reklam som är direkt riktad mot Sverige.

Vidare skulle då de övriga regler som upprätthålls genom koncessionssystemet förlora sin betydelse. Jag tänker t.ex. på bestämmelserna i 20 och 21 §§ lagen om lokala kabelsándningar. Där föreskrivs att en nätinnehavare som har fått tillstånd att vidaresânda från programkanaler kommunikationssatelliter är skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i kabelnätet for det lokala kabelsändarforetagets egensândningar av TV-program. Nätinnehavaren är också skyldig att se till att de boende i fastigheter som ansluts till kabelnätet på ett tillfredsställande sätt kan ta emot programmen från programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen.

Utan lagandringar skulle det alltså inte vara möjligt att upprätthålla koncessionssystemet för trådbunden vidaresändning av program från kommunkationssatelliter. Vissa skulle kanske välkomna en sådan utveckling. De värderingar som kabellagstiftningen bygger på är inte oomstridda, och det skulle kunna ses som en positiv avreglering och en utvidgning av yttrandefriheten och informationsfriheten om all vidaresändning i tråd av satellit-TV-program blev fri.

Samtidigt måste man vara medveten om konsekvenserna av att förhålla sig passiv. Så sent som år 1985 har bl.a. den bedömningen orts, att det är önskvärt att ha vissa regler som gör det möjligt att ingripa mot satellitprogram som kan betraktas som särskilt skadliga för främst barn och ungdomar. Det finns inte anledning tro att uppfattningen om detta ändrats bara för att satellitupphandlare och vissa TV-foretag funnit det ändamålsenligt att satelliternas sändareffekt ökar.

För min del gäller också att jag har att beakta vad som sägs i regering-

ens direktiv till mig.

I de ursprungliga direktiven, utfärdade den 15 maj 1985 (dir. 1985:21), anför kulturministern bl.a. att det kan komma att bli svårt att ange de tekniska skillnaderna mellan olika slag av satelliter, att fria och till-

ståndspliktiga vidaresändningar med hänsyn till detta kanske bör av» gränsas från varandra på annat sätt än enligt gällande rätt och att jag bör överväga olika metoder for att göra en sådan avgränsning.

En utgångspunkt for utredningsarbetet kan enligt kulturministern vara, att sändningar som utgör tillåtna rundradiosändningar i ursprungslandet skall få vidaresândas fritt oavsett om den satellit som används är en kommunikationssatellit eller en direktsändande satellit men det kan eventuellt behöva ställas upp även andra villkor, tex. att ett nationellt rundradioforetag har svarat för ursprungssändningen. Det heter också att jag, om det framstår som lämpligt, bör kunna lägga fram alternativa forslag.

Den 23 april i år harjag fått tilläggsdirektiv (dir. 1987:22). I dessa begärs att jag skall redovisa mina forslag i sådan tid att ändrade regler kan träda i kraft den ljuli 1988.

Det är en politisk fråga om man på detta område bör ändra lagstiftningen eller inte, ochjag uppfattar direktiven till mig så att regeringen öns» kar ett förslag som utgår från att koncessionssystemet for lokala kabelsändningar skall bestå och att kärnan i systemet även fortsättningsvis skall vara att vidaresándning av program från satelliter omfattas av reglerna. Under dessa omständigheter anser jag det nödvändigt att föreslå ändrad lagstiftning.

2.3 Olika lagstiftningsmöjligheter

2.3.1 Allmänna synpunkter

En grundläggande synpunkt om man skall dra upp en ny gräns mellan fria och tillståndspliktiga vidaresändningar av satellitprogram, är givetvis att reglerna bör vara tydliga och lätta att begripa. Här som på

an...

många andra områden gäller dock, att kravet pâ tydlighet tenderar att . .r leda till att regleringen kan kritiseras for att inte vara tillräckligt nyanserad. Det är självklart att det ges bättre möjligheter att balansera

uuøaz-.azlzøaücnxaxlñwø»a-u.

kraven på tydlighet och nyansering, om man har god tid på sig for att undersöka olika lagstiftningsalternativ.

Den lösning som nu kan väljas får därför kanske ses som ett provisorium. Betydelsen av det bör dock inte överdrivas. Världen är på detta område i hög grad föränderlig och åtskilliga regler är provisoriska i den meningen att de får ses över efter kort tid.

2.3.2 Fri vidaresändningsrätt i fråga om terrestra rundradiosändningar

När det i 5 a § forsta stycket radiolagen sägs att det är fritt att i tråd vidaresända radioprogram i rundradiosândning, betyder det att radiosändaren kan finnas på jorden, i luftrummet eller i en satellit. Om radiosändaren är på jorden eller i luftrummet, kan man beteckna sändningen som en terrester rundradiosändning.

De inhemska terrestra rundradiosândningar som for närvarande kan vidaresändas är sändningarna av programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen och närradions sändningar. Nära gränserna mot Danmark, Finland och Norge kan även dessa länders terrestra rundradiosändningar vidaresändas. I Stockholmsområdet kan vidaresändning ske av de finländska FV-program som sänds ut från Nackasändaren med stöd av den särskilda lagen (l986:3) om rundradiosândning av ñnländska televisionsprogram.

Utredningsuppdraget till mig gäller inte rätten att i tråd vidaresánda terrestra rundradiosändningar. Liksom gällande ordning gör, bör därför mitt förslag innebära att alla terrestra rundradiosändningar får vidaresändas fritt i tråd.

Jag vill också understryka att mina överväganden endast gäller rätten att vidaresända satellitprogram i kabelnät. Friheten for var och en att med individuell antennutrustning ta emot sändningar från satelliter berörs alltså inte.

2.3.3 Fri vidaresandningsrâtt av sändningar från direktsändande satelliter?

Med detta kan vi gå över till vad som bör gälla i fråga om vidaresänd ning av program från satelliter.

En näraliggande tanke är givetvis att det bör råda fri vidaresändningsrätt av sändningar från direktsändande satelliter. Som jag tidigare anfört ärju en TV-sändning från en sådan satellit utan tvivel en rundradiosändning i radiolagens mening och därmed i dag Föremål for fri vidaresändningsrätt.

En lagregel om fri vidaresändningsrätt av terrestra rundradiosändningar och sändningar från direktsándande satelliter skulle kunna ersätta den nuvarande regleringen i 5 a § första stycket radiolagen och lyda exempelvis:

Utan hinder av föreskriften i 5 § andra stycket får ett radioprogram sändas vidare i tråd, om den sändning som föregår trädsändningen är 1. en terrester rundradiosändning eller 2. en sändning från satellit som sker på en frekvens för satellitrundradio.

I den skisserade lagtexten används som synes inte uttrycket direktsändande satellit. Det är medvetet. Från strikt radiorättslig synpunkt har man inte anledning att skilja mellan olika satelliter men däremot mellan olika tjänster som en satellit överför. De två satellittjänster som tilldrar sig intresse i det här sammanhanget är fast satellittrafik (fixed-satellite service) och satellitrundradio (broadcasting-satellite service). i 4 . Som jag nämnt i avsnitt 1.4.3 definieras i internationella radioregle- å 4 x mentet begreppet satellitrundradio som en tjänst bestående av satellit- \. a signaler som är intended for direct reception by the general public. . .. Om man endast ser till denna definition kan det ligga nära till hands att hävda, att en hel del sändningar från medeleffektsatelliter skulle

lkñliådfn°n4zwnum

...nu

utgöra satellitrundradio i radioreglementets mening. Den nyss skisserade regeln innebär emellertid att, förutom terrestra rundradiosändningar, endast sådana sändningar från satellit som sker på frekvenser för satellitrundradio skulle få vidaresândas fritt. Den sändning som föregår vidaresándningen skall alltså ske på en frekvens som enligt radioreglementet är anslagen for satellitrundradio i motsats till fast satellittrafik. från satelliten Sändningen skall med andra 0rd äga rum på 12 GHz-bandet, på något av de fyra andra satellitrundradioband som är aktuella i Europa (se avsnitt 1.4.4) eller på något frekvensband som i framtiden kan öppnas for satellitrundradio.

En regel om att detta slag av sändningar från satelliter ñck vidaresândas fritt skulle, somjag redan har varit inne på, inte innebära någon inskränkning i förhållande till vad som gäller i dagi fråga om fri vidaresändningsrätt av sändningar från direktsândande satelliter. Den skisserade lösningen skulle också uppfylla alla anspråk på tydlighet och det skulle stå klart att sändningar på frekvenser för fast satellittrafik, t.ex. från medeleffektsatelliter, inte omfattades av den fria vidaresändningsrätten. Slutligen skulle regeln bidra till den nordiska rättslikheten, eftersom det redan finns regler av motsvarande innebörd i Danmark, Finland och Norge.

Även om detta är beaktansvärda fördelar, väger dock i mina ögon de skäl tyngre som talar mot att man lagstiftar på det angivna sättet.

Distinktionen mellan satellitrundradio och fast satellittrañk har vuxit fram i den internationella radiorätten och beror på att det visat sig ändamålsenligt att for frekvensplaneringsändamål kunna skilja mellan bl.a. dessa tjänster. Den svenska radiolagstiftningen har till stor del andra utgångspunkter. Visserligen är ett av dess syften att säkerställa att Sverige skall kunna efterleva sina förpliktelser gentemot de andra medlemsstaterna i Internationella teleunionen (ITU) och över huvud taget att radiofrekvenserna skall användas rationellt. Av större betydelse for mitt uppdrag är emellertid att lagstiftningen uttrycker vissa mediepolitiska syften vilka inte har någon motsvarighet i den internationella radiorätten; dess regelverk är i princip fortfarande av ren ordningskaraktär.

Den skisserade lagstiftningsmodellen har också den bristen, att i praktiken ITU skulle få bestämma svensk rätts materiella innehåll. Flera av de frekvenser som är anslagna for fast satellittrañk används redan for TV-överforingar som är snarlika dem som satellitrundradiobanden år tänkta for. I än högre grad kan detta bli fallet i framtiden. Om ITU skulle ta konsekvenserna av detta och besluta att dessa av den fasta satellittrañken använda frekvenser också fick utnyttjas av satellitrundradion, skulle de svenska reglerna om vidaresändning få en helt annan innebördän tidigare. Men medan grunden for dessa regler är vad som anses vara lämpligt enligt uppfattningen i vårt land, grundar sig besluten om hur radiofrekvenserna får användas på överväganden av global natur, t.ex. hänsyn till utvecklingsländernas intressen. Att låta svenska mediepolitiskt betingade regler vara avhángiga av utvecklingen i ett internationellt forum, som har uppgifter av det slag som ITU har, är inte invândningsfri tt.

Om man bortser från frekvensmässiga och andra tekniska aspekter representerar alltså både satellitrundradio och fast satellittrafik ett enda sätt att distribuera TV, nämligen via satellit i stället för över det traditionella marksândarnätet. Det är fullt möjligt att en programkanal från satellit kan komma att förmedlas via en direktsändande satellit under en viss period och via en satellit i fast trafik under en annan. Sådana vâxlingar kan komma att göras av tekniska skäl, t.ex. om en transponder upphört att fungera. För den enskilde som nås av sändningen genom ett kabelnät visar sig skillnaden endast genom att han får ställa om kanalväljaren på sin PV-apparat till ett annat läge för att kunna se programmet. I vissa kabelnät visar sig skillnaden inte alls.

Ser vi sedan till de företag som sänder satellit-TV kan till en början konstateras, att den fasta satellittrafikens aktörer är såväl rent kommersiella företag som olika länders nationella och public service-betonade rundradioföretag. Det står också numera klart att båda dessa kategorier av foretag kommer att finnas med när det snart är premiär i Europa for de direktsándande satelliterna. Inte heller om man ser till de sândande företagen finns _det alltså anledning att betrakta vidaresändning på ett sätt om sändningen från satelliten utgör fast satellit-

trafik och på ett annat sätt om det är fråga om satellitrundradio. Att göra det skulle verka godtyckligt.

Låt mig ta ett exempel. 3-SAT, den satellitprogramkanal som är resultatet av samarbetet mellan västtysk, schweizisk och österrikisk public service-TV, sänds i dag via kommunkationssatelliten Eutelsat I F-1. Snart kommer man emellertid att gå över till TV-SAT, den västtyska direktsändande satelliten. Vilket sakligt skäl motiverar att vidaresändningen i det ena fallet kräver tillstånd men i det andra får ske fritt? Jag kan inte se att det föreligger något sådant skäl. Endast två synsätt är sakligt sett försvarbara. Det ena är att vidaresândningen i båda fallen är fri och det andra att tillståndsplikt föreligger i båda fallen.

Att gällande rätt i praktiken innebär att det föreligger fri vidaresändningsrätt om sändningen från satelliten sker på en frekvens för satellit» rundradio, förklaras i hög grad av historiska skäl. Efter vad jag förstår är det också främst historiska skäl som förklarar av mot utformningen svarande regler i våra grannländer. Säkert kommer man även där att på nytt granska denna fråga.

Sammanfattningsvis finner jag alltså att det visserligen är möjligt att lagstifta på det ovan angivna sättet men att övervägande skäl talar mot att man gör det. När det gäller svensk massmedierätt och regler om trådbunden vidaresändning har man i varje fall numera inte någon fullgod anledning att i fråga om den sändning som föregår vidaresändningen dra en skarp skiljelinje mellan fast satellittrañk och satellitrundradio.

2.3.4 Fri rätt att vidaresända public service-företags sändningar från satelliter?

Nästa uppslag som bör diskuteras, är att göra det fritt att vidaresända sådana sändningar från satelliter som görs av s.k. public service-företag men kräva tillstånd för vidaresändning av andra företags sändningar från satelliten

Tanken på en fri rätt att vidaresända public service-företags sändningar från satelliter har framskymtat i föregående avsnitt, varvid som exempel nämnts 3-SAT, satellitsamarbetet mellan västtysk, schweizisk och österrikisk public service-TV.

En förtjänst med en sådan lösning skulle givetvis vara att det blev ointressant om satelliten i det enskilda fallet var en direktsändande satellit eller en kommunikationssatellit. Men lösningen skulle också kunna ha andra fördelar.

Begreppet public service i detta sammanhang härrör från Storbritannien. Det lanserades där under rundradions tidigaste år som målsättning for BBC. Sedan har begreppet fått fäste i alla länder i Västeuropa och även spritt sig till andra delar av världen.

Vad som anses känneteckna ett nationellt rundradioforetag av public service-karaktär är främst följande. Företagets sändningar kan tas emot på i princip varje plats i landet. Programutbudet är avsett for alla grupper i samhället och syftar särskilt till att främja den nationella kulturen. Gentemot såväl staten som privata företag och organisationer intar företaget en publicistiskt oberoende ställning. Programverksamheten bedrivs inte i syfte att ge största möjliga vinst.

I det här saznmanhanget har man givetvis inte anledning att intressera sig for annat än hur public service-företagens program faktiskt ser ut. Om man betraktar ett visst företags programutbud som helhet är tanken somjag nyss nämnt att alla skall ha intresse för sändningarna. Det innebär att företaget måste sända program som tillgodoser en mängd olika intressen och smakriktningar och att även mindre gruppers intressen måste beaktas. v

Kraven på programverksamhet har lett till att det genomgående vuxit fram särskilda ,. regler om hur ett public service-företag skall utöva sin .. sândningsrätt. För Sveriges Television AB gäller t.ex. att bolaget måste ... .. göra detta opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i- - - televisio-

^»_c.u4«waauaawvuau-an.›z._.4u..

nen (6 § forsta stycket radiolagen). Vidare skall bolaget iaktta bestämmelserna i ett särskilt avtal med staten. Enligt 5 § i detta avtal åligger det bolaget att bedriva programverksamheten med beaktande av bl.a. televisionens centrala ställning i samhället. Bestämmelsen har av radionämnden ansetts kräva, att bolaget är âterhållsamt bl.a. när det gäller att visa filmer som innehåller våldsinslag. Nämnden har uttalat, att sådana filmer inte bör sändas under dagtid eller tidig kvällstid, när det kan förutses att TV-publiken till stor del utgörs av barn.

Med hänsyn särskilt till de regler som omgärdar public service-televisionen skulle man kunna hävda, att dessa företags programverksamhet präglas av större ansvarskännande än man kan räkna med inom mer renodlat kommersiell TV-verksamhet. Många skulle därför säkert välkomna om man kunde ge public service-företagens sändningar frân satelliter en särställning på det sättet att vidaresändning i tråd fick ske fritt i motsats till andra TV-foretags sändningar från satelliter.

Dess värre bedömer jag emellertid, att en tillfredsställande reglering av denna innebörd inte kan åstadkommas. Bl.a. är att märka att reglerna för public service-verksamheten inte alls är desamma i alla länder. För Sveriges Television gäller som bekant, att bolaget är forhidrat att sända kommersiell reklam, men förbud mot reklam är inte någon allmän princip inom europeisk public service-TV.

Vidare är stora delar av programutbudet i public service-TV av samma slag som det som Förekommer i annan television. Sådana serier som Dallas, Dynastin och Falcon Crest visas i både public service-TV och annan TV, och fastighetsägare och bostadsforetag skulle inte ha möjlighet att genom att ta in en viss satellitkanal avgöra om sândarföretaget var ett public service-företag eller inte.

Det är alltså knappast möjligt att formulera en tydlig regel som i generella termer anger att en viss typ av programkanaler från satelliter, programkanaler som sänds av public service-företag, får vidaresändas fritt, medan vidaresändning av programkanaler av annat slag kräver tillstånd.

Den enda möjligheten att åstadkomma en tillräckligt tydlig reglering torde vara att direkt i lagen ange vilka bestämda programkanaler som skulle få vidaresändas fritt. En sådan lösning kan emellertid inte rekommenderas. Bl.a. skulle det knappast gå att på objektiva grunder hävda, att endast de utvalda programkanalerna var public service-kanaler. Det skulle lika väl kunna hävdas, att flera andra satellitkanaler var public service-kanaler och att riksdagens ställningstagande var godtyckligt.

Slutsatsen av det anförda blir att det inte är möjligt att tillskapa en ordning som innebär fri vidaresändningsrátt i fråga om just public serviceföretagens sändningar från satelliter och i övrigt att vidaresándning av sändningar från satelliter kräver tillstånd.

2.3.5 Fri rätt att vidaresânda endast sådana sändningar från satelliter som görs av rundradioforetagi Sverige och övriga nordiska länder

I avsnitt 2.2 har anförts att jag uppfattar direktiven till mig så, att regeringen önskar ett förslag som utgår från att koncessionssystemet för lokala kabelsändningar skall bestå och att kärnan i systemet även fortsättningsvis skall vara att vidaresändning av program från satelliter omfattas av reglerna.

Direktivens utformning hindrar emellertid inte att delar av satellit- TV-utbudet lämnas utanför koncessionsreglerna. Det är därför som jag i de föregående avsnitten undersökt två sådana möjligheter. På anförda skäl har jag emellertid inte velat rekommendera någon av dem.

Vad som då återstår är att pröva den motsatta infallsvinkeln, dvs. principen att all vidaresändningi tråd av program från satelliter till mer än 100 bostäder kräver tillstånd. Det skulle alltså krävas tillstånd oavsett om satelliten var en lågeffektsatellit, en direktsändande satellit eller en medeleffektsatellit. En sådan regel skulle vara enkel, tydlig och lätt att tillämpa. Men den skullegockså ha nackdelar. I förhållande till dagens ordning skulle den inkskränka yttrandefriheten och informations-

friheten såsom regeringsformen (RF) definierar dessa friheter. Vidare skulle regeln vara onyanserad.

Regelns stelhet skulle framträda särskilt klart om planerna på nordiskt TV-samarbete via den direktsändande Tele-X-satelliten genomförs. Som jag nâmnti avsnitt 1.3.5 gäller de hittills presenterade planerna en treårig försöksverksamhet med deltagande av fyra av de nordiska ländernas nationella rundradioforetag, nämligen Norsk rikskringkasting (NRK), Norge, Rikisütvarpid (RUV), Island, Sveriges Radio AB (SR), Sverige, och Oy Yleisradio Ab (YLE), Finland. Meningen är att de fyra Företagen - SR genom dotterbolaget Sveriges Television AB - skall sända två kanaler med TV-program, vilka skall kunna tas emot direkt i hela Danmark, Finland, Norge och Sverige. Detta område brukar i det här sammanhanget betecknas som Östnorden.

Det är möjligt att Tele-X-sändningarna i ganska betydande utsträckning kommer att gälla program som företagen tidigare sänt i sina vanliga terrestra rundradiosändningar. Sveriges Televisions rikssändningar kan som bekant tas emot direkt av praktiskt taget var och en som bor i Sverige och ganska många kan även ta emot NRK:s och YLEzs terrestra sändningar. Företagens program kan också vidaresändas eftersom det är fritt atti tråd vidaresända alla terrestra rundradiosändningar (5 a § första stycket radiolagen). Som jag nämnt i avsnitt 2.3.2 är det inte aktuellt att ompröva denna ordning.

Det förhållandet att Tele-X-sändningarna till ganska betydande del kan komma att gälla reprisprogram demonstrerar särskilt tydligt hur onyanserad en regel skulle vara som - utanför frizonen på 100 bostäder - krävde tillstånd för all trådbunden vidaresändning av program från satelliter. Varfor skulle inte åtminstone reprisprogrammen få vidaresändas fritt, när detta är fallet med de terrestra rundradiosändningarna där programmen sänts Första gången? En ordning som gick ut på något annan än detta skulle verka foga rimlig.

B1.a. detta problem skulle kunna lösas genom att det foreskrevs fri vidaresändningsrätt i tråd beträffande dels - liksom i dag - terrestra rundradiosändningar, dels sådana sändningar från satellit som orts

av ett företag inom Sveriges Radio-koncernen eller vissa rundradioforetag från de andra nordiska länderna. En sådan regel om fri vidaresändningsrätt skulle kunna lyda exempelvis (5 a § forsta stycket radiolagen): Utan hinder av föreskriften i 5 § andra stycket får ett radioprogram sandas vidare i tråd, om den sändning som föregår trådsändningen år 1. en terrester rundradiosändning eller 2. en sändning från satellit som hargjorls av a) ett företag som har tillstånd enligt 5 § första stycket eller b) något av företagen Danmarks Radio eller TV 2 (Danmark), Norsk (Norge), Rikisátvarpid (Island) eller Oy Yleisradio Ab

(Fin and). riksliringkasting

Det kan åberopas skäl både for och emot en regel av detta slag. Innan jag går närmare in på detta, vill jag dock säga något om själva utformningen av regeln.

Som framgår av punkt 2 skiljer jag mellan två fall när det gäller vidaresändning av sändningar från satelliter. I fall a) är huvudmannen för satellitverksamheten ett Företag som har tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen. I fall b) ombesörjs verksamheten av ett företag från något annat nordiskt land.

Om sändningen från satelliten gorts av ett Företag som har tillstånd enligt 5 § Första stycket radiolagen, rör det sig i praktiken om ett programforetag inom Sveriges Radio-koncernen; andra Företag lär inte kunna erhålla tillstånd enligt denna bestämmelsejfr prop. 1985/86:109 s. 35. Det finns emellertid inte skäl att i lagtexten namnge något av programforetagen, exempelvis Sveriges Television, utan det får anses vara lämpligare att anknyta till att företaget har sändningstillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen, dvs. rätt att bedriva terrester rundradioverksamhet.

Delvis andra synpunkter gör sig gällande när det handlar om sändningar av företag från de andra nordiska länderna. Här har i lagtexten namngetts ett antal företag. Beträffande samtliga dessa gäller att de

enligt lagstiftningen i företagets hemland har rätt att sända TV i riksttäckande terrestra rundradiosändningar.

;Att i lagtexten namnge de olika företagen var inte min första tanke. lDet föreföll mer naturligt att försöka beskriva företagen i generella termer, t.ex. genom att låta uttrycket ?ett företag som har tillstånd enligt 5 § första stycket följas av eller ett motsvarande företag med säte i något annat nordiskt land. En sådan formulering skulle emellertid inte tillgodose rimliga anspråk på tydlighet utan i hög grad få bli en lagstiftning genom motiven. Sådant bör undvikas där det är möjligt. Dessutom skulle formuleringen leda tankarna fel, eftersom man skulle kunna tro att företagens karaktär av public service-företag tillmättes särskild betydelse. Grunden för att ge grannlandsföretagens sändningar från satellit en särställning skulle emellertid inte vara public service-egenskapen hos Företagen utan det förhållandet att företagens terrestra rundradiosándningar i stor utsträckning kan tas emot direkt i Sverige och därmed även vidaresändas fritti tråd. Detta är en påtaglig skillnad mellan dessa företags terrestra rundradiosändningar och sådana sändningar av andra utländska företag. Här får då givetvis bortses från andra länders ljudradiosändningar.

En formulering av typ ett motsvarande företag med säte i något annat nordiskt land skulle alltså inte göra klart vad som var avsikten med regeln. Inte heller skulle det vara lyckat att beskriva något av de aktuella företagen som ett företag som har säte i något annat nordiskt land och som enligt lagstiftningen i hemlandet har rätt att sända FV-program i rikstäckande terrestra rundradiosândningar. Genom en sådan formulering skulle svensk rätt underordnas en annan stats tillståndsgivning. Mot det kan principiella invändningar göras. Framför allt skulle dock inte heller den formuleringen vara tillräckligt upplysande för t.ex. fastighetsägare och bostadsforetag som ville få besked om gränserna för den fria vidaresändningsrätten.

Förvisso kan också metoden att namnge företagen kritiseras. Antag att man i Norge introducerar en andra rikstäckande TV-kanal och lägger denna verksamhet utanför NRK. Den skisserade regeln skulle då få ändras för att ge uttryck för samma tanke som tidigare. Trots denna

brist är dock min att metoden att namnge företagen är uppfattning, bättre än de andra möjligheter som kan övervägas. Till skillnad från en vilken vissa namngivna public service-kanaler från salagregel enligt tellit skulle få vidaresändas fritt, rör det sig här inte om något mer eller mindre subjektivt urval utan uppräkningen omfattar samtliga företag som i de aktuella länderna har rätt att sända TV i rikstäckande terrestra rundradiosândningar.

Därmed över till hur man i sak bör betrakta regeln.

En invändning som kan göras gäller givetvis att den vidaresändningsoch att detta skulle inskränka rått som gäller i dag skulle begränsas yttrandefriheten och informationsfriheten.

att regeln skulle begränsa i första hand infor- Det går inte att förneka mationsfriheten, dvs. med RFzs 0rd friheten gentemot det allmänna att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

Som jag redovisat i avsnitt 1.7.1 får informationsfriheten begränsas bl.a. om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 § första stycket RF).

Det enda som i det här fallet skulle kunna anses utgöra ett särskilt vikatt bevara koncessionssystemet för lokala katigt skäl, är önskemålet om koncessionssystemets bevarande är ett såbelsändningar. Frågan dant skâl, anser jag mig inte behöva besvara. Jag nöjer mig med att konstatera dels att lagstiftaren måste besvara frågan jakande om det övervägs att införa en regel av det här diskuterade slaget, dels att jag uppfattat direktiven till mig så att regeringen önskar ett förslag som utgår från att koncessionssystemet skall bestå.

kan min uppgift inte anses vara begränsad till att Mot denna bakgrund föreslå en ordning, som endast nödtorftigt skulle hindra att koncessionssystemet underminerades. Mitt förslag bör också ha ett rimligt över sig.0ch kunna förebygga resultat som skulle drag av rationalitet framstå som godtyckliga.

Det av migi avsnitt 2.3.3 undersökta lagstiftningsalternativet med fri vidaresändningsrâtt av sändningar från direktsändande satelliter skulle i och for sig inskränka informationsfriheten mindre än regeln ovan. Men som jag beskrivit skulle en lagstiftning enligt denna modell ha andra nackdelar och kunna få följder som var just godtyckliga. Jag kan därför inte ñnna att jag på grund av informationsfrihetssynpunkten skulle ha anledning att ändra uppfattning om att detta alternativ inte bör väljas.

För att ytterligare belysa den här aspekten kan det vara skäl att säga något om vad regeln ovan skulle innebära i praktiken under den närmaste framtiden.

Följden av regeln skulle främst bli att nu gällande tillståndskrav utsträcktes till att omfatta också vidaresändning av vissa utländska programkanaler från direktsändande satelliter. Av dessa programkanaler finns det anledning att särskilt lägga märke till dem som kan komma att befordras med den västtyska PV-SAT 1, Europas förmodligen forsta direktsändande satellit.

Enligt planerna skall denna satellit tas i bruk i mars 1988. Det är meningen att fyra programkanaler skall utnyttja satelliten: S-SAT, Eins Plus, SAT-l och RTL Plus. Samtliga dessa distribueras i dag via olika kommunikationssatelliter med följd att vidaresändning i tråd av programmen i princip kräver tillstånd. Den av mig tänkta regeln skulle alltså i detta fall inte belägga någon verksamhet med tillståndskrav som i dag får bedrivas fritt. Regelns praktiska betydelse skulle stanna vid att nätinnehavare som inte ville vidaresända nâgra andra programkanaler än de nämnda tyska, skulle dras in under koncessionssystemet.

Den praktiska fråga som kan ställas med anledning av programkanalerna från PV-SAT är därför kanske närmast i vilken utsträckning de åsyftade nätinnehavarna just på grund av tillståndskravet skulle avhålla sig från att vilja vidaresända programkanalerna. Om detta kan man givetvis inte ha någon säker uppfattning, men jag har knappast intrycket att det skulle röra sig om särskilt många nätinnehavare. Da-

gens svenska publik for dessa programkanaler lär vara mycket begränsad och inget svenskt rättssubjekt torde ens ha förvärvat nödvändiga upphovsrättsliga medgivanden för spridning av programkanalerna i Sverige.

Den praktiska betydelsen från informationsfrihetssynpunkt av ett tillståndskrav omfattande vidaresändning i tråd av programkanalerna från FV-SAT torde Följaktligen bli ringa.

Med detta lämnarjag den frågan och övergår till ett par andra kritiska synpunkter som skulle kunna anforas mot den diskuterade regeln.

En invändning som kan tänkas mot ett utvidgat tillståndskrav gäller, att framväxten av kabelnät med färre än 100 anslutna bostäder skulle páskyndas. Jag finner det dock svårt att värdera denna invändning. I första hand trorjag att det är andra förhållanden än en lagregel av det diskuterade slaget som påverkar den framtida kabelnätsstrukturen, t.ex. prisutvecklingen på antenner och elektronik.

En annan invändning förtjänar från mina utgångspunkter större uppmärksamhet. Antag att en nätinnehavare med 101 anslutna bostäder skulle vilja vidaresända endast en av de västtyska public service-kanaler som det är meningen att den direktsândande TV-SAT 1 skall befordra. Skall nätinnehavaren redan av det skälet vara tvungen att ställa den s.k. gratiskanalen till förfogande (.20 § lagen om lokala kabelsändningar) och iaktta det s.k. must carry-kravet (21 § samma lag)? Det är knappast självklart. Men detta skulle bli följden av regeln ovan. Mot den bakgrunden harjag varit inne på att man inte bara borde lagstifta på det angivna sättet utan också se över enskildheter i koncessionssystemet för lokala kabelsändningar så att regleringen som helhet framstår som lämpligt avvägd i den nya situationen.

Också i vissa andra hänseenden kan det vara skäl att diskutera kabellagstiftningens innebörd. År det t.ex. självklart att man bara när det gäller vidaresändning till fler än 100 bostäder skall kunna stoppa spridningen av programkanaler som innehåller extremvåld eller rasism? Om det anses vara skadligt för de enskilda TVZ-tittarna - främst

barn och ungdomar - att ta del av detta slags program, skulle det kunna

tyckas vara mest konsekvent att betrakta frågan om vidaresändning på samma sätt vare sig sändningen sker i små eller stora nät. En tänkbar förändring av kabellagstiftningen for att tillgodose denna synpunkt skulle kunna vara att bryta ut de regler som nu finns i 11 § lagen om ansvarighet for lokala kabelsändningar och ta in dem i en särskild lag som skulle gälla även sådana vidaresändningar som det inte krävs tillstånd for. Ett fullfoljande av tanken skulle kunna innebära att man gjorde detsamma beträffande regeln i 24 § lagen om lokala kabelsändningar som nu forbjuder speciellt for Sverige avsedd reklam i vidaresända programkanaler från kommunikationssatelliter. Om sådana reg-

ler bröts ut skulle frågan om tillståndsplikt för sändningar i kabelnât

och frågor om sändningars innehåll kunna bedömas var för sig.

Med hänsyn till den tidsram som stått mig till buds och till utformningen av direktiven harjag inte behandlat frågor av detta slag.

Så långt om de invändningar som kan göras. Klart är nämligen att regeln skulle ha fortjanster framför de andra lösningar som diskuterats.

Frågor om tillstånd for vidaresändning skulle bli helt oberoende av den

använda satellittypen och man skulle beträffande sändingar från satel-

liter inte behöva inlåta sig på att tolka radiolagens rundradiosänd ningsbegrepp.

En annan betydelsefull förtjänst hos regeln är, att den är väl anpassad till de behov som planerna på nordiskt TV-samarbete via satellit ställer.

Det kan göras gällande att även en regel om fri vidaresändningsrâtt av sändningar från direktsändande satelliter tillgodoser dessa behov. Så länge det handlar om Tele-X är detta utan tvivel fallet. Men om Tele-X skulle bli oanvändbar och det blev nödvändigt att gå över till exempelvis en Eutelsatsatellit, skulle en sådan regel inte fungera, men väl den av mig här ovan diskuterade. Jag anser att detta är en beaktansvârd synpunkt.

H8

Sammanfattningsvis står det klart för mig att en regel av det diskuterade slaget kan kritiseras. Det bör dock inte skymma att regeln har klaframför andra om man fäster avgörande vikt ra förtjânster alternativ, vid att för lokala kabelsändningar skall finnas koncessionssystemet kvar. har denna varit en förutsättning för Som jag nämnt värdering min uppgift.

Specialmotivering

3.1 Förslaget till lag om ändring i radiolagen

(1966:755)

1 §

I denna lag förstås med

r a d i o s ä n d n i n g: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, r u n d r a d i 0 s á n d n i n g: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast for en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtagli gemenska

av annat slag an ett gemensamt intresse att lyssna på åler se sän -

ningen, terrester ru ndradiosändning:rundradiosåndningsom sker frånjorden eller luftrummet, t r å d s ä n d n i n g : ljud, bild eller annat meddelande som sänds med av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anord-

hjäåglw na edare,

s ä n d a r e z anordning for radiosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare), m 0 t t a g a r e : anordning for mottagning av radiosändning eller trådsändning, r a d i o p r o g r a m : radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

Bakgrunden till det nya begreppet terrester rundradiosändning har behandlatsi den allmänna motiveringen i avsnitt 2.3.2. Som har nämnts där kan en radiosändare som används for en sådan sändning finnas antingen på jorden eller i luftrummet.

Om en rundradiosândning inte är terrester, är det en rundradiosändning från satellit. Det har i detta sammanhang inte befunnits vara skäl att behandla sådana sändningar som en särskild kategori av rundradiosändninganjfr dock vad som anförts i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.3.3.

5a§ Utan hinder av föreskrifter: i 5 § andra stycket får ett radioprogram sändas vidare i tråd, om den sändning som föregår trådsändningen år 1. en terrester rundradiosándning eller 2. en sändning från satellit som hargjorts av a) ett företag som har tillstånd enligt 5 § första stycket eller b) något av företagen Danmarks Radio eller TV 2 (Danmark), Norsk rikskrin kasting (Norge), Rikisütvarpid (Island) eller Oy Yleisradio Ab (Finlan ). Om rätt att sända ljudradioprogram i vissa lokala rundradiosändningar finns särskilda foreskrifteri närradiolagen (1982:459). Om rätt att sända radiotidningar finns föreskrifter i lagen (1981:508) om radiotidningar. Om rätt att sända radioprogram i lokala trådsändningar till bostäder finns särskilda föreskrifter i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Om rätt att från radiosändare sända vidare televisionsprogram i radioeller trådsändning från Finland finns särskilda föreskrifter i lagen (l986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.

Skälen for det nya frärsta stycket, som handlar om omfattningen av den fria vidaresändningsrätten i tråd, återfinns i den allmänna motiveringen, särskilt avsnitt 2.3.5.

I styckets gällande lydelse talas det om program som har tagits emot i centralantennanläggning. Begreppet centralantennanläggning infordes i lagen 1978, då det gällde att tillskapa en motsvarighet till de beslut som Kungl. Majzt meddelade på 1960-talet om att Sveriges Radio kunde överlåta sin ensamrätt i fråga om vidaresändning till ägare eller brukare av fastigheter med centralantennanläggningar. Själva begrepfyller emellertid inte någon funktion och pet centralantennanläggning

man kunde lika gärna säga att programmen får vidaresändas fritt i tråd. Begreppet centralantennanläggning bör därför kunna utgå ur lagtexten.

Vad som får vidaresändas fritt i tråd är bara den trådlösa sändning som föregår trådsändningen. Den sändning som är föremål för fri vidaresändningsrätt, skall alltså äga rum omedelbart fore trådsändningen.

För att en trådlös sändning skall få vidaresândas fritt krävs vidare att denna sändning är en terrester rundradiosândning (punkt 1) eller en sändning från satellit som har orts av något av vissa bestämda företag (punkt 2).

Vad som menas med terrester rundradiosändning har angetts i specialmotiveringen till förslaget till lag om ändringi 1 § radiolagen.

Når det gäller sändningar från satellit är huvudregeln att fri vidaresândningsrätt inte är medgiven. Fri vidaresändningsrätt Föreligger dock i två fall. I punkt 2 a) har sändningen från satelliten orts av ett företag som har tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen. Som nämnts i den allmänna motiveringen betyder det att sändarföretaget skall vara ett programföretag inom Sveriges Radio-koncernen. I punkt 2 b) är deti stället ett av vissa namngivna företag från något av de andra nordiska länderna som är huvudman för sändningen från satelliten. Bakgrunden till förslageti denna del har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen.

De i punkt 2 b) uppräknade företagen har alla enligt lagstiftningen i företagets hemland rätt att sända TV i rikstäckande terrestra rundradiosândningar. I Finland finns dessutom två andra företag som bedriver sådan TV-verksamhet. Dessa företag har emellertid inte egen sändningsrätt utan använder den koncession som Oy Yleisradio Ab har. Om något av de två företagen sände från satellit, skulle dessa sändningar naturligtvis inte vara föremål för fri vidaresändningsrätt, eftersom företagen inte nämns i lagen. Om däremot YLE i eget namn sänder pro-

som något av de andra företagen producerat, är vidagram från satellit resändningsrâtten fri.

I avsnitt Innebörden av be- 1.7.2 har reglerna i 8 § radiolagen återgetts. stämmelsen är numera att det inte råder censurförbud i fråga om alla för offentlig förevisning av filmer och videogram men trådsändningar att sådant förbud fortfarande i princip råder i fråga om en trådsändning som är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i fast trafik. De citerade orden skulle kunna bytas ut mot av en terrester rundradiosändning eller av en sändning från en satellit. En sådan åtgärd skulle dock inte ha någon saklig betydelse. Det räcker därför att ändra 1 och 5 a §§ radiolagen.

3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

2§ och radioprogram det- I lagen förstås med radiosändning, trådsändning samma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med k a b e l n á t: anläggning för lokala kabelsändningar, k a n a l :det genom frekvensangivelse eller på annat därmedjämförligt sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning av radioprogram, som under en p ro g r a m k a n a l :det samlade utbud av radioprogram gemensam beteckning sänds i en kanal, vi d a r e s ä n d n i n g : samtidig och oförändrad återutsändning av en sändning, s a t e l l i ts ä n d n i n g : vidaresändning av programkanaler från satelliter, e g e n s ä n d n i n g : sändning av annat slag än vidaresändning. Förslaget innebär att begreppet satellitsändning inte längre definieras som vidaresändning av programkanaler från satelliter i fast trafik; de citerade orden har tagits bort.

Ett genomförande av förslaget betyder att kabellagstiftningen kommer att gälla trådbunden vidaresändning av program från alla slags satelliter och att endast sådan vidaresândning som anges i den föreslagna lydelsen av 5 a § första stycket punkt 2 radiolagen kommer att falla utanför kabellagstiftningen. Endast om sändningen från satelliten orts av ett programlöretag inom Sveriges Radio-koncernen eller något av de särskilt uppräknade företagen från de nordiska komgrannländerna mer alltså vidaresändningen att falla utanför kabellagstiftningen.

Bilaga

Kommittédirektiv

EE

@

Dir. 1987:22

Tilläggsdirektiv till radiolagsutredningen

lDir 1987:33

Beslut vid regeringssamnianlrade 1987-04-23

Statsradet (iüranssnn ;inliär

Mitt förslag

N Radinlagsutredningen (ll 1985:115) hör fil i ttppdrag att redovisa sina (ävervåigiiiitleii om regler für \ltli1lCSlll1LlIll1lg av satellitprogreini i kabelniit i sadeln tid att eventuellt ilndrade regler kan triidzt i kraft senast den l juli 1988. lUtretlningens (Svriga förshig hör liiggas fram senast den 311 juni 1988.

Utredningens nuvarande uppdrag

(lenmn lieslut den 15 maj 1985 l1Lll)_\1)tll_t.1âI(lk' regeringen det statsråid som har lill uppgift att ltäretlra åirenden om rundradirwerkszunhet att tillkalla en .särskild ltlrctlitrc för att se över den radiurilttsligzi lagstiftningen. [Jtredningen arbetar ttndei namnet radinlagxutredningen. linligt de ursprungliga direktiven (dir. 1985:21) har inredningen med förtur hehantllatt vissa fragor om griinstlrttgniiigett mellan tillstandspliktigzt och icke tillstannlspliktiga tradsålntlningatr. 1 oktober 19145 pulvliccrrztdes Llelhetiinkantlet (Ds U 1985:12) Kahelsiltidningarna ueh videncensttren. Förslagen i hetåiitktlntlet har lett till lagstiftning (prnp. l985/8(›:lt)9, KU 1986/87:(›, rskr. 37). Regeringen har vidare genom heslttt den (ufebruari 1986 givit utredningen i uppdrag att föresla de ttärliittningsiiiitlringiri sunt behövs med Iiåinsyn till den planerade f(›isi'›ksverksa|11hetenmed radin- och TV-samarhete i Nurden via Tele-X-satelliten. Med anledning av tillilggsugaptlreiget Iiimrtztde utredningen i fchfllálfl 10x7 fram delhetiilikwuidet (l)s ll 1987:2) Försöksverkszunhet med nordisk TV fran rymden. råltlsliga fragor. Detta hetåinkantle remisshehzindlzis för niirvaruintle. linligt de ursprungliga direktiven ziterstai füljantle siirskiltltt prohlemomriitleit att hehantllzi. naimligøsn vitlaresåintliiiiig av satellitprogruini i kahelniit.

v 2

till satelliter, mot-

långdistansöverfüring av rundradioprogram. sändningar

av radiostörningzir, sanktioner vid (ivertráidelser av radiorättsliga verkande

textkommunikaliiiri till zillniiiriheteii samt såimlningzir på teckenspråk regler.

till döva. inom salellitområimlet vill jag uppehålla Innan jag går in påi utvecklingen

mig nagot vid nuvarande regler för vidaresåintlning.

Regler för vidztresämlning av satellitprogrznn

l9ll5:l(l56. Enligt lagen (I9X5:o77) om lokala kahelsiindninizzii (omtryekt

i kabelniit som når fler ändrad 1980: 12m) kriivs tillståinil för satellitsåinilning

iin lllll hostiiiler. Med satellitsåintlning menas \vltlillL'Såillltllllllt_'_ av programka-

lillstantl kravs inte for vidaresiinalning av IIZIlCl fran satelliter i fast trafik.

rundradiosiindningar.

om fri vidaresiindningsriitt for rundratliosåintlningar gäller också Principen satelliler. (Denna diskuterades i fran direktsiindandt- fraga såindniugzir |*)S4:(i5) Via satellit och kabel. massmedia:kommitlens hetiinkaunlt (SOU

att till siidanzi Kommitteit betonade (s. 273) dagens lorhiillxiiiigssiitt

alt det kommer att hli fråga om

såinnlningzu grundas pa :mtagantlet

rundratlioverksanihet eller verksamhet såindningzu* inom ramen for nationell for sadan verksamhet. Om såindningzirnzt i som styrs av regler och principer kommersiella företag kunde det i stället skulle komma fran helt fristaentle

finnas skal att ompröva principen om fri vissa lägen enligt kommittén fråm LlllCkHÃlIKlHlltlC satelliter. vidaresiintlning i kahelniit av program

kahelniit inståimde jagi l prop. [984/85: IW om radio- och YV-sáimlningari att tillstand inte skulle fordras for att vitlaresiindzt kommitténs forslag satelliter II). Liksom kommittén fran direktsiintlziiinle (s. ll) program for de ilirektsiintlamtle salelliternzi Sir underströk jag att fram!idsutsikterua skillnaderna mellan olika svara att hediäma och att de tekniska mycket i fråga om satellittyper kan vara pa viig att suddas ut. Förutsåittningzirnai (lircktsåindandc huvudmannaskap och programrtrglei* for eventuella framtida förslag. och satelliter kan hli ;undra iin de som lag till grund för kommitténs

att det i en ;innan situation kunde finnas jagansag Lliirfiär. liksom kommittén.

nuvarande Jag tvekade vidare pä att en

skåil att (nnpiiiva standptmkt. kan av de tekniska skillnaderna mellan olika typer av salellitcr utjêimning

lcda till problem med att avgråirtsa tillstiindspliktigai såindrtingzir från sådana

som inte kräver tillstiintl.

iir kravet pil lillstiind för vidaresåirtdningzir Som antytts i det fiäregiieinle för innehåillet i bLa. till hclltH-Cl av att uppriittliiillai regler kopplat satellitsåindzi program. l ll § lagen (l*).\“5:l(l57) om zinsvzirighet för lokala

av C|1pr()gl2ltl1l(illl2ll

kabelsåindningaii sägs sitlundai att fortsatt vidaresiintlniiig strider mot lagens regler i fraga om kan förhiudzis för viss tid om innehallet

hl.a. virlçlsskiltlringai eller pornogralisht skildringar. li-Inligt 24 § lagen om lokala kerhelsäntlningai kan ett motsvarande lorhutl meddelas om det i under en längre tid oeh i betydande omfattning har programkanalen förekonnnit sadan kommersiell reklam som maste anses riktad särskilt till svenska konsumenter. regel är att förhindra att det Syftet med sistnämnda med ett omlattztntle reklamiiiiieliåill. riktat mot uppkommer programkaitaler Sverige (prop. lUS-l/Sñzllf). s. 4h).

[Jtveeklingen inom satellitonrråitlet

satellit har ännu inte .sänts upp för sändningar till Nagon direktsändantle som kan las emot ltär kommer frän Europa. l)e satellitsåirttlai pnigramkairaler satelliter i last trafik. s.k. kommunikationssatelliter. vilka sänder med läg effekt. och ekonomiska skäl distribueras till Av praktiska programmen enskilda hushall genom vidaresäntlning i kabelnät. inom det närmaste ;net kommer emellertid tva direktsändande satclliter att siiirtlas upp, Det är den vasttvska IV-SAT och den franska TDF l. Dessa loljs av den nordiska lele-X-szitelliten. som enligt nuvarande planer skall satellit sändas upp under senare delen av ar HHS. lin brittisk direktsändande rulaneras till ar 1900. fran Den västtyska satelliten kommer att sända ut dels tva programkzinztler ARD och ZDF. dels minst två de offentliga ruttdradioorgztnisationerna programkanzrlei med privata huvudmän. Mycket talar för att det blir fråga som for närvarande sänds (iver kommunikationsszttellit. om programkanaler Diskussioner om programsiittningen i den franska satelliten pågår fortfarande. men olika privata grnpperiirgail har niimrits. Med hjälp av den brittiska satelliten skall ett privat konsortinni såinda ut tre programkanaler. Det finns ocksa planer pa att skaffa kommunikationssatelliter med högre effekt Etttelsat har än dagens. Den europeiska telesateIlitorgztnisationen lucståillt tre sadanzr s.k. nredeleffcktsatelliter som skall kunna tas i bruk under aren l989-Al90l. den s.k. Den medeleftektszitellit som ligger niirntast i tiden är emellertid Astra-satelliten. Bakom Astra-pnriektet star företaget Société Europécnne des Satellites (SliS) med säte i Luxenthtrrg. Avsikten är att en satellit skall komnrer att kunna sända sexton sändas upp under våiren IOHS. Satelliten TV-kanalcr över Västeuropa med en effekt som iir trngefåir dubbelt så hög som i de kommunikatioirsszitclliter som nu sänder. Genom den högre effekten kommer det att bli möjligt att ta emot programmen med relativt sntä OClI billiga amtenner. Det är áinnn inte känt vilket programutbtttl som kommer att sändas över Astra-satelliten. SES forstäket emellertid fornta loretag som nu sänder över ;Indra satelliter i att 31a (iver till Astra. litt svenskt toretag, som är (lelägaire

Astra för att starta en SES, har förklarat att man LIVSCI att utnyttja reklamlinansierzrtl med inriktning mot Norden. programkanal Sammanlattningsvis innehar den utveckling som jag ltiir har skisscrat att satellitcrna över det programuthutl som planeras för de direktsiiittlzinde satelliter Europa tenderar att hli av samma slag som det som redan siiittlsöver trafik i kahelniit. Man kan räkna med att i fast for vidaresåiittlniitiz kommer att domineras av underhåillningsprogrzim och att siintlniitgarita verksamheten komnter att finansieras med reklam eller i form av betal-

lV. hos den s.k. Det finns vidare en tydlig tendens till Iiogre siindzireffekt kommunikationssatelliterita. Genom att det ocksa pågår en utveckling på kan det hli möjligt för ;illmiiitheteit att ta emot siiitdningzirnzi mottagarsitlzm. direkt. med hjåilp av hillig ittrustiting som iir tillgåmglig i den zillmiinitzi handeln. Om ocksa de siintlzrntle loretageit har avsett att såintlniitgzirnzi skall

enligt tas emot pä detta satt torde de kunna ;anses som rundradiosâindningar for vitlziresiindniitg i kaihelitiit skulle då inte erfordsvensk lag. Tillstantl ras.

Uppdraget

en ;innan situation åin Av del sagda framgått att nlveeklmgøsii synes leda mot hade i tankarna när den förordade fri den som ntassntetliekommittén av rundratlioprt›gram fran satellit. Det framstáir som troligt vidaresändning att en betydande del av programuthutlet kommer att följa samma mönster fran syk. kommunikationsszitelliter snarare än de som nuvarande program som galler för nationella rundradioföretag. programpolitiskzi principer för vidaresündning Progratnuthuçl av det slag som reglerna om tillstattdsplikt avser att träffa kommer da inte att tiiekas av dessa regler pii det sätt som för förutsatts. Det finns diirfiör skêil att pa nytt ta upp frågan om reglerna vitlaresiiittlningar till prtlvning. direktiven hör (ivert-iigzi olika l de ursprungliga siigs att utredningen och icke tillstêiitdsmetoder att gora en ;ivgråinsniitg mellan tillstantlspliktigai vidaresiintliiingzir av satellitprogrant i kahelnät. En utgångspunkt pliktiga i sägs kunna vara att sändningar som utgör tillåtna rundratliosändningar fritt (iavsett om det överförs via en ursprungslandet skall fa vitlaresiintlzis eller en direktsiintlantle satellit. Andra villkor kan komntttnikatioitssatellit kommer eventuellt också behöva stiillzis upp. Lex. att rundratliosåintlningen Om det framstår som lämpligt hör från ett nationellt rnndraitlioföretag. utredaren kunna avge zilternativa lorslztg. Med till inom satcllitomrädet hör utredningens hänsyn utvecklingen av satellitprogrzim i kahclnåit (ivervåigzitttleit om regler för vitlaresiindniiig redovisats i sfidan tid att eventuellt åimlrzitle regler kan triitlzi i kraft senast den

l juli 1988. Förslag inom andra områden som omfattas av uppdraget kan naturligtvis läggas fram samtidigt. Om de avges senare bör dc föreligga senast den 30 juni W824.

Ilemställan .lag hemställer att regeringen ändrar utredningens uppdrag i enlighet med vad jag har zmfört.

Beslut Regeringen ;ansluter sig till förcdragandcns överväganden och bifaller hans hcmståillan. (Utbildningsdepartementet)

Statens

offentliga utredningar 1987

Kronologisk förteckning

l. Otillbtlrlig efterbildning. Ju. 52. Folkrörelsemzts lotterier och spel. Jo. 2. Dödsbollgattde och samålgande av jordbruksfastighct 53. Kumpetensutvecklingen efter läkarexamen. S. m.m. Ju. S4. efter lltkarexamcn. Kompctcnsutvecklingen 3. Lártgtidsutredningen 87. Ft. Huvudbilaga - Málbeskrivningar. S. 4. En ny kyrkolag m. m. Dcl l. C. 55 . Efterlevandepension. S. 5. En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. 56. Ekonomiskt stöd till arbetslösa. A. 6. Folkstyrelsens villkor. Ju. 57. Svcrigebilder-l7 svenskar ser påSverige. UD. 7. Barnets rätt. Ju. 58. i framtiden. Ft. Försäkringsväsendet 8. Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. UD. 59. Ansvarsgenombrott m.m. Ju. 9. Det svenska totalförsvaret infor 90-talet. Fö. 60. för lnfonnationsförsörjning 10. Indrivningslag m.m. Ft. vetenskap och teknik. U ll. Skydd för det väntade barnet. Ju. 61 . Knivförhud. Ju. 12. Legitimatiott för vissa kiropraktorcr. S. 62. Ny arvs- och gâvoskaltelag. Ft. Översyn av rättegångsbalken 3. Ju. 63. Vidaresâlndning av satellitprogram i kabelnäl. U. _ Mordet på Olof Palme. Ju. Miljöskadefotttl. MF.. Bcgravningslag. C. Franchising. Ju. lntemationella familjerättsfrâgor. Ju.

385$$wr99w§55›5

Varannan damernas. A. Läkemedel och hälsa. S.

NNN__

Äldreomsorg i utveckling. S. Missbrukama Socialtjänsten och Tvânget. S. Medicinteknisk säkerhet. S. Produktsäkcrhetslag. Fi. Ökat kommunalt väghállningsansvar. K. Enskilda vägar. K. Skcppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser. tlaggskifte. K. Bistånd för bättre miljö i u-lartd. UD. Stöd till näringslivet. Fi. Fel i fastighet. Ju. lntegritetsskyddet i informationssamhället 4.J u. För en bättre miljö. ME. Ju mer vi är tillsammans. Del 1. C. $$§?$$$ Ju mer vi :lr tillsammans. Exempclsamling. Del 2. C. S Ju mer vi är tillsammans. Underlag för reformer samt förslag. Dcl 3. C. ä För en bättre ntiljö. Miljovardsfaniiljett. Myndigheter och förfatuiingar. ME. Stödet till bam- och ungdomsföreningar. C. Arkiv för individ och miljö. U. Studiemedel. U. åêäå Datoriscring av tullens export- och imponrutiner. Ft

Fasta (Äresutttlsftlrbittdelscr. K.

5b Nr . Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbintlelser. .

K . Snabbare körkortsittgripnntlett m.m. K. . Livsniedelspriscr och livsmedelskvalilct. Jo. . Översyn av mervärdeskatten. Del Xl. Ft. Översyn av rättegångsbalken 4. Ju. . skäliga lokalhyror och trygghet i lxsillttittgen. Bo. . Ett nytt pltut- och lwsutdsverk. Bo. . Sverigeinfonnatioitett och vissa publikationer. UD. . Högskolans journalistutbildning. U. . Ljud och bild för eftervärlden. U.

Statens 1987

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet

Olillbörlig efterbildning.[1] Lángtid uuulningm 87. [3] Dodsboägandc ochsamägande avjordbmksfasüghet Indrivningslagm.m.[l0] m.m.[2] Produktsäkuhelslag. [24] Folkstyrelsens villkor. [6] Stödtill näringslivet.[29] Barnetsrätt.[7] Datoriseringav tullensexport-ochimportrutiner.[40] Skyddför detväntadebarnet.[l l] Översynavmervärdcskatten. Del Xl. [45] Översynav rättegålngsmlken 3. [l3] Ftlrsålkriitgsvttsendet i framtiden.[58] MordetpaOlof Palme.[14] Ny arvs-ochglvoskattelag.[62] Franchising.[17] Internationellafamiljerättsfrágor.[18] Utbildningsdepartementet Feli fastighet.[30] i inf-umationssanthilllet Arkiv för individ ochmiljö. [38] lntegritetsskyddet 4. [3l] Studiemedel.[39] Översynavrättegångsbalken 4. [46] Högskolansjoumalistuthildnitlg.[50] Ansvarsgenombrott m.m.[59] Ljudochbild för eftervärlden.]5l] KnivRlrlwutl.[61] lnfornmtionsförstlrjnixig för vetenskapochteknik.[60] Vidaresålndning avsutellitprogmmikabelnllt.[63]

Utrikesdepartementet

Svenskaförsvarsindustrin» utlandsverkmttxuhet. [8] Jordbruksdepartementet Biståndför bättremiljö i u-Iand.[28] Livsmedelspriscr ochlivsmedclskvalitet.[44] Svcrigeinfomiationcn ochvissapublikationer.[49] Folkrörelscmas lotterierochspel. [52] Sverigebilder- 17svenskarserpåSverige.[57]

Arbetsmarknadsdepartementet Försvarsdepartementet Varannandamernas.[l9] Det svenskatotalförsvaretinför 90-talet.[9] Ekonomisktstödtill arbetslösa.[56]

Socialdepartementet

B ostadsdepartementet Legitimationför vissakiropraktorer.[12] skäligalokalhyrorochtryggheti besittningen.[47] Ixäkemedel ochhälsa.[20] Ettnyttplan-ochbostadsverk.[48] Aldreomsorgi utveckling.[21] MissbrukarrtaSocialtjänstenochTvånget.[22] Medicinteknisksäkerhet.[23] Civildepartetttentet Kompetensutvecklingen efterläkarexamcn.[53] Enny kyrkolagm.m. Del l. [4] Kompetensutveeklingen efterläkarexamen. Huvudbilaga Ennykyrkolagm. m. Del 2. [5] - - Málbeskrivningar.[54] Begavningslag.[16] Efterlevandepension. [55] Jumervi är tillsammans.Del l. [33] Jumervi ålrtillsammans.Exunpelsamlingbcl2. [34] Jumervi :lr lillsanlmzitts.Underlagför refonnersaint

Kominunikationsdepartetttentet

förslag.Del3. [35] Ökatkommunaltvitghállningsansvar. [25] Stödettill bern-ochungdomsföreningar. [37] Enskildavägar.[26] Skeppslega till utlänning.Tillstånd.dispenser,

llaggskifte.[27] Miljö- och Energidepartementet

FastaÖresundsförbindelser. [4l] Miljöskadcfond.[15] Miljökonsekvenser av fastaÖrcsumlslllrbintlclser. [42] Förenbåltlremiljö. [32] Snabbarekörkortsingripzuiden nun. [43] Förenbättremiljö. Miljövárdsfzuitiljexl.Myndigheter ochförfattningar.[36]

UNGL. BIBL.

198? -l] 2 3

STOCKHOLM

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-38-10073-8 ISSN 0375-25OX