Betänkande 1995/96:UFöU1

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1995/96:UFöUl

Sveriges säkerhetspolitik

1995/96

UFöUl

1. Sammanfattning

I detta betänkande behandlas de delar av regeringens proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse som rör Sveriges säkerhetspolitik, vissa aspekter på internationella insatser genom totalförsvaret samt de aspekter på försvarets materielförsörjning som hänger samman med krigs- materiellagstiftningen. Vidare behandlas i motsvarande delar de motioner som väckts med anledning av propositionen samt vissa motioner i säker- hetspolitiska frågor från allmänna motionstiden 1994/95.

Med anledning av några motionsyrkanden framhåller utskottet ett antal faktorer av särskild betydelse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag om målen för Sveriges sä- kerhetspolitik. Utskottet slår vidare fast att Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Medlemskapet i EU och deltagandet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ger Sverige en förbättrad säkerhetspolitisk situation samt utökade möjligheter att i vårt närområde agera i säkerhets- politiska frågor.

Utskottet är av uppfattningen att en svensk anslutning till Västeuropeis- ka unionen (VEU) inte skulle gagna svenska säkerhetspolitiska intressen. Det nuvarande observatörskapet är förenligt med Sveriges militära allians- frihet och ger den för oss nödvändiga insynen.

Utskottet konstaterar att Sverige har haft enbart positiva erfarenheter av det hittillsvarande samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred (PFF).

Utskottet framhåller också att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE, f.d. ESK) spelar en betydelsefull roll som forum för den europeiska säkerhetsdialogen och som faktor i uppbyggandet av en all- europeisk ordning där varje stat kan få sina säkerhetsintressen tillgodosed- da.

I avsnittet om internationella insatser konstaterar utskottet att regering- ens förslag att öka den svenska ambitionsnivån beträffande förmågan att delta i fredsfrämjande aktiviteter ligger i linje med en lång svensk tradition att främja fred och säkerhet. Utskottet anser i likhet med regeringen att tonvikten bör läggas på civila humanitära insatser och om möjligt koncen- treras på långsiktiga preventiva åtgärder. Utskottet delar också regeringens

1 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

syn på det positiva i att ha en bred ansats och värdet av ett starkt nätverk av internationella organisationer.

Ett antal motionsyrkanden behandlas - varav de flesta besvaras - som i varierande grad är positiva till regeringens förslag om att inrätta en civil insatsstyrka och att en ökad koordinering bör ske med övriga fredsfräm- jande verksamheter. Regeringens förslag i dessa frågor tillstyrks av utskot- tet.

Med anledning av två motioner om folkrörelsernas bidrag till fredsfräm- jande aktiviteter uttalar utskottet att man delar motionärernas uppfattning om folkrörelsernas viktiga bidrag till arbetet för fred. Utskottet framhåller att även försvarets frivilligorganisationer härvidlag kan lämna värdefulla bidrag.

Utskottet har också tagit ställning för förslag från regeringen om att ut- veckla riktlinjer för att underlätta myndigheters internationella kontakter samt att regeringen skall vidta åtgärder för att Sveriges representation i internationella organisationer och i utlandet i försvarsrelaterade frågor förbättras.

Under avsnittet krigsmaterielexport m.m. behandlar utskottet regering- ens förslag angående internationellt samarbete inom materielområdet i form av gemensam anskaffning, närmande till WEAG och statligt stöd till försvarsindustrins exportansträngningar.

Utskottet hänvisar inledningsvis till utrikesutskottets tidigare övervä- ganden angående den generella synen på krigsmaterielexport och betonar att regeringens förslag ligger inom ramen för rådande regler och riktlinjer på krigsmaterielområdet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om gemensam anskaffning vil- ket enligt förslaget endast bör ske för sådana materielsystem där Försvars- maktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden. Utskot- tet tillstyrker även förslaget om närmande till WEAG men framhåller därvid särskilt att försiktighet bör iakttas så att samarbetet stannar inom de ramar som riktlinjerna för krigsmaterielexport anger.

Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om statligt stöd vid export av större vapensystem, givet att de står i överensstämmelse med riktlinjer- na för krigsmaterielexport.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet regeringens förslag. Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogat reser- vationer.

1995/96:UFöUl

2. Propositionen

Regeringen har i proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse

- i avsnitt 2 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om säkerhetspolitikens mål (avsnitt 2.3.1)

- i avsnitt 6 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om svensk ambitions- nivå för internationella fredsfrämjande insatser (avsnitt 6.1.3)

3. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om civila internatio- nella styrkor (avsnitt 6.3)

4. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om internationella kontakter (avsnitt 6.5)

- i avsnitt 8 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om grunderna för försvarets materielförsöijning (avsnitt 8.1-8.6) (UFöU i de delar som avser export av krigsmateriel).

3.Motionerna

1995/96:Föl av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen i vårt närområde,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges säkerhetspolitik, särskilt vad gäller betydelsen av ett långsiktigt synsätt i försvarsplaneringen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarspolitikens inriktning och totalförsvarets uppgifter, (delvis)

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om försvarets materielförsöijning. (delvis)

1995/96:Fö4 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om civil freds- tjänst i totalförsvaret i det fortsatta utredningsarbetet, (delvis)

1995/96:Fö5 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarets materielförsöijning.

1995/96:UFöUl

1995/96:Fö6 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitikens mål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall avstå från det aktiva observatörsskapet i VEU,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om neutralitetsbegreppet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en internationell styrka för fredsfrämjande insatser, (delvis)

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om stopp för krigsmaterielexport och kraftfullt agerande mot en gemensam krigsmaterielmarknad under EU:s regeringskonferens 1996, (delvis)

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om skrivningen i propositionen beträffande sammanvägningen av försvarspolitiska behov och uppställda utrikespolitiska restriktioner vid prövning av enskilda utförselärenden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om internationellt initiativ och engagemang när det gäller bl.a. nedrustning och metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld,

1995/96:Fö7 av Monica Green m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella insatser,

1995/96:Fö8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk säkerhetspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitisk kompetens i Sverige,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om utbildning till civilförsvaret, (delvis)

1995/96:FölO av Ola Karlsson och Sten Tolgfors (m) vari yrkas att riksda- gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för produktion och export av försvarsmateriel, (delvis) 1995/96:Föll av Åke Camerö m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall arbeta för att utveckla en gren av VEU för fredsfrämjande operationer, katastrofhjälp och krishantering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall stödja OSSE:s arbete med att skapa en regional säkerhetsordning,

1995/96:UFöUl

1994/95:U312 av Peter Eriksson och Birger Schlaug (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige, oavsett medlemskapet i Europeiska unionen, avser att även i framtiden bedriva en självständig utrikespolitik.

1994/95:U401 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges alliansfrihet, dvs. alliansfrihet i fred syftande till neut- ralitet i krig,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om modellen av en konfliktförebyggande organisation inom OSSE,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om OSSE:s utrednings- och analyskapacitet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om villkoren för Sveriges deltagande i Partnerskap för fred,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om Sveriges inställning till VEU,

1994/95 :U405 av Håkan Holmberg och Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om att möjligheten till ett aktivt svenskt deltagande i någon form i FN:s akutstyrka skyndsamt utreds.

1994/95:U407 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en nationell kommission för att se över och stärka Sveriges internationella ansvarstagande genom icke-militära civila fredsin- satser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ekonomiska resurser till frivilligorganisationema för icke-militära fredsinsatser.

1994/95 :U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom EU bör fortsätta som alliansfri stat och därför inte ansöka om med- lemskap i VEU,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör avsäga sig observatörskapet i VEU,

1994/95:Fö201 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om grunderna för den svenska säkerhetspolitiken, 1994/95:Fö202 av Åke Carnerö m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör delta i ett sådant försvarspolitiskt samarbete

1995/96:UFöUl

inom EU som syftar till europeisk säkerhet och som bygger på vaije na- tions självständiga beslut om militära insatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk observatörsstatus i VEU,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för en regional säkerhetslösning inom ramen för OSSE,

1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om att Sverige aktivt skall delta i och utveckla EU:s säkerhets- politik,

Utskottet väljer i det följande i vissa fall att dela upp yrkanden och be- handla delarna i skilda sammanhang. Yrkandenumret följs då av ordet delvis och en sifferbeteckning, t.ex. 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 2:4). Siffran 2 visar att det är den andra delen av yrkandet som behandlas, och siffran 4 talar om att yrkandet delats upp i totalt 4 delar. I bilaga 4 till detta betänkande framgår var de olika motionsyrkandena, och i förekom- mande fall deras delar, behandlas. Vissa yrkanden behandlas delvis i detta betänkande och delvis i betänkandet 1995/96:FöUl. Vilka dessa yrkanden är framgår av såväl ovanstående förteckning, där de följs av ordet ”(delvis)”, som av bilaga 4.

4. Utskottet

Regeringens proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse bordlädes i kammaren den 5 oktober 1995. Propositionen jämte tillhörande motioner hänvisades till försvarsutskottet för beredning. Under motionstiden avläm- nades 11 motioner med sammanlagt 96 yrkanden.

Regeringen har i propositionen lämnat förslag bl.a. till beslut om säker- hetspolitikens mål vilket berör utrikesutskottets beredningsområde. Rege- ringen aktualiserar i propositionen en bredare säkerhetspolitisk syn. Vidare finns ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden under förra riksmötet, remitterade till utrikesutskottet, och som behöver beredas.

Enligt riksdagsordningens 4 kap. 8 § kan utskott överenskomma med annat utskott att de skall bereda ärende gemensamt genom deputerade i sammansatt utskott. Den nya säkerhetspolitiska situationen motiverar en sammanhållen behandling av såväl de utrikes- som försvarspolitiska aspek- terna på säkerhetspolitiken. Mot den bakgrunden har utrikes- och för- svarsutskotten gemensamt beslutat att i ett sammansatt utskott bereda de nu aktuella säkerhetspolitiska frågorna. Det sammansatta utskottet, som är tillfälligt, har som enda uppgift att behandla dessa frågor.

Försvarsutskottet har därför överlämnat regeringens förslag i proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse avseende avsnitt 2.4 i den del som avser säkerhetspolitikens mål, avsnitt 6.6, punkterna 1 och 3-4 samt av-

1995/96:UFöUl

snitt 8.8., punkt 1 i de delar som rör export av krigsmateriel m.m., jämte tillhörande motioner till det sammansatta utrikes- och försvarutskottet för gemensam beredning. På motsvarande sätt har utrikesutskottet till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet överlämnat de motioner från den allmänna motionstiden 1994/95 som rör frågor i ovan nämnda delar av proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse.

En fullständig förteckning över vilka motioner och vilka förslag i pro- positionen som bereds av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet återfinns i avsnitt 2 ovan.

De ställningstaganden som det sammansatta utskottet gör i sitt betän- kande 1995/96:UFöUl Sveriges säkerhetspolitik utgör den säkerhetspoli- tiska grunden för försvarsutskottets vidare överväganden.

5. Övergripande säkerhetspolitiskt perspektiv

I propositionens avsnitt 2.1 och 2.2 (s. 15-38) redovisar regeringen sin syn på den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och på Sveriges säker- hetspolitiska intressen. Dessa avsnitt, vilka inte innehåller några förslag till riksdagsbeslut, sammanfattas nedan.

Det kalla krigets slut

Enligt propositionen föreligger inte de politiska och militära förutsättning- arna för ett storkrig i Europa i dag och under de närliggande åren.

Allmänt sett karakteriseras utvecklingen av ett större antal inflytelserika aktörer, som sinsemellan är heterogena och långt ifrån jämbördiga.

Det kalla krigets paradoxala kombination av politisk spänning och sta- bilitet har ersatts av ett förehållandevis rörligt och svårförutsägbart läge. Riskerna för såväl interna som regionala konflikter har ökat.

Historiska landvinningar har gjorts genom den europeiska integrations- processen. Storkrig i Europa framstår i dag som en omöjlighet. En fram- gångsrik fortsatt utvidgning österut av Europeiska unionen (EU) utgör en viktig grund för framtida stabilitet och säkerhet omfattande hela Europa. Både utvidgningen av EU och av NATO kommer dock också att utsätta den europeiska sammanhållningen för påfrestningar. Främst Ryssland kommer att förbli en säkerhetspolitisk faktor av stor betydelse i Europa, och då inte minst i Östersjöområdet.

FN står i centrum för förhoppningarna att förverkliga de ideal som kommer till uttryck i dess stadga. Världsorganisationen har påtagligt ökat sitt engagemang i internationella krishärdar. Optimismen om en ny världs- ordning, byggd på gemensamma folkrättsliga principer, har likväl ersatts av en växande insikt om komplexiteten och långsiktigheten i en sådan strävan.

Svårförutsägbarheten torde bli ett dominerande inslag i den internatio- nella politiken under lång tid. De närmaste årens utveckling kan dock

1995/96:UFöUl

komma att ge vissa viktiga signaler om fortsatt färdväg inom ett antal områden. Centralt för de framtida förhållandena är bl.a. den ryska reform- politikens utveckling, EU:s översynskonferens, utvecklingen i det tidigare Jugoslavien och CFE-avtalets (Conventional Armed Forces in Europé) betydelse. USA:s fortsatta roll i Europa förblir, liksom Rysslands utveck- ling och relation till övriga Europa, avgörande faktorer i den europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen.

Europeisk säkerhet

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa är nära kopplad till den bredare globala bild som beskrivits ovan.

Utvecklingen i det tidigare Jugoslavien liksom i Tjetjenien har demon- strerat det internationella systemets kvarstående svårigheter att försvara FN:s och OSSE:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa; efterföljare till den europeiska säkerhetskonferensen, ESK) folkrättsligt förankrade regler för fredligt mellanstatligt umgänge och mänskliga rättig- heter.

De samlade europeiska strävandena bärs upp av EU. I den nya situatio- nen finns dock risker för att nationella intressen får en större roll i stater- nas säkerhetspolitik.

I fokus för den säkerhetspolitiska uppmärksamheten står utvecklingen i centrala och östra Europa. Den största långsiktiga osäkerheten gäller Ryssland, som nu befinner sig i ett djupt svaghetstillstånd. Landet kom- mer, enligt regeringens bedömning, inte under överskådlig tid att kunna utgöra ett militärt hot mot Europa i den mening som gällde under det kalla kriget. Utvecklingen i randområdena av det tidigare Sovjetunionen är ägnad att inge bekymmer.

Den ryska ekonomin utgör den mest påtagliga gränssättande faktorn för utvecklingen. Det torde ta minst ett decennium innan man är tillbaka på en nivå som motsvarar Rysslands del av den sovjetiska ekonomin år 1989. Den grundläggande osäkerheten om en fortsatt demokratisk utveckling består.

De möjliga utvecklingsvägarna i Ryssland spänner från en fortsatt för- stärkning av redan befintliga auktoritära tendenser via ekonomiskt och politiskt sönderfall i mer eller mindre våldsamma former till successiv konsolidering av reformprocessen. Flertalet bedömningar förutser en lång- sam konsolidering i antingen demokratisk eller auktoritär riktning.

En mer självsäker politik av traditionell stormaktskaraktär baserad på ryska nationella intressen har börjat framträda och kontrasterar mot den svaga basen för rysk maktutövning. Denna politik indikerar troligen ett framtida normaltillstånd. Utgångspunkten är att Ryssland är en eurasiatisk stormakt med säkerhetsintressen i hela sitt närområde. Därtill kommer en strävan att upprätthålla kämvapenpariteten med USA.

Ett centralt ryskt intresse är att undvika att hamna utanför en utvidgad europeisk gemenskap. Ryssland har hittills motsatt sig en utvidgning av NATO. Samtidigt välkomnas i allmänhet fortsatt EU-utvidgning österut.

Oberoende staters samvälde (OSS) är viktigt för Ryssland, såväl för att hävda inflytande allmänt som av ekonomiska skäl. Inriktningen går i

1995/96:UFöUl

ökande grad mot återintegration byggd på i första hand ömsesidiga eko- nomiska intressen. I Vitrysslands fall är en långtgående reintegrerering med Ryssland redan i full gång.

Det centrala målet för flertalet stater i Central- och Östeuropa är att bli fullvärdiga medlemmar i EU och NATO.

De frigjorda spänningarna i sydöstra Europa utgör ett akut problem. Un- der de senaste åren har i det tidigare Jugoslavien pågått de mest omfattan- de krigshandlingar som Europa upplevt sedan det andra världskriget.

Den västeuropeiska säkerhetspolitiska agendan domineras av fem inbördes beroende frågor:

* utvidgningen av NATO och EU,

* den framtida relationen till Ryssland,

* EU:s framtida utveckling, främst regeringskonferensen år 1996,

* den framtida rollfördelningen mellan och nya uppgifter för EU, NATO, VEU (Västeuropeiska unionen) och OSSE,

* relationen mellan Europa och USA.

För USA har det kalla krigets slut inneburit en radikalt förbättrad strategisk situation. Landets politiska och militära dominans är obestridd. Något direkt hot mot USA:s mest vitala intressen finns inte, förutom strategiska kärnvapen. Hoten är framför allt av ekonomisk och teknologisk karaktär. Förhållandet till Ryssland kommer troligen att innehålla element av både samarbete och konfrontation. Den strategiska kämvapenavskräckningen mellan USA och Ryssland består. En omfattande kvantitativ neddragning av framför allt armén och flygvapnet pågår. En betydande del av dessa minskningar sker utanför USA:s gränser i Europa och Asien. Det förefal- ler sannolikt att USA:s engagemang i Europa består relativt oförändrat under de närmaste åren. Problemen är i första hand långsiktiga. En bibe- hållen strategisk transatlantisk samarbetsrelation förutsätter i växande utsträckning gemensamma strategiska behov också utanför NATO- området.

Tyskland har återfått sin fulla suveränitet och är åter en av Europas stormakter. I Storbritannien och Frankrike pågår en omvärdering av Eu- ropapolitiken. Frankrikes inflytande reduceras genom Tysklands växande roll. Den speciella brittisk-amerikanska relationen har urholkats. Storbri- tannien har successivt gett upp den traditionella distansen till kontinenten.

I Medelhavsområdet möts tre världsdelar, olika ideologier, religioner och kulturer, fattigdom och rikedom. Området är därför också en skär- ningspunkt för skilda intressen som direkt eller indirekt påverkar europeisk säkerhet. Det tidigare största hotet mot freden, den arabisk-israeliska konflikten, har minskat i betydelse. Andra hot, såsom spridning av mass- förstörelsevapen och allmän instabilitet, har i stället framträtt. Utveckling- en och problemen i området påverkar även EU-statema genom ett växande och alltmer svårhanterbart invandringstryck.

1995/96:UFöUl

Norden och Östersjöområdet

Karakteristiskt för det nordiska området är dess närhet till och beroende av andra strategiska regioner - Ryssland, Nordatlanten och norra delen av det kontinentala Europa. Östersjön är en centralt belägen och viktig kommuni- kationsled. I händelse av konflikter kan Östersjön komma att utgöra en viktig konfrontationszon.

Närheten till Ryssland är och förblir en avgörande faktor i norsk säker- hetspolitik. Grunden för norsk säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, och då framför allt den transatlantiska länken.

Grundläggande för Danmarks säkerhetspolitik är ett fortsatt engagemang i NATO och övriga internationella säkerhets- och förtroendeskapande organisationer. Danmark är det nordiