Lagstiftning för reklam i svensk TV : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Statens offentliga utredningar 1990:7

w

Utbildningsdepartementet

för

Lagstiftning

reklam i svensk TV

Delbetänkande av radiolagsutredningen Stockholm 1990

0C/

Statens offentliga utredningar

?ii 1990:7

Utbildningsdepartementet @@

för

Lagstiftning

reklam i svensk TV

Delbetänkande av

rggiiolagsutredningen

Stockholm 1990

Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981 - 1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr 38-12078-X.

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 81° - 12°° 08/763 10 05 12°° - 16°” (endast beställare inom regeringskansliet)

Graphic Systems AB, Göteborg 1990 ISBN 91-38-10498-9 ISSN 0375-250X

Till Göransson

utbildningsminister Bengt

Efter regeringens bemyndigande förordnades jag 1985 som särskild utredare med uppgift att på närmare angivet sätt lämna förslag till ny radiolagstiftning. Utredningsarbetet har bedrivits under benämningen radiolagsutredningen.

Utredningen har tidigare överlämnat fyra delbetänkanden, nämligen (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren, (Ds U 1987:2) Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor, (SOU 1987:63) Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät samt (SOU 1989:7) Vidgad etableringsfrihet för nya medier. Förstnämnda betänkande har lett till lagstiftning (prop. 1985/862109, KU 1986/87:6, rskr. 37, SFS 1986:1209-1217).

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet ( ) Lagstiftning för reklam i svensk TV.

Betänkandet föranleds av de tilläggsdirektiv som jag fick genom regeringsbeslut den 3 maj 1989 (dir. 1989:21). Enligt tilläggsdirektiven omfattar uppdraget följande tre delar.

1) Att föreslå den lagstiftning som behövs med anledning av TV-utredningens (U 1989:04) arbete.

2) Att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Europarådets konvention om gränsöverskridande television samt föreslå den lagstiftning som behövs.

3) Att föreslå en kabelsändningslagstiftning som är sådan att regler för Vidaresändning av satellitprogram kan tillämpas oberoende av från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut.

Enligt tilläggsdirektiven skulle förslagen lämnas senast den 1 november 1989.

Var och en av de tre uppgifterna är krävande. Det stod ganska tidigt klart att det inte skulle vara möjligt att inom den givna tidsramen be-

handla alla tre ämnena. Jag har då ort att det stämmer

bedömningen bäst överens med direktivens anda att i en första omgång behandla endast den första om lagstiftning med anledning frågan, av TV-utredningens arbete. Inte ens med denna koncentration av arbetet blev det möjligt att lägga fram förslagen i tid.

TV-utredningen avgav den 29 september 1989 betänkandet (SOU 1989: 73) TV-politiken, där utredningen lägger fram tre alternativ för annonsfmansierad svensk television. Utredningen föreslår även vad som bör gälla för bl.a. reklaminslagen och det övriga programinnehållet i TV-sändningar med betalda annonser.

I detta betänkande lägger jag fram de förslag till lagstiftning som behövs för att annonsfinansierad TV skall kunna införas i Sverige. När det gäller de olika reglernas innehåll har jag i huvudsak följt TV-utred-

ningens förslag. Lagförslagen är utformade på sådant sätt att de skall

kunna användas oavsett vilket av TV-utredningens tre alternativ som kommer till utförande.

även vissa andra Jag föreslår ändringar i radiolagstiftningen. De flesta av dem är av formell natur och behöver inte beröras närmare här. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att jag föreslår en precisering av radiolagens bestämmelse om demokratiska värderingar i programverksamheten. Genom denna klargörs att programföretagens skyldigheter omfattar dels att sända program där de demokratiska principerna hävdas, dels att, när det i ett program förekommer inslag som motiverar det, hävda dessa principer i eller i anslutning till programmet.

Om jag inte får ändrade direktiv avser jag att fortsatta mitt arbete med de delar som återstår av tilläggsdirektivets Som jag för närvauppdrag. rande bedömer saken bör det vara möjligt att avge förslag om ungefär ett halvår.

Jag vill emellertid ta tillfället i akt och informera om de linjer efter vilka utredningsarbetet bedrivs.

För att Sverige skall kunna ansluta sig till TV-konventionen behövs regler som gör det möjligt att säkerställa att de programföretag för vilka Sverige enligt konventionen är ansvarigt, dvs. i första hand de som sänder från svenskt territorium, verkligen följer de minimiregler för sändningarnas innehåll som konventionen ställer upp. För detta krävs lagstiftning om innehållet i sändningar till satelliter. Mitt arbete inriktas for närvarande på att sådana sändningar liksom nu skall få ske utan andra krav på tillstånd än de som är frekvensmässigt motiverade, men att regler for innehållet skall gälla för alla sändningar som är avsedda for allmänheten.

Även när det gäller kabelsändningslagstiftningen är min ambition att kraven på tillstånd for att bedriva sändningsverksamhet i kabelnät skall reduceras till vad som är oundgängligen nödvändigt. De regler som bör gälla för verksamheten bör vara giltiga for alla som bedriver en viss verksamhet och inte som nu vara kopplade till förekomsten av tillstånd.

I arbetet med betänkandet har deltagit som experter hovrättsassessorn Tor Bergman, utbildningsdepartementet, kanslichefen Britt-Marie Blanck, Sveriges Television AB, kanslichefen Håkan Fahlberg, Sveriges Radio AB, avdelningsdirektören Rolf Jaensson, Televerket radio, kanslirådet Lars Marén, utbildningsdepartementet, departementsrådet Ann-Christin Nykvist (fr.o.m. 1989-03-13 t.0.m. 1989-10-31), civildepartementet, fil.lic. Tomas Ohlin, handelshögskolan i Stockholm, direktören Wolfgang Rüdel, (fr.o.m. 1989-05-03), kabelnämnden, hovrättsas-

sessorn Lars Schuer (fr.o.m. 1989-11-01), civildepartementet, och hov-

rättsassessorn Bertil Wennberg, justitiedepartementet, samt som sekreterare numera utnämnda kammarrättsrådet Göran Bodin.

Betänkandet har i väsentliga delar skrivits av Tor Bergman.

Under utredningsarbetet har överläggningar ägt rum med konsumentombudsmannen och med företrädare for radionämnden.

Stockholm i februari 1990

Jan Pennlöv

/Göran Bodin

Innehåll

3 Konventioner som påverkar svensk lagstiftning på medieområdet 51 3.1 inledning 51 3.2 Artikel 10 i Europakonventionen 51 3.3 Europarådets konvention om gränsöverskridande television 54 3.3.1 Inledning 54 3.3.2 Konventionens tillämpningsområde 55 3.3.3 Den sändande staten är ansvarig för att konventionens regler följs 56 3.3.4 Konventionens maskineri 57 3.3.5 Definitioner av vissa begrepp i konventionen 57 3.3.6 Regler om sändningarnas innehåll 59

4 Grundlagsskyddet för yttrandefriheten och informationsfriheten 69 4.1 Regeringsformen 69 4.1.1 Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp 69 4.1.2 Möjligheterna att begränsa yttrandefriheten och informationsfriheten 70 4.2 Tryckfrihetsförordningen 72

4.2.1 Tryckfrihetsförordningens räckvidd som exklusiv straff- och processlag 72 4.2.2 Räckvidden av tryckfrihetsförordningens censurförbud 74 4.2.3 En jämförelse mellan regeringsformens och tryckfrihetsforordningens yttrandefrihetsbegrepp 77 4.2.4 Den särskilda regleringen av tryckfrihetsbrotten 77 4.2.5 Det speciella ansvarighetssystemet 78 4.2.6 Skydd för meddelare mfl. 79 4.2.7 Den särskilda rättegångsordningen 79

vi Vissa radiorâttsliga grundregler 81 5.1 Radiolagens censurforbud 8 1 5.1.1 Begreppet radioprogram 81 5.1.2 Censurförbudets lydelse 82 5.1.3 Förarbetena 83 5.1.4 En jämförelse mellan radiolagens och tryckfrihetsförordningens censurförbud 85 5.2 Sändningar som kräver tillstånd av regeringen m.m. 86 5.2.1 Rundradiosändningar 86 5.2.2 Trådsändningar 87

Reglerna för programföretagen inom Sveriges Radiokoncernen 89 6.1 Sveriges Radio-koncernens faktiska ensamställning 89 6.2 Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet i programverksamheten 90 6.3 Radiolagens demokratibestämmelse 92 6.4 Lagstöd för vissa bestämmelser i avtal mellan staten och ett programföretag 94 6.5 Efterhandsgranskning av radionämnden 94 6.6 Avtalen mellan staten och programföretagen 95 6.7 Radionämndens praxis 97 6.7.1 Nämndens befogenheter 97 6.7.2 Radiolagens krav på opartiskhet 98 6.7.3 Avtalsbestámmelsen om televisionens centrala ställning i samhället 100 6.7.4 Avtalsbestámmelsen om reklamförbud 100 6.7.5 Radiolagens demokratibestämmelse 103 6.8 Radioansvarighetslagen 109 6.8.1 Radioansvarighetslagensyttrandefrihetsbegrepp 109

6.8.2 Begreppet yttrandefrihetsbrott 1 10 6.8.3 Det speciella ansvarighetssystemet 1 1 1 6.8.4 Skydd för meddelare m.fl. 112 6.8.5 Den särskilda rättegångsordningen 113 6.8.6 Radioansvarighetslagens tillämpningsforordning 1 14

Marknadsrätten 115 Konkurrenslagen 115 7.1.1 Begreppet skadlig konkurrensbegränsning 1 15 7.1.2 Annonsvágran 1 16 7.2 Marknadsforingslagen 120 7.2.1 Lagens syfte och uppbyggnad 120 7.2.2 Administration, forfarande och sanktioner 122 7.2.3 Marknadsföring och yttrandefrihet 124 7.2.4 Några grunddrag hos generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring 132 7.2.5 Den särskilda generalklausulen om informationsskyldighet 137 7.3 Alkohol- och tobaksreklamlagarna 143 7.3.1 Begreppen alkoholdrycker och tobaksvaror 143 7.3.2 Grundregeln om särskild måttfullhet vid marknadsföringen 144 7.3.3 Kommersiella annonser-i tryckta periodiska skrifter 145 7.3.4 Alkohol- och tobaksreklamlagarnas anknytning till marknadsforingslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring 147

Överväganden och förslag 149

Utgångspunkterna i fråga om behovet av lagstiftning for reklam i svensk TV 149 8.1.1 Tillämpningsområdet for radiolagens censurforbud måste begränsas 149 8.1.2 Radiolagens krav på opartiskhet måste inskränkas 152 8.2 Några centrala begrepp 153 8.2.1 Reklam 153 8.2.2 Annonstid och annons 163 8.3 Ett reklam-TV-foretags grundläggande skyldigheter 165 8.3.1 Opartiskhet och sakligheti programverksamheten 165 8.3.2 Demokratiska värderingar i programverksamheten 170 8.3.3 Ingen diskriminering av annonsörer 176

8.3.4 Vad som i sak bör skilja annonser från andra program 179 8.4 Några huvudpunkter i fråga om annonser i TV 182 8.4.1 För annonser bör inte gälla kraven på opartiskhet, saklighet och demokratiska värderingar i programverksamheten 182 8.4.2 Det bör få förekomma tre olika typer av annonser 186 8.4.3 Annonserna och grundsatsen om reklamidentiñering 190 8.4.4 Annonser böri princip inte få främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor 192 8.5 Mängden annonser och hur annonser bör få sättas in 199 8.5.1 Högsta tillåtna annonsvolym och minimitiden for en annons 199 8.5.2 Annonstiden vid ett givet tillfälle 205 8.5.3 Hur annonser bör få sättas in 207 8.6 Särskilda normer for reklam i TV 216 8.6.1 Marknadsforingslagen och reklam i TV 216 8.6.2 Reklam till barn 219 8.6.3 Ingen alkohol- eller tobaksreklam 228 8.7 Sponsrade program 238 8.8 Radionämnden, KO och marknadsdomstolen 242 8.8.1 Rädionämnden och reklam i svensk television 242 8.8.2 Radionämndens ställning i förhållande till KO och marknadsdomstolen 244 8.8.3 Radionämndens rätt att få tillgång till upptagningar av program 247 8.9 Radioansvarighetslagen och ett nytt reklamsändande TV-foretag 250 8.9.1 Radioansvarighetslagen bör gälla också för sändningar av ett nytt reklamsändande TV-foretag 250 8.9.2 Det yttrandefrihetsrättsli ga ansvaret för annonser 251 8.9.3 Det väsentliga i radioansvarighetslagens tillärnpningsforordning bör tas in i själva lagen 253

Specialmotivering 255 9.1 Förslaget till lag om annonser i televisionen 255 9.2 Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755) 265 9.3 Förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756) 276 9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar 279

9.5 Förslaget till lag om ändringi lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker 280 9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror 281

Bilagor

Kommittédirektiv 283 Bilaga] Bilaga 2 Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam 291 3 Europarådets konvention om gränsöverskridande TV 305 Bilaga

Sammanfattning

Vad betänkandet handlar om

Betänkandet handlar om de förändringar som bör göras i gällande regelverk for radio och TV, om det införs reklam i en eller flera marksända TV-kanaler.

Flertalet av de nya bestämmelserna föreslås bli samlade i en lag om an-

nonser i televisionen. Ändringar föreslås även i bl.a. radiolagen (RL) och

radioansvarighetslagen (RAL).

Till största delen grundar sig lagförslagen på de ställningstaganden som

TV-utredningen har ort i sitt betänkande (SOU 1989:73) TV-politi-

ken, som överlämnades till utbildningsminister Bengt Göransson den 29 september 1989.

l utredningsarbetet har beaktats den konvention om gränsöverskridande television som Europarådet öppnade för undertecknande den 5 maj 1989. Konventionen har hittills undertecknats av Sverige och 12 andra europeiska länder.

Lagen om annonser i televisionen har utformats for att kunna användas både om Sveriges Television blir det reklamsändande TV-företaget och i det fallet att ett från Sveriges Radio-koncernen fristående TV-foretag ges rätt att sända betald reklam. Samma regler avses i princip gälla i båda fallen. I två avseenden utgår emellertid lagen från att regleringen blir olika. Det är i fråga om högsta tillåtna tid för annonser per dygn och möjligheterna för programföretaget att avbryta program med annonser. Lagen innebär att den högsta tillåtna tiden för annonser kan bli kortare om Sveriges Television blir det reklamsändande TV-företaget Det ar

också avsikten att det för Sveriges Television - på grund av att företaget förfogar över två programkanaler - skall gälla den huvudregeln, att företaget inte får avbryta program med annonser. Under de förutsättningar som anges i lagen avses däremot ett fristående TV-företag som sänder i bara en kanal, få göra detta.

Lagen handlar inte om det vanliga programutbudet utan endast den del av sändningstiden som avser annonser och den gäller endast för det programföretag som kan komma att sända reklam mot vederlag.

Syftet med annonslagen är bl.a. att det skall kunna göras en så tydlig skillnad som möjligt mellan reklaminslagen och det egentliga programutbudet så att TV-tittarna har klart för sig vilka budskap som är reklambudskap.

Ett annat ändamål med lagen är att styra inplaceringen av reklaminslagen så att dessa blir så lite störande som möjligt.

För att uppnå lagens syften har jag funnit det nödvändigt att införa vissa begrepp i den, nämligen annonstid, annons och reklam.

Vad menas med reklam?

Ordet reklam har visat sig inte ha någon precis innebörd. Det förekommer i skilda betydelser när det används i olika regelverk. För de här framlagda förslagen är tre regelverk av särskild betydelse:

1) marknadsföringslagen (MFL),

2) Europarådets TV-konvention och

3) radiolagen.

Det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen gäller näringsidkares reklamrneddelanden som syftar till att främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Utanför reklam i denna mening faller åsiktsreklam och liknande. Detsamma är fallet med inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, eller arbetssökande.Det spelar däremot ingen roll for kreditgivare

av MFL om det rör sig om reklam mot betalning eller tillämpligheten inte.

Europarådets TV-konvention använder ett helt annat reklambegrepp (advertisement). Det är mycket vidsträckt i och med att det även inkluderar både anskaffningsfrämjande reklam och åsiktsreklam. Samtiär detta reklambegrepp snävt eftersom det bara gäller sådana redigt klammedelanden som ett TV-företag sänder mot betalning eller vederlagi annan form.

I radiolagen och avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen förekommer uttrycket kommersiell reklam. Varje avtal innehåller den bestämmelsen att programföretaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag. Detta reklambegrepp verkar inte sammanfalla med vare sig TV-konventionens reklambegrepp eller det reklambegrepp som följer av MFL. Det täcker något mer än vad MFL gör.

fram till att det vid utformningen av mina lagförslag är Jag har kommit att utgå från MFL:s reklambegrepp. Reklam definieras alltlämpligast att främja en näringsidkares avså som ett radioprogram som är avsett sättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

Det finns flera skäl att använda detta begrepp. TV-utredningen har närmast som en självklarhet räknat med att TV-reklamen skall övervakas inom ramen för MFL:s system. Det finns goda skäl för den ståndpunkten. Grundtanken med MFL är ju att den skall reglera den kommersiella reklamen i hela dess vidd, oavsett i vilket medium ett reklammeddelande framförs.

Ett annat skäl att välja detta begrepp har att göra med sambandet mellan radioansvarighetslagen, tryckfrihetsförordningen (TF) och marknadsföringslagen.

RAL kommer att gälla även for ett reklamsändande TV-företag och RAL har TF som förebild. Uttrycket missbruk av yttrandefriheten i RAL betyder det samma som uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap 3 § TF.

Gränserna for ingripanden med stöd av MFL och dess reklambegrepp bestäms ytterst av TF och dess yttrandefrihetsbegrepp. På grund av kopplingen mellan RAL och TF kan man falla tillbaka på den rättspraxis som finns om gränsdragningen mellan MFL och TF.

Det föreslagna reklambegreppet har en något snävare innebörd än uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagens avtal med staten. För att tillgodose bl.a. de krav som Europarådets TV-konvention ställer på oss har jag funnit det nödvändigt att komplettera reklambegreppet med en uttrycklig regel som förbjuder att ett programföretag i den egentliga programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynnar ett kommersiellt intresse. Genom TVkonventionen, med dess reklambegrepp och regler om sponsorskap, ikläder sig nämligen konventionsstaterna särskilda skyldigheter i fråga om reklambetonat gynnande av varor och tjänster mot vederlag. Sådant gynnande får överhuvudtaget inte förekomma i den egentliga programverksamheten.

Vad menas med annonstid och annons?

Liksom det for tidningarnas del finns behov av att skilja mellan redaktionell text och annonser finns det behov av motsvarande distinktion för TV:s del.

För att åstadkomma detta har jag tagit fasta på att annonser i regel publiceras på uppdrag av någon som står utanför TV-foretaget. Det är i dennes intresse som publiceringen sker och för att få annonsen sänd är uppdragsgivaren villig att betala. Men för att tydligt kunna skilja reklamen från programutbudet i övrigt är det nödvändigt att markera skillnaden med hjälp av ljud- eller bildmarkeringar. Jag har valt benämningen annonstid för den sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra.

Annons definieras som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Innebörden av uttrycket annons är avsiktligt vag. Det är inte med hjälp av det uttrycket som skiljelinjen dras mellan vad som endast bör få fore-

komma under annonstid och sådan som bör få sändas under såväl annonstid som övrig tid.

Vilka program får förekomma under annonstid?

Som jag nämnt tidigare föreslår jag ett förbud mot att programforetaget i den egentliga verksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynnar ett kommersiellt intresse. Sådana program blir således hänvisade till annonstiden. I regel är det naturligtvis fråga om reklam. Men det blir allt vanligare med kommersiell publicering som inte är reklam i MFL:s mening. Budskapen kan vara av de mest skilda slag, såsom propagande för hälsosamma kostvanor eller en uppmaning att iaktta gällande hastighetsgränser. Det väsentliga är emellertid att det är någon som har uppdragit åt någon att framföra budskapet.

Under annonstid bör det alltså för det första få förekomma reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända.

Det finns emellertid inte någon anledning att motsatta sig att ett reklamsändande TV-företagi annonser får marknadsföra varor och tjänster som företaget självt tillhandahåller. Under annonstid bör det därför också få förekomma reklam for egen kommersiell verksamhet.

Jag har dessutom kommit fram till att TV-foretaget bör ha möjlighet att även under annonstid sända programglimtar, d.v.s korta sammandrag av program som företaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

Annonser som inte får förekomma

I saklig överensstämmelse med vad TV-utredningen förordat föreslår jag att det reklamsändande TV-företaget bör iaktta principen att annonser inte får vara avsedda att främja utbredningen av åsikter ipolitiska, religiösa eller fackliga frågor.

Jag anser det vara förenligt med RF:s föreskrifter att begränsa tillgången till TV-mediet på detta sätt. I 2 kap 13 § RF sägs att vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras i yttrandefriheten och informationsfriheten skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrande-

frihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Mina motiv för en begränsning är bl.a. att en obegränsad frihet att annonsera i TV i politiska, religiösa och fackliga ämnen skulle ge de grupper som har råd att föra fram sina uppfattningar den vägen ett övertag över meningsmotståndare som inte har motsvarande resurser. Genom att meningsmotståndarnas synpunkter inte blev tillgängliga i samma programkanal som annonsörernas skulle allmänhetens möjligheter att få en rättvisande bild av argumenten i den omstridda frågan minska. Mot de resursstarka gruppernas intresse att ensamma få använda sig av det mest effektiva informationsmediet står alltså dels svagare gruppers intresse att få komma till tals i TV, dels allmänhetens intresse att få en så allsidig information som möjligt i frågor där det råder delade meningar.

Jag föreslår emellertid ett undantag på det sättet att åsiktsannonsering kan få förekomma om samtliga riksdagspartier och programföretaget enats om villkoren och annonsen sänds i samband med val till riksdagen eller infor en förestående, rådgivande folkomröstning.

Jag har i och för sig funnit att MFL och dess bestämmelser mot otillbörlig marknadsföring är ett tjänligt instrument för att hantera TV-reklamen. På två punkter föreslår jag dock en särreglering. Det gäller reklam till barn samt reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror.

TV-utredningen har ansett att televisionen överhuvudtaget inte bör få användas för reklam som är inriktad på små barn och att det i fråga om reklam till äldre barn bör iakttas särskild försiktighet.

Jag har bedömt att MFL:s regler inte är till fyllest för att uppnå dessa mål. I nära överensstämmelse med vad TV-utredningen förordat föreslår jag därför att 1) en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärksamheten hos yngre barn (med yngre barn avses barn upp till tioårsåldern), att 2) annonser med reklam inte skall få förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn (under 12 år) och att 3) i annonser med reklam inte skall få förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn.

Med hänsyn till att det får anses vara starkt motiverat i sak att inte tillåta reklam för alkohol och tobak föreslår jag att lagstiftningen förbjuder sådan reklam. För marknadsföring av tobaksvaror och alkoholhaltiga drycker till konsumenter gäller en särskild lagstiftning. Reglerna återfinns i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen). Lagarna har anknutits till MFLzs regelsystem på det sättet att en handling som strider mot lagarna skall anses otillbörlig mot konsumenter enligt MFL.

När det gäller alkohol har jag ansett det tillräckligt att lagstiftningen har den räckvidd som alkoholreklamlagen har. Dvs. den bör avse sprit, vin, starköl och öl.

Vid den närmare utformningen av reglerna måste man även här beakta förhållandet mellan RAL, TF och den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna innehåller specialregler i fråga om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. För att dessa regler skulle kunna införas var det nödvändigt att ge stöd för en sådan reglering i 1 kap 9 § punkt 1 TF. Där slås fast att utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Med hänsyn till kopplingen mellan RAL och TF föreslår jag att det i RAL tas in en bestämmelse motsvarande den i 1 kap 9 § TF. I alkoholoch tobaksreklamlagarna föreslår jag bestämmelser som går ut på att att det vid marknadsföring är förbjudet att använda kommersiella annonser i TV.

Tillá mpningsområdet för radiolagens censurförbud måste begränsas

För att TV-reklamen skall kunna övervakas inom ramen för de marknadsforingsrättsliga reglerna måste ytterligare ett viktigt hinder undanröjas.

I 8 § första stycket radiolagen föreskrivs som en del av det s.k. censurförbudet i fråga om radio och TV att ingen myndighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Såsom denna regel är utformad kommer den i konflikt med en tänkt ordning som bygger på att marknadsdomstolen skall ha rätt att ingripa mot otillbörlig reklam, exempelvis med vitesförbud.

Den radiorättsliga regleringen har därmed en annan innebörd än TF. Det censurförbud som finns i 1 kap 2 § TF tolkas nämligen så, att det inte hindrar att det meddelas vitesförbud med stöd av MFL. Att TF:s censurförbud tolkas på detta sätt beror på att det faller utanför TF:s syfte att i detta avseende skydda näringsidkares intressen.

TF:s censurförbud är visserligen förebild för censurförbudeti RAL. Men for radio och TV är det inte i första hand TF:s yttrandefrihetsbegrepp som har relevans utan regeringsformens (RF). Det omfattar även den kommersiella reklamen.

För att undanröja det hinder som RL:s censurförbud innebär för ingripanden med stöd av MFL föreslår jag att det i 8 § radiolagen klargörs att i fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen samt alkohol- och tobaksreklamlagarna.

För annonser kan inte kravet på opartiskhet och saklighet gälla

För Sveriges Television - liksom för övriga programföretag inom Sveriges Radio-koncernen - gäller att det skall utöva sin programverksamhet opartiskt och sakligt samt hävda det demokratiska statsskickets grundidéer. Det är meningen att samma krav skall gälla för ett reklamsändande TV-företag. Jag har emellertid kommit fram till att man från det som sänds under annonstiden bör lyfta bort flera av de specifika radiorättsliga innehållsreglerna. Lika främmande som det skulle vara att kräva opartiskhet av en tidningsannons, lika onaturligt vore det att ställa det kravet på an annons i TV.

Jag har kommit fram till att inte heller kravet på saklighet bör gälla för annonstiden. När det gäller reklam kommer MFL:s krav på vederhäfti ghet att spela motsvarande roll. Om en annons inte är reklam i MFL:s

mening ställs visserligen inte något krav på vederháftighet. Jag anser dock att det är tillräckligt att allmänt tillämpliga regler gäller i sådana fall, exempelvis regler om hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring.

Demokratibestämmelsen utgör en modifiering av kravet på opartiskhet. Den innefattar en allmän skyldighet att sända program som hävdar de demokratiska värderingarna. Det är uppenbart att sådana krav inte kan ställas på annonser.

Mängden annonser

När det gäller regleringen av den mängd annonser som bör få förekomma och hur annonser skall få sättas in har jag tagit hänsyn till dels TVutredningens slutsatser och dels Europarådets TV-konvention.

Av sändningstiden per dygn i en programkanal får högst tio procent avse annonser. För att förhindra att annonserna klumpas ihop till särskilt attraktiv sändningstid på kvällen skall, vid beräkning av andelen annonser, tiden mellan klockan 18.00 och 24.00 samt tiden mellan klockan 00.00 och 18.00 beräknas var för sig.

Jag har funnit att regeln om högsta tillåtna annonsmängd i kombination med reglerna om hur annonser får sättas in kan resultera i att ett programföretag inte kan utnyttja den tillåtna annonstiden. För att regleringen inte skall få den effekten har jag föreslagit att inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får det förekomma annonser under högst åtta minuter.

Med sikte på det fallet att Sveriges Television blir det TV-företag som får sända reklam mot vederlag får deti avtalet mellan regeringen och programföretaget bestämmas att högsta tillåtna sändningstid för annonser skall vara kortare.

För att motverka alltför korta annonser som inte kan förmedla någon saklig information till konsumenterna föreslår jag, i enlighet med TVutredningens uttalande. att en annons inte får vara kortare än tjugo sekunder.

Annonstiden vid ett givet tillfaller skall vara minst två minuter för att normalt mer än ett reklaminslag skall sändas vid varje avbrott. Den högsta tillåtna annonstiden vid varje tillfaller skall vara sex minuter.

Hur annonser får sättas in

Huvudregeln är att annonser skall sättas in i pauserna mellan programmen. Regeln har som tidigare framgått nyanserats på det sättet att annonser med reklam inte får förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn.

I vissa program, t.ex. sportprogram, förekommer det pauser som kan jämställas med pauser mellan program. Jag föreslår därför att annonser får sättas in i längre pauser i sportprogram och i pauser för publiken i program som avser föreställningar eller evenemang.

De regler som gäller möjligheterna att avbryta program kan indelas i fyra olika grupper.

1. Till att börja med skall avbrott ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta.

2. För att ett annonsavbrott inte skall inträffa alltför ofta får annonser inte avbryta program som är kortare än tjugo minuter. Vidare får ett program vars sändningstid uppgår till tjugo men inte trettio minuter avbrytas endast en gång. Ett program som är längre än trettio minuter får avbrytas av annonser en gång för varje påbörjad trettiominutersperiod.

3. Vissa program behandlar ett sådant ämnesområde att det är speciellt känsligt med avbrott för annonser. Annonser får därför inte avbryta program, som huvudsakligen gäller nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som huvudsakligen vänder sig till barn. Detsamma gäller for ett program som består av en film vars sändningstid är fyrtiofem minuter eller kortare. I fråga om program som är kortare än trettio minuter gäller också detsamma, om programmet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär.

Till de program för vilka det bör gälla särskilda restriktioner hör som sagt filmer. Eftersom många filmer har en speltid på en och en halv timme skulle ett totalt förbud mot avbrott kunna leda till att programföretaget helt avstod från att sända sådana. Filmer som är längre än fyrtiofem minuter bör därför få avbrytas av annonser en gång.

4. För att reklamavbrotten skall kunna styras till pauserna mellan programmen föreslår jag att den principen skall gälla att ett program som avbryts av annonser skall omges av annonser. Två undantag föreslås. För att inte minska möjligheterna att sända reklam i anslutning till de program som kommer närmast före eller efter barnprogram, som ju inte får omgärdas av annonser, bör sådana program likväl få avbrytas av annonser. Det andra undantaget innebär att programföretaget inte skall behöva inleda eller avsluta ett programblock med att sända annonser. Sändningstiden före det första och efter det sista programmet måste nämligen, för annonsören, anses vara dålig programtid.

Sponsrade program

Det har inte ingått i mitt uppdrag att bedöma om och i vilken utsträckning det bör vara tillåtet för programföretagen att träffa avtal med sponsorer om medverkan i finansieringen av program. Däremot måste jag bedöma vilken lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna efterleva TV-konventionens krav att det skall åligga ett programföretag att lämna uppgift om sponsorskap, där sådant har förekommit. Vidare finnns behovet av att kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och sponsrade program.

En särskild utredare har emellertid på uppdrag av utbildningsdepartementet utrett vissa frågor om sponsorskap och under hösten överlämnat rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program. De förslag som där lämnas är lämpliga. De tillgodoser TV-konventionens krav och de ger ett instrument för att hantera sponsrade program.

Radionämnden, KO och marknadsdomstolen

Jag har sökt utforma de regler som betingas av reklamen så, att det inte skall behöva uppstå kollisionspunkter mellan radionämndens tillämp-

ning av dessa regler och den tillämpning av marknadsforingsrättsliga regler som ankommer på KO och marknadsdomstolen.

Några av de föreslagna reglerna är dock sådana att de olika områdena tangerar varandra. Det gäller t.ex bestämmelsen om vad som får forekomma under annonstid och reglerna om TV-reklam till barn. Jag har dock kommit fram till att den praktiska tillämpningen av även dessa regler bör ankomma på radionämnden.

Demokratiska värderingar i programverksamheten

PV-utredningen har uttalat att samma krav på opartiskhet och saklighet som gäller for Sveriges Television bör gälla for ett nytt reklamfinansierat TV-foretag, Eftersom demokratibestämmelsen är en modifiering av kravet på opartiskhet bör även ett fristående företag vara skyldigt att i varje fall i den egentliga programverksamheten ge uttryck for demokratiska värderingar. Därmed skulle jag kunna ha nöjt mig. Det har emellertid visat sig råda delade meningar om demokratibestämmelsens innebörd.

Frågan har uppkommit i samband med några beslut från radionämnden. Nämnden har ansett att Sveriges Television brutit mot bestämmelsen bl.a. genom att sända tennismatcher där det medverkat spelare som funnits på den s.k. svarta lista som FN upprättar. Sveriges Television har ä sin sida bestritt att företaget brutit mot bestämmelsen genom att sända matcherna.

Här har, enligt min mening en intressekollision uppstått mellan å ena sidan det självklara bekämpandet av apartheidpolitiken och å andra sidan den for det demokratiska statsskicket grundläggande idén om yttrande- och informationsfrihet. Informationsfriheten begränsas onekligen om ett programforetag åläggs att inte förmedla vissa händelser till allmänheten.

Det är tydligt for mig att den avvägning som måste till for att bringa klarhet i frågan om demokratibestämmelsens räckvidd bör ankomma på riksdagen.

En annan fråga som blivit aktuell på grund av demokratibestámmelsen år i vilken utsträckning ett programforetag bör vara skyldigt att sända vissa program. Radionämnden har i ett beslut ansett att Sveriges Television bort bevaka kvinnokonferensen Nordisk Forum 88, som arrangerades i Oslo 1988.

Enligt min uppfattning finns det skäl som talar mot att demokratibestámmelsen medför en så långtgående förpliktelse. Dit hör framför allt önskemålet att säkra ett redaktionellt oberoende med utrymme för en självständig journalistisk nyhetsvärdering.

Av nu angivna skäl föreslår jag vissa ändringar av demokratibestämmelsen.

Lagförslag

1 Förslag till Lag om annonser i televisionen

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § I denna lag finns föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen gäller for ett programforetag som sänder televisionsprogram med stöd av tillstånd enligt 5 § forsta stycket radiolagen (1966:755) och som sänder reklam mot vederlag.

Definitioner

2 § I denna lag avses med annonstid: sandningstid som inleds och avslutas av en särskild ljudoch bildsignatur som markerar att programforetaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra, annons: ett televisionsprogram som sänds under annonstid. Med reklam avses i denna lag detsamma som i radiolagen (1966:755).

Vad som får sändas under annonstid m.m.

3 § Under annonstid får det endast förekomma 1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programforetaget att sända, 2. programforetagets reklam for egen kommersiell verksamhet och 3. korta sammandrag av program som programforetaget avser att sända vid ett senare tillfälle. 4 § Av en annons som någon har uppdragit åt programforetaget att sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen sänds. 5 § En annons med reklam får inte vara inriktad på att fånga uppmärksamheten hos yngre barn. 6 § I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvudsakligen vänder sig till barn. 7 § Annonser får inte vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor. En annons får dock vara avsedd att främja utbredningen av en åsikti en politisk fråga, om 1. annonsen sänds infor ett val till riksdagen eller med anledning av att det forestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i regeringsformen, 2. programforetaget och samtliga i riksdagen foreträdda partier eller företrädare for samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villkoren for sändandet av annonser och 3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren. 8 § För annonser gäller inte 6 § radiolagen (1966:755). 9 § Programforetaget får inte diskriminera någon som begär att foretaget skall sända en annons.

Mängden annonser och hur annonser får sättas in

10 § Av sandningstiden per dygn i en programkanal får högst tio procent avse annonser. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sandningstiden för annonser skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena. 11 § En annons får inte vara kortare än 20 sekunder. 12§ Annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och får vara högst sex minuter, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen frånräknats. 13 § Annonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, annonser sättas in i pauserna. 14 § I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att företaget har rätt att avbryta program med annonser på följande villkor: 1. Avbrott skall ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta. 2. Annonser får inte avbryta ett program som är kortare än 20 minuter. 3. Ett program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter får avbrytas av annonser en gång. 4. Ett program som är längre än 30 minuter får avbrytas av annonser en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod. 5. Annonser får inte avbryta ett program, som huvudsakligen gäller nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som huvudsakligen vänder sig till barn. Detsamma gäller för ett program som består av en film vars sändningstid är 45 minuter eller kortare. I fråga om program som är kortare än 30 minuter gäller också detsamma, om programmet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär. 6. Ett program som består av en ñlm som är längre än 45 minuter får avbrytas av annonser en gång. 7. Ett program som avbryts av annonser skall omges av sådana eller av program som huvudsakligen vänder sig till barn. 8. Det första programmet i ett sammanhängande programblock får avbrytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter programmet. 9. Det sista programmet i ett sammanhängande programblock får avbrytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart före programmet.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)1 dels att 1, 5 samt 6-8 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 7 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

I denna lag förstås med I denna lag förstås med radi0sändning:ljud,bild radiosändning:1jud,bild eller annat meddelande som sänds eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka ut- än 3000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt breder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, anordnad ledare, rundradiosändningzra- rundradiosändningu-adiosändning som är avsedd att tas diosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlem- för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtag- mar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än lig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen, på eller se sändningen, trådsändning:ljud,bild trådsändning:ljud,bild eller annat meddelande som sänds eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare, anordnad ledare, s ä n d a r e : anordning for ra- s ä n d a r e : anordning för radiosändning (radiosändare) eller diosändning (radiosändare) eller trådsändning ( trädsändare), trådsändning(trådsändare), mottagare : anordningfor mottagarmanordningfor mottagning av radiosändning el- mottagning av radiosändning eller trådsändning, ler trådsändning, radioprogramzradiosänd- radioprogramzradiosändnings eller trådsändnings inne- nings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, håll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt. väderlek, nyheter eller dylikt, re k l a m: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

1 1986:1209 Lagen omtryckt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen. För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs tillstånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder. Tillstånd ges för viss tid. Varje innehavare av tillstånd Varje innehavare av tillstånd enligt första eller andra stycket enligt första eller andra stycket (programföretag) avgör ensam vad (programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i sändning som skall förekomma i en sändsom företaget anordnar med stöd ning som företaget anordnar med av tillståndet. Härvid skall pro- stöd av tillståndet. Härvid skall gramföretaget iaktta bestämmel- programforetaget iaktta föreskrifserna i 6 § och 7 § andra stycket. terna i 6 §, 6 a § och 7 § andra stycket. Ett programföretag som i televisionen sänder reklam mot vederlag skall också iaktta föreskrifterna i lagen (1990:000) om annonser i televisionen.

6§

Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Programföretag skall i pro- Programföretaget skall sända gramverksamheten hävda det de- program, i vilka företaget hävdar mokratiska statsskickets grundi- det demokratiska statsskickets déer samt principen om alla män- grundidéer samt principen om alla niskors lika värde och den enskil- människors lika värde och den enda människans frihet och värdig- skilda människans frihet och värhet. dighet. När det i ett program förekommer inslag som motiverar det, skall programföretaget också hävda dessa principer i samma program eller i anslutning till programmet. Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekosta! ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. En föreskrift om undantag från

denna paragraf finns i lagen

(1990:000) om annonser i televisionen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6a§ För programföretag skall i öv- Ovriga villkor för programförerigt gälla vad som föreskrivs i av- tagets sändningsrätt skall tas in i tal mellan regeringen och företa- ett avtal mellan regeringen och foget. I sådant avtal får som villkor retaget. l detta avtal får det beför rätt att sända radioprogram på stámmas om skyldighet för progrund av tillstånd enligt 5 § första gra mföretaget att eller andra stycket tas in 1. föreskrift om skyldighet att Lsända genmälen och beriktisända beriktigande och gen mäle, ganden, 2. föreskrift till skydd för en- 2.i programverksamheten resskilds privatliv, pektera den enskildes privatliv, 3. föreskrift om förbud mot kom- 3.sända ett mångsidigt promersiell reklam och mot program gramutbud, som bekostas av annan än programföretag, 4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programs ämnen och utformning samt tiden för programs sändande, 4.föreskrift om skyldighet att 5. på begäran av myndighet på begäran av myndighet sända sända meddelande till allmänhemeddelande till allmänheten, och ten, och att 5. föreskrift om skyldighet att 6. sända redogörelse som avses i sända redogörelse som avses i 7 § 7 § andra stycket. andra stycket. I avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretaget att 1. inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis, 2. endast under annonstid sända reklam mot vederlag eller program mot betalning och att 3. om någon annan har bekostat ettprogram helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§

Radionámnden om Radionâmnden granskar om ett granskar rätt av programföretags rätt på grund av programföretags på grund tillstånd 5 § första eller tillstånd enligt 5 § första eller enligt andra har utövats i enlig- andra stycket har utövats i enligstycket het med 6 § och avtalet mellan re- het med 6 § och avtalet mellan reoch företaget. Regering- geringen och företaget. Nämnden geringen en meddelar närmare bestämmel- granskar även om ett programföreser om radionämndens verksam- tag som i televisionen sänder rehet. klam mot vederlag har iakttagit fö-

reskrifterna i lagen (1990:000) om

annonser i televisionen. Om i avtal mellan Om det har bestämts i avtalet det föreskrivs regeringen och programföretag mellan regeringen och programföskall sända redogörelse retaget, skall företaget sända redoföretaget för beslut av radionämnden, i vil- görelse för beslut av radionämnket förklarats ha brutit den, i vilket företaget förklarats företaget mot bestämmelser i denna el- ha brutit mot bestämmelser i denlag ler i avtalet mellan regeringen och na lag, mot vad som har avtalats företaget. eller mot föreskrifterna i lagen om annonser i televisionen. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om radionämndens verksamhet.

7a§

Programföretaget skall på uppmaning av radionämnden tillställa nämnden en sådan upptagning som avses i 10 § första stycket radioansvarighetslagen (1966:756). Om programföretaget inte rättar

efter en sådan uppmaning, kan

sig nämnden förelägga vite.

8§

och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller Myndigheter föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trâdsändningar. för offentlig av filmer och vi- I fråga om trådsändningar förevisning dock sådant förbud som avses i första stycket endast om deogram gäller 1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i fast trafik eller är en e ensändning som också sker till bostäder med 2. sändningen stöd av tillstånd enligt 5 å andra stycket elleri enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Med och egensändning förstås i denna paragraf detvidaresändning samma som i lagen om lokala kabelsändningar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar. I fråga om andra trådsändningar for offentlig förevisning av filmer och videogram än sådana som avses i andra stycket galler föreskrifterna i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till Lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

Härigenom föreskrivs i fråga om radioansvarighetslagen (1966:756) dels att; 3, 4 och 10 §§ skall ha följande lydelse, dels att deti lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 2 b, 3 a och 11 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2a§

Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

2b§

Vad som fijreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen gäller också i fråga om sådana annonser som avses i lagen (1990:000) om annonser i televisionen. Därvid skall vad som sägs om tryckfrihetsbrott i stället avse yttrandefrihetsbrott.

3§1

För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot, programutgivarens vilja. Programutgivare skall ha hemvisti Sverige. Han får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Programutgivare forordnas av Programutgivare förordnas av, programforetagets chef eller av förutom programföretagets chef, annan tjänsteman hos programfö- annan tjänsteman hos företaget retaget enligt bestämmelser som som denne har bemyndigat. meddelas av regeringen. Uppgift om vem som är programutgivare skall före sändningen av program antecknas i register, som föres hos programföretaget och är tillgängligt för allmänheten.

1 Senaste lydelse 1988:1317

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§

Hos programföretaget skall det

föras ett eller flera register, som är

tillgängliga för allmänheten. I ett sådant register skall det före sändningen av prvgram antecknas vem som árprogramutgivare.

4§

Programutgivare är ansvarig for yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket han är forordnad. Beträffande program som di- Beträffande program som direktsándes kan dock den som skall rektsánds kan dock den som skall förordna programutgivare beslu- förordna programutgivare besluta, att i stället var och en som ta, att i stället var och en som framträder i programmet själv framträder i programmet själv skall bara ansvaret för yttrande- skall bära ansvaret for yttrandefrihetsbrott som han begår. Om frihetsbrott som han begår. Om beslutet skall fore sändningen un- beslutet skall fore sändningen underrättelse lämnas till de berörda derrättelse lämnas till de berörda och anteckning göras i register och anteckning göras i sådant resom avses i 3 § tredje stycket. Har gister som avses i 3 a §. Har sådan sådan åtgärd forsummats beträf- åtgärd försummats beträffande fande någon av dem som skola någon av dem som skall framträda framträda i programmet, är beslu- i programmet, är beslutet utan tet utan verkan mot honom. verkan mot honom. Har programutgivare ej forordnats eller uppgift härom ej registrerats före sändningen, vilar det ansvar for yttrandefrihetsbrott i programmet som programutgivaren skulle ha burit i stället på den som haft att forordna programutgivare.

10 §2

Närmare bestämmelser för till- Programföretaget skall göra en lámpningen av denna lag medde- upptagning av varje program som las av regeringen. sänds och bevara denna minst sex månader från sändningen. Rätt att

kostnadsfritt ta del av en sådan upptagning och få en utskrift av

vad som har yttrats iprogrammet har Ljustitiekanslern, 2. en enskild som anser att ett yt-

trandefrihetsbrott mot honom har

begåtts iprogrammet eller att han har lidit skada på grund av ett yt-

trandefrihetsbrott i programmet,

om det inte år uppenbart att han inte berörs av programmet på sådant sátt att han kan vara målsägande.

2 Senaste lydelse 1977:1018

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

meddelar även be- I lagen (1978:487) om pliktex- Regeringen

stämmelser om skyldighet för pro- emplar av skrifter och ljud- och gramföretaget att vidtaga åtgärder bildupptagningar finns föreskrifför att säkerställa framtida bevis- ter om skyldighet för programföre-

ning om innehållet i radioprogram taget att lämna upptagningar till och fastställer villkoren för att en- arkivet för ljud och bild. skild skall få taga del av sådan bevisning.

11§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt 10 § första stycket döms till böter eller fängelse i högst ett är. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar skall ha följande lydelse.

N uuarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §1

Av upptagnin av ljudradio- och televisionsprogram, som har sänts av sådant program öretag som har sändningsrätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket radiolagen (1966:755), skall programföretaget lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild. Pliklexemplar enligt första Ett pliktexemplar enligt första stycket skall utgöras av sådan stycket är en sådan upptagning, upptagning, som programföreta- som programföretaget skall göra get. enligt särskilda föreskrifter enligt 10 § första stycket radioanskall göra för att säkerställa fram- svarighetslagen (1966:756). Plikttida bevisning om innehållet ipro- exemplaret skall lämnas inom en gram. Pliktexemplaret skall läm- månad från den dag då programfönas inom en månad från den dag retagets skyldighet att bevara då programföretagets skyldighet upptagningen enligt denna före-

att bevara upptagningen enligt skrift upphörde.

dessa föreskrifter upphörde.

Denna lag träder i kraft den

l Senaste lydelse 1986:1212

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Med hänsyn till de hälsorisker Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av al- som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet kohol skall särskild måttfullhet

iakttagas vid marknadsföring av iakttas vid marknadsföring av al-

alkoholdryck. Därvid gäller sär- koholdryck. Därvid gäller särskilt skilt att reklam- eller annan att reklam- eller annan markmarknadsforingsåtgärd ej får före- nadsforingsåtgärd inte får företas tagas som är påträngande eller som är påträngande eller uppsöuppsökande eller som uppmanar kande eller som uppmanar till till bruk av alkohol. bruk av alkohol. Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell annons i televisionsprogram som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen (1966: 755). Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsforordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

Denna lag träder i kraft den

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande: lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Med hänsyn till de hälsorisker Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av to- som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet bak skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av iakttas vid marknadsföring av totobaksvara. Därvid gäller särskilt baksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan mark- att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd ej får företagas nadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsö- som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till kande eller som uppmanar till bruk av tobak. bruk av tobak. Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersi-

ell annons i televisionsprogram

som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen (1 966: 755).

Denna lag träder i kraft den

1 Inledning

Den 3 maj 1989 beslöt regeringen att ge mig tilläggsdirektiv (dir. 1989: 21). Enligt tilläggsdirektiven skulle jag före den 1 november 1989 utföra följande 1) föreslå den lagstiftning som behövs med anledning av TV-utredningens (U 1989:04) arbete, 2) belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Europarädets konvention om gränsöverskridande television samt föreslå den lagstiftning som behövs, 3) föreslå en kabelsändningslagstiftning som är sådan att regler för vidaresändning av satellitprogram kan tillämpas oberoende av från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut.

Den 29 september 1989 avgav TV-utredningen betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Utredningen presenterar tre alternativ för reklamfinansierad svensk television. Utredningen föreslår även vad som bör gälla för bl.a. reklaminslagen och det övriga programinnehållet i TV-sändningar med betalda annonser.

I detta betänkande lägger jag endast fram de förslag till lagstiftning som behövs för att reklamfinansierad TV skall kunna införas i Sverige. Från juridisk synpunkt rymmer nämligen frågan om reklam i TV åtskilliga komplikationer. Den lagstiftning som gäller räknar helt enkelt inte med att betald reklam skall kunna bli en realitet i radio eller TV. Det stod därför tidigt klart för mig att det inte skulle vara möjligt att inom den angivna tidsramen behandla alla tre ämnen i tilläggsdirektiven. Den prioritering jag har gjort tror jag emellertid stämmer bäst överens med direktivens anda.

Lagforslagen är utformade på sådant sätt att de skall kunna användas oavsett vilket av TV-utredningens tre alternativ som kommer till utforande. Genom personsamband mellan TV-utredningen och radiolagsutredningen harjag nära följt TV-utredningens arbete. Innehålleti de olika reglerna följer i huvudsak TV-utredningens forslag.

Jag föreslår också i övrigt vissa ändringar i radiolagstiftningen. Bl.a. fö-

reslår jag en precisering av radiolagens bestämmelse om demokratiska

värderingar i programverksamheten. Genom preciseringen klargörs att programforetagen är skyldiga dels att sända program där de demokratiska principerna hävdas, dels att, när det i ett program förekommer inslag som motiverar det, hävda dessa principer i eller i anslutning till programmet.

Regelsystemet for radio och TV är på viktiga punkter inspirerat av tryckfrihetsrätten, och på det området har vi sedan lång tid tillbaka en ingående reglering i grundlag till skydd för yttrandefriheten.

Samtidigt finns det betydelsefulla skillnader mellan de tryckta medierna och radio och TV. En av kärnpunkterna i det tryckfrihetsrättsliga skyddet är t.ex. etableringsfriheten, dvs. rätten för var och en att ge ut och sprida tryckta skrifter utan att behöva inhämta tillstånd av någon myndighet.

Radio och TV kan inte drivas på det sättet; redan radiovågornas fysiska egenskaper gör det nödvändigt att noggrant planera det tillgängliga utrymmet i etern.

Vidare har radio och TV från forsta början verkat under andra politiska betingelser än de tryckta medierna. Ända sedan rundradions genombrott i Europa på 1920-talet har radio och TV i varje land såsom rikstäckande massmedier förbehållits ett eller några få företag. På dessa foretag har det i gengäld ställts särskilda krav för att säkerställa att sändningarna inte blir ett redskap i snäva gruppintressens tjänst.

Det är viktigt att ha denna bakgrund i minnet nu när vi kanske står inför ett beslut om reklam i svensk TV. Även om en reklamkanal drevs av ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen, skulle verksamheten vara något av ett monopolmedium, nämligen i fråga om rikstäckande TVreklam från marksändare.

Förhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen har behandlats i en rad lagstiftnings- och utredningssammanhang under det här århundradet. Särskilt efter tillkomsten av 1931 års lag mot illojal konkurrens, har ämnet tilldragit sig ständig uppmärksamhetl.

Det har däremot inte forts någon lika omfattande diskussion om förhållandet mellan radiorätten och reklamen. Skälet till detta är naturligtvis att den politiska viljan varit att reklamen inte skall släppas in i radio eller TV. Men som jag redan nämnt har de radiorättsliga reglerna delvis utformats efter tryckfrihetsrättsliga förebilder.

När det nu kanske är aktuellt att införa reklam i TV, är det därför ofrånkomligt att närmare penetrera förhållandet mellan radiorätten och reklamen.

Som bilagor till betänkandet har jag - förutom utredningsdirektiven tagit in vissa dokument som har betydelse for utredningsuppdraget. Bl.a. gäller detta Europarâdskonventionen om gränsöverskridande TV.

1 Se t.ex. H. Strömberg, Tryckfrihetsrätt och marknadsföring, Svensk Juristtidning, 1980 s. 25 ff., H.-G. Axberger, Tryckfrihetens gränser, 54 ff. och U. Bernitz, Svensk marknadsrätt, 2 uppl. 1986 s. 83 och

1324?. 1 .

2 betänkande

TV-utredningens (SOU 1989:73) TV-politiken

TV-utredningen lade fram sitt betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken den 29 september 1989. I betänkandet diskuteras konsekvenserna av att reklamñnansierade TV-kanaler som sänds med hjälp av satellit på grund av kabelutbyggnaden kommer att kunna nå en allt större publik i Sverige.

Enligt utredningen kommer en majoritet av de svenska TV-hushållen att kunna ta emot satellitsändningar någon gång under 1990-talets forsta hålft. Så småningom kommer takten i kabelanslutningen att minska. En betydande del av Sveriges befolkning kommer troligen endast att ha tillgång till TV-program från marksändare.

I och med att allt flera hushåll i Sverige kommer att få tillgång till satellitprogrammen räknar utredningen med att satellit-TV-företagens inkomster kommer att stiga. De kommer därigenom att få större möjligheter att skaffa attraktiva program.

Konkurrensen från satellitkanalerna kan enligt TV-utredningen komma att medföra att Sveriges Television allt oftare utestängs från möjligheten att visa intressanta och populära program. Dessa program skulle endast vara tillgängliga för satellit-TV-publiken, medan TV-programmen skulle utarmas för den publik som inte kan ta emot satellitsändningarna. Om ett fasthållande vid nuvarande ñnansieringsmetoder leder till sådana följder bör metoderna omprövas.

Utredningen anser det inte vara rimligt att hålla fast vid reklamförbudslinjen för svensk television. Resultatet skulle inte bli att reklamfinansierad TV hölls borta från vårt land utan att satellit-TV-foretagen

ensamma fick exploatera reklammarknaden. Mot denna bakgrund anser utredningen att det är befogat att göra sådana ändringar i fråga om finansiering och organisation av den svenska televisionen att det blir möjligt att förverkliga högt ställda ambitioner inom övriga områden.

TV-utredningen presenterar tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter att de reklamñnansierade programmen sänds ut i ett rikstäckande nät av marksändare och att de uppfyller demokratiskt fastställda krav på kvalitet och omväxling.

Det forsta alternativet innebär att reklamsändningar skulle inledas i Sveriges Television. Reklaminslag kan sändas i den ena av de båda kanalerna eller i båda.

I det andra alternativet delas Sveriges Television upp i två företag, där det ena lämnar Sveriges Radio-koncernen och sänder helt reklamfinansierade program, medan det andra stannar kvar i koncernen och sänder avgiftsfinansierade program utan reklam.

Det tredje alternativet innebär att ett fristående programforetag sänder TV-program med reklam i en nyupprättad rikstäckande tredje kanal. Sveriges Television fortsätter sina avgiftsfinansierade sändningar utan reklam i två kanaler.

I det alternativ där reklamsändningarna skulle förekomma i Sveriges Television förutsätts ingen förändring av nu gällande programregler, bortsett från att förbudet mot reklam upphävs och att det klargörs att kravet på opartiskhet och saklighet inte skall gälla for reklaminslagen.

I de båda alternativ där reklamsändningarna skall skötas av ett fristående företag föreslår utredningen att kraven på programverksamheten i mycket skall överensstämma med de krav som i dag gäller för Sveriges Television.

Ett fristående reklamfinansierat TV-företag utanför Sveriges Radiokoncernen bör stå fritt i förhållande till såväl staten som de stora organisationerna och andra makthavare. Myndigheter och andra allmänna organ bör inte få meddela föreskrifter om förhandsgranskning av pro-

gram. Ett programforetag bör inte få överlåta till t.ex. en programleverantör att avgöra vilka reklaminslag som skall förekomma.

Kravet på mångfald och balans bör vara detsamma som for Sveriges Television. Det är viktigt att många röster får komma till tals och att företaget inte driver egna meningar i kontroversiella frågor. Ett krav på opartiskhet och saklighet bör därför gälla även för ett reklamñnansierat TV-foretag.

Kraven på opartiskhet och saklighet gäller givetvis inte innehållet i reklaminslagen. Däremot bör företaget vara skyldigt att ge olika annonsörer likvärdig behandling.

Kraven på programutbudets omväxling och kvalitet kan i stor utsträckning vara desamma som de som gäller for Sveriges Television. Ett reklam-TV-foretag bör alltså sända program som vänder sig till människor med olika smak och intresseinriktning. I programutbudet bör ingå bl.a. nyhets- och aktualitetsprogram, program av svenska upphovsman och med svenska artister samt program som informerar om och formedlar olika kulturaktiviteter.

Helt kan kraven emellertid inte överensstämma. Ett reklamfinansierat TV-foretag måste dra en tillräckligt stor publik for att kunna överleva ekonomiskt och det bör därfor inte åläggas mycket långtgående förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att fullgöra folkbildningsuppgifter.

I den mån de olika villkoren för verksamheten inte anges i lag bör de slås fasti ett avtal mellan staten och företaget.

Utredningen diskuterar hur efterlevnaden av reglerna skall säkerstäl-

las. Ett reklamñnasierat TV-foretag kan komma att uppfatta en del av de regler som gäller for verksamheten som hinder i strävandena att göra verksamheten lönsam. Därför är det viktigt att statsmakterna har möjlighet att säkerställa att ett reklamñnansierat TV-foretag följer de villkor som har ställts upp för verksamheten.

Utredningen anger inte vilka medel som bör väljas för att uppnå detta syfte. Utöver en granskning genom radionämnden nämner utredningen någon form av fortlöpande samråd där programverksamheten utvärde-

ras. Särskilt inför en ny avtalsperiod sägs det att programforetagets tidigare handlande kommer att kunna få stor betydelse. Om det visar sig nödvändigt kan man också behöva överväga möjligheter till formliga sanktioner i fall av mer allvarliga regelbrott.

Enligt utredningen bör kretsen av ägare till ett fristående reklamfmansierat TV-företag vara sammansatt på ett sådant sätt att ingen åsiktsriktning har möjlighet att dominera. Antalet ägare bör vara ganska stort och ingen enskild ägare eller grupp bör kunna utöva ett bestämmande inflytande över programverksamheten. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika sektorer i samhället.

Ett fristående reklamñnansierat TV-företag bör få sitt såndningstillstånd för en begränsad tidsperiod. Avtalstiden bör vara så lång att verksamheten hinner byggas upp och få stadga. Den bör emellertid inte vara så lång att möjligheten att ta upp TV-företagets verksamhet till allsidig prövning infor en ny avtalsperiod blir alltför avlägsen. Utredningen anger sex till åtta år som en lämplig första avtalsperiod.

De regler som föreslås för reklam är i huvudsak desamma för samtliga alternativ.

Reklaminslagens innehåll bör främst regleras inom marknadsföringslagstiftningens ram. Det innebär bl.a. att reklam för tobak och alkohol inte får förekomma och att man måste ta hänsyn till att TV-mediets påverkanskraft är stor, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn mestadels är en del av publiken.

Särskilda regler föreslås för reklam till barn och för viss åsiktsreklam.

Reklam som särskilt vänder sig till förskole- och lågstadiebarn bör inte alls förekomma. Vidare bör reklam inte alls få sättas in före ett visst klockslag, eller i anslutning till barnprogram. Personer som medverkar i barnprogram eller sagofigurer som förekommer i sådana program bör inte förekomma i reklam under en period då dessa program sänds.

Det föreslås vidare att annonser i TV inte bör få avse politiska, religiösa eller fackliga frågor. Inför t.ex. val eller folkomröstningar bör emellertid politisk annonsering kunna tillåtas, förutsatt att berörda parter är överens om vilka regler som skall gälla.

En helt reklamñnansierad TV-kanal föreslås få sända högst sex minuter reklam per timme.

Reklaminslagen bör i första hand placeras i block mellan programmen.

Med hänsyn till den förhållandevis omfattande reklammängden bör det emellertid också vara tillåtet att under vissa förutsättningar placera reklaminslag i program.

En allmän förutsättning bör vara att det sker med varsamhet och under hänsynstagande till det enskilda programmets karaktär och publikens möjlighet att uppleva programmet.

Mera i detalj anges reglerna för inplacering av reklaminslag på följande sätt.

- Reklaminslag får sändas i pauserna mellan olika program. Reklam får emellertid inte sändas i pausen omedelbart före eller efter ett barnprogram. - Barnprogram, gudstjänstprogram och nyhetsprogram får inte brytas av reklam. - Religiösa program, aktualitetsprogram och dokumentärprogram som är kortare än 30 minuter får inte brytas av reklam. - Biograffilmer och TV-ñlmer som är längre än 45 minuter får brytas av reklam en gång. . - I andra program skall det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott i programmet. - I program som består av självständiga delar elleri sportprogram eller liknande som innehåller pauser skall reklamen sättas in mellan delarna eller i pauserna.

Om reklamsändningarna skall bedrivas i Sveriges Televisions sändningar kan reklammängden vara mindre, kanske tre minuter i timmen. Det finns då enligt utredningen inte anledning att gå ifrån principen att reklaminslagen skall placeras mellan programmen.

Det är viktigt att publiken uppfattar att det är fråga om reklam. Förutom att reklaminslagen bör markeras på lämpligt sätt, t.ex. genom en Ijudsignal eller en vinjettbild som klart anger när reklaminslagen bör-

jar och slutar, bör också normalt mer än ett reklaminslag sändas i varje reklamavbrott. Avbrotten bör därför enligt utredningen alltid vara minst två minuter långa. Utredningen anser också att sändningstiden främst bör utnyttjas för att sända program. Därför bör reklamavbrottens längd vara högst fem minuter.

Utredningen föreslår att de enskilda reklaminslagen skall ha en viss minsta längd. Med reklaminslag som är kortare än 20-30 sekunder blir det nästan ogörligt att förmedla någon saklig information till konsumenten.

De regler som gäller för reklamen i en marksänd svensk TV-kanal bör enligt utredningen gälla även for satellitsändningar som länkas upp från Sverige och for vidaresändning i kabelnät av satellitsända TV-kanaler som särskilt riktas till Sverige.

3 Konventioner som svensk

påverkar

medieområdet

lagstiftning på

3.1 Inledning

Det finns flera konventioner som har betydelse for den svenske lagstiftarens möjligheter att reglera ljudradio- och TV-sändningar. När det gäller tekniken for trådlös informationsöverforing är den internationella telekommunikationsrättsliga regleringen grundläggande. Den återfinns i gällande internationella telekonvention och vissa av de tillämpningsföreskrifter som hör till konventionen, nämligen det s.k. radioreglementet (Radio Regulations). Eftersom dess regler bara berör sättet for informationsöverforingen och inte informationens innehåll kommer jag inte att här gå in på dessa reglerl.

Större betydelse for de frågor som behandlas i detta betänkande har dels 1950 års Europarådskonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den s.k. Europakonventionen, och dels 1989 års Europarådskonvention om gränsöverskridande television. Jag kommer i det följande att behandla båda i den utsträckning som behövs for att kunna ta ställning till mina forslag.

3.2 Artikel 10 i Europakonventionen

Europakonventionen skyddar bl.a. yttrandefriheten. Den är bindande For Europarådets samtliga 23 medlemsstater.

1 För den intresserade ber jag att få hänvisa till radiolagsutredningens delbetänkande (SOU 1987:63) Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät.

Vad som skiljer Europakonventionen från andra instrument av liknande slag är att det genom konventionen har upprättats ett effektivt maskineri for att garantera konventionsåtagandenas efterlevnad. Två organ med säte i Strasbourg är verksamma för detta ändamål. Det är dels den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och dels den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen och kommisionen har utvecklat en omfattande praxis rörande tolkningen av konventionen. Inte minst gäller detta artikel 10 som behandlar skyddet for yttrandefriheten.

Artikel 10 lyder: 1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd for radio-, televisions- eller biografforetag. 2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medfor ansvar och skyldigheter, må det underkastas sådana formforeskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåfoljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, forebyggandet av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, forhindrandet av att fortroliga underrättelser spridas, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Artikel 10:1 innehåller som synes den undantagsbestämmelsen att en konventionsstat har rätt att kräva tillstånd för radio- och televisionsforetag. Domstolen har ännu inte i någon dom prövat innebörden av denna bestämmelse.

Det har tidigare varit en ganska livligt diskuterad fråga huruvida artikel 10 också skyddar commercial speech dvs. yttranden i annonser eller annars i näringsverksamhet. Numera behöver man inte tveka på den punkten. Artikel 10 gäller också sådana yttranden. Kommersiella yttranden anses dock ha ett svagare skydd än yttranden i allmänna angelägenheter (jfr vad som sägs i avsnitt 4.2.1 om den svenska tryckfrihetens syfte).

Första gången som den här frågan belystes var i ett beslut av kommissionen den 5 maj 1979, där klagomålen riktades mot Sverige, X och Scientologykyrkan ./. Sverige (Mål 7805/77, Decisions and Reports 16 s. 68). Målet gällde ett beslut som den svenska marknadsdomstolen hade meddelat år 1976 med stöd av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring.

Marknadsdomstolens beslut gällde utformningen av annonser för den s.k. E-metern (Hubbard Electrometer). En annons innehöll formuleringen: E-metern - - - är det oskattbara hjälpmedlet för att mata en människas mentala tillstånd och förändringar av det. På yrkande av KO förbjöd marknadsdomstolen scientologerna att använda denna formulering eller att företa annan liknande handling. Bl.a. med hänsyn till att E-metern inte längre marknadsfordes ansåg domstolen att förbudet inte behövde förenas med vite (beslutet är refererat som MD 1976:5).

Kommissionen konstaterade att klagandenas yttrandefrihet hade ut-

satts för en interference by public authority” som var prescribed by

law, vars syfte var legitimt, nämligen att skydda konsumenternas intressen.

Kárnfrågan blev om ingripandet hade varit necessary in a democratic

society.

Efter att ha beskrivit på vilket sätt nödvändigheten bedöms redoorde

kommissionen for sin syn på hur reklam förhåller sig till artikel 10:1:

Although the Commission is not of the opinion that commercial speech as such is outside the protection conferred by Article 10 (1), it considers that the level of protection must be less than that accorded to the expression of political ideas, in the broadest sense, with which the values underpinning the concept of freedom of expression in the Convention are chiefly concerned (see Handyside Case, supra cit, para. 49). Moreover the Commission has had regard to the fact that most european Countries that have ratified the Convention have legislation which restricts the free flow of commercial ideas in the interest of protecting consumers from misleading or deceptive practices. Taking both these observations into account the Commission considers that the test of necessity in the second paragraph of Article 10 should be a less strict one when applied to restraints imposed on commercial ideas.

Kommissionen fann slutligen (enhälligt) att det inte hade förekommit någon kränkning av artikel 10 och avvisade klagomålen. Därvid beaktande man att marknadsdomstolen inte förbjudit all marknadsföring av E-metern utan endast förbjudit ett visst ordval utan att ha förenat forbudet med vite.

Av intresse i detta sammanhang är också ett beslut av kommissionen

den 1 mars 1983 gällande marknadsföring av ett icke registrerat läkemedel. Även i det fallet riktades klagomålen mot Sverige, Liljenberg mfl. ./. Sverige (Mål 9664/82). Klagandena, som svarat for marknadsföringen, hade åtalats och dömts för grovt brott mot läkemedelsförordningen.

Anledningen till att artikel 10 aktualiserades var att begreppet läkemedel enligt läkemedelsförordningen inte är knutet till en varas objektiva egenskaper utan till vad som är avsikten med varan. Klagandena hade vid marknadsföringen använt sig av tidningsartiklar av vilka framgick att det aktuella preparatet skulle vara verksamt mot depressioner och sömnlöshet.

Den springande punkten blev också i detta fall om ingripande hade varit

necessary in a democratic society. Kommissionen påminde till en bör-

jan om sitt besluti fallet med Scientologykyrkan och fann avslutningsvis att artikel 10 inte hade kränkts samt avvisade klagomålen.

3.3 Europarådets konvention om gränsöverskridande

television

3.3.1 Inledning

I december 1986 hölls i Wien Europarådets första ministerkonferens om massmediepolitik. Konferensen behandlade möjligheterna att främja europeiskt samarbete kring programproduktion m.m. samt frågor om public service-TV och annan television. Konferensens viktigaste beslut blev att ge högsta prioritet åt utarbetandet av bindande juridiska instrument i fråga om vissa centrala aspekter på gränsöverskridande programsändningar i Europa.

Som en följd av konferensens beslut förelåg i december 1987 ett utkast till europeisk konvention om gränsöverskridande television. Sin slutliga lydelse fick konventionen i början av år 1989.

Konventionen om gränsöverskridande television antogs av Europarådets ministerkommitté den 15 mars 1989 och öppnades för underteck-

nande den 5 maj 1989 i samband med rådets 40-årsjubileum. Hittills har 13 stater undertecknat konventionen: Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, San Marino, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige och Österrike.

Konventionen innehåller 34 artiklar, indelade i 11 kapitel, samt ett appendix. Det har också utarbetats en kommentar (explanatory report) som i olika punkter förklarar hur konventionens olika regler skall tolkas.

Konventionen är inte ett instrument for lagharmonisering, dvs. for att där konventionen gäller åstadkomma fullständig rättslikhet på TV-området. Detta framgår särskilt av två bestämmelser:

- Artikel 28 tillåter uttryckligen en stat att ha striktare och mer detaljerade regler än konventionens i fråga om sändningar som ligger under statens jurisdiktion.

- Artikel 5:1 som ålägger de sändande staterna att genom lämpliga åt-

gärder av sina behöriga organ uppfylla konventionens krav. I fråga

om sättet att uppfylla konventionens krav ges alltså staterna en betydande frihet.

Konventionen har tagits in som bilaga 3 till betänkandet.

3.3.2 Konventionens tillämpningsområde

TV-konventionen innehåller regler om television; ljudradio behandlas inte.

TV-konventionens syfte är att underlätta gränsöverskridande TVsändningar (artikel 1). Konventionen gäller dock endast sådana sändningar som riktar sig till allmänheten. Utanför konventionen faller därfor sändningar som sker till slutna kretsar.

För att omfattas av konventionen skall en sändning vara gränsöverskridande, dvs. den skall kunna tas emot i någon annan konventionsstat än den sändande staten. Det som avgör om en sändning är gränsöverskridande i konventionens mening är om sändningen faktiskt kan tas emot i

ett annat land. Anledningen eller valet av sändningsteknik spelar i och för sig inte någon roll för frågan om konventionen är tillämplig. Alla TV-sändningar som sker för mottagning av allmänheten och som är gränsöverskridande täcks av TV-konventionens bestämmelser. Det betyder att även sändningar som egentligen är avsedda endast för det egna landet anses som gränsöverskridande om de kan tas emoti ett grannland. (Artikel 3)

3.3.3 Den sändande staten är ansvarig för att konventionens regler följs

En viktig punkt i konventionen är att det är det sändande landet som ansvarar för att sändningarna uppfyller konventionens krav. Det är därför väsentligt att det kan avgöras vilken stat som är sändande, särskilt då flera länder kan synas ha ett ansvar. Detta behandlas i artikel 5:2. Bestämmelsen är uppdelad i två punkter, a) om markbundna sändningar och b) om satellitsändningar.

I fråga öm markbundna sändningar är det sällan något problem att fastställa den sändande staten. Det är den stat varifrån utsändningen emanerar eller - i fråga om kabelsändningar - där den s.k. huvudcentralen finns.

I fråga om satellitsändningar är saken inte lika enkel. Här kan man mycket väl tänka sig att en viss stat förfogar över en frekvens eller en satellittransponder, medan programföretaget har sitt säte i en annan stat. Det är också möjligt att upplänken till satelliten sker från en annan stat än den som förfogar över frekvensen osv. I konventionen har sörja för att en stat inte skall kunna utnyttja de här om- _man försökt ständigheterna för att kringgå konventionens regler.

Sändande stat när det gäller satellitsändningar är i forsta hand den stat från vilken upplänken görs. Om upplänken görs från en stat som inte är ansluten till konventionen är den stat sändande stat som upplåter frekvens eller transponder. Om inte heller den staten är ansluten till konventionen men programföretaget har sitt säte i en konventionsstat, är denna stat sändande stat.

3.3.4 Konventionens maskineri

Om sändningarna uppfyller konventionens krav åtar sig de mottagande länderna att inte hindra mottagning eller vidaresändning på sitt territorium. Det kan naturligtvis uppstå situationer där den sändande staten och den mottagande staten har olika uppfattningar om sändningarna uppfyller konventionens krav eller ej. I konventionen anges därför hur tvister om tillämpningen skall lösas.

Huvudregeln är att tvister skall lösas genom förlikning (artikel 25:1).

Genom konventionen införs en ständig kommitté, bestående av representanter för konventionsstaterna (artikel 20).

Kommittén skall följa tillämpningen av konventionen (artikel 21). Särskilt anges att kommittén på begäran av en stat skall undersöka frågor om konventionens tolkning och att kommittén skall göra sitt bästa för att frågor som hanskjutits till den skall lösas i samförstånd.

Om de berörda staterna inte kan lösa en tvistefråga i samförstånd anvisar konventionen som sista utväg skiljeförfarande (artikel 26:1). Om man inte lyckas komma överens om skiljeförfarande inom sex månader från det att en stat första gången påkallade förhandlingar för att lösa tvisten, kan endera parten tvinga fram ett skiljeiörfarande.

3.3.5 Definitioner av vissa begrepp i konventionen

I artikel 2 i konventionen definieras vissa begrepp som har betydelse för de följande bestämmelserna. De är självständiga i förhållande till andra definitioner på radioområdet, exempelvis de som finns i den internationella telekonventionen. I detta sammanhang finns det anledning att studera definitionerna av reklam och sponsring.

Reklam

Definitionen av reklam (advertisement) är både vidsträckt och inskränkt. Den är vidsträckt genom att den avser både avsättningsfrämjande meddelanden och meddelanden som har annat syfte. Samtidigt är

definitionen inskränkt genom att den endast gäller sådana meddelanden sänds mot betalning eller något annat vederlag. S.k. egenre-

som

klam faller därför utanför definitionen.

I förgrunden står naturligtvis den reklam som syftar till att främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyttigheter, särskilt sådan som härrör från näringsidkare. Det är denna reklam som avses med uttrycket kommersiell reklam. Här bör emellertid uppmärksammas att reklamdefinitionen avser både annonser i traditionell mening och direkta säljerbjudanden eller liknande (teleshopping) (kommentaren punkt 67).

Man bör vara klar över att den omständigheten att en programkanal innehåller avsättningsfrämjande meddelanden inte i och för sig betyder att det är fråga om reklam i konventionens mening. Konventionens reklambegrepp måste nämligen ses från programföretagens utgångspunkt. Endast sådana meddelanden som ett programföretag sänder just för att främja avsättningen av en viss produkt osv. är reklam i konventionens mening. Av detta skäl faller den s.k. arenareklamen utanför konventionens reklambegrepp (kommentaren punkt 63).

Som nämnts ovan avser reklamdefinitionen även meddelanden som har ett annat syfte än att vara avsättningsfrämjande. I fråga om detta slag av meddelanden skiljer konventionen mellan sådana som är attitydpåverkande (intended to advance a cause or idea) och sådana som i övrigt syftar till något annat än att främja avsättningen av en produkt osv. ( intended to bring about some other effect desired by the advertiser). Meddelanden av det förra slaget betecknas ofta som åsiktsreklam. Bland meddelanden av det senare slaget märks inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som är riktade bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande, t.ex. platsannonser.

S ponsorskap

Det kan inte dras någon tydlig gräns mellan sponsors/cap (sponsorship) och avsättningsfrämjande reklam. Sponsorskap kan ju mycket väl betecknas som indirekt reklam. Typiskt sett har emellertid sponsorskap vissa särdrag jämfört med reklam. Man bör också lägga märke till att det har blivit allt vanligare att affärsföretag inte begränsar sig

till att göra reklam på det traditionella sättet utan även sponsrar olika verksamheter. Det är därför som konventionen behandlar sponsorskap som en särskild företeelse.

Enligt konventionen är det fråga om sponsorskap nar en fysisk ellerjuridisk person bidrar ekonomiskt till ett TV-program med förhoppningen att genom detta bli känd till namnet eller känd for sitt varumärke eller något liknande kännetecken.

Sponsorns bidragsgivning kan vara direkt eller indirekt. Indirekt bidragsgivning kan t.ex. ske på det sättet att sponsorn levererar vissa varor som behövs for ett program. En annan möjlighet är att sponsorn tillhandahåller tävlingspriser eller liknande.

Skillnaden mellan sponsorskap och reklam är enligt konventionen att sponsorskap är en metod for att göra känt sponsorns namn, varumärke eller något liknande kännetecken i motsats till de produkter osv. som sponsorn marknadsför.

Det bör betonas att konventionen endast behandlar sponsorskap av program, inte sponsorskap av evenemang och aktiviteter som sådana. Den omständigheten att ett sponsrat evenemang, t.ex. en golftävling, sänds i TV medför därför inte att det rör sig om sponsorskap i konventionens mening. Begreppet sponsorskap leder på denna punkt till samma resultat som konventionens reklambegrepp, som ju inte omfattar arenareklam.

Det ligger i sakens natur att en sponsor och ett programföretag ägnar sig åt olika saker. Detta kommer till uttryck i definitionen av sponsorskap genom att det sägs att en sponsor är någon som inte sysslar med radio eller TV eller med att framställa fonogram eller videogram. Som sponsorskap betraktas därför inte olika former av samproduktion av program.

3.3.6 Regler om sändningarnas innehåll

De krav på sändningarna som läggs fast i konventionen skall ses som basregler, en slags minsta gemensamma nämnare. De länder som tillträder konventionen åtar sig att inte stoppa mottagning och vidaresänd-

ning av TV-sändningar som kommer in över gränserna och som uppfyller dessa krav.

Man bör dock lägga märke till att artikel 28 i TV-konventionen uttryckligen tillåter att en stat ställer upp striktare och mer detaljerade regler än konventionens i fråga om sändningar som ligger under statensjurisdiktion.

Konventionens minimiregler om sändningars innehåll sönderfaller i regler om programstandard, regler om reklam och regler om sponsring.

Regler om programstandard

Allt som förekommer i en programkanal skall respektera människovärdet och människors grundläggande rättigheter (artikel 7:1 forsta stycket).

Det får inte sändas pornografi (artikel 7:1 andra stycket a). Det får inte heller sändas våldsskildringar som är av överdriven karaktär eller program som kan leda till att rashat uppkommer (artikel 7:1 andra stycket b).

Avsikten är inte att hindra att det sänds program som skildrar sådant våld som förekommer i samhället. Våld bör dock inte ges någon framträdande plats i programutbudet.

Programinslag som kan skada barn och ungdomar får endast sändas under sådan tid på dygnet då barn och ungdomar som regel inte ser på TV (artikel 7:2).

I kommentaren till konventionen betonas att de nu berörda reglerna (artikel 7:1 och 2) gäller såväl det egentliga programutbudet som reklam, trailers och annat.

I nyhetsprogram skall fakta och händelser återges korrekt (artikel 7:3).

Det finns vidare regler som värnar om TV-tittarnas möjligheter att utnyttja sin rätt till information. Staterna skall undersöka vilka rättsliga möjligheter som finns att hindra att allmänhetens rätt till information

urholkas genom programforetags utövning av exklusiva rättigheter att bevaka evenemang som är av stort allmänt intresse (artikel 9). Det skall också finnas möjligheter till genmäle (artikel 8).

Staterna skall, där det är praktiskt möjligt, garantera att programforetagen under större delen av den sándningstid som gäller annat än nyheter, sport, reklam eller text-TV, Sänder program av europeiskt ursprung. Majoritetsandelen bör uppnås stegvis och på grundval av lämpliga rekvisit. Hänsyn skall tas till programforetagens skyldigheter mot TV-tittarna när det gäller information, utbildning, kultur och underhållning (artikel 10:1).

Denna bestämmelse syftar till att slå vakt om Europas kulturella särart genom att garantera att det internt i staterna och i europeisk samverkan produceras TV -program av konstnärlig art (TV-teater, serier, filmer, dokumentärer, konst- och utbildningsprogram osv.).

Slutligen skall staterna förbinda sig att gemensamt undersöka vilka åtgärder som är lämpligast for att stödja produktionen av europeiska fonogram och videogram, särskilt i länder som har låg produktionsformåga eller litet språkområde (artikel 10:3).

Regler om reklam

Förbud mot reklam som strider mot konsumenternas intressen m.m.

Reklam skall vara hederlig och får inte vara vilseledande eller på annat sätt strida mot konsumenternas intressen (artikel 11:1 och 2). Detta är vedertagna principer i olika etiska regler på reklamområdet, t.ex. Internationella Handelskammarens (International Chamber of Commerce, ICC) Grundregler for reklam. Dessa regler har tagits in som bilaga 2 till betänkandet.

Skydd för barn

Reklam som riktas till barn eller där barn förekommer får inte innehålla något som skadar deras intressen, och reklamen skall ta hänsyn till barns särskilda känslighet (artikel 11:3).

Skydd for programföretagens publicistiska oberoende

En annonsör får inte utöva något redaktionellt inflytande över programmen (artikel 11:4).

Högsta tillåtna reklamtid

I artikel 12 ges regler om högsta tillåtna reklamtid. Den är 15 % procent av den dagliga sändningstiden. Om mängden punktreklam inte överstiger 15 %, får dock den högsta reklamtiden vara 20 % for att ge plats åt direkta säljerbjudanden eller liknande (teleshopping). Högsta tillåtna tid for punktreklam under en timme är 20 %. Direkta säljerbjudanden eller liknande får sändas högst en timme per dag.

När det gäller dessa bestämmelser och över huvud taget vad konventionen föreskriver om reklam bör observeras vad som inryms i detta begrepp. Som har angetts ovan i avsnitt 3.3.5 avses med reklam både avsáttningsfrämjande meddelanden och meddelanden som har annat syfte. Det krävs emellertid att meddelandet sänds mot betalning eller något annat vederlag.

Den högsta tillåtna reklamtiden är relaterad till den dagliga sändningstiden. Det får anses vara underförstått att detta är liktydigt med en viss programkanals dagliga sändningstid. Annars skulle också bestämmelsen om högsta tillåtna tid för punktreklam under en viss entimmesperiod vara meningslös. Syftet med bestämmelsen är att undvika en kraftig koncentration av sådan reklam till bästa sändningstid.

Bestämmelserna om högsta tillåtna reklamtid är resultatet av en avvägning mellan olika intressen. På ena sidan har stått annonsörernas och programforetagens ekonomiska intressen. På andra sidan har funnits det allmänna intresset av programforetag som intar en obunden

ställning samt publikens och de medverkandes intresse av programverksamhetens integritet.

Reklamens särskiljande från det övriga programutbudet

Artikel 13 ställer krav på hur reklamen skall presenteras. Ett reklaminslag skall kunna identifieras tydligt, och det skall markeras genom optiska eller akustiska signaler att reklamen är skild från det övriga programutbudet. I princip skall reklaminslagen sändas i block (artikel 13:1). Olika former av smygreklam är förbjuden, särskilt sådan som innebär att produkter osv. presenteras i reklamsyfte i de egentliga programmen (artikel 13:2 och 3). Personer som regelbundet presenterar nyhets- och aktualitetsprogram får inte medverka i gränsöverskridande TV-reklam, inte ens med sina röster (artikel 13:4).

Syftet med dessa bestämmelser är enligt kommentaren (punkt 176) att förebygga forväxlingar mellan reklamen och det övriga programutbudet. Denna princip om reklamidentifiering kommer till uttryck också i Internationella Handelskammarens (ICC) Grundregler for reklam (artikel 11).

Uttrycket aktualitetsprogram i artikel 13:4 innebär enligt kommentaren (punkt 186) att programmet skall vara strikt nyhetsorienterat. Det kan t.ex. vara fråga om kommentarer till något som har inträffat.

Reklamens inplacering i sändningarna

Hur reklaminslag får sättas in i sändningarna behandlas i artikel 14. Huvudregeln är att reklamen skall sändas mellan de egentliga programmen. Det är emellertid i princip tillåtet att avbryta ett program med reklam under förutsättning att programmets karaktär inte går forlorad därigenom och rättighetshavarnas ställning inte träds för när (artikel 14:1).

Program som består av självständiga delar får endast avbrytas genom att reklaminslagen sänds mellan delarna. På motsvarande sätt måste i sportprogram där det förekommer pauser och program som avser evene-

mang eller föreställningar med pauser, reklamen sändas i pauserna (artikel 14:2).

Om program av annat slag avbryts av reklam skall det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott (artikel 14:4).

I fråga om filmer och liknande verk som är längre än 45 minuter, t.ex. biograffilmer och TV-filmer, gäller en mera restriktiv reglering (denna avser inte serier, underhållningsprogram eller dokumentärer). Ett verk av det nämnda slaget får avbrytas endast en gång for varje hel 45-minutersperiod. Det får dock göras ytterligare ett avbrott om speltiden är minst 20 minuter längre än två eller flera hela 45-minutersperioder (artikel 14:3).

Det får inte ske några reklamavbrotti gudstjänster som sänds i gränsöverskridande TV. Reklamavbrott får inte heller göras i nyhets- eller aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram som är kortare än 30 minuter (artikel 14:5).

Även de nu berörda bestämmelserna är resultatet av en intresseavvägning. Ett problem beträffande reglerna är att det naturligtvis kan råda delade meningar om hur ett visst program bör betraktas. Är programmet t.ex. en självständig del av någonting med foljd att reklam bara får sändas fore eller efter programmet? Och hur bör en viss dokumentär som är längre än 45 minuter behandlas? Som texten närmast tyder på, dvs. enligt artikel 14:4, eller enligt artikel 14:3? Det sistnämnda kan enligt kommentaren mycket väl vara fallet. Där jämställs nämligen med filmer och videogram documentaries having a degree of artistic merit.

Reklam for vissa produkter

Det är förbjudet att göra gränsöverskridande TV-reklam for tobaksvaror (artikel 15:1).

I och for sig får reklam for alkoholdrycker ske om vissa restriktioner iakttas (artikel 15:2). Men en av de få reservationsmöjligheterna mot konventionen gäller reglerna om alkoholreklam (artikel 32:1). En stat som vill reservera sig skall göra detta senast i samband med att konventionen ratiñceras. Reservationen ger staten rätt att förbjuda vidare-

sändning av program med alkoholreklam som i och för sig stämmer överens med konventionen men inte följer statens interna regler.

Med alkoholdryck avses varje dryck som innehåller alkohol, oavsett alkoholstyrkan, exempelvis cider, öl och vin.

Det är förbjudet att göra reklam för läkemedel eller medicinsk behandling som det krävs recept för i den sändande staten. Reklam För andra slag av läkemedel eller medicinsk behandling skall vara klart identifierbar, sanningsenlig och veriñerbar samt vara förenlig med kravet på skydd for den enskilde mot skada (artikel 15:3).

Förbud mot att rikta viss reklam till allmänheten i en enda stat

Artikel 16 innehåller en särskild bestämmelse för att motverka att det uppkommer konkurrensstörningar i en enskild stat och att statens TVsystem utsätts för fara. Bestämmelsen innebär att reklam som särskilt och i viss omfattning riktas till allmänheten i denna stat inte får kringgå de regler om FV-reklam som staten har ställt upp. Bestämmelsen gäller dock inte om statens regler missgynnar utländska programföretag i förhållande till inhemska och inte heller om de berörda staterna har slutit avtal på området.

I och för sig förbjuds alltså inte att gränsöverskridande TV-reklam riktas särskilt till allmänheten i en enskild stat. Men bestämmelsen vill sörja För att, när reklam riktas systematiskt till en enskild stat, betingelserna skall vara någorlunda likvärdiga. Bestämmelsen vill därför motverka att ett programföretag drar fördel av en programkanals gränsöverskridande karaktär. Det otillåtna är att i viss omfattning rikta reklam särskilt till en sådan stat, vars reklamregler skiljer sig från den sändande statens, och att därigenom kringgå den mottagande statens regler med följd att konkurrensstörningar uppkommer och statens TV-system utsätts för fara.

Regler om sponsorskap

Skyldighet att lämna uppgift om sponsorn

Om ett program till någon del är sponsrat, skall detta anges tydligt i början och/eller slutet av programmet (artikel 17:1). Det är alltså förbjudet med smygsponsring.

Sponsorsmeddelandet kan vara sponsorns namn, varumärke, logotyp eller något liknande kännetecken.

Skydd for programforetagens publicistiska oberoende

Sponsorn får inte påverka programmets innehåll eller placering på ett sådant sätt att det får konsekvenser for programforetagets ansvar och redaktionella oberoende (artikel 17:2).

Förbud mot avsättningsfrämjande omnämnanden av produkter osv.

Sponsrade program får inte uppmuntra den som ser på programmet att skaffa sig sponsorns eller tredje mans produkter eller tjänster. Särskilt att det inte får göras avsättningsfrämjande hänvisningar till progäller dukterna eller tjänsterna. (artikel 17:3).

Syftet med denna bestämmelse är att motverka att det i ett sponsrat program sker marknadsföring av sponsorns produkter osv. Sådan marknadsföring sägs vara liktydig med reklam som inte får förekomma på grund av artikel 13:1 (ingen reklamidentiñering) och 13:3 (smygreklam).

För att hindra att det uppkommer s.k. korssponsring hänvisas det i bestämmelsen även till tredje mans produkter osv.

Ingen sponsring från företag som marknadsför produkter osv. som det inte får göras reklam for

Som sponsor får inte uppträda en sådan fysisk eller juridisk person vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av produkter osv. som det inte får göras reklam för (artikel 18:1).

De avsedda produkterna osv. anges i artikel 15. Det rör sig alltså om tobaksvaror samt läkemedel och medicinsk behandling som det krävs recept för. Alkohol avses däremot inte. Konventionen har därför inte nå-

got att invända mot sponsring av gränsöverskridande TV-prog-ram från

t.ex. Systembolaget.

Enligt artikel 18:2 i TV-konventionen får nyhets- och aktualitetsprogram inte sponsras.

Sponsringsforbudet kompletterar alltså de principer som uttrycks i artiklarna 7:3 och 13:4.

4 för

Grundlagsskyddet yttrandefriheten

och informationsfriheten

Regler för reklam och annat innehåll i TV innebär begränsningar av yttrande- och informationsfriheten. Möjligheterna att begränsa dessa friheter framgår av regeringsformen. Därför är det nödvändigt att relativt utförligt redovisa de gränser som regeringsformen sätter.

Yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram regleras av radioansvarighetslagen (1966:756). Bestämmelserna i radioansvarighetslagen bygger på tryckfrihetsförordningens regler om periodiska skrifter och hänvisar i viss utsträckning till dessa regler. Därför är det nödvändigt att även beskriva tryckfrihetsförordningen regelsystem relativt utförligt, särskilt dess förhållande till reklamen och marknadsforingsrätten.

4.1 Regeringsformen

4.1 .1 Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp

Bland de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna intar yttrandefriheten och informationsfriheten en central ställning.

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1988:1444) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. 1 § RF). Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka

tankar. åsikter och känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt atti övrigt ta del av andras yttranden.

RFzs yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. I princip har det samma omfattning som motsvarande begrepp enligt artikel 10 i Europarådets konvention om skydd for de mänskliga rättigheterna. RF:s föreskrifter om yttrandefriheten gäller därför även den kommersiella reklamen.

Jag återkommer till vad RF lägger in i begreppet yttrandefrihet i samband med att jag behandlar de tryckfrihetsrättsliga reglerna (se avsnitt 4.2.3.).

4.1.2 Möjligheterna att begränsa yttrandefriheten och informationsfriheten

Enligt RF får yttrandefriheten och informationsfriheten i princip begränsas endast genom lag. Det är alltså förbehållet riksdagen att besluta om begränsningar av dessa friheter (2 kap. 12 § forsta stycket RF).

Vidare gäller följande. En begränsning i yttrandefriheten eller informationsfriheten får göras endast for att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 § andra stycket RF).

Härutöver anges i RF att yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkforsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra si g i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl foranleder det (2 kap. 13 § forsta stycket RF).

Enligt 2 kap. 13 § forsta stycket RF får alltså friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. Under förarbetena till stadgandet fram-

hölls att man med yttranden i näringsverksamhet inte avsåg uttalanden av opinionsbildningskaraktär (prop. 1975/762209 s. 109). Uttrycket yttranden i näringsverksamhet torde därför syfta endast på den kommersiella reklamen. Men på grund av bestämmelsen får möjligheterna att göra sådan reklam begränsas utan att några speciella hänsyn måste tas utöver vad som föreskrivs i 2 kap. 12 § andra stycket (jfr Holmberg- Stjernquist, Grundlagarna, 1980, s. 127, Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar,1980, s. 76). Därmed ger RF inte något mera detaljerat materiellt skydd för den kommersiella reklamen. RF skiljer sig på denna punkt från artikel 10 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Föreskrifterna i 2 kap. 13 § forsta stycket RF avslutas med generalklausulen särskilt viktiga skäl. I samband med tillkomsten av denna bestämmelse 1976 ansåg justitieministern att den gav stöd for den dåvarande regeln i 5 § radiolagen (1966:755) om ensamrätt for Sveriges Radio att bedriva rundradioverksamhet (se prop. 1975/76:209 s. 155).

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av 2 kap. 13 § forsta stycket RF skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § andra stycket RF).

Denna föreskrift har betecknats som yttrande- och informationsfrihetens kärna (Holmberg-Stjernquist, a. a. s. 127). I samband med bestämmelsens tillkomst betecknade justitieministern denna såsom en beskrivning av de särskilt centrala delarna av yttrandefriheten (prop. 1975/76:209 s. 109).

Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses inte meddelande av föreskrifter som utan avseende på ett yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden (2 kap. 13 § tredje stycket RF). Bestämmelsen syftar på s.k. ordningsföreskrifter.

Som exempel på ordningsföreskrifter av radiorättsli g natur kan nämnas 8 § lagen (1989:41) om FV-avgift och 3 § andra stycket radiolagen. I förstnämnda bestämmelse föreskrivs att den som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgiftsskyldig for innehavet, senast 15 dagar

därefter skall anmäla innehavet till Radiotjänst i Kiruna AB. Enligt den senare föreskriften får mottagare inte användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs.

Bestämmelserna i RF om vilka begränsningar som får göras i yttrandefriheten gäller inte tryckfriheten (2 kap. 1 § andra stycket RF). Beträffande tryckfriheten gäller i stället vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 1988:1448).

4.2 Tryckfrihetsförordningen

4.2.1 Tryckfrihetsförordningens räckvidd som exklusiv straff- och processlag

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 § första stycket TF varje medborgares rätt att ge ut skrifter utan några av myndighet eller andra allmänna organ i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på grund av skriftens innehåll annat än infor en laglig domstol och rätten att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då detta strider mot tydlig lag.

I överensstämmelse med dessa grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt samma paragrafs andra stycke varje medborgare fritt att med iakttagande av bestämmelserna i TF -i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Enligt 4 kap. 1 § TF skall rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person. Grundläggande inom tryckfrihetsrätten är således principen om etableringsfrihet.

Vad som skyddas i TF är tryckta skrifter och skrifter som har framställts på ett jämförbart sätt, om vissa förutsättningar är uppfyllda (1 kap. 5 §).

Av 1 kap. 3 § TF framgår att ingen kan dömas till ansvar eller ersätt-

ningskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall eller i annan ordning än TF föreskriver. På samma sätt begränsas möjligheten att konñskera en skrift eller ta den i beslag.

Somjag nämnti inledningen har förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen behandlats i en rad lagstiftnings- och utredningssamman-

hang under det här århundradet. Senast togs frågorna upp i samband med 1988 års ändringar i TF (se prop. 1986/87:151 s. 45 ff.).

Föredragande statsrådet började då med att ge sin allmänna syn på hur långt grundsatsen i 1 kap. 3 § TF om förordningens straff- och process-

rättsliga exklusivitet sträcker sig (s. 46 f.):

Frågan om den bestämmelsens räckvidd behandlades utförligt av 1944 års tryckfrihetssakkunniga. De anförde (SOU 1947:60 s. 119 f) att den i den dåvarande TF uttryckta principen att grundlagen ensam reglerade brottsligheten av en tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd. Den gällde inte i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll taget i bokstavlig mening ingick som ett led. Vissa brott, vid vilka en tryckt skrift hade kommit till användning, bedömdes omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. I praktiken hade den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott och brott som föll under vanlig lag vunnit viss stadga.

Förklaringen till att det måste anses naturligt och riktigt att omedelbart under strafibud i andra lagar än TF hänföra vissa förfaranden, som skedde genom eller med hjälp av yttranden eller meddelanden i en tryckt skrift låg i att dessa förfaranden är brottsliga i andra avseenden än som ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Tryckfrihetens innebörd och syfte måste vara avgörande. TF hade inte som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av trycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst krävde inte grundlagsskydd. Därför borde inte heller eller illojala

yttranden och meddelanden kriminaliseras som tryck rihetsbrott. oredlifga De

sakkunniga anförde vidare att den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med hjälp av tryckta skrifter begångna brott uppenbarligen var ur praktisk synpunkt tillfredsställande.

I propositionen (1948:230) med förslag till ny tryckfrihetsförordning m.m. anslöt sig föredragande statsrådet till de sakkunnigas mening. Han framhöll (s. 172) att de synpunkter som är bestämmande för begreppet tryckfrihetsbrott föranledde att dit räknades endast sådana brott som innebar missbruk av den yttrandefrihet TF avsåg att värna, under det att brott som inte var av den beskaffenheten borde kunna straffas omedelbart enligt vanlig lag, även om en framställning i en tryckt skrift ingick som ett led i det brottsliga förfarandet.

Den ståndpunkt som intogs under förarbetena till TF var alltså att räckvidden av bestämmelsen i 1 kap. 3 § är beroende av en tolkning av syftet med TF sådant det har kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 §.

Grunduppfattningen att TF inte fullt ut reglerar frågan om ansvar för framställningar i tryckt skrift har därefter knappast satts i fråga. Tvärtom har den kommit till uttryck i senare lagstiftningsärenden och rättspraxis (se t.ex. prop. 1973:123 s. 39 och NJA I 1961 s. 715 och 1979 s. 602).

I 1 kap. 9 § TF anges vissa uttryckliga undantag från TF:s tillämpningsområde. Där föreskrivs bl.a. att utan hinder av förordningen gäller vad som föreskrivs i lag om förbud mot kommersiella annonser i den mån annonserna används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Eftersom det faller utanför TF:s syfte att skydda näringsidkares ekonomiska intressen anses det att föreskriften i 1 kap. 3 § TF inte hindrar att kommersiell reklam i tryckta skrifter till viss del regleras i vanlig lag. Denna ståndpunkt utvecklades så här av foredraganden i prop. 1986/87: 151 (s. 47 f.):

Allmän enighet råder om att efterhandsingripanden mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och har rent kommersiella förhållanden till föremål och som är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare kan göras utanför TF:s ram. Det anses också möjligt att i vanlig lag föreskriva om informationsskyldighet såväl i reklam som i andra meddelanden om kommersiella förhållanden. Föreskrifter av detom ta slag finns i marknadsföringslagen (1975:1418,jfr lagen 1975:1154 varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror) och konkurrenslagen (1982:729). Som sanktion används därvid i allmänhet inte straff utan vite som åläggs i det enskilda fallet. Det blir i så fall fråga om en reaktion som grundas på ett tidgare forfarande men som skall motverka ett eller undanröja en skadlig effekt av det tidigare förfa-

ran åpprepande et.

På motsvarande sätt har det i lagen (1978:800) om namn och bild i reklam och i läkemedelsförordningen ( 1962:701) meddelats bestämmelser som reglerar marknadsföringen i bl.a. tryckta skrifter. I lotterilagen (1982:1011) förbjuds reklam for olovliga lotterier och utländska lotterier.

4.2.2 Räckvidden av tryckfrihetsförordningens censur-förbud

En central föreskrift är 1 kap. 2 § TF, som förbjuder förhandscensur av tryckta skrifter. Paragrafen lyder:

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av tryckt skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i den-

na förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Innebörden av regeln i första stycket diskuterades av lagrådet i sam-

band med tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Diskussionen skedde mot bakgrund av att det föreslogs att näringsidkare vid vite skulle kunna förbjudas att företa vissa reklamåtgärder.

Lagrådet refererade först den uppfattning som departementschefen hade uttryckt i det remitterade förslaget, nämligen att tryckfrihetsrätten inte berör framställningar i en tryckt skrift som har rent kommersiella

förhållanden till föremål. Lagrådet förklarade att denna uppfattning vilar på tankegången att TFzs räckvidd är begränsad, nämligen till sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens innebörd och syfte. Enligt lagrådet var denna tankegång erkänt riktig beträffande lagföring och bestraffning av sådant som förekommer i tryckt skrift, dvs. i fråga om 1 kap. 3 § TF.

Lagrådet fortsatte (prop. 1970:57 s. 130 f.):

I fråga om ett annat inslag i tryck frihetsrätten ter det sig mera tveksamt om tankegången äger giltighet. I)et stadgande som närmast kommer i betraktande, när det gäller att ta ställning till spörsmålet om det i 1 § av förslaget föreskrivna förbudsförfarandet skulle strida mot tryckfrihetsförordningen, är 1 kap. 2 § i förordningen. Detta stadgande innehåller att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav ej får förekomma. Det skulle nu kunna påstås att stadgandet avser allt som enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som tryckt skrift, oavsett om den har ett innehåll som faller inom den ovan anvigna begränsningen eller ej. Frågeställningen synes inte tidigare ha blivit mera utförligt behandlad. Emellertid innebär ett uttalande av offentlighetskommittén (SOU 1967:28 s. 30) att begränsningen gäller också 1 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen. Vidare märkes att den år 1960 utfärdade varumärkeslagen (1960:644) i 35 § innehåller en bestämmelse om rätt för domstol att vid vite förbjuda en person att använda vilseledande varukännetecken. Av förarbetena synes inte framgå att man räknat med att tryckfrihetsförordningen skulle kunna utgöra något hinder härvidlag, ehuru varukännetecken kan vara att hänföra till tryckt skrift. Att vid antagande av den samtidigt tillkomna lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk däremot ansetts nödvändigt att i 1 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen införa särskild hänvisning till nämnda lag torde förklaras av att det här i stället regelmässigt är fråga om sådant som faller inom begränsningen. - Vad särskilt angår den nu föreslagna lagstiftningen bör framhållas att möjligheten att meddela förbud enligt l § inte inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en näringsidkares sida. Förbudsåtgärden kan från denna synpunkt sägas vara av mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförordningen s. 47), vilket kan i sin mån motivera att man på förevarande område uppehåller samma begränsning som enligt vad förut anförts gäller vid lagfö-

ring och bestraffning av vad som förekommer i tryckt skrift. Detta synes också, praktiskt sett, vara den mest tillfredsställande ståndpunkten.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet följaktligen såsom sin mening uttala att stadgandena i 1 § om meddelande av förbud bor kunna godtas från tryckfrihetsråttslig synpunkt även utan tillägg till tryckfrihetsförordningen.

Som tidigare nämnts ansåg Föredragande statsrådet i prop. 1986/87:151 att regeln i 1 kap. 3 § TF inte hindrar att det vid sidan av TF görs vissa efterhandsingripanden mot kommersiell reklami tryckta skrifter. Föredraganden gick i det sammanhanget även in på frågan om förhållandet mellan sådan reklam och övriga regler i TF, b1.a. censurförbudet. I fråga om detta ansåg han att man bör skilja mellan olika typer av situationer

(s. 53):

Någon allmän rätt för myndigheter att i förväg få granska en näringsidkares tilltänkta annonsering torde inte kunna införas utan grundlagsändring. En sådan ordning är från tryckfrihetssynpunkt inte godtagbar, eftersom det t.ex. i en annons kan finnas både sådan kommersiell reklam som delvis faller utanför grundlagsskyddet och sådana opinionspåverkande uttalanden som omfattas av TF.

En annan fråga är om det i förväg kan ställas krav på innehållet i något som skall tryckas. Föreskrifter i lag som innebär sådana krav är tillåtna, om de har stöd i TF. Ett exempel på detta är bestämmelserna om Ett annat är de ansvarsbestämmelser (t.ex. förbutryckfrihetsbrotten. det mot reklam för utländska lotterier) som - genom att de inte anses gälla missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 3 §- faller utanför TF:s exklusiva tillämpningsområde och därför får anses ha stöd i grundlagen. Det anses vidare tillåtet att en myndighet förbjuder ett uppre ande av

viss kommersiell reklam därför att denna strider mot marknadjsforings-

lagen. Denna typ av inskränkningar i tryckfriheten får anses utgöra sådana hindrande åtgärder som avses i 1 kap. 2 § andra stycket TF, och de faller inte under censurförbudet i paragrafens första stycke.

Vissa typer av åtgärder ter sig mera tveksamma när man skall bedöma om de är förenliga med TF eller inte. Det gäller generella förbud mot kommersiell reklam för vissa varor, generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags tryckta skrifter, Lex. periodiska skrifter, eller begränsning av reklamens volym i tryckta skrifter. För att undanröja sådan tveksamhet har man gjort ett särskilt undantag i TF när det gäller alkohol och tobak. Enligt min mening bör man göra detsamma, om andra reklambegränsande åtgärder av denna art skulle aktualiseras.

När det gäller sådana ingripanden som kan äga rum enligt marknadsföringslagen tycks man alltså kunna sammanfatta den tryckfrihetsrättsliga diskussionen så, att de i princip inte hindras av TF. Dock gäller som sagt en särskild regel i TF - 1 kap. 9 §- för att det skall stå klart att

man genom lagstiftning kan förbjuda reklam för alkohol och tobaksva- POP.

4.2.3 En jämförelse mellan regeringsformens och tryckfrihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp

I avsnitt 4.1.1 har framhållits att RF har ett vidsträckt yttrandefrihetsbegrepp som omfattar även den kommersiella reklamen. Skillnaderna mellan RF:s och TF:s yttrandefrihetsbegrepp belystes år 1978 av rättighetsskyddsutredningen i betänkandet (SOU 1978:34) Förstärkt skydd för fri- och rättigheter. Utredningen anförde (s. 74):

Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp sammanfaller till största delen med tryckfrihetsforordningens. identiteten är dock inte total. Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp är något mer vidsträckt än tryckfrihetsforordningens. Skillnaderna kommer till synes främst på den kommersiella reklamens område. I princip all begränsande reglering av reklam (från det allmännas sida och med medel som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen) anses som en inskränkning i yttrandefriheten i regeringsformens mening. Som yttrandefrihetsbegränsning i tryckfrihetsförordningens mening betraktas däremot endast sådan inskränkning av reklam som syftar till att ge skydd mot en inte önskad allmän påverkan av attityder och värderingar. Ett förbud mot reklam for viss vara, t.ex. alkohol eller tobak, har ansetts möjligen utgöra yttrandefrihetsbegränsning också enligt tryckfrihetsförordningen (se det förbehåll som befunnits erforderligt i 1 kap. 9 § nämnda förordning). Men marknadsforingslagens regler mot otillbörlig reklam och vilseledande reklam kan i princip tillämpas också också på tryckt skrift, fastän något särskilt förbehåll härför inte finns i tryckfrihetsförordningen. Däremot utgör nämnda regler i marknadsföringslagen en inskränkning i yttrandefriheten i regeringsformens mening.

4.2.4 Den särskilda regleringen av tryckfrihetsbrotten

Skyddet for det tryckta ordet mot ingrepp från det allmännas sida bygger inte bara på principerna om etableringsfrihet och censurforbud. Enligt TF gäller också en särskild och uttömmande reglering av tryckfrihetsbrotten, regler om ett speciellt ansvarighetssystem med ett ensamansvar, skydd för meddelare m.fl. genom ansvarsbegränsning och anonymitetsskydd samt en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål med bl.a. jury.

ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrott föreligger. Vilka brott som är tryckfrihetsbrott anges i 7 kap. 4 och 5 §§ TF. I 7 kap. 4 § räknas olika gärningar upp genom att rekvisiten återges for motsvarande brott i brottsbalken. Det är fråga om

högförräderi, spioneri, uppvigling och andra liknande brott samt hets mot folkgrupp, ärekränkning, barnpornograñbrott och olaga våldsskildring. För straffbarhet krävs att gärningen är kriminaliserad också i vanlig lag, dvs. i praktiken brottsbalken. Genom detta krav på dubbel straffbarhet uppnås den värdefulla effekten att det straffbara området inte kan utvidgas utan grundlagsändring men däremot inskränkas redan genom ändring i vanlig lag.

I 7 kap. 5 § TF strafibeläggs som tryckfrihetsbrott vissa fall av uppsåtligt offentliggörande av allmänna handlingar som är hemliga samt brott mot tystnadsplikt. Ansvar kan utkrävas bara om gärningen också är straffbar enligt vanlig lag.

Vidare regleras exklusivt i TF när en tryckt skrift får tas i beslag eller konñskeras. Utkrävande av skadeståndsansvar for missbruk av tryckfriheten fordrar också stöd av bestämmelserna i TF.

4.2.5 l)et speciella ansvarighetssystemet

Också det speciella ansvarighetssystemet med ett principiellt ensamansvar är ett skydd for tryckfriheten. Ansvarighetssystemet innebär en-

ligt 8 kap. TF att endast en person normalt är straffrättsligt ansvarig for

vad som trycks i en skrift. Ansvaret vilar i forsta hand på en särskilt utsedd utgivare, om det är en periodisk skrift enligt 1 kap. 7 § TF, och i andra fall på författaren (8 kap. 1 och 5 §§ TF).

För en periodisk skrift skall det därför finnas en utgivare, som utses av skriftens ägare (5 kap. 2 § forsta stycket resp. 3 § forsta stycket TF).

Uppdrag att vara utgivare innefattar befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas däri mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer utgivaren, är utan verkan (5 kap. 3 § andra stycket TF).

Den som är straffrättsligt ansvarig har i allmänhet också enligt 11 kap. TF det skadeståndsrättsliga ansvaret även om han delar det med andra personer, t.ex. med ägaren till en periodisk skrift.

Med ensamansvaret följer i princip en frihet från påföljder for den som har medverkat till en tryckt framställning, t.ex. genom tryckning, utgivning eller spridning. I undantagsfall kan dock ansvar och skadestånd utkrävas av personer som har medverkat till en framställning i tryck enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 § och 11 kap. 1 § tredje stycket TF.

4.2.6 Skydd för meddelare m.fl.

I 1 kap. l § tredje stycket TF föreskrivs att var och en har rätt att till författare, utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter. Dessutom är enligt paragrafens fjärde stycke den skyddad från påföljder som anskaffar sådana uppgifter och underrättelser för att själv offentliggöra dem eller för att lämna ett sådant meddelande som nyss har nämnts. Inga andra begränsningar i dessa rättigheter gäller än de som är tillåtna enligt TF (jfr dock 1 kap. 9 § 3 TF). I 7 kap. 3 § och 11 kap. 1 §TF finns angiveti vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar och åläggas skadeståndsskyldiget för att de har lämnat resp. anskaffat uppgifter för publicering.

Ytterligare ett grunddrag i skyddet av tryckfriheten är bestämmelserna i 3 kap. TF om rätt till anonymitet för författare till tryckta skrifter och för dem som lämnar uppgifter för publicering i sådana. Anonymitetsskyddet innebär också att en myndighet inte får efterforska vem som har lämnat uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet enligt TF. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall behöva avstå från att vidarebefordra information till bl.a. pressen på grund av rädsla för repressalier.

4.2.7 Den särskilda rättegångsordningen

För tryckfrihetsmål, till vilka räknas främst mål om ansvar för tryckfrihetsbrott, gäller en särskild rättegångsordning som också den utgör ett skydd för tryckfriheten.

Tryckfrihetsmålen är till stor del undantagna från den vanliga polisoch åklagarorganisationens verksamhet. I stället är justitiekanslern

(JK) i princip ensam åklagare. Endast JK får inleda förundersökningar i fråga om tryckfrihetsbrott (9 kap. 2 § TF).

Tryckfrihetsmål handläggs i första instans av vissa tingsrätter, s.k. tryckfrihetsdomstolar, i regel en i varje län (12 kap. 1 § första stycket TF).

I mål om ansvar för tryckfrihetsbrott prövar i regel en jury bestående av valda lekmän frågan om en skrift är brottslig. Tanken bakom jurysystemet är att lekmännen i jämförelse med juristdomare antas vara friare i sin bedömning till förmån för tryckfriheten. Om juryn friar från ansvar är juryns utslag slutgiltigt. Rätten skall då utfärda en frikännande dom. Konstaterar däremot juryn att skriften är brottslig prövas ansvarsfrågan även av rättens juristdomare. Dessa kan fria eller fälla. Deras dom kan överklagas i vanlig ordning till högre instans.

Av betydelse är slutligen den s.k. instruktionen i för tryckfrihetsmålen 1 kap. 4 § första stycket TF. Det följer av instruktionen att de som dömer över missbruk av tryckfriheten skall ha i minnet att tryckfriheten utgör en grundval för ett fritt samhällsskick och därför mera bör fästa uppmärksamheten på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet. De dömande bör mera ta hänsyn till syftet än till framställningssättet.

Slutligen understryks i instruktionen att rätten vid tvivelsmål hellre

bör fria än fälla.

5 Vissa

radiorättsliga grundregler

5.1 Radiolagens censurförbud

5.1.1 Begreppet radioprogram

Den grundläggande Författningen för radio- och PV-verksamheten i vårt land är radiolagen (1966:755, umtryckt 1986:1209, ändrad senast 1989:43).

Lagen inleds med definitioner av vissa begrepp som har betydelse för hela det radiorättsliga lagstiftningsumráidct, bl.a. radiosandning, rundradiosändning, trådsändning och radioprogram. I detta sammanhang finns det endast skäl att gå in närmare på innebörden av begreppet radioprogram.

Med radioprogram avses en radiosandnings eller en trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek. nyheter eller dylikt.

Begreppsbestämningen kan sägas vara resultatet av vissa närmast massmediepolitiska överväganden. Departementschefen yttrade i samband med förslaget till radiolag följande om begreppet i radioprogram anslutning till vad han hade anfört om begreppet rundradiosändning (prop. 1966:149 s. 32).

En annan av betydelse i detta fråga sammanhang ar begreppsbeståmningen i fråga om rundradlosândnings innehåll. Det är detta som skall vara föremål för ensamrñtten, into simdningens tekniska sida, dvs. di› stributionen av innehållet. Den verksamhet det hm- ar fråga om kallar utredningsmannen lör programverk samhet och fiärcsláir en särskild deñnition av begreppet. denna :ivsos verksamhet Enligt där program anord-

nas direkt för radiosändning eller trädsändning. Undantag görs dock i fråga om sändning som, utom angivande av namn och kalla, innehåller endast enkla meddelanden, inspelad musik eller vidaresandning av program som anordnats av annan, om denne medgett vidaresándningen. Flera remissinstanser har ansett definitionen oklar och svårtolkad. Jag delar denna uppfattning. Som jag förut anfört anserjag att ensamrätten bör beskrivas som en rätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rundradiosändning. Begreppet program bör då definieras. Att ett program avser en sändnings innehåll torde utan vidare vara klart. Vid begreppsbestämningen uppkommer emellertid frågan om det finns anledning att förbehâlla ett enda företag rätten att bestämma över varje innehåll i en rundradiosåindning. Jag kan ansluta mig till utredningsmannens förslagi fråga om enkla meddelanden. Sådana bör inte anses som program i lagens mening. Däremot anser jag det tveksamt om inspelad musik bör undantas frän programbegreppct. Det kan har bli fråga om sändningar som till natur och omfattning är av samma slag som vissa av Sveriges Radios sändningar. Jag anser det mest förenligt med principerna för rundradioverksamheten i landet att även inspelad musik betraktas som program.

Departementschefen tog upp programbegreppet även i specialmotive-

ringen (s. 37):

Uttrycket radioprogram har valts i stället för endast program med tanke på att uttrycket skall kunna användas även i annan lagstiftning, där det kanske inte ställer sig lika naturligt som i radiolagen att tala om program. Undantagen från begreppet radioprogram avser enkla meddelanden av det slag som lämnas av Fröken Ur, Fröken Väder, Telenytt 0.d. F.n. torde sådana meddelanden förekomma endasti trådsändning, men åtminstone teoretiskt kan det tänkas ske även i radiosändning. I likhet med utredningsmannen villjag understryka att det verklivara om enkla meddelanden för att innehållet i en gen måste fråga sändning inte skall betraktas som program. Kommentarer eller andra utläggningar till meddelandena gör att de inte kan anses såsom enkla. Fordrar meddelandena någon form av redigering utöver en ren sammanställning av uppgifter torde radioprogram alltid föreligga. Meddelandena får t.ex. inte inramas av musik, reklam eller annat innehåll utom uppgift om vem som lämnar meddelandena och deras källa.

Endast s.k. enkla meddelanden faller således utanför begreppet radioprogram, och sådana meddelanden fälr enligt propositionen inte inramas av reklam. Reklam i en sändningar följaktligen i princip att betrakta

som radioprogram.

5.1.2 Censurförbudcts lydelse

I 8 § första stycket första meningen radiolagen föreskrivs:

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma galleri fråga om trådsändningar.

Lagtexten har denna lydelse sedan den 1 februari 1987 (SFS 1986:1209). Dessförinnan hette det att en myndighet inte fick i förväg granska eller

föreskriva förhandsgranskning av radioprogram och inte heller fick

förbjuda en radiosändning eller trådsändning på grund av dess innehålll.

5.1.3 Förarbetena

Ett censurförbud till skydd för yttranden i radio och TV föreslogs första gången av en särskild utredningsman i betänkandet (SOU 1962:27) Radions juridiska ansvar. I betänkandet anfördes bl.a. (s. 75-77):

Ett betydelsefullt moment i de i TF uppställda arantierna för tryckfriheten utgör förbudet mot censur (TF 1 kap. 2 § örsta st.). Det har utformats så, att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav ej må förekomma. Ett förbud mot censur är motiverat av olika skäl, kanske främst därav att en censur lätt blir godtycklig och visar en tendens att vidga området for det otillåtna. Ehuru det med hänsyn till de speciella tekniska förutsättningarna icke är möjligt att i lag lämna några garantier för en allmän yttrandefrihet i radion, liknande den i TF 1 kap. 1 § första stycket fastslagna tryckfriheten, synas dock starka skäl tala för att söka ge radion den självständighet och den frihetsgaranti, som ett förbud, motsvarande det i TF 1 kap. 2 § första stycket upptagna, skulle innebära. Det är otvivelaktigt bättre med en ordning, där i efterhand genom förhandling vid domstol prövas huruvida innehållet i en sändning innebär ett överskridande av yttrandefrihetens i lag fastställa gränser, än ett system där myndigheter kunna utan sådan offentlig kontroll förhandsgranska och förbjuda enligt de-

ras mening olämpliga program. En sådan förhandsgranskning måste

lägga en hämsko på den informationens frihet och den rätt till kritik mot missförhållanden i samhället, som bör tillkomma radion i ett demokratiskt samhälle. Vidare är att märka, att om myndigheterna äga rätt

till förhandsgranskning av program, det kan komma att betraktas som

om myndigheterna utövat denna rätt och därigenom tagit ansvar for programmen, även om de i själva verket icke begagnat sig av censurrätten.

Enligt utredningens mening måste det väsentliga innehållet i ett förbud mot censur av radiosändningar vara ett förbud mot föreskrifter om förhandsgranskning av program. Framhållas må, att en sådan innebörd av ett förbud mot censur i själva verket icke torde komma att medföra någon ändring av vad som redan nu tillämpas. Från regeringshåll har sålunda flera att man gånger uttalats, icke har att taga befattning med

1 Genom 1986 års lagstiftning inskränktes censurförbudet i fråga om vissa trådsändningar. Detta berodde på att censuren i fråga om biograffilm hade utvidgats till att avse också

offentligt uppspelade videogram.

1986 års lagändring saknar emellertid betydelse för de frågor som behandlas i detta betänkande.

särskilda program (se t.ex. AK prot. 1953 nr 10 s. 8 f. och 1959 nr 10 s. 8 f).

mot vem ett förbud mot förhandsgranskning skall riktas kan va- Frågan ra föremål för tvekan. Det är självfallet, att förbudet skall avse myndig- - - het och annat allmänt organ (jfr TF 1 kap. 2 § andra stycket),

Vidare uppställer sig frågan, huruvida i ett censurförbud för radion även kan upptagas någon motsvarighet till vad som stadgas i TF 1 kap. 2 § första stycket om att något förbud mot tryckning av skrift ej må förekomma. För radions del skulle ett förbud mot tryckning motsvaras av ett förbud av visst tveksam med mot sändning program. Frågan synes hänsyn till att det gällande avtalet mellan staten och Sveriges Radio, liksom de föregående avtalen, innehåller bestämmelser om programmens beskaffenhet. Dessa bestämmelser torde i särskilda delar innefatta förbud mot vissa slag av program. Ett klart sådant förbud finnes sälunda beträffande med kommersiell reklam. Som förut nämnts program kan emellertid ett förbud mot censur icke vara riktat mot programföreoch eftersom bestämmelserna i avtalet med staten - oavsett stataget tens faktiska maktställning - tillkommit med samtycke av Sveriges Ramot att i ett stadgande om fördio, synes det icke föreligga något hinder bud mot censur även upptaga en klausul om att något förbud mot sändav program Det är självfallet, att denna klausul ning ej må förekomma. icke heller kan avse annat än myndighet eller annat allmänt organ. Det må anmärkas, att det icke torde vara förenligt med ett sådant stadgande som det av utredningen föreslagna, att statsmakterna utan företagets under löpande avtalsperiod i samband med tilldelningen av lisamtycke censmedel uppställa sådana villkor rörande programmens beskaffenhet, som kunna anses innefatta förbud mot vissa program.

Sedan betänkandet remissbchandluts prövade utredningsmannen frå-

på nytti betänkandet (SOU 1965:58) Radioansvarighetslag. Utredgan föreslog även här att ett censurförbud skulle införas till ningsmannen skydd för yttranden i radio och TV.

I prop. 1966:149 med förslag till radiolag delade departementschefen

denna uppfattning. Han anförde (s. 33 f.):

En av hörnpelarna i skyddet för tryckfriheten i vårt land är det förbud

mot censur av tryckt skrift som föreskrivs i 1 kap. 2 § TF. Det föreslagna förbudet mot censur i fråga om radioprogram är uppbyggt efter samma principer som förbudet i TF. Remissinstanserna har inte någon invändning mot behovet av att yttrandefriheten i radio varnas på_ detta sätt.

Som utredningsmannen påpekar kan man visserligen inte utan vidare radion med pressen i fråga om censurförbud. Principen om jämställa pressens självständighet och frihet frän förhandsgranskning av myndighet eller annat allmänt organ bör dock enligt min mening otvivelaktigt även för radion. Jag anser det naturligt att denna princip kommer gälla till i den nya lagen. Liksom utredningsmannen anserjag att ett uttryck censurförbud bör avse endast myndighet eller annat allmänt organ.

vikten av att det företag som tiller- I det föregående har jag framhållit känns ensamrätt att bestämma vilka som skall förekomma i program

rundradiosándning självständigt handhar det löpande programarbetet inom ramen för kravet på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i överenskommelsen med staten. Ett censurförbud har betydelse framför allt som en garanti för att företagets självständighet i detta hänseende tryggas. Utredningsmannen framhåller att en sådan garanti är ágnad att starka allmänhetens förtroende för programverksamheten och påpekar att det också kan vara en fördel, om statsmakterna gentemot främmande stater eller inhemska pätryckningsgrupper kan åberopa att myndigheter genom lag är förhindrade att blanda sig i programverksamheten. Jag ansluter mig till dessa synpunkter.

Censurförbudet är emellertid av betydelse inte bara som ett led i systemet for bedrivande av programverksamhet för rundradion. Principen om yttrandefrihet i radio kräver att inte heller innehålleti andra sändningar än sådana som forebehälls det företag som har ensamrätten utsätts för förhandsgranskning av myndighet eller beläggs med sändningsförbud.

Svea hovrätt och Sveriges Radio berör ett särskilt problem som uppkommer om myndighet inte skall få förbjuda en sändning på grund av dess innehåll. Problemet gäller i vad mån det kan vara förenligt med ett sådant censurförbud att föreskriva villkor för programverksamheten i avtal eller tillstånd. Jag har tidigare förordat en bestämmelse i lagen om att riktlinjerna för rundradions programverksamhet skall fastställas genom avtal mellan staten och företaget. Med en sådan ordning bör censurforbudet inte hindra att man i avtalet kommer överens om att vissa slag av program inte skall få sändas. Detta är redan fallet i fråga om program med kommersiell reklam. Om villkor i andra fall uppställs för viss sändningsverksamhet, t.ex. i samband med tillstånd att inneha eller använda radiosändare, bör dessa givetvis inte få utformas så att de kommer i strid med censurforbudet.

5.1.4 Enjämförelse mellan radiolagens och tryckfrihetsförordningens censurförbud

Vid radiolagens tillkomst bestämdes det alltså att ett censurforbud skulle gälla i fråga om radioprogram: sådana skulle inte få förhandsgranskas av någon myndighet och inte heller skulle en myndighet få förbjuda att ett radioprogram sändes.

Utanför begreppet radioprogram faller som angetts i avsnitt 5.1.1 s.k.

enkla meddelanden men i princip inte reklam (prop. 1966:149 s. 37).

Som förut har framgått (se avsnitt 4.2.2.) anses TF inte hindra förbud mot upprepande av viss kommersiell reklam som strider mot marknadsföringslagen. Mot denna bakgrund måste slutsatsen bli att radiolagens censurförbud täcker ett i viss mån större område än TF:s. Radiolagens censurförbud gäller även kommersiell reklam i den meningen att vitesförelägganden enligt marknadsföringslagen är uteslutna. I och för sig är

detta också lätt att förstå, eftersom det hittills inte varit meningen att radio och TV skall drivas på kommersiell basis. Det har då inte funnits något behov av att kunna tillämpa marknadsforingsrättsliga regler på detta område.

5.2 Sändningar som kräver tillstånd av regeringen

m.m.

5.2.1 Rundradiosändningar

Det krävs tillstånd av regeringen for rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning (5 § första stycket radiolagen).

Tillståndskravet gäller både vid ursprunglig rundradiosändning och då rundradiosändningen är en vidaresiindning, dvs. en samtidig och oförändrad återutsändning, av en annan sändning.

För att en sändning skall utgöra en rundradiosändning skall den vara avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Det innebär att sändningen skall överföras från sändaren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare. Att sändningen skall ske här i landet betyder att radiosändaren skall finnas här i landet (se prop. 1985/86:109 s. 35).

Nu nämnda omständigheter medför att radiolagens tillståndskrav i fråga om rundradiosändningar endast omfattar markbundna rundradiosändningar, där sändaren finns på svenskt territorium. Däremot omfattas inte rundradiosändningar från satelliter.

Ordet direkt i definitionen av rundradiosándning klargör att sändningar från jorden till satelliten, de s.k. upplänkarna, inte kan betraktas som rundradiosändningar. Först då radiosignalerna lämnat satelliten för att sändas tillbaka till jorden kan de anses vara avsedda att tas emot direkt av allmänheten. Endast den s.k. nedlänken kan därmed radiorättsligt sett vara en rund rad iosänd n i n g.

Varje innehavare av tillstånd (programforetag) avgör ensam vad som skall förekomma i sändning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programförotaget iaktta bestämmelserna i 6 § och

7 § andra stycket radiolagen om saklighet och opartiskhet, en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet, skyldighet att hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla männsikors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet samt i avtal föreskriven skyldighet att sända redogörelse for fällande beslut av radionämnden (5 § tredje stycket radiolagen).

Beträffande sådana radiosändningar som inte är rundradiosändningar gäller inte några andra radiorättsliga regler än kravet på tillstånd av televerket for att använda radiosändare (2 § radiolagen).

Som angetts tidigare kan sändningar från jorden till en satellit, de s.k. upplänkarna, inte betraktas som rundradiosändningar. Det betyder att det inte finns några särskilda lagbestämmelser om vad sådana sändningar får innehålla. För sådana sändningar liksom for andra radiosändningar som inte är rundradiosändningar gäller endast allmänt tilllämpliga innehållsregler i exempelvis brottsbalken. I fråga om t.ex. reklam i sådana sändningar gäller inte några särskilda restriktioner.

5.2.2 Trådsändningar

Det krävs tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radio-

program i trådsändning, om sändningen sker till bostäder och när fler än

100 bostäder (5 § andra stycket radiolagen). En motsvarande tillståndsplikt föreskrivs i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Här prövas dock tillståndsfrågorna av en särskild statlig myndighet, kabelnämnden.

Även tillståndskravet i fråga om trådsändningar gäller oavsett om trådsändningen är en ursprunglig sändning eller en vidaresändning. Som framgår är det emellertid fritt att sända i tråd till andra lokaler än bostäder eller till 100 eller färre bostäder.

Vidare begränsas tillståndskravet i fråga om trådsändningar genom vad som föreskrivs i 5 a § första stycket radiolagen. Där anges att radioprogram i rundradiosándningr som har tagits emot i centralantennanläggning utan särskilt tillstånd får sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen.

Lagen anger inte någon övre gräns för hur stor en centralantennanläggning kan vara. Bestämmelsen har därför ansetts innebära att det är fritt atti kabel vidaresända rundradiosändningar.

För trådsändningar som inte kräver tillstånd av någon myndighet, t.ex. vidaresändning i kabel av rundradiosändningar, gäller inga särskilda regler om vad sändningarna får innehålla utan endast allmänt tillämpliga regler i exempelvis brottsbalken.

6 Reglerna för inom programföretagen Sveriges Radio-koncernen

För det fall reklamsändningar skulle få förekomma i Sveriges Television förutsätter TV-utredningen att ingen förändring av nu gällande programregler skall ske, bortsett från att förbudet mot reklam upphävs och att det klargörs att kravet på opartiskhet och saklighet inte skall galla reklaminslagen. För det fall reklamsändningarna skall skötas av ett fristående företag föreslår utredningen att kraven på programverksamheten i mycket skall överensstämma med de krav som i dag gäller för Sveriges Television.

TV-utredningens ställningstaganden gör det nödvändigt att utförligt redogöra för de programregler som gäller för programföretagen inom SR-koncernen.

6.1 Sveriges Radio-koncernens faktiska

ensamställning

I avsnitt 5.2.1 har nämnts att det krävs tillstånd av regeringen for rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning (5 § första stycket radiolagen). Vidare har angetts att detta tillståndskrav endast gäller rundradiosändningar från marksändare i Sverige.

Fyra programforetag har sändningsrätt på grund av tillstånd enligt radiolagen. Företagen är Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Dessa företag är dotterbolag i en koncern med Sveriges Radio AB som icke sändande moderbolag. Programföretag i radiolagens mening är endast de fyra sändande företagen.

Gällande ordning med sändningsrätt for de fyra företagen kom till år 1978. Det var då som Sveriges Radio delades upp i en koncern med ett icke sändande moderbolag och med dotterbolagen som sändningsberättigade företag. Dessförinnan hade enligt lagen Sveriges Radio AB haft ensamrätt att sända till den stora publiken. När man vid koncernbild-

ningen orde dotterbolagen sändningsberättigade, kunde deti lagen in-

te längre heta att ett företag hade ensamrätt att sända. Av förarbetena till 1978 års lagstiftning (se prop. 1977/78:91, bl.a. s. 162) framgår emellertid, att det inte var meningen att regeringen utan riksdagens godkännande skulle kunna medge sändningsrätt åt nya programföretag eller genomföra några väsentliga förändringar i fråga om de existerande programföretagens verksamhet (se även prop. 1985/86: 109 s. 35).

I de i maj i fjol meddelade tilläggsdirektiven till mig heter det att 1978 års lagändring visserligen innebar att Sveriges Radios monopol formellt avskaffades men att detta inte rubbade Sveriges Radio-koncernens faktiska ensamställning. Av vad som nyss har anförts framgår att detta är en korrekt beskrivning.

6.2 krav och saklighet i Radiolagens på opartiskhet

programverksamheten

Ett programföretag i radiolagens mening skall utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen (6 § första stycket radiolagen).

Från regeringsformens synpunkt är givetvis kraven på opartiskhet och saklighet begränsningar i yttrandefriheten. Radiolagen har alltsedan sin tillkomst ställt upp dessa krav. Dessförinnan stod kraven i det avtal som fanns mellan staten och Sveriges Radio AB.

I propositionen med förslag till radiolag (prop. 1966:149 s. 29 f.) motiverade departementschefen sin ståndpunkt att dessa krav borde lagfästas på följande sätt.

Med ett system där rundradions program bestäms av ett enda företag som skall verka i samhällets och allmänhetens tjänst, är det nödvändigt att företaget intar en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och

smakriktningar. Aven om alla intressen inte kan tillgodoses, måste skilda grupper i största möjliga utsträckning kunna komma till tals. En allsidig belysning av de skiftande företeelserna i samhället är en väsentlig upp ift för rundradioverksamheten. Overenskommelsen mellan

åveriges

staten och Radio ger uttryck för detta bl.a. genom kravet på opartiskhet och saklighet i upplysningar om nuets händelser och orientering om viktigare kultur- och samhällsfrågor. Detta krav innehåller den grundläggande skyldigheten för företaget. Det bör därför regleras i samma ordning som företagets grundläggande rättighet. Jag förordar att bestämmelsen om ensamrätt kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att utöva ensamrätten opartiskt och sakligt. Riktlinjerna i övrigt för rundradions programverksamhet bör liksom f.n. bestämmas genom en överenskommelse mellan staten och företaget. det Jag anser lämpligt att en bestämmelse härom tas in i lagen.

Departementschefen uppehöll sig vid kraven på opartiskhet och saklighet även i specialmotiveringen. I det sammanhanget yttrades (prop. 1966:149 s. 39 f.):

Reglerna om opartiskhet och saklighet måste tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i radion. Kravet på opartiskhet medför att olika åsiktsriktningar skall få komma till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet följer att uppgifter och påståenden i ett program skall vara sanna. För att dessa krav skall kunna anses uppfyllda bör fordras att felaktig sakuppgift beriktigas, när det är påkallat, och att den som har befogat anspråk att bemöta ett påstående bereds tillfälle till genmäle.

Eftersom ett beriktigande eller genmäle kan förlora avsevärt i verkan om det kommer alltför lång tid efter den felaktiga uppgiften eller det påstående som skall bemötas, är det angeläget att det utan oskäligt dröjsmål ges beriktigande eller plats för genmäle. Bestämmelser i detta syfte bör ingå i det avtal som avses i andra stycket av 6 §.

Kraven på opartiskhet och saklighet togs upp också i 1978 års lagstiftningsärende. Orsaken var bl.a. att varje programforetag avsågs få egen sändningsrätt. Departementschefen yttrade följande i specialmotiveringen (prop. 1977/78:91 s. 228 f.).

Som framgår av lagförslaget skall varje programforetag som sluter avtal med staten ha ansvar for att sändningsrätten utövas och opartiskt sakligt. Ett program eller programinslag som sänds av ett programföretag kan således inte balanseras av ett annat program eller programinav ett annat slag som sänds programforetag. Vid prövning av fråga om opartiskhet bör i övrigt kunna fästas avseende vid annat program eller programinslag om det for publiken framstår såsom naturligt, exempelvis andra eller program programinslag i den löpande nyhetsformedlingen eller i en programserie eller program till vilket programföretaget hänvisar i samband med sändningen. Med hänsyn till den självständighet i fråga om programverksamheten som envar av kanalerna i televisionsbolaget skall ha i förhållande till varandra och till den gemensamma bolagsledningen bör såvitt gäller ansvaret for opartiskhet och saklighet var och en av kanalerna i principjämställas med ett självständigt programforetag. Mellan de båda kanalerna bör dock kunna träffas sådan överenskommelse i fråga om programverksamheten att balansering

mellan kanalerna kan ske under förutsättning att det på sätt jag nyss framstår som naturligt för publiken. Som jag tidigare har anfört angett är det av stor vikt att programföretagen i ökad utsträckning söker spegla och granska förhållandena även i s.k. slutna samhällen där nyhetsär begränsad eller styrd. Om programföretagen inte kan rapporteringen spegling av förhållandena p.g.a. svårigheter att komma åt ge en allsidig

programstoff bör detta klart framgå av programmet eller programpre-

sentationen. På samma sätt bör programforetaget även i övrigt om det skildrar ett ämne från en speciell utgångspunkt låta detta klart framgå av programmet eller programpresentationen.

för ett programföretag att beakta att det skall råda en uid- Skyldigheten

sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i ljudradion och televisionen

fördes in i lagtexten 1978. Om detta yttrade departementschefen (prop.

1977/78:91 s. 229):

Radioutredningen har behandlat frågan om yttrandefrihet och därvid bl.a. fastslagit att en radio och TV i allmänhetens tjänst har ansvar för att yttrandefriheten blir så stor som möjligt och att således skilda åsikter och uppfattningar kommer till uttryck och att olika tolkningsmöjligheter och infallsvinklar prövas. Jag delar utredningens mening. Denna frihet bör vara så vidsträckt som kravet på opartiskhet och saklighet medger. Jag vill emellertid erinra om att yttrandefriheten även innebär en frihet åsikter och uppfattningar. min att uttrycka personliga Enligt mening bör dock kraven på opartiskhet och saklighet ställas lägre än eli fråga om personliga åsikter och uttalanden som framförs av jest endast debattdeltagare, intervjuade och andra liknande medverkande. Liksom utredningen anser jag därför att en bestämmelse bör gälla för programföretagen att de vid tillämpningen av foreskriften om opartiskhet och skall beakta att en vidsträckt yttrandefrihet och informasaklighet tionsfrihet skall råda i rundradion.

Radioutredningen har beskrivit informationsfrihet som vars och ens frihet att inhämta och mottaga upplysningar och meningsyttringar. Den är ett slags yttrandefrihetens naturliga spegelbild, men har både en aktiv inhämtande och en mer passiv, mottagande sida. Utredningen betonar för rundradions del särskilt den aktiva sidan och uttalar att allmänheten behöver mediernas hjälp för att informationsfriheten skall bli meningsfull i lika stor utsträckning som när det gäller yttrandefriheten. En radio och TV i allmänhetens tjänst har därför ansvar för att tillhandahâlla en så mångsidig och fullständig information som möjligt. Jag delar denna uppfattning om innebörden och vikten av informationsfrihet.

6.3 Radiolagens demokratibestämmelse

Utöver vad som sagts nu skall företagen följa den s.k. demokratibestämmelsen (6 § andra stycket radiolagen). Den föreskriver att ett företag i

programverksamheten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskil-

da människans frihet och värdighet.

Även denna föreskrift togs in i lagtexten 1978. Departementschefen anförde följande som motivering till bestämmelsen (prop. 1977/78:91 s. 230).

I 6 § andra stycket har intagits ett stadgande som närmast motsvarar den bestämmelse i 6 § andra stycket i 1967 års radioavtal vari sägs att

bolaget skall i PPOgTRmVOTkSHHIhOLOH hävda de grundläggande demo-

kratiska värdena.

Denna bestämmelse har tolkats som en skyldighet for Sveriges Radio att vara partisk till förmån for de grundläggande demokratiska värdena. Den utgör sålunda en modifiering av kravet på opartiskhet i 6 § radiolagen.

Stadgandet har inte varit avsett att hindra Sveriges Radio från att skildra odemokratiska förhållanden och företeelser eller från att återge odemokratiska meningsyttringar i radio eller TV. Bestämmelsen har emellertid ansetts innebära en skyldighet for Sveriges Radio att markeett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalan-

âa en.

Enligt radionämndens mening innefattar bestämmelsen i avtalet bl.a. en skyldighet för Sveriges Radio att i programverksamheten verka för att rasfördomar bekämpas.

Radioutredningen har uttalat att det även i framtiden bör finnas bestämmelser som ålägger programföretag en skyldighet att uppträda partiskt till förmån for vad som kan anses utgöra folkstyrelsens grundvalar och till förmån för respekten for människovärdet.

Den nuvarande formuleringen i radioavtalet är enligt radioutredningens mening oprecis och kan ges både vida och snäva tolkningar. Utredningen betonar, att det är kärnan av folkstyrelsens principer som stadgandet skall gälla och avser med demokrati beteckning på en statsform som bygger på fri äsiktsbildning, :nllmzin och lika rösträtt samt fria och hemliga val.

Med uttrycket alla människors lika varde och den enskilda människans frihet och várdighet avser radioutredningen de sidor av demokratibegreppet som anknyter till bl.a. förhållandet mellan manniskor och nämner därvid fordömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan man och kvinnor.

Jag ansluter mig till radioutredningens uppfattning att den ifrågavarande bestämmelsen skall tas in i radiolagen. Stadgandet bör få den utformning som utredningen har föreslagit.

1978 års lagstiftning bereddes i riksdagen av kulturutskottet och konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet betonade i ett yttrande till kulturutskottet att det inte var avsikten att den nya formuleringen av demokratibestäxmnelsen skulle i sak tolkas annorlunda än den då gällande avtalsbestämmelsen. Kulturutskottet anslöt sig till konstitutionsutskottets uppfattning (se KrU l977/78z24 s. 65).

6.4 Lagstöd för vissa bestämmelser i avtal mellan

staten och ett programföretag

Enligt 6 § tredje stycket radiolagen skall för ett programföretagi övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och företaget. I ett sådant avtal får som villkor för sändningsrätt på grund av tillstånd enligt radiolagen tas in

1. föreskrift om skyldighet att sända bcriktigande och genmäle,

2. föreskrift till skydd för enskilds privatliv,

3. föreskrift om förbud mot kommersiell reklam eller mot program som bekostas av annan än programföretag,

4. föreskrift om skyldighet att på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, och

5. föreskrift om skyldighet att sända redogörelse som avses i 7 § andra stycket radiolagen (se avsnitt 8.5).

Genom de fem punkterna ges det uttryckligt lagstöd för avtalsbestämmelser som på angivet sätt begränsar yttrandefriheten i en programverksamhet. De fem punkterna togs in i lagtexten 1978. Departementschefen motiverade detta genom att hänvisa till regeringsformens föreskrifter om skydd för yttrandefriheten (se prop. 1977/78:91 s. 230).

6.5 Efterhandsgranskning av raclioniimnden

Det är en uppgift för radionámrulvr: att granska om ett programföretags rätt på grund av tillstånd enligt rudiulzigen hur utövats i enlighet med 6§ radiolagen och avtalet mellan regeringen och foretaget (7 § första stycket radiolagen). Närmare föreskrifter om nämnden finns i förordningen (1988:339) med instruktion för radionámnden. Där framhålls uttryckligen att nämndens övervakning sker genom efterhandsgranskning.

Om avtalet mellan regeringen och ett programforetag föreskriver detta, skall företaget sända redogörelse för beslut av radionâmnden, i vilket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i radiolagen eller avtalet (7 § andra stycket radiolagen).

6.6 Avtalen mellan staten och

programföretagen

Flertalet bestämmelser om hur programforetagen skall utöva sin sändningsrátt finns inte i radiolagen utan i avtalet mellan staten och resp. företag.

De nu gällande avtalen började tillämpas den ljuli 1986 och löper t.0.m. den 30 juni 1992. I detta sammanhang intresserar endast avtalet mellan staten och Sveriges Television (SVT). Genom avtalet ges SVT rätt att sända televisionsprogram i rundradiosändning från sändare här i landet.

Avtalet innebär att SVT skull sända PV-program i rikssändningar och regionala sändningar. Dessutom skull foretaget sända text-TV.

En bestämmelse i avtalet säger att SVT skall bedriva programverksamheten med beaktande av televisionens centrala ställning i samhället,

dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och for kulturens utveck-

ling. Det heter vidare att programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. Programmen skall utformas så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsi-

dighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos

landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån

tillgodoses.

En ny formulering i förhållande till tidigare avtal är att programutbu-

det som helhet skall präglas av folkbi ldningsambitioner.

Enligt avtalet skall det i TV tillhandahållas ett mångsidigt utbud av program på svenska språket. Vidare skall deti programmen i betydande omfattning förekomma svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

Särskilt anges att SVT är skyldigt att

1. meddela nyheter samt kommentera eller pä annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborbehöver for att vara orienterade och ta ställning till samhällsgarna och kulturfrågor,

2. stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrägor,

3. granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana på beslut organ och inom andra sammanslutningar och föreningar,

4. tillvarata och utveckla televisionens särskilda förutsättningar att ge och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inupplevelser levelse, engagemang och forströelse,

5. främja konstnärlig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksformer,

6. bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och formedla olika kulturaktiviteter,

7. i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap,

8. ta särskild till språkliga och etniska minoriteter samt hänsyn

9. ta särskild hänsyn till olika grupper av handikappade.

Det finns också bestämmelser som anger att den enskildes privatliv skall i om inte ett oavvisligt allmänt

respekteras programverksamheten

intresse kräver annat, att SVT skall beriktiga en felaktig sakuppgift när det är påkallat och att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.

Vad angår reklam sägs att SVT inte mot vederlag får medge kommersi- För att en överträdelse av

ell reklam i program eller programinslag.

denna bestämmelse skall anses föreligga krävs alltså att har företaget mottagit betalning eller något annat vederlag.

I avtalet finns också en bestämmelse som förbjuder Den ansponsring. ger att SVT inte får sända ett visst program eller programinslag, om företagets rätt att sända programmet eller inslaget är beroende av att någon annan än ett bolag inom koncernen utger till den som ersättning upplåter rätten.

På begäran av en statlig myndighet skall SVT sända meddelande som är av vikt för allmänheten. PYiretage-t skall se till att meddelandet ges en lämplig utformning och att det in to genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programvvrksaimheten.

Det åligger SVT atti program på lämpligt sätt för beslut av raredogöra dionämnden enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelser i 6 § radiolagen eller avtalet.

Om radionämndens beslut avser att en begäran om beriktigande har avslagits, skall företaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.

Om det finns skäl anta att SVT i väsentlig mån har brutit mot 6 § radiolagen eller avtalet får staten påkalla utredning i frågan genom utredningsmän, som utses enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Om utredningen ger anledning till det, får staten säga upp avtalet.

6.7 Radionämndens

praxis

6.7.1 Nämndens befogenheter

Övervakningen av hur ett programiöretag utövar sin sändningsrätt

sker som tidigare nämnts genom av radionämn-

efterhandsgranskning

den.

Radionämnden är en statlig myndighet som arbetar i domstolsliknande former. Den består av sju av regeringen utsedda ledamöter ersätjämte

tare. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Nämndens sker efter anmälan mot ett visst program eller granskning på nämndens eget initiativ.

Det förekommer tre olika slag av besluti granskningsärenden.

Fállande beslut: programmet strider mot radiolagen eller avtalet.

Kritiserande beslut: brist har konstaterats men inte bedömts som så allvarlig att programmet strider mot radiolagen eller avtalet.

Friande beslut: brister inte i överensstämmelse med radio- Programmet lagen eller avtalet.

Radionämndens beslut i granskningsärenden kan inte överklagas.

Nämnden att döma ut straffeller skadestånd. har inte någon belbgenhet nämnts kan emellertid enligt en särskild av- Som tidigare regeringen talsbestämmelse utredning om det finns anledning anta att ett päkalla mån har brutit mot 6 § radiolagen eller avta-

programföretag i väsentlig

let. Om utredningen ger anledning till det, kan regeringen säga upp avtalet.

for radionämndens praxis beträffan- I det Följande redogörs översiktligt krav och avtalsbestämmelsen om televide radiolagens på opartiskhet sionens centrala ställningi samhället. Avtalsbestämmelsen som förbjuder kommersiell reklam mot vederlag behandlas mera utförligt. Detsamma nämndens tillämpning av radiolagens demokratibestämgäller melse.

6.7.2 Radiolagens krav på opartiskhet

Kravet i radiolagen tar enligt radionämndens praxis sikpå opartiskhet företeelser: 1) Kritik mot en klart utpekad part. 2) te på främst följande av ett visst ämne eller händelse. 3) Värderande ut- Ensidig behandling talande av eller liknande medverkande i en kontroversi-

programledare

ell fråga. 4) Reklambetonat gynmmdi: av ett Visst fiwetag eller produkt.

Vid prövning av en fråga om opartiskhet kan enligt nämnden ett annat program eller programinslag beaktas (balansering) om det framstår som naturligt for publiken. Exempelvis kan hänsyn tas till andra program eller programinslag i den löpande nyhetsformedlingen eller i en programserie eller till program som programföretaget hänvisar till i samband med sändningen.

Om en klart utpekad part utsätts for stark kritik bör han enligt nämnden ges möjlighet att försvara sig i samma program. Vägrar parten att medverka får han som regel stå sitt kast, eftersom vägran inte hindrar sändning av programmet. Programforetaget skall dock om möjligt sörja for att den kritiserade partens synpunkter redovisas i programmet. Kritik av annat slag än den nu berörda kan balanseras genom andra program.

Med ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse avser nämnden att endast den ena partens version eller synpunkter presenteras eller i vart fall klart dominerar i ett program. Frågan om balansering är enligt nämnden särskilt aktuell när det gäller sådana ensidiga program.

Kravet på opartiskhet innebär enligt nämndens praxis även att ett programforetag bör vara försiktigt med inslag som kan uppfattas som ett otillbörligt gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Ett exempel på hur radionämnden drar gränsen i fall av sistnämnda slag erbjuder nämndens beslut den 25 maj 1989 (SB 222/89).

Beslutet foranleddes av att bl.a. Medviks TV-Förlag AB, utgivare av programtidningen På TV, hade anmält pausprogram som SVT hade sänt för Sveriges Radio-koncernens programtidning Röster i Radio TV. Radionämnden yttrade:

Radionämnden konstaterar att sändningen av de granskade inslagen har inneburit ett betydande gynnande av tidningen Röster i Radio TV. Tidningen är en kommersiell produkt som konkurrerar på marknaden med ett flertal andra tidningar och tidningsbilagor, vilka också informerar om i huvudsak samma programutbud. Den skillnad i innehåll och utformning som finns mellan Röster i Radio TV och övriga tidningar och bilagor är inte av sådan art att den kan tillmätas någon betydelse i forevarande sammanhang. Inte heller kan Röster i Radio TV numera anses utgöra ett sådant komplement till programverksamheten att det foreli g-

ger ett tillräckligt starkt informationsintresse som kunnat uppväga det konstaterade gynnandet. Detta gynnande har därför varit otillbörligt, varigenom de granskade inslagen strider mot kravet på opartiskhet.

Två ledamöter var skiljaktiga med motiveringen att det fanns ett klart informationsintresse som uppvägde gynnandet.

Vid tillämpningen av kravet på opartiskhet har radionämnden att beakta att det skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i Ijudradion och televisionen (6 § forsta stycket andra meningen radiolagen). Denna föreskrift uppfattas av nämnden som en tolkningsregel som innebär ett krav på varsamhet vid granskningen.

6.7.3 Avtalsbestämmelsen om televisionens centrala ställning i samhället

Avtalsbestämmelsen om televisionens centrala ställning i samhället tar enligt radionämndens praxis sikte på bl.a. mediets genomslagskraft. Enligt nämnden aktualiseras bestämmelsen bl.a. då det i ett program förekommervåldsskildringar eller sexuella framställningar. Med tilllämpning av bestämmelsen prövar nämnden pckså t.ex. hur alkoholoch narkotikabruk speglas i programmen.

Vad gäller sexuella framställningar anses hänsynen till mediets genomslagskraft medföra, att program som innehåller bildsekvenser med mera avancerade sexuella motiv som regel inte kan visas under tidig kvällstid. Detsamma gäller underhållningsprogram där det förekommer upprepade inslag av våld eller långvariga och påträngande våldsskildringar. När sådana program sänds under sen kvällstid bör de enligt nämnden föregås av någon form av introduktion som klargör inslagens karaktär.

6.7.4 Avtalsbestämmelsen om reklamförbud

Beträffande avtalsbestämmelsen om förbud mot kommersiell reklam har i det föregående nämnts att den endast förbjuder reklam mot vederlag. Radionämnden, som relativt ofta fått ta emot anmälningar rörande reklam, har fram till 1989 aldrig funnit anledning anta att någon vederlagstransaktion förekommit.

I ett beslut den 2 februari 1989 fann emellertid nämnden att SVT hade övertrâtt reklamforbudet (SB 44/89).

Beslutet gällde underhållningsprogrammet Zick Zack som började sändas i november 1988. Varje program innehöll en av AB Tipstjänst arrangerad dragning i bolagets båda spel Lotto och Joker. Till grund for sändningarna låg avtal mellan SVT och Tipstjänst. Avtalsvillkoren innebar att Tipstjänst lämnade SVT ett produktionsbidrag om 225 000 kr. per program for att täcka de kringkostnader som är en direkt följd av lotto- och jokerdragningen och övriga tävlingsmoment i TV-pro-

grammen.

Radionämnden uttalade följande om bidragsgivningen.

Produktionsbidraget från AB Pipstjänst har tagits in i programbudgeten och fordelats pä olika kostnadspnstcr utan att fördelningen låter sig kontrolleras. Avtalskonstruktionen skiljer sig i avgörande hänseenden från fall av sponsring som radionamndcn tidigare har prövat. Där har det varit fråga om antingen fall, när teve till särskilt billigt pris fått sändningsrätt till tävlingar eller evenemang som anordnats av annan, eller fall av samproduktion i egentlig mening där sponsorn stått for väsentliga delar av programmets innehåll. Den nu valda konstruktionen kan nämndens inte innebörd enligt mening ges annan än att Sveriges

Television genom produktionsbidraget har mottagit vederlag av AB

Tipstjänst for att dragningen i spelen Lotto och Joker visas i teve.

Nämnden behandlade sedan frågan om SVT hade medgett kommersiell reklam mot vederlag. I det sammanhanget anmärkte nämnden att den hade haft tillgång till ett beslut av näringsfrihetsombudsmannen (NO) rörande Gynnande av statliga spel och lotterier, meddelati november 1988. Nämnden yttrade:

Av förarbetena till den aktuella avtalsforeskriften - som har sin lagliga grund i 6 § tredje stycket punkt 3 i radiolagen - framgår inte närmare vad som avses med begreppet reklam. Lagstiftaren har med föreskriften sannolikt endast velat markera att program sända av Sveriges Television inte skall vara reklamfinansierade - till skillnad mot program sända av kommersiella tevebolag - utan skall finansieras genom avgifter från innehavarna av teveapparater. I den mån vissa inslag i sända program kan anses strida mot avtalsforeskriften i fråga - såsom den får forstås mot bakgrund av övriga tolkningsdzita - finns det enligt nämndens mening dock inte något hinder mot att tillämpa den enligt dess ordalydelse pâ sådana inslag. Radionämnden har också i sin praxis när det gäller s.k. reklambetonade inslag prövat frågan om inslaget stått i strid med reklamforbudet. Nämnden har dock inte i något tidigare fall kunnat konstatera att det har förekommit vederlag i sammanhanget.

Radionämnden noterar att NO i sitt ovan angivna beslut anser att det har ett utomordentligt högt reklamvärde att få dragningar i t.ex. spelformen Lotto sända i TV på bästa sändningstid. NO anser vidare att i ett reklamfinansierat TV-medium skulle priset för sådan reklam vara mycket högt.

Innebörden av begreppet reklam har diskuterats bl.a. av reklamutredningen i delbetänkandet (SOU 1972:7) Reklam II Beskrivning och anaoch alkoholreklamutredningen i betänkandet (SOU lys och av tobaks- 1976:63) Reklamen för alkohol och tobak. Av betänkandena framgår att det saknas en allmängiltig definition av reklambegreppet. I ett av nämnda utredningar åberopat arbete (Albinsson, Tengelin och Wärneryd: Reklamens ekonomiska roll, 1964 s. 2) anförs att det - när man behandlar reklamens ekonomiska roll - ter sig ändamålsenligt att med reklam avse varje av en identifierbar sändare betald form av presentation via massmedia i syfte att främja Försäljningen av varor eller tjänster. Här kan också hänvisas till regeringens propositioner, 1977/78:178 med förslag till lagstiftning om marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror och 1978/79:2 med förslag till lag om namn och bild i reklam.

av reklambegreppet har under tid forts i En ingående diskussion lång samband med olika utredningar av grundlagsfrågor. Av särskilt intresse är den definition av reklam som yttrandefrihetsutredningen föreslogi sitt betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten, eftersom denna var knuten till en bestämmelse i den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen som skulle ge möjlighet att i vanlig lag meddela föreskrifter om förbud mot reklam i program i eter- eller trådsändning. Yttrandefrihetsutredningen anförde om begreppet reklam i den föreslagna bestämmelsen bl.a.: Däri innefattas alla slag av meddelanden från en näringsidkare som syftar till att främja avsättning eller anskaffande av varor, tjänster eller andra nyttigheter i hans näringsverksamhet (betänkandet s. 242). Radionämnden anser sig vid tolkningen av begreppet reklam i radiolagen och avtalet mellan staten och programföretagct kunna ansluta sig till den definition som yttrandefrihctsutredningen sålunda gett.

De inslag i programmen som är av störst intresse när det gäller frågan om programmen skall anses strida mot förbudet mot kommersiell reklam är visningen av själva dragningen, vilken skett i ett antal delmoment under gång med avbrott för andra inslag. Det är såprogrammens lunda visningen av dragningen som utgör meddelandet enligt den förut anförda definitionen. Såsom är typiskt för reklam vidarebefordras meddelandet till allmänheten genom ett massmedium, i detta fall televisionen. Att meddelandet inte har utformats som någon direkt till publiken riktad att spela på Lotto eller Joker hindrar inte att uppmaning det betraktas som reklam; även smygreklam måste falla under det nyss återgivna reklambegreppet.

Meddelandet är - som framgår av N Ozs beslut - i hög grad ägnat att främja avsättningen av AB Tipstjånsts produkter och det måste anses att bolagets syfte med deltagandeti programmet varit just detta. Härav framgår också att om reklam anses föreligga så är det fråga om kommersiell reklam. Vad som kan diskuteras är frågan om meddelandet skall anses härröra från näringsidkaren, AB Tipstjänst, eller från programföretaget. Den nedtoning av exponeringen av AB Tipstjänst och dess spel som Sveriges Television påpekar att man har gjort efter de två första programmen saknar härvidlag betydelse. Programmens hela uppnämligen av de aktuella dragningarna. Härtill kommer byggnad styrs att det är AB Tipstjänst som inom ramen för programmen ombesörjer i spelen. Här är fråga om en presentation av en del av själva dragningen

bolagets verksamhet som svårligen kan skiljas från vanlig produktreklam och som dessutom sker via ett massmedium. Radionämnden anser att den exponering som AB Tipstjänst och dess spel Lotto och Joker fått i de granskade programmen är att betrakta som kommersiell reklam i den mening som avses i den aktuella avtalsforeskriften. Nämnden har tidigare konstaterat att Sveriges Television har mottagit vederlag från AB Tipstjänst. De granskade programmen strider därför mot reklamforbudet i 10 § första stycket avtalet med staten.

6.7.5 Radiolagens demokrati bestämmelse

Två golftäulingar

Demokratibestämmelsen i 6 § andra stycket radiolagen föreskriver som

tidigare nämnts att varje programforetag i programverksamheten skall

hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Radionämnden har under de senaste åren åberopat denna föreskrift vid ett flertal tillfällen. Särskilt har bestämmelsen kommiti blickpunkten med anledning av TV-sändningar från vissa sportevenemang. Radionämnden har ansett att dessa program inte borde ha sänts i TV.

Det forsta av dessa fall gällde ett inslag i sportnytt i TV som handlade om en golftävling utanför Stockholm är 1986, den s.k. SEO-golfen. Radionämndens beslutmeddelades den 19 februari 1987 (SB 76/87).

Enligt nämnden framgick det av påiunnonsen till programmet att flera av de tävlande var svartlistade, eftersom de hade spelati Sydafrika. Det framgick också att TV-ledningen undersökte de tävlandes inställning till apartheidpolitiken men att ledningen givit PV-sporten klartecken att visa bilder från tävlingen i avvaktan på resultatet av undersökningen.

Nämnden orde följande bedömning av programmet.

Inslaget aktualiserar den s.k. demokratibestämmelsen i 6 § andra stycket radiolagen. Denna bestämmelse innebär bl.a. att programforetaget har en skyldighet att i programverksamheten verka for att rasfordomar bekämpas.

Av handlingarna i ärendet framgår att en specialkommitté inom FN:s Center Against Apartheid upprättar listor med förteckning över artister och idrottsmän som framträtt i Sydafrika. Avsikten med listorna torde vara att olika arrangörer - som ett led i kampen mot apartheid - skall bojkotta dessa artister och idrottsmän. Mot bakgrund av programföretagens ovannämnda skyldighet att i programverksamheten verka för bekämpande av rasfördomar framstår det därför enligt radionämndens mening som klart olämpligt att sända det aktuella inslaget. Vad programföretaget anför som skäl för att i detta fall medge sändning föranleder ingen annan bedömning.

På grund av det anförda finner radionämnden att inslaget om SEO-golf-

tävlingen strider mot demokratibestämmelsen i radiolagen.

TV-bevakningen av SEO-golfen 1987 ledde till ett nytt beslut av nämnden. Det meddelades den 14 april 1988 (SB 159/88). Nämnden påpekade att flera av de tävlande förekom på den s.k. svarta lista som FN:s Center Against Apartheid (CAA) hade upprättat. Efter att ha hänvisat till sitt beslut den 19 februari 1987 yttrade nämnden:

Vid granskningen av de nu aktuella inslagen konstaterar radionämnden dels att ett stort antal svartlistodc spelare deltog i tävlingen, vilket framgick av inslageti Sportnytt, TV l, 1987-07-30, dels att inslagens utformning överensstämde med det av nämnden tidigare granskade inslaget. Vad programföretaget anför som skäl for atti förevarande fall sända inslagen från SEO-golftävlingen sommaren 1987 föranleder inte nämnden att göra någon annan bedömning än vid sin tidigare granskning. Radionämnden finner således att även de nu granskade inslagen strider mot demokratibestäxmnelsen i radiolagen.

En kvinnokonferens

Av principiellt annan karaktär än vad som hittills har redovisats är nämndens beslut den 13 oktober 1988 (SB 410/88). Beslutet gällde om det från SVT:s och Sveriges Riksradios sida hade förekommit tillräcklig bevakning av en kvinnokonferens med namnet Nordisk Forum 88. Konferensen ägde rum i Oslo under tiden den 30 juli - den 7 augusti 1988.

Det anförs i beslutet att ca 10 000 kvinnor från hela norden deltogi konferensen och att denna var en regional uppföljning av FNzs kvinnokonferenseri Mexico 1975, Köpenhamn [980 och Nairobi 1985.

I TV eller riksradion förekom det into någon nyhctsrapportering om konferensen bortsett från att riksrzulions ekorodnktion sände ett inslag

om konferensens invigning. Viss annan bevakning förekom dock. Såle-

des direktsände riksradion tre program under rubriken Radio Ellen i Oslo. Vidare sändes ett ordinarie Radio Ellen från Oslo. TV 2 sände ca en och en halv månad efter konferensen en halvtimmes reportage om denna och ett 45 minuter långt samtalsprogram där fyra framträdande

konferensdeltagare medverkade. Kanal 1 sände däremot inte något in-

slag om konferensen.

Radionämnden yttrade följande i sitt beslut.

Granskningsämnet och anmälarnas kritik aktualiserar främst den s.k. demokratibestämmelsen i 6 § andra stycket radiolagen (1966:755). Enligt denna bestämmelse ska programforetagen i programverksamheten hävda bl.a. principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Såsom framgått av flera tidigare beslut från radionámnden har programforetagen genom demokratibestämmelsen bl.a. ålagts en skyldighet att aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Mot denna bakgrund aktualiseras vidare vissa bestämmelser i 7 § avtalen mellan staten och Sveriges Riksradio respektive Sveriges Television. Således föreskrivs där skyldigheter for programforetagen att ge allsidig information genom nyheter, kommentarer m.m., att stimulera till debatt om viktigare samhällsoch kulturfrågor, att bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden samt att i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter. Av 7 § avtalen framgår slutligen också att olika intressen i fråga om bl.a. kultur och vetenskap ska tillgodoses i skälig omfattning.

Som en utgångspunkt for den aktuella granskningen beaktar radionämnden att Nordisk Forum 88 uppenbarligen innebar en stor och viktig manifestation av hur kvinnor uppfattar, beskriver och värderar både kvinnors verklighet och ett antal av de väsentliga samtidsfrågorna. Konferensen i sig kan ses som ett uttryck for nödvändigheten att lyfta fram olika kvinnliga perspektiv och arbetsresultat, utan några särskilda partipolitiska och kommersiella fortecken. Som framgått knöt konferensen an till några tidigare stora kvinnokonferenser, men hade denna gång en klart nordisk inriktning. Ur svensk synvinkel kan också noteras att Sverige representerades i betydande omfattning.

Mot denna bakgrund fick, enligt nnmndcns mening, programforetagens skyldighet att främjajämställdhet mellan könen en särskild aktualitet. Denna skyldighet måste anses ha inneburit ett åläggande for riksradion och televisionen att i någon män bevaka Nordisk Forum 88, i den mån inte redan konferensens omfattning och i många avseenden unika karaktär motiverade vissa programinsatser.

Radionämnden gör följande bedömning av den bevakning som förekom.

R iksradion bevakade, på sätt framgått, Nordisk Forum genom flera sändningar av Radio Ellen. Vidare uppmärksammades också nyhetsmässigt det faktum att konferensen hade invigts. Vid en samlad bedömning kan nämnden inte finna att riksradions bevakning innebär något brott mot radiolagen eller avtalet med staten.

I Sveriges Television förekom två specialprogram kring Nordisk Forum. Båda dessa sändes i TV 2 ca 1 ä månad efter konferensens avslutning, medan kanal 1 över huvud taget inte innehöll nå on bevakning av Nordisk Forum. Med hänsyn till vad som tidigare an orts angående bl.a. televisionens bevakningsskyldighet, till följd av demokratibestänunelsen och konferensens särskilda karaktär, finner radionämnden att denna var otillräcklig och att Sveriges Television därför handlat i bevakning strid mot 6 § andra stycket radiolagen samt tidigare angivna skyldigheter enligt 7 § avtalet.

Vissa tennismatcher i Sverige och utlandet

Stor uppmärksamhet i den allmänna debatten väckte nämndens beslut den 1 december 1988 (SB 482/88).

Beslutet gällde att SVT hade sänt vissa tennismatcher (Davis Cup från Båstad och finalmatchen från turneringen Stockholm Open). I matcher-

na deltog spelare som fanns på den s.k. svarta listan.

Radionämnden påpekade att IN:s gencralförsamling ägnat apartheid inom idrotten stor uppmärksamhet och vid ett flertal tillfällen betonat vikten av att alla förbindelser med Sydafrika på idrottens område bryts. Nämnden hänvisade också till att riksidrottsmötet 1987 antagit riktlinjer för svensk idrotts ställningstagande i internationella frågor, bl.a. att de olika specialförbunden som villkor for deltagande i tävprincipen lingar i Sverige anger att idrottsutövare inte får finnas på FN :s svarta lista. Särskilda riktlinjer gällde dock, påpekade nämnden, for t.ex. Da-

vis Cup.

Nämnden gjorde följande bedömning av de aktuella sändningarna.

Enligt radionämndens mening får det anses vara ställt utom tvivel att bojkottaktioner av detta slag -i synnerhet beträffande populära idrotter som tennis - på sikt har effekter när det gäller att bryta apartheidsyste-

met. Tendenser i den riktningen har redan ort sig gällande på idrot-

tens område och nämnden noterar i detta sammanhang vad som anfores i förordet till den senaste upplagan av CAA:s svarta lista (april 1988). Enligt vad CAA uppger har nämligen de internationella aktionerna mot Sydafrika inom sportomrädet ökat kraftigt under 1987. I detta sammanhang framhålles särskilt att bl.a. de svenska sportorganisationernas kompromisslösa hållnin har lett till att många sportutövare har utfäst sig att inte framträda i ydafrika innan apartheid har avskaffats. Omvänt gäller, enligt radionämndens mening, att avsteg från ett konsekvent avståndstagande kan uppmuntra den sydafrikanska regimen att tro att motståndet mot apartheid är på väg att ebba ut.

Televisionssändningar är i regel en Rönn-sättning för de mycket stora inkomster som toppidrottsmän inom bl.a. tennisen numera kan räkna

med. Utan televisionen, med dess stora genomslagskraft och därmed sammanhängande reklam- och good-will-värde, skulle förutsättningar saknas för att betala de höga prissummor som förekommer inom sporten. En mer omfattande bojkott från större televisionsföretag mot idrottsmän som deltagit i idrottsutbyte med Sydafrika skulle säkerligen sätta stopp för töppspelares deltagande i sydafrikanska turneringar.

Sveriges Television kan inte till sitt försvar åberopa att tennisförbundet med godkännande från Riksidrottsförbundet anordnat eller gett sitt stöd till de tävlingar som det här är fråga om. Frågan om Sveriges Televisions ansvar kan bedömas enbart på grundval av radiolagen och avtalet mellan staten och programföretaget.

Demokratibestännnelsen i 6 § andra stycket radiolagen innebär en skyldighet för programföretagen att vara partiska till förmån för det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. (Se regeringens proposition 1977/78:91 s. 230). Radionämndens praxis vid tilllâmpningen av denna bestämmelse innebär bl.a. att nämnden tolkat den som en skyldighet för programföretagen atti programverksamheten verka för att rasfördomar bekämpas.

Inledningsvis vill nämnden framhålla att bedömningen inte nu avser nyhetsförmedling. All nyhetsförmedling måste kunna bedrivas fritt och således oberoende av de hänsyn varom här är fråga. Den skyldighet som enligt avtalet åligger programföretaget att tillgodose olika publikintressen medför däremot inte att längre inslag från just de nu granskade matcherna behövde sändas.

Den praxis som programföretaget säger sig tillämpa - nämligen att man byter ut svartlistade personer mot icke svartlistade, när det av programmässiga och regelmässiga skäl låter sig göra - torde vara föga verkningsfull i kampen mot apartheid. Enligt radionämndens uppfattning är det tvärtom just i de fall då programforetaget avstår från att sända publikdragande program, t.ex. en tennismatch, som företaget på sikt kan bidra till att bryta apartheidsystemet.

I förevarande fall har de granskade matcherna givits långa sändningstider, de har avsett viktiga tävlingar och de har visat mycket framstående svartlistade spelare. Sammanstalldai med Sveriges Televisions försök i övrigt att undvika svartlistade idrottsutövarc ger sändningen av programmen en bild av uppgivenhet och passivitet, som inte kan annat än noteras med belåtenhet av apartheidsystemets företrädare.

Radionämnden har endast att i efterhand granska de program som sänts av Sveriges Television. Såsom programföretaget angett kan företaget inte åläggas att följa olika bojkottrekommendationer. Radionämnden vill dock framhålla att den rekommenderade bojkotten, enligt nämndens mening, framstår som ett verksamt sätt att bekämpa apartheid och rasism. Att följa rekommendationen om bojkott står således i god överensstämmelse med radionämndens tolkning av demokratibestämmelsen i radiolagen.

Genom att sända de aktuella tennismatcherna har Sveriges Television enligt radionämndens mening, förhållit sig passivt i förhållande till skyldigheten att vara partisk till förmån för människovärdet. Radionämnden finner därför att Sveriges Television brutit mot demokratibestämmelsen i radiolagen genom att sända de granskade tennismatcherna. Att dessa kunde äga rum i Sverige, till följd av Riksidrottsförbun-

dets tillämpning av de riktlinjer som gäller for svartlistade spelare, foranleder inte radionämnden att göra någon annan bedömning. Sammanfattningsvis finner radionämnden således att Sveriges Television genom att sända de aktuella tennismatcherna från Davis Cup i Båstad och ñnalen i Stockholm Open har brutit mot demokratibestämmelsen i 6 § radiolagen.

Två av nämndens ledamöter var skiljaktiga och ansåg att det inte hade förekommit någon överträdelse av demokratibestämmelsen.

Med anledning av detta beslut gav SVT den 22 december 1988 in en skrivelse till chefen for utbildningsdepartementet. I skrivelsen anförs att radionämnden inte motiverat att SVT verkligen skulle haft en ovillkorlig skyldighet att avstå från att sända matcherna. Under sådana forhållanden, anför SVT, är företaget av den uppfattningen att man haft skyldighet att göra de avvägningai mellan olika intressen for och emot sändning som kan vara påkallade och att ett beslut om att sändningarna skulle äga rum därför inte kan anses strida mot 6 § radiolagen.

I ett beslut den 6 april 1989 har radionämnden åter granskat TV-sändningar med svartlistade tennisspelare (SB 151/89). Denna gång gällde det finalen i Mastersturneringen i New York och Davis Cup-finalen mellan Sverige och Västtyskland i Göteborg.

Nämnden yttrade:

Radionämnden konstaterar att de nu granskade sändningarna -liksom de som prövades i SB 482/88 - har avsett viktiga tävlingar och att de har visat mycket framstående svartlistade spelare. De har också givits långa sändningstider. Vad som anförts i Sveriges Televisions skrivelse till chefen för utbildningsdepartementet och i den därvid fogade promemorian föranleder ej radionämnden att frångå den ståndpunkt radionämnden intagit i sitt ovannämnda beslut, SB 482/88. Det förhållandet att finalen i Mastersturneringen inte spelades i Sverige föranleder ingen annan bedömning. Radionämnden finner därfor att Sveriges Television genom att sända de aktuella tennismatcherna från Mzastcrsturneringen och Davis Cup-finalen har brutit mot demokratibestiimmelsen i 6 § radiolagen.

Även här var två ledamöter skiljakti ga och ansåg att demokratibestämmelsen inte hade överträtts.

Nämnden prövade den 6 april 1989 också Sveriges Riksradios sändning-

ar från Davis Cup-finalen mellan Sverige och Västtyskland (SB 152/

89).

I det fallet ansåg nämnden med följande motivering att det inte hade förekommit någon överträdelse av demokratibestämmelsen.

Demokratibestämmelsen i 6 § andra stycket radiolagen innebär en skyldighet för programföretagen att vara partiska till förmån för det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (se regeringens proposition 1977/78:9l s. 230). Radionämndens praxis vid tillämpningen av denna bestämmelse innebär bl.a. att nämnden tolkat den som en skyldighet för programföretagen att i programverksamheten verka för att rasfördomar bekämpas.

I sitt ovannämnda beslut, SB 482/88, anförde radionämnden bl.a. följande: Televisionssändningar är i regel en förutsättning för de mycket stora inkomster som boppidrottsmän inom bl.a. tennisen numera kan räkna med. Utan televisionen, med dess stora genomslagskraft och därmed sammanhängande reklam- och good-will-värde, skulle Förutsättningar saknas för att betala de höga prissummor som nu förekommer inom sporten. En mer omfattande bojkott från större televisionsforetag mot idrottsmän som deltagit i idrottsutbyte med Sydafrika skulle säkerligen sätta stopp för toppspelarnas deltagande i sydafrikanska turneringar.

I förevarande fall har de granskade radiosändningarna från matcherna visserligen givits långa sändningstider, de har avsett en viktig tävling och i dessa har deltagit mycket framstående svartlistade spelare.

Radionämnden delar emellertid programföretagets uppfattning att radiosändningarnas genomslagskraft - i detta sammanhang - är väsentligt lägre än vad som gäller för televisionen. Därav följer bl.a. att det inte är troligt att en bojkott i radio mot idrottsutövare som deltagit i idrottsutbyte med Sydafrika skulle ha någon nämnvärd betydelse för att hindra toppspelare från att delta i sydafrikanska turneringar. Att avstå från radiosändningar från t.ex. en publikdragande tennismatch skulle därför - enligt radionämndens mening - sannolikt inte i någon större grad bidra till att bryta apartheidsystemet.

På grund av det anförda anser radionämnden inte att Sveriges Riksradio genom att sända referat frän de aktuella matcherna har brutit mot demokratibestämmelsen i 6 § rndiolzlgen.

6.8 Radioansvarighetsla gen

6.8.1 Radioansvarighetslagen yttrandefrihetsbegrepp

Som har framgått har radionämnden inte någon befogenhet att döma ut

straff eller skadestånd.

Beträffande de straffrättsliga och skadeståndsrättsliga frågorna i programföretagens sändningar gäller i stället en särskild reglering genom

föreskrifterna i radioansvarighetslagen (1966:756, ändrad senast 1988: 1317), RAL.

RAL gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programforetag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 § forsta eller andra stycket radiolagen (1 § forsta stycket RAL). Det aktuella programmet skall alltså ha sänts av ett programforetag inom Sveriges Radio-koncernen (jfr dock vad som sägs i avsnitt 6.8.4).

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott (2 § forsta stycket RAL).

Med uttrycket missbruk av yttrandefriheten avses enligt motiven (prop. 1966:156 s. 54) detsamma som med uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 § TF (om detta uttryck se avsnitt 4.2.1). RAL hindrar lika litet som TF att förfaranden som är brottsliga i annat hänseende än som missbruk av yttrandefriheten - t.ex. bedrägeri och brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen - bedöms enligt vanliga regler.

RAL har således samma yttrandefrihetsbegrepp som TF, och som vi sett tidigare (se avsnitt 4.2.3) är detta snävare än RF:s yttrandefrihetsbegrepp, vilket är det som har relevans från radiolagens synpunkt.

6.8.2 Begreppet yttrandefrihetsbrott

Med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i RAL en framställning eller ett offentliggörande som enligt 7 kap. 4 eller 5 § TF skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om garningen begåtts genom tryckt skrift. Som yttrandefrihetsbrott i radioprogram anses också en sådan olaga våldsskildring i rörliga bilder som avses i 16 kap. 10 b § brottsbalken. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet blivit sänt (2 § andra stycket RAL).

Enligt den åsyftade bestämmelsen i brottsbalken är det straffbart att bl.a. i ett TV-program eller andra rörliga bilder skildra sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilderna sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller i fråga om att i

rörliga bilder närgånget eller utdraget skildra grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids.

6.8.3 Det speciella ansvarighetssystemet

Föreskrifterna i RAL bygger på reglerna i TF om periodiska skrifter och hänvisar i viss utsträckning till dessa regler (se prop. 1966:156 s. 40 och 44). I lagen regleras exklusivti vilka fall någon kan dömas till straff eller skadestånd for missbruk av yttrandefriheten i program som sänts av ett programforetag.

Lagen innebär att i princip bara en person - programutgivaren - är straffrättsligt ansvarig (4 § forsta stycket RAL). Det skall finnas en programutgivare for varje program med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i programmet. Ingenting får sändas mot hans vilja (3 § forsta stycket RAL).

Programutgivare forordnas av programforetagets chef eller av annan tjänsteman hos företaget enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. Uppgift om vem som är programutgivare skall fore sändningen av programmet antecknas i ett register, som fors hos programföretaget och som är tillgängligt for allmänheten (3 § tredje stycket RAL). Programutgivaren skall anses ha haft kännedom om innehålleti programmet och medgett att detta sändes (den s.k. uppsåtspresumtionen, 7 § andra stycket RAL).

Det finns vissa undantag från det särskilda ansvarighetssystemet. Detta gäller inte i fråga om program eller delar av program som består i direktsändning av dagshändelse eller av en sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av någon annan än programföretaget (1 § andra stycket andra meningen RAL). Ansvaret for yttrandefrihetsbrott i sådan direktsändningar bedöms enligt de allmänna bestämmelserna i brottsbalken.

Som det sägs i motiven (prop. 1966:156 s. 54) kan deti ett program som huvudsakligen består i direktsändning av t.ex. en offentlig tillställning förekomma arrangerade inslag, t.ex. intervjuer eller kommentarer. I sådana fall tillämpas skilda regler på de olika inslagen.

lll

Beträffande direktsändningar av annat slag än de nu berörda gäller också vissa särregler. I fråga om sådana direktsändningar kan den som skall forordna programutgivare besluta, att varje programdeltagare själv skall bära ansvaret for yttrandefrihetsbrott som han begår. Om ett sådant beslut fattats, skall programdeltagarna underrättas om detta före sändningen. Beslutet skall också fore sändningen antecknas i det ovan nämnda offentliga registret. Försummelse i något av dessa hänseenden beträffande en programdeltagare medför att beslutet om ansvarsöverflyttning är utan verkan mot honom (4 § andra stycket RAL). Ansvaret för brottsliga yttranden som en sådan programdeltagare fäller vilar alltså på programutgivaren i enlighet med huvudregeln.

Den som är straffrättsligt ansvarig bar också det skadeståndsrättsliga ansvaret men delar detta med progrumföretaget (6 § första och andra styckena RAL).

6.8.4 Skydd för meddelare m.fl.

Med programutgivarens ensamansvar hänger samman att den som lämnat meddelande for offentliggörande i program eller som anskaffat uppgift eller underrättelse for offentliggörande i program eller för att lämna

meddelande som nyss sagts i princip inte kan straffas eller åläggas ska-

deståndsskyldighet. Om hans forfarande under motsvarande förhållanden skulle ha kunnat leda till ansvar eller skadeståndsskyldighet enligt TF är det dock möjligt att ingripa mot honom (5 § andra stycket RAL). Hänvisningen till TF tar sikte på bl.a. meddelanden som innefattar nâgot av vissa angivna brott mot rikets säkerhet (7 kap. 3 § TF).

Bestämmelsen i 5 § andra stycket RAL är tillämplig även pä meddelande for offentliggörande i program som anordnas av utländskt programforetag samt anskaffande av uppgifter och underrättelser for sådant offentliggörande (1 § andra stycket första meningen RAL).

Denna ordning har en motsvarighet i TF. Enligt 13 kap. 5 § forsta stycket TF har den som meddelar eller anskaffar uppgifter och underrättelser for offentliggörande i skrift som trycks utomlands i viss omfattning samma skydd som den som gör detta for offentliggörande i en skrift som trycks i Sverige. Avsikten med TF:s bestämmelser i ämnet är bLa. att skydda utländska tidningars korrespondenter i Sverige.

Med ensamansvaret for programutgivaren hänger också samman att de som författat eller framställt program, framträtt i program eller lämnat meddelanden för offentliggörande i program har rätt till anonymitet. I 9 § RAL föreskrivs därför att programutgivare, anställda eller fore detta anställda hos programföretag eller andra som har tagit befattning med program eller med nyhetsmeddelande för program inte får röja de skyddade personernas identiteti vidare mån än som är tillåtet enligt TF. Vidare finns i 9 a § RAL ett principiellt förbud för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska dessa personer.

6.8.5 Den särskilda rättegångsordningen

Liksom tryckfrihetsmålen är mål om ansvar på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram till stor del undantagna från den vanliga polisoch åklagarorganisationens verksamhet.

Allmänt åtal for yttrandefrihetsbrott i radioprogram väcks av JK. Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet sändes (8 § fjärde stycket RAL).

Mål om ansvar m.m. på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram tas upp av Stockholms tingsrätt (8 § första stycket RAL). I vissa fall kan dock sådana mål tas upp även av andra domstolar som är behöriga att pröva tryckfrihetsmål.

I fråga om rättegången hänvisar RAL till bestämmelserna i TF och lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. De som ärjurymän i tryckfrihetsmål får medverka även i mål om ansvar m.m. på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram (8 § andra stycket RAL).

Slutligen bör nämnas föreskriften att fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i radioprogram skall bedömas efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 4 § TF (7 § första stycket RAL). Även i dessa mål gäller alltså den s.k. instruktionen i TF.

6.8.6 Radioansvarighetslagens tillämpningsförordning

RAL kompletteras av förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen (1966:756) (ändrad senast 1978:483).

I förordningen föreskrivs bl.a. följande.

Programutgivare förordnas av, förutom programföretagets chef, annan

tjänsteman hos företaget som denne bemyndigat. Till programutgivare bör förordnas endast person som har sådana insikter i rättsordningen och sådan erfarenhet av programverksamhet att han självständigt kan bedöma frågor om missbruk av yttrandefriheten i radioprogram (2 §).

Programutgivarna bör ej vara flera än som är nödvändigt för att de skall kunna följa programverksamheten och i mån av behov kontrollera programmen. Programföretagets styrelse bestämmer hur många programutgivare som högst får finnas samtidigt hos företaget (3 §).

I det register som avses i 3 § RAL skall, utöver vad som följer av 3 och 4 §§ RAL, för varje särskilt program antecknas beräknad tidpunkt for sändningens början och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program) (5 §).

Programföretaget skall ombesörja upptagning av varje program som sänds. Upptaget skall bevaras minst sex månader från sändprogram ningen (6 §).

Rätt att ta del av en upptagning och få en utskrift av som har yttrats i har JK. Samma rätt har en enskild, som anser att det i proprogrammet har begåtts ett yttrandefrihetsbrott mot honom eller att han grammet har lidit skada på grund av ett sådant brott. Den enskilde har dock ingen rätt att ta del av upptagningcn, om det är uppenbart att han inte berörs av programmet på ett sådant sätt att han kan vara målsägande. För sådana som programföretaget är skyldigt att tillhandahålla i tjänster enlighet med det nu sagda, får företaget inte betinga sig någon ersättning (7 §).

7 Marknadsrätten

Enligt TV-utredningens uppfattning bör reklaminslagens innehåll

främst regleras inom marknadsforingslagstiftningens ram. Vidare bör

det reklamsändande företaget vara skyldigt att ge olika annonsörer likvärdig behandling. Dessa önskemål gör det nödvändigt att här redogöra

för vissa regleri konkurrenslagen och marknadsföringslagen.

Konkurrenslagen

7.1.1 Begreppet skadlig

konkurrensbegrânsning

Det faller utom ramen För detta betänkande att redogöra närmare för de konkurrensrättsliga reglerna. I ett avseende bör emellertid dessa regler beröras med tanke på frågan om reklam i TV. Det beror på den situation som kan uppstå vid s.k. annonsvägran.

De finns

konkurrensrättsliga reglerna i konkurrenslagen (1982:729).

Lagens ändamål är att främja en från allmän synpunkt önskvärd kon-

kurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar (1 §).

Om en konkurrensbegränsning har skadlig verkan inom landet kan

marknadsdomstolen for att förhindra sådan verkan besluta om åtgärder enligt lagen. En sådan åtgärd får riktas mot en näringsidkare som föranleder den skadliga verkan (2 § första stycket).

Vad som menas med skadlig verkan anges i 2 § andra stycket. Det är att på ett sätt som är otillbörligt från allmän konkurrensbegränsningen synpunkt 1. påverkar prisbildningen, 2. hämmar effektiviteten inom näringslivet eller 3. försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

7.1.2 Annonsvägran

har i sitt nyligen överlämnade betänkande (SOU 1989: TV-utredningen

73) TV-politiken understrukit vikten av att annonsörer ges en likvärdig

behandling.

Skälet till att det är betydelsefullt att ett inom landet verksamt reklamsom når en stor del av folket inte diskriminerar annonsörer TV-företag är naturligtvis, att den drabbade inte skulle ha tillgång till något ändaalternativ; ett reklam-TV-företag får ju ofrånkomligen en målsenligt mycket stark ställning som annonsmedium.

Emellertid visat att hävda detta konkurhar det i praktiken sig svårt på hur annonsörer i ett massmedium bör behandrensrättsliga synsätt las. Det beror på de yttrandefrihetsrättsliga reglerna.

I 5 kap. 3 § andra stycket TF föreskrivs som jag nämnt i avsnitt 4.2.5.att uppdrag att vara utgivare för en periodisk skrift skall innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja.

Efter förebild av TF gäller motsvarande ordning för radio och TV; ingfår sändas mot programutgivarens vilja (3 § första stycket radioenting ansvarighetslagen).

Marknadsdomstolen har i ett beslut år 1974, MD 1974:4, prövat om det av TFzs nyss berörda löreskrift är möjligt att tillämpa konkurpå grund renslagstiftningen mot en tidning som vägrat en annonsör utrymme.

(NO) hade hos domstolen begärt för-

Näringsfrihetsombudsmannen

handling enligt då gällande konkurrensbegränsningslag. NOzs begäran var riktad mot tidningen Land, iigd av lantbrukets föreningsrörelse,

som hade vägrat att ta in en annons från ett konkurrerande konstgödselföretag, Scandinavian Fertilizers AB (Scanfer).

Land hävdade på grund av Föreskriften i 5 kap. 3 § andra stycket TF att tidningens annonsvägran var en tryckfrihetsfråga och inte en fråga som

föll under konkurrenslagstiftningen.

Marknadsomstolens majoritet (5 ledamöter) yttrade bLa. följande:

I fråga om leveransvägran och annan diskriminering inom näringslivet bygger konkurrensbegränsningslagen på den grundtanken att sådana åtgärder, om de genomförs av dominerade företag, bör bedömas strängare än motsvarande åtgärder på en marknad där likvärdiga varor tillhandahålls av flera fristående säljare. Bedömningen skall sålunda ske under hänsynstagande till förhållandena i det särskilda fallet, varvid bl.a. Förekomsten av alternativa inköpsmöjligheter samt diskrimineringens verkningar för motparten och från allmän konkurrenssynpunkt beaktas. Marknadsdomstolen finner det uppenbart att från konkurrenssynpunkt samma synsätt bör läggas på ett tidningsföretags vägran att ta in en kommersiell annons. Det strider alltså mot konkurrenslagstiftningens principer att en på marknaden dominerande tidning, till vilken ett ändamålsenligt alternativ inte finns, utan sakliga skäl avböjer att föra in en sådan annons. Omöjligheten att utnyttja denna väg för att nå den tilltänkta kundkretsen måste verka hämmande på konkurrenskraften inom näringslivet. Detta ter sig särskilt otillfredsställande när det är fråga om en marknadsdominerande tidning, som hindrar en företagare att genom annonsering i tidningen marknadsföra en vara, som konkurrerar med varor som saluhålls av tidningen närstående företag.

Land är visserligen i första hand en medlemstidning for LRF och får därför anses ha till uppgift att tillvarata LRF:s intressen, men utredningen visar samtidigt att tidningen är ett annonsorgan, som är öppet för alla. Sålunda har framkommit att också företagare, som saknar anknytning till lantbrukarnas foreningsrörelse, annonserat i Land samt att tidningen vänder sig till andra än medlemmar i LRF. Dessutom framgår av utredningen att Land intar en särställning som ändamålsenlig publikation för kommersiell annonsering med direkt inriktning på lantbrukets utövare. Det finns inte annat annonsorgan, vars upplaga motsvarar Lands och som har samma klara målinrikt-

tillnärmelsevis

ning.

Pâ grund härav och då Scanfer i sin marknadsföring av gödselmedel riktar sig till i stort sett samma personer som utgör Lands läsekrets innebar den omständigheten att Scanfer nekas att genom annonser i Land göra sina produkter kända for denna krets att Scanfers näringsutövning försvåras. Vidare finner marknadsdomstolen mot bakgrund av den utav NO skildrade koncentrationen på godselmedelmarknaden att Lands annonsvägran hämmar verkningsförmågan inom denna bransch samt påverkar prisbildningen i ogynnsam riktning.

Vid bedömningen av frågan huruvida angivna verkningar är otillbörliga från allmän synpunkt eller inte anför marknadsdomstolen följande.

Enligt 5 kap. 3 § andra stycket TF skall uppdrag att vara utgivare för periodisk skrift innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens ut-

givning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet som sålunda tillkommer utgivaren är enligt lagrummet utan verkan.

NO gör i ärendet gällande att rent kommersiell annons inte omfattas av TF och att därför den nyss angivna befogenheten för utgivare inte gäller i fråga om sådan annons. Som stöd för denna ståndpunkt hänvisar NO till den begränsning i TFzs räckvidd som följer av tryckfrihetens syfte att säkerställa ett fritt menin utbyte och en allsidig upplysning. Härvid åberopas bl.a. rättsutveck ingen såsom den framgår av förarbetena till marknadsföringslagen och till den av 1974 års riksdag beslutade ändringen i TF rörande bl.a. kommersiell annons för alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror.

Marknadsdomstolen finner till en början att det framstår som oförenli gt med ordalagen i den nyss angivna bestämmelsen i TF att ålägga utgivare av periodisk skrift att i denna införa material av vad slag det vara må. Det får också antas att det vid bestämmelsens tillkomst avsågs att utgivarens befogenhet att vägra material i skriften inte i något avseende skulle kunna inskränkas utan stöd i förordningen.

Grunden till den angivna befogenheten för utgivaren är att denne är an-

svarig i det fall att skriftens innehåll utgör tryckfrihetsbrott. Aven en rent kommersiell annons, som ingår i skriften, kan tänkas innefatta tryckfrihetsbrott. Härvidlag är TF:s regler om ansvar för sådant brott tillämpliga, om inte fall som avsesi 7 kap. 2 § TF föreligger. Utgivare av periodisk skrift år alltså på detta sätt ansvarig för innehållet i kommersiell annons som införs i skriften. Detta bestyrker att det är uteslutet att kommersiell annons skulle vara undantagen från utgivarens befogenhet enligt 5 kap. 3 § andra stycket TF.

De uttalanden i lagförarbeten som åberopats i ärendet visar att rent kommersiell reklam i vissa avseenden faller utanför TFzs tillämpningsområde. I uttalandena sägs dock inte att sådan reklam skulle vara undantagen från alla bestämmelser-i förordningen. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § andra stycket TF diskuteras över huvud inte. Det som uttalandena avser är i vilken utsträckning TFzs regler om missbruk av tryckfriheten är exklusivt tillämpliga och i vilken mån det tryckfrihetsrättsliga sk d-

det kan åberopas för innehållet. Helhetsbilden av ifrågavarande lagfår-

arbeten är att frågan om förhållandet mellan TF och reklam i tryckt skrift inte är slut ltigt löst (jfr prop. 1973:123 s. 42). De åberopade utta-

landena rubbar s lunda inte den bedömning som här har orts rörande

innebörden av utgivares befogenhet enligt 5 kap. 3 § andra stycket TF.

På grund av det anförda finner marknadsdomstolen att utgivarens befogenhet att vägra införa material i periodisk skrift gäller även rent kommersiell annons. Att utgivaren utnyttjar denna grundlagsfästa befogenhet kan inte i något fall bedömas som otillbörligt från allmän synpunkt dvs. i den mening som avses i 5 § konkurrensbegränsningslagen.

En minoritet på fyra ledamöter ansåg å andra sidan att föreskriften i 5

kap. 3 § andra stycket TF inte hindrade att ingripande skedde med stöd av konkurrenslagstiftningen, eftersom frågan gällde en kommersiell 311110115.

Rättsfallet har blivit omdiskuterat. Kritik har framförts mot domstolens tolkning av den berörda Föreskriften i TF (U. Bernitz i Pris- och kartellfrågor 1976:6 s. 35 ff). Men bedömningen har också fått stöd (se t.ex. H. Strömberg i Svensk J uristtidning 1980 s. 28 f.).

Frågan om förhållandet mellan annonsvägran och utgivarens rätt har härefter behandlats av yttrandefrihetsutredningen i dess betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten, som innehåller ett förslag till yttrandefrihetsgrundlag för vissa andra medier än tryckta skrifter. Om utgivarens ställning enligt den föreslagna grundlagen yttrade utredningen (s. 241):

Reglerna om utgivarnas bestämmanderätt motiveras av att det utan en sådan rätt inte vore möjligt att upprätthålla principen om utgivarens ensamansvar för yttrandefrihetsbrott; kan han inte stop a yttrandet

kan han inte heller rimligen ställas till ansvar för det. gem tidigare

framhållits bör utgivaren ansvara även för yttrandefrihetsbrott i kommersiella annonser. Med hänsyn till att begränsning av utgivarnas bestämmanderâtt med nödvändighet skulle leda till inskränkningar i ensamansvaret anser utredningen att utgivarens vetorätt bör gälla alla framställningar. Det innebär att intresset av att kunna motarbeta annonsvägran får stå tillbaka for yttrandefrihetsintresset.

I sitt remissvar över betänkandet förordade näringsfrihetsombudsmannen däremot att det i TF införs en uttrycklig undantagsregel av innebörd att ett åläggande enligt konkurrenslagen att införa en kommersiell annons i en periodisk skrift skall kunna göras utan hinder av TF.

I 1986 års lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten framhöll föredragande departementschefen att det här är frågan om en av brytningspunkterna mellan två mycket viktiga rättsområden. Han fortsatte (prop. 1986/872151 s. 51 f):

Det är uppenbarligen ett problem att annonsvägran nu inte kan angri-

pas enligt konkurrenslagstiftningen. Å andra sidan är det en av hörnpe-

larna i det som skulle om man

tryckfrihetsrättslig systemet rubbas,

skulle tillmötesgå näringsfrihetsombudsmannens önskemål om en undantagsregel för dessa fall. Enligt min mening har det inte visats på sådana olägenheter med nuvarande ordning att man bör överväga en ändring av denna. Eftersom jag vet att pressens egna organisationer har uppmärksamheten riktad på denna fråga utgårjag från att fallen av annonsvägran kommer att vara klara undantagsfall även i fortsättningen. Skulle min förmodan visa sig felaktig och denna form av skadli konkurrensbegränsning bli ett verkligt allvarligt problem, kan rågan emellertid tas upp till förnyad diskussion.

7.2 Marknadsföringslagenl

7.2.1 Lagens syfte och uppbyggnad

Marknadsforingslagen (1975:1418, MFL) har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföav varor, tjänster eller andra nyttigheter och att motverka markring nadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare (1 §). Lagen skyddar således inte några andra kategorier än näringsidkare och konsumenter och det är endast konsumenterna såsom kollektiv som skyddas. Utanför lagens skyddsintressen faller t.ex. skydd för enskilda personers integritet och skydd mot könsdiskriminering.

MFL är alltså tillämplig pä nâringrsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter (1, 2, 3 och 6 §§ MFL).

Med marknadsföring avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av varor osv. Detta medfor att inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande faller utanför lagen (prop. 1970:57 s. 64).

Naturligtvis innebär den angivna begränsningen också att MFL inte gäller åsiktsreklam och liknande. MFL:s marknadsforingsbegrepp är således betydligt snävare än det reklambegrepp som används i Europarådets konvention om gränsöverskridande TV (se avsnitt 3.3.5). Å andra sidan sträcker sig MFL i det avseendet längre än TV-konventionen, att lagen i fråga om reklam i ett massmedium inte är begränsad till sådan reklam som sker mot betalning eller annat vederlag. MFL är därigenom tillämplig på s.k. egenreklam.

MFL:s materiella regler är framför allt tre generalklausuler som i all-

männa ordalag anger förutsättningarna for ingripanden mot marknadsföring. Generalklausulerna behandlar otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §) och produktotjänlighet (4 §)2. Det är konsu-

l Framställningen i detta avsnitt grundas delvis på Bernitz arbete Svensk marknadsrätt, 2 uppl., 1986, 2. 125 ff. Be- 2 Före den 1 juli 1989 gällde 4 § MFL också produktsäkerhet m.m. stämmelser om detta finns nu i den nya produktsäkerhetslagen (1988: 1604).

mentverket/konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen som har att tillämpa dessa regler.

Mest central är generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Den introducerades genom 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Enligt generalklausulen kan en näringsidkare förbjudas att vidta en reklamåtgärd eller en annan handling som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt.

MFL innehåller också tre straffsanktionerade föreskrifter. De gäller - av vilseledande vid marknadsuppsåtlig användning framställning föring (6 § MFL), - användning vid försäljning till konsument av rabattrnärke eller annat köpbevis, som inte kan lösas in i pengar (7 § MFL) och - användning av vissa andra varianter av kombinationserbjudanden (8 § MFL).

Tillämpningen av straffbestämmelserna ankommer på allmän domstol. Allmänt åtal får dock bara väckas efter medgivande av KO (17 § andra stycket MFL).

Straffbestámmelserna klargör att lagstiftaren särskilt ogillar de angivna förfarandena. Med stöd av straffbestämmelserna kan man också rikta sanktioner mot redan vidtagna marknadsföringsåtgärder. En handling, som innefattar brott mot någon av MFL:s straffbestämmelser, täcks innehållsmässigt också av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. När en brottslig handling inträffar kan därför KO välja mellan att fora forbudstalan i marknadsdomstolen och att göra åtalsanmälan.

Under senare år har MFL kompletterats av föreskrifter i andra lagar. Lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978: 764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror hänvisar uttryckligen till MFL. En handling som strider mot bestämmelserna i dessa lagar skall enligt en särskild föreskrift i lagarna anses vara otillbörlig marknadsföring vid tillämpning av MFL. Regler av denna typ, som konkret anger att vissa förfaranden skall anses strida mot en generalklausul i MFL, finns också i konsumentkreditlagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen (1980:38).

Enligt båda lagarna skall MFL:s regler om underlåtenhet att lämna information tillämpas i fråga om underlåtenhet att lämna viss information rörande konsumentkrediter respektive konsumentförsäkringar.

7.2.2 Administration, förfarande och sanktioner

KO

KO är övervakande och ingripande organ. KO var från början en liten, självständig myndighet av liknande slag som NO. År 1976 slogs emellertid KO samman med konsumentverket till en central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Det heter därför i gällande förordning (1988:61) med instruktion för konsumentverket att det inom verket finns ett KO-sekretariat, vars uppgift är att biträda KO med dennes uppgifter enligt bl.a. MFL. Verkets generaldirektör är samtidigt KO.

KO handlägger väsentligen två typer av ärenden, nämligen - dvs. ärenden initiativärenden, som KO tar upp på eget initiativ, - dvs. ärenden som har anmälts till KO av utomanmälningsärenden, stående.

Vid sin handläggning av marknadsföringsärenden är KO bunden av reglerna i förvaltningslagen (1986:223).

Det stora flertalet ärenden som tas upp till sakbehandling slutar med uppgörelser på frivillig väg. Det finns ett starkt inslag av förhandlingar i KO:s verksamhet. Samtidigt har KO ett slags åklagarfunktion. Det är nämligen KO:s uppgift att föra ärenden enligt generalklausulerna under marknadsdomstolens prövning. Marknadsdomstolen har hand om själva prejudikatbildningen, och i första hand hänskjuts dit ärenden av principiellt intresse eller stor praktisk betydelse. I mindre viktiga ärenden kan KO själv utfärda förbuds- eller informationsförelägganden.

M arknadsdomstolen

Marknadsdomstolen är exklusiv domstol för mål enligt de tre generalklausulerna i MFL. Domstolens beslut kan inte överklagas, men Högsta

domstolen kan efter resning undanröja beslut av marknadsdomstolen som är uppenbart lagstridiga (se avsnitt 7.2.3 om Helg-Extra-fallet).

Talan inför marknadsdomstolen förs primärt av KO. Vill KO i visst fall inte föra talan har alltid näringsidkarorganisationer samt konsumentoch löntagarorganisationer s.k. subsidiär talerätt. När det gäller generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring föreligger subsidiär talerätt också för den eller de näringsidkare som berörs av den aktuella marknadsföringsåtgärden.

Förbud och ålägganden

Sanktionerna för att säkerställa efterlevnaden av MFL:s generalklausuler är förbud (2 och 4 §§ MFL) resp. åläggande (3 § MFL).

Ett förbud enligt 2 § innebär att en näringsidkare förbjuds att fortsätta eller upprepa en handling som har befunnits strida mot den aktuella generalklausulen. Ett förbud kan också omfatta annan liknande handling.

Ett åläggande innebär att en näringsidkare positivt förpliktas att företa en viss handling, nämligen att vid marknadsföring lämna information i ett visst angivet hänseende.

Ett förbud eller åläggande riktar sigi första hand mot näringsidkaren själv. En sådan åtgärd kan emellertid även avse den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar på hans vägnar. Förbud kan dessutom meddelas var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen. Därmed kan åtgärder riktas mot bl.a. reklambyråer som har utformat reklammaterial. Lagens formulering medger även att ett förbud att fortsätta med publicering av viss reklam riktas mot en tidning.

Förbud och ålägganden skall förenas med vite, såvida inte särskilda skäl gör detta obehövligt (5 § MFL).

I ärenden som inte är av större vikt kan KO - utan att behöva föra saken inför marknadsdomstolen själv utfärda ett förbudsföreläggande eller

informationsföreläggande förenat med vite (14 och 15 §§ MFL). God-

känns detta av berörd näringsidkare gäller det som ett förbud resp. åläggande meddelat av marknadsdomstolen.

Mål om utdömande av vite i anledning av att ett förbud, ett åläggande eller godkänt föreläggande har överträtts handläggs av allmän domstol, i regel på talan av KO (17 § MFL).

Institutet förbud har av Bernitz (a. a. _s. 135) fått Följande sammanfattande karaktäristik.

Förbud, i regel förenat med vite, är en smidig sanktion, direkt inriktad en upprepning av ett klandervärt handlande. I vissa situapå att stävja tioner kan det dock vara en svaghet att ett förbud inte medför någon reaktion mot vad en näringsidkare hunnit företa sig innan förbudet meddelats. Ett förbud vid vite kan karaktäriseras som Gå, men synda icke mer. Lagstiftaren har utgått från att det stora flertalet näringsidkare ställer sig lojala och foljer regelsystemet.

7.2.3 Marknadsföring och yttrandefrihet

M arknadsföringslagens räckvidd när det gäller reklam i tryckta skrifter

I avsnitt 4.2.1 har jag tagit upp hur vid framställningar i tryckt skrift dras mellan sådant som skall bedömasenligt TF:s särskilda angränsen svarssystem och sådant som får bedömas enligt andra regler, exempelvis MFL.

Det finns emellertid anledning att behandla dessa frågor mer ingående.

En viktig begränsning av MFL:s räckvidd ligger som jag redan nämnti att lagen endast gäller näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Lagen gäller m.a.o. endast i näringsverksamhet. Som Bernitz säger (a. a. s. 138) faller härigenom utanför lagen t.ex. repolitisk propaganda, konsumentupplysning, varureligiösa budskap, censioner och intresseorganisationers informationsverksamhet. Givetvis gäller detta oavsetti vilket medium en åsikt framförs.

Det dras emellertid också en gräns för de marknadsforingsrättsliga reglernas räckvidd när det i och for sig rör sig om sådan marknadsföring från en näringsidkares sida som gäller varor, tjänster eller andra nyttig-

heter. Denna gräns dras av de yttrandefrihetsráttsliga reglerna.

Till det yttrandefrihetsrättsli ga regelverket hör inte bara RF, TF och radioansvarighetslagen. Också radiolagens censurforbud är en yttrandefrihetsrättlig regel.

I förarbetena till MFL (prop. 1970:57 s. 63-65) behandlade departementschefen lagstiftningens avgränsning mot det yttrandefrihetsrättsliga området endast genom att beröra förhållandet till tryckfriheten.

Departementschefen uttalade b1.a. följande. Det var uppenbarligen av utomordentligt stor vikt att generalklausulen mot otillbörlig marknadsforing inte tillämpades på ett sådant sätt att den kom i konflikt med tryckfrihetsrättens principer. Regeln i 1 kap. 3 §TF måste anses innebära att det krävs stöd i TF även för att man skall kunna meddela vitesforbud mot handlingar som ligger inom det i förordningen behandlade området. Emellertid var det förenat med uppenbara svårigheter att dra en klar gräns mellan gärningar som skall exklusivt bedömas enligt TF:s regler och gärningar vilka visserligen har begåtts genom tryckt skrift men ändå faller utanför det av TF reglerade området. Detta manade till försiktighet när det blev fråga om att vidga möjligheterna att med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom tryckt skrift. Grunden för att ingripande mot reklam i tryckt skrift ansetts kunna ske utan stöd i TF fick ses däri att det här var fråga om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsformedlingen eller åsiktsbildningen i samhället.

För att undvika en rättstillämpning som kunde te sig tvivelaktig från

tryckfrihetsrättslig synpunkt, ansåg därför departementschefen att in-

gripande mot reklam i tryckt skrift skulle begränsas till sådana framställningar som har ett rent kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster. Generalklausulen borde inte kunna användas för att ingripa mot sådan reklam i tryckt skrift som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning.

Reklam i andra medier än tryckta skrifter

Om reklam i andra medier än tryckta skrifter sades det inte någontingi prop.1970:57.

Beträffande reklam i radio och TV anser jag ändå läget vara klart.

Till en början bör observeras att det i radioansvarighetslagen med uttrycket missbruk av yttrandefriheten avses detsamma som med uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 § TF. I och med att radioansvarighetslagen gäller för en TV-sändning begränsas därför i och för sig räckvidden av de marknadsföringsrättsliga reglerna på samma sätt som vid reklam i tryckt skrift. Likadant förhåller det sig vid reklam i sådana egensändningar i tråd för vilka gäller lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar.

Vad man framför allt måste lägga märke till när det gäller reklam i radio och TV är emellertid radiolagens censurförbud. Censurförbudet är så avfattat att det inte finns något utrymme alls att på sådan reklam tillämpa generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring.

I det följande skall rättspraxis om generalklausulen i MFL belysas med fem exempel. De fyra forsta fallen gäller tryckta skrifter. I det femte fallet rör det sig om reklam i TV.

Helg-Extra-fallet

Helg-Extra-fallet gällde löpsedeln till tidningen Helg-Extra långfreda-

gen 1973, då det inte kom ut några andra dagstidningar.

Den dominerande texten på löpsedeln var Årets skandal. Omedelbart därunder stod: 100 000 sparare lurade. sistnämnda text syftade på en artikel inne i tidningen. Denna artikel handlade om en viss sparbanks konkurs år 1929.

KO ansåg att detta innebar otillbörlig marknadsföring. KO yrkade därför att marknadsdomstolen vid vite skulle förbjuda tidningsföretaget att vid marknadsföring vilseleda köpare av tidningen om dess innehåll på det angivna sättet eller att företa annan liknande handling.

Tidningsföretaget invände att löpsedlar är tryckfrihetsrättsligt skyddade och att marknadsdomstolen inte var behörig att pröva KO:s talan.

I marknadsdomstolen, MD 1974:23, uppstod delade meningar. Majorite-

ten biföll KO:s talan, medan en minoritet var av samma

uppfattning

som tidningsföretaget.

Sedan tidningsföretaget sökt resning i Högsta domstolen, undanröjde HD (NJA 1975 s. 589) marknadsdomstolens beslut såsom uppenbart stridande mot lag. HD yttrade bl.a.:

En tidnings löpsedel anger eller antyder regelmässi tidningens innehåll eller vissa delar därav. Den har samtidigt till sy te att väcka intresse för tidningen. Att löpsedeln därmed utgör ett viktigt led i marknadsföringen av tidningen medför emellertid inte, att den utan vidare kan jämställas med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till foremål. Den år 1941 införda bestämmelse, varigenom löpsedel uttryckligen hänfördes under reglerna för periodisk skrift i då ännu gällande 1812 års TF och som fått sin motsvarighet i nu gällande TF, grundar sig tydligen också på att löpsedeln typiskt sett är att uppfatta som ett led i

den nyhets- och åsiktsförmedling som TF avser att värna. Endast i vissa

särskilda fall, då löpsedeln har ett innehåll ämförligt med en annons, kan löpsedeln sägas angå rent kommersiella orhållanden. Så är ej fallet med förevarande löpsedel, som - oaktat den på ett missvisande sätt aninnehåll tyder tidningens utgör ett led i tidningens nyhetsförmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln for att vara oriktig eller vilseledande kan därför inte prövas enligt utan faller

marknadsföringslagen

inom ramen for TF:s ansvarssystem.

Med hänsyn till det anförda får anses, att den rättstillämpning som ligger till grund för marknadsdomstolens beslut uppenbart strider mot lag.

Konsum-fallet

Dagens Nyheter innehöll en dag i februari 1976 en helsidesannons med

en mängd matvaruerbjudanden från Konsum/Domus, Stockholmsregio-

nen. Annonsen hade satts in av Konsumentföreningen Stockholm med

omnejd.

I övre högra hördet av annonsen fanns en löpande textmassa med rubriken Privathandlare ömmar for Konsums medlemmar. Denna textmas-

sa var inte typografiskt avskild från annonsen i övrigt. Den på rubriken följande texten i textmassan löd:

Förlora inte pengar på sänkt återbäring, handla i privata butiker! säger Vivo och Favör i en enspaltsannons i dagspressen. Vi kostar på oss ytter-

ligare spridnin av budskapet. - Men låt oss tillägga följande. Vilka är

Vivo och Favör. Det är två butikskedjor som i dag behärskas av redarkapitalet som nu söker sin bärgning på land. - Vivo och Favör ingår i DAGAB-blocket. DAGAB i sin tur behärskas av J. S. Saba. Saba bety-

Saba har 92 procent av aktiekapitalet och der Saléns-Banankompaniet. mer an 63 procent av rösterna i DAGAB. Vidare - försök hänga med nu

till 40 procent av Sa- - Saba ägs till 40 procent av Johnsonkoncernen, av NK och till 10 procent av Åhlén & Holm. De två léns, till 10 procent Johnson med rederi AB Nordstjernan, Avesta Jernrederikoncernerna,

verk, Karlstad Mekaniska Werkstad m.m. och Salén med Salénrederier-

Oresundsvarvet m.m. har full kontroll över DAGAB na, Götaverken, där Vivo och Favör alltså hör hemma. - Konsumenterna har ingen makt över och ingen insyn i dessa företag. Konsumenterna har aldrig fått och kommer att få ett öre av överskottet i dem. Vore det inte klädaldrig samt om lämnade diskussionen om Konsums återbäring

privathandeln

till våra medlemmar.

VIVO-Favör Service & Intresse AB vid På grund av annonsen yrkade

marknadsdomstolen att konsumentföreningen vid vite skulle förbjudas

hävda att VIVO- och Favör-kedjorna ingår i att i marknadsföringen

DAGAB-blocket och behärskas av redarkapitalet eller göra annat lik-

nande påstående.

Konsumentföreningen bestred yrkandet, i första hand på den grunden

att MFL inte var tillämplig.

i marknadsdomstolen, MD 1977:1. Även här uppstod delade meningar

Majoriteten ansåg att domstolen var behörig att enligt generalklausu-

medan en minoritet var av motlen pröva de kritiserade påståendena,

satt uppfattning.

Domstolens majoritet förbjöd vid vite av 100 000 kr. konsumentfören-

hävda att VIVO- och F avörkedjorna iningen att i sin marknadsföring

och behärskas av redarkapitalet eller göra annat går i DAGAB-blocket

liknande påstående.

Konsumentföreningen sökte resningi HD (NJA 1977 s. 751). HD lämna-

de ansökningen utan bifall. HD yttrade emellertid:

Rådande får anses vara, att ingripande med stöd av markuppfattning mot meddelande i tryckt skrift kan ske utan hinder av nadsföringslagen

tryckfrihetsförordningens bestämmelser, när fråga är om meddelande

av rent kommersiell natur. Hit hör meddelande i annons, om meddelandet - utan att vara att hänföra till eller åsiktsbild-

nyhetsformedlingen

i samhället - handlar om näringsidkares affärsverksamhet eller ningen däri tillhandahållna varor och tjänster samt meddelandet tillika ger vid

handen att det har ett kommersiellt, vanligen avsáttningsfrämjande

syfte.

vid marknadsdomstolen förda forbudstalan avsåg i huvudsak Bolagets att VIVO- och Favörkedjorna ingår i Dagabblocket och att påståendena, Om dessa påståenden bedömes som fride behärskas av redarkapitalet. utan samband med annonsdelens text i övrigt, är stående meddelanden

frågan huruvida påståendena faller inom det tryckfrihetsrättsligt skyddade området att besvara jakande redan därför att påståendena inte i sig uttrycker något kommersiellt syfte. Med hänsyn till att annonsdelens text innehållsmässigt bildar en enhet förefaller det emellertid ligga närmare till hands, att texten i sin helhet medtages vid bedömningen av meddelandets karaktär. Annonsdelens text ger emellertid som helhet betraktad utrymme för skilda läsarter. Textinnehållet kan uppfattas som ett i meningsutbytet med bolaget gjort, ideologiskt färgat inlägg byggt på en information om ägarförhållanden i vissa företag, som påstås ligga bakom butikskedjorna VIVO och Favör. Så uppfattad faller texten inom ramen för tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämplighet. Innehållet i annonsdelen kan å andra sidan betraktas som en redogörelse för vissa ekonomiska bindningar, som påstås föreligga mellan VIVOoch Favörkedjorna och olika namngivna bolag, lämnad i syfte att ge läsaren uppfattningen, att den som handlar i VIVO- och Favörkedjornas butiker inte kan påräkna någon prisförmån motsvarande den som Konsumentföreningen erbjuder sina medlemmar i form av återbäring. Med denna tolkning återspeglar annonsdelens text ett avsättningsfrämjande syfte och den kan även sägas röra näringsidkares affärsverksamhet, i vart fall om detta uttryck inte ges en snäv innebörd. Meddelandeti annonsdelen har då sådan karaktär att ingripande är möjligt utom ramen för tryckfrihetsförordningen. Nu angivna karaktär blir särskilt tydlig om meddelandet uppfattas så, att det främst avsåg att få läsaren att vid bedömningen av de priser, till vilka Konsumentföreningen i helsidesannonsen i övrigt utbjöd olika varor, beakta den förmån som återbäringen utgör.

Av det sagda framgår, att frågan huruvida meddelandeti annonsdelen faller inom eller utom ramen för tryckfrihetsförordningen exklusiva tillämplighet kan vara föremål för delade meningar. Det resultat, vartill marknadsdomstolen kommit vid bedömningen av sin behörighet att pröva bolagets talan, kan vid sådant förhållande inte anses uppenbart stridande mot lag.

HD fann alltså inte marknadsdomstolens beslut vara uppenbart stridande mot lag. Som Bernitz framhåller (a. a. s. 140) delade HD sannolikt inte marknadsdomstolens bedömning i sak.

Vi-fallet

Här var det fråga om en annons för Kooperativa förbundets tidning Vi

(Svensk Juristtidning 1978 rf. s. 38). Annonsen, som var införd i olika tidningar, avbildade en del av en artikel ur tidningen i faksimil.

Samsäljbolagen AB yrkade vid Stockholms tingsrätt skadestånd av Kooperativa förbundet på grund av annonsen, som bolaget ansåg utgöra straffbar vilseledande marknadsföring. Bolaget hävdade att det i annonsen misskrediterande uttalanden

ordes om en viss sorts te som bolaget

sålde.

Tingsrätten avvisade bolagets talan och yttrade bl.a.:

Den aktuella artikeln har i tidningen Vi närmast karaktären av varurecension och kan som sådan enligt tingsrättens uppfattning endast bli föremål När sam-

för bedömning enligt tryckfrihetsförordningens regler.

ma artikel sedermera återges i en annons för tidningen Vi såsom exemtidningen fullgör måste artikeln alltpel på den konsumentinformation jämt uppfattas som uttryck för sådan åsiktsyttring och opinionsbildning som åtnjuter tryckfrihetsrättsligt skydd. På nu anförda grunder anser skadeståndstalan endast kan föras i tingsrätten att Samsäljbolagens

den ordning som tryckfrihetsförordningen stadgar.

beslutet men hovrätten gjorde ingen ändring. Hov- Bolaget överklagade rätten anslöt sig till tingsrättens skäl och lade till att syftet med annon-

sen inte kunde antas ha varit att påverka efterfrågan på där omtalade

tesorter.

McDonald s-fallet

Fallet gällde annonser i Dagens Nyheter för McDonalds hamburgerres-

tauranger. Det avordes av marknadsdomstolen år 1981, MD 1981:5.

En annons hade i kraftig stilgrad rubriken I dag serverar Stockholms skolor lapskojs. Under rubriken fanns en stor färgbild av ett barn, som

äter en hamburgare. Under bilden förekommer följande text:

Det finns nästan ingenting så nytti som en svensk skollunch. Så välplanerat och närin sberäknat. Och et får man vara tacksam för. - Själv minns man forna med klimpen som alltid fastnade i agars köttsoppa halsen. - Men det var förr i tiden. Nu är ungarna bortskämda. Nu ställer de krav även på skolluncher. Och ibland kommer de till oss. För det som är nyttigt är ju inte alltid så gott. I dag, när Stockholms skolor serverar att det blir rusning till McDonalds. - Vi forlapskojs, vet vi på förhand stär dina djupa veck i pannan. - Men från näringssynpunkt är det ingen fara. En helt vanlig McDonalds måltid består av bröd, kött, grönsaker och 0st, med mjölk till. Fina färska råvaror som ger lika mycket näring som maten i skolan. Det som är gott kan också vara nyttigt! Sensmoral: varit hos oss i dag, ge honom gärna en avbasning för vad Har din telning han ort, men absolut inte för vad han ätit.

Svenska Kvick Food Restau- KO yrkade att det annonserande bolaget, vid vite skulle förbjudas att använda sig av annonsen vid rang AB, marknadsföringen.

Marknadsdomstolens majoritet ogillade K0:s talan och yttrade bl.a.:

Av hänsyn till yttrandefriheten bör inte utan tungt vägande skäl ingripande med stöd av ske mot kommersiella bud-

marknadsföringslagen

skap på den grunden att däri förekommer formuleringar som kan uppfattas som uttryck för andra samhällsvärderingar än de rådande. I moti-

ven till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 65) betonas också vikten

av att lagstiftningen inte tillämpas så att den kommer i konflikt med tryckfrihetsrättsliga principer. Inslagi den påtalade annonsen som kan tolkas som en nedvärdering av skolmåltiderna kan följaktligen inte i och för sig medföra att marknadsföringen är otillbörlig. Den av KO åberopade omständigheten att beslut om införande av Skolmåltider fattats av statsmakterna i total politisk enighet är utan betydelse i detta sammanhang.

Sveriges Radio-fallet

Vid ett tillfälle har det funnits anledning för marknadsdomstolen att ta ställning till radiolagens censurförbud.

Det fall somjag syftar på gäller domstolens beslut från 1976 om reklam i TV, MD 1976:20, KO mot Sveriges Radio AB.

KO yrkade här att Sveriges Radio skulle förbjudas att vid marknadsföring av kortspelet Upp med händerna eller annan vara ange att förskedde till förmån säljningen för Radiohjälpen eller för annat välgörande ändamål, såvida det inte klart angavs hur stor del av priset på varan som skulle tillfalla detta ändamål.

Sveriges Radio medgav KO:s talan och marknadsdomstolen biföll den.

I marknadsdomstolens beslut sägs om den aktuella marknadsföringen att TV 2 under tiden december 1974 - mars 1975 hade sänt programserien Upp med händerna. Avsikten med programmen var att lära ut teckenspråk för hörselskada. TV-programmen presenterades och avannonserades av en teckenspråkstolk. I samband med programserien marknadsförde Sveriges Radio genom sitt förlag kortspelet Upp med händerna. På omslaget till spelet angavs att det såldes Till förmån för Radiohjälpen för hjälp till döva och hörselskadade barn. I avannonsen till flertalet TV-program lämnade teckenspråkstolken om upplysningar spelet, varvid det också meddelades att spelet såldes till förmån för Stiftelsen Radiohjälpen för hjälp till döva och hörselskade barn. Vid några tillfällen visade även TV 2:s ordinarie hallåpersonal upp spelet efter programmet och sade ungefär följande: Så här ser kortspelet Upp med händerna ut. Du kan köpa det där böcker och tidningar säljs. Det kos-

tar 9 kr. och 50 öre och säljs till förmån för Radiohjälpen för hjälp till döva och hörselskadade barn.

När marknadsdomstolen förbjöd denna marknadsföring reflekterade domstolen inte över att deti radiolagen föreskrivs att ingen synbarligen en radiosändning av dess innehåll. Att myndighet får förbjuda på grund förbud också gäller sändningar av reklam har detta för myndigheterna framhållits i avsnitt 5.1.4.

Censurförbudet är emellertid ett binder endast för tillämpningen av generalklausulen. Det hindrar inte att MFL:s straffbestämmelser tillämpas i fråga om reklam i TV. Inte heller hindrar radioansvarighetslagen av dessa strafibestâmmelser i TV. MFL:s en tillämpning på reklam straffoestännnelser faller utanför den yttrandefrihet i radio nämligen och TV som radioansvarighetslagen avser att värna.

7.2.4 grunddrag hos generalklausulen mot

Några otillbörlig marknadsföring

God affärssed

MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring (2 §) lyder:

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan eller annan handling, som genom att strida mot nyttighet reklamåtgärd eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller nägod affärssed rin kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därsidkare, me eller annan liknande Förbud kan meddelas att företaga handling. även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares samt var och en som i övrigt väsentligt par bidragit till vägnar handlingen.

I lagtexten bl.a. att en reklamåtgärd eller annan handling sägs alltså inte får strida mot god afTärssed. Hänvisningen till detta uttryck syftar huvudsakligen på Internationella Handelskammarens (ICC) Grundregler för reklam. I sin nu gällande lydelse har dessa regler tagits in som bilaga 2 till betänkandet.

I förarbetena till (prop. 1970:57 s. 60) anförde departe-

generalklausulen

mentschefen att klausulen redan från början kunde få en betydande

stadga om man till utgångspunkt för tillämpningen tog det åberopade

utomrättsliga normsystemet; detta borde också kunna utgöra plattformen för den fortsatta rättsbildningen på området. Härvid avsågs, förutom grundreglerna, den praxis som dittills hade utvecklats av Näringslivets opinionsnämnd.

Genom att det hänvisas till Grundreglerna på detta sätt finns det anledning att peka på vissa inslag i reglerna, som kan antas få betydelse for hur TV-reklam skulle kunna bedömas, om generalklausulen gällde för sådan reklam.

Under rubriken Tolkning heter det att skilda medier (press, television, radio och andra elektroniska medier, afñschering, ñlm, direktutskick osv.) har olika karaktär och egenskaper. Det är därför inte utan vidare givet att en reklamframställning som kan accepteras i ett medium också är godtagbar i ett annat.

Under samma rubrik sägs vidare att reklam skall, under beaktande av vilket medium som använts, bedömas med utgångspunkt ifrån hur framställningen får antas påverka konsumenten.

Bland Grundläggande principer i reglerna märks: Reklam skall vara laglig, hederlig och vederhäftig samt får ej utformas på ett stötande sätt.

Det är uppenbart att denna bestämmelse har påverkat utformningen av artikel 1 1:1 i Europarådets konvention om gränsöverskridande TV.

I artikel 2 i Grundreglerna anförs att reklam skall vara så utformad att konsumentens förtroende inte missbrukas och dennes brist på erfarenheter eller kunskaper inte utnyttjas.

Vidare anges i artikel 3 bl.a. att reklam inte får vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön.

En central bestämmelse är artikel 4 om Vederhäftighet: Reklam får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt genom antydningar, utelämnanden, oklarheter eller överdrivna påståenden är ägnad att vilseleda konsumenten.

Artikel 11:2 i TV-konventionen har naturligtvis inspirerats av denna bestämmelse.

Ett inslag som bör observeras i Grundreglerna är också artikel 11 om Reklamidentiñering: Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan, oavsett utformning och medium. Publiceras reklamen i ett medium som innehåller nyheter eller annat redaktionellt material skall presentationen vara sådan att det omedelbart framgår att fråga är om reklam.

TV-konventionens motsvarighet till denna bestämmelse är artikel 13:1.

Slutligen kan det finnas skäl att återge vad som sägs i artikel 13 i Grundreglerna om Barn och ungdom: Reklam får inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte utsätta deras lojalitetskânsla för påfrestning (punkt 1). Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdom får inte innehålla framställning i 0rd eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende (punkt 2). Förutom dessa regler finns det särskilda Råd om reklam till barn, som numera är inarbetade i Grundreglerna.

Vederhäftighet

I överensstämmelse med Grundreglerna bygger förarbetena till generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (prop. 1970:57 s. 67) på att reklamen skall vara vederhäftig. Det innebär att en marknadsföringsåtgärd inte får vara ägnad att vilseleda. Departementschefen yttrade i det sammanhanget (s. 68):

Innan man kan bedöma om en framställning är oriktig pller vilseledande gäller det att fastställa dess innebörd. Det avgörande bor härvid vara vilket intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. En annons som bara innehåller fullt korrekta uppgifter kan ändå bli att betrakta som vilseledande, exempelvis därför att relevanta upplysningar har utelämnats eller därför att annonsen har fått en layout som gör att den till en mindre uppmärksam läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till personer som studerar annonsen noggrant.

Omvänd bevisbörda

På grund av vad som uttalats i förarbetena (prop. 1970:57 s. 68) tillämpar marknadsdomstolen vid prövningen av om en framställning är vederhäftig en omvänd bevisbörda. Det anses åligga den för meddelandets

innehåll ansvarige att bevisa att dettas innehåll stämmer överens med det verkliga förhållandet. Om han inte lyckas med det, anses framställningen inte uppfylla kravet på vederhäftighet.

Bernitz (a. a. s. 148) uttalar följande om den omvända bevisbördan:

Den omvända bevisbördan är lämpli av praktiska skäl, eftersom det är marknadsföraren som har, eller bor e ha, tillgång till den dokumentation som kan styrka hans påståenden. I tillämpningen leder regeln om omvänd bevisbörda till att vederhäftighetskravet kan upprätthållas effektivare än vad som annars hade varit möjligt. I praktiken måste en marknadsförare säkerställa att han har tillgång till erforderlig dokumentation redan då reklamen utarbetas.

Överdrifter och superlativer

I MFL:s förarbeten (prop. 1970:57 s. 68) görs värderingen att det är angeläget både från konsumenternas och näringslivets synpunkt att överdrifter i reklamen motverkas.

Bernitz (a. a. s. 152) anför att regeln om omvänd bevisbörda leder till en påtagligt sträng bedömning av överdrifter och superlativer. Marknadsföraren har att bevisa att hans vara är underhållsfri , unik, hypereffektiv osv., något som han av uppenbara skäl ofta inte klarar av.

Vissa slag av varor och tjänster och vissa särskilda reklamåtgärder

Det ställs särskilt höga krav på hederlighet och vederhäftighet i fråga om vissa slag av varor och tjänster och vissa särskilda reklamåtgärder. I förarbetena (prop. 1970:57 s. 69) anges två skäl för detta. Det ena är att kunden kan sakna möjlighet att i förväg besiktiga den vara eller tjänst som bjuds ut. Så är t.ex. fallet vid reklam för postorderförsäljning och charterresor. Det andra skälet som nämns är att en framställning kan rikta sig till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmänhet, exempelvis barn eller sjuka personer.

Departementschefen tog i det sammanhanget upp inte bara läkemedelsreklamen utan också reklam for bl.a. vitaminpreparat, halstabletter och kosmetiska produkter, där det är vanligt att medicinska indikationer anges eller antyds. Departementschefen uttalade att man med hänsyn

till den övertygande kraft som medicinsk argumentation ofta torde ha, bör ställa mycket höga krav på vederhäftigheten hos en sådan argumentation.

Adressalernas betydelse för bedömningen

Som har nämnts uttalas i förarbetena till generalklausulen att det är det intryck som en framställning gör på personer som hör till den avsedda målgruppen, som är avgörande för om framställningen skall anses vara oriktig eller vilseledande.

Vissa tumregler har utvecklats för denna bedömning, säger Bernitz (a. a. s. 153). Man utgår från att annonser ofta läses mycket flyktigt. Det är i första hand det helhetsintryck som ett reklammeddelande förmedlar vid flyktig kontakt, som läggs till grund för bedömningen av om budskavilseledande. Rubriker, bilder och annat som fångar blicken pet verkar tillmäts härigenom särskild betydelse.

Man fäster stort avseende vid adressatkretsens sammansättning. Grovt man mellan tre olika konsumenter i allmäntaget skiljer målgrupper, het, svaga målgrupper och kvalificerade målgrupper. Det krävs mer for att en marknadsföringsåtgärd som är inriktad på en kvalificerad målskall anses vilseledande än om det hade varit fråga om konsugrupp menter i allmänhet eller en svag målgrupp.

betraktas och personer med Som svaga målgrupper barn, unga, sjuka Marknadsföringsåtgärder, riktade till en sådan målhälsoproblem. anses därför särskilt lätt kunna verka vilseledande. Vid markgrupp, nadsföring till svaga målgrupper finns det också utrymme att bedöma en åtgärd som ovederhäftig på annan grund än egentligt vilseledande, t.ex. för att den har en forsâtlig eller förledande utformning. Jfr artikel 13 punkt 1 i Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam.

Annan otillbörlig marknadsföring

Den enligt gäller om en re-

slutliga bedömningen generalklausulen

klamâtgärd är otillbörlig. En handling som strider mot god affärssed

kan vara otillbörlig i MFL:s mening, men en reklamåtgärd kan också vara otillbörlig på annat sätt. Lagstiftaren har inte velat låsa marknadsdomstolens bedömningar vid värderingarna inom auktoritativa näringslivskretsar.

Det centrala vid tillämpningen är en objektiv bedömning. Det krävs alltså inte uppsåt eller vårdslöshet från den handlandes sida.

I förarbetena (prop. 1970:57 s. 63) uttalas att bedömningen skall ligga på det etiska planet och att allmänekonomiska, distributionstekniska och liknande överväganden inte bör inverka. Bernitz (a. a. s. 144) uppger att detta uttalande har kritiserats och menar själv att det ter sig ohållbart. Marknadsdomstolens praxis erbjuder också exempel på att bedömningen av vad som skall anses vara otillbörligt inte kan eller bör isoleras från överväganden av annat slag än etiska, t.ex. ekonomiska; se domstolens beslut MD 1984:22, KO mot Nordsjö AB.

7.2.5 Den särskilda generalklausulen om informationsskyldighet

Generalklausulens räckvidd och inriktning

MFL:s särskilda generalklausul om informationsskyldighet (3 §) lyder:

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunk , kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. läggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt forsta stycket får innehålla att informationen skall

1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, 2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen, 3. i viss form lämnas till konsument som begär det. Bestämmelser om information som har särskild betydelse for att forebygga att en vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom finns i produktsäkerhetslagen (1988:1604).

MFL:s generalklausul har som utgångspunkt att näringsidkarna är skyldiga att i marknadsföringen lämna konsumenterna tillräcklig information om sina produkter (prop. 1975/76:34 s. 126). Ingripande enligt klausulen kan därför bli aktuellt först när konsumenterna ges otillräcklig information i särskilt betydelsefulla hänseenden. Ett ingripande får då formen av ett informationsåläggande, riktat mot näringsidkarens underlåtenhet.

Man kan därför se denna generalklausul som en vidareutveckling av det grundläggande kravet på vederhäftighet i marknadsföringen. Praxis visar enligt Bernitz (Svensk marknadsrätt s. 187) att det ofta blir aktuellt att samtidigt tillämpa 2 och 3 §§ MFL.

Den information som näringsidkaren lämnar skall avse en vara, tjänst eller annan nyttighet, som är föremål för marknadsföring till konsument. Till skillnad från generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring gäller 3 § MFL endast sådan marknadsföring som är riktad till konsumenter.

För att en näringsidkare skall vara informationsskyldig krävs att informationen har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Enligt Bernitz (a. a. s. 188) innebär detta att informationen skall beröra ett stort antal konsumenter eller speciellt rikta sig till en konsumentgrupp som är i behov av särskilt skydd. Vidare krävs att informationsbehovet har en viss styrka. Här är dock inte kraven på KO särskilt hårda. Uttrycket särskild betydelse tar enligt motiven (prop. 1975/76:34 s. 126) sikte på att det skall föreligga ett inte helt obetydligt informationsbehov; det sägs även att information skall lämnas inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga. Bedömningen i praxis är enligt Bernitz (a. a. s. 189) inte speciellt restriktiv.

Som exempel på tillämpningen kan nämnas att marknadsdomstolen ålagt bilföretag att i annonser informera om bilens bränsleförbrukning och bränslekostnader på visst sätt (bl.a. MD 1981:20, KO mot SAAB- ANA AB). Däremot har domstolen ogillat KO:s yrkande att det i annonser för McDonalds hamburgerrestauranger skulle anges priset på måltiden; domstolen grundade här sin bedömning på att annonseringen avsåg verksamheten i stort snarare än en specificerad måltid (MD 1981:5, KO mot Svenska Kvick Food Restaurang AB).

Information genom annonser

I 3 § andra stycket MFL anvisas två huvudtyper av informationslamnande, nämligen - information på säüstállet, t.ex. anslag och skyltar eller märkning på varan eller dess förpackning (punkt 1) och - information utanför säljstället, främst i annonser eller broschyrer (punkt 2).

I det här sammanhanget intresserar naturligtvis främst sådan information som lämnas i annonser.

Även här sätts gränser for MFLzs räckvidd av de yttrandefrihetsrättsliga reglerna.

I förarbetena behandlade departementschefen denna fråga endast såvitt angår tryckfriheten (prop. 1975/76:34 s. 1 11 f. och 127).

För det forsta påpekades att lagstiftningen gällde information i kommersiell verksamhet och avsåg rent kommersiella förhållanden; lagstiftningen skulle inte omfatta framställningar som rör nyhetsformedlingen och åsiktsbildningen i samhället.

Vidare framhölls att en näringsidkare inte skulle kunna åläggas att pu-

blicera ett visst meddelande i tryckt skrift. Åläggande att lämna infor-

mation i tryckt skrift skulle endast gälla i det fall att näringsidkaren själv valt att göra sådan reklam.

Som jag nämnt i avsnitt 8.8.3 bygger föreskrifterna i radioansvarighetslagen på reglerna i TF om periodiska skrifter. I och med att radioansva-

righetslagen gäller begränsas därför räckvidden av informationsskyl-

digheten i TV på samma sätt som då det är fråga om tryckt skrift.

Frågan är emellertid om man kan stanna vid det konstaterandet när det gäller att lämna information i annonser i TV.

Som Bernitz framhåller (a. a. s. 190) är olika medier mer eller mindre väl lämpade for information av viss typ. Om detta sägs det dock inte någonting i lagmotiven.

TV-reklamens särdrag har Bernitz tagit upp i sin rapport Marknads-

rättslig kontroll av reklam-TV. Han skriver b1.a. (s. 28 f.):

TV-reklam kan uppenbarligen få särskild genomslagskraft genom att

den när allmänheten i hemmiljön och genom att den primärt bygger på En viktig å andra sien bildmässig framställning. begränsning ligger dan i den korta sändningstiden. Reklambudskapet måste framföras kortfattat, vilket med nödvändighet tunnar ut den informamycket som kan framföras. Det är ett allmänt känt faktum att TVtionsmängd liksom normalt domineras av ganska informareklam, biografreklam, tionsfattig märkesvarureklam. Bilden är dock inte entydig. I Helsingfors lokala kabel-TV finns sålunda ett ganska stort inslag av detaljhandelsreklam, där större butiker och butikskedjor i staden gör reklam med omnämnande av modeller och priser. Motsatsen är uppenbarligen reklam t.ex. Sky Channel, där redan det faki paneuropeiska sändningar, tum att adressatkretsen finns i många skilda länder normalt tvingar fram allmänt hållna reklambudskap.

Vad som har sagts om TV-reklamens karaktär och särskilda förutsättningar medför att de problem som kommer upp vid den marknadsrättsliav TV-reklam blir delvis annorlunda eller i vart fall ga bedömningen har andra accenter än vid bedömningen av t.ex. tidningsannonsering. I vissa hänseenden förefaller problemen vara mindre vid TV-reklam. Den korta sändningstiden i förening med budskapens vanligen rätt allmänna karaktär lämnar litet utrymme för närmare uppgifter om produktens eller tjänstens egenskaper och användbarhet eller om garantier eller Detta betyder att den typ av otillbörlig marknadsföring som är priser. ärendemässigt dominerande hos FO/KO i alla de nordiska länderna, nämligen vilseledande framställningar rörande produkters och tjänsters egenskaper, användning m.m. eller vilseledanden om priser eller andra förefaller roll i fråga om TV-reklam, även säljvillkor, spela en mindre om sådant kan förekomma. Däremot torde TV-reklam inte sälgivetvis lan innehålla överdrifter och lovprisanden av en marknadsrättsligt dubiös karaktär.

andra ha särskild i TV-reklam. Det I gengäld förefaller problem tyngd ligger i mediets karaktär att det kan läm a sig för suggestiva framställ-

och få en särskild genomslagskra t genom presentationen i hem-

ningar m1 JÖ.

Som att informera i annonser har tidigare exempel på skyldighet nämnts om bränsleförbrukningen i personbilsannonser. Skilluppgifter naden mellan och TV motiverar en närmare beskrivning av tidningar vad marknadsdomstolen har lagt in i informationsskyldigheten när det

rör sig om annonser i tidningar (domstolens beslut MD 1981:20, KO mot

SAAB-ANA AB).

Det var fråga om en annons i Dagens Nyheter i september 1980 för per-

sonbilden Saab-Lancia 600. Annonsen hade en stor bild av bilen i natur-

miljö. På bilden finns även tre personer, av vilka en sitter på förarplat-

sen och de övriga står utanför bilen. Under bilden förekommer med fet stil rubriken 0,65 i snitt. Vidare sägs med en mindre stilgrad följande:

Hur är det möjligt att en så snabb bil som 600:an kan vara så bensinsnål vid långkörningar? Det har många frågat sig. - Jan Alm till exempel (på bilden här ovanför) har kört hemifrån Oskarshamn till Stockholm och tillbaka på 0,65 lit./milen i snitt. - Mycket beror på den ekonomiska 5:e växeln. En annan anledning är den eleganta kilformade karossen. Därtill kommer den dubbelportade Weber-förgasarens precision. Men årets bil 1980 är inte bara en ekonomisk bil. Hela bilen är byggd med tanke på 80-talets förändrade bilkrav. - De 52 opartiska motorjournalisterna i Årets Bil-jury valde Saab-Lancia till överlägsen segrare för att vi i en liten och energisnål bil lyckats bygga in den utrustning, åkkomfort och prestanda som annars bara återfinns i större lyxbilar. Själva brukar vi säga att 600:an är antingen världens mest exklusiva ekoeller världens mest ekonomiska lyxvagn. Välj själv. Vi säljer

ngánibil b a.

Därunder förekommer med fet stil texten Saab-Lancia 600. Årets Bil 1980. samt med en mindre stilgrad Från 45 500:- (på gatan i Sthlm).

Längst ned i annonsen finns följande text med versaler och i mindre stilsort än den övriga texten:

Bränsleförbrukning enligt konsumentverkets riktlinjer: vid landsvägskörning 0,68 lit./milen och vid blandad körning 0,86 lit./milen. Lättmetallfälgar, stripes och extra spoiler fram är tillbehör som finns hos Saab.

KO yrkade förbud vid vite for bolaget att vid marknadsföring av ny personbil ange bilens bränsleförbrukning till 0,65 i snitt på det sätt som hade skett om inte uppgiften avsåg bränsleförbrukningen vid blandad landsvägs- och stadskörning beräknad på sätt som beskrevs i konsumentverkets riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning (KOVFS 1979:11) eller att företa annan liknande handling.

Vidare yrkade KO åläggande vid vite för bolaget att vid marknadsföring av ny personbil genom annons, i den utsträckning som angavs i konsumentverkets riktlinjer, tydligt upplysa om dels bilens bränsleförbrukning vid blandad landsvägs- och stadskörning, dels kostnaden för bilens bränsleförbrukning vid 1 500 mils blandad landsvägs- och stadskörning.

I konsumentverkets aktuella riktlinjer angavs bl.a.:

Vid marknadsföring av personbil genom annons, affisch, annan trycksak än som anges under 2.2 eller genom film skall information om bränsleförbrukningen lämnas enligt 2.1.1, första stycket b) och c). - - -

Skriftlig information om bilens bränsleförbrukning skall vara lätt läsbar och får inte vara mindre framträdande än huvuddelen av annan lämnad information.

- - - Deklarationen skall under rubriken Bränsledeklaration innehålla tydlig uppgift om a) - - - b) bränsleförbrukning vid blandad landsvägsoch stadskörning c) beräknad kostnad för bilens bränsleförbrukning vid 1 500 mils blandad körning. - - - Vid beräkning av bränslekostnaden skall användas priset i O-zon, Självbetjäning, per den 1 juli varje år.

Det angavs också att informationen om bränsleförbrukning skulle grundas på provning enligt metoder som närmare preciserades i en särskild bilaga till riktlinjerna.

Marknadsdomstolen yttrade i sitt beslut bl.a.:

Till följd av de mycket kraftiga oljeprisstegringar som inträffat under senare år har en bils bränslekostnader kommit att utgöra en betydande del av bilens totala driftskostnader. Det har därför blivit en angelä en uppgift för bilindustrin att utveckla personbilar med låg bränsle örbrukning, och detta förhållande återspeglas i marknadsföringen av nya bilar. Konsumenterna har uppenbarligen ett intresse av att i samband med köp av ny bil få kännedom om bilens bränsleförbrukning och bränslekostnad. Information härom är av betydelse framför allt genom att den möjliggör jämförelser mellan olika bilmodellers bränslevärden. Informationen kan således sägas ha till funktion att underlätta produktjämförelser. Ett villkor för att meningsfulla och rättvisande jämförelser skall kunna komma till stånd är därvid att de olika bilmodellernas

bränslevärden är jämförbara med varandra.

Marknadsdomstolen biföll KOzs talan.

Därför förbjöd domstolen bolaget att vid marknadsföring av ny personbil använda formuleringen 0,65 i snitt eller likartad formulering på det sätt som hade skett i annonsen eller på annat liknande sätt, om inte uppgiften avsåg bilens bränsleförbrukning vid blandad landsvägs- och stadskörning beräknad på det sätt som angavs i konsumentverkets riktlinjer.

Vidare ålade domstolen bolaget att vid marknadsföring av ny personbil genom annons, i den utsträckning som angavs i riktlinjerna, tydligt upplysa om a) bilens bränsleförbrukning vid blandad landsvägs- och stadskörning beräknad på sätt som angavs i riktlinjerna, b) den beräknade kostnaden för bilens bränsleförbrukning vid 1 500 mils blandad landsvägs- och stadskörning,

c) den enligt riktlinjerna tillämpliga tidpunkten för kostnadsberäkningen.

Man kan ställa frågan om samma informationsåläggande skulle kunna bli följden av en annons i TV . Eller skulle domstolen med hänsyn till

TV-mediets särdrag ha ansett att informationsskyldigheten i det medi-

et är mindre omfattande än då tidningsannonser används?

7.3 Alkohol- och tobaksreklamlagarna

7.3.1 Begreppen alkoholdrycker och tobaksvaror

Som jag nämnti avsnitt 4.2.1 innehåller TF en bestämmelse som gör det möjligt att förbjuda kommersiell annons i tryckt skrift i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror (1 kap. 9 § punkt 1 TF).

Med stöd av denna föreskrift har införts särskild lagstiftning rörande marknadsföring av sådana produkter. Dessa bestämmelser finns i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen).

Lagarna gäller näringsidkares marknadsföring som avser alkoholdrycker och tobaksvaror och som vänder sig till konsumenter (1 § forsta

stycket alkoholreklamlagen resp. 1 § tobaksreklamlagen).

Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin, starköl och öl i den betydel-

se dessa beteckningar hari lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. (1 § andra stycket alkoholreklamlagen).

Öl är enligt den i alkoholreklamlagen åsyftade lagen en maltdryck, vars

alkoholhalt överstiger 1,8 men ej 2,8 viktprocent. Utanför alkoholreklamlagens reglering faller därför lättöl, som får innehålla högst 1,8 viktprocent alkohol.

Det anförda betyder att begreppet alkoholdrycker i alkoholreklamlagen innebörd än uttrycket alcoholic beverages i Euhar en något snävare

konvention om gränsöverskridande TV. roparådets

Med tobaksvara avses enligt förarbetena till tobaksreklamlagen (prop. 1977/782178 tobak och som är s. 54) en vara som till någon del innehåller att brukas som även exempelvis tuggtobak och

avsedd njutningsmedel,

snus. tobaksvara är därför identiskt med uttrycket tobacco Begreppet

products i TV-konventionen.

7.3.2 om särskild måttfullhet vid Grundregeln marknadsföringen

Grundregeln i alkohol- och tobaksreklamlagarna är att - med hänsyn av alkohol och tobak till de hälsorisker som är förbundna med bruk särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck och tobaksvara. Därvid särskilt att reklam- eller annan markgäller

nadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande

eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak (2 § första stycket

resp. 2 §).

Alkohol- och sig på tobaks- och alkohol-

tobaksreklamlagarna grundar

betänkande (SOU 1976:63) Reklamen för alkohol reklamutredningens och tobak.

Även att lagstiftningen skulle slå fast kravet på utredningen föreslog särskild måttfullhet vid marknadsföringen.

I motsats till vad som är särskilt måttfullt ställde utredningen bl.a. säljaktiviteter som bedrivs på ett sätt som gentemot konsumenterna är påövertalande eller i annat hänseende mer aktiträngande, uppsökande, anförde (SOU 1976:63 va. I fråga om sådana säljaktiviteter utredningen s. 159):

är befogat att kräva att alko- När det gäller reklamens spridnin svágar hol- och tobaksreklam inte skall örekomma i medier med stor genomsåsom TV, radio och film samt ej heller i ungdomstidningar

slagskraft

m.m. Vad som brukar kallas utomhusreklam är också något som inte

bör tillåtas. Metoden utmärks påtrångande. Detsamma

ju av att den är med den s.k. direktreklamen, dvs. meddelanden som är förhållandet skickas direkt till konsumenterna.

I prop. 1977/78:178 med förslag till lagstiftning om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror delade departementschefen till fullo uppfattningen att utgångspunkten för regleringen skulle vara att marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror skall ske med iakttagande av särskild måttfullhet. Departementschefen fortsatte (s. 31):

Jag har även anslutit mig till utredningens synpunkter om vad som i

princip kan anses falla inom och utom måttfullhetsbegreppet. För att yt-

terligare understryka vikten av att marknadsföringen av alkohol och tobak sker i starkt återhållsamma former vill jag dock föreslå att det i lag skrivs in ett klart förbud mot användning av marknadsforingsåtgärder som gentemot konsumenterna framstår som pâträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol och tobak. Som utredningen har framhållit står sådana säljaktiviteter i klar motsats till vad som kan anses vara särskilt måttfullt. Exempel på sådana reklamformer som kommer att träffas av förbudet är reklam på allmänna platser, på sjukhus, i lokaler för ungdom och vid idrottstävlingar, reklam som sänds eller delas ut direkt till konsumenterna samt reklam i radio, television och film.

7.3.3 Kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter

Alkoholdrycker

Alkohol- och tobaksreklamlagarna innehåller särskilda om anregler vändning i marknadsföring av kommersiell annons i periodisk skrift eller i annan skrift på vilken TF är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift.

Således gäller ett absolut förbud mot kommersiell annonsering i den mån annonsen används vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl. Från förbudet undantas dock annonsering i skrift som tillhan-

dahålls endast på försäljningsställe for sådan dryck (2 § andra

stycket alkoholreklamlagen).

När det gäller räckvidden av detta förbud är flera att omständigheter beakta.

För det första omfattar lagstiftningen - som påpekats i avsnitt 7.3.1 endast näringsidkares marknadsföring som vänder sig till konsumenter. Utanför tillámpningsområdet faller därför motiven enligt (prop.

1977/782178 s. 47) den kommersiella annonsering för alkoholdrycker

som Förekommer i fackpress. Ordet fackpress betecknari sammanhang-

et bransch- och organisationstidskrifter samt liknande publikationer

som är avsedda för spridning huvudsakligen till intressenter som inte

kan betraktas som konsumenter av alkoholdrycker, exempelvis tidskrif-

ter som vänder sig till restaurangbranschen.

Vidare träffar annonseringsförbudet endast kommersiella annonser.

När TF:s särskilda bestämmelse i ämnet kom till (SFS 1974:67) behand-

lades vad som avses med begreppet (prop. 1973:123 s. 10-12 och 46 f).

Också i motiven till alkoholreklamlagen togs dock detta ämne upp.

1977/78:178 s. 39) framhöll att under be- Departementschefen (prop. greppet kommersiell annons inte föll s.k. åsiktsannonsering i fråga om

alkohol eller de moment i propagandan för övergång från starkare till

alkoholdrycker som är inriktade på att påverka allmänhetens svagare alkoholvanor. Utanför kommersiell annons föll likaså alltid begreppet en annons som härrörde från någon annan än den som har ett kommer-

siellt intresse av att avsätta den annonserade varan.

I specialmotiveringen anförde vidare departementschefen (s. 51 f.):

av utomordentligt stor vikt att de föreslagna bestämmel- Det är givetvis serna inte tillämpas på ett sätt som kommer i konflikt med TF:s grundom rätten att i tryckt skrift framföra åsikter och medlä gande princip Det kan emellertid vara svårt att ibland dra en klar de a uppgifter. gräns mellan gärningar som skall bedömas enligt TF:s regler och gärsom visserligen har begåtts enom tryckt skrift men ändå skall ningar bedömas enligt annan lag. Textinne ålleti en annons kan up fattas på

olika sätt och ge utrymme för skilda tolkningar. Det bör därfPör under-

att ingripanden kan ske endast mot meddelanden som dels utstrykas gör medel för marknadsföring av vara, dvs. är avsedda att främja avsättnäringsverksamhet eller däri ning av en vara, dels avser näringsidkares tillhandahållna varor. Bestämmelserna kan således inte användas till stöd för ingripande mot meddelanden, som är avsedda enbart att biallmänheten vissa värderingar eller påverka dess allmänna bebringa Därav att från vinteende i viss riktning. följer exempelvis

och restauranger som regel måste anses refportage alla utanför till-

prövningar

Detsamma torde förhållandet vara beträffande anlämpningsområdet. nons- och reklamkampanjer som syftar till att minska alkoholkonsumtionen och främja en övergång till svagare drycker.

Tobaksuaror

I fråga om marknadsföring av tobaksvaror gäller inte något absolut förbud mot kommersiell annonsering i tidningar osv. Däremot krävs vid sådan annonsering att annonsen återger sådan varningstext och innehållsdeklaration som enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror skall finnas på varans förpackning (3 § tobaksreklamlagen).

7.3.4 Alkohol- och to baksreklamlagarnas anknytning till marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har anknutits till MFL:s regelsystem. En handling som strider mot lagarna skall - enligt en särskild bestämmelse i vardera lagen - vid tillämpning av MFL anses vara otillbörlig mot konsumenter (3 § alkoholreklamlagen resp. 4 § tobaksreklamlagen).

Beträffande reklam i TV för alkohol och tobak innebär således regleringen följande. Särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring, och en reklamåtgärd får inte företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak. Enligt motiven (prop. 1977/78:178 s. 31) är reklam i TV ett exempel på sådana reklamformer som är påträngande osv. Följaktligen skall vid tillämpning av MFL reklam i TV for alkohol och tobak anses vara otillbörlig

mot

konsumenter; marknadsdomstolen har därför rätt att förbjuda sådan reklam.

Regleringen förbiser emellertid att det i radiolagen föreskrivs att ingen myndighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Som har framhållits i avsnitt 5.1.4 gäller detta censurförbud för myndigheterna också sändningar av reklam. För att det tryckfrihetsrättsliga censurförbudet inte skall hindra vitesförbud enligt MFL i fråga om exempelvis alkoholannonser har i TF införts bestämmelsen i 1 kap. 9 § punkt 1. Men någon motsvarande bestämmelse finns inte i radiolagstiftningen.

Slutsatsen blir alltså att de effekter som eftersträvats med hjälp av lagarna om alkohol- och tobaksreklam fin. inte kan uppnås i fråga om eventuell reklam i radio och TV, eftersom de kommer i formell konflikt med censurforbudeti 8 § radiolagen.

8 och

Överväganden förslag

8.1 Utgångspunkterna i fråga om behovet av

lagstiftning för reklam i svensk TV

8.1.1 Pillämpningsomrädaet för radiolagens ccnsurfi$r|)ud måste begränsas

Hittills har den politiska viljan i vårt land varit att betald reklam inte skall fä förekomma i TV. Därför har regeringen utnyttjat den möjlighet att träffa avtal med Sveriges Television som det ges klartecken for i 6 § tredje stycket punkt 3 radiolagen. Som förut har framgått (GA) innebär den [lärt-skriften bl.a. att det som villkor for ett programlöretags sändningsratt fär avtalas om förbud mot kommersiell reklam. l enlighet harmed anges deti avtalet mellan staten och Sveriges lelevision att företaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

Nu tyder tecknen på att politiken kan komma att andras. Då tänker man lätt att det juridiska i sammanhanget begränsar sig till att regeringen skriver ett nytt avtal med ett programföretaigr - Sveriges Television eller något annat företag - och i det avtalet inte utnyttjar radiolagens möjlighet att avtala om reklamfiärbud. Frågan um reklam i TV är emellertid inte alls sä enkel.

Tvärtom rymmer ämnet åtskilliga komplikationer. Som jag nämnti inledningen räknar helt enkelt inte gällande lagstiftning med att betald reklam skall kunna bli en realitet i radio eller TV.

Man fiir en uppfattning om förhållandet mellan rudiomtten och reklamen genum att ta del av 8 § radiolzigen. ldenna pzirngrufs första stycke föreskrivs som en del av det s.k. censurförbudtt i fráigu om radio och TV en reidinsárzdning av dess inatt ingen myndighet [är förbjuda pä grund nehåll. Såsom denna regel âr formulerad kommer den i konflikt med en tänkt ordning som bygger på att marknadsdomstolen skall ha rätt att förbjuda otillbörlig TV-reklam.

Marknadsdomstolen har visserligen redan en gång förbjudit otillbörlig TV-reklam. Det var i ett beslut år 1976, MD 1976:20, KO mot Sveriges Radio AB.

Som jag nämnt i avsnitt 7.2.3 yrkade KO där att Sveriges Radio skulle förbjudas att vid marknadsföring av ett kortspel ange att försäljningen skedde till förmån för Radiohjälpen eller annat välgörande ändamål, såvida det inte klart hur stor del av priset som skulle tillfalla detta angavs ändamål.

Radio medgav KO:s talan och marknadsdomstolen biföll den. Sveriges

I marknadsdomstolens beslut sades bl.a. att TV:s hal låpersonal vid några tillfällen visat upp det aktuella kortspelet och yttrat ungefär följande: Så hur ser kortspelet Upp med händerna ut. Du kan köpa det där böcker och tidningar säljs. Det kostar 9 kr. och 50 öre och säljs till formån för Radiohjälpen for hjälp till döva och hörselskadade barn.

Nar marknadsdomstolen förbjöd denna marknadsföring reflekterade domstolen synbarligen inte över censurförbudet i radiolngen.

Om den aktuella marknadsföringen hade skett i tryckt skrift, skulle marknadsdomstolen ha haft rätt att förbjuda den. Det censurförbud som finns i l kup. 2 § tryckfrihetsförordningen tolkas nämligen sä, att det inte hind mr att det meddelas vitesförbud med stöd av mairknudsföringslagen.

Att censurförbud tolkas på detta sätt beror tryckfrihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp. Vilket yttrandefrihetsbegrepp på förordningens som tryckfrihetsförordningen har fär man klart för sig när man beaktar detta kommit till i syftet med förordningen sådant syfte har uttryck främst l kap. 1 § i förordningen. I enlighet härmed :anses det, som jag

har námnti avsnitt 4.2.1, att det faller utanför förordningens syfte att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Det är detta som medför att censurförbudet i tryckfrihetsförordningen inte anses hindra att det meddelas vitesförbud med stöd av marknadsforingslagen.

Tryckfrihetsforordningens censurförbud är förebild för censurförbudeti radiolagen. Men for radion och televisionen är det inte i första hand tryckfrihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp som har relevans utan regeringsformens.

Radiolagens censurförbud har en kategorisk utformning: ingen myndighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Dessa 0rd får, som jag har nämnt, läsas så att de träffar också vitesförbud med stöd av marknadsföringslagen.

Ser man sedan till motivet för det radiorättsliga censurforbudet, kan noteras att lagstiftaren avsåg att värna om radioprogrammens integritet (se prop. 1966:149 s. 33). Begreppet radioprogram definieras särskilt i radiolagen. Utanför definitionen faller s.k. enkla meddelanden. Det underströks emellertid vid radiolagens tillkomst (se anförd prop. s. 37) att det verkligen måste vara fråga om enkla meddelanden för att innehållet i en sändning inte skall betraktas som radioprogram, och det sades uttryckligen, att meddelandena inte får inramas av Lex. musik eller reklam. Motivledes har alltså reklam förklarats utgöra radioprogram.

Vad som har sagts nu visar att radiolagens censurförbud har en utformning som innebär att det inte ger utrymme för vitesförbud ens mot otillbörlig kommersiell reklam. Den radiorättsliga regleringen har alltså i detta avseende en annan innebörd än tryckfrihetsförordningen.

I och för sig är detta också naturligt. Hittills har ju meningen varit att det inte skall få förekomma någon kommersiell TV. Det har då inte funnits något behov av att kunna tillämpa marknadsforingsrättsliga regler på TV-området.

Det anförda innebär att man måste ställa sig frågan om marknadsdomstolens beslut 1976 i fråga om Sveriges Radio var lagenligt. Jag är för egen del in_te fullt övertygad om det.

På grund av vad jag nu har sagt blir den första fråga som man måste svara på om man överväger att införa reklam i TV, om man vill att marknadsföringslagens övervakningssystem skall gälla TV-reklam och att marknadsdomstolen skall ha rätt att förbjuda otillbörlig TV-reklam.

En alternativ lösning skulle kunna vara att TV-reklamen helt övervakades vid sidan av marknadsföringslagens regler, t.ex. av radionämnden.

hur i sitt betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken när- TV-utredningen mast som en självklarhet räknat med att TV-reklamen skall övervakas inom ramen för marknadsforingslagens system. Jag anser att det i sak finns goda skäl för den ståndpunkten. Grundtanken med marknadsföärju att den skall reglera den kommersiella reklamen i hela ringslagen dess vidd och oavsett i vilket medium ett reklammcddelzinrlc- framförs.

För att åstadkomma det resultatet krävs emellertid att tillämpningsomrädet for radiolagens censurförbud anpassas så att det sammanfaller med ccnsurforbudeti tyryckfrihetsförordningen.

Jag hur övervägt olika möjligheter i detta avseende. Den slutsats som till är att det inte är nödvändigt att göra ett direkt injag har kommit grepp i radiolagens regel. Det bör i huvudsak räcka att man gör ett tilllagtexten som klargör att i fråga om marknadsföring gäller fölägg till reskrifterna i marknadsföringslagen. Alkohol- och tobaksreklamen foranleder dock särskilda överväganden. l)etta tarjag upp i avsnitt 8.6.3.

Om 8 § radiolagen ändras så att det klargörs att i fråga om marknadsföring gäller föresk ri fterna i marknadsfiäringslagen, kommer denna lags att slä igenom också i fråga om reklam i radio och IV. regler

8.1.2 krav pä opartiskhet :näste inskränkas Radiolagens

En annan som komplicerar TV-reklamfrågan är kraven i omständighet 6 § första stycket radiolagen om att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt.

Särskilt måste kravet på opartiskhet uppmärksammas.

Enligt radionämndens praxis tar kravet pä Llpilrtlskllcl. sikte på olika företeelser, daribland reklambetonatgynnande av en triss viss produkt eller ett visst företag.

Nämndens praxis innebär att ett programföretag bör vara försiktigt med inslag som kan uppfattas som ett otillbörligt gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Det ligger emellertid i sakens natur att betalda reklammeddelanden, som syftar till att övertala till köp av en viss produkt, inte kan vara opartiska i den nu beskrivna meningen. Tvärtom är ett reklammeddelande med nödvändighet ett gynnande av den aktuella produkten i förhållande till de produkter som konkurrerande företag marknadsför.

Om ett reklamsändande skall vara bundet TV-foretag av radiolagens krav på opartiskhet, måste därför räckvidden av detta krav inskränkas.

Olika möjligheter står här till buds. Jag behandlar ämnet närmare i avsnitten 8.3.1 och 8.4.1. Jag hur emellertid redan i det här sammanhanget velat fästa uppmärksamheten på att det finns ett samband mellan frågan om reklam i TV och radiolagens krav på opartiskhet.

l fortszittningen tai-jag först upp några centrala begrepp som man enligt min uppfattning inte kan undvara i en lagstiftning om reklam-TV. Det är begreppen reklam samt annonstid och annons (avsnitt 8.2). Sedan behandlar jag vad som bör vara ett reklam-TV-företags grundläggande skyldigheter (avsnitt 8.3).

De tre darefter följande huvudavsnitten gäller nägra huvudpunkter i fråga um annonser i TV (8.4), mängden annonser och hur annonser bör få sättas in (8.5) samt särskilda normer for reklam i lV (8.6).

8.2 Några centrala begrepp

8.2.1 Reklam

TV skiljt-r sig i olika hänseenden från andra reklunnnoøliur. l)et har gjort ntt måinga länder ställt upp särskilda regler om PV-rek Iam.

För det fall att reklam skall införas i svensk TV har TV-utredningen förordat särskilda regler om reklam till barn.

utredningen bör TV-reklam inte få vända sig särskilt till försko- Enligt le- eller lågstadiebarn. Som tänkbara regler anger utredningen vidare att TV-reklam inte bör få sändas före ett visst klockslag eller i anslutning till barnprogram. Utredningen anser också att personer som medverkari barnprogram och sagofigurer som kan ses i såidanzi program inte bör få förekomma i reklam som sänds under samma tid som barnprogrammen.

Även om TV-utredningen inte behandlar den saken närmare är det tydligt att utredningen i det här sammanhanget med reklam menar ungefär detsamma som marknadsföringslagen gör.

Om det skall införas särskilda regler om reklam i TV bör det emellertid enligt min mening uttryckligen klargöras vad som avses med reklam. Dels har uttrycket reklam i och for sig inte någon precis innebörd. Dels förekommeri dag uttrycket reklam i olika betydelser i skilda regelverk.

Om man begränsar tillämpningsområdet för radiolagens eensurförbud på det sätt som jag föreslår, kommer det reklambegrepp som följer av marknzidsföringslagen att slå igenom också i fråga um reklam i radio och TV. Detta reklambegrepp kan i princip inte utvidgas, eftersom gränserna för det bestäms av tryckfrihetsförordningen och dess yttrandefrihetsbegrepp.

Förutom detta reklambegrepp finns det anledning att observera vad som avses med reklam enligt Europarädets konvention om gränsöverskridande PV samt vad som avses med uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och avtalen mellan staten programforetzigen inom Sveriges Radio-koncernen.

Det är säledesi tre olika regelverk man i dag finner ett reklambegrepp som har relevans pä PV-omrädet. Pill detta kan läggas radiolagens krav på opartiskhet, som enligt radionünmderis tillampning* av det innebär att ett programföretag bör vara försiktigt med programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Ytterligare en företeelse som inte bör lämnas ur sikte är begreppet sponsorskap och vad som följer av det enligt Europarådets PV-konvention.

Det reklambegrepp som PV-konventionen använder är mycket vidsträckt; det inkluderar aven s.k. äsiktsreklam. Samtidigt är detta reklambegrepp snävt eftersom det ställer upp ett vederlagsrekvisit; det omfattar endast sådana meddelanden som ett PV-företag sänder mot vederlag.

Avgransningerm nv marknadsföringslzigeiis generulk lamm] mot otillbörlig marknadsföring sker på ett helt annat satt. Åsiktsreklam och liknande faller utanför regleringen. Detsamma är fallet med inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande. Exempelvis platsannonser faller alltsåi utanför lagen.

Marknndsföringslagen gäller därför endast näringsidkures meddelanden som syftar till att främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Det är endast reklamåtgärder i denna mening som, om de är otillbörliga, kan förbjudas av marknadsdomstolen. lluruvida det rör sig om reklam mot betalning eller inte har ingen betydelse för tillämpligheten av marknadslöringslagen. Detta innebär att lagen även gäller en näringsidkares reklam löri den egna verksamheten utbjudna varor eller tjänster.

Begreppet kommersiell reklam i radiolagen och progrmnlliretagens avtal med staten tycks inte sammanliillu med vure sig PV-konventionens reklambcgrepp eller det reklambegrepg) som fibljer :IV murknadsföringslagen.

En diskussion om vad som bör avses med reklam i radio- och TV-sam-

manhang måste enligt mening ta sin utgångspunkt i marknadsförings-

lagen. .Som jag har varit inne på blir nämligen det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen ofrånkomligen av intresse i och med att tillámpningsområdet för radiolagens censurförbud begränsas.

De företag som är programföretag i radiolagens mening har också ett mer speciellt skäl för att observera det reklambegrepp som följer av

marknadsföringslagen. Det har att göra med att radioansvarighetslagen gäller för företaget.

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför enligt 2 § radioansvarighetslagen ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott.

Förebilden för denna bestämmelse är l kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, som anger att ingen kan tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet for missbruk av tryckfriheten i annan ordning eller i annat fall an tryckfrihetsförordningen bestämmer.

Innebörden av uttrycket missbruk av tryckfrihcten beror, som har framhällits tidigare, av en tolkning av syftet med tryckfrihetsförordsådant detta syfte har kommit till uttryck i främst l kap. 1 § i ningen förordningen. Utanför tryckfrihetsförordningens syfte faller att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Marknadsforingslagens reglering anses därför vara förenlig med tryckfrihetsförordningen fastän förordningen inte ger något positivt stöd för regleringen.

I radioansvarighetslagen avses med uttrycket missbruk av yttrandefriheten detsamma som med uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (se prop. 1966:156 s. 54).

I 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen står att ingen i annan ordning eller i annat fall än förordningen bestämmer kan tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet. De citerade orden skall inte uppfattas bokstavligt. Bl.a. är att märka vad departementschefen uttalade i prop. 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring (s. 65):

Enligt 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, vilken har grundlags karaktär, fär missbruk av tryckfriheten inte föranleda straff eller skadeståndsskyldighet i andra fall än dem som anges i förordningen. Denna mäste anses innebära att stöd i lkärordningen krävs även for att regel man skall kunna meddela vitesforbud mot handlingar som ligger inom det i förordningen behandlade området.

Den innebörd som 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen enligt det anförda har påverkar naturligtvis tolkningen av 2 § radioansvarighetslagen. Man mäste anse att också denna regel omfattar vitesforhud inom det område som lagstiftningen behandlar.

På grund av det nu beskrivna förhållandet mellan marknadsföringslagen och radioansvarighetslagen finns det anledning att försöka precisera vad som bör förstås med reklam i PV från marknadslbringslagens synpunkt.

I avsnitt 7.2.3 harjag redogjort för mark nadsforingslagens avgränsning

mot det yttrandefrihetsrattsliga området.

Som jag namnt påpekade departementschefen i propositionen till lagen om otillhörlig marknadsföring att grunden för att ingripanden mot reklam i tryckt skrift ansetts kunna ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen fick ses däri, att det här var fråga om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhallet.

Departementschefen ville undvika att den nya generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring skulle tilláimpas pä ett satt som kunde te sig tvivelaktigt från tryckfrihetsrättslig synpunkt. llzm zmsåig; därför att ingripanden mot reklam i tryckt skrift med stöd av klausulen skulle begränsas till sådana framställningar som har ett rent kommersiellt syfte och rent kummersiella förhållanden till dvs. avser föremål, en näringsidkares affärsverksamhet eller dar tillhandaháillna varor och tjänster. Däremot borde bestämmelsen inte kunna användas för att ingripa mot sådan reklam i tryckt skrift som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning.

Eftersom uttrycket missbruk av yttrandefriheten i radioansvarighetslagen betyder detsamma som uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen får uttalandena i marknadsföringslagens

förarbeten om reklam i tryckta skrifter anses vara direkt överförbara till sådan reklam i TV som för.

radioansvarighetslagen gäller

Vad galler den rättspraxis som finns om gränsdragningen mellan mark-

nadsföringslagen och tryckfrihetsförordningen bör särskild betydelse

tillmätas Högsta domstolens beslut i llelg-Extra-fallet (NJA 1975 s. 589) och Konsum-fallet (NJA 1977 s. 751.).

Helg-Extra-fallet gällde löpsedeln till en tidning. Ill) förklarade att en löpsedel inte utan vidare kan jamsttülzis med en sedvanlig annons eller

kommersiell natur med rent kommereljest kan sägas va ra av utpräglat, siella förhållanden till föremål. Om den aktuella löpsedeln skrev HD att den, trots att den på ett missvisande sätt antydde tidningens innehåll, utgjorde ett led i tidningens nyhetslörmedling. Frugan om ingripande mot löpsedeln för att vara oriktig eller vilseledande lumde därför inte prövas enligt marknndsföringslugen utun löll inom munen för tryckfrihetsförordningens unsvarssystem.

Denna bedömning kan jämföras med radionämndens beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhållningsprogrammet Zick Zack, som jag redogjort för i avsnitt 6.7.4.

Radionåmnden prövade bl.a. om Sveriges Television hade överträtt bestämmelsen i avtalet med staten om att företaget inte får medge kommersiell reklam mot vederlagi program eller programinslag.

förekom av AB Tipstjänst i bola- I programmen arrangerade dragningar gets båda spel Lotto och Joker. Radionämnden uttalade att detta i hög att främja avsättningen av Tipstjänsts produkter och grad var ägnat ansåg att den exponering som Pipstjänst och dess spel fick i programmen var att betrakta som kommersiell reklam i radiolugens och avtalets mening.

Såvitt jag kan förstå har därmed radionämnden ansett att det är en skillnad mellan det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen och uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagens avtal med staten.

Zick var underhållningsprogram där olika artister ?acw-programmen Framtradde. Med Högsta domstolens ordalag i Elelg-lilxtrzi-malet borde man kunna saga att ett sådant program inte utan Vlduru kun jämställas annons eller kommed en sedvanlig eljest kan sägas vu m av utpraglat mersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål.

Radionñmndens beslut förefaller därför illustrera att uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagens avtal med staten täcker något mer än vad som är möjligt att föra in under marknadsföringslaigen.

I princip måste det anses vara ägnat att komplicera tillvaron för ett programforetag att på detta sätt behöva hålla reda på två olika reklambegrepp. Olägenheterna bor dock inte overdrivas. I dag är för ett programföretag radiolagens uttryck kommersiell reklam av avgjort större intresse än det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen av det skälet att inget programföretag får finansiera sin verksamhet med reklam.

Om det skall ske en ändring i detta avseende talar emellertid goda skäl for att man helt håller sig till det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen. Om man begränsar tillämpningsområdet för radiolagens censurforbud som jag föreslår kommer nämligen detta reklambegrepp att vara av intresse for samtliga Och pä grund av programforetag. kopplingen mellan radioansvarighetslagen och tryckfrihetsförordningen blir det med detta

reklambegrepp möjligt att i tillampningsfrägor fal-

la tillbaka på ett tämligen väl stabiliserat regelverk (jfr prop. 1986/87: 151 s. 50 och 297).

Samtidigt bör de radiorättsliga reglerna inte ändras mer än nödvändigt. Den synpunkten har särskild betydelse for de progrumforctag som inte avses fä finansiera sin verksamhet med reklam. För dessa programföretag, dvs. möjligen alla fyra program företagen inom Sveriges Radio-koncernen, hör det därför även i fortsättningen i löretzigç-ts uvtnl med staten slås fast att det är reklam mot nederlag som företaget inte fär sända.

Det blir således även i fortsättningen nödvändigt att skilja mellan reklam mot vederlag och annan reklam. Om reklam :av det senare slaget förekommer i sändningar av ett programföretag som inte får sända reklam mot vederlag, bör denna reklam liksom hittills bedömas utifrån om det gynnande som skett har varit otillbörligt eller inte. Radionämndens beslut den 25 maj 1989 i fråga om pausprogram i TV för programtidningen Röster i radio TV, som jag redovisat i avsnitt 6.7.4, illustrerar den frågeställningen.

Vad sedan gäller det reklamsändande TV-företaget finns ytterligare ett

skäl for att hålla sig till ett mer renodlat kommersiellt reklambegrepp än vad radiolagens uttryck kommersiell reklam får anses vara. Det är att i princip endast reklam i den sålunda angivna meningen - dvs. i - bör fii förekomma marknadsföringslagens mening i de sammanhang där företaget har rätt att sända reklam mot vederlag. Dar skall företa-

get sända verklig reklam, inte egna underhållningsprogrzlm som på ett mer obestämt sätt gynnar kommersiella intressen; jag återkommer till detta i avsnitt 8.4.2.

Ett mer renodlat dvs. ett som är något snáivare än radioreklambegrepp, kommersiell reklam, aktualiserar emellertid frågan om lagens uttryck det inte behövs en uttrycklig regel som förbjuder ett programföretag att i den egentliga kummvlavicl/ø. intressen

programverksamheten gynna

var vad Sveriges felevision i Zick Zackmot noder-Izzy. Detta gjorde for varje program tog företaget emot 225 000 kr. av AB programmen; Tipstjänst.

Med ett mer renodlat kommersiellt reklambegrepp :in radiolagens uttryck kommersiell reklam hade det kanske inte varit möjligt att i Zick Zack-fallet hävda att det rörde sig om reklam. Då hade radionämnden kanske fått nöja sig med att konstatera att programforetaget överträtt kravet på opartiskhet, som ju enligt nämndens praxis tar sikte på att b1.a. motverka reklambetonat gynnande av ett visst företag eller en viss produkt.

Det nu anförda är en av de omständigheter som skulle kunna motivera att uttryckligen ett programforetag att i den att det är lämpligt förbjuda kommersiella intressen mot ve-

egentliga programverksamheteni gynna

derlag. En annan sådan omständighet är den vidsträckta reklamdefinitionen TV-konventionen. Jag tar upp den här frågan närmare enligt diskuterar kravet på opartiskhet i avsnitt 8.3.1. närjag

Oavsett hur man reglerar det reklambetonade gynnandct är det dock min att ett reklambegrepp som ansluter till marknadsföuppfattning är att föredra framför dagens ordning med i princip två inringslagen

hemska rcklambegrepp for ett programforetag.

av det anförda och eftersom 8.1.1 har forordat att På grund jag i avsnitt regler skall slå igenom på PV-området är det marknadsforingslagens min uppfattning att reklam vad gäller ett programforetugs sandningar bör definieras som ett radioprogram .som ar avsett all /rarnyu en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyllighet.

Emellertid har TV-mediet sina särdrag. Det finns därför anledning att beröra nägra speciella företeelser på PV-området där en sändning har reklamvärde för en viss näringsidkare.

En sådan företeelse är användandet av FV-mediet for (lirekla sáljerbjudanden eller liknande. På engelska talar man här mn le/cshopping. TVtittaren erbjuds i det fallet möjlighet att beställa en vara som demonstreras i ett program.

Teleshopping har utvecklats i USA. I Europa var den engelska programkanalen Sky Channel först med att pröva denna år 1987, säljmetod och verksamhet med teleshopping pågår nu på skilda håll.

De säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping är utan tvivel reklam i den mening som har angetts här ovan.

En annan form av kommersiellt främjande i TV har jag redan nämnt, nämligen sponsorskap. Enligt Europarådets TV-konvention faller sponsorskap utanför vad som i konventionens mening är reklam.

Med en sponsor menar TV-konventionen någon som inte sysslar med programverksamhet eller med att framställa audiovisuella verk men som deltar i den direkta eller indirekta finansieringen av ett FV-program i syfte att föra fram sitt namn, varumärke eller image (artikel 2 g).

sponsorskap är således enligt konventionen ett sätt att i TV marknadsj

föra sponsorns namn, varumärke eller image till skillnad från de konkreta produkter som sponsorn marknadsför: marknadsföring av det senare slaget anses vara reklam i konventionens mening.

Likaväl som TV-konventionen principiellt godtar reklam, den godtar sponsorskap. Men den godtar varken smygreklam eller smygsponsring (surreptitious sponsorship). När sponsorskap föreligger kräver därför konventionen att det lämnas meddelande om sponsnrskapet i början eller slutet av programmet (artikel 17:1 ).

TV-konventionens nu beskrivna distinktion mellan reklam och sponsorskap har såvittjag förstår ingen relevans när det gäller vad som från marknadsföringslagens synpunkt skall anses vara reklam. Om en spon-

och näringsverksamheten att vinna avsättsor är näringsidkare gäller ning for varor eller tjänster, torde lämnande av sponsorsmeddelande väl kunna vara reklam i den av mig här ovan utvecklade memycket ningen.

uttrycker TV-konventionens distinktion mellan reklam och Samtidigt en faktisk realitet: den typiska reklamen i konventionens sponsorskap mening gäller budskap som är direkt och ohöljt kommersiella, medan det kommersiella i sponsorskap är mer inlindat.

Vad jag har sagt nu ar inget argument mot den reklamdefition som jag föreslår. Men det visar att man i det radiorättsliga regelverket på något annat mot vederlag bör kunna sätt än genom vad som avses med reklam skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och sponsrade program med sponsorsmeddelande. Jag tar upp detta närmare i avsnitt 8.7.

Ytterligare en form av kommersiellt främjande i TV som hur blivit uppmärksammad år vad som på svenska skulle kunna kallas varuexpone- Det engelska uttrycket är product placement. Med detta menas att ring. företag i avsättningsfrämjande syfte och mot betalning får sina produkter uppmärksammade i vanliga TV-program.

Når det gäller frågan i vad mån varuexponering är reklam säger TV-uti sitt betänkande (SOU 1989:73 s. 105 f.) att det är svårt att redningen dra klara gränser, eftersom det kan handla om allt från att t.ex. en bil av visst märke förekommer i en TV-serie utan att någon särskild uppmärksamhet ägnas åt bilen, till att hela programmet är utformat for att framhålla bilens förtjänsten

i princip PV-utredningens uppfattning. .Jag vill emellertid Jag delar att det knappast ens i uppenbara fall av varuuxpnncring är fråtillägga i den mening som jag har utvecklat uvun. Däremot innega om reklam bär sådan varuexponering utan tvivel gynnande mot vederlag av den aktuella varan.

Utanför den reklamdeñnition som jag föreslår faller vidare under alla förhållanden vissa meddelanden i näringsverksamhet, t.ex. sådana som är anskaffningsfrämjande. Detta kan verka omotiverat. Det behöver dock inte få några negativa följder. Vissa av de regler som bör gälla for

FV-reklam kan gälla också sådana meddelanden. Jag behandlar detta närmare i avsnitt 8.3.4.

8.2.2 Annonstid och annons

Distinktionen mellan redaktionell text och annonser ar vedertagen för tidningarnas del. Den har också satt späri lagstiftningen.

Sålunda förekommer i tryckfrihetsförordningen kommersiell uttrycket annons (l kap. 9 § punkt 1). Det anges att utan hinder av Förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Motiven (prop. 1973:123 s. 46) klargör att redaktionell text inte berörs av bestämmelsen.

För lV:s del finns det behov av en motsvarande distinktion. Den måste dock uttryckas på något annat sätt eftersom man genom att se på TV inte kan få den överblick över vilka program som erbjuds som motsvarar det intryck man får av en snabbtitt pä en tidningssidu.

Artikel 13 i Europarådets TV-konvention illustrerar med vilka medel man för TV:s vidkommande har försökt skilja mellan reklamen och de egentliga programmen. Det anges att reklam skall kunna identifieras tydligt och att den genom bild- eller ljudmarkeringar skall vara skild från programtjänsten i övrigt. Vidare att det inte är tillåtet med anges smygreklam och att personer som regelbundet presenterar nyhets- och aktualitetsprogram inte får medverka i TV-reklam.

Det anförda visar att det även för TV:s vidkommande finns behov av ett annonsbegrepp. Det är under annonstid som det skall vara tillåtet att sända reklam mot vederlag, och det bör inte vara tillåtet att göra detta under den övriga sandningstiden. Jag bortser da fran att kategorin sponsrade TV-program bör kunna behandlas som en sak for sig.

En annons publiceras i allmänhet på uppdrag av någon som står utanför

TV-foretaget; det är i dennes intresse som publicering sker och för att få

annonsen sänd är uppdrnggsgivareu villig att betala. För spridning av det övriga innehållet i PV måste i stället TV-foretaget betala (avlöna personal, förvärva sändningsrättighete r).

Det förekommer naturligtvis att annonser publiceras utan att någon utomstående är direkt involverad i det. Som exempel kun tas annonser i TV för en av PV-Företaget utgiven programtidning. lätt annat exempel är annonser i en dagstidning som uppmanar láisarnu att prenumerera på tidningen.

är emellertid att en annons publiceras på uppdrag av en ut- Vanligast omstående.

att man bör ta fasta på detta när man bestämmer innebörden Jag anser som behövs for att på televisionens område uttrycka en av de begrepp till distinktionen mellan redaktionell text och annonser. motsvarighet Vad man framför allt bör ta fasta på är emellertid TV-konventionens krav att reklam i konventionens mening skall kunna identifieras tydeller vara skild från ligt och genom ljud- bildmarkeringar programtjänsten i övrigt.

Min slutsats är att man behöver två uttryck för detta. l)els begreppet annonstid, dels begreppet annons.

Med annonstid bör man kunna förstå sándningslid som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignalur som markerar all program/öreunder den angivna tiden l Izuvudsak sänder på uppdrag av andra. lagel Och en annons bör kunna definieras som ett televisionsprogram som sänds under annonslid.

Endast under annonstid i denna mening bör ett reklmn-TV-företzig ha rätt att sända reklam mot vederlug; som jag har nämnt bör det dock vaatt behandla som en sä rskild företeelse. ra möjligt sponsrade program

Begreppet reklam i radio- och FV-sammanhang bör, som jag har bevad som avses enligt markhandlat i Föregående avsnitt, ansluta till Utanför reklam kommer dnrmed att falla nadslörizigslagen. begreppet både åsiktsreklam och liknande samt anskaffningsfráimjunde meddelanden, t.ex. rekryteringsannonser.

Mot den här bakgrunden bör det inte vara något krav att annonser i TV Annonser bör också få avse vissa andra medbara gäller betald reklam.

delanden. Detta kan åstadkommas genom den definition :IV annons som jag föreslår.

Vad programforetaget bör ha rätt att sända under annonstid behandlar jag närmare i avsnitt 8.4.2.

8.3 Ett rek

lam-TV-företags grundläggande

skyldigheter

8.3.1 Opartisk het och saklighoti programverksamheten

TV-utredningen har i sitt betänkande presenterat tre alternativ för hur reklam skulle kunna finansiera svensk TV. Alla tre alternativen forntsätter att de reklamñnansierade programmen sänds från marksändare i ett rikstäckande nät.

Det första alternativet innebär att Sveriges Television inleder reklamsändningar. Reklam kan sändas i var och en av företagets båda kanaler eller i endast en kanal.

I det andra alternativet delas Sveriges Television upp i två bolag, ett för varje TV-kanal. Det ena bolaget lämnar Sveriges Radio-koncernen och sänder rcklamfinansierade program, medan det andra stannar kvar och sänder på samma sätt som i dag, dvs. program som ii nainsieras med mottagaravgifter.

Enligt det tredje alternativet etableras det en tredje rikstäckande TVkanal. Ett programforetag utanför Sveriges Radio-koncernen tar hand om denna kanal och sänder reklnmlinansierade I de nuvaranprogram. de två PV-kanalerna fortsätter Sveriges Television att sända avgiftsñnansierade program.

De grundläggande villkoren For Sveriges Televisions sändningsrätt anges i 6 § Forsta stycket radiolagen. I)e ar att sändningsratten skall utövas opartiskt och sakligt

l sin beskrivning av det alternativ for FV-reklam som innebär att Sveriges Television får svara för reklamsändningarna hur PV-utredningen

uttalat, att företagets uppdrag inte skulle förändras. De enda följderna skulle bli att det nuvarande reklamförbudet i avtalet med staten upphävdes och att reklaminslagen inte behövde uppfylla kraven på opartiskhet och saklighet.

Enligt min uppfattning måste emellertid kravet pä opartiskhet ägnas större uppmärksamhet än vad PV-utredningen gjort. Det gäller också för det fall att Sveriges Television skulle bli det rek lnmsnndnnde PV-företa get.

Det är inte givet att kravet opartiskhet skall ha summa innebörd som på i dag, om televisionen öppnas for reklam. Eftersom denna fråga emellertid är gemensam för alla tre alternativen för reklam enligt TV-utredmed att behandla den till längre fram i ningens betänkande, väntarjag detta avsnitt.

TV-utredningens alternativ 2 och 3 innebär som jag nämnt att reklam skall sändas av ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen.

betänkande har ett särskilt kapitel med rubriken Ett fri- Utredningens stående svenskt Där behandlas vilka villkor som bör gälla PV-företag. för ett sådant företags programverksmxihet. Ulm. sager utredningen (SOU 1989:73 s. 147):

Aven om ett nytt reklamfinansierat TV-företag skulle startas kommer antalet i Sverige att förbli litet. Det viktigaste skälet till det TV-företag är den begränsade tillgången till sändningsfrekvenser som gör att det inte för mer än ytterligare högst två rikstäckande TVutrymme

kana flinns er. -- -

Det finns därför att betrakta ett reklamñnansierat TVinte anledning företag på annat sätt än Sveriges Television när det gäller kravet på mångfald och balans i programverksamheten. Det är viktigt att många röster får komma till tals och att företaget inte driver egna meningar i kontroversiella frågor. Därför bör samma krav på opartiskhet och sakli het som gäller för Sve-

riges Television också gälla för ett nytt reklamfginansierat TV-företag.

Dessa krav inte för innehålleti reklaminslagen. För desgäller givetvis sa bör i stället marknadsföringslagens regler ga l ln.

TV-utredningen bör således också ett reklamsandande TV-före- Enligt Sveriges Radio-koncernen vara skyldigt att utöva tag som står utanför sändningsrätten opartiskt och sak ligt.

Detta är ett principiellt betydelsefullt ställningstagande.

När kraven på opartiskhet och saklighet lagfästes i samband med nuvarande radiolags tillkomst 1966 motiverades detta uteslutande med Sveriges Radios monopolställning. Departementschefen anförde (prop. 1966:149 s. 29) att kraven på opartiskhet och saklighet innehöll den grundläggande skyldigheten for företaget och att kraven borde regleras i samma ordning som företagets grundläggande rättighet. Han fortsatte: Jag förordar att bestämmelsen om ensamrätt kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att. utöva ensamrätten opartiskt och sakligt.

Ett fristående TV-foretag som drivs pä affärsmässiga villkor passar inte riktigt in i det hittills gällande mönstret. Ett sådant företag blir inte något egentligt monopolföretag.

Å andra sidan är det som FV-utredningen frekvensmassigt finns säger: det endast utrymme for ytterligare två rikstäckande PV-kanaler från marksändare. Ett företag som tar hand om båda dessu kanaler eller en av dem får därför ofrånkomligen en stark ställning. l)et kan hävdas att ett sådant företag inte skall ha rätt att utnyttja sin ställning for att driva politiska kampanjer eller undertrycka åsikter som företaget ñnner obekväma.

Det är i första hand en politisk fråga att avgöra vilka skyldigheter som ett fristående TV-företag bör ha. På en punkt bör mun dock vara klar över att Europarådets TV-konvention ställer ett surskilt krav. Det är att programföretaget skall se till att nyheter återger fakta och händelser korrekt (artikel 7:3). Med detta :inserjzig mig kunna lämna de principiella aspekterna av att också ett fristående FV-företag bör vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt.

En omständighet vill jag emellertid uppehålla mig vid något ytterligare. Det är att det utifrån kravet på opartiskhet är en skillnad mellan en television utan betald reklam och en television där det sänds betald reklam.

Som jag nämnt i avsnitt 6.7.2 tar kravet på opartiskhet enligt radionämndens praxis sikte på främst fyra företeelser: 1) Kritik mot en klart utpekad part. 2) Ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss hän-

delse. 3) Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en kontroversiell fråga. 4) Reklambetonat gynnande av ett visst företag eller en viss produkt.

De tre forsta av dessa företeelser motiverar inga särskilda överväganden i detta sammanhang. När det gäller reklambetonat gynnande av foretag eller produkter ligger det annorlunda till.

Om ett TV-företag - som i dag Sveriges Television -inte får medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag är det följdatt också kräva, att företaget inte skall snndn sådant som framriktigt står som reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst Foreinnebörd av kravet på opartiskhet får anses vara en nödväntag. Denna dig konsekvens av reklamförbudet.

Det är inte givet att kravet på opartiskhet skall ha denna innebörd for ett reklamsändande PV-företag Ett sådant företag har ju en principiell rätt att syssla med reklambetonat gynnande av produkter och företag.

Kanske skulle ett reklam-TV-företag i det här hänseendet hellre vilja _iamföra sig med en dagstidning. En recension i en dagstidning av en bok eller en film kan vara hur lovordande som helst. Och tidningen får innehålla hur många lovordande recensioner som helst. Det ger - på grund av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen -inte anledning att tala om otillätet gynnande. På samma sätt skulle det kunna vara För ett reklamsåindande TV-foretag som hade program av typ Lnslustan eller Filmkrönikan, där företagets medarbetare eller inbjudna gäster gav sina omdömen om böcker eller filmer. Man skulle kunnn ha en ordning, där sådant aldrig betraktades som otillbörligt gynnnnde av en lovprisad bok eller film

För ett reklamsändande PV-företag skulle med andra ord den ordningen vara tänkbar att kravet på opartiskhet inte alls tog sikte på reklambetonat gynnande av företag eller produkter.

bör man dock inte betrakta den här frågan enbart från re- Naturligtvis klam-TV-företagets egen synpunkt.

Till en början kan konstateras :ittcn iiirnndriiiy; i den :intydda riktningen skulle innebära att det kom att gáilln olikn npnrtiskhctskrav beroen-

de på om ett programföretag fick eller inte lick sända betald reklam. Mot det kan invändningar göras.

För det andra är verkligheten for pressens del inte fullt så okomplicerad som jag har låtit påskina. Vad man kommer in på är nämligen den etiska diskussionen om annonser kontra textreklam.

För det tredje får man säkert räkna med att företag som köper reklamtid av TV-företaget kommer att söka motverka att konkurrenter får vad som kan uppfattas som gratisreklam i företagets sändningar.

Jag finner därför övervägande skäl tala for att också ett reklamsändande TV-ñäretag skall vara skyldigt att i själva progrnmverksamheten avhålla sig från reklambetonat gynnande av produ kter eller företag.

En sådan regel kan emellertid formuleras på olika sätt.

I dag gäller dels kravet på opartiskhet i radiolagen, dels bestämmelsen i programföretngcns avtal med staten om att ett företag inte får medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag.

Som jag har nämnti avsnitt 8.2.1 fällde radionämnden i februari 1989 Sveriges Television för att i fråga om programmet Zick Zack ha överträtt bLa. reklamförbudet. När ett programforctag :ngorzn- på det sätt

som Sveriges Television orde i detta fall är det givetvis fråga om re-

klambetonat gynnande. Det är dessutom ett gynnande som sker mot vederlag.

l avsnitt 8.2.1 harjag forordat att begreppet reklam i lhrtsnttixingen vad galler prugramforetagcns sändningar skall ges en nåigot snävare innebörd än vad som får anses ligga i uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagens avtal med staten.

Följden av en sådan förändring skulle kunna bli att nya Zick Zack-fall endast kunde fällas for att vara en överträdelse av kravet på opartiskhet.

Enligt min uppfattning är det emellertid en betydande skillnad mellan Sveriges Pelevisions llagranta gynnande mot vederlug i Zick Zack-fal-

let och flertalet, fall av reklambetonat gynnande, där radionämnden anser att kravet på opartiskhet har överträtts.

Vidare bör i detta sammanhang Europarådets PV-konvention beaktas. På grund av dess reklambegrepp och regler om sponsorskap ikläder sig konventionsstaterna särskilda skyldigheter i fråga om reklambetonat gynnande av varor och tjänster mot vederlag. Sådant gynnande får över huvud taget inte förekomma i den egentliga programverksamheten. Konventionen gäller alla gränsöverskridande TV-saxidningar. För Sveriges del gäller alltså konventionen de FV-sändningar med reklam från marksändare som Sveriges Television eller ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen kan komma att inleda.

På grund :IV vad jag har sagt nu bör det reklambegrepp somjag löreslår kompletteras med en uttrycklig regel som förbjuder att ett programföretag i den egentliga programverksamheten mot vederhzg eller annars på ett sätt gynnar ett kommersiellt intresse.

otillbiirligt

Som jag återgett tidigare i detta avsnitt har TV-utredningen ansett att det bör gälla samma krav på opartiskhet och saklighet för ett fristående TV-företag som for Sveriges Television men att de nämnda kraven inte bör gälla innehållet i reklaminslagen. Hur denna bedömning bör tillgodoses tarjag upp i avsnitt 8.4.1.

8.3.2 Demokratiska värderingar i progm Inverksam heten

Enligt den s.k. demokratibestämmelsen i 6 § :Indru stycket radiolagen skall varje företag som är programföretag i radiolagens mening i programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

TV-utredningen har inte uttryckligen berört frågan om också ett reklamsändande TV-foretag som står utanför Sveriges Radio-koncernen skall vara skyldigt att iaktta denna föreskrift. Som jag redovisati föregående avsnitt har emellertid utredningen uttalat att samma krav på opartiskhet och saklighet som gäller for Sveriges Television bör gälla för ett nytt reklamfinansierat TV-företag.

Därmed blir ofrånkomligen även demokratibestämmelsen aktuell i mitt utredningsarbete eftersom den, enligt vad som uttalades vid lagstiftningens tillkomst 1978, utgör en modifiering av kravet på opartiskhet.

Jag uppfattar således inte TV-utredningens tystnad på den här punkten som att utredningen har velat göra någon skillnad mellan Sveriges Television som reklamsändande TV-foretag och ett fristående sådant foretag. Även ett fristående TV-foretag bör vara skyldigt att i programverksamheten ge uttryck för demokratiska värderingar.

Regeringens direktiv innehåller inte någonting som kräver attjag uppehåller mig vid demokratibestämmelsens utformning. Jag anser mig emellertid inte kunna forbigå den frågan med hänsyn till att det sedan en tid är väl känt att det finns delade meningar om vad bestämmelsen innebär. Detta har visat sig genom radionämndens beslut rörande Sveriges Telcvisions sändningar.

Radionamnden har ansett att Sveriges Television brutit mot bestämmelsen bl.a. genom att sända tennismatcher där det medverkat spelare som funnits på den s.k. svarta lista som ett av FN:s organ hur upprättat. Sveriges Television har å sin sida, med anledning av denna radionämndens bedömning, skrivit till regeringen och bestritt att foretaget genom att sända matcherna kan anses ha övertrátt demokratibestämmelsen.

Bestämmelsen har således visat sig medföra vissa problem.

Vid ett forsök till analys aktualiseras till en början vad bestämmelsen bör innebära när det gäller sportsändningar.

I det beslut av radionämnden som resulterade i att Sveriges Television skrev till regeringen om demokratibestämmelsen uttalade sig radionämnden om bojkottaktioner mot Sydafrika. Enligt nämnden fick det anses vara ställt utom tvivel att bojkottaktioner av detta slag -i synnerhet beträffande idrotter som tennis - när populära på sikt har effekter det gäller att bryta apartheidsystemet.

Nämnden yttrade även:

Televisionssändningzir äri regel en forutszittning for de mycket stora inkomster som toppidrottsmän inom hLn. tcnniscn numera kan räkna med. Utan televisionen, med dess stora genomslagskraft, och därmed

sammanhängande reklam- och good-will-värde, skulle förutsättningar saknas för att betala de höga prissummor som förekommer inom sporten. En mer omfattande bojkott från större televisionsföretag mot idrottsmän som deltagit i idrottsutbyte med Sydafrika skulle säkerligen sätta stopp för toppspelares deltagande i sydafrikanska turneringar.

Man kan emellertid fråga sig om ett programföretag bör vara skyldigt att delta i sådana bojkottaktioner som radionämnden har talat om.

Jag har inte någon annan mening i frågan om vad en bojkott kan betyda än den som radionámmdezi har givit uttryck åt. Självfallet är det inte heller någon uppgift för mig att inom ramen för detta utredningsarbete mera allmänt anlägga synpunkter på frågan vad som bör göras for att bryta apartheidsystemet i Sydafrika. För genomförandet av mitt uppdrag ser jag det emellertid som nödvändigt att söka bedöma om demokratibestammelsen i radiolagen bör behållas oförändrad. Som jag strax skall försöka visa finnerjag inte detta självklart.

Den svenska strävan att bidra till ett avskaffande av apartheidsystemet i Sydafrika har kommit till uttryck bl.a. i vissa föreskrifter som meddelats av statsmakterna. Den grundläggande författningen är Ingen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner. Vidare marks bl.a. lagen (198598) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia samt förordningen (1987:477) om förbud mot handel med Sydafrika och Namibia.

Denna reglering gäller i forsta hand utförsel och införsel av varor. De företag som är programföretag sysslar i huvudsak inte med sådan verksamhet.

Programfiöretagens uppgift är i stället att sända radio och TV till allmänheten. Självfallet är deras verksamhet av den största betydelse för att göra informationsfriheten till en reulitet for den enskilde. Lika uppenbart är att verksamheten har mycket stor betydelse frän yttrandefrihetssynpunkt.

Den centrala ställning som i vår statsrättsliga ordning tillkommer yttrande- och informationsfriheterna framgår bl.a. av att de har placerats främst bland de grundläggande fri- och rättigheter som i 2 kap. 1 § regeringsformen tillförsäkras varje medborgare gentemot det allmänna. Bestämmelserna har ett självklart samband med den fria åsiktsbildningen som grund för folkstyrelsen.

Av de grundlagsskyddade fri- och rättigheternas centrala ställning följer att varje begränsning av dem måste behandlas som en betydelsefull fråga och bygga på särskilt goda grunder. Enligt 2 kap. 12 § första stycket regeringsformen är det i princip förbehållet riksdagen att genom lag besluta i frågor om begränsning av yttrande- och informationsfriheterna. Och som forut har framgått får sådana begränsningar enligt 2 kap. 12 § andra stycket och 13 § regeringsformen beslutas endast inom vissa ramar.

Vad jag nu har anfört visar att en förpliktelse for programforetagen att genom bojkott av vissa idrottsmän delta i strävandena att bryta den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken inte utan vidare kan sägas vara likvärdig med förpliktelser som i samma syfte åläggs enskilda genom de forut nämnda forfattningarna om förbud mot handel och investeringar m.m. De senare berör inte på samma sätt principer för vårt samhällsskick och hur inte kommit till uttryck på konstitutinnell nivå.

Jag anser självfallet att bekämpandet av apartheidpolitiken är ett sätt att hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Men man kan enligt min mening inte bortse från att det principiellt sett innebär en begränsning av den for det demokratiska statsskicket grundläggande idén om yttrande- och informationsfrihet, om ett programforetag åläggs att underlåta att förmedla vissa händelser till allmänheten.

Här finns alltså en intressekollision. Frågan uppkommer om demokratibestämmelsen är lämpligt avfattad när den i praktiken leder till en begränsning av informationsfriheten. Jag är for egen del inte övertygad om det.

Enligt min mening kan det sättas i fråga om det inte gär for långt med en demokratibestämmelse som resulterar i en tillämpning enligt vilken ett programforetag borde ha avstått från att sända ett visst program på den grunden att själva sändningen gjort en bojkott mindre effektiv.

Endast om ett program som sådant har ett odemokratiskt budskap kan det, som jag uppfattar saken, anses klart att ett programforetag bör ställas infor frågan om det är lämpligt att sända programmet. Utmär-

kande För program av detta slag är att det odemokratiska omedelbart framgår i ljud eller bild. Om det inte förhåller sig dvs. om själva programmet inte uttrycker några váirdcrizigar som strider mot vad demokratibestämmelsen vill värna om, tala r goda skal for att det bör överlámmnas ät programföretagen själva atti enlighet med allmänna journalistiska principer avgöra om ett program bör sändas.

Direktsända sportevenemang är typiskt sett inte av den arten att programmen förmedlar något odemokratiskt budskap till TV-tittarna.

I vart fall är det tydligt för mig att den avvägning som måste till För att bringa klarhet i frågan om demokratibestämmelsens räckvidd bör ankomma på riksdagen. Jag kommer därför till slutsatsen att jag bör föreslå en ändring av bestämmelsen.

Jag vill också ta upp en annan fråga som har blivit aktuell på grund av demokrati bestämmelsen.

Jag tänker på i vilken utsträckning ett programföretag bör vara skyldigt att sända program som hävdar de demokratiska värderingarna.

Motiven till demokratibestämmelsen finns främst i prop. 1977/78:91 s. 230. Jag har återgett uttalandena i avsnitt 6.3. Närjag läser dem fårjag intrycket att lagstiftaren framför allt har velat modifiera kravet på opartiskhet i radiolagen.

Om den motsvarande bestämmelsen i 1967 års radioavtal sade således departementschefen att den hade ansetts innebära en skyldighet för Sveriges Radio att markera avståndstagande frän eller bemöta antidemokratiska uttalanden.

I första hand uppfattar jag därför att lagstiftarens uvsikt hur varit att ett progrnmföretag, när det i ett program förekommer inslag som motiverar det, skall hävda de demokratiska värderingarna i samma program eller i anslutning till programmet. Det är detta som blir en modifiering av kravet på opartiskhet.

Jag vill dock inte bestrida att demokratibestámmelsen också innefattar en allmän skyldighet För ett programföretag att sända program som

hävdar de demokratiska värderingarna, t.ex. program som tar ställning för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Man kan emellertid ställa frågan hur långt en sådan skyldighet bör sträcka sig. Skall ett programforetag t.ex. kunna anses vara skyldigt att bevaka en viss konkret tilldragelse for att inte övertráda bestämmelsen? Det har radionämnden ansett i sitt beslut den 13 oktober 1988 om kvinnokonferensen Nordisk Forum 88, som arrangeradesi Oslo sommaren 1988. Jug har redogjort for radionämndens beslut i avsnitt 6.7.5.

Enligt min uppfattning finns det skäl som talar mot att demokratibestämmelsen bör innebära en så långtgående förpliktelse for ett programföretag. Dit hör framför allt det nyss antydda önskemålet att åt programföretagen säkra ett redaktionellt oberoende med utrymme for en självständigjournalistisk nyhetsvärdering. Enligt min mening manar detta till försiktighet när det gäller att fälla omdömen om hur ett programföretag bort handla i frågan om att bevaka en enskild tilldragelse.

Med detta är inte sagt att ett programforetag inte skulle kunna ha en avtalsenlig skyldighet som sträcker sig så långt som till att. bevaka en viss konkret tilldragelse. I avtalet mellan staten och Sveriges Television anges exempelvis att programforetaget är skyldigt att meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver for att vara orienterade och ta ställning till samhälls- och kulturfrågor.

Låt oss anta, för att ta ett exempel, att Sveriges Television i sina nyhetssändningar under hösten 1989 inte skulle ha nämnt ett ord om öppnandet av Berlinmuren. En så uppseendeväckande brist i nyhetsrapporteringen skulle uppenbarligen ha stått i mindre gud överensstämmelse med företagets avtalsenliga skyldigheter.

Jag anser däremot inte att radionämnden med stöd av demokratibestämmelsen bör granska ett programforetags prioriteringar på ett så detaljbetonat sätt att underlåtenhet att bevaka en viss konkret tilldragelse skall kunna leda till att programforetaget anses ha åsidosatt sina skyldigheter.

Över huvud taget bör demokratibestämmelsen tillämpas med beaktanav yttrandefriheten i de av att det rör sig om en lagstadgad begränsning ett programföretags verksamhet. Bestämmelsen bör därför tolkas restriktivt och inte extensivt.

8.3.8 Ingen diskriminering av annonsörer

TV-utredningen (SOU 1989:73 s. 147) har funnit det självklart att ett reklam-TV-foretag ger alla som begär att få annonsera en likvärdig behandling. Företaget bör därför enligt utredningen inte få diskriminera eller favorisera en viss produkt eller en viss annonsör.

Skälet till att det är betydelsefullt att ett PV-företag som når en stor del av TV-tittarna inte diskriminerar annonsörer är som jag har nämnt i avsnitt 7.1.2 att den drabbade inte skulle ha tillgång till något ändamålsenligt alternativ; ett reklam-FV-förctug får ju ofränkomligen en mycket stark ställning som annonsmedi um.

Samtidigt har jag visat att man när det gäller s.k. annonsvägran befinner sig i en brytningspunkt mellan två viktiga rättsområden, å ena sidan konkurrenslagstiftningen och å den andra det yttrandefrihetsrättsliga regelverket.

Det är inte min uppgift att göra några överväganden i fråga om den yttrandefrihetsrättsliga princip som innebär att ingenting får sändas mot programutgivarens vilja (3 § första stycket radioansvarighetslagen vars förebild är 5 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).

Jag kan också konstatera att bestämmnnderütten för utgivaren av en periodisk skrift enligt rättspraxis gäller även i fråga om kommersiella annonser (marknadsdomstolens beslut 1974:4) samt att departementschefen i förarbetena till 1988 års ändringar i tryckfrihetsförordningen ansåg att det inte hade visats föreligga sådana olägenheter med utgivarens bestämmanderätt att man borde överväga någon ändring av denna ordning (se prop. 198G/87:l51 s. 51 II).

Emellertid torde ett rikstäckande reklam-TV-foretag bli ett betydligt starkare annonsmedium än de flesta tidningar. Det förhållandet att om programutgivarens bestämmanderätt inte ruhlms hehisver principen

enligt min mening inte betyda att man slår sig till ro med förhoppning-

en att PV-företaget kommer att behandla intresserade annonsörer korrekt. Man bör kunna förena bcstiimmanderätt med programutgivarcns en ordning som gör det möjligt att på något satt fä fustslaget om TV-företaget har uppträtt klart olämpligt mot någon som vill annonsera.

Det fall som marknadsdomstolen prövade 1974 och som gällde tidningen Land kan tas som typexempel. Land hade en särställning som annonsörgan med lantbrukare som målgrupp. Samtidigt innebar tidningens annonsvägran att det drabbade företaget hindrades att marknadsföra en vara som konkurrerade med produkter som saluhölls av företag som stod Land nära ekonomiskt.

För det fall att reklam-TV-företaget utsätter som vill annonsera

någon För en sådan diskriminerande behandling anser jag att radionämnden bör kunna uttala kritik mot företaget.

Vägran att ta in en annons behöver dock inte i forsta hand vara resultatet av en önskan att försvåra näringsutövningen för den som vill annonsera. En tidning kan ofta ha välgrundade redaktionella skäl för att inte vilja ta in en annons. Även om en vägran att införa en annons skulle klart försvåra en foretagares näringsutövning kan man många gånger inte anse att tidningens vägran är från allmän synpunkt otillbörlig (jfr

Martenius, Konkurrenslagstiftningen, 1985, s. 261).

Även ett FV-företag måste ha rätt att utforma sin egen annonspulitik. Det måste stå företaget fritt att avgöra att det inte vill ta emot annonser för vissa varor och tjänster. Det är emellertid att då

naturligt Företaget

bemödar sig om ett konsekvent uppträdande.

Land-fallet illustrerar å andra sidan att vägran att tu in en annons inte behöver ha något samband med PV-företagets redaktionella inriktning utan Främst kan bero på ekonomiska kan hänsynstagandexi. Företaget Lex. vilja ta hänsyn till en annonsör som annonserar för betydande belopp och som skulle kunna flytta över sitt TV-reklamkonto till ett satellitsandande TV-företag. Man kan också tänka som sig en annonsvägran beror på att TV-företaget tar hänsyn till den ekonomiska verksamheten hos ett företag som står TV-företaget nära ekonomiskt. Vidare kan man tänka sig att direkta

påtryckningar mot TV-foretaget resulterar i en

annonsvägran.

som dessa som det är befogat att sáiga att vägran att Det är i situationer är en diskriminerande handling, som radionämnden bör ta in en annons kunna kritisera reklam-TV-företaget för.

skillnad mellan TV och vissa andra reklammedier är En ofrånkomlig i TV blir För en tidning är emellertid att annonsmängden begränsad. det annorlunda. Ofta kan en tidning öka antalet sidor for att få plats

med fler annonser.

Med hänsyn till att annonsmängden i TV blir begränsad, anser jag att man måste räkna med möjligheten att TV-företaget tvingas säga nej till annonser pä den grunden att all tillåten annonstid har utnytterbjudna som vill annonsera kan ett sådant besked ha samma jats. För ett företag effekt som en ren annonsvägran. Men i det här fallet rör det sig inte om

någon diskriminerande behandling.

finnas t.ex. om TV-fiwctålgct under lång Det kan naturligtvis gränsfall, från ett visst företag trots att det tar in annontid säger nej till annonser I ett sådant fall kan det finnas anledning missser frän en konkurrent. tänka att det har träffats övernågon form av konkurrensbegransande enskommelse mellan TV-foretaget och det annonserande företaget.

finner har utsatts för Om radionämnden att någon som vill annonsera diskriminerande behandling bör detta leda till att FV-företaget åläggs att i redogöra för nämndens beslut (jfr 7 § andra

programverksamheten

av ett fällande beslut av radionämnden blir stycket radiolagen). Följden däremot inte att TV-företaget tvingas sända annonsen. Programutgivanär att avgöra vilka annonser som rens bestämmanderâtt det gäller skall sändas försvagas alltså inte av regeln.

emellertid att TV-lläretziget lägger sig vinn om att inte Jag förutsätter missbruka med att stasin ställning. Jag tror också att man kan räkna ten kommer att följa utvecklingen uppmärksamt och förbehålla sig rätten att återkomma med mer ingripande lagstiftning om det visar sig att av annonstid ger upphov till missförhållanden. försäljningen

I förarbetena till 1988 års ändringar i tryckfrihetsförordningen görs an-

Detydningar i denna riktning när det gäller tidningars annonsvägran. 1986/87:151 s. 52) förklarade att han kände till

partementschefen (prop.

att pressens egna organisationer har uppmärksamheten riktad på denna fråga och att han utgick från att fallen av annonsvägran skulle komma att vara klara undantagsfall även i fortsättningen. llun framhöll emellertid att det kunde bli nödvändigt att ta upp lrägzin till förnyad diskussion, om hans förmodan skulle visa sig felaktig och denna form av

skadlig konkurrensbegränsning blev ett verkligt allvarligt problem.

8.3.4 Vad som i sak bör skilja annonser från andra program

I avsnitt 8.2.2 har jag definierat annonstid som sändningstid som inleds och avslutas av en särskild och bildsignatur som markerar ljud- att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sander på uppdrag av andra. Vidare har jag definierat en annons som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Den innebörd som uttrycket annons därmed har är ;avsiktligt vag, och det är inte med hjälp av den som skiljelinjen bör dras mellan vad som endast bör få förekomma under annonstid och vad som bör få sändas under såväl annonstid som annan tid.

Som jag har nämnt bör emellertid ett reklam-TV-företag endast under

annonstid få sända reklam mot vederlag.

Återigen vill jag dock påminna

om att sponsrade TV-program bör kunna behandlas som en separat företeelse.

Principen att ett reklam-TV-företag endast under annonstid bör få sända reklam mot vederlag aktualiserar frågan om det finns andra några program som endast bör få sändas under annonsti d.

Vad man därvid i första hand kommer att tanka pä ar naturligtvis TVföretagets reklam för varor och tjänster som företaget självt saluhåller, t.ex. en programtidning som ges ut av företaget.

Jag har emellertid kommit fram till att det inte bör gälla någon absolut regel om att reklam-TV-företaget endast under annonstid får göra reklam för varor och tjänster som företaget självt saluhåller.

Möjligheten att under annan tid än annonstid göra detta blir nämligen under alla förhållanden begränsad. Som jag har behandlat i avsnitt

8.3.1 innebär kravet i radiolagen att PV-företaget i den på opartiskhet bör vn m försiktigt med att sända såda-

egentliga programverksamheten

som ctt otillbörligt av en viss na inslag som kan uppfattas gynnande produkt eller ett visst företag. Jag vill också erinra om attjag föreslår en

uttrycklig regel om att ett programföretag i den egentliga programverk-

samheten inte får mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse.

Vad det nu anförda kan illustreras med ett par praktiska fall. betyder kravet får anses vara Som exempel på vad som utifrån på opartiskhet ett otillbörligt gynnande kan tas de pausprogram i TV för programtid- Röster i radio TV, som radionämnden tog ställning till i sitt beningen det beslutet i avsnitt 6.7.4. Ett slut den 25 maj 1989. Jag har redovisat gynnande torde å andra sidan vara det fall exempel på icke otillbörligt 7.2.3, nämligen marksom jag har fäst uppmärksamheten på i avsnitt i TV av ett kortspel för välgörande ändamål. Där behandnadsföringen detta att censurförbudet i lade jag emellertid fall bara från synpunkten får anses hindra en tillämpning av generalklausulen mot 8 § radiolagen marknadsföring i fråga om reklam i radio och TV. Eftersom otillbörlig verksamheten här tog sikte på ett välgörande ändamål - Radiohjälpen betvivlarjag att man skulle ha haft anledning anse att det var fråga om utifrån kravet Ett program av ett otillbörligt gynnande på opartiskhet. detta kunna sändas utanför annonstid; men givetvis är slag bör alltså då förutsättningen att marknadsföringen i sig inte är otillbörlig i mark-

nadsföringslagens mening.

Endast under annonstid bör däremot somjag tidigare har anfört reklam mot vederlag få sändas. Detta aktualiserar frågan om man inte bör ställa samma krav rent generellt när det gäller program som sänds mot be-

talnirzg.

i avsnitt 8.2.1 bör begreppet reklam i förevarande Som jag har anfört sammanhang ansluta till vad som avses enligt marknadsföringslagen. Detta innebär att begreppet reklam inte kommer att omfatta åsiktsreklam och liknande och inte heller anskaffningsfrämjande meddelanden, t.ex. rekryteringsannonser

som man Det är på grund av detta på sätt och vis snäva reklambegrepp reklam måste ta ställning till frågan om inte - förutom mot vederlag

också program som sänds mot betalning bör få förekomma endast som annonser.

Det synes ha blivit allt vanligare med kommersiell publicering av sådant som inte är reklam från marknadsföringslagens synpunkt. Det gäller både i annonser i tidningar och i sådana annonser som man ser på affischer, exempelvis i offentliga kommunikationsmedel.

Budskapen i dessa annonser kan vara av de mest skilda slag. såsom propaganda for att hastighetsgränserna på vägarna skall respekteras eller for hälsosamma kostvanor. Annonser kan också gälla en myndighets eller ett företags behov av personal inom ett visst yrke, t.ex. poliser, sjukvårdspersonal eller bussförare. Eller det kan vara fråga om olika andra budskap: från ideella organisationer i t.ex. miljöfrågor, från parter på arbetsmarknaden medan en arbetskonflikt pågår, från religiösa samfund, från politiska partier under en valrörelse osv.

Europarädets TV-konvention har som jag nämnt i avsnitt 8.2.1 ett mycket vidsträckt när det gäller reklam reklambegrepp mot vederlag. Det inkluderar även åsiktsreklam.

För att en svensk lagstiftning, som utgår från det reklambegrepp som följer av marknadsforingslagen, skall kunna uppfylla PV-konventionens krav anser jag det vara nödvändigt att insättandet av program som sänds mot betalning sker på samma sätt som den reklam som TV-foretaget sänder mot vederlag.

Utöver att TV-foretaget endast under annonstid bör ha rätt att sända reklam mot vederlzig bör alltså företaget endast under sådan tid ha rätt att sända program mo! betalning.

Genom en sådan reglering blir det i princip att efterleva TVmöjligt konventionens regel i artikel 13, som säger att reklam skall kunna identifieras tydligt och att den genom ljud- eller bildmarkeringar skall vara skild från programtjånsten i övrigt. Jag återkommer emellertid till den-

na frågeställningi avsnitt 8.4.3.

Vad som menas med att ett program sänds mot betalning är att TV-företaget får en inkomst av att sända programmet. Från detta bör skiljas att en utomstående, t.ex. en sponsor, har betalat en större eller mindre del

Vad detta innebär behandlarjag

av ett programs produktionskostnader.

närmare i avsnitt 8.7.

8.4 i fråga om annonser i TV

Några huvudpunkter

8.4.1 För annonser bör inte gälla kraven på opartiskhet, och demokratiska värderingar i saklighet programverksamheten

i avsnitt 8.3.1 har ansett att det bör Som jag återgett TV-utredningen samma krav och saklighet for ett fristående regälla på opartiskhet som for Sveriges Television men uttalat att de nämnklam-TV-foretag da kraven inte bör gälla innehållet i reklaminslagen. TV-utredningär således att kraven och saklighet bör ens ståndpunkt på opartiskhet

gälla i det reklamsändande TV-foretagets egentliga programverksam-

het men inte for den reklam som företaget sänder i enlighet med de regler som gäller om detta.

I avsnitt 8.2.2 definierat annonstid som sándningstid som inleds harjag och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programforetaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Vidare har jag definierat en annons som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

avsnitt att ett reklamsändande TV- Dessutom har jag i föregående sagt endast under annonstid i den nu angivna meningen bör ha rätt foretag att sända reklam mot vederlag och program mot betalning.

Den som med anledning av detta kan ställas ur Ulll kraven på fråga och saklighet bör galla inte bara den egentliga programopartiskhet verksamheten utan också annonserna.

De flesta annonser torde komma att betald reklam. En annons av gälla oftast till av don som andetta slag går ut på att övertala köp produkt nonsören marknadsför. Annonsören har naturligtvis inte något intresse av att vara i förhållande till liknande produkter som konkurreopartisk rande marknadsför, utan hans intresse är tvärtom att framhålla företag sin egen produkts fortjänster framför andra produkters.

I fråga om annonser som gäller reklam ligger det således i sakens natur att kravet på opartiskhet inte kan gälla.

I och för sig skulle däremot. kravet på saklighet kunna gälla sådana annonser. För annonserna kommer emellertid murknndsföringslagen att gälla.

Som jag har påpekat i avsnitt 7.2.4 bygger förarbetena till marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring på värderingen att reklamen skall vara vederhäftig. En marknadsföringsåtgärd får därför inte vara ägnad att vilseleda.

Eftersom den reklam som förekommer i annonser kommer att vara underkastad det marknadsföringsrättsliga kravet på vederhäftighet anser jag att det saknas anledning att hävda att annonserna också skall uppfylla radiolagens krav på saklighet. I vissa fall torde för övrigt marknadsföringslagens krav på vederhäftighet leda till en strängare bedömning än vad en tillämpning av kravet på saklighet skulle göra.

Reklambegreppet i detta sammanhang tar som jag har nämnt sikte på en näringsidkares avsättningsfrämjande meddelanden. Däremot gäller det inte åsiktsreklam och liknande och inte heller anskaffningsfrämjande meddelanden, t.ex. rek rytcringsannonser. Reklambegreppet ansluter därmed till vad som följer av marknadsföringslagen.

Det är med hänsyn till att begreppet reklam i fortsättningen bör ha denna avgränsning för ett programföretag som jagi föregående avsnitt har föreslagit att programforetaget endast under annonstid skall ha rätt att sända program mot betalning. Syftet med detta förslag är att säkerställa att reklam-TV-företagets sändningar kommer att uppfylla kraven enligt Fluroparädets PV-konvention, vars reklambegrepp är utomordentligt vidsträckt när det gäller reklam mot vederlag. Konventionens reklnmbegrepp inkluderar bl.a. även åsiktsreklam.

Som exempel på kommersiellt publicerade meddelanden som från marknadsföringslagens synpunkt inte gäller reklam har jag i föregående avsnitt nämnt betald propaganda för att hastighetsgränserna på vägarna skall hållas eller för hälsosamma kostvanor.

Enligt min uppfattning bör man inte heller i fråga om annonser av detta slag ställa något krav på opartiskhet. Man måste helt enkelt räkna med att den som vill få en annons sänd mot betalning har ett subjektivt syfte som är något annat än att vara opartisk. Tag t.ex. en annons som gäller att bilisterna bör respektera hastighetsgränserna och i vilken hävdas att hastighetsöverträdelser är mycket skadliga från miljösynpunkt. Hur det verkligen förhåller sig i sistnämnda avseende är knappast oomstritt. Om kravet på opartiskhet gällde för annonsen skulle rimligen även den ståndpunkt som annonsören inte intog behöva redovisas. Följden av detta skulle sannolikt bli att annonsören fann det meningslöst att annonsera.

Man kan också se saken från TV-foretagets utgångspunkt. Sändandet av annonser tjänar väsentligen andra intressen än dem som är knutna till den egentliga programverksamheten. Det är med hänsyn till denna som kravet på opartiskhet har ställts upp. Men finns det något skäl for att TV-foretaget skall granska en erbjuden annons utifrån detta krav bara for att annonsen inte gäller reklam sett från marknadsforingslagens synpunkt? Jag kan inte se att det finns något sådant skäl.

Över huvud taget är det min uppfattning att man från annonstiden bör lyfta bort flera av de specifika radiorättsliga innehållsreglerna och snarare dra en parallell till vad som gäller för annonser i tidningar. Lika främmande som det skulle vara att kräva opartiskhet av en tidningsannons, lika onaturligt vore det enligt min mening att ställa det kravet på en annons i TV.

Kravet pä saklighet bör som jag nyss har nämnt inte gälla för annonser som avser reklam från marknadsforingslagens synpunkt. Skälet for detta angav jag vara att marknadsforingslagen här gäller och att den ställer ett krav på vederhäftighet hos all reklam.

Om en annons inte är reklam sett från marknadslöringslagens synpunkt, ställs det i lagstiftningen inte något motsvarande krav. Mot den bakgrunden vill kanske någon hävda att sådana annonser bör vara underkastade kravet på saklighet.

Jag har emellertid inte denna uppfattning. Det får i princip anses vara tillräckligt att allmänt tillämpliga regler galler for annonser.

Bl.a. vill jag erinra om att - med tryckfrihetsförordningen som förebild radioansvarighetsla gen gäller for de företag som är programföretagi radiolagens mening. Enligt radioansvarighetslagen skall det finnas en programutgivare for varje program med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i programmet, t.ex. hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring. Dessa regler kommer också att gälla annonser.

Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till avsnitt 8.4.4, där jag behandlar frågan om särskilda restriktioner mot annonser som är avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa och fackliga frågor.

Av nu anförda skäl anser jag att IV-utredningens bedömning att kraven på opartiskhet och saklighet inte bör gälla innehållet i reklaminslagen bör tillgodoses på det sättet att dessa krav inte skall gälla for annonser.

TV-utredningen har inte berört frågan om radiolagens demokratibestämmelse bör gälla for reklaminslagen. Anledningen till detta är naturligtvis att utredningen inte uttryckligen har berört frågêln om också ett reklamsändande TV-foretag som står utanför Sveriges Radio-koncernen skall vara skyldigt att iaktta demokratibestäunmelsen.

Som jag redovisat i avsnitt 8.3.2 lmrjzig emellertid inte uppfattat TVutredningens tystnad på denna punkt som att utredningen har velat göra någon skillnad mellan Sveriges Television som rek Iumsändande TVforetag och ett fristående sådant företag. Även ett fristående TV-foretag bör vara skyldigt att i programverksamheten ge uttryck for demokrati-

ska värderingar.

Demokratibestämmelsen innefattar bl.a. en allmän skyldighet for ett programföretag att sända program som hävdar de demokratiska värderingarna, t.ex. program som är partiska till formån for jämställdhet mellan kvinnor och män.

Med hänsyn till att demokratibestämmelsen har denna innebörd kan man uppenbarligen inte kräva att bestämmelsen skall gälla annonser.

Ett annat skäl for ståndpunkten att demokratibestiimmelsen inte bör gälla annonser är att bestämmelsen, enligt vad som uttalades vid lag-

stiftningens tillkomst 1978, utgör en modifiering av kravet på opartiskhet och att, som jag nyss har framhållit, kravet på opartiskhet inte bör gälla för annonser.

Några olägenheter behöver man enligt min mening inte räkna med för att demokratibestämmelsen inte gäller annonser. Som jag nyss nämnt kommer radioansvarighetslagen att gälla även i den här delen.

Jag vill också på tal om den här frågan hänvisa till framställningen i avsnitt 8.4.4.

8.4.2 Det bör få förekomma tre olika typer av annonser

Tidigare har jag uttalat att ett reklamsândande TV-företag endast under annonstid bör ha rätt att sända reklam mot vederlag och andra program mot betalning.

I detta avsnitt skall jag ge min syn på vilka program som i övrigt bör få förekomma under annonstid.

Min grundläggande tanke är naturligtvis - det följer av definitionen av annons - att annonser är program som någon har uppdragit åt TV-företaget att sända. De flesta annonser torde säkert också komma att uppfylla denna kvalifikation, eftersom de kan förmodas gälla betald reklam.

En typ av program som programföretaget måste få sända under annonstid är således reklam och andra program som någon har uppdragit åt företaget att da.

Det kan emellertid inte vara något absolut krav att en annons är ett program som någon har uppdragit åt programforetaget att sända.

I så fall skulle ett reklamsändandc TV-företag inte ha rätt att under annonstid sända s.k. egenreklam, t.ex. reklam för en av [Yjretaget utgiven programtidning. Det finns emellertid inte någon anledning att motsatta sig att ett TV-företag som får sända reklam mot vederlag i annonser marknadsför varor och tjänster som företaget självt saluhä | ler.

Förutom program som någon har uppdragit åt reklam-TV-företaget att sända bör företaget således under annonstid ha rätt att sand-a reklam för egen kommersiell verksamhet.

Vad som bör avses med reklam i ett programföretags sändningar har behandlats i avsnitt 8.2.1. Som framgår av vadjag har sagt där bör marknadsföringslagen alltid vara tillämplig på sådana program som är reklam, och om marknadsforingslagen i ett visst fall inte är tillämplig, bör programmet inte anses gälla reklam i här avsedd mening.

Vad detta betyder i praktiken kan illustreras med hjalp av dels underhållningsprogrammet Zick Zack, som radionämnden prövade i sitt beslut den 2 februari 1989, dels de pausprogram i TV för programtidningen ltöster i radio TV, som radionämnden tog ställning till i sitt beslut den 25 maj 1989.

I Zick ?acw-programmen förekom av AB Tipstjänst arrangerade dragningar i bolagets båda spel Lotto och Joker.

För ett reklamsändande TV-foretag bör det inte möta något hinder att under an nonstid sända t.ex. Lotto-dragningen. Men förutsättningen bör vara att det framgår att programmet sänds på uppdrag av Tipstjänst. Om programmet då från marknadsforingslagens syn punkt är reklam eller inte spelar från radiorättslig synpunkt ingen roll; här är det väsentliga att FV-tittarna kan sluta sig till att sândandet i forsta hand sker i Pipstjänsts intresse. Och for att det skall kunna stå klart krävs att det framgår att programmet sänds på uppdrag uv lipstjiazist.

Vad begreppet reklam innebär får däremot avgörande betydelse när det gäller programforetagets reklam for egen kommersiell verksamhet.

Vad programforetaget för egen del bör få sända under annonstid är just reklam för egen kommersiell verksamhet, inte något annat, inte t.ex. nyheter eller nyhetskommentarer eller underhållningsprogram som på ett obestämt sätt gynnar ett kommersiellt intresse. Programforetaget bör i princip inte kunna dra någon annan fördel av att annonser inte är underkastade radiolagens krav på opartiskhet och saklighet än att foretaget härigenom får möjlighet att göra reklam for egen kommersiell verksamhet.

Vad är det då som inte kan anses vara reklam?

Jag har nyss talat om Lotto-dragningen. Om programföretaget sänder den och det framgår att detta sker på uppdrag av Tipstjánst rör det sig givetvis inte om reklam for programforetagets egen kommersiella verksamhet. Om det inte framgår att sändningen sker på uppdrag av Tipstjänst betvivlar jag å andra sidan att sändningen över huvud taget kan betraktas som reklam sett fram marknadsföringslagens synpunkt. Däremot får ur denna synvinkel det slags pausprogram för programtidningen Röster i radio TV som radionämnden har prövat anses vara reklam. Programforetagets sändande av sådana får betraktas som reklam for egen kommersiell verksamhet.

Reklambcgreppet i detta sammanhang tar som jag har nämnt sikte på en naringsidkares avsättningsfrämjande meddelanden. Däremot gäller det in tc äsiktsreklam och liknande och inte heller anskuffningsfrämjande meddelanden, t.ex. rekryteringsannonser.

Från åsiktsreklamen kan tills vidare bortses;jag behandlar den särskilt i avsnitt 8.4.4. Ett anskaffningsfrämjande meddelande som sänds mot betalning är naturligtvis ett program som någon har uppdragit åt TVforetaget att sända.

Gemensamt for reklam mot vederlag och anskaffningsfrämjande meddelanden som sänds mot betalning är således att sändandet i forsta hand sker i en utomståendes intresse. TV-företagets intresse är helt knutet till att det får inkomster av att sända.

Med tanke på detta hurjag haft som utgåängspunkt att programforetaget under annonstid endast skall få sända l) rølclzmz och andra program som någon har uppdragit åt företaget att sända och 2) reklam för egen kornmersiell verksamhet.

Med en sådan reglering skulle man få garantier for att annonstiden i stort sett ägnades åt program som någon annan än TV-foretaget hade producerat, i allmänhet väl olika reklambyråer. Bortsett från programföretagets reklam for egen kommersiell verksamhet skulle foretaggt inte alls kunna sätta sin prägel på annonstiden. Programforetaget skulle endast kunna bestämma om det ville sända en viss erbjuden annons och i vilken ordning annonser skulle sändas.

Publiken skulle därmed kunna veta att sändandet av en annons alltid tjänade andra intressen än dem som var knutna till den egentliga programverksamheten.

Utan att vilja ge upp det här principiella synsättet har jag emellertid, när jag övervägt saken närmare, funnit att det skulle vara en onödigt restriktiv hållning att i annonser endast tillåta de två nyss nämnda programkategorierna.

Samtidigt måste beaktas att jag i föregående avsnitt har föreslagit att radiolagens krav på opartiskhet, saklighet och demokratiska värderingar i programverksamheten inte skall gälla annonser. Detta talar mot att reklam-TV-Rsretaget ges mera betydande möjligheter att använda annonstiden för annan egen verksamhet än att sunda egenreklam.

Jag anser emellertid att TV-företaget bör ha möjlighet att även under annonstid sända programglimtar, dvs. korta sammandrag av program som företaget avser att sända vid ett senare tillfälle. En programglimt är ju ett färdigt TV-program, och jag antar att TV-företaget skulle finna det tämligen opraktiskt om det inte fick sända programglimtar även under annonstiden, t.ex. for att fylla ut osåld reklamtid.

I praktiken används i viss utsträckning i stället för ordet programglimt det engelska ordet trailer. Eftersom programglimt är ett väl passande svenskt ord anser jag det vara att föredra framför ordet trailer. Jag har i denna fråga samrått med språkvårdsexpertis.

Jag är naturligtvis medveten om att mitt nu framlagdzi förslag betyder att en programglimt inte behöver uppfylla radiolagens krav på opartiskhet, saklighet och demokratiska värderingar i progrnmverksamheten. Jag anser emellertid att man kan bortse från detta. Bl.a. är att märka att det program som programglimten är ett sammandrag av kommer att bedömas utifrån de nämnda kraven.

Min slutsats blir alltså att det under annonstid bör få förekomma följande tre typer av program, nämligen

l. reklam och andra program som någon har uppdrngit åt programforetaget att sända,

2. programforetagets reklam för egen kommersiell verksamhet och

3. korta sammandrag av program som programforetaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

8.4.3 Annonserna och grundsatsen om reklamidentifiering

Som jag har nämnt i föregående avsnitt lar flertalet annonser komma att uppfylla villkoret att vara program som någon har uppdragit åt TVforetaget att sända. Om en sådan annons gäller reklam står det som regel klart i vems intresse annonsen sänds. Det framgår exempelvis genom det varumärke eller den produkt som exponeras.

Av vad jag tidigare har anfört framgår emellertid att man i vissa fall knappast kan anse att en annons gäller reklam, om det inte står klart att det är en kommersiell uppdragsgivare bakom annonsen. Det fall som uppehöll mig vid var var Tipstjänsts Lotto-dragningar i TV. jag

Ett annat exempel skulle kunna vara en annons med budskapet Ät mera bröd. Det har naturligtvis sitt intresse för TV-tittarna att veta om det om det är socialstyrelsen eller bageribranschen som står bakom en sådan annons.

Av en annons av det nu angivna slaget bör enligt min mening framgå vem uppdragsgivaren är. Detta är både ett konsumentintresse och ett allmänt intresse.

Vidare måste man vara klar över att en del annonser kommer att gälla annat än reklam av den anledningen att reklambegreppet bara avser en näringsidkares avsättningsfrämjande meddelanden.

Jag vill i detta sammanhang betona att det väsentliga inte kan anses vara att en annons rent faktiskt har en kommersiell uppdragsgivare. Det väsentliga är i stället att, när det finns en kommersiell uppdragsgivare, det framgår av annonsen.

Anledningen till detta är att radioansvarighetslagen gäller för ett programföretag och att radioansvarighetslagens yttrandefrihetsbegrepp sammanfaller med tryckfrihetsforordningens.

Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen har framgår av vad jag har nämnt i avsnitt 4.2.1. Som jag har påpekat når man fram till tryckfrihetsordningens yttrandefrihetsbegrepp genom en tolkning av syftet med förordningen sådant detta syfte hur kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 § i förordningen. De enda meddelanden som det ligger utanför detta syfte att skydda är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål.

Om en annons visserligen har en kommersiell uppdragsgivare men detta inte framgår och annonsen till sin karaktär närmast kan sägas vara allmänt attitydpåverkande, torde man inte kunna anse att det rör sig om ett meddelande av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Därmed torde annonsen inte nås av den marknadsföringsrättsliga regleringen utan den torde skyddas fullt ut av det yttrandefrihetsrättsliga regelverket.

Paradoxalt nog verkar detta innebära att tryckfrihetsforordningen och radioansvarighetslagen kan slå undan benen for den marknadsföringsrättsliga grundsatsen om reklamidentiñering (artikel 11 i Internationella l-Iandelskammarens Grundregler for reklam). Som jag har nämnt ligger den bestämmelsen till grund for artikel 13:1 i Europarådets TVkonvention.

För att grundsatsen om reklamidentiñering skall kunna komma till klart uttryck i fråga om reklam i TV torde man därfor inte ha något annat val an att föreskriva detta särskilt.

Av nu anförda skäl är min uppfattning att det bör föreskrlvas att det av en annons som någon har uppdragit åt TV-företaget att sunda bör framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen sänds.

En annan bestämmelse i TV-konventionen som aktualiseras i detta sammanhang är artikel 13:4, enligt vilken deti reklam inte fär medverka personer som regelbundet presenterar nyheter eller aktualitetspro-

gram i TV. Sådana personer får varken förekomma i ljud eller bild i reklaminslag.

Också detta kan ses från principen om reklamidentiñering.

För att omsätta denna konventionsbestämmelse föreslår jag att det foreskrivs att i annonser med reklam får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som ILuuudsak/igien gäller nyheter eller nyhetskommentarer.

För en regel av detta slag talar även att nyhetsprogram i FV allmänt är underkastade krav på korrekthet m.m. (jfr artikel 7:3 i TV-konventionen). Detta förhållande är ägnat att ge nyhetsreportrar och liknande kategorier en trovärdighet som annonsörer inte bör få utnyttja for att öka TV-tittarnas mottaglighet för sina reklambudskap. Jag vill tillägga att jag i avsnitt 8.6.2 om reklam till barn föreslår en liknande regel som tar sikte på dem som spelar en framträdande roll i barnprogram i TV.

Vad som bör förstås med nyheter och nyhetskommentarer behandlarjag närmare i avsnitt 8.5.3 om hur annonser bör få sättas in. Där tar jag också upp vad som bör förstås med att ett televisionsprogram huvudsakligen gäller ett visst ämne.

8.4.4 Annonser bör i princip inte få främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor

TV-utredningen har i sitt betänkande behandlat en särskild typ av meddelanden i TV som inte är reklam i marknadsforingslagens mening, nämligen sådana meddelanden som gäller politiska, religiösa eller fackliga frågor. Enligt utredningen bör annonser i TV i princip inte få avse sådana frågor. Det har emellertid inte varit utredningens avsikt att förhindra myndigheters samhällsinformation i det reklamsändande TV-foretagets sändningar.

Motivet för utredningens ståndpunkt är att en ordning som tillät betald annonsering i politiska, religiösa eller fuckligzi frågor skulle ge resursstarka företag och organisationer större möjligheter än andra att oemotsagt föra fram sitt budskap i TV. Enligt utredningen fordrar inte yttrandefrihetsintresset att dessa grupper ges en sådan möjlighet. Yttrandefri-

hetsintresset tillgodoses enligt utredningen bättre genom att kontroversiella behandlas villkor frågor på journalistiska i den vanliga programverksamheten.

TV-utredningen har emellertid föreslagit att politisk skall annonsering kunna tillåtas i speciella situationer. Utredningen syftar på annonsering infor t.ex. allmänna val eller

folkomröstningar. En förutsättning

för annonsering vid sådana tillfällen bör enligt utredningen vara att det har träffats en överenskommelse mellan berörda om vilka parter regler som skall Med berörda gälla. parter avser utredningen de i riksdagen foreträdda politiska partierna resp. företrädare för de olika i folklinjerna omröstningen.

Det är min bedömning att en lösning av TV-reklamfrågan knappast kan ske om inte hänsyn också tas till åsiktsannonseringen.

Min utgångspunkt när det gäller detta ämne - bortsett från vad TV-utredningen har föreslagit - är naturligtvis gällande regler, dvs. de krav som Sveriges Television skall iaktta i sin programverksamhet, och dagens faktiska situation.

Som jag har nämnt flera gånger är de grundläggande villkoren för Sveriges Pelevision att sändningsrâtten skall utövas opartiskt och sakligt (6 § forsta stycket radiolagen).

Vad kravet på opartiskhet enligt radionämndens omfattar har praxis jag också berört tidigare.

Bortsett från reklambetonat gynnande av ett visst företag eller en viss produkt - som saknar intresse i det här sammanhanget- kravet gäller på opartiskhet främst tre företeelser: 1) Kritik mot en klart utpekad part. 2) Ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse. 3) Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en kontroversiell fråga.

Vid av en fråga om opartiskhet prövning kan enligt radionämnden ett annat program eller programinslag beaktas om det fram- (balansering) står som naturligt för publiken. Exempelvis kan hänsyn tas till andra program eller programinslag i den löpande nyhetsflärnxedlingen eller i

hänvisar till i en programserie eller till program som programföretaget samband med sändningen.

Av de tre Företeelserna som radionämnden skiljer mellan villjag när det

åsiktsreklamen särskilt fästa uppmärksamheten på kategorin en-

gäller av ett visst ämne eller en viss händelse. Med detta mesidig behandling nar radionämnden, i avsnitt 6.7.2, att endast den som jag har framhållit version eller eller i vart fall klart ena partens synpunkter presenteras om balansering är enligt nämnden särdominerar i ett program. Frågan skilt aktuell när det gäller sådana ensidiga program.

faktiska situation i fråga om Sveriges Televisions sändningar är Dagens att det där inte förekommer någonting som kan betecknas som betald åsiktsannonsering. Huruvida radiolagens krav på opartiskhet är likty-

digt med ett totalförbud För ett programforetag att mot betalning sända

annonser har radionämnden inte för t.ex. politiska partier mig veterligt prövat.

Jämfört med innebär TV-utredningens förslag en dagens verklighet viss öppning for betald åsiktsannonsering i TV, men samtidigt medför att denna sker i kontrollerade former vad gäller det förslaget öppning som kan förutsättas vara mest kontroversiellt, nämligen politisk annon-

sering.

ståndpunkt är som jag har nämnt att an- FV-utredningens principiella nonser i TV inte bör få avse politiska, religiösa eller fackliga frågor. Detta uttryckssätt kan jämföras med vad som står i 2 kup. 13 § andra Där sägs att vid bedömandet av vilka begränsstycket regeringsformen. och informationsfriheten skall

ningar som får göras i yttrandefriheten särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informa-

tionslrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella

angelägenheter.

Förslag innebär således inga förbehåll när det galler TV-utredningens betald i vetenskapliga eller kulturella frågor. I det åsiktsannonsering anses vara en öppning med avseendet får utredningens förslag jämfört hur det är i praktiken i dag.

Regeringsformens förarbeten säger inte någonting om vad som skall anses utgöra politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

1973 års fri- och (SOU 1975:75 s. 127) betecknade

rättighetsutredning

den aktuella grundlagsföreskriften - den har samma innebörd som utredningens förslag - såsom en kärnbeskrivning. Holmberg-Stjernquist säger i sin kommentar till bl.a. regeringsformen (Grundlagarna,

1980, s. 127 ) att fri- och rättighetsutredningen väl med ordet kärnbe-

skrivning menade en beskrivning av yttrande- och informationsfrihetens kärna. För sin del uttalade fri- och även

rättighetsutredningen

(betänkandet s. 128) att föreskriften måste anses vara en viktig begransning i lagstiftarens rörelsefrihet. Justitieministern (prop. 1975/ 76:209 s. 109) talade om bestämmelsen såsom en beskrivning av de särskilt centrala delarna av yttrandefriheten.

Det är en uppgift for lagstiftaren att bedöma vad som i ett visst fall ligger i att beakta vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella Här angelägenheter. uppkommer frågan om det är förenligt med regeringsformens föreskrifter att begränsa tillgången till TV-mediet för den som önskar sprida sin uppfattning i politiska, eller

religiösa fackliga frågor genom betald åsiktsannonsering.

Enligt min mening skulle en sådan kunna motiveras begränsning på följande sätt.

t Av det förhållandet att ett TV-företag ges rätt att sända betald kommersiell reklam följer inte

nödvändigtvis att företaget mäste få fria hän-

der ntt ta in åsiktsannonser.

i: En obegränsad frihet att annonsera i TV i politiska, religiösa och ämnen skulle fackliga ge de grupper som har råd att föra fram sina upp-

fattningar den vägen ett övertag över meningsmotståndare som inte har

motsvarande resurser. Genom att meningsmotståndarnas synpunkter inte blev tillgängliga i samma programkanal som annonsörernas skulle allmänhetens möjligheter att få en rättvisande bild av argumenten i den omstridda frågan minska.

t Mot de resursstarka intresse att ensamma få använda sig gruppernas av det mest effektiva informationsmediet står alltså dels svagare grupatt också få komma till tals i lV, dels allmänhetens intrespers intresse se att få en så allsidig information som mojligt i fråigor där det råder delade meningar.

För min låta bli att ta intryck av hur frågan om del kan jag inte heller åsiktsannonsering i radio och TV har behandlats av den parlamentariskt sammansatta och i regeringens remiss

yttrandefrihetsutredningen

till lagrådet 1986 om förstärkt grundlagsskydd for yttrandefriheten. Så-

väl utredningen som regeringen ansåg att en grundlagsreglering av ytt-

randefriheten i radio och TV efter tryckfrihetsrättsligt mönster borde tillåta foreskrev förbud mot reklam i att riksdagen genom lagstiftning dessa medier, och med reklam avsågs därvid inte bara kommersiell reklam utan även åsiktsannonser-ing (se SOU 1983:70 s. 242 och prop. 1986/872151 s. 167).

om hur man i exempelvis Danmark och Storbritan- Låt mig också erinra nien ser på vissa slag av åsiktsannonser i TV.

Danska TV 2 får inte sända reklam for ekonomiska intressegrupper, såsom arbetsgivareorganisationer och fackforeningar. Det är inte heller tillåtet att sända reklam for religiösa eller politiska åsikter.

l Storbritannien The IBA Code of Advertising Standards and gäller Practice, som i vissa avseenden har påverkat de danska PV-rek lam reglerna. Där regleras bl.a. ämnena Politics, Industrial and Public Contro-

versy (punkt 9) och Religion (punkt 10). Bestämmelserna lyder:

9 No advertisement may be inserted by or on behalf of any body, the whereof are wholly or mainly ofa political nature, and no adverobjects tisement may be directed towards any political end. No advertisement to any industrial dispute. No zidvertiscment may may have any relation show partiality as respects matters of political or industrial controversy or relating to current public policy. 10 No advertisement may be inserted by or on behalf of any body, the are wholly or mainly of a religions nature, and no adverobjects of which tisement towards any religious end. may be directed

Mot bakgrund av vad jag nu har anfort anserjag att man från konstitutionell synpunkt inte har anledning till kritik om lagstiftaren gör beatt göra inskränkningar i rätten att dömningen att det är godtagbart

använda TV for annonser i politiska, religiösa och fackliga ämnen. I saklig överensstämmelse med vad FV-utredningen har flirordat innebär därför mitt förslag att det reklamsändande TV-företaget bör iaktta principen att annonser inte får vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor.

För att en annons skall träffas av regeln bör det inte vara nödvändigt att den uttryckligen propagerar för en viss ståndpunkt i en politisk, religiös eller facklig fråga. Det bör räcka att annonsen är sådan till innehåll och utformning att den är ägnad att göra en genomsnittlig åskådare välvilligt inställd till annonsörens åsikteri en sådan fråga.

Med politiska frågor avses sådant som rör statens, kommunernas, de politiska partiernas och de internationella samarbetsorganens verksamhet, inklusive förhållandet mellan olika stater och internationella organisationer. Även politiska förhållanden i andra länder bör givetvis omfattas. Eftersom myndigheternas information till medborgarna normalt inte utgör propaganda för åsikter, faller sådan information utanför det förbjudna området.

Med religiösa frågor avses frågor om religiösa föreställningar och trossamfundens verksamhet. Eftersom förbudet mot annonsering endast gäller annonser som avser att främja utbredningen av åsikter i religiösa frågor bör det vara möjligt att trots förbudet annonsera om exempelvis stöd till de religiösa samfundens hjälpverksamhet.

I begreppet fackliga frågor ligger sådant som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare samt arbetsmarknadsorganisationernas verksamhet.

När det gäller politisk annonsering har somjag nämnt PV-utredningen

forordat att sådan skall vara tillåten i speciella situationer, t.ex. inför

allmänna val eller folkomröstningar.

Radiolagens krav på opartiskhet innebär för den vanliga programverksamheten att ingen politisk riktning får gynnas framför en annan. Inför en valkampanj har det hittills brukat träffas en överenskommelse mellan programföretaget och partierna om dessas medverkan i debatter och andra program som har att göra med valet. Detta berörs inte av vad jag diskuterar här.

förbudet mot viss åsiktsannonsering i TV bars Om det nyss behandlade att motverka att resursstarka grupper skaffar sig ett opiupp av syftet i omstridda samhällsfrågor, anser jag att man nionsmässigt övertag med ett sådant mycket väl kan förena uppfattningen att det i en synsätt skall vara tillåtet TV-annonser villvalrörelse med politiska på vissa kor.

Med valrörelse menarjag då den period som föregår ett val till riksdagen eller en sådan rådgivande folkomröstning som avses i regeringsformen.

Liksom TV-utredningen anser jag att en ordning med politisk TV-ankräver att berörda parter är överens om villkoren for verknonsering samheten. Om det handlar om ett val till riksdagen bör således prooch alla som är representerade i riksdagen vara gramfiäretaget partier överens om villkoren for den politiska annonseringen.

om att detta innebär att varje riksdagsparti får en ve- Jag är medveten torátt. Detta kan kritiseras. En sådan ordning förefaller emellertid vara bättre än att ge partier som representerar en majoritet i riksdagen möjlighet att. bestämma på andra partiers bekostnad.

Det är under perioden inför ett val till riksdagen som det bör vara tilllåtet att sända annonser. Givetvis hindför programföretaget politiska rar dock detta inte att partierna i annonser profilerar sig i primárkommunala eller landstingskommunala frågor; det kan säkert ibland framstå som helt naturligt eftersom val till kommunfullmäktige och landsting äger rum samtidigt som ordinarie riksdagsval. Ett parti kommer också att kunna markera sin ståndpunkt med anledning av en sådan folkomröstning som kan förekomma i en grundlagsfråga.

bör det föreligga mellan de i riksdagen re- Som jag har nämnt enighet om villkoren för annonseringen. Jag är klar över presenterade partierna att detta innebär att partier som deltar i valet men som inte är företrädsaknar att påverka villkoren för politisk TVda i riksdagen möjlighet annonsering. Jag kan emellertid inte se på vilket annat sätt än genom krav man skulle kunna avgränsa den krets på riksdagsrepresentation som bör ges inflytande i frågan.

Nar det gäller rådgivande folkomröstningar är det Företrädare för de oli-

ka linjerna som skall komma överens om villkoren för annonseringen. Vid en sådan omröstning anges de olika röstningsalternativen i en lag som stiftas om folkomröstningen.

I nästa huvudavsnitt (8.5) behandlar jag mängden annonser och hur annonser bör få sättas in.

En överenskommelse om politisk annonsering mellan programföretaget och riksdagspartierna ger naturligtvis inte programforetaget rätt att överskrida dessa gränser.

8.5 Mängden annonser och hur annonser bör få sättas

in

8.5.1 Högsta tillåtna annonsvolym och minimitiden för en annons

Enligt ett av TV-utredningens alternativ for reklam i svensk TV skulle Sveriges Television inleda reklamsändningar, eventuellt i båda kanalerna. TV-utredningen har för detta fall uttalat att en reklamtid om högst 3 minuter i timmen skulle kunna ge en inkomsti storleksordningen 1 miljard kr. om året. Enligt utredningen bör man här inte frångå principen att reklaminslagen skall placeras i block mellan programmen.

Om ett nytt fristående TV-foretag ges rätt att sända betald reklam i endast en marksänd kanal, förordar TV-utredningen att sändningarna skall få innehålla högst 6 minuter reklam per timme. I detta fall menar utredningen att det bör vara tillåtet att frångå principen att reklaminslagen skall placeras i block mellan programmen.

Frågor om reklamens inplacering tarjag upp i avsnitt 8.5.3.

Som jag har behandlat i avsnitt 8.3.4 bör ett reklamsändande TV-foretag endast under annonstid få sända reklam mot vederlag och program mot betalning.

har förordat i fråga om högsta tillåtna reklamtid Vad TV-utredningen blir med denna terminologi liktydigt med högsta tillåtna annonsuolym.

slutsatser om högst 3 resp. 6 minuter reklam i tim- TV-utredningens men kan jämföras med regleringen i Europarådets konvention om

gränsöverskridande TV.

vill då påminna om att konventionen använder ett mycket vid- Jag sträckt reklambegrepp, som i motsats till det reklambegrepp som följer av marknadsforingslagen omfattar både anskaffningsfrämjande meddelanden och åsiktsreklam och liknande. Å andra sidan finns den viktiga begränsningen att det skall röra sig om reklam mot vederlag.

I artikel 12 konventionen ges regler om högsta tillåtna reklamtid. Den är 15 procent av den dagliga sändningstiden. Andelen reklam får emellertid ökas till 20 procent for att ge tid for direkta säljerbjudanden eller liknande (teleshopping), Förutsatt att mängden punktreklam (spot advertising) inte överstiger 15 procent. Högsta tillåtna andel punktreklam under en given entimmesperiod är 20 procent. Direkta säljerbjudanden eller liknande får sändas under högst en timme per dag.

15 procent av den dagliga sändningstiden motsvarar 9 minuter per timme. Med hänsyn till detta håller sig TV-utredningens forslag väl inom de gränser som konventionen drar upp. Man lägger också märke till att konventionen tillåter mer än vad utredningen vill i fråga om rätt att sända direkta säljerbjudanden eller liknande; konventionen medger att ett programforetag dagligen fyller ut en sammanhängande tid av en timme med sådana program, medan enligt TV-utredningen denna typ av program får inrymmas i de tillåtna 3 resp. 6 minuterna reklam i timmen.

Man bör när det gäller konventionen vara klar över att dess artikel 28 uttryckligen tillåter att en stat ställer upp striktare och mer detaljerade regler än konventionens i fråga om sändningar som ligger under statens jurisdiktion.

Konventionens utformning hindrar således inte att en stat i fråga om sådana sändningar helt säger nej till reklam i TV.

Hur mycket reklam som bör tillåtas inom de ramar som konventionen drar upp är under dessa omständigheter en politisk För min del fråga. räcker det att konstatera att de tidsgränser som TV-utredningen stannat för - 3 resp. 6 minuter reklam i timmen - är förenliga med konventionen.

Mot bakgrund av det anförda bör den reglering som behövs baseras på principen att ett programföretag får sända annonser under högst sex minuter i timmen. Detta innebär två saker. Dels att av programföretagets sändningstid högst 10 procent får avse annonser. Dels att annonstiden inte får klumpas ihop utan måste spridas ut jämnt över sändningstiden.

En konkret regel som utsäde att ett programföretag fick sända annonser under högst sex minuter i timmen skulle dock bli alltför stelbent för att vara ändamålsenlig.

Detta är säkert en förklaring till att TV-konventionens grundläggande regel anger den högsta tillåtna reklamtiden som ett procenttal av den dagliga sändningstiden. Jag anser att man bör ta fasta på detta vid utformningen av den reglering som behövs för att uttrycka TV-utredningens ståndpunkt.

I enlighet med det nu anförda bör regleringen ta som sin utgångspunkt att av sändningstider: per dygn i en programkanal får högst tio procent avse annonser.

Som jag redan har varit inne på bör TV-företaget inte få klumpa ihop den högsta tillåtna annonstiden; bl.a. skulle detta skulle strida mot TVkonventionen som under en viss timme inte tillåter mer än 20 procent punktreklam. Att annonstiden inte klumpas ihop kan säkerställas med hjälp av olika regler. De flesta av dessa behandlar jagi nästa avsnitt och avsnitt 8.5.3.

Jag vill emellertid redan här ta upp en sådan regel. Den har att göra med att dygnets olika timmar inte är lika attraktiva för en annonsör. TV-tittandet är starkt koncentrerat till kvällstid. Det finns därför anledning att skilja mellan kvällstid och övrig tid. Kvällstiden kan lämpligen anses sträcka sig frå n kl. 18.00 till kl. 24.00.

Om man inte skilde mellan kvällstid i denna mening och övrig tid skulle kunna utnyttja t.ex. omfattande reprissändningar unprogramföretaget med få eller för att generellt öka andelen ander dagtid inga annonser nonser under kvällstid. Man måste räkna med att många TV-tittare skulle finna detta störande.

annonstid under tiden kl 00.00-18.00 bör därför enligt min Outnyttjad mening inte få leda till att andelen annonser under tiden kl. 18.00-24.00 får överstiga 10 procent av sändningstiden.

På grund av det nu anförda bör en regel om att av sändningstiden per dygn i en programkanal högst tio procent får avse annonser kompletteras med en regel som säger att procentandelen beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Genom de nu nämnda reglerna - och de regler om annonsers insättande som jag föreslår - kan uppnås att annonstiden sprids ganska jämnt över dygnets sändningstid.

TV-konventionen har som nämnts ett högre procenttal för hur mycket reklam som får förekomma under en viss timme (20 %) jämfört med vad som gäller den dagliga sändningstiden (15 %). Jag bortser då från det särskilda hänsynstagandet till direkta säljerbjudanden eller liknande. Motivet för den särskilda regeln om reklam under en viss timme är att förhindra an excessive concentration of spot advertising during prime time (punkt 171 i kommentaren).

Det är dock uppenbart att det ocksa finns andra skäl än detta för en reen högre andel annonser under en och samma timme än gel som tillåter vad som tolereras för dygnets sändningstid som helhet. Detta har att göra med reglerna om annonsers insättande, närmare bestämt det förhållandet att vissa slag av program inte bör få avbrytas av annonser eller bara bör få avbrytas under särskilt stränga förutsättningar. Till sådana program hör barnprogram och längfilmer.

Om det under en viss timme inte fick sändas mer annonser än vad procenttalet för hela medgav skulle reglerna om annonsers insätdygnet tande kunna leda till att ett programföretag i vissa fall inte hade möjlighet att utnyttja hela den tillåtna annonstiden, i varje fall inte för att sända reklam.

Det är inte önskvärt att en reglering får den effekten.

Å andra sidan är manöverutrymmet i det här avseendet ganska begränsat. Gränsen sätts av TV-konventionens regel, som gör att det inte under någon entimmesperiod får sändas mer än 20 procent reklam, dvs. 12 minuter. För min del bör jag inte heller avlägsna mig alltför långt från TV-utredningens grundsyn som innebär att det under en timme skall få sändas högst 6 minuter reklam.

Det är alltså i intervallet 6-12 minuter som en regel av det nu diskuterade slaget kan ligga. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört anserjag att den bör innebära att det under en viss timme får förekomma annonser under högst åtta minuter.

Med en timme kan förstås antingen en period om vilka som helst 60 minuter i följd eller en period av 60 minuter mellan hela klockslag. Jag har prövat effekterna av båda synsätten.

En regel om att det under en period om vilka som helst 60 minuter i följd får sändas annonser under högst åtta minuter leder till att annonserna sprids jämnt över sändningstiden.

Detta är ofta en fördel. Det blir t.ex. inte möjligt att samla en stor mängd annonser närmast fore och efter ett helt klockslag, vilket skulle kunna bli följden av en regel som innebar att de 60 minuterna måste infalla mellan hela klockslag.

En regel om att de 60 minuterna :näste ligga inom hela klockslag har emellertid en inte oväsentlig fördel framför en regel om en glidande GO-minutersperiod. Detta beror på att vissa program, på grund av sitt ämne, bör vara underkastade särskilda restriktioner när det gäller annonsavbrott. Till sådana program hör långfilmer.

Här är ett exempel:

Antag att en TV-kväll börjar med nägra barn program och sedan fortsätter med nyheter och underhållningsprogram för att sluta med en långfilm. I anslutning till barnprogrammen bör programföretaget inte få sätta in annonser (med reklam). Annonser bör få sättas in i pauserna

kring nyheterna men inte i själva programmet. När underhållningsprogrammen börjar utnyttjar programföretaget de tillåtna möjligheterna att sätta in annonser genom att sända två minuter i varje paus och göra annonsavbrott om två minuter i programmen som fördelas så att varje 60-minutersperiod innehåller högst åtta minuter annonser. glidande

När långfilmen börjar har programföretaget ännu inte uppnått den högsta tillåtna annonsmängd som med hänsyn till sändningstiden får sättas in under kvällen. Långfilmen bör få avbrytas av annonser bara en har rätt att sända ytterligare åtta minuter gång. Om programföretaget annonser skulle det bästa för publiken vara om annonserna fördelades mellan ett sex minuter långt annonsblock i pausen före filmen och ett avbrott i filmen på två minuter.

Med en regel om en glidande GO-minutersperiod skulle emellertid detta inte vara möjligt eftersom sändningstiden före filmen redan innehöll annonser. Med ett annonsblock om sex minuter i pausen före filmen skulle annonsmängden under 60-minutersperioden inrymmande pausen och det föregående programmet vida överstiga den tillåtna.

enda möjlighet att utnyttja den tillåtna annons- Programföretagets mängden skulle här vara att sända annonser under två minuter i pausen före filmen och lägga in ett annonsblock om sex minuter efter ungefär halva filmen.

En regel om en glid-ande öO-rninutersperiod med syfte att att minska av reklamen skulle alltså i kombination med regeln om ett störningarna enda annonsavbrotti filmer, som har samma syfte, leda till större störningar än vad som behöver accepteras.

Med en regel om att den högsta tillåtna annonsmängden skall räknas för en 60-minutersperi0d mellan hela klockslag skulle emellertid prokunna låta det program som föregår filmen sluta på ett gramföretaget Därmed skulle kunna in sex minuter anhelt klockslag. företaget lägga nonser annonser i filmen. i pausen och kunna nöja sig med två minuter

Mot denna bakgrund bör till de tidigare angivna reglerna, som gäller att annonser får sändas under högst tio procent av sändningstiden, fogas en att inom en särulningzs-tid av en timme mellan hela regel som säger

klockslag får annonser /Yirolcurn ma u Iulvr hxlggst älta minuter.

Även med en sådan regel tillgodoses enligt min uppfattning TV-konventionens krav om att högsta tillåtna andelen punktreklam under en given entimmesperiod är 20 procent.

Den sammantagna effekten av de nu berörda reglerna blir t.ex. att deti fråga om vardera av perioderna 20.00-21.00 och 21.00-22.00 blir möjligt att sända annonser under högst åtta minuter. Under 18.00perioden 24.00 får dock annonserna omfatta högst 10 procent av sändningstiden. Åtta minuter annonser i fråga om perioderna 20.00-21.00 och 21.00- 22.00 medför därför utt annonstiden fär stanna vid exempelvis sex minuter under perioderna 19.00-20.00 och 22.00-23.00 samt fyra minuter under perioderna 18.00-19.00 och 23.00-24.00.

Man kan också uttrycka det hela så att programforetaget kan sända annonser kortare tid än sex minuter under en timme då det sänds t.ex. barnprogram eller en dokumentär, men i gengäld får sända annonser upp till åtta minuter per timme då företaget sänder program som behandlar ämnen för vilka inga restriktioner för insättandet gäller.

TV-utredningen har uttalat sig om en viss minimitid för de enskilda reklaminslagen. Enligt utredningen blir det med reklaminslag som är kortare än 20-30 sekunder nästan ogörligt att förmedla någon saklig information till konsumenten.

Syftet med en regel om mlnimitldon för en annons är att motverka en utveckling mot mycket korta annonser, som knappast kan förmedla nåvärd gon information att tala om. Jag gör mot denna bakgrund inte någon annan värdering än TV-utredningen. I enlighet härmed bör en annons inte få vara kortare än 20 sekunder.

8.5.2 Annonstiden vid ett givet tillfälle

Det är enligt att publiken reklam

TV-utredningen viktigt uppfattar

som reklam. Utredningen har uttalat att reklaminslagen bör markeras på lämpligt sätt, t.ex. genom en ljudsignatur eller en vinjettbild som

klart anger när reklaminslagen börjar och slutar. Utredningen har ock-

så anfört att normalt mer än ett reklaminslag bör sändas i varje reklamavbrott. Utredningen har därför ansett att avbrotten för reklam alltid

bör vara minst två minuter långa. Vidare har utredningen förordat en maximal längd för reklamavbrotten av ibm minuter.

Syftet med de definitioner av annonstid och annons som jag har tagit att annonserna skall kunna från det övupp i avsnitt 8.2.2 ärjust skiljas Publiken kommer därmed att kunna veta när proriga programutbudet. sänder egna program, som omfattas av kraven på opargramföretaget tiskhet och saklighet, och när företaget sänder på uppdrag av någon annan.

TV-utredningens bedömning att ett reklamavbrott bör ha en minsta av två minuter föranleder invändning från min sida. Mitt längd ingen innebär därför att annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara förslag minst två minuter, sedan för den särskilda ljud- och sändningsliden bildsignaturen frånråknats.

Med hänsyn till Europarådets PV-konvention är det nödvändigt att ett reklamavbrott har en viss maximilängd. Just fem minuter, som TV-utredningen har förordat, är emellertid mindre lyckat.

om högsta tillåtna sex minu- Med TV-utredningens förslag reklamtid, skulle ett programföretag som utnyttjade att ter per timme, möjligheten sända ett fem minuter långt annonsblock få en minut över. Denna minut skulle inte kunna tas i anspråk för sig, eftersom annonstiden vid ett givet tillfälle måste uppgå till minst två minuter. För att programföretaget skulle kunna utnyttja den överblivna minuten måste det lägga som var hänför-lig till närmast föregående eller ihop den med annonstid närmast följande sändningstimme. En sådan ordning skulle låsa insättandet av annonser på ett sätt som inte.- vn r motiverat.

Med mina regler i föregående avsnitt skulle visserligen dessa nackdelar minska i betydelse. Jag anser emellertid att det ändå finns skäl som talar för att den högsta tillåtna annonstiden bör vara en jämn multipel av den kortaste tiden. Jag förordar därför att den högsta tillåtna annonstiskall vara sex minuter. för den den vid ett givet tillfälle Sändningstiden särskilda ljud- och bildsignaturen bör naturligtvis även i detta fall fränräknas.

8.5.3 Hur annonser bör få sättas in

Som jag nämnt i avsnitt 8.5.1 menar TV-utredningen att det bör vara tillåtet att frångå principen att reklaminslagen skall placeras i block mellan programmen, om ett utanför Sveriges Radio-koncernen stående TV-foretag ges rätt att sända betald reklam i en enda marksänd TV-kanal.

TV-utredningens slutsatser om rek lumens insättande innebär Följande.

- En allmän

förutsättning bör vara att reklamen sätts in med varsam-

het och under hänsynstagande till det enskilda programmets karaktär och till publikens möjligheter att uppleva programmet.

- Reklam bör få sändas i pauserna mellan olika program. Reklam bör emellertid inte få sändas i pausen före eller efter ett barnprogram.

- Barnprogram, gudstjänstprogram och nyhetsprogram bör inte få brytas av reklam.

- Religiösa program, aktualitetsprogram och dokumentärprogram som är kortare än 30 minuter bör inte få brytas av reklam.

- Biografñlmer och TV-filmer som är längre än 45 minuter bör få avbrytas av reklam en gång.

- I andra program bör det gå minst 20 minuter mellan avbrott i varje programmet.

- I program som består av självständiga delar eller i sportprogram eller liknande som innehåller pauser bör reklamen sättas in mellan delarna elleri pauserna.

TV-konventionens regler om hur reklamen får sättas in finns i artikel 14. Huvudregeln är att reklamen skull sändas :nollan de egentliga programmen. Det är emellertid i princip tillåtet att avbryta ett program med reklam under förutsättning att programmets karaktär inte går forlorad därigenom och rättighetshavarnas ställning inte träds för när. Det sistnämnda är en påminnelse om att upphovsrättens ideella del, den s.k. droit moral, har betydelse i detta sammanhang.

av självständiga delar får enligt konventionen re- I program som består klamen endast sättas in mellan delarna. På motsvarande sätt måste i där det Förekommer pauser och i program som avser evesportprogram nemang eller föreställningar med pauser, reklamen sändas i pauserna.

av reklam skall det gå minst 20 mi- Om program av annat slag avbryts nuter mellan varje avbrott.

I fråga om program som består av filmer (audiovisual works such as feature ñlms and ñlms made for television [excluding series, serials, entertainment and documentaries]) som är längre än light programmes 45 minuter gäller en mera restriktiv reglering. Ett verk av det nu nämnda slaget får avbrytas endast en gång for varje hel 45-minuterspeett avbrott om filmen varar minst 20 riod. Det får dock göras ytterligare minuter längre än två hela 45-minutersperioder.

får inte avbrytas av reklam. Inte heller får reklam- Gudstjänstprogram avbrott göras i nyheter, aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram som är kortare än 30 minuter.

Enligt vad TV -utredningen säger är dess forslag förenligt med reglerna i Europarådets TV-konvention. Jing delar den uppfattningen med hän-

att utredningens forslag är nagot mer rostriktivt till reklamav-

syn till brott i programmen än vad konventionen är.

har det inte i varit

I princip tidigare radiolagstiftningssammanhang

nödvändigt att skilja mellan olika slag av program; jfr dock 1 § andra andra meningen radioansvarighetslagen. Detta blir nödvändigt stycket kan det dock vara svårt att avgöra om ett program skall an- _nu. Ibland ses höra till en viss kategori och inte till en annan.

Detta problem har uppmärksammats av den särskilde utredare som på utbildningsdepartementets uppdrag utrett vissa frågor om sponsorskap och som under hösten 1989 överlämnat rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program. I rapporten uttalas (s. 60) att det av det aktuella skall bli så få som för att gränsdragningsproblem slaget får anses mindre lämpligt att vara helt hänvisad till ord som möjligt n n , *udstjrinstprogrzun, barnprogram osv. Det får annyhetsprogram ses vara bättre att anknyta till att ett visst program huvudsakligen

gäller exempelvis nyheter eller huvudsakligen vänder sig till exempelvis barn, uttalas det.

Jag instämmer i att detta är ett lämpligt sätt att resonera.

Det grundläggande skälet till varför det behövs regler om hur annonser får sättas in ar att publikens upplevelser av programmen inte onödigtvis bör störas av annonserna. Huvudregeln bör därför vara att annonser skall sättas in mellan programmen.

Innebörden av denna regel är att varje paus mellan två program får utnyttjas för att sända annonser. Detta bör enligt min mening med gälla ett undantag. Det har att göra med vad jag i överensstämmelse med TVutredningen Föreslår i fråga om reklam i TV till barn (se avsnitt 8.6.2).

I enlighet härmed bör regeln om att annonser skall sättas in mellan programmen nyanseras på det sättet att annonser med reklam inte får förekomma under annonstiden omedelbart

före eller efter ett program som

huvudsakligen vänder sig till barn.

De program som åsyftas med denna regel är program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Program som är anpassade för en bred familjepublik där såväl vuxna som barn ingår faller utanför denna kategori. Det gör också program som inte är särskilt anpassade för barnpubliken även om barn erfarenhctsmassi gt tycker om att titta på dem.

För det fall att det bestäms att Sveriges Television får sända betald reklam i båda sina kanaler behöver man enligt TV-utredningen inte göra något avsteg från en huvudregel som innebär att alla annonser skall sättas in mellan programmen. Jag har i princip samma syn som utredningen.

Jag anser emellertid att utredningen går väl långt. Syftet med huvudregeln är att annonserna skall sättas in där de är så lite störande som möjligt för publiken. Därför är det rimligt att med pauser mellan olika program jämställa sådana som förekommer längre pauser i sportprogram, t.ex. pausen mellan två perioder i en ishockeymatch, och sådana pauser för publiken som förekommer i program som avser föreställningar eller evenemang, t.ex. pauser mellan akter i en teater- eller operaföreställ-

ning. I sådana pauser bör det enligt min mening vara tillåtet att sätta in annonser.

Utan hinder av det nyss behandlade principiella kravet att annonser skall sättas in mellan programmen bör således i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, annonser fä sättas in ipauserna.

Om ett TV-Foretag utanför Sveriges Radio-koncernen får sända betald reklam i en enda kanal, bör företaget i nära överensstämmelse med vad TV-utredningen förordat ha mera vidsträckta möjligheter att avbryta program med annonser. Även har bör dock huvudregeln vara att annonser skall sättas in mellan programmen.

De regler om möjlighet att avbryta program med annonser som jag här föreslår kan delas in i fyra olika grupper. Till en början bör det alltid ställas ett krav på varsamhet för att ett program skall få avbrytas av annonser. För det andra bör annonsavbrott inte få ske alltför ofta. För det tredje bör vissa program, på grund av programmets ämnesområde, vara underkastade särskilda restriktioner när det gäller annonsavbrott. För det fjärde bör, for att annonsavbrotten skall styras till pauserna mellan programmen, som princip gälla att ett program som avbryts av annonser skall omges av annonser.

Av dessa fyra grupper av regler har de tre forsta sin motsvarigheti Europarådets TV-konvention. Den fjärde gruppen går längre och leder till ett mer restriktivt förhållningssätt gentemot annonsavbrott i programmen än det som konventionen intar. I fortsättningen behandlar jag reglerna inom de olika grupperna i tur och ordning.

1) Avbrott i ett program for annonser bör enligt min mening alltid ske med varsamhet och under hánsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta.

Reklamavbrotti program ar sjavfallet alltid störande for publiken. Uppmaningen att iaktta varsamhet syftar till att minska störningarna, inte till att helt eliminera dem. Normalt måste det därför godtas om programforetaget placerar annonserna så att störningarna for publiken blir så få som möjligt. Det kan exempelvis ske genom att annonserna sänds i s.k. naturliga avbrott, t.ex. i vilopunkterna i en dramatisk intrig. Vida-

som består av självständiga delar annonserna sättas in re bör i program mellan delarna och inte på andra ställen.

Jag vill inte utesluta att det, även bortsett från de program som på grund av sitt ämnesområde bör vara underkastade särskilda restriktioner när det gäller annonsavbrott, finns program som har så speciell karaktär, att en tillämpning av regeln om varsamhet bör leda till att programmet inte alls får avbrytas av annonser. Med hänsyn till syftet med bestämmelsen bör en sådan tillämpning emellertid avse rena undantagsfall.

2) Annonsavbrott bör inte få ske alltför ofta. TV-utredningen har som jag nämnt förordat att det bör gå minst 20 minuter mellan varje reklamavbrott. det lämpliga i en sådan regel men funnit att Jag har övervägt den skulle få vissa mindre tilltalande konsekvenser.

I ett program med sändningstiden 30 minuter skulle en 20-minutersregel tillåta att ett annonsavbrott skedde efter fem minuter och ytterligare ett fem minuter före programmets slut. I ett program som var 50 minuter långt skulle på motsvarande sätt ett första annonsavbrott kunna ske efter fem minuter, ett andra avbrott efter 25 minuter och ett tredje avbrott när det var fem minuter kvar av programmet.

En 20-minutersregel möjliggör därmed flera annonsavbrott än vad som får anses vara befogat.

I stället for en ZO-minutersregel bör enligt min mening gälla att antalet tillåtna annonsavbrott relateras till programmens längd.

I enlighet med det nu anförda föreslår jag att annonser inte skall få avbryta ett program som är kortare än 20 minuter, att ett program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter skall få avbrytas av annonser en gång och att ett program som är längre än 30 minuter skall få avbrytas av annonser en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod.

Tillämpade på de nyss nämnda exemplen innebär dessa regler att ett program med sändningstiden 30 minuter får avbrytas av annonser en gång. Ett program som är 50 minuter långt får avbrytas två gånger. Avbrotten får göras där det är lämpligt i programmet.

Jag är medveten om att man med de föreslagna reglerna inte skapar någon absolut garanti för att TV-konventionens krav uppfylls om att det bör gå minst 20 minuter mellan varje reklamavbrott. Det är emellertid min övertygelse att reglerna kommer att leda till att det endast i rena undantagsfall förflyter kortare tid än 20 minuter mellan annonsavbrotten. Detta får anses vara tillräckligt för att efterleva konventionens regel, som enligt kommentaren (punkt 194) inte bör uppfattas kategoriskt.

3) I fråga om vissa program är det, på grund av programmets ämnesområde, speciellt känsligt med avbrott för annonser. Det gäller exempelvis program om nyheter eller religion, där annonsavbrott framstår som särskilt störande. En annan känslig kategori är barnprogram. Det beror på att den publik som programmen vänder sig till i princip har svårt att skilja mellan vad som är det egentliga programmet och vad som är en annons. En tredje känslig kategori är filmer och dokumentärprogram, eftersom dessa ofta har en genomarbetad konstnärlig komposition som riskerar att gå förlorad genom avbrotten.

Vissa program bör därför på grund av vad programmet behandlar vara underkastade särskilda restriktioner när det gäller annonsavbrott.

Under rubriken Ett omväxlande programutbud av god kvalitet har TV-utredningen uttalat följande (SOU 1989:73 s. 148):

Ett nytt, reklamfinansierat FV-företa bör ha ett sådant programutbud att sändningarna, tillsammans med veriges Televisions sändningar, ger publiken stora möjligheter att välja mellan intressanta program av god kvalitet. Det innebär att kraven på reklam-TV-företagets rogram i långa stycken kan vara identiska med de krav som gäller för veriges Television. Ett reklam-TV-företag bör därför sända program som vänder sig till människor med olika smak och intresseinriktning. I programutbudet bör ingå bl.a. nyhets- och aktualitetsprogram, program av svenska upphovsman och med svenska artister samt program som informerar om och förmedlar olika kulturaktiviteter. Genom att även re-

klam-TV-företaget sänder program av många olika slag kommer publi-

kens valmöjligheter att inte bara omfatta underhållningsprogram.

För att ett reklam-TV-foretag som är skyldigt att sända program av

många olika slag skall kunna leva upp till sina skyldigheter bör de pro-

gramkategorier som det bör gälla särskilda restriktioner för att få avbryta med annonser definieras tämligen snävt.

Vid bedömningen av om ett program hör till en viss kategori bör samtliga betydelsefulla omständigheter beaktas. Dit hör t.ex. innehåll, form och tidpunkt for sändningen. Om olika delar av ett program kan hänföras till olika kategorier, bör, i överensstämmelse med vad jag tidigare har berört, programmets huvudsakliga karaktär vara avgörande for bedömningen.

Till en början måste TV-konventionens krav följas i det avseendet att program som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer inte bör få avbrytas av annonser.

Med nyheter avses den löpande rapporteringen av dagshändelser i Sverige och världen. Med nyhetskommentarer avses kommentarer, analyser eller diskussioner i anslutning till nyhetsflödet.

I TV-utredningens betänkande forordas att aktualitetsprogram inte skall få avbrytas om de är kortare än 30 minuter. För egen del anser jag att denna term är alltför oprecis och att den täcker ett alltför stort område. Termen nyhetskommentarer avgränsar enligt min mening bättre de program som inte bör få avbrytas av annonser. Genom att de âsyftade programmen avgränsas på detta snäva sätt bör å andra sidan förbudet mot avbrott gälla oavsett programmets längd.

Inslag om sport bör inte anses utgöra nyheter. Ett nyhetsprogram med vissa sportinslag kommer emellertid att huvudsakligen gälla nyheter och får därför inte avbrytas av annonser. Ett program som uteslutande eller till största delen behandlar aktuella händelser från idrottens värld får däremot avbrytas av annonser om programmet i övrigt uppfyller reglerna för annonsavbrott.

Program som huvudsakligen handlar om religion bör inte få avbrytas av annonser om sändningstiden är kortare än 30 minuter. Program som huvudsakligen gäller religiöls /örkurznelse bör aldrig få avbrytas. Även detta är i enlighet med TV-konventionen.

Med termen religiös förkunnelse åsyftas gudstjänstprogram och liknande där det finns ett betydande liturgiskt inslag. Program som handlar om religion kan vara av olika slag, t.ex. reportage från trossamfund eller diskussioner om religiösa frågor.

I överensstämmelse med vad TV-utredningen forordat bör inte något program som huvudsakligen vänder sig till barn få avbrytas av annonser. Den regeln är strängare än TV-konventionen, som bara handlar om barnprogram som är kortare än 30 minuter.

Tidigare har jag sagt att med program som huvudsakligen vänder sig till barn avses program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Vadjag sagt i anslutning till det gäller även här.

Till de program for vilka det bör gälla särskilda restriktioner hör filmer

och dokumentärer.

Ett program som består av en film vars sändningstid är 45 minuter eller kortare bör inte alls få avbrytas. Om filmen är längre än 45 minuter bör den få avbrytas men bara en gång. Dessa regler är strängare än TVkonventionen. En dokumentär bör inte få avbrytas av annonser om sändningstiden är kortare än 30 minuter. Det motsvarar konventionens regel.

Termen film syftar på fiktionsprogram av det slag som normalt produceras for biografvisning. Sådana program kännetecknas av att de i allmänhet innehåller en avslutad berättelse och av att de inte är en del av en längre serie av verk med samma personuppsättning och miljö. Till skillnad från många dramatiska serier som är avsedda för TV»visning är den dramaturgiska strukturen inte avpassad for att ge utrymme for annonsavbrott. Jag har medvetet avstått från att använda begreppet biograffilm eftersom det kan vara svårt att i det enskilda fallet veta om en viss film har visats på biograf eller har varit avsedd for sådan visning.

Avsikten med att begränsa möjligheten att avbryta filmer är att forhindra att publikens upplevelse av filmen störs genom avbrotten. Eftersom många filmer har en speltid på en och en halv timme eller mer skulle ett totalt förbud mot avbrott i filmer emellertid kunna leda till att programforetaget avstod från att visa sådana. En begränsning till ett enda annonsavbrott i en film som är längre än 45 minuter anser jag vara en rimlig kompromiss mellan de olika önskemål som finns.

Med termen dokumentär åsyftas en verklighetsskildring där ett konstnärligt framställningssätt betonas. För att skydda publikens möjlighet

torde det vara tillräckligt om förbudet mot avatt uppleva programmet brott begränsas till program som är kortare än 30 minuter.

skall till 4) Som jag har nämnt bör, for att reklamavbrotten styras mellan programmen, den principen gälla att ett program som pauserna av annonser skall omges av annonser under minst två minuter. avbryts Två undantag bör dock göras från en sådan regel.

Det forsta av redovisade om

dessa har att göra med mitt tidigare förslag att annonser med reklam inte bör få förekomma under annonstiden omedelbart fore eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Denna möjligheterna att sända reklam i regel bör inte minska till de program som kommer närmast fore eller efter barnanslutning Förutom att ett program, då det omges av annonser bör få programmen. avbrytas av sådana, bör alltså ett program få avbrytas av annonser, om det omges av program som huvudsakligen vänder sig till barn.

I enlighet med vad som har sagts tidigare åsyftas här sådana program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Det andra det första och det sista programmet i ett undantaget gäller sammanhängande programblock.

Det forsta programmet i ett sådant block bör få avbrytas av annonser,

om det sänds annonser omedelbart efter programmet. På motsvarande

sätt bör det sista programmeti blocket fa avbrytas, om det sänds annonser omedelbart före programmet.

avses i första hand Med ett sammanhängande programblock programmen enligt programforetagets dagliga programtablå. Man kan emellertid tänka programtablån är uppdelad i flera delar, sig att den dagliga och ett eftermiddags- och kvällspass. sådan t.ex. ett morgonpass Varje del av programtablån får anses vara ett sammanhängande programblock.

Motivet for en särskild regel om annonsavbrott i detta fall är att programforetaget inte skall behöva inleda eller avsluta ett programblock med att sända annonser. Sändningstid fore det forsta programmet resp. efter det sista programmet måste - från annonsören betraktat - anses vara dålig annonstid.

8.6 Särskilda normer för reklam i TV

8.6.1 Marknadsföringslagen och reklam i TV

I 8 § radiolagen föreskrivs att ingen myndighet får förbjuda en radiosändning av dess innehåll. på grund Jag har i avsnitt 8.1.1 föreslagit att tillämpningsområdet för denna föreskrift skall anpassas till den regel som har varit dess förebild, censurforbudet nämligen i 1 kap. 2 § tryck-

frihetsförordningen.

Om detta förslag genomförs kommer det inte att finnas längre något hinder att i fråga om reklam i radio och TV tillämpa generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen. Ett genomförande av förslaget leder därför till att marknadsdomstolen får rätt att meddela vitesförbud mot TV-reklam som bedöms vara mot otillbörlig konsumenter eller näringsidkare. Givetvis förutsätter dock detta att det reklammeddelande, mot vilket ingripande har ifrågasatts, inte skyddas från ingripanden av det yttrandefrihetsrättsliga regelverk som radioansvarighetslagen representerar.

Vilken praxis kan man då vänta att marknadsdomstolen kommer att utforma när det gäller reklam i TV? Har man anledning anta att domstolen kommer att lägga fast särskilda principer för reklam i TV som beaktar TV-mediets särdrag eller förutsätter en sådan att rättsutveckling det införs speciell marknadsföringsrättslig lagstiftning?

TV-utredningen har uttalat (SOU 1989:73 s. 164) att marknadsdomstolen när den bedömer om en viss reklamåtgärd är förenlig med marknadsföringslagen skall fästa avseende vid det intryck som framställningen gör på publiken. Utredningen har tillagt: Härvid måste bl.a. det valda reklammediet ha betydelse. För TV gäller att mediets påverkanskraft är stor, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn mestadels är en del av publiken.

Det är enligt TV-utredningen troligt att marknadsdomstolen i många fall kommer att finna anledning att bedöma reklam i TV mer restriktivt än om samma reklam hade forekommiti ett annat medium.

TV-utredningens slutsats när det gäller frågor som täcks av marknadsföringslagen är att den möjlighet till flexibel tillämpning som följer av generalklausulkonstruktionen bör tas till vara. Särregler for reklam i TV bör enligt utredningen begränsas till ett minimum.

Liksom andra generalklausuler är marknadsforingslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring avfattad i allmänna ordalag. Den konkreta rättsbildningen sker därför genom domstolsavgöranden. I första hand ankommer det på marknadsdomstolen att svara för rättsutvecklingen.

Marknadsdomstolens praxis är numera omfattande, och av den kan utläsas en mängd skyldigheter som en marknadsförare måste iaktta för att undvika att hans verksamhet stämplas som otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Inom de berörda näringslivskretsarna torde denna praxis vara väl känd.

En bidragande orsak till detta är säkerligen att generalklausulen har sin utgångspunkt i begreppet god afTärssed enligt Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam.

Som jag har behandlat i avsnitt 7.2.4 heter det i Grundreglerna bl.a. att skilda medier (press, television, radio och andra elektroniska medier, afñschering, film, direktutskick osv.) har olika karaktär och egenskaper och att det inte utan vidare är givet att en reklamframställning som kan accepteras i ett medium är godtagbar också i ett annat.

Det sägs i Grundreglerna också att reklamen skall, under beaktande av vilket medium som använts, bedömas med utgångspunkt från hur framställningen får antas påverka konsumenten.

Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är således en påbyggnad av ett utomrättsligt regelsystem, som åtminstone antyder att det finns skäl att bedöma reklam i ett visst medium, tex. TV, efter sina särskilda förutsättningar och inte efter de förutsättningar som ett annat reklammedium har.

När det gäller frågan om generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är ett tjänligt instrument för att från marknadsföringsrättslig syn-

punkt hantera reklam i TV, bör också Europarådets TV-konvention beaktas.

Konventionen föreskriver att reklam skall vara hederlig och inte får vara vilseledande eller på annat sätt strida mot konsumenternas intressen (artikel 11:1 och 2).

Somjag har varit inne på flera gånger använder konventionen ett mycket vidsträckt reklambegrepp. l motsats till det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen omfattar uttrycket reklam i konventionen inte bara avsättningsfrämjande meddelanden utan också såväl anskaffningsfrämjande meddelanden som åsiktsreklam och liknande.

Medför då detta att även t.ex. åsiktsreklam måste kunna prövas enligt normen att inte få vara vilseledande?

Såsom konventionstexten lyder ges otvivelaktigt det intrycket. När det gäller vad som bör anses vara vilseledande hänvisas emellertid i kommentaren (punkt 158) till Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam. Detta medför såvitt jag förstår att man inte bör uppfatta konventionen alldeles bokstavligt i det aktuella hänseendet utan att det är godtagbart att anse att detta krav i konventionen endast riktar sig mot reklam i den mera begränsade mening som följer av marknadsforingslagen.

Syftet med kommentarens hänvisning till Grundreglerna är uppenbarligen framför allt vad som där står om vederhäftighet: Reklam får inte innehålla framställning i 0rd eller bild som direkt eller indirekt- genom oklarheter eller överdrivna antydningar, utelämnanden, påståenden är ägnad att vilseleda konsumenten.

Som jag har nämnti avsnitt 7.2.4 bygger förarbetena till generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring på att reklam skall vara vederhäftig (prop. 1970:57 s. 67).

På grund av vad som nu har anförts är det min bedömning att marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring uppfyller de krav som man har anledning att ställa på en svensk lagstiftning utifrån artikel 11:1 och 2 i TV-konventionen.

Sammanfattningsvis anser jag därför att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är ett tjänligt instrument för att hantera TV-reklamen.

Förutom den nu diskuterade generalklausulen innehåller marknadsföringslagen en särskild generalklausul om informationsskyldighet (3 §). Också när det gäller den kan man ställa frågan hur marknadsdomstolen kan väntas resonera då det rör sig om reklam i TV. Kommer domstolen att ställa samma krav som vid reklam i exempelvis en tryckt skrift eller kommer TV-mediets särskilda egenskaper som informationsmedium att leda till en annan bedömning?

PV-utredningen har uttalat att det knappast är möjligt att meddela vissa slag av detaljerad information i en kort TV-annons och att situationer kan tänkas där det inte är nödvändigt att kräva att informationsinnehållet i TV-reklam har samma omfattning som i t.ex. tryckta skrifter.

Europarådets TV-konvention innehåller inte några bestämmelser om informationsskyldighet. Den svenska lagstiftningen i detta hänseende går alltså längre än konventionen och är därmed oproblematisk från konventionens synpunkt.

Med hänsyn till detta och till vad jag tidigare sagt gör jag bedömningen att också den nu berörda generalklausulen bör kunna få en ändamålsenlig tillämpning när det gäller reklam i TV.

Det anförda innebär att jag har samma uppfattning som TV-utredningen om att det i stort sett bör vara möjligt att klara sig utan marknadsföringsrättsli ga särregler för TV -reklamen.

8.6.2 Reklam till barn

På två områden har TV-utredningen funnit det nödvändigt att göra särskilda överväganden i fråga om vad som enligt utredningens terminologi är reklam i TV. Det ena området gäller åsiktsreklamen, som helt faller vid sidan av marknadsföringslagen. Detta ämne har jag behandlat i avsnitt 8.4.4. Det andra området är reklam till barn. Utan att detta sägs uttryckligen är det tydligt att utredningen i det sammanhanget med re-

klam åsyftar avsättningsfrämjande reklam i den mening som följer av marknadsföringslagen.

TV-utredningen har ansett att televisionen över huvud taget inte bör få användas för reklam som är inriktad på små barn. I fråga om reklam till äldre barn bör enligt utredningen särskild varsamhet iakttas. Enligt utredningen är marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring inte tillräcklig för att framtvinga vad utredningen eftersträvar utan för det krävs särskilda bestämmelser.

Utredningen förordar ett generellt förbud för sådana reklaminslag där det är uppenbart att annonsören vänder sig till förskole- eller lågstadiebarn. Som tänkbara regler anger utredningen vidare att reklaminslag inte bör få sättas in i anslutning till barnprogram eller före ett visst klockslag. Personer och sagofigurer som förekommer i barnprogram bör enligt utredningen inte få medverka i reklaminslag under en period då dessa program sänds.

Europarådets TV-konvention innehåller vissa regler som motiveras av hänsyn till barnen. I detta sammanhang bör observeras artikel 11:3. Enligt denna regel får reklam som riktas till barn eller där barn förekommer inte innehålla något som skadar deras intressen. Det anges också att reklamen skall ta hänsyn till barns särskilda känslighet.

Det förtjänar även att nämnas att det sedan TV-utredningen avslutat sitt arbete har publicerats en rapport om TV-reklam till barn från ett seminarium med deltagare från konsumentmyndigheterna i Danmark, Finland, Norge och Sverige, (NEK-rapport 1989:5) Konsumentkrav på TV-reklam till barn och unga. I rapporten förordas att det skall vara förbjudet med reklam i TV som riktas till barn. Ingen reklam bör få visas före kl. 20. Enligt rapporten bor av hänsyn till barn och unga särskilda normer gälla för all TV-reklam, eftersom barn i praktiken även ser sådan reklam som inte är direkt riktad till dem.

För egen del vill jag till en början instämma i värderingen av TV-utredningen och de nordiska konsumentmyndigheterna om att det bör finnas gränser för hur TV-mediet får användas för reklam till barn.

För att ta ställning till hur man bör gå till väga för att åstadkomma att det sätts sådana gränser bör först klarläggas vad marknadsföringsla-

gens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring kan anses innebära.

Utgångspunkten för generalklausulen är som jag har nämnt begreppet god affärssed enligt Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam.

Grundreglerna innebär att reklam inte får utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet och att den inte får utsätta deras lojalitetskänsla för påfrestning. Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdomar får inte innehålla framställning i 0rd eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Grundreglerna innehåller också ett avsnitt med Råd om reklam till barn. Här betonas att reklam till barn skall kunna identifieras som reklam, att reklam inte får framstå som överseende med bruk av våld och att den inte får undergräva sociala värderingar eller föräldrars auktoritet och ansvar. Reklamen får inte förleda barn att försätta sig i riskfyllda situationer eller att söka sällskap med främmande personer eller beträda okända eller farliga platser. Inte heller får reklam innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade produkten åt dem. Råden betonar vikten av särskild aktsamhet för att reklam inte skall anses vilseleda barn när det gäller t.ex. den annonserade produktens verkliga storlek och beskaffenhet. Prisuppgifter får inte utformas så att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens verkliga värde eller ge sken av att produkten utan vidare ryms inom varje hushållsbudget.

I de nordiska konsumentmyndigheternas nyss omtalade uttalas rapport att man har beaktat bl.a. Grundreglernas avsnitt med Råd om reklam till barn.

Förarbetena till generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (prop. 1970:57 s. 69) anger att det bör ställas särskilt höga krav på hederlighet

och vederhäftighet i fråga om framställningar som riktar sig till grup-

per som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmänhet, t.ex. barn eller sjuka personer.

Med hänsyn till - som TV-utredningen har sagt - att TV-mediets påverkanskraft är stor, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn mestadels är en del av publiken, kan jag väl tänka kommer att ställa högre krav på reklam i mig att marknadsdomstolen TV än om samma reklam förekom i ett annat medium.

Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring får därför anses vara för att infria de krav som artikel 11:3 i TV-konventionen tillräcklig ställer.

Som PV-utredningen anfört kan däremot inte klausulen anses vara till mål i fråga om reklam till barn som fyllest för att uppnå de mera strikta utredningen har förespråkat.

vill förhindra att TV-mediet används för reklam till Om man verkligen barn krävs följaktligen särskilda föreskrifter.

I nära överensstämmelse med vad PV-utredningen har förordat föreslår jag därför att 1) en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att hos yngre barn, att 2) annonser med reklam infånga uppmärksamheten

te skall under annonstiden omedelbart före eller efter ett

få förekomma program som huvudsakligen vänder sig till barn och att det 3) i annonser med reklam inte skall få förekomma personer eller figurer som spelar en roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig framträdande till barn.

om att en annons med reklam inte får vara inriktad på att fånga Regeln hos yngre barn tar sikte på reklaminslag som är inuppmärksamheten riktade på att fånga uppmärksamheten hos barn i upp till tioårsåldern.

Vid bör samtliga betydelsefulla omständigheter beaktas. bedömningen Dit hör t.ex. den annonserade varan eller tjänsten, annonsens utformdär annonsen förekommer. ning och det sammanhang

Mitt om att annonser med reklam inte skall få förekomma under förslag

annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen

vänder barn medför, som jag har anfört i avsnitt 8.5.3, att inte sig till får utnyttjas för att sända reklam. Pauvarje paus mellan två program serna i anslutning till barnprogrammen bör vara fredade från detta. Jag anser däremot inte att det finns skäl att motsatta sig att det i pauser i

anslutning till barnprogram sänds annonser som gäller annat än reklam. Som exempel kan tas en annons från en icke kommersiell uppdragsgivare som betonar vikten av att barn som är på sjön använder flytväst.

Med program som huvudsakligen vänder sig till barn åsyftas, som jag har behandlat i avsnitt 8.5.3, program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Den tredje regeln som jag föreslår är att det i annonser med reklam inte skall få förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn.

Syftet därmed är att motverka att den tilltro som barnen känner inför de medverkande i barnprogrammen i TV utnyttjas för att öka barns mottaglighet for reklambudskap.

Regeln tar sikte på medverkan i ljud eller bild i barnprogram av t.ex. programledare eller presentatörer. Regeln avses också vara tillämplig på rollfigurer, antingen de spelas av en lätt igenkännbar skådespelare eller utgörs av dockor eller tecknade figurer.

Regeln bör dock vara begränsad till att gälla dem som spelar en framträdande roll i barnprogrammen. I detta ligger normalt att det rör sig om medverkan vid mer än något enstaka tillfälle och att vederbörandes insats sätter sin prägel på programmet.

När programföretaget skall bedöma om en viss person eller figur får forekomma i reklam bör företaget ta hänsyn till både sina egna barnprogram och övriga barnprogram som sänds i TV under den aktuella tiden. Det bör nämligen inte vara tillåtet att utnyttja populariteten hos ett barnprogram som ett annat TV-foretag sänder för reklam i de egna sändningarna.

Förbudet att utnyttja en person eller figur i reklam bör gälla så länge som det i TV regelbundet sänds program i vilka personen eller figuren medverkar. För personer eller figurer som förekommer i t.ex. en enstaka TV-serie för barn bör det därför inte längre gälla något förbud när serien är slut. Skulle serien sändas i repris inträder emellertid förbudet på nytt. Personer och figurer som i mycket stor omfattning har framträdan-

de roller i barnprogram i TV kommer därför troligen inte alls att kunna medverka i reklaminslagi TV.

har TV-utredningen som en tänkbar att re- Som jag nämnt regel angett klaminslag inte bör få sättas in före ett visst klockslag. Även om det inte är det uppenbart att utredningen därmed avser att sägs uttryckligen motverka att reklam sätts in under tider då en stor del av publiken kan antas bestå av barn. Låt mig också påminna om den tidigare omtalade rapporten från de nordiska konsumentmyndigheterna och förslaget där att av hänsyn till barnen ingen reklam bör få sändas före kl. 20.

För att få en grund for att bedöma frågan om lämpligheten av en klockhar jag bett publik- och inom

slagsregel programforskningsavdelningen

Sveriges Radio (PUB) att göra en specialbearbetning av publikräkningarna för televisionen under tiden augusti 1988 - maj 1989. Bearbetningen skiljer mellan vardagar samt lördagar och söndagar och visar följande.

Måndag - fredag Lördagar - söndagar Andel TV-tittare av Andel 3-10- Andel TV-tittare av Andel 3-10av hela åldersgruppen av hela åldersgruppen åringar åringar alla tittare alla tittare

söndagar anger hur många procent av 3-10-åringarna som ser på TV

vid den aktuella tiden. Mittenkolumnen anger hur stor del av hela befolkningen som tittar. Talen i den högra kolumnen visar 3-10-åringarnas andel av samtliga TV-tittare.

Ett exempel: Mellan 17.30 och 18.00 på vardagar ser 21 % av 3-10äringarna på IV. Av hela befolkningen är andelen TV-tittare 7 %. De yngre barnen utgörjust då 30 % av TV-publiken.

En och en halv timme senare tittar också 21 % av de yngre barnen på TV. Men då har TV-tittarnas andel av hela befolkningen stigit till 26 %, dvs. tittarna är nästan fyra gånger så många som mellan 17.30 och 18.00. Detta medför att barnens andel av TV-publiken sjunker till 8 %.

Resultatet kan sammanfattas på följande sätt.

På vardagarna sänds utbildningsprogram under förmiddagar. Antalet tittare är litet, bara en procent av totalbefolkningen. Av dem som tittar är emellertid ca 30 % barn i åldrarna 3-10 år.

Tidigt på vardagseftermiddagarna sänds reprisprogram. Publiken är liten, och andelen barn i publiken motsvarar barnens andel av totalbefolkningen, ca 10 %.

Barn- och ungdomsprogrammen börjar kl. 17.30 och pågår omväxlande i båda kanalerna fram till omkring kl. 20. Av åldersgruppen 3-10 år ser över 20 % på TV fram till kl. 19.30. Som högst ser 40 % av småbarnen på TV mellan 18.30 och 19.00. Andelen minskar till 10 % efter kl. 19.30, kanske beroende på att föräldrarna då vill se Rapport. Senare på kvällen minskar andelen småbarn som ser på TV ytterligare. De program som sänds efter kl. 21.30 ses bara av 1 % av barnen under 11 år.

Småbarnens andel av den totala TV-publiken uppgår till 30 % mellan 17.30 och 18.00 och är fortfarande 18 % mellan 18.30 och 19.00. Därefter minskar andelen kraftigt. Efter kl. 19.30 utgör småbarnen 3 % eller mindre av TV -publikem

Under lördagar och söndagar pågår TV-sändningar i stort sett oavbrutet från kl. 8.00 till efter midnatt. Barn- och ungdomsprogram sänds inte på fasta tider på samma sätt som under vardagarna.

Under veckohelgerna är, helt naturligt, både småbarns och vuxnas TVtittande mera förlagt till dagtid än under vardagarna. Eftersom ökningen av TV-tittandet är större for de vuxna än for småbarnen är emellertid småbarnens andel av den totala FV-publiken lägre på lördagar och söndagar. Endast under tiden 9.00-10.00 överstiger småbarnens andel 10 %.

Tittandet på kvällstid är mera utspritt under veckosluten. Som mest tittar 24 % av småbarnen under tiden 18.30-19.00. Deras andel av totalpubliken uppgår då till 15 %, dvs. lika mycket som under morgonen.

Småbarnen är uppe längre på lördagar och söndagar. 12 % av åldersgruppen ser på TV fram till 21.30. De utgör då emellertid bara 3 % av publiken.

Uppgifter om barnens TV-tittande finns också i rapporten Satellit- TV:s publik (SR/PUB nr 17-1989). Den gäller en publikstudie i svenska kabel-TV-områden i mars 1989 av barn och ungdomar i åldrarna 3-18 år. I rapporten redovisas hur 3-8-åringarnas tittartid fördelas på barnresp. vuxenprogram. 62 % av tiden ägnas åt barnprogram, 16 % åt familjeprogram och 22 % åt övriga program.

Där finns också uppgifter om hur stor andel av barnen som ser barnprogrammen på morgnarna i TV 3. Under måndag till fredag den aktuella veckan i mars 1989 såg i genomsnitt 11 % av de 3-8-åringar som hade tillgång till TV 3 barnprogrammen kl. 7.00-8.00. Motsvarande andel for barnprogrammen mellan 8.00 och 8.55 under lördag och söndag var 35 %. Som tittare anses i detta sammanhang den som har sett minst halva programmet.

De redovisade uppgifterna är knappast förvånande. Barn tittar helst på barnprogram. På vardagarna är det en ganska liten andel av barnen som ser de barnprogram som sänds under dagtid. På eftermiddagarna och under tidig kvällstid är andelen tittare högre. På enstaka barnprogram kan hälften eller mer av småbarnen titta. Under dagtid och eftermiddagstid kan småbarnen utgöra en tredjedel av alla som tittar. Allteftersom det bland tittarna tillkommer fler vuxna och äldre barn minskar småbarnens andel. Ca 20 % av barnen mellan 3 och 10 år ser på TV på vardagarna fram till kl. 19.30. De utgör då emellertid mindre än 10 % av

den totala TV-publiken, dvs. andelen motsvarar småbarnsgruppens andel av totalbefolkningen.

På lördagar och söndagar är TV-tittandet till en större del än annars förlagt till dagtid för både barn och vuxna. Småbarnen ser fortfarande helst på barnprogram, men under kvällstid ser de också andra program, troligen främst familjeprogram. Lördagar och söndagar ser 20 % av de yngsta barnen på TV fram till kl. 20.30. Deras andel av TV-publiken är då emellertid endast 5 %.

Om man vill undvika att barn påverkas av TV-reklam verkar det under dagtid vara tillräckligt att föreskriva att annonser med reklam inte får förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Troligen är en sådan regel tillräcklig även för kvállstiden, eftersom det är barnprogrammen som barnen helst ser även då.

Om man ändå skulle vilja införa ett förbud mot reklamsändningar un› der vissa tider kan man bestämma dessa enligt ett par olika principer.

En möjlighet är att bestämma tidpunkterna utifrån den andel av barnpubliken som normalt ser på TV. Om denna andel sattes till 20 % skulle tiden mellan 17.30 och 19.30 på vardagar och mellan 18.30 och 20.30 under lördagar och söndagar omfattas.

En annan möjlighet är att beakta barnpublikens andel av den totala publiken. Om denna andel sätts till 15 %, dvs. en andel barn under 10 år som är 50 % större än vad som motsvarar gruppens andel av totalbefolkningen, skulle tiden mellan 17.30 och 19.00 på vardagar och mellan 18.30 och 19.00 på lördag-söndag beröras.

Om man utgår från dessa tal skulle en tänkbar regel vara att reklaminslag inte fick sändas mellan 17.30 och 19.30.

Det är givetvis en politisk fråga att göra avvägningen mellan intresset att skydda barn mot reklampåverkan, intresset att ge reklam-TV-företaget möjlighet att få tillräckliga inkomster och intresset att undvika en mycket stark koncentration av annonserna till den senare delen av kvällen. För egen del förordar jag emellertid att man avstår från att in-

föra en regel om att reklaminslag inte skall få sändas under vissa tider på dagen.

8.6.3 Ingen alkohol- eller tobaksreklam

Vad innebär de regler som gäller för ett programföretag?

Reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror får enligt TV-utredningen inte förekomma i TV.

Förvisso sänds det ingen reklam i TV for alkohol och tobak, och det verkar vara en utbredd uppfattning att gällande regler innebär att så inte får ske. Vid närmare påseende visar sig dock detta vara en sanning med modiñkation. Det är därför nödvändigt med en uppstramning av reglerna. I annat fall kommer inte dessa att effektivt hindra att det görs alkohol- eller tobaksreklam i TV.

I avsnitt 7.3 har jag beskrivit den särskilda regleringen av alkohol- och tobaksreklamen i alkohol- och tobaksreklamlagarna, dvs. lagen (1978: 763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

Vidare har jag i avsnitt 6.7.3 redogjort for radionämndens tillämpning av bestämmelsen i avtalet mellan staten och Sveriges Television om televisionens centrala ställning i samhället.

Det grundläggande enligt alkohol- och tobaksreklamlagarna är kravet på särskild måttfullhet vid marknadsföringen. Det innebär att en reklam- eller annan marknadsforingsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak (2 § första stycket alkoholreklamlagen resp. 2 § tobaksreklamlagen). Enligt motiven (prop. 1977/78:178 s. 31) är reklam i radio och TV exempel på sådana reklamformer som är påträngande osv.

En särskild bestämmelse i vardera reklamlagen anger att en handling som strider mot lagen skall anses vara otillbörlig mot konsumenter vid

tillämpning av marknadsföringslagen (3 § alkoholreklamlagen resp. 4 § tobaksreklamlagen).

Lagarna innehåller även specialregler i fråga om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. Sådana annonser fåri princip inte avse spritdrycker, vin eller starköl (2 § andra stycket alkoholreklamlagen). Något motsvarande förbud gäller inte i fråga om tobaksvaror. Det krävs dock att en tobaksannons återger en sådan varningstext och innehållsdeklaration som skall finnas på en tobaksvaras förpackning enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror (3 § tobaksreklamlagen).

Reglerna rörande kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter föregicks av att det infördes stöd för en sådan regleringi 1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen. Där slås fast att utan hinder av tryckfrihetsförordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Som det anförda visar gör alkohol- och tobaksreklamlagarna en principiell skillnad mellan reklam för alkohol och tobak beroende på om reklamen förekommer i tryckta periodiska skrifter eller i något annat medium, t.ex. TV. På sätt och vis är detta märkligt. Synsättet strider mot lagstiftarens värdering i andra sammanhang. Så är t.ex. radioansvarighetslagen ett uttryck för uppfattningen att tryckta skrifter, radio och TV så långt möjligt bör behandlas enligt samma yttrandefrihetsrättsliga principer. Det mest konsekventa handlingssättet vid alkohol- och tobaksreklamlagarnas tillkomst hade enligt min mening varit att ge reglerna om kommersiella annonser en generell räckvidd för tryckta skrifter, radio och TV. Men jag inser naturligtvis att det finns en näraliggande förklaring till att så inte skedde. Vid denna tid, dvs. 1978, hade riksdagens majoritet inte en tanke på att öppna för betald reklam i svensk television, och fortfarande återstår som bekant att ta detta steg. Med hänsyn härtill har det inte behövt uppstå några praktiska olägenheter av att reglerna om kommersiella annonser endast gäller tryckta skrifter.

Likväl finns det anledning att ställa sig kritisk till 1978 års lagstiftning. Det beror dels på radioansvarighetslagen, dels på att ingen myn-

dighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll (8 § radiolagen).

Reklamlagarna gör som nämnts den värderingen att reklam i TV är en sådan reklamform som är påträngande osv. Därför skall all reklam for alkohol och tobak i TV vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörlig mot konsumenter med följd att marknadsdomstolen har rätt att vid vite förbjuda reklamen.

Vid valet av denna lagtekniska lösning har lagstiftaren bortsett från den innebörd som radioansvarighetslagen får anses ha.

Radioansvarighetslagen har samma yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen. Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen har får man klart för sig när man beaktar syftet med förordningen sådant detta syfte har kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 § i förordningen. De enda meddelanden som det ligger utanför detta syfte att skydda är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Om ett reklammeddelande inte får förekomma av det skälet att det är generellt förbjudet med kommersiell reklam for vissa varor, kan det inte anses att det rör sig om ett sådant meddelande som faller utanför tryckfrihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp. Ingripande mot ett sådant meddelande anses därför kräva stöd i tryckfrihetsförordningen (se prop. 1986/87:151 s. 53). Det är mot denna bakgrund som regeln i 1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen har kommit till.

Enligt 2 § radioansvarighetslagen medför missbruk av yttrandefriheten i radioprogram ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Som jag tagit upp i avsnitt 8.2.1 har man inte anledning att uppfatta orden ansvar och skadeståndsskyldighet inskränkt, utan det får anses att dessa ord inkluderar även vitesförbud inom det område som lagstiftningen behandlar. Eftersom det inte finns något stöd i radioansvarighetslagen för att marknadsdomstolen har rätt att meddela vitessanktionerade totalförbud mot reklam i TV för alkohol eller tobak får det anses att domstolen saknar den rätten.

Reklamlagarna bortser också från att det i 8 § radiolagen föreskrivs att ingen myndighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Som jag har visat i avsnitt 5.1.4 gäller radiolagens censurförbud for

närvarande formellt sett kommersiell reklam även i den bemärkelsen att marknadsföringsrättsliga åtgärder skulle vara uteslutna. Detta gäller även reklam for alkohol och tobak.

Om Sveriges Television sände en alkohol- eller tobaksannons, och KO ansökte om förbud hos marknadsdomstolen, skulle enligt min uppfattning företaget med fog kunna hänvisa till 8 § radiolagen och hävda att marknadsdomstolen var skyldig att lämna KO:s ansökan utan bifall.

Min uppfattning är således att alkohol- och tobaksreklamlagarna i sin nuvarande utformning inte är ett tjänligt medel for att stoppa alkoholoch tobaksreklam i TV.

Det egentliga juridiska hindret mot alkohol- och tobaksreklam i TV får i dagens läge i stället anses vara två bestämmelser i avtalet mellan staten och Sveriges Television. För det första bestämmelsen om att programforetaget över huvud taget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag. För det andra bestämmelsen om televisionens centrala ställningi samhället.

Med tillämpning av den senare bestämmelsen prövar radionämnden t.ex. hur alkohol- och narkotikabruk speglas i programmen. Såvitt jag förstår skulle åtminstone en betald alkoholannons kunna fällas for att vara en överträdelse av avtalsbestämmelsen om televisionens centrala ställning i samhället. Och givetvis skulle en sådan annons vara en överträdelse av reklamforbudet.

E uroparådets TV-konvention

Enligt Europarådets konvention om gränsöverskridande TV får det inte förekomma någon reklam för tobaksvaror (artikel 15:1).

Konventionen gäller liksom tobaksreklamlagen alla slag av tobaksvaror.

TV-konventionen förbjuder inte reklam for alkoholdrycker. Reklam får emellertid endast ske om följande villkor iakttas. Reklamen får inte riktas särskilt till eller skildra personer som ser ut att vara minderåriga. Det får inte förekomma att reklam kopplar samman alkoholkonsumtion

med fysisk prestationsförmåga eller bilkörning, och det får inte hävdas att alkohol har terapeutiska egenskaper eller verkar stimulerande eller avkopplande eller kan vara ett medel för att lösa personliga problem. Reklam får inte uppmuntra till omåttligt bruk av alkohol eller framställa avhållsamhet eller måttlighet som något negativt. Slutligen gäller att reklam inte får på ett omotiverat sätt betona alkoholhalten hos en dryck (artikel 15:2).

Det bör observeras att konventionen med alkoholdryck avser varje dryck som innehåller alkohol. Alkoholreklamlagen gäller däremot endast spritdrycker, vin, starköl och öl (folköl) men inte lättöl och inte heller t.ex. cider.

Det förhållandet att TV-konventionen inte förbjuder alkoholreklam hindrar inte att en stat ändå ställer upp ett sådant förbud i fråga om sändningar som ligger under statens jurisdiktion. Artikel 28 i konventionen tillåter nämligen att en stat har striktare och mer detaljerade regler för sådana sändningar.

Hur bör reglerna förändras?

Eftersom TV-konventionen ställer upp ett förbud mot tobaksreklam i TV som sker mot vederlag, måste de svenska normerna for reklam i TV göra detsamma.

TV-konventionen förbjuder som nyss nämnts inte reklam för alkohol men ställer upp ett antal villkor for reklamen. För att tillgodose dessa krav fordras inte någon forbudslagstiftning. Å andra sidan står klart att konventionen inte har något att invända mot en forbudslagstiftning. Med hjälp av en sådan kan på ett enkelt sätt tillses att konventionens krav inte åsidosätts.

Med hänsyn till detta och till att det får anses vara starkt motiverat i sak att inte tillåta TV-reklam for alkohol och tobak, anser jag att lagstiftningen bör förbjuda sådan reklam. När det gäller alkohol får det emellertid anses vara tillräckligt att lagstiftningen har den räckvidd som alkoholreklamlagen har. Dvs. det bör räcka att man kan ingripa mot reklam som gäller sprit, vin, starköl och öl.

I fråga om lagstiftningens närmare utformning anser jag att man som förebild bör kunna ta gällande föreskrifter rörande alkohol- och tobaksreklam i tryckta periodiska skrifter.

Detta innebär for det forsta att det i radioansvarighetslagen bör tas in en bestämmelse som motsvarar 1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen. För det andra bör det i alkohol- och tobaksreklamlagarna tas in bestämmelser som är utformade efter mönster av vad som nu står i 2 § andra stycket alkoholreklamlagen, dvs. bestämmelserna bör gå ut på att det vid marknadsföring av en alkoholdryck eller en tobaksvara är förbjudet att använda en kommersiell annons i TV. För det tredje bör det i 8 § radiolagen hänvisas inte endast till marknadsföringslagen (se avsnitt 8.1.1) utan också till alkohol_ och tobaksreklamlagarna.

Den nya bestämmelsen i radioansvarighetslagen bör kunna lyda: Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Liksom motsvarigheten i tryckfrihetsförordningen blir det fråga om en rambestäxmnelse.

I tryckfrihetsförordningen används uttrycket kommersiell annons för att markera var gränsen går mellan vad som omfattas av och vad som kan falla utanför förordningen så att journalistiken inte drabbas (prop. 1973:123 s. 46).

Man skiljer som bekant när det gäller tidningarna mellan annonser och

redaktionell text. Tryckfrihetsförordningens bestämmelse om kommer-

siella annonser innebär att den redaktionella texten är tryggad av forordningens regler.

I att en annons är kommersiell ligger, som det sades vid tillkomsten av tryckfrihetsförordningens bestämmelse, att annonsen är ett medel för marknadsföring av en vara. Meddelandet i annonsen skall vara sådant

att det av innehållet framgår att meddelandet är avsett att främja av-

sättning av en vara. Detta betyder bl.a. att s.k. åsiktsannonsering i fråga om alkohol och tobak faller utanför tillämpningsområdet.

Mot denna bakgrund uppkommer frågan vad som bör förstås med uttrycket kommersiell annons i radioansvarighetslagen.

Till en början vill jag fästa uppmärksamheten på en del av vad jag tidigare har föreslagit om ett reklamsändande TV-företags skyldigheter. Jag har forordat att det endast under den särskilt inramade annonstiden skall få sändas reklam mot vederlag och program mot betalning (8.3.4). Vidare avses för den egentliga programverksamheten gälla bl.a. kravet på opartiskhet (8.3.1). Jag har dessutom föreslagit en uttrycklig regel om att ett programforetag i programverksamheten inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt skall få gynna ett kommersiellt intresse (8.3.1).

Med dessa regler kommer det reklamsändande TV-företaget att ha ytterst begränsade möjligheter att under annan tid än annonstid sända vad som kan framstå som reklam för alkohol och tobak.

Vidare vill jag erinra om vad som bör gälla för de icke reklamñnansierade programföretagen. Ett sådant företag bör enligt avtalet med staten över huvud taget inte ha någon rått att sända reklam mot vederlag (se avsnitt 8.2.1). Och liksom hittills bör för dessa programföretag kravet på opartiskhet gälla allt som företaget sänder.

Vad som nu har anförts visar att man inte har något påtagligt behov av att kunna betrakta ett vanligt TV-program som en kommersiell annons. Endast i absoluta undantagsfall anser jag att vad som förekommer i ett vanligt program bör kunna göra programmet till en sådan annons. Eventuell alkohol- och tobaksreklam i de vanliga programmen bör i de allra flesta fall kunna motverkas med hjälp av reglerna för själva programverksamheten.

TV-program som sänds under annonstid, dvs. under tid som inramas av den särskilda ljud- och bildsignaturen, kommer emellertid oftast att vara kommersiella annonser. För att betraktas som en sådan annons kan det dock som redan antytts inte vara något villkor att programmet sänds under annonstid i den angivna meningen. Jag kan t.ex. tänka mig att vad som sägs av en person som på- och avannonserar ett program kan vara att anse som en kommersiell annons.

Jag vill också tillägga att det med den Föreslagna lagtexten finns möjlighet att betrakta ett ljudradioprogram som en kommersiell annons. Ett skäl for detta är att rambestämmelsen i radioansvarighetslagen inte bör behöva ändras enbart av det skälet att det kan komma att bestämmas att reklam skall införas i ljudradion.

Det anförda leder till att uttrycket kommersiell annons i radioansvarighetslagen kan få en innebörd som sakligt sett stämmer väl överens med motsvarande uttryck i tryckfrihetsförordningen. Lagens bestämmelser kommer därmed även i fortsättningen att trygga vad som i radio och TV får anses motsvara tidningarnas redaktionella text.

I tryckfrihetsforordningens bestämmelse om kommersiella annonser talas det inte om alkoholdrycker utan om alkoholhaltiga drycker, som är ett mera vidsträckt begrepp eftersom det även omfattar t.ex. lättöl.

Anledningen till detta är foreskriftens karaktär av rambestämmelse. Det har ansetts att det i det sammanhanget inte funnits anledning att ge uttryck for några närmare alkoholpolitiska överväganden (se prop. 1973:123 s. 45).

Man bör kunna resonera på samma sätt i fråga om bestämmelsen om kommersiella annonser i radioansvarighetslagen. Även i denna bestämmelse bör det talas om alkoholhaltiga drycker.

Som jag tidigare har anfört bör däremot ett förbud mot kommersiella annonser i alkoholreklamlagen endast gälla alkoholdrycker, dvs. sprit, vin, starköl och öl.

De nya reglerna i alkohol- och tobaksreklamlagarna bör gå ut på att det vid marknadsföring av en alkoholdryck resp. en tobaksvara inte får användas en kommersiell annons i televisionsprogram som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen.

Avgränsningen till att gälla televisionsprogram som ett programforetag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen innebär att reglerna endast kommer att gälla televisionsprogram av Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio samt av ett eventuellt nytt marksändande reklam-TV-foretag.

Dessa regler kommer alltså inte att gälla på ljudradiosidan. Reglerna kommer inte heller att gälla i fråga om lokala kabelsändningar. Det framstår inte som nödvändigt att ta ett sådant steg nu.

Ett av skälen for detta är vad jag redan har påpekat, nämligen att det for de icke reklamfinansierade programforetagen över huvud taget inte bör finnas någon rätt att sända reklam mot vederlag.

Jag vill också erinra om att kommersiell reklam inte får sändas i narradio (10 § forsta stycket närradiolagen [1982:459]) och att ett tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i kabel kan återkallas om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sändningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa (23 § andra stycket 1 lagen [1985:677] om lokala kabelsändningar).

Över hela linjen finns det således radiorättsliga bestämmelser som forbjuder kommersiell reklam. Dessa reklamforbudsregler träffar naturligtvis också alkohol- och tobaksreklam.

Den tredje lagändringen som jag föreslår är som har nämnts att deti 8 § radiolagen skall hänvisas inte bara till marknadsforingslagen utan också till alkohol-och tobaksreklamlagarna.

Om hänvisningen i radiolagen bara gällde marknadsföringslagen skulle mot ett ifrågasatt vitesförbud beträffande en alkohol- eller tobaksannons kunna invändas att marknadsdomstolen i en sådan fråga inte stöder sig på marknadsföringslagen utan på någon av de särskilda reklamlagarna som inkräktar på tryckfrihetsforordningens yttrandefrihetsbegrepp. Eftersom tryckfrihetsförordningen ger stöd for vitesförbud enligt dessa lagar, bör också radiolagen göra det.

I sin nuvarande utformning är, som jag nämnt, alkohol- och tobaksreklamlagarna inte ett tjanligt medel för att stoppa alkohol- och tobaksreklam i TV. Jag vill förtydliga det resonemanget något.

Enligt den grundläggande regeln i lagstiftningen krävs särskild måttfullhet vid marknadsföringen. Uttryckligen sägs att detta innebär att en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak. Jag har också nämnt att det i motiven till lagarna anges att

reklam i radio och TV är exempel på sådana reklamformer som är påträngande osv. (prop. 1977/78:178 s. 31). Avsikten med motivuttalandet är som har framgått att marknadsdomstolen vid vite skall kunna förbjuda all alkohol- eller tobaksreklam i radio och TV. Min inställning är emellertid som jag nämnt att lagstiftaren här har bortsett från bl.a. radioansvarighetslagen.

Den fråga som man har anledning att ställa är vad alkohol- och tobaksreklamlagarnas grundregel kan anses innebära for ett massmedium som det gäller särskild yttrandefrihetsrättslig lagstiftning for. Med det sistnämnda menar jag sådana lagar som tryckfrihetsförordningen, radioansvarighetslagen, lagen (1982:460) om ansvarighet for närradio OSV.

Någon bestämmelse som motsvarar 1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen ñnns inte i vare sig radioansvarighetslagen eller de andra ansvarighetslagarna.

Tryckfrihetsforordningens bestämmelse gäller möjligheten att förbjuda kommersiella annonser. Alkoholreklamlagens regel om detta gäller kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. Vad angår att motverka alkoholreklam i tryckta skrifter kan därför marknadsdomstolen agera endast om reklamåtgärden gäller en kommersiell annons i en periodisk skrift. Om det inte är så saknar den grundläggande regeln i alkoholreklamlagen om särskild måttfullhet helt betydelse, eftersom det for denna regel inte finns något stöd i tryckfrihetsförordningen.

Det nu anförda betyder i fråga om sådan radio- och TV-verksamhet, för vilken gäller särskild ansvarighetslagstiftning, att marknadsdomstolen inte har någon möjlighet att åberopa alkohol- och tobaksreklamlagarnas grundregel.

Ett klarläggande rörande detta krävs enligt min mening med hänsyn till uttalandet om reklam i radio och TV i motiven till alkohol- och tobaksreklamlagarna.

8.7 Sponsrade program

I samband med att jagi avsnitt 8.2.1 diskuterat det i detta sammanhang relevanta reklambegreppet har jag också tagit upp begreppet sponsorskap, som förekommer i Europarådets TV-konvention.

Det kan kanske diskuteras vad som är den bästa översättningen till svenska av sponsorship: sponsorskap eller sponsring. I praktiken torde sponsring användas mest. Jag lutar dock åt att sponsorskap i princip är att föredra som översättning (jfr Stora engelsk-svenska ordboken, 1980).

Somjag nämnt i avsnitt 8.5.3 har en särskild utredare på utbildningsdepartementets uppdrag utrett vissa frågor om sponsorskap och under hösten 1989 överlämnat rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program.

En av utredarens utgångspunkter har varit det s.k. sponsringsforbud som gäller for Sveriges Radio-koncernens programforetag. Denna regel finns i avtalet mellan staten och resp. företag och är formulerad så, att om programforetagets rätt att sända ett visst program är beroende av att någon annan än ett bolag inom koncernen utger ersättning till den som upplåter rätten, då får programmet eller programinslaget inte sändas.

En annan utgångspunkt for utredaren har varit de bestämmelser om sponsorskap som finns i Europarådets TV-konvention.

Det ingår inte i mitt uppdrag att bedöma om och i vilken utsträckning det bör vara tillåtet for programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen eller ett eventuellt nytt reklamsändande TV-foretag att träffa avtal med sponsorer om medverkan i finansieringen av program. Alldeles oavsett vad som bör gälla i sak i detta avseende är det emellertid tydligt att det krävs lagändringar for att Sverige skall kunna efterleva TVkonventionens krav om att det skall åligga ett programforetag att lämna uppgift om sponsorskap, där sådant har förekommit (artikel 17:1).

Vidare bör beaktas vadjag har varit inne på i avsnitt 8.2.1, nämligen att man, eftersom sändandet av sponsorsmeddelanden skulle kunna vara

att betrakta som reklam mot vederlag, bör kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och sponsrade program.

Mot denna bakgrund finns anledning att redovisa hur utredaren har tänkt sig den framtida regleringen.

Utredaren har inte begränsat sin rapport till sponsorskap i snäv mening utan har behandlat denna företeelse som en del av det större ämnet extern finansiering över huvud taget. Frågor om reklam i programföretagens verksamhet har dock inte tagits upp.

Förslagen i rapporten tar som sin utgångspunkt att gällande sponsringsforbud i resp. programföretags avtal med staten bör upphävas och ersättas av en ordning som ger programforetagen möjlighet att samarbeta med externa ñnansiärer i sådana former att mångsidigheten i programutbudet inte inskränks. När det gäller sponsorskap diskuteras två alternativa möjligheter. Alternativ 1 är i princip endast en anpassning till vad TV-konventionen kräver och skulle i huvudsak inte ge programföretagen någon rätt att träffa avtal med en sponsor om sponsorskap. Alternativ 2 innebär däremot att sponsorskap i viss omfattning tillåts. Utredaren har givit sitt förord for detta alternativ.

I formellt avseende innebär utredarens förslag ändringar i bl.a. radiolagen och avtalen mellan staten och programföretagen. I radiolagen föreslås ändringar i 6 §. För att det inte skall strida mot kravet på opartiskhet att lämna uppgift om sponsorskap föreslås att det i paragrafen tas in ett nytt andra stycke lydande att utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen (kraven på opartiskhet och saklighet) får ett programföretag i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Syftet med denna bestämmelse är att ett programforetag inte längre av kravet på opartiskhet skall vara förhindrat att lämna sponsorsmeddelande. Lagtexten har emellertid en vid innebörd och skiljer inte mellan olika slag av extern finansiering.

Utredaren har också föreslagit ett nytt bemyndigande i 6 § tredje stycket radiolagen för regeringen att sluta avtal med ett programföretag. Enligt denna föreskrift skall programföretaget i ett avtal kunna bli skyldigt att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Syftet därmed är att åstadkomma

en avtalsbestämmelse som forpliktar programforetaget att, då ett sponsrat program sänds, lämna uppgift om sponsorn. Även här har själva lagtexten en vid innebörd. Det har motiverats med att det inte finns någon anledning att i radiolagen skilja mellan sådan extern finansiering som är sponsring och sådan som inte är det.

Vad som avses med ett sponsrat program har utredaren i stället ansett bor klargöras i avtalet mellan staten och resp. programforetag.

Utredaren har föreslagit att avtalet skall innehålla bl.a. följande:

Omedelbart fore och efter sändning av ett sponsrat program skall (programforetaget) lämna uppgift om vem sponsorn är. Detta sker genom att företaget uppger sponsorns namn eller firma. Lämnande av sådan uppgift anses inte som kommersiell reklam. Ett sponsrat program är ett program som (programforetaget) har framställt eller förvärvat och som någon annan har bekostat helt eller delvis för att därmed främja sitt namn, varumärke eller liknande.

Utifrån dessa bestämmelser har utredaren formulerat sina båda alternativ i fråga om sändning av sponsrade program.

Jag har som redan har framgått ingen anledning att ta ställning till utredarens forslag i sak. Däremot måste jag bedöma vilken lagstiftning som behövs for att Sverige skall kunna efterleva TV-konventionens nu aktuella krav. Vidare finns som jag har nämnt behovet att kunna skilja mellan reklam mot vederlagi allmänhet och sponsrade program.

Utifrån dessa hänsynstaganden bedömer jag att utredarens forslag till

reglering såsom jag nu har redoort for den är lämplig. Den tillgodoser

TV-konventionens krav och den ger ett instrument for att hantera frågan om sponsrade program, om statsmakternas inställning är att ett programforetag skall ha rätt att träffa avtal med sponsorer om medverkan i finansieringen av program. Den ändringen bör dock i så fall göras att formuleringen Lämnande av sådan uppgift anses inte som kommersiell reklam byts mot Sådan uppgift får lämnas utan hinder av förbudet mot reklam mot vederlag.

De regler som jag har föreslagit i den tidigare framställningen ger mig inte någon direkt anledning att ta upp frågan hur sponsorskap bör definieras.

Emellertid har jag i avsnitt 8.3.4 uttalat mig om vad som bör förstås med att ett program sänds mot betalning och mot den företeelsen ställt sponsorskap, Men hänsyn till detta kan jag inte komma ifrån att försöka klargöra vad som bör anses konstituera sponsorskap till skillnad från att program sänds mot betalning.

Från företeelsen program som sänds mot betalning bör skiljas att en utomstående, t.ex. en sponsor, har betalat en större eller mindre del av programmets produktionskostnader.

Dessa kostnader kan vara av olika slag, t.ex.

- för rätten ersättning att sända ett skyddat verk eller sända från ett of› fentligt evenemang,

ersättning för TV-sändningen till medverkande artister, idrottsmän och liknande,

- kostnader för utrustning och teknisk personal för TV-inspelning, TVredigering m.m.,

- kostnader för programtransporter, t.ex. genom

radiolänk.

Som mest kan sponsorsbidraget uppgå till hela det belopp som TV-företaget annars hade fått lägga ut för att sända programmet. I ett sådant fall får företaget alltså tillgång till programmet utan någon som helst kostnad.

Om sponsorn skulle betala ännu mera för sändandet av programmet

kommer PV-företaget att även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. I den delen kan sponsorn inte anses syssla med sponsorskap, utan här får man anse att det rör sig om ett program som sänds mot betalning.

Som jag har behandlat i avsnitt 8.3.4 bör program som sänds mot betalning endast få förekomma under annonstid.

8.8 Radionämnden, KO och marknadsdomstolen

8.8.1 Radionämnden och reklam i svensk television

I detta kapitel har jag i två tidigare sammanhang berört radionämnden. Jag syftar på avsnitt 8.3.2 om radiolagens demokratibestämmelse och avsnitt 8.3.3, där jag har föreslagit efterhandsgranskning från namndens sida som ett sätt att motverka att ett reklam-TV-företag diskriminerar intresserade annonsörer.

Ett av de alternativ för betald reklam i svensk television som TV-utredningen har behandlat innebär att Sveriges Television får svara for reklamsändningarna. I det fallet skulle givetvis den aktuella radionämndsgranskningen gälla Sveriges Televisions sändningar.

De regler som jag utifrån TV-utredningens betänkande föreslår för ett reklam-TV-företags sändningar innebär på flera sätt en påbyggnad av dagens radiorättsliga regelverk. Som exempel kan nämnas reglerna att annonser inte får vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor (8.4.4), att annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och får vara högst sex minuter (8.52) och att annonser inte får avbryta program som huvudsakligen vänder sig till barn (8.5.3).

Om Sveriges Television blev det reklamsändande företaget, skulle alltså detta företag vara skyldigt att iaktta bl.a. de nu nämnda reglerna.

TV-utredningen har inte uttryckligen sagt något om radionämndsgranskning i fråga om efterlevnaden av de av reklamen betingade reglerna för det fall att Sveriges Television blev det reklamsändande TV- Uppenbarligen har det dock varit utredningens mening att foretaget. det skall ske en sådan granskning på samma sätt som radionämnden i dag granskar att företaget iakttar föreskrifterna i radiolagen och avtalet mellan staten och företaget. Det är ofrånkomligt att dra denna slutsats bl.a. av det skälet att det av utredningens betänkande framgår att radionämnden bör granska hur ett från Sveriges Radio-koncernen fristående TV-företag efterlever de regler som gäller för sändningarna.

Min egen uppfattning är densamma. Det skulle inte vara meningsfullt att bestämma att ett TV-foretag var skyldigt att iaktta de av reklamen betingade regler som mitt förslag innebär, om det inte vid kritik mot programföretaget fanns möjlighet att på ett objektivt sätt få fastslaget, om företaget hade följt reglerna eller inte. I fråga om vissa regler bör det visserligen vara enkelt att konstatera, om de har följts eller inte. Andra regler är däremot av den arten att det kommer att krävas både erfarenhet och omdöme for att tillämpa dem på ett sådant sätt, att programföretaget kan förväntas godta de bedömningar som görs.

Att bestämma, som jag i överensstämmelse med TV-utredningen föreslår, att ett från Sveriges Radio-koncernen fristående TV-företag skall vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt, skulle inte heller vara meningsfullt, om det inte fanns möjlighet att få efterlevnaden av reglerna kontrollerad.

Min slutsats är därför liksom TV-utredningen att betald reklam i svensk television måste leda till en utvidgad radionämndsgranskning. Det galler oavsett vilket företag som får svara för de sändningar som finansieras med reklam.

Som TV-utredningen har framhållit kan genom att betald reklam införs i svensk TV den situationen uppkomma, att det ställs strängare krav än hittills på kontrollen av att de radiorättsliga reglerna efterlevs.

TV-utredningen har resonerat om detta särskilt för det fall, att det bestäms att ett från Sveriges Radio-koncernen fristående företag blir det; reklamsändande TV-företaget. Utredningen har uttalat att det inte kan uteslutas att ett sådant företag kommer att uppfatta en del av förpliktelserna i fråga om ett omväxlande programutbud, programmens kvalitet,

tonvikt på svenska program m.m. som ett hinder i strävandena att göra

verksamheten lönsam. På samma sätt skulle enligt utredningen företaget kunna betrakta reglerna om reklaminslagens mängd och inplacering.

Det är uppenbart att TV-utredningen här har pekat på något som skulle kunna bli ett problem. Själv vill jag dock föra resonemanget rent principiellt. Med reklam i svensk television, omgärdad av sådana regler som jag har föreslagit i det föregående, får det reklamsändande företaget utan tvivel ett intresse - ett ekonomiskt sådant - att bryta mot reglerna.

I ett sådant läge kan det upplevas som en brist att det nuvarande regelverket andra sanktioner än straff och skadestånd för inte rymmer några då från den möjlighet som staten har

yttrandefrihetsbrott. Jag bortser att i förtid med ett programföretag. Frånvaron av and-

säga upp avtalet ra sanktioner än straff och skadestånd för yttrandefrihetsbrott är emellertid en kärnpunkt i det tryckfrihetsrättsliga systemet, som radioansvarighetslagen har modellerats efter.

Det är därför en grannlaga uppgift att överväga frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsliga regler. Man kan förutse att det kommer att ställas krav på att det finns sådana sanktioner. Samtidigt kan bör ha visat att det finns ett behov av sanktioner sägas att erfarenheten innan man slår sönder likheten i det skydd mot ingripanden som gäller för programföretagen och pressen.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört innebär mitt forslag inte någon ändring i förhållande till gällande ordning. Radionämnden bör liksom hittills ha rätt att slå fast att ett programforetag har överträtt lag eller avtal. Men därvid bör det tills vidare få stanna.

Dock kommer det givetvis, som TV-utredningen har påpekat, att inför vara att väga in hur programforetaget har en ny avtalsperiod möjligt, utövat sin sändningsrätt under den avtalsperiod som går mot sitt slut.

8.8.2 Radionämndens ställning i förhållande till KO och marknadsdomstolen

Det har varit en strävan från min sida att utforma de av reklamen betingade reglerna så att det inte skall behöva uppstå några kollisionspunkter mellan radionämndens tillämpning av dessa regler och den tilllämpning av marknadsföringsrättsliga regler som ankommer på KO och marknadsdomstolen.

De allra flesta regler som jag föreslår att radionämnden skall tillämpa är därför av radiorättslig art, inte marknadsforingsrättslig.

Det finns emellertid en skärningspunkt mellan marknadsforingsrätten och olika andra rättsområden beroende på den praxis som marknadsdomstolen har utvecklat med stöd av marknadsforingslagens general-

klausul mot otillbörlig marknadsföring. Denna praxis innebär att en åtgärd som står i strid med annan lagstiftning än marknadsföringslagen kan betraktas som lagstridig också enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Därmed blir också sådan marknadsföring otillbörlig marknadsföring i generalklausulens mening (lagstridighetsprincipen). Givetvis förutsätter dock detta att den lagstridiga åtgärden ligger inom den yttre ramen för generalklausulens tillämpningsområde.

Som exempel på marknadsdomstolens praxis kan nämnas att det anses strida mot generalklausulen att inte vid hemförsäljning överlämna ång» erblankett (se bl.a. marknadsdomstolens beslut 1973:3, Holiday Magic). En näringsidkare som underlåter detta kan enligt 2 § marknadsföringslagen förbjudas vid vite att fortsätta med att åsidosätta hemförsäljningslagens regel i ämnet. Som Bernitz framhåller i sitt arbete Svensk marknadsrätt (2 uppl. 1986, s. 170) kompletteras på detta sätt hemförsäljningslagens civilrättsliga ogiltighetssanktion med en verkningsfull vitessanktion.

Mot den här bakgrunden finns det anledning att kommentera några av de regler som jag föreslår. En av dessa regler är att ett reklamsändande TV-företag endast under annonstid skall ha rätt att sända reklam mot vederlag (8.3.4).

Detta ser jag som en radiorättslig regel, vars efterlevnad bör övervakas av radionämnden. Jag år emellertid öppen för att man kan anlägga även marknadsföringsrättsliga aspekter på regeln. Detta bör dock inte hindra att det i praktiken blir radionämnden som granskar efterlevnaden av regeln.

En annan regel som jag har föreslagit är att det bland vad som får sändas under annonstid får förekomma programföretagets reklam for egen kommersiell verksamhet (8.4.2). I anslutning till denna regel har jag anfört att programforetaget inte för egen del bör få sända något annat under annonstid. Som exempel har jag nämnt att företaget inte under sådan tid bör få sända nyheter eller nyhetskommentarer eller underhållningsprogram som på ett obestämt sätt gynnar ett kommersiellt intresse.

Den nu angivna regeln anser jag vara rent radiorättslig. Jag kan inte se att KO eller marknadsdomstolen har anledning att intressera sig för

den utan här framstår radionämnden naturligen som det granskande organet.

Emellertid har jag i avsnitt 8.6.2 föreslagit vissa regler om TV-reklam till barn som får anses vara av marknadsföringsrättslig art snarare än radiorättslig.

att en annons med reklam inte skall få vara inriktad Jag har föreslagit på att fånga uppmärksamheten hos yngre barn, att annonser med reklam inte skall få förekomma under annonstiden omedelbart fore eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn och att i annonser med reklam inte skall få förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn.

Jag kan inte komma ifrån att den marknadsföringsrättsliga lagstridighetsprincipen skulle kunna leda till att en åtgärd i strid mot dessa regler kom att betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagens generalklausul. I första hand anser jag emellertid att den praktiska övervakningen även av dessa regler bör kunna ankomma på radionämnden.

Eftersom man beträffande de aktuella reglerna kan räkna med att såväl radionämnden som KO och marknadsdomstolen kommer att anse sig besom tillämpande organ, uppkommer emellertid frågan om radiohöriga nämndens roll i förhållande till de marknadsföringsrättsliga organen.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att radionämnden finner att en viss annons med barn som målgrupp gäller reklam, medan marknadsdomstolen kommer till annat resultat. Det kan också tänkas att det motsatta inträffar.

Mot den här bakgrunden har jag övervägt om det skulle kunna anses eller t.0.m. behövligt att radionämnden som underlag för sin lämpligt bedömning fordrade in yttrande från konsumentverket.

emellertid att det i vart fall inte bör föreligga någon sådan Jag anser för radionämnden. Skälet för detta är att KO i sådana här skyldighet frågor har en partsställning.

Min bedömning är därför att radionämnden självständigt och utifrån den radiorättsliga definition av reklam som jag föreslår bör avgöra om en annons gäller reklam.

Reklamdefinitionen är avsedd att ansluta till vad som följer av marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring och den praxis som efter tillkomsten av generalklausulen har utvecklats av marknadsdomstolen och Högsta domstolen.

Med vad jag nu har sagt anser jag att det bör vara möjligt att på ett smidigt sätt tillämpa de regler som jag föreslår i fråga om restriktioner mot reklam till barn.

Vad gäller övriga regler är naturligtvis de ändringar som jag föreslår i alkohol- och tobaksreklamlagarna (8.6.3) av marknadsföringsrättslig art. De föreslagna reglerna i avsnitt 8.5 om mängden annonser och hur annonser bör få sättas in får däremot anses vara av radiorättslig art.

Övervakningen av hur dessa regler följs bör därför bli en uppgift för ra-

dionämnden.

8.8.3 Radionämndens rätt att få tillgång till upptagningar av program

Radionämnden övervakar genom efterhandsgranskning att de företag som är programforetag i radiolagens mening iakttar föreskrifterna i radiolagen och avtalet om programverksamheten mellan staten och företaget (7 § radiolagen och 1 § förordningen [1988:339] med instruktion för radionämnden). För att denna uppgift skall kunna utföras måste programforetagen gå nämnden till handa med granskningsmaterial.

Programföretagens skyldighet i detta hänseende är för närvarande reglerad i avtalet mellan staten och resp. företag. Enligt en i avtalen likalydande bestämmelse skall programföretaget skyndsamt tillställa radionämnden det material som nämnden anser sig behöva for sin granskningsverksamhet. Såsom bestämmelsen är formulerad läggs det således i radionämndens hand att bestämma vilket granskningsmaterial som nämnden har behov av.

Det kan emellertid finnas skäl att jämföra radionämndens ställning som granskande organ med den ställning som närradionämnden har gentemot en sammanslutning som sänder närradio och som kabelnämnden har gentemot den som bedriver s.k. egensändningar i kabel. Dessa frågor behandlas i 14 § närradiolagen resp. 31 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen).

Enligt de angivna bestämmelserna skall en sändande sammanslutning och den som bedriver egensändningar i kabel på uppmaning av närradionämnden resp. kabelnámnden tillställa nämnden en sådan upptagning av ett program som avses i 8 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio resp. 9 § lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Om vederbörande inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan nämnden förelägga vite.

De nämnda bestämmelserna i lagen om ansvarighet för närradio och 1agen om ansvarighet för lokala kabelsändningar reglerar vad som gäller om rätt att ta del av upptagningar av program. En sådan reglering finns också för de företag som är programföretag i radiolagens mening (se 7 § förordningen [1967:226] om tillämpningen av radioansvarighetslagen).

Enligt denna bestämmelse, som behandlats i avsnitt 6.8.6, har JK och under vissa förutsättningar en enskild rätt att ta del av de upptagningar av programmen som programföretagen ombesörjer.

Som har framgått finns det däremot inte någon författningsenlig rätt for radionämnden att få tillgång till sådana upptagningar. Radionämndens befogenheter grundar sig helt på avtalet mellan staten och programföretaget.

Jag anser att detta är en brist i regelverket.

Radionämndens uppgift att granska är föreskriven i lag, och för att uppgiften skall kunna utföras måste programföretagen gå nämnden tillhanda med granskningsmaterial. Det ter sig då inkonsekvent att göra det till en förhandlingsfrågå och något som beror av den granskades åtagande hur nämndens befogenheter skall komma till konkret uttryck.

Oavsett hur en avtalsbestämmelse formuleras har en sådan också den bristen jämfört med föreskrifterna i 14 § närradiolagen och 31 § kabella-

gen att radionämnden, om nämnden och programföretaget blir oense,

inte har möjlighet att framtvinga att en upptagning lämnas ut.

Jag anser därför att det i radiolagen bör foreskrivas att ett program/företag på uppmaning au radionämnden skall tillställa nämnden en sådan upptagning som progra mföretaget är skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihetsráttsliga reglerna och att, om programföretaget inte rättar

sig efter en sådan radionämnden

uppmaning, har rätt att förelägga vite.

Genom en sådan föreskrift får radionämnden samma mot ett befogenhet programföretag som närradionämnden har gentemot en sammanslutning som sänder närradio och kabelnämnden har gentemot den som bedriver egensändningar enligt kabellagen.

Sedan radionämnden krävt in en upptagning för sin granskningsverksamhet bör upptagningen naturligtvis lämnas tillbaka så snart behov av den inte längre finns. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.

Den föreslagna regeln i radiolagen är en inskränkningi upphovsrätten. Upphovsrättshavarnas intressen kan dock inte anses väga särskilt tungt i detta fall, eftersom de program som upptagningarna gäller har

offentliggjorts för i princip alla genom den rundradiosändning som före-

kommit.

Det kan således inte anses möta något hinder av upphovsrättslig art mot en föreskrift i ämnet.

En upptagning som radionämnden kräver in är en allmän handling, som är offentlig. Särskilt med hänsyn till vad som nyss har sagts om upphovsrättshavarnas intressen i detta fall, saknas det dock anledning att med anledning av Föreskriften ta upp frågan om ändrad lagstiftning på offentlighets- och sekretessområdet.

8.9 Radioansvarighetslagen och ett nytt

reklamsändande TV-företag

8.9.1 Radioansvarighetslagen bör gälla också för sändningar av ett nytt reklamsändande PV-företag

Rätt att sända med stöd av tillstånd enligt 5 § första styck- TV-program Television och Sveriges Utbildet radiolagen har i dag endast Sveriges i Sveriges Radio-koncernen. Av detta följer ningsradio, som båda ingår att radioansvarighetslagen och förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen gäller för sändningarna. Jag har beskrivit de aktuella reglerna i avsnitt 6.8.

Television får sända betald reklam, sker Om det bestäms att Sveriges naturligtvis inte någon förändring i fråga om att radioansvarighetslagen gäller för sändningarna.

I TV-utredningens betänkande sägs ingenting om radioansvarighetslahar således inte uttalat sigi frågan om radioansvariggen. Utredningen som kan komma att anordnas hetslagen bör gälla för sådana sändningar av ett reklam-TV-företag som står utanför Sveriges Radio-koncernen.

av den tidigare har emellertid TV-utred- Som framgår framställningen underlåtit att behandla ett antal övervägande rättsliningen avsiktligt anledning att dra slutsatsen att utga frågeställningar. Jag har ingen i fråga om radioansvarighetslagen har menat att ett från redningen Radio-koncernen fristående TV-företag bör behandlas annor- Sveriges lunda än Sveriges Television.

Även för ett fristående TV-företag bör sändningsrätten grundas på ett tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen. Av det kommer då att följa att radioansvarighetslagen blir tillämplig på företagets sändningar.

får anses vara från Om

Detta betydelsefullt yttrandefrihetssynpunkt.

och enskilda sätter sig i förbinföretaget bygger upp en nyhetsredaktion delse med den, kommer för dessa att gälla samma meddelar- och anony-

som meddelare till en tidning eller till ett programföretag

mitetsskydd inom Sveriges Radio-koncernen åtnjuter.

8.9.2 I)et yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för annonser

Enligt tryckfrihetsförordningen gäller inte ansvaret för tryckfrihets-

brott obetingat i fråga om annonser. Det heter nämligen i 7 kap. 2 § i förordningen att som tryckfrihetsbrott inte skall anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande, om det inte av meddelandets innehåll omedelbart att ansvar för sådant brott framgår kan ifrågakomma. Är meddelandet i förening med en omständighet, som inte omedelbart framgår av meddelandets innehåll, straffbart, gäller föreskrifterna i allmän lag om straff, ansvarighet och rättegång. av Slutligen framgår paragrafen att vad som har sagts nu också gäller i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten.

Som har framhållits i litteraturen (Eek, Nya

tryckfrihetsförordningen,

1948, s. 98) är grunden till bestämmelsen i att

tryckfrihetsförordningen

det i vissa fall inte är möjligt för den enligt förordningen att ansvarige upptäcka att innehållet i en annons konstituerar ett brott, t.ex. ärekränkning. Som exempel kan tas det rättsfall som Eek hänvisade till, NJA 1934 s. 7. Det handlade om en födelseannons. För ett namngivet par som var nygift tillkännagav annonsen oriktigt en gosses lyckliga födelse. Undantaget gäller även om utgivaren i det särskilda fallet kände till annonsens han kan straffbarhet; då göras ansvarig för sin medverkan enligt allmänna regler.

Om det däremot av meddelandets innehåll omedelbart framgår, att det kan bli aktuellt med ansvar för tryckfrihetsbrott, gäller inte undantagsregeln; i Eeks bok nämns som exempel en annons i form av ett politiskt upprop eller i vilken en utpekad person angrips.

Som har nämnts görs i bestämmelsen undantag också för meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten. Även genom chiffer till vissa personer kan man tänka sig att ett ärekränkningsbrott kan begås.

I radioansvarighetslagen finns ingen till bestämmelsen i

motsvarighet

7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. En bidragande orsak till detta är

uppenbarligen vad jag har nämnt redan inledningsvis, nämligen att gällande lagstiftning på radio- och TV-området helt enkelt inte räknar med att betald reklam skall kunna bli en realiteti radio eller TV.

Om statsmakterna öppnar den marksända televisionen for reklam och ger ett programforetag rätt att sända betalda annonser får det emellertid anses vara lämpligast att ansvaret för yttrandefrihetsbrott i sådana annonser är utformat på samma sätt som ansvaret för tryckfrihetsbrott är utformati fråga om annonser i en tryckt skrift.

Jag anser därför att det i radioansvarighetslagen bör tas in en bestämmelse enligt vilken vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen också gäller i fråga om annonser i TV samt att vad som i lagrummet sägs om tryckfrihetsbrott i stället skall avse yttrandefrihetsbrott.

I den föregående framställningen har jag använt ordet annons i TV i två betydelser. Huvudsakligen har jag med annons avsett ett PV-program som sänds under annonstid, dvs. under sändningstid som ramas in av en särskild ljud- och bildsignatur. I avsnitt 8.6.3 om alkohol- och tobaksreklam har jag emellertid också använt mig av uttrycket kommersiell annons och förklarat att med en sådan inte nödvändigtvis behöver förstås ett TV-program som sänds under annonstid i den nyss angivna meningen. Skälet för detta är naturligtvis att det annars skulle vara en enkel sak att kringgå det av mig föreslagna förbudet mot kommersiella annonser i TV for alkoholdrycker och tobaksvaror.

Denna synpunkt gör sig inte gällande i detta sammanhang.

Den princip som framgår av 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen behöver endast gälla annonser i bemärkelsen TV-program som sänds under annonstid.

Den föreslagna bestämmelsen kommer knappast att få någon större praktisk betydelse. Det gäller förmodligen särskilt vad som i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen sägs om chiffermeddelanden och liknande. Om man skall överföra principen i denna bestämmelse till TV-annonser, får det dock anses vara lämpligast att göra detta fullt ut.

8.9.3 Det väsentliga i radioansvarighetslagens tillämpningsförordning bör tas in i själva lagen

Som har angetts tidigare finns for programforetagens sändningar de särskilda yttrandefrihetsrättsliga reglerna dels i radioansvarighetslagen, dels i förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen.

I detta regelverk saknas en straffbestänxmelse for underlåtenhet att göra upptagningar av program som sänds. Sådana strafibestänunelser finns däremot i lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio (9 §) och lagen (1985:1057) om ansvarighet for lokala kabelsändningar (10 §).

Som jag har behandlat i avsnitt 8.9.1 bör radioansvarighetslagen gälla också for sändningar av ett eventuellt nytt reklamsändande TV-foretag. Särskilt med hänsyn till detta är det motiverat att föra över det väsentliga i radioansvarighetslagens tillämpningsforordning till själva lagen. Därvid är det naturligt att också ratta till den brist i regelverket som får anses ligga i att detta - i motsats till på närradio- och kabelsidan - inte upptar någon straffbestämmelse for underlåtenhet att göra upptagningar av program.

Vissa av bestämmelserna i tillämpningsforordningen synes kunna avvaras. Jag tänker t.ex. på vad som står i 2 § andra stycket om att till programutgivare bör forordnas endast person som har sådana insikter i rättsordningen och sådan erfarenhet av programverksamhet att han självständigt kan bedöma frågor om missbruk av yttrandefriheten i radioprogram. Det får anses vara självklart att endast personer som har tillräckliga insikter utses till programutgivare.

Om man gör som jag nu har föreslagit bör radioansvarighetslagens tilllämpningsförordning kunna upphävas.

“i 1. 3. i i a

Specialmotivering

9.1 till om annonser i televisionen

Förslaget lag

Lagforslaget har utformats för att kunna användas både om Sveriges Television blir det reklamsändande TV-foretaget och i det fallet att ett från Sveriges Radio-koncernen fristående TV-foretag ges rätt att sända betald reklam. Samma regler skall i princip gälla i båda fallen. I två avseenden utgår emellertid lagen från att regleringen blir olika. Det är i fråga om högsta tillåtna tid for annonser per dygn och möjligheterna for programforetaget att avbryta program med annonser (10 § tredje stycket resp. 14 §). Lagen innebär att den högsta tillåtna tiden for annonser kan bli kortare om Sveriges Television blir det reklamsåndande TV-foretaget. Det är också avsikten att det for Sveriges Television - på grund av att företaget förfogar över två programkanznlcr - skall gälla den huvudregeln. att företaget inte får avbryta program med annonser. Under de förutsättningar som anges i 14 § avses dnremnt ett fristående PV-fisretag som sänder i bara en kanal, få göra detta.

Det är tänkbart att ett reklamsändande TV-foretag vill organisera annonslörsáiljningen så att en särskild juridisk person tar emot beställningar på annonstid och tar betalt av annonsörerna. Lagstiftningen hindrar inte ett sådant arrangemang.

Inledande bestämmelse

1 § l denna lag finns föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen gäller for ett programföretag som sänder televisionsprogram med stöd av tillstånd enligt 5 § forsta stycket radiolagen (1966:755) och som sänder reklam mot vederlag.

I första meningen anges att lagen innehåller föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen handlar således inte om det vanliga programutbudet utan endast om den del av sändningstider: som är annonser. Vad som menas med annons anges i 2 §.

Vad som föreskrivs i andra. meningen kan jämföras med den ändring som föreslås i fråga om 5 § fjärde stycket radiolagen (se specialmotiveringen i den delen). Sistnamnda lagrum innehåller den egentliga förpliktelsen för ett TV-sändande programföretag som sänder reklam mot vederlag att iaktta föreskrifterna i lagen om annonser i tclcvisioncn.

Av tydlighetsskäl bör dock även annunslagen ange att l-.igen skall tilllampus på ett sådant programföretag.

Annunslagen gäller alltså endast för ett programföretag som sänder teleuisiunsprogram och som sänder reklam mot nederlag. Om det bestäms att ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen får sända betald reklam, skall detta företag iaktta lagens föreskrifter. I det fallet kommer inte lagen att gälla för Sveriges Television. Så blir däremot fallet om Sveriges Television skulle bli det reklamsändande TV-företaget

Definitioner

2 § [denna lag avses med annonstid: sándningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programforetaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra, annons: ett televisionsprogram som sänds under annonstid. Med reklam avses i denna lag detsamma som i radiolagen (1966:755).

Begreppen annonstid och annons har behandlats i avsnitt 8.2.2. Övervä-

gandena i fråga om begreppet reklam har orts i avsnitten 8.2.1, 8.4.2

och 8.8.2.

Med annonstid menas enligt definitionen av detta uttryck sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra.

Den särskilda ljud- och bildsignaturen bör bestå av en försignatur och en eftcrsignatur. Försignaturen bör förmedla budskapet: Nu kommer det annonser. Av eftersignaturen bör framgå: Nu är det slut pä annonserna. I praktiken bör det hela kunna te sig ungefär på det sätt som när det på biografer visas reklamfilm som förspel till den aktuella långfilmen.

I 12 § föreskrivs att annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och får vara högst sex minuter, sedan sändningstiden for den särskilda ljud- och bildsignaturen fränräknats. Sändningstiden för denna har inte reglerats närmare.

Vad som får sändas under annonstid m.m.

3 § Under annonstid får det endast förekomma 1. reklam och andra som någon har uppdragit program åt programforetaget att sända, 2. programforetagets reklam för egen kommersiell verksamhet och 3. korta sammandrag av program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

Skälen for denna paragraf har redovisats i avsnitt 8.4.2.

Punkt 1

Enligt denna regel får det under annonstid förekomma 1) reklam som någon har uppdragit åt programforetaget att sända och 2) andra program än reklam som någon har uppdragit åt. företaget att sända. Det väär således att någon har uppdragit sentliga ät programföretaget att sända programmet. Om så inte är fallet, och om programmet inte heller uppfyller kraven enligt punkt 2 eller 3, fär programforetaget inte sända programmet under annonstid. Om programforetaget trots detta sänder programmet gör sig företaget skyldigt till en överträdelse av förevarande paragraf. Om däremot någon visserligen har u ppdragit ät programforetzigct att sända programmet men detta inte framgår av annonsen, föreligger inte någon överträdelse av 3 §; om det inte står klarti vems intresse annonsen sänds har då emellertid 4 §overträtts.

Flertalet annonser torde komma att uppfylla kvalifikationen att vara program som någon har uppdragit åt programforetaget att sända, eftersom de kan förmodas gälla betald reklam. Lagen lägger sig dock inte i om reklamen sänds mot vederlag eller är gratisreklam.

Utmärkande för ett program som programforetaget sänder på uppdrag av någon är, som har framhållits, att sändandet i första hand skeri den utomståendes intresse. När det gäller sponsrade program har naturligtvis sponsorn ett intresse av sändningen. Det är emellertid fortfarande programföretaget som har det avgörande intresset av att programmet sänds. Redan det förhållandet att sponsorskap föreligger och sponsorsmeddelande lämnas, medför därför inte att sponsorn kan anses ha uppdragit åt programföreta get att sända programmet.

Punkt2

Denna regel innebär att programföretaget under annonstid kan göra reklam för egen kommersiell verksamhet.

Det centrala är här ordet reklam. Som har framhållits i avsnitt 8.4.2 bör marknadsföringslagen alltid vara tillämplig på sådana program som är reklam, och om marknadsföringslagen i ett visst fall inte är tillämplig, bör programmet inte anses gälla reklam i här avsedd mening.

Vad som nu har anförts innebär att orden for egen kommersiell verksamhet ordet kommersiell for inte har någon självständig betydelse; dock tankarna till att med reklam åsyftas i princip detsamma som marknadsföringslagen lägger in i ordet reklamåtgärd.

Punkt3

Som har anförts i avsnitt 8.4.2 bör programföretaget även under annonstid ha rätt att sända programglimtar.

4§ Av en annons som någon har uppdragit ät programfonretaget att sända skall vem ar, om det inte star klart i framgå uppdragsgivaren vems intresse annonsen sänds.

Denna paragrafhar behandlats i avsnitt 8.4.3.

Med att någon har uppdragit åt programforetaget att sända en annons avses givetvis annonsören, inte den som handlar på annonsörens vägnar, t.ex. en reklambyrå. Det förhållandet att försäljningen av annonstid eventuellt sköts av en annan juridisk person än programforetaget medför naturligtvis inte heller att denna juridiska person bör betraktas som uppdragsgivare.

5§ En annons med reklam får inte vara inriktad på att fånga uppmärksamheten hos yngre barn.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 8.6.2. Paragrafen har berörts också i avsnitt 8.8.2.

Som har framhållits i avsnitt 8.6.2 tar paragrafen sikte pä reklaminslag som är inriktade på att fånga uppmärksamheten hos barn i upp till tioårsåldern.

6 § I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvudsakligen vänder sig till barn.

Till den del denna paragraf handlar om personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer, har skälen for den redovisats i avsnitt 8.4.3. Vad som i övrigt står i paragrafen, dvs. att det i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn, har behandlats i avsnitt 8.6.2. I denna del har paragrafen också berörts i avsnitt 8.8.2.

Med barn åsyftas barn under 12 år.

7 § Annonser får inte vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor. En annons får dock vara_ avsedd att främja utbredningen av en åsikti en politisk fråga, om 1. annonsen sänds infor ett val till riksdagen eller med anledning av

att det forestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege-

ringsformen,

PO CI 1D

i riksdagen foreträdda eller

2. programforetaget och samtliga .partier företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villkoren för sändandet av annonser och 3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren.

Denna paragraf reglerar åsiktsannonsering i TV. De överväganden som till grund för paragrafen har redovisats i avsnitt 8.4.4. ligger

Enligt första stycket får annonser inte vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor.

Denna bestämmelse på värderingen att en ordning som tillät bebygger tald annonsering i TV i politiska, religiösa eller fackliga frågor skulle ge resursstarka företag och organisationer större möjligheter an andra att oemotsagt föra fram sitt budskap den vägen. För att ti llámpningssvärig-

heter inte skall uppstå görs det emellertid ingen skillnad mellan betalda

annonser och gratisannonser; även gratisannonser träffas av annonseringswrbudet.

I andra från förbudet i forsta stycket i fråga .om

stycket görs ett undantag politisk annonsering, framför allt med tanke på valen till riksdagen.

8 § För annonser gäller inte 6 § radiolagen (1966:755).

Vad denna paragrafinnebär har utvecklats i avsnitt 8.4. l.

9§ Programföretaget får inte diskriminera någon som ,begär att före-

taget skall sända en annons. _-

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 8.3.3.

annonser och hur annonser får sättas in Mängden

10§ Av sändningstiden per dygn i en programkanal får högst tio procent avse annonser. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. “ 18.00 och kl. 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter. I avtalet mellan och programföretaget får det bestämmas att regeringen tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad högsta som föreskrivs i forsta och andra styckena.

Reglerna i första och andra styckena har behandlats i avsnitt 8.5.1. Reglerna gäller den högsta tillåtna annonsvolymen för ett programföretag. De har utformats med tanke på att det kan bestämmas att ett företag

som står utanför Sveriges Radio-koncernen får sända betald reklam i en

enda marksänd TV-kanal.

Med uttrycket sändningstid avses den tid under vilken programforetaget sänder program i egentlig mening, inte endast en testbild eller någon annan typ av kanalidentifiering.

Uttrycket programkanal förekommer i 2 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen). Enligt definitionen där är en programkanal det samlade utbud av radioprogram som under en gemensam beteck-

ning sänds i en kanal. Uttrycket kanal betecknar i kabellagen det ge-

nom frekvensangivelse eller på annat därmed jämforligt sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning av radioprogram.

l saklig överensstämmelse med kabellagens definition av programkanal avses i detta sammanhang med en sådan det samlade utbudet av televisionsprogram som sänds under en gemensam beteckning, t.ex. Sveriges Televisions Kanal 1 eller TV 2, TV 3, Super Channel, Nordic Channel osv.

Det ar givetvis sändningstiden i en och samma programkanal som avses när det i andra stycket talas om en sändningstid av en timme mellan hela klockslag.

Enligt tredje stycket får det i avtalet mellan regeringen och programföre-

taget bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden För annonser skall vara kortare än vad som föreskrivs i Första och andra styckena.

Att ordet avtal .används i bestämd form singularis är en markering av

att alla avtalsbestämmelser mellan staten och ett programforetag om programverksamheten bör finnas i ett och samma dokument; jfr ändringsförslageti fråga om 6 a § radiolagen.

Den aktuella regeln tar sikte på det fallet att det bestäms att Sveriges

Televisionlblir det PV-Företag som får sända reklam mot vederlag. Om

Sveriges Television skulle få göra detta i båda sina kanaler, kan deti

avtalet mellan staten och programforetaget bestämmas att annonstiden skall vara t.ex. högst 3 minuter i timmen i vardera kanalen. En annan möjlighet är att avtalsbestämmelser formuleras efter förebild av vad som föreskrivs i forsta och andra styckena men exempelvis med angivande av andelen annonser i en programkanal till fem procent (första stycket) resp. att det inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får förekomma annonser under högst fyra minuter (andra stycket).

1 1 § En annons får inte vara kortare än 20 sekunder.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 8.5.1.

12 § Annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och får vara högst sex minuter, sedan sändningstiden för den särskilda ljudoch bildsignaturen frånräknats.

Denna paragrafhar behandlats i avsnitt 8.5.2.

Med annonstid avses enligt 2 § sändningstid som inleds och avslutas av en sarskild ljud- och bildsignatur som markerar att programforetaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Vilka program som får sändas under annonstid regleras i 3 §. Bl.a. får det un» der annonstid förekomma programforetagets reklam for egen kommersiell verksamhet samL programglimtar. dvs. korta sammandrag av program som programforetaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

Annonstiden vid varje givet tillfälle behöver således inte utnyttjas for att i huvudsak sända program på uppdrag av andra. Ingenting hindrar att programföretaget utnyttjar en viss annonstid om mellan två och sex minuter för att huvudsakligen eller t.o.m. uteslutande sända egenreklam och programglimtar.

13 § Annonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart fore eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, annonser sättas in i pauserna.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 8.5.3. Den huvudregel som paragrafen ger uttryck for är att annonser skall sättas in mellan programmen. Detta föreskrivs därför i första stycket första meningen.

Enligt första styr-ket andra :neningcn får annonser med reklam inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Den bestämmelsen har även tagits uppi avsnitt 8.6.2.

Annonstiden vid ett givet tillfälle skull enligt 12 § vnrn minst två minuter och får vara högst sex minuter, sedan sändningstidun for den särskilda ljud- och bildsignaturen frånráknats. Om en sådan annonstid läggs ut omedelbart fore eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn, får det inte någonstans under denna annonstid förekomma reklam.

Regeln i andra stycket är ett undantag från vad som föreskrivs i första stycket första meningen. I sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, får det således sättas in annonser i pauserna.

Vad som avses med att det i ett sportprogram förekommer en längre paus får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I avsnitt 8.5.3 har som exempel tagits pausen mellan två perioder i en ishockeymatch. Liksom pauser i föreställningar eller evenemang utmärks en längre paus i ett sportprogram av att publiken på arenan får tillfälle till avkoppling.

14 § l avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att företaget har rätt att avbryta program med annonser på följande villkor: 1. Avbrott skall ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta. 2. Annonser får inte avbryta ett program som är kortare än 20 minuter. 3. Ett program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter får avbrytas av annonser en gång. 4. Ett program som är längre än 30 minuter får avbrytas av annonser en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod. 5. Annonser får inte avbryta ett program, som huvudsakligen gäller nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som hu-

vudsakligen vänder sig till barn. Detsamma gäller for ett program som består av en ñlm vars sändningstid år 45 minuter eller kortare. I fråga om program som är kortare än 30 minuter gäller också detsamma, om programmet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär. 6. Ett program som består av en ñlm som är längre än 45 minuter får avbrytas av annonser en gång. 7. Ett program som avbryts av annonser skall omges av sådana eller av program som huvudsakligen vänder sig till barn. 8. Det ?nrsta programmet i ett sammanhängande programblock får avbrytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter programmet.

9. Det sista programmeti ett sammanhängande programblock får av-

brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart före programmet.

Denna paragrafhar behandlatsi avsnitt 8.5.3.

Ett utanför Sveriges Radio-koncernen stående reklam-TV-foretag, som får sända i bara en kanal, avses ha rätt att avbryta program med annonser under de förutsättningar som anges i paragrafen.

Som har nämnts tidigare, bl.a. i specialmotiveringen till 13 §, är huvudregeln att annonser skall sättas in mellan programmen. Den regeln står därför i lag.

Rätten för ett företag att avbryta program med annonser under de förutsättningar som anges i förevarande paragraf härleds inte direkt ur lagen utan ur avtalet om programverksamheten mellan regeringen och programföretaget.

Paragrafen består av nio punkter. För att få klart for sig om det i ett visst fall är tillåtet att avbryta ett program med annonser måste samtliga punkter beaktas.

I punkt 8 sägs exempelvis att det forsta programmet i ett sammanhängande programblock får avbrytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter programmet. För att avbrott skall få ske krävs naturligtvis att programmet inte är kortare än 20 minuter (punkt 2) och att det inte hör till någon av de kategorier som anges i punkt 5.

9.2 Förslaget till lag om ändring i radiolagen

(1966:755)

1 § I denna lag förstås med r a di o s ä n d n i n g : ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, r u n d r a d i o s ä n d n i n g : radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast for en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen, t r å d s ä n d n i n g: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare, s ä n d a r e : anordning for radiosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare), m 0 t t a g a r e : anordning for mottagning av radiosändning eller trådsändning, r a d i o p r 0 g r a m : radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt, re k l a m . ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

Vad som förstås med begreppet reklam har utvecklats i avsnitten 8.2.1, 8.4.2 och 8.8.2.

Det bör understrykas att reklambegreppet får betydelse för alla företag som är programföretag i radiolagens mening, även t.ex. Sveriges Riksradio AB och Sveriges Lokalradio AB som bara sänder Ijudradioprogram.

Som har nämnts i avsnitt 8.2.1 förekommer i dag i radiolagen och programföretagens avtal med staten uttrycket kommersiell reklam; det heter i avtalen att ett programforetag inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag. För de icke reklamfinansierade programforetagen kommer detta i fortsättningen att motsvaras av att företaget inte får sända reklam mot vederlag, se ändringsforslagcti fråga om 6 a § radiolagen.

Uttrycket kommersiell reklam finns förutom i radiolagen i närradiolagen (1982:459) och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen).

Kommersiell reklam får inte sändas i närradio (10 § första stycket närradiolagen). Ett tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i kabel kan återkallas, om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i

sändningarna eller ort reklam for egen kommersiell verksamheti des-

sa (23 § andra stycket 1 kabellagen).

De nu berörda reglerna påverkas inte av den nya reklamdeñnitionen i radiolagen.

5§ För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen. För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs tillstånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och när fler än 100 bostäder. Tillslånr/ ,(703 för viss tid. Varje innehavare av tillstånd enligt forsta eller andra stycket (programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sändning som Foretaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programföretaget iaktta föreskrifterna i 6 §, 6 a § och 7 § andra stycket. Ett programföretag som. i televisionen. sänder reklam mot vederlag skall ouksfi iaktta foreskri/rerna i lagen (1990:000) om annonser i televisionen.

Regeln i tredje stycket är ny. Den innebär emellertid inte någon ändring i förhållande till hur det hittills har variti praktiken. Det får emellertid anses vara lämpligt att det uttryckligen anges att ett tillstånd skall vara tidsbegränsat.

Genom det nya tredje stycket kommer nuvarande tredje stycke att bli paragrafens fjärde stycke.

I fjärde stycket har gjorts de ändringar som föranleds av lagen om annonser i televisionen. Som har angetts i specialmotiveringen till 1 § annonslagen är det genom förevarande bestämmelse som ett PV-företag som sänder reklam mot vederlag förpliktas att iaktta föreskrifterna i annonslagen.

Det kan vara värt att understryka att det just är det förhållandet att TV-företaget sänder reklam mot vederlag som medfor att företaget blir skyldigt att iaktta föreskrifterna i annonslagen.

6§ Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Programföretaget skall sända program, i vilka företaget hävdar det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. När det i ett program förekommer inslag som motiverar det, skall programföretaget också hävda dessa principer i samma program eller i anslutning till programmet. Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren år. En föreskrift om undantag från denna paragraffinns i lagen (1990:000) om annonser i televisionen.

A ndra stycket

Den s.k. demokratibestärnmelsen har formulerats om. Skälen för detta har angetts i avsnitt 8.3.2, dvs. i huvudavsnittet om vad som bör vara ett reklam-TV-foretags grundläggande skyldigheter (8.3). Demokratibestämmelsen bör emellertid vara likalydande för reklam-TV-foretaget och dc icke reklamsandande programföretagen. Om lagandringen genomfors får den därför under alla förhållanden betydelse for Sveriges Television och övriga programföretag inom Sveriges Radio-koncernen.

Enligt första meningwn skall det åligga ett programforctug att sända program, i vilka forctuget hävdar det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. En sådan skyldighet gäller också for närvarande. Som har angetts i avsnitt 8.3.2 bör dock skyldigheten inte sträcka sig så långt att underlåtenhet från programföretagets sida att bevaka en viss konkret tilldragelse skall kunna leda till bedömningen att företaget har överträtt bestämmelsen.

Andra meningen ålagger ett programföretag att vara aktivt for att hävda de demokratiska principerna, när det i programverksamheten forekommer inslag som motiverar det. Inte heller detta är någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. Den s.k. svarta listan-problematiken förs dock bort från demokratibestämmelsen.

Tredje stycket

Det förhållandet att även ett eventuellt reklamsándande PV-företag som står utanför Sveriges Radio-koncernen bör vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt har behandlats i avsnitt 8.3.1. Kraven på opartiskhet och saklighet gäller dock inte för annonser i TV (8 § lagen om annonseri televisionen).

Som har diskuterats i avsnitt 8.3.1 kommer kravet på opartiskheti fråga om själva programverksamheten att ha samma innebörd for ett reklamsändande TV-företag som detta krav har i dag for Sveriges Television och övriga programföretag inom Sveriges Radio-koncernen. I själva programverksamheten måste således även ett reklamsändande TV-företag vara försiktigt med att sända inslag som kan uppfattas som ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

I avsnitt 8.3.1 har också redovisats skälen för att komplettera opartiskhetskravet med regeln i första meningen om att ett programföretag i programverksamheten inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får gynna ett kommersiellt intresse; jfr avsnitt 8.2.1.

Andra meningen kan sägas vara ett undantag från såväl sistnämnda regel som kravet på opartiskhet. Regeln innebar att ett programföretag i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Bakgrunden har berörts i avsnitt 8.7. Som har nämnts där är syftet att göra det möjligt for ett programföretag att, dar sponsorñnansiering har förekommit, lämna sponsorsmeddelande utan att detta skall anses strida mot företagets skyldigheter i programverksamheten.

Fjärde stycket Av tydlighetsskäl är det lämpligt att paragrafen markerar att de där intagna föreskrifterna inte har någon relevans för sådana annonser som avses i annonslagen.

6 a §

Övriga villkor för programföretagets sändningsrätt skall tas in i ett avtal

mellan regeringen och företaget. I detta avtal får det bestämmas om skyldighet för programföretaget att 1. sända genmälen och beriktiganden, 2. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, 3. sända ett mångsidigt programutbud, 4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags-

kraft när det gäller programs ämnen och utformning samt tiden för pro-

grams sändande, 5. på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, och att 6. sända redogörelse som avsesi 7 § andra stycket. I avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretaget att J. inte sända reklam mot nederlag ellerprogram som någon annan har bekostat helt eller delvis, 2. endast under annonstid sända reklam mot vederlag eller program mot betalning och att 3. om någon annan har bckoslut ett program hell eller tlclvlh, lamna zippgift om vem bidragsgzziøirøn är.

Paragrafen har brutits ut ur vad som i dag är 6 § tredje stycket.

Enligt första stycket forsta meningen skall det i ett avtal mellan regeringen och programforetaget tas in de villkor för sändningsrätten som inte anges i 6 §.

Genom vad som i övrigt föreskrivs i forsta stycket ges stöd i lag för avtalsbestämmelser mellan staten och ett programforetag som galler andra frågor än sådana som har med programverksamhetens finansiering att göra. En sådan avtalsbestämmelse måste naturligtvis hålla sig inom ramen för det i lagen givna bemyndigandet. Däremot behöver bestäm-

melsen inte ta i anspråk hela det utrymme som lämnas av bemyndigandet.

Vad som har sagts nu gäller även sådana avtalsbestammelser som det ges lagstöd for genom de tre punkterna i andra stycket. Gemensamt för dessa avtalsbestámmelser ar att de gäller tillåtet eller förbjudet kommersiellt främjande i radio och TV. Ett särskilt skäl for att den konkreta regleringen här inte skeri lag är att den Forutsatts innebära exempelvis att ett visst programföretag får sända reklam mot vederlag, medan övriga programforetag inte får göra detta.

Genom att en viss avtalsbestämmelse inte behöver ta i anspråk hela det utrymme som lämnas av lagens bemyndigande, skapas nmjliglnet att skriva vissa avtulsbcstämmelser sa att de kuuuucl att galla [lir all sandningstid, dvs. även annonstiden, medan det i fraga om ;indru bestämmelser kan vara tillräckligt att de gäller i fråga om den egentliga programverksamheten.

I 2 kap. 12 § Forsta stycket regeringsformen föreskrivs om bl.a. yttrandefriheten att den, bortsett från ett par fall som här saknar intresse, får begränsas genom lag. På grund av denna föreskrift får det anses att avtalsbestämmelser mellan staten och ett programföretag som begränsar yttrandefriheten i programverksamheten måste ha stöd i lag (jfr prop. l977/78z9l s. 230 och Ds U 1987:2 s. 111-115 och 134-137).

Som har framhållits i specialmotiveringen till 10 § tredje stycket lagen om annonser i televisionen bör alla avtalsbestammelser mellan staten och ett programföretag om programverksamheten finnas i ett och samma dokument.

Första stycket

Punkt 1

Redaktionella ändringar har gjorts. Möjligheten att avtala om skyldighet att sända genmälen bör lämpligen nämnas först.

Punkt 2

Även här har det orts redaktionella ändringar.

Punkt 3

Denna punkt är ny.

I avtalen om programverksamheten mellan staten och vart och ett av de fyra programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen finns bestämmelser om mångsidighet i programutbudet.

Sveriges Televisions avtal anger exempelvis att programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. Programmen skall utformas så att. de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoserskiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses.

Det heter även att programutbudet som helhet skall präglas av folkbildningsambitioner och att det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och sä utL hänsyn tas till olika förutsättningar hos befolkningen. lätt mångsidigt Lithud av program på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsman skall i betydande omfattning förekomma i televisionen.

Vad som nu har sagts konkretiseras ytterligare i avtalet genom att där räknas upp särskilda skyldigheter for programföretaget i fråga om nyhetsformedling, samhälls- och kulturdebatt, bevakning av makthavare, upplevelseprogram, konstnärlig och kulturell förnyelse, bevakning av kultur, religion, konst och vetenskap samt beträffande program for språkliga och etniska minoriteter samt handikappade.

De berörda avtalsbestämmelserna kan sägas uttrycka den positiva delen av public service-uppdraget. Bestämmelserna hindrar ett programföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning mot underhållningsprogram eller billiga inköpta program.

Förpliktelser av detta slag kan emellertid uppfattas som begränsningar av yttrandefriheten i programverksamheten. Det finns därför anledning att ge lagstöd for dem.

Lagtoxtcns ord ett mångsidigt programutbud är avsett att kunna tacka de olika positiva krav som finns i de nuvarande avtalen och som tar sikte på att Företagen skall sända program av många olika slag.

Punkt 4

Även denna punkt är ny.

Bakgrunden till Föreskriften är att enligt nuvarande avtal varje programföretag skall bedriva programverksamheten med beaktande av ljudradions resp. televisionens centrala ställning i samhället. Vad som enligt radionämndens praxis avses med uttrycket televisionens centrala ställning i samhället har berörts i avsnitt 6.7.3.

Goda skäl talar for denna praxis även i fortsättningen. De förpliktelser som ett programforetag har enligt radionämndens praxis begränsar emellertid otvivelaktigt yttrandefriheten i programverksamheten, och något stöd i lag för begränsningarna finns inte.

I en tid då antalet tillgängliga TV-kanaler är mångdubbelt större än då den gällande avtalsbestämmelsen introducerades kan mot denna också invändas att man inte gärna om varje enskild ljudradio- eller PV-kanal kan säga att den intar en central ställning i samhället.

Mot denna bakgrund bör det ges lagstöd for radionämndens praxis. Som det väsentliga i denna torde kunna anses att ett programforetag i programverksamheten skall ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft.

Därför föreskrivs att det i avtalet får bestämmas om skyldighet för programforetaget att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programs ämnen och utformning samt tiden for programs sändande.

Med uttrycket ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft avses att medierna riktar sig till hemmen och vänder sig till en stor allmän publik, där alla åldrar är foreträdda, samt att programmen kan medföra en djupgående påverkan på lyssnare och tittare. På grund av dessa förhållanden är det naturligt att de ansvariga för sändningarna iakttar varsamhet med program vars karaktär är sådan att man kan förstå att delar av publiken kommer att skrämmas eller uppröras.

Kravet på varsamhet får givetvis inte drivas så långt att programforetagen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är naturligt att t.ex. bedömningen av våldsinslag är strängare då det rör

sig om underhållningsprogram än vid nyhetsformedling eller samhälls-

bevakning. Även vid program av det senare slaget bör dock programforetagen ta hänsyn till sändningstiden och till att publiken bör förberedas på vad som kommer.

Den nya bestämmelsen syftar således till att ge lagstöd for avtalsbestämmelser som ålägger ett programforetag att visa varsamhet när det gäller att t.ex. sända program med våldsinslag eller sexualskildringar, program som kan verka skrämmande på barn eller program som på ett felaktigt sätt speglar bruket av alkohol eller narkotika. Även vid andra typer av program kan emellertid ett programiöretag ha anledning att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft.

Avtalsbestämmelser av detta slag bör inte bara gälla for den egentliga programverksamheten utan också för annonstiden.

Punkt5

Denna bestämmelse har endast numrerats om.

Punkt 6

Även denna bestämmelse har numrerats om.

A ndra stycket

Punkt]

Enligt denna bestämmelse får det i avtalet mellan staten och programbestämmas om skyldighet för företaget att inte sända reklam foretaget mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis.

av formuleringen bör betonas vad som redan har fram- Med anledning hållits, nämligen att en avtalsbestämmelse inte behöver tu i :anspråk hela det utrymme som lamnas av lagens bemyndigande.

uttryck

I avtalen skulle detta kunna komma till exempelvis genom att programforetagen fick större möjligheter än i dag att sända sponsrade program.

Av lagens formulering skall således inte slutas att det är meningen att begränsa den rätt som programforetagen har att delta i t.ex. samproduktioner som delvis bekostas av utomstående. Lagens formulering beror endast på att det - bortsett från reklamen -inte kan anses lämpligt atti lag göra någon distinktion mellan olika slag av extern finansiering (jfr Ds 1989:65 s. 56).

Med att reklam sänds mot vederlag menas varje form av vederlag, i forsta hand naturligtvis pengar. Det ställs inte heller något krav på att vederlaget har viss storlek.

Punkt 2

Vad som menas med att sända mot betalning har utvecklats i program avsnitt 8.7.

Punkt 3

Denna bestämmelse har samma syfte som det förslag som har lagts fram

av utbildningsdepartementets särskilde sponsringsutredare, nämligen

att ge lagstöd för en avtalsbestämmelse som ålägger ett programföretag att, dar sponsorsñnansiering har förekommit, lämna sponsorsmeddelande.

7§ Radionamnden anskar om ett programforetags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § orsta eller andra stycket har utövats i enlighet med 6 § och avtalet mellan regeringen och företaget. Nämnden granskar även om ett programföretag som i televisionen sänder reklam mot nederlag har iakttagit föreskrifterna i lagen (1990:000) om annonser i televisionen. Om det har bestämts i avtalet mellan regeringen och programforetaget, skall företaget sända redogörelse för beslut av radionámnden, i vilket foretaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag, mot vad som har avtalats eller mot föreskrifterna i lagen om annonser i televisionen. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om radionämndens verksamhet.

Radionämndens nya granskningsuppgifter har behandlats i avsnitt 8.8.1. Vissa aspekter på radionämndsgranskningen har också tagits upp i avsnitt 8.8.2.

7a§ Programföretaget skall på uppmaning av radionämnden tillställa nämnden en sådan upptagning som avses i JO § första stycket radioansvarig-

hetslagen (1966:756). Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan

uppmaning, kan nämnden förelägga vite.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8.8.3.

8§ Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar. I fråga om trådsändningar for offentlig förevisning av filmer och videogram galler dock sådant förbud som avses i forsta stycket endast om 1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satelliti fast trafik eller 2. sändningen är en som också sker till bostäder med

stod av tillstånd enligt 5 egensändning andra stycket elleri enlighet med bestämmel-

serna i lagen (1985:677) om lokala kabclsändningar.

Med vidaresändning och egensändning forstås i denna paragraf detsamma som i lagen om lokala kabelsändningar. Bestämmelserna i forsta och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning eller sändningsforbud i fråga om bild som aterger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse for rikets försvar. I fråga om andra trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och videogram än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografforeställningar m.m. I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

Skälen for det nya sista stycket har behandlats i avsnitten 8.1.1 och 8.6.3.

9.3 Förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

2a§ Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Paragrafen är ny. Den har utformats efter mönster av l kup. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen. Skälen för paragrafen har redovisats i avsnitt 8.6.3.

2 b § Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § lryckfrihetsförordningen galler också i fråga om sådana annonser som avses i lagen (1990:000) om annonser i televisionen. Därvid skall vad som sägs om tryckfrihetsbrott i stället avse yttrandefrihetsbrott.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8.9.2.

3§ För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgivarens vilja. Programutgivare skall ha hemvist i Sverige. Han far inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Programutgivare förordnas av, förutom programföretagets chef, annan tjänsteman hos företaget som denne har bemyndigat.

Änd ringarna i tredje stycket beror på vad som har anförts i avsnitt 8.9.3, närmare bestämt på att det väsentliga i radioansvarighetslagens tilllämpningsförord-ning bör tas in i själva lagen. Med anledning av detta kan regleringen i stycket förenklas.

3a§

Hos programföretaget skall det föras ett eller flera register, som är till-

gängliga för allmänheten. I ett sådant register skall det före sändningen av program antecknas vem som ärprogramutgivare.

Paragrafen är ny. Den motsvaras emellertid i dag av bestämmelser i 3 § tredje stycket i själva lagen och 4 § första stycket tillämpningstörordningen.

Enligt 5 § första stycket tillämpningsförordningen skall deti ett register för varje särskilt program antecknas beräknad tidpunkt för sändningen och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program). Har beslut meddelats enligt 4 § andra stycket själva lagen, skall även antecknas namn, födelsetid och bostadsadress beträffande var och en som avses med beslutet.

Det torde inte vara nödvändigt med uttryckliga föreskrifter för att anteckningar i de nu berörda hänseendena skall ske. Detta får anses följa av vad som sägs i själva lagen.

4§ Programutgivare är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket han är förordnad. Beträffande program som direktsänds kan dock den som skall förordna programutgivare besluta, att i stället var och en som framträder i programmet själv skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han be-

går. Om beslutet skall fore sändningen underrättelse lämnas till de berörda och anteckning göras i sådant register som avses i 3 a §. Har sådan åtgärd forsummats beträffande någon av dem som skall framträda i programmet, är beslutet utan verkan mot honom. Har programutgivare ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats fore sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som programutgivaren skulle ha burit i stället på den som haft att förordna programutgivare.

I andra stycket har i första hand gjorts en foljdändring på grund av den

nya 3 a §. Vidare har det orts smärre redaktionella ändringar.

10§ Programföretaget skall göra en upptagning av varje program som sänds och bevara denna minst sex månader från sändningen. Rätt att kostnads-

fritt ta del av en sådan upptagning och få en utskrift av vad som har ytt-

rats i programmet har 1 . justitiekanslern, 2. en enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott mot honom har begåtts i programmet eller att han har lidit skada på grund av ett yttrande-

frihetsbrott i programmet, om det inte är uppenbart att han inte berörs av

programmet på sådant sätt att han kan vara målságande.

I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar finns föreskrifter om skyldighet för programfijretaget att lämna

upptagningar till arkivet för ljud och bild.

Innehållet i paragrafen är nytt. Motsvarande bestämmelser finns emellertid i dagi 6 och 7 §§ radioansvarighetslagens tillämpningsförordning.

Första stycket har utformats efter mönster av 8 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio och 9 § lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. I dessa lagrum används inte ordet upptagning” utan i stället inspelning. Ordet upptagning har emellertid den fordclen att detta ord förekommer redan i rubriken till lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Andra stycket är en av praktiska skäl betingad hänvisning till nyssnämnda lag.

11§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt 10 § första stycket döms till böter eller fängelse i högst ett år. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i första stycket.

Paragrafen är ny. Skälen for den har redovisats i avsnitt 8.9.3. Paragrafen har utformats efter mönster av 9 § lagen (1982:460) om ansvarighet for nárradio och 10 § lagen (1985:1057) om ansvarighet for lokala kabelsändningar.

9.4 till om ändring i lagen (1978:487) om

Förslaget lag pliktexemplar av skrifter och ljud- och

bildupptagningar

11 § Av upptagning av ljudradio- och televisionspro am, som har sänts av sådant programforetag som har sändningsrätt p grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket radiolagen (1966:755), skall programforetaget lämna ett pliktexemplar till arkivet for ljud och bild. Ett pl iktexemplar enligt forsta stycket är en sådan upptagning, som programforetaget skall göra enligt 10 § första stycket radioansuarighetslagen ( 1966:756). Pliktexemplaret skall lämnas inom en månad från den dag då programforetagets skyldighet att bevara upptagningen enligt denna föreskrift upphörde.

För programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen gäller radioansvarighetslagen (1966:756) och förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen.

I 6 § forsta stycket tillämpningsförordningen föreskrivs att programforetaget skall ombesörja upptagning av varje program som sänds och bevara ett upptaget program minst sex månader från sändningen (jfr ändringsforslaget i fråga om 10 § forsta stycket radioansvarighetslagen).

Enligt första stycket i förevarande paragraf skall programföretaget lamna ett pliktexemplar av en sådan upptagning till arkivet for ljud och bild.

Som har behandlats i avsnitt 8.9.1 bör radioansvarighetslagen gälla också för sändningar av ett reklam-TV-företag som står utanför Sveriges Radio-koncernen. En följd av detta blir att även ett sådant företag måste göra en upptagning av varje program som sänds. Uarfor kommer även ett sådant TV-foretag att vara skyldigt att lämna ett pliktexemplar av upptagningen till arkivet för ljud och bild.

I andra stycket har det orts några smärre omformuleringar. Anled-

ningen till detta är, som har framhållits i avsnitt 8.9.3, att det väsentliga i radioansvarighetslagens tillämpningsförordning bör föras över till själva lagen.

9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763)

med vissa bestämmelser om marknadsföring av

alkoholdrycker

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol. Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell annons i televisions rogram som ett programföretag sänder med stöd av

tillstånd enligt 5 ?första stycket radiolagen (1966:755).

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsforordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen for dess utgivning ärjämforbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på forsäljningsställe för sådan dryck.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 8.6.3.

Ändringarna i första stycket är av redaktionell natur. Skälet för änd-

ringarna är dock sakligt. Av motiven till grundregeln om särskild måttfullhet vid marknadsföring av alkoholdrycker bör framgå, att regeln inte har någon relevans för sådan radio- och TV-verksamhet, för vilken det gäller särskild yttrandefrihetsrättslig lagstiftning, t.ex. radioansvarighetslagen eller lagen (1982:460) om ansvarighet for närradio. Alkoholreklam i sådan radio- och PV-verksamhet kan emellertid motverkas

på två andra sätt. Det ena sättet representeras av det. nya andra stycket i paragrafen. Det är den marknadsforingsrättsliga metoden. Den andra metoden är att alkoholreklamen motverkas med hjälp av radiorättsliga regler. Ett exempel på en sådan regel är 10 § första stycket närradiolagen (1982:459), som föreskriver att kommersiell reklam inte får sändas i närradio. Efterlevnaden av denna bestämmelse kontrolleras av närradionämnden.

Andra stycket är som redan har nämnts nytt. Nuvarande andra stycke kommer därför att bli paragrafens tredje stycke.

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764)

med vissa bestämmelser om marknadsföring av

tobaksvaror

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsforingsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak. Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell annons i televisionsprogram som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen (1966:755).

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 8.6.3.

Beträffande ändringarna i ffirsta stycket kan hänvisas till vad som har

anförts i specialmotiveringen till 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.

Andra stycket är nytt.

Bilaga 1

Kommittédirektiv U

www

Dir. 1989:21

Tilläggsdirektiv till radiolagsutredningen

Dir. 1989:21

Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-03

Chefen för Utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Radiolagsutredningen (U 1985:05) bör få i uppdrag att föreslå den lagstiftning som behövs med anledning av det utredningsarbete som skall bedrivas av den nyligen tillsatta TV-utredningen.

Utredningen bör vidare belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till den konvention om gränsöverskridande television som nyligen har antagits

av Europarådet samt lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs.

Radiolagsutredningen bör även föreslå en kabelsändningslagstiftning som

är så utformad att regler för vidaresändning av satellitprogram blir tillämpliga oberoende av från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut.

Utredningen bör vara oförhindrad att också föreslå andra ändringar i denna lagstiftning. Förslagen bör lämnas senast den 1 november 1989. Om förslag i de övriga delar som återstår av utredningsuppdraget inte läggs fram samtidigt, bör de

vara klara före utgången av år 1990.

Utredningens nuvarande uppdrag

Genom beslut den 15 maj 1985 bemyndigade regeringen det statsråd som

har till uppgift att föredra ärenden om rundradioverksamhet att tillkalla en

särskild utredare för att se över den radiorättsliga lagstiftningen. Utredningen arbetar under namnet radiolagsutredningen.

Enligt de ursprungliga direktiven (dir. 1985:21) skulle utredningen med

förtur behandla vissa frågor om gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga trådsändningar. l oktober 1985 avgavs delbetän-

kandet (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren. Förslagen i

betänkandet har lett till lagstiftning (prop. 1985/86:109, KU 1986/87:6, rskr. 37). Regeringen beslöt vidare den 6 februari 1986 att ge utredningen i uppdrag att föreslå de författningsändringar som behövdes med hänsyn till den då försöksverksamheten med radio- och TV-samarbete i Norden planerade med hjälp av Tele-X-satelliten. Med anledning av tilläggsuppdraget avgav

utredningen i februari 1987 delbetänkandet (Ds U 1987:2) Försöksverksam-

het med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor. Nordiska ministerrådet

beslöt emellertid den 3 maj 1988 att upphäva sitt tidigare beslut om en treårig

försöksverksamhet med användning av Tele-X-satelliten. Förslagen i delbetänkandet var därmed inte längre aktuella. Den 23 april 1987 uppdrog regeringen åt utredningen att redovisa sina av satellitprogram i kabelnät i överväganden om regler för vidaresändning sådan tid att eventuellt ändrade regler kunde träda i kraft senast den 1 juli

1988. Utredningen lade i oktober 1987 fram delbetänkandet (SOU 1987:63)

av satellitprogram i kabelnät. Betänkandet har remissbe- Vidaresändning handlats men har inte lett till lagstiftning. lade vidare i januari 1989 fram delbetänkandet (SOU Utredningen I betänkandet föreslås att 1989:7) Vidgad etableringsfrihet för nya medier. verksamhet med t.ex. videotex, elektronisk post och text-TV skall falla utanför kravet tillstånd Betänkandet remissbehandlas

på enligt 5 § radiolagen.

för närvarande.

direktiven återstår av utredningsuppdraget dels en

Enligt de ursprungliga

allmän översyn av radiolagstiftningen i systematiskt, terminologiskt och lag-

tekniskt hänseende, dels vissa särskilda problemområden, nämligen långdis-

tansöverföring av rundradioprogram, sändningar till satelliter, motverkande av radiostörningar, sanktioner vid överträdelser av radiorättsliga regler samt

sändningar på teckenspråk till döva.

Ändrade förutsättningar för utredningens arbete

Den nuvarande har sitt ursprung i situationen under

radiolagstiftningen 1960-talet, då ett företag, Sveriges Radio AB, hade ett legalt monopol på

sändningar av radio och TV till allmänheten i Sverige. Den ändring som skedde år 1978 innebar visserligen att det lagfästa monopolet avskaffades, menden rubbade inte Sveriges Radio-koncernens faktiska ensamställning. Tillkomsten av närradion och radiotidningarna innebar att ljudradiomediet för väl avgränsade verksamheter, som starkt skiljer sig från

öppnades nägra

som inom Radio-koncernen be-

de sändningar programföretagen Sveriges driver. Förslagen i radiolagsutredningens senaste betänkande (SOU 1989:7) etableringsfrihet för nya medier, som för närvarande är på remiss,

Vidgad

innebär att olika former av informationssökning kopplas loss från vissa delar av radiolagens regelsystem, utan att detta påverkar Sveriges Radio-koncernens ställning. Det område som radiolagstiftningen gäller för är just nu inne i en snabb förändring. Det är angeläget att den framtida lagstiftningen lägger en så säker grund, att den håller även om de tekniska eller politiska förutsättningarna ändras. Vissa av de förändringar som har skett är av sådant slag att de bör påverka utredningens uppdrag. I det följande behandlar jag dem under rubrikerna “Medieutvecklingen, Konventionen om gränsöverskridande TV m.m.” och Kabellagens tillämpningsområde.

Medieutvecklingen

Utvecklingen av satellit-TV-sändningar har fortsatt. Ett stort antal nya TV-företag har kommit in på den europeiska marknaden eller planerar att starta sändningar. För närvarande sänds ett fyrtiotal programkanaler ut från satellit över Europa. Av dessa är ett femtontal aktuella för vidaresändning i Sverige. Under de närmaste åren kommer tillgången till satellitkapacitet att öka. Samtidigt väntas en övergång ske till starkare satelliter. Många av de nya satellitsändande programföretagen försöker finansiera verksamheten med reklam. Just nu verkar det som om flera programföretag är på väg bort från en strävan att nå publik i många länder med ett och samma programutbud. l stället finns det en tendens att vända sig till ett enda land eller några få länder där man talar samma eller nårbesläktade språk. Flera programföretag bedriver sändningar med inriktning mot Sverige eller de nordiska länderna, eller har meddelat att de avser att inleda sådana såndningar. Antalet hushåll i Sverige som kan se satellitsända program torde i dag uppgå till ca 700 000, dvs. en femtedel av samtliga hushåll. Om kabelnätens tillväxt fortsätter i samma takt som under det senaste året kommer antalet att passera miljonen under år 1990. Resultatet av denna utveckling är att Sveriges Radio-koncernens monopolställning, som formellt avskaffades redan år 1978, också i realiteten är bruten. De här beskrivna förhållandena uppmärksammas i regeringens proposition 1988/89:129 med förslag till medelsberäkningar för Sveriges Radio m.m., som för närvarande behandlas av riksdagen. I propositionen aviseras en översyn av TV-politiken redan under perioden före den 30 juni 1992, då nuvarande avtal mellan regeringen och företagen inom Sverige Radio-koncernen frekvenser

löper ut. Översynen sägs kunna leda till att nu outnyttjade

av TV som tilldelats l samför marksändningar Sverige kan börja användas. band med dessa överväganden kan även Sveriges Radio-koncernens uppdrag, organisation och finansiering behöva ses över. Den nämnda har inletts att jag, efter bemyndigande av översynen genom

den 13 april 1989, har tillkallat en särskild utredare med uppdrag

regeringen att utarbeta ett underlag för ställningstaganden om den framtida TV-politiken (dir. Utredaren arbetar under namnet TV-utredningen och 1989:15).

skall redovisa sitt resultat i september 1989. I TV-utredningens uppdrag ingår att redovisa kostnader för utbyggnad av

sändarnät för rikstäckning, att uppskatta de tänkbara ekonomiska intäkterna av reklam i marksänd TV i Sverige samt att utforma tänkbara regler för reklam i svensk TV. Utredaren skall också belysa frågan om vem som skall ansvara för eventuella reklam-TV-sändningar samt vilka krav som det från statens sida kan finnas anledning att ställa på sådana sändningar.

I det nu nämnda uppdraget ingår vidare att klargöra vilka konsekvenser

en eventuell reklam-TV-verksamhet skulle få för Sveriges Radios ägarskap,

organisation och Även andra konsekvenser av att ytterligare prouppdrag. gramföretag skulle börja utnyttja marknätet i Sverige skall belysas. Utreda-

ren skall också ange hur reglerna om reklam i kabelsändningslagstiftningen

kan behöva förändras om reklam tillåts i svensk marksänd TV.

Konventionen om gränsöverskridande TV m.m.

i I och med att TV-program har börjat sändas via satellit till mottagare

flera länder i Europa har förutsättningarna för radio- och TV-politiken änd-

att enbart betrakta radio- och

rats. Det är inte längre möjligt TV-frågorna

som nationella angelägenheter, där enskilda stater kan utforma regler och av omvärlden. I villkor efter egna förutsättningar och tämligen oberoende stället framträder behovet av samverkan mellan olika länder.

Inom Europarådet har dessa frågor behandlats sedan början av 1980-talet. Åren 1984 och 1986 antogs rekommendationer om TV-reklam [R (84) 3], om användning av satellitkapacitet för TV och l judradio [R (84) 22), om uppoch om främjande av audiovisuell produktion i hovsrättsfrågor [R (86) 2] Europa [R (86) 3]. Vid en europeisk fackministerkonferens om massmediefrågor i Wien i december 1986 togs ännu ett steg. Konferensen beslutade att inom Europarådets ram låta utarbeta juridiskt bindande instrument rörande gränsöverskri-

dande programsändningar.

En konvention om television (European Convention

gränsöverskridande on Transfrontier Television) har nyligen färdigställts. Europarådets minister-

kommitté beslöt den 27 april i år att konventionen skall framläggas för undertecknande. Regeringen beslöt tidigare i dag att konventionen skall undertecknas av Sverige. Genom konventionen upprättas ett för Europarådets medlemsstater gemensamt regelverk som skall främja flödet av program mellan länderna samtidigt som hänsyn tas till nationell kultur och särart.

Konventionens huvudprincip är att det sändande landet svarar för att

gränsöverskridande TV-sändningar, antingen de sker med hjälp av satellit

eller på annat sätt, uppfyller de minimiregler för programverksamheten som

ställs upp i konventionen. De mottagande länderna åtar sig att inte hindra

mottagning eller vidaresändning på sitt territorium av sändningar som upp-

fyller konventionens krav. Konventionen innehåller regler för programinnehållet i allmänhet, för reklamsändningar och för s.k. sponsrade program. Det finns också regler för

hur överträdelser av konventionsreglerna skall hanteras. Huvudregeln är att tvister skall lösas genom förlikning. Om de berörda staterna inte kan enas

skall skiljedomsförfarande kunna tillgripas. Vidare får, som en tillfällig åt-

gärd i vissa fall, det mottagande landet avbryta vidaresändning av en pro-

gramkanal vars innehåll strider mot konventionens regler. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den har ratificerats

av sju stater, av vilka minst fem skall vara medlemmar av Europarådet. Parallellt med arbetet inom Europarådet har de Europeiska Gemenska-

pema (EG) utarbetat ett s.k. direktiv till medlemsstaterna om vissa före-

skrifter om TV-sändningar. EG:s råd antog den 13 1989 ett förslag till april direktiv som i väsentliga delar överensstämmer med konventionstexten.

Kabellagens tillämpningsområde

Enligt 4 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen) krävs tillstånd för lokala kabelsändningar om det inte är fråga om vidaresänd-

ningar med stöd av 5 a § första stycket radiolagen (1966:755). Undantaget syftar på vidaresändning av rundradiosändningar. Tillstånd enligt kabellagen kan avse satellitsåndningar, egensändningar eller upplåtelse av kanaler åt andra för egensändningar. Enligt 2 § kabellagen avses med satellitsändning

vidaresändning av programkanaler från satelliter i fast trafik. Kabelnämnden beslöt den 15 februari 1989 att satelliten Astra, som är en s.k. medeleffektsatellit, vid tillämpningen av kabellagen skall behandlas som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik. Sändningar

från Astra kan därför enligt 4 § kabellagen vidaresändas i kabelnät utan krav

på tillstånd enligt lagen.

Kabelnämnden har i en skrivelse underrättat regeringen om beslutet. l skrivelsen anför nämnden att den finner det troligt att en stor del av vidarefrån satellit inom en nära framtid kommer sändningen av programkanaler att ligga utanför den reglering som kabellagstiftningen innebär. En annan del av satellitsändningarna kommer däremot alltjämt att vara lagreglerad. Nämnden finner det angeläget att konsekvenserna av en sådan utveckling beaktas i det fortsatta radiorâttsliga översynsarbetet.

Uppdraget

De förhållanden som jag här har redovisat ger anledning till vissa föränd-

ringar av radiolagsutredningens uppdrag.

Tidsplanen för TV-utredningen medger inte att detaljerade lagförslag ut-

arbetas. Det bör i stället vara radiolagsutredningens uppgift att föreslå den

lagstiftning som behövs med anledning av det som TV-utredningen lägger

fram. bör också i övrigt beakta TV-utredningens Radiolagsutredningen

Detta förutsätter att de båda utredningarna arbetar

överväganden. givetvis

i nära samverkan med varandra. Den nämnda konventionen om television får

tidigare gränsöverskridande

konsekvenser för de stater som skall tillträda den. Bl.a. måste de kunna se

till att konventionens regler är uppfyllda för alla slag av gränsöverskridande sändningar för vilka de enligt konventionen blir ansvariga. Det innebär Lex. att det måste finnas regler för innehållet i satellitsändningar som vänder sig

till allmänheten. Konventionen leder också till att de svenska reglerna för vidaresändning av kabelnät behöver ändras.

satellitprogramli

bör belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde Radiolagsutredningen till konventionen som behövs. När

och lägga fram förslag till den lagstiftning

bör samråda med TV-

det gäller regler för reklam radiolagsutredningen

utredningen. som kommer till i

Den tolkning av kabelsändningslagstiftningen uttryck kabelnämndens tidigare nämnda beslut innebär att vidaresändning i kabel-

nät av från s.k. medeleffektsatelliter kan ske utan tillstånd av

sändningar nämnden. Eftersom man kan vänta sig att de flesta satellitsända programka-

naler om år kommer att medeleffektsatelliter eller ännu star-

några utnyttja

kare satelliter skulle en oförändrad kunna medföra att kabel-

lagstiftning sändningar av satellitprogram normalt kommer att kunna ske utan tillstånd. Eftersom de olika regler och förpliktelser som enligt kabelsändningslagstiftningen åligger nätinnehavare är knutna till tillståndsplikten skulle en sådan

utveckling leda till att verksamheten med kabelsändningar i stor utsträck-

ning skulle vara oreglerad.

Radiolagsutredningen bör föreslå en kabelsändningslagstiftning som är

utformad så, att regler om av satellitprogram blir tillämpliga

vidaresändning

oberoende av från vilken kategori av satelliter sänds ut. Utredprogrammen bör vara oförhindrad att också föreslå andra ningen ändringar i lagstiftsom bedöms ningen vara befogade med hänsyn till erfarenheterna av tilllämpningen. Reglerna i den nämnda konventionen bör beaktas. När det gäller de regler för reklam som bör förekomma i en förändrad lagstiftning bör

radiolagsutredningen samråda med TV-utredningen.

De här angivna direktiven ersätter i berörda delar radiolagsutredningens ursprungliga direktiv.

Utredningsarbetet

Utredningen bör lämna sina förslag i nu ifrågavarande delar senast den 1

november 1989. Om förslag i de övriga delar som återstår av utrednings-

uppdraget inte läggs fram samtidigt bör de vara klara före utgången av år

1990.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen ändrar utredningens uppdragi enlighet med vad jag har anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

REGERINGSKANSUETS OFFSETCENTRAL Slodtholm 1989

Bilaga 2

Internationella handelskammarens (ICC)

grundregler för reklam, antagna 1987

(ICC international code of advertising practice)

Introduktion

Denna edition av I CC:s grundregler för reklam - Grundreglerna - är ett led i ICC:s väl förankrade strävan att främja hög etisk standard på marknadsforingens område genom näringslivets egna åtgärder mot bakgrund av gällande rätt, såväl nationell som internationell.

Grundreglerna - forsta gången publicerade 1937 och därefter reviderade 1949, 1955, 1966 och 1973 - visar att näringslivet, inbegripet reklamens olika parter, tar sitt sociala ansvar gentemot konsument och samhälle. Vidare har reglerna som utgångspunkt att det måste råda en rimlig in_tressebalans mellan näringslivet och konsumenterna.

De reviderade Grundreglerna bygger på vunna erfarenheter i förening med nu rådande uppfattningar, grundade på insikten om att reklamens funktion är att förmedla information mellan säljare och kundkrets. ICC vill i sammanhanget betona att yttrande- och informationsfriheten enligt artikel 19 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är uttryck for en princip av fundamental betydelse.

Grundreglerna är i forsta hand utformade for att användas i näringslivets egenåtgärder men skall också kunna utgöra en rättskälla for domstolarna inom ramen för tillämpliga rättsregler.

ICC hyser förhoppningen att denna nya edition av Grundreglerna, i likhet med de Föregående, skall bidra ytterligare till harmoniseringen av reklamens normer och därigenom underlätta det internationalla utbytet av varor och tjänster till gagn for konsumenter och samhälle världen över.

Tillämpningsområde

Grundreglerna är tillämpliga på all slags reklam för varor, tjänster och andra nyttigheter, inbegripet s.k. institutionell reklam. Vid tillämpningen av Grundreglerna bör, i förekommande fall, även beaktas innehållet i följande ICC-koder:

- ICC:s Regler for säljfrämjande åtgärder

- lCC/ESOMARszs Internationella regler for marknadsundersökningar

- ICC:s Regler for direktreklam och postorderforsäljning

- ICC:s Regler for direktförsäljning.

Den etiska standard som Grundreglerna anger gäller for alla som verkar inom reklamen - annonsörer, reklambyråer och andra som framställer eller förmedlar reklam samt media.

Tolkning

Grundreglerna, inbegripet Råd om reklam till barn, skall tillämpas efter anda och bokstav. Detsamma gäller de separata branschanvisningar som kan utges av ICC.

Skilda media (press, television, radio och andra elektroniska media, affischering, ñlm, direktutskick osv.) har olika karaktär och egenskaper.

Det är därför inte utan vidare givet att en reklamframställning som kan accepteras i ett medium också är godtagbar i ett annat.

Reklam skall, under beaktande av vilket medium som använts, bedömas med utgångspunkt ifrån hur framställningen får antas påverka konsumenten.

Grundreglerna gäller for reklamen i dess helhet, inbegripet varje framställning i 0rd eller siffror, i bild eller i form av musik och ljudeffekter.

Definitioner

Vid tillämpningen av Grundreglerna gäller:

att uttrycket reklam har den vidaste innebörd; det omfattar varje yttring av reklam for varor, tjänster och andra nyttigheter, oavsett medium och inbegripet uppgifter på förpackningar och etiketter samt i reklam på säljstället,

- att uttrycket produkt inbegriper tjänster och andra nyttigheter,

- att uttrycket konsument avser var och en som ett reklammeddelande riktar sig till eller som kan antas få del av det, vare sig vederbörande är slutlig konsument eller kund i näringsverksamhet.

Grundläggande principer

Reklam skall vara laglig, hederlig och vederhäftig samt får ej utformas på ett stötande sätt.

Reklam skall utformas med vederbörlig känsla av socialt ansvar. Den skall vidare vara förenlig med vad som inom näringslivet allmänt uppfattas som god affärssed.

Inga enheter får vara så utformade att allmänhetens förtroende för reklamen påverkas negativt.

Allmänna regler

Goda seder Artikel 1 Reklam får inte innehålla framställning i 0rd eller bild som strider mot vad goda seder anses kräva.

Iiederlighet Artikel 2 Reklam skall vara så utformad att konsumentens förtroende inte missbrukas och att dennes brist på erfarenhet eller kunskaper inte utnyttjas.

Artikel 3 l. Reklam får inte utan vägande skäl spela på rädsla eller fruktan. 2. Reklam får inte vädja till övertro eller vidskepelse. 3. Reklam får inte innehålla något som kan befaras leda till eller uppmuntra till våldshandlingar. 4. Reklam får inte vara diskriminerande ifråga om ras, religion eller kön.

Vederhâftighet Artikel 4 1. Reklam får inte innehålla framställning i 0rd eller bild som direkt eller indirekt - utelämnanden, oklarheter eller genom antydningar, överdrivna påståenden - är ägnad att vilseleda konsumenten. Särskilt gäller detta beträffande

a) den utbjudna produktens egenskaper, beskaffenhet, sammansättning, tillverkningssátt och produktionstidpunkt, dess användbarhet och användningsområde, dess mängd samt kommersiella eller geografiska ursprung,

b) den utbjudna produktens värde och det totala pris som faktiskt skall erläggas,

c) andra betalningsvillkor som hyrköp, leasing, avbetalning eller annan kredit (se Tillämpningsregler, B.),

d) leveranssätt, bytes- och returrätt, reparation och underhåll,

e) garantivillkor (se Tillämpningsregler, A.),

f) förekomsten av upphovsrätt och annan immaterialrätt såsom patent-, varumärkes-, mönster- samt ñrmarätt,

g) offentlig utmärkelse eller godkännande, innehav av medaljer, priser och diplom,

h) den intäktsandel som tillfaller välgörande ändamål.

2. Reklam får inte missbruka forskningsresultat eller citat ur tekniska eller vetenskapliga publikationer. Statistiska uppgifter får inte presenteras så att de ger sken av att äga vidsträcktare giltighet än de verkligen har. Vetenskapliga termer får inte missbrukas; vetenskapligt uttryckssätt och ovidkommande inslag av forskningskaraktär får inte användas för att skapa intrycket att ett reklampåstâende är vetenskapligt underbyggt, när sådan grund i själva verket saknas.

Jämförelser

Artikel 5

Jämförande reklam skall vara så utformad att jämförelsen i dess helhet inte är ägnad att vilseleda och skall vara förenlig med god sed i konkur-

rensen näringsidkare emellan. De olika elementen ijämforelsen skall vara utvalda på ett rättvisande sätt och bygga på fakta som kan styrkas.

Intyg

Artikel 6

Reklam får innehålla eller referera till intyg eller rekommendationer endast om dessa är äkta och bygger på utfärdarens egna erfarenheter. Föråldrade eller av annan anledning inaktuella intyg får inte användas.

Misskreditering

Artikel 7

Reklam får inte direkt eller genom antydningar misskreditera företag, industriell, kommersiell eller annan yrkesmässig verksamhet eller någons produkt, oavsett om detta sker genom att näringsidkaren eller produkten utsätts for ringaktning eller löje eller det sker på annat liknande sätt.

Integritetsskydd

Artikel 8

Reklam får inte utan att tillstånd i förväg inhämtats avbilda eller åberopa viss person, vare sig som privatperson eller i offentlig funktion; inte heller får utan sådant tillstånd någons egendom avbildas eller åberopas i reklam på ett sätt som är ägnat att ge intryck av en personlig rekommendation.

Renommésnyltning

Artikel 9

1. Reklam får inte obehörigt utnyttja namn eller namnforkortning tillhörande annat företag, annan organisation eller institution.

2. Reklam får inte utformas så att det goda renommé, som är förknippat med namnet på en person, annat företags firma och kännetecken eller som företaget uppnått genom en reklamkampanj, utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Efterbildning

Artikel 10

1. Efterbildning av reklam - t.ex. komposition (layout), text, slogan, illustration, musik och ljudeffekt - får inte ske på sätt som är ägnat att vilseleda eller framkalla förväxling.

2. Har en internationell annonsör lanserat en särpraglad reklamkampanj i ett eller flera länder, får annan näringsidkare inte otillbörligen efterbilda kampanjen i de övriga länder där annonsören är verksam, så att denne därigenom hindras att inom rimlig tid utsträcka sin kampanj till dessa länder.

Reklamidentifiering

Artikel 1 1

Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan, oavsett utformning och medium. Publiceras reklamen i ett medium som innehåller nyheter eller annat redaktionellt material skall presentationen vara sådan att det omedelbart framgår att fråga är om reklam.

Säkerhetshänsyn

Artikel 12

Reklam får inte utan att det är pedagogiskt eller i övrigt från allman synpunkt forsvarligt, innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller på situation där säkerheten åsidosatts. Särskild försiktighet är påkallad i detta avseende beträffande reklam som riktar sig till eller avbildar barn eller ungdom.

Barn och ungdom

Artikel 13

1. Reklam får inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte utsätta deras lojalitetskänsla for påfrestning.

2. Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdom får inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Ansvar

Artikel 14

1. Ansvaret för att Grundreglerna iakttas åvilar annonsören, reklambyrån eller annan reklamproducent samt utgivaren, medieföretaget eller annan uppdragstagare/leverantör.

a) Annonsören har det övergripande ansvaret för reklamen.

b) Reklambyrån eller annan reklamproducent skall utforma reklamen med all rimlig omsorg och gå till väga så att annonsören ges möjlighet att fullgöra de skyldigheter som följer med dennes ansvar.

c) Utgivaren, medieforetaget eller annan uppdragstagare/leverantör som publicerar, sänder eller distribuerar reklamen skall iaktta vederbörlig omsorg, såväl då beställningen accepteras som då spridning sker till allmänheten.

2. Den som är anställd inom verksamhet av angivet slag och som medverkar vid planering, framställning, publicering eller spridning av reklam, har en i förhållande till sin ställning avvägd skyldighet att tillse att Grundreglerna följs och skall handla därefter.

Artikel 15

Ansvaret för att Grundreglerna iakttas gäller reklamen i dess helhet, dess innehåll såväl som dess form, däri inbegripet intyg och framställningar i ord och bild som härrör från annat håll. Att reklamens innehåll eller form helt eller delvis hämtats från annat håll kan inte åberopas som ursäkt, om reglerna blivit åsidosatta.

Artikel 16

Reklam som strider mot Grundreglerna blir inte forsvarlig genom att annonsören eller annan som handlar på dennes vägnar i efterhand lämnat konsumenten korrekta uppgifter.

Artikel 17

Riktigheten i beskrivning, påstående eller annan framställning i ord eller bild som hänför sig till sakforhållanden skall kunna styrkas. Annonsören skall ha dokumentationen tillgänglig och utan dröjsmål kunna framlägga denna till bevis infor de självreglerande organ som har att tillämpa Grundreglerna.

Artikel 18

Annonsör, reklambyrå eller annan reklamproducent, utgivare, medieföretag eller uppdragstagare/leverantör får inte medverka till publicering

av reklam som behörigt självreglerande organ funnit strida mot Grundreglerna.

Implementering

Artikel 19

Den utomrättsliga tillämpningen av Grundreglerna åvilar det eller de självreglerande organ som inrättats för ändamålet i respektive land, eller i förekommande fall, på det internationella planet ICC:s International Council on Marketing Practice.

Tillämpningsregler

De tillämpningsregler som här följer har till syfte att i vissa avseenden närmare belysa innebörden av artiklarna ovan.

A. Garantier

Reklam får hänvisa till garanti endast om denna innebär att köparens rättsliga ställning stärks. Används ordet garanti eller andra jämförliga uttryck skall alla garantivillkor samt rätten till och sättet för reklamation tydligt anges i reklamen eller finnas tillgängliga i skrift för köparen, antingen på säljstället eller vidfogade varan.

B. Konsumentkredit, lån., sparande och investeringar

(1) Reklam som erbjuder hyrköp, avbetalning eller kredit av annat slag skall vara så utformad att missförstånd inte kan uppstå vare sig om kontantpris, kontantinsats, avbetalningsplan, räntesats eller totalkostnad för varan i annonserat utförande eller om köpvillkoren i övrigt.

(2) Reklam som erbjuder lån får inte innehålla uppgifter ägnade att vilseleda konsumenterna om länets typ och löptid, erforderlig säkerhet eller andra jämförliga krav, amorteringsvillkoren, de faktiska räntekostnaderna och eventuellt andra avgifter.

(3) Reklam för sparande eller investeringar får inte innehålla uppgifter ägnade att vilseleda konsumenterna om åtagandets innebörd, om den verkliga eller förväntade avkastningen (de faktorer som påverkar denna skall anges) eller om eventuella skattefördelar.

C. Obestållda varor

Reklam får inte användas för tillämpning av den otillbörliga negativa säljmetoden. dvs. påsändning av obeställd vara till person, som avkrävs betalning om varan inte avvisas eller återsänds eller som ges intrycket att ha skyldighet motta varan.

D. Franchising

Reklam för att värva franchisetagare får inte direkt eller genom antydan vilseleda om det stöd som ges, om den förtjänst som kan påraknas eller om den kapital- och arbetsinsats som krävs. Franchisegivarens fullständiga namn och fasta adress skall anges.

E. Parallellimport

Reklam för parallellimporterade varor får inte skapa missförstånd hos konsumenterna om varornas egenskaper eller den service som tillhandahålls; särskild aktsamhet skall iakttas vid påtaglig avvikelse i dessa avseenden från vad som gäller för de motsvarande varor som i övrigt finns på marknaden.

F. Giftiga och eldfarliga produkter

Reklam för giftig eller eldfarlg produkt skall innehålla upplysning om de risker som sammanhänger med produkten om det inte kan antas att konsumenten lätt inser att produkten är av detta slag.

Råd om reklam till barn

De råd som här följer har till syfte att ge vägledning vid tolkningen av vissa artiklari Grundreglerna. Råden avser reklam for produkter som tillhandahålls mot eller utan vederlag, om reklamen 1) är riktad till barn, eller 2) publiceras i medium som särskilt vänder sig till barn. Med barn förstås personer som är under 14 år eller som inte uppnått annan motsvarande åldersgräns, vedertagen i respektive land.

1 . Identifiering Artikel 11 i Grundreglerna skall tillämpas särskilt strikt ifråga om reklam till barn, eftersom barn är speciellt känsliga for påverkan. Om det finns någon risk för att sådan reklam förväxlas med redaktionellt material eller inslag skall den tydligt markeras med ordet annons eller identifieras på annat likvärdigt sätt.

2. Våld I anslutning till Artikel 13.2 i Grundreglerna skall särskilt beaktas att reklam inte får framstå som överseende med bruk av våld i sammanhang där detta kan strida mot lag och/eller mot allmänt godtagna normer for socialt uppträdande i landet ifråga.

3. Sociala värderingar Sociala värderingar får inte undergrävas genom reklampåståenden om att själva innehavet eller användningen av en viss produkt ger ett barn

fysiskt, socialt eller psykologiskt övertag över barn i samma ålder eller att avsaknad av produkten kan få motsatta följder.

Reklam får inte i strid med rådande sociala värderingar undergräva foräldrars auktoritet eller ansvar och inte heller deras normer for omdöme och smak.

4. Säkerhet och trygghet

I anslutning till Artiklarna 12 och 13.2 i Grundreglerna skall särskilt beaktas att reklam inte får innehålla framställning i ord eller bild som kan forleda barn att försätta sig i riskfyllda situationer. Inte heller får reklamen stimulera dem att söka sällskap med främmande personer eller att beträda okända eller farliga platser.

5. Övertalning

Reklam får inte innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade produkten åt dem.

6. Vederháftighei

I anslutning till Artikel 4 i Grundreglerna skall särskild aktsamhet iakttas for att säkerställa att reklamen inte vilseleder barn om den annonserade produktens verkliga storlek, värde, beskaffenhet, hållbarhet eller Krävs extra tillbehör (t.ex. batterier, färg) for att anprestanda. vända produkten eller for att uppnå ett illustrerat eller beskrivet resultat, skall detta klart anges i reklamen. Om produkten ingår i en serie skall detta klart framgå, liksom hur denna serie kan anskaffas.

Den färdighet eller skicklighet som krävs för att använda en viss produkt får inte underskattas i reklamen. Illustreras eller beskrivs resultat eller vid dess användning skall framsom kan uppnås med produkten ställningen återge vad som, typiskt sett, rimligen kan åstadkommas av ett barn i den aktuella åldersgruppen.

7. Pris

Prisuppgifter får inte utformas så att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens verkliga värde, t.ex. genom användning av ordet endast. Reklamen får inte heller ge sken av att produkten i fråga utan vidare ryms inom varje hushållsbudget.

Bilaga3

European convention on transfrontier television

(Opened for signature on 5 May 1989)

Preamble

The member States of the Council of Europe and the other States party to the European Cultural Convention, signatory hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its members, for the purpose of and real-

safeguarding

ising the ideals and principles which are their common heritage;

Considering that the dignity and equal worth of every human being constitute fundamental elements of those principles;

Considering that the freedom of expression and information, as embodied in Article 10 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, constitutes one of the essential principles of a democratic society and one of the basic conditions for its progress and for the development of every human being;

Reafñrming their commitment to the principles of the free flow of information and ideas and the indepencence of broadcasters, which constitute

an indispensable basis for their broadcasting policy;

of broadcasting for the development of culture Afñrming the importance and the free formation of opinions in conditions safeguarding pluralism and equality of opportunity among all democratic groups and political parties;

Convinced that the continued development of information and communication technology should serve to further the right, regardless of frontiers, to express, to seek, to receive and to impart information and ideas whatever their source;

desirous to present an increasing range of choice of programme Being services for the public, thereby enhancing Europes heritage and develits audiovisual creation, and being determined to achieve this culoping tural objective through efforts to increase the production and circulation of high-quality programmes, thereby responding to the publics expectations in the political, educational and cultural fields;

the need to consolidate the common broad framework of re- Recognising gulation;

Bearing in mind Resolution No. 2 and the Declaration of the 1st European Ministerial Conference on Mass Media Policy;

Being desirous to develop the principles embodied in the existing Coun- Recommendations on principles on television advertising, cil of Europe on equality between women and men in the media, on the use ofsatellite for television and sound radio, and on the promotion of audiocapacity visual production in Europe;

Have agreed as follows:

Chapter I: General provisions

Article 1 : Object and purpose

This Convention is concerned with services embodied in programme transmissions. The purpose is to facilitate, among the Parties, the trans-

frontier transmission and the retransmission of television programme services.

Article 2: Terms employed

For the purposes of this Convention:

a. Transmission means the initial emission by terrestrial transmitter, by cable, or by satellite of whatever nature, in encoded or unencoded form, of television programme services for reception by the general public. It does not include communication services operating on individual demand;

b. Retransmission signifies the fact ofreceiving and simultaneously transmitting, irrespective of the technical means employed, complete and unchanged television programme services, or important parts of such services, transmitted by broadcasters for reception by the general public;

c. Broadcaster means the natural or legal person who composes television programme services for reception by the general public and transmits them or has them transmitted, complete and unchanged, by a third party;

d. Programme service means all the items within a single service provided by a given broadcaster within the meaning of the preceding paragraph;

e. European audiovisual works means creative works, the production or co-production of which is controlled by European natural or legal persons;

f. Advertisement means any public announcement intended to promote the sale, purchase or rental of a product or service, to advance a cause or idea or to bring about some other effect desired by the advertiser, for which transmission time has been given to the advertiser for remuneration or similar consideration;

g. Sponsorship means the participation of a natural or legal person, who is not engaged in broadcasting activities or in the production of audiovisual works, in the direct or indirect ñnancing of a programme with a view to promoting the name, trademark or image of that person.

Article 3. Field of application

This Convention shall apply to any programme service transmitted or retransmitted by entities or by technical means within the jurisdiction of a Party, whether by cable, terrestrial transmitter or satellite, and which can be received, directly or indirectly, in one or more other Parties.

Article 4: Freedom of reception and retransmission

The Parties shall ensure freedom of expression and information in accordance with Article 10 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and they shall guarantee freedom of reception and shall not restrict the retransmission on their territories of programme services which comply with the terms of this Convention.

Article 5: Duties of the transmitting Parties

1. Each transmitting Party shall ensure, by appropriate means and through its competent organs, that all programme services transmitted by entities or by technical means within its jurisdiction, within the meaning of Article 3, comply with the terms of this Convention.

2. For the purposes of this Convention, the transmitting Party shall be:

a. in the case of terrestrial transmissions, the Party in which the initial emission is effected;

b. in the case of satellite transmissions:

i. the Party in which the satellite up-link is situated;

ii. the Party which grants the use of the frequency or a satellite capacity when the up-link is situated in a State which is not a Party to this Convention;

iii. the Party in which the broadcaster has its seat when responsibility under sub-paragraphs i and ii is not established.

3. When programme services transmitted from States which are not Parties to this Convention are retransmitted by entities or by technical means within the jurisdiction of a Party, within the meaning of Article 3, that Party, acting as transmitting Party, shall ensure, by appropriate means and through its competent organs, compliance with the terms of this Convention.

Article 6. Provision of information

1. The responsibilities of the broadcaster shall be clearly and adequately specified in the authorisation issued by, or contract concluded with, the competent authority of each Party, or by any other legal measure.

2. Information about the broadcaster shall be made available, upon request, by the competent authority of the transmitting Party. Such information shall include, as a minimum, the name or denomination, seat and status of the broadcaster, the name of the legal representative, the composition of the capital, the nature, purpose and mode of ñnancing of the programme service the broadcaster is providing or intends providing.

Chapter II: Programming matters

Article 7: Responsibilities of the broadcaster

1. All items of programme services, as concerns their presentation and content, shall respect the dignity of the human being and the fundamental rights of others.

In particular, they shall not:

a. be indecent and in particular contain pornography;

b. give undue prominence to violence or be likely to incite to racial hatred.

2. All items of programme services which are likely to impair the physical, mental or moral development of children and adolescents shall not be scheduled when, because of the time of transmission and reception, they are likely to watch them.

3. The broadcaster shall ensure that news fairly present facts and events and encourage the free formation of opinions.

Article 8: Right of reply

1. Each transmitting Party shall ensure that every natural or legal person, regardless of nationality or place of residence, shall have the opportunity to exercise a right of reply or to seek other comparable legal or administrative remedies relating to programmes transmitted or retransmitted by entities or by technical means within its jurisdiction, within the meaning or Article 3. In particular, it shall ensure that timing and other arrangements for the exercise of the right of reply are such that this right can be effectively exercised. The effective exercise of this right or other comparable legal or administrative remedies shall be ensured both as regards the timing and the modalities.

2. For this purpose, the name of the broadcaster responsible for the programme service shall be identified therein at regular intervals by appropriate means.

A rticle 9: Access of the public to major events

Each Party shall examine the legal measures to avoid the right of the public to information being undermined due to the exercise by a broadcaster of exclusive rights for the transmission or retransmission, within

the meaning of Article 3, of an event of high public interest and which has the effect of depriving a large part of the public in one or more other Parties of the opportunity to follow that event on television.

A rticle 1 0. Cultural objectives

1. Each transmitting Party shall ensure, where practicable and by appropriate means, that broadcasters reserve for European works a majority proportion of their transmission time, excluding the time appointed to news, sports events, games, advertising and teletext services. This proportion, having regard to the broadcasters informational, educational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should be achieved progressively, on the basis of suitable criteria.

2. In case of disagreement between a receiving Party and a transmitting Party on the application of the preceding paragraph, recourse may be had, at the request of one of the Parties, to the Standing Committee with a view to its formulating an advisory opinion on the subject. Such a disagreement shall not be submitted to the arbitration procedure provided for in Article 26.

3. The Parties undertake to look together for the most appropriate instruments and procedures to support, without discrimination between broadcasters, the activity and development of European production, particularly in countries with a low audiovisual production capacity or restricted language area.

4. The Parties, in the spirit of co-operation and mutual assistance which underlies this Convention, shall endeavour to avoid that programme services transmitted or retransmitted by entities or by technical means within their jurisdiction, within the meaning of Article 3, endanger the pluralism of the press and the development of the cinema industries. No cinematographic work shall accordingly be transmitted in such services, unless otherwise agreed between its rights holders and the broadcaster, until two years have elapsed since the work was first shown in cinemas; in the case of cinematographic works co-produced by the broadcaster, this period shall be one year.

Chapter III: Advertising

Article 1 1: General standards

1. All advertisements shall be fair and honest.

2. Advertisements shall not be misleading and shall not prejudice the interests of consumers.

3. Advertisements addressed to or using children shall avoid anything likely to harm their interests and shall have regard to their special susceptibilities.

4. The advertiser shall not exercise any editorial influence over the content of programmes.

A rticle 12: Duration

1. The amount of advertising shall not exceed 15% of the daily transmission time. However, this percentage may be increased to 20% to include forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase or rental of products or for the provision of services, provided the amount of spot advertising does not exceed 15%.

2. The amount of spot advertising within a given one-hour period shall not exceed 20%.

3. Forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase or rental of products or for the provision of services shall not exceed one hour per day.

Article 13: Form and presentation

1. Advertisements shall be clearly distinguishable as such and recognisably separate from the other items of the programme service by optical or acoustic means. In principle, they shall be transmitted in blocks.

2. Subliminal advertisements shall not be allowed.

3. Surreptitious advertisements shall not be allowed, in particular the of products or services in programmes when it serves adpresentation vertising purposes.

4. Advertisements shall not feature, visually or orally, persons regularly presenting news and current affairs programmes.

A rticle 1 4: Insertion ofadvertisements

1. Advertisements shall be inserted between programmes. Provided the conditions contained in paragraphs 2 to 5 of this Article are fulfilled, advertisements may also be inserted during programmes in such a way that the integrity and value of the programme and the rights of the rights holders are not prejudiced.

2. In programmes consisting of autonomous parts, or in sports programmes and similarly structured events and performances comprising intervals, advertisements shall only be inserted between the parts or in the intervals.

3. The transmission of audiovisual works such as feature films and films made for television (excluding series, serials, light entertainment programmes and documentaries), provided their duration is more than forty-ñve minutes, may be interrupted once for each complete period of forty-ñve minutes. A further interruption is allowed if their duration is at least twenty minutes longer than two or more complete periods of forty-ñve minutes.

4. Where programmes, other than those covered by paragraph 2, are interrupted by advertisements, a period of at least twenty minutes should elapse between each successive advertising break within the programme.

5. Advertisements shall not be inserted in any broadcast of a religions service. News and current affairs programmes, documentaries, religious programmes, and childrens programmes, when they are less than thirty minutes of duration, shall not be interrupted by advertisements. If they

last for thirty minutes or longer, the provisions of the previous paragraphs shall apply.

Article 15: Advertising of particular products

1. Advertisements for tobacco products shall not be allowed.

2. Advertisements for alcoholic beverages of all varieties shall comply with the following rules:

a. they shall not be addressed particularly to minors and no one associated with the consumption of alcoholic beverages in advertisements should seem to be a minor;

b. they shall not link the consumption of alcohol to physical performance or driving;

c. they shall not claim that alcohol has therapeutic qualities or that it is a stimulant, a sedative or a means of resolving personal problems;

d. they shall not encourage immoderate consumption of alcohol or present abstinence or moderation in a negative light;

e. they shall not place undue emphasis on the alcoholic content of beverages.

3. Advertisements for medicines and medical treatment which are only available on medical prescription in the transmitting Party shall not be allowed.

4. Advertisements for all other medicines and medical treatment shall be clearly distinguishable as such, honest, truthful and subject to verification and shall comply with the requirement of protection of the individual from harm.

Article 1 6: Advertising directed specifically at a single Party

1. In order to avoid distaortions in competition and endangering the television systern of a Party, advertisements which are specifically and with some frequency directed bo audiences in a single Party other than the transmitting Party shall not circumvent the television advertising rules in that particular Party.

2. The provisions of the preceding paragraph shall not apply where:

a. the rules concerned establish a discrimination between advertisements transmitted by entities or by technical means within the jurisdiction of that Party and advertisements transmitted by entities or by technical means within the jurisdiction of another Party, or

b. the Parties concerned have concluded bilateral or multilateral agreements in this area.

Chapter IV: Sponsorship

Article 1 7. General standards

1. When a programme or series of programmes is sponsored in whole or in part, it shall clearly be identified as such by appropriate credits at the beginning and/or end of the programme.

2. The content and scheduling of sponsored programmes may in no circumstances be influenced by the sponsor in such a way as to affect the responsibility and editorial independence of the broadcaster in respect of programmes.

3. Sponsored programmes shall not encourage the sale, purchase or rental of the products or services of the sponsor or a third party, in particular by making special promotional references to those products or services in such programmes.

A rticle 1 8: Prohibited sponsorship

1. Programmes may not be sponsored by natural or legal persons whose principal activity is the manufacture or sale of products, or the provision of services, the advertising of which is prohibited by virtue of Article 15.

2. Sponsorship of news and current affairs programmes shall not be allowed.

Chapter V: Mutual assistance

Article 19: Co-operation between the Parties

1. The Parties undertake to render each other mutual assistance in order to implement this Convention.

2. For that purpose:

a. each Contracting State shall designate one or more authorities, the name and address of each of which it shall communicate to the Secretary General of the Council of Europe at the time of deposit of its instrument of ratiñcation, acceptance, approval or accession;

b. each Contracting State which has designated more than one authority shall specify in its communication under sub-paragraph a the competence of each authority.

3. An authority designated by a Party shall:

a. furnish the information foreseen under Article 6, paragraph 2, of this Convention;

b. furnish information at the request of an authority designated by another Party on the domestic law and practices in the fields covered by this Convention;

c. co-operate with the authorities designated by the other Parties whenever useful, and notably where this would enhance the effectiveness of measures taken in implementation of this Convention;

d. consider any difficulty arising from the application of this Convention which is brought to its attention by an authority designated by another Party.

Chapter VI: Standing committee

Article 20: Standing Committee

1. For the purposes of this Convention, a Standing Committee shall be set up.

2. Each Party may be represented on the Standing Committee by one or more delegates. Each delegation shall have one vote. Within the areas of its competence, the European Economic Community shall exercise its right to vote with a number of votes equal to the number of its member States which are Parties to this Convention; the European Economic Community shall not exercise its right to vote in cases where the member States concerned exercise theirs, and conversely.

3. Any State referred to in Article 29, paragraph 1, which is not a Party to this Convention may be represented on the Standing Committee by an observer.

4. The Standing Committee may seek the advice of experts in order to discharge its functions. It may, on its own initiative or at the request of the body concerned, invite any international or national governmental or non-governmental body technically qualified in the fields covered by this Convention to be represented by an observer at one or part of one of its meetings. The decision to invite such experts or bodies shall be taken by a majority of three-quarters of the members of the Standing Committee.

5. The Standing Committee shall be convened by the Secretary General of the Council of Europe. Its first meeting shall be held within

six months of the date of entry into force of the Convention. It shall subsequently meet whenever one third of the Parties or the Committe of Ministers of the Council of Europe so requests, or on the initiative of the Secretary General of the Council of Europe in accordance with the provisions of Article 23, paragraph 2, or at the request of one or more Parties in accordance with the provisions of Articles 21, sub-paragraph c, and 25, paragraph 2.

6. A majority of the Parties shall constitute a quorum for holding a meeting of the Standing Committee.

7. Subject to the provisions of paragraph 4 and Article 23, paragraph 3, the decisions of the Standing Committee shall be taken by a majority of three-quarters of the members present.

8. Subject to the provisions of this Convention, the Standing Committee shall draw up its own Rules of Procedure.

A rticle 21: Functions ofthe Standing Committee

The Standing Committee shall be responsible for following the application of this Convention. It may:

a. make recommendations to the Parties concerning the application of the Convention;

b. suggest any necessary modifications of the Convention and examine those proposed in accordance with the provisions of Article 23;

c. examine, at the request of one or more Parties, questions concerning the interpretation of the Convention;

d. use its best endeavours to secure a friendly settlement of any difficulty referred to it in accordance with the provisions of Article 25;

e. make recommendations to the Committee of Ministers concerning States other than those referred to in Article 29, paragraph 1, to be invited to accede to this Convention.

Article 22: Reports of the Standing Committee

After each meeting, the Standing Committee shall forward to the Parties and the Committee of Ministers of the Council of Europe a report on its discussions and any decisions taken.

Chapter VII: Amendments

A rticle 23: A mendments

1. Any Party may propose amendments to this Convention.

2. Any proposal for amendment shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe who shall communicate it to the member States of the Council of Europe, to the other States party to the European Cultural Convention, to the European Economic Community and to any non-member State which has acceded to, or has been invited to accede to this Convention in accordance with the provisions of Article 30. The Secretary General of the Council of Europe shall convene a meeting of the Standing Committee at the earliest two months following the communication of the proposal.

3. The Standing Committee shall examine any amendment proposed and shall submit the text adopted by a majority of three-quarters of the members of the Standing Committee to the Committee of Ministers for approval. After its approval, the text shall be forwarded to the Parties for acceptance.

4. Any amendment shall enter into force on the thirtieth day after all the Parties have infor-med the Secretary General of their acceptance thereof.

Chapter VIII: Alleged violations of this convention

Article 24. Alleged violations ofthis Convention

1. When a Party finds a violation of this Convention, it shall communicate to the transmitting Party the alleged violation and the two Parties shall endeavour to overcome the difficulty on the basis of the provisions of Articles 19, 25 and 26.

2. If the alleged violation is of a manifest, serious and grave nature which raises important public issues and concerns Articles 7, paragraphs 1 or 2, 12, 13, paragraph 1, first sentence, 14 or 15, paragraphs 1 or 3, and if it persists within two weeks following the communication, the receiving Party may suspend provisionally the retransmission of the incriminated programme service.

3. In all other cases of alleged violation, with the exception of those

provided for in paragraph 4, the receiving Party may suspend provisionally the retransmission of the incriminated programme service eight months following the communication, if the alleged violation persists.

4. The provisional suspension of retransmission shall not be allowed in the case of alleged violations ofArticles 7, paragraph 3, 8, 9 or 10.

Chapter IX: Settlement of disputes

Article 25: Conciliation

1. In case of difñculty arising from the application of this Convention, the parties concerned shall endeavour to achieve a friendly settlement.

2. Unless one of the parties concerned objects, the Standing Committee may examine the question, by placing itself at the disposal of the parties concerned in order to reach a satisfactory solution as rapidly as possible and, where appropriate, to formulate an advisory opinion on the subject.

3: Each party concerned undertakes to accord the Standing Committee without delay all information and facilities necessary for the discharge of its functions under the preceding paragraph.

A rticle 26: Arbitration

1. If the parties concerned cannot settle the dispute in accordance with the provisions of Article 25, they may, by common agreement, submit it to arbitration, the procedure of which is provided for in the appendix to this Convention. In the absence of such an agreement within six months following the first request to open the procedure of conciliation, the dispute may be submitted to arbitration at the request of one of the parties.

2. Any Party may, at any time, declare that it recognises as compulso-

ry ipso facto and without special agreement in respect of any other Party

accepting the same obligation the application of the arbitration procedure provided for in the appendix to this Convention.

Chapter X: Other international agreements and the

internal law of the parties

Article 27: Other international agreements or arrangements

1. In their mutual relations, Parties which are members of the European Economic Community shall apply Community rules and shall not therefore apply the rules arising from this Convention except in so far as there is no Community rule governing the particular subject concerned.

2. Nothing in this Convention shall prevent the Parties from concluding international agreements completing or developing its provisions or extending their field of application.

3. In the case of bilateral agreements, this Convention shall not alter the rights and obligations of Parties which grise from such agreements

and which do not affect the enjoyment of other Parties of their rights or the performance of their obligations under this Convention.

Article 28: Relations between the Convention and the internal law of

the Parties

Nothing in this Convention shall prevent the Parties from applying stricter or more detailed rules than those provided for in this Convention to programme services transmitted by entities or by technical means within their jurisdiction, within the meaning of Article 3.

Chapter XI: Final provisions

Article 29. Signature and entry into force

1. This Convention shall be open for signature by the member States of the Council of Europe and the other States party to the European Cultural Convention, and by the European Economic Community. It is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratiñcation, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the Council of Europe.

2. This Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which seven States, of which at least five member States of the Council of Europe, have expressed their consent to be bound by the Convention in accordance with the provisions of the preceding paragraph.

3. A State may, at the time of signature or at any later date prior to the entry into force of this Convention in respect of that State, declare that it shall apply the Convention provisionally.

4. In respect of any State referred to in paragraph 1, or the European Economic Community, which subsequently express their consent to be bound by it, this Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of ratification, acceptance or approval.

Article 30: Accession by non-member States

1. After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of Europe, after consulting the Contracting States may invite any other State to accede to this Convention by a decision taken by the majority provided for in Article 20. d of the Statute of the Council of Europe and by the unanimous vote of the representatives of the Contracting States entitled to sit on the Committee.

2. In respect of any acceding State, this Convention shall enter into force on the ñrst day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.

A rticle 31: Territorial application

1. Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratiñcation, acceptance, approval or accession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2. Any State may, at any later date, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, extend the application of this Convention to any other territory specified in the declaration. In respect of such territory, the Convention shall enter into force on the ñrst day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such declaration by the Secretary General.

3. Any declaration made under the two preceding paragraphs may, in respect of any territory specified in such declaration, be withdrawn by a notification addressed to the Secretary General. The Withdrawal shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of such notification by the Secretary General.

Article 32: Reservations

1. At the time of signature or when depositing its instrument of ratiñcation, acceptance, approval or accession:

a. any State may declare that it reserves the right to restrict the retransmission on its territory, solely to the extent that it does not comply with its domestic legislation, of programme services containing advertisements for alcoholic beverages according to the rules provided for in Article 15, paragraph 2, of this Convention;

b. the United Kingdom may declare that it reserves the right not to fulñl the obligation, set out in Article 15, paragraph 1, to prohibit advertisements for tobacco products, in respect of advertisements for cigars and pipe tobacco broadcast by the Independent Broadcasting Authority by terrestrial means on its territory.

No other reservation may be made.

2. A reservation made in accordance with the preceding paragraph may not be the subject of an objection.

3. Any Contracting State which has made a reservation under paragraph 1 may wholly or partly withdraw it by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. The withdrawal shall take effect on the date of receipt of such notification by the Secretary General.

4. A Party which has made a reservation in respect of a provision of this Convention may not claim the application of that provision by any other Party; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the application of that provision in so far as it has itself accepted it.

Article 33: Denunciation

1. Any Party may, at any time, denounce this Convention by means of a notiñcation addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

2. Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of the notiñcation by the Secretary General.

A rticle 34: Notifications

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council, the other States party to the European Cultural Convention, the European Economic Community and any State which has acceded to, or has been invited to accede to this Convention of:

a. any signature;

b. the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

c. any date of entry into force of this Convention in accordance with the provisions of Articles 29, 30 and 31;

d. any report established in accordance with the provisions of Article 22;

e. any other act, declaration, notification or communication relating to this Convention.

In witness whereof the undersigned, being duly authorised theretao, have signed this Convention.

Done at ..., the ..., in English and French, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe, to the other States party to the European Cultural Convention, to the European Economic Community and to any State invited to accede to this Convention.

APPENDIX

ARBITRATION

1. A request for arbitration shall be notiñed to the Secretary General of the Council of Europe. It shall include the name of the other party to the dispute and the subject matter of the dispute. The Secretary General shall communicate the information so received to all the Parties to this Convention.

2. In the event of a dispute between two Parties one of which is a member State of the European Economic Community, the latter itself being a Party, the request for arbitration shall be addressed both to the member State and to the Community, which jointly, shall notify the Secretary General, within one month of receipt of the request, whether the member State or the Community, or the member State and the Community jointly, shall be party to the dispute. In the absence of such notiñcation within the said time-limit, the member State and the Community shall be considered as being one and the same party to the dispute for the purposes of the application of the provisions governing the constitution and procedure of the arbitration tribunal. The same shall apply when the member State and the Community jointly present themselves as party to the dispute. In cases envisaged by this paragraph, the timelimit of one month foreseen in the first sentence of paragraph 4 hereafter shall be extended to two months.

3. The arbitration tribunal shall consist of three members: each of the parties to the dispute shall appoint one arbitrator; the two arbitrators so appointed shall designate by common agreement the third arbitrator who shall be the chairman of the tribunal.

The latter shall not be a national of either of the parties to the dispute, nor have his usual place of residence in the territory of either of those parties, nor be employed by either of them, nor have dealt with the case in another capacity.

4. If one of the parties has not appointed an arbitrator within one month following the communication of the request by the Secretary General of the Council of Europe, he shall be appointed at the request of

the other party by the president of the European Court of Human Rights within a further one-month period. If the President of the Court is unable to act or is a national of one of the parties to the dispute, the appointment shall be made by the Vice-President of the Court or by the most senior to the Court who is available and is not a national of judge one of the parties to the dispute. The same procedure shall be observed the appointment of the second if, within a period of one month following arbitrator, the Chairman of the arbitration tribunal is not designated.

5. The provisions of paragraphs 3 and 4 shall apply, as the case may be, in order to fill any vacancy.

6. Two or more parties which determine by agreement that they are in the same interest shall appoint an arbitrator jointly.

7. The parties to the dispute and the Standing Committee shall provide the arbitration tribunal with all facilities necessary for the effective conduct of the proceedings.

8. The arbitration tribunal shall draw up its own Rules of Procedure. Its decisions shall be taken by majority vote of its members. Its award shall be final and binding.

9. The award of the arbitration tribunal shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe who shall communicate it to all the Parties to this Convention.

10. Each party to the dispute shall bear the expenses of the arbitrator appointed by it; these parties shall share equally the expenses of the 0ther arbitrator, as well as other costs entailed by the arbitration.

I s 327

g KUNGL. ansa.. -

1990 -05 0 9

STOCKHOLM ______..._.________.

Statens 1990

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. I. 2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. S. 3. En idrottshögskolai Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens omrâde. U. . Transportrâdet. K. . Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. F6.

xlüUtå

. Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD. . Lagstiftning för reklam i svensk TV. U.

Statens 1990

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5]

Socialdepartementet

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2]

Kommunikationsdepartementet

Transportrâdet. [4]

Utbildningsdepartementet

En idrottshögskolai Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens omrâde. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7]

Industridepartementet

Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [1]

NCIQI

R

-QC-I

R-Qnhnl

MCQI

ALLMÄNNA FÖRLAGET

vnc7-c/cn

BHIAI.|.\1\(;AR: .\ll\1.-\.\\A I-›R|..›\(A l. KL,.\[›lJ.›\\\I.lOÖ4 SHKKHHI u. T: | : 08-119 gbgojüax: 026-399548. [NIHRMAII()\SDS()KIIA\I)|I x. N1.-\1\1|(›k(.x(;,\ /\\ 5(\||›BkLxximR;x1(›R(.).S|u<knn|u.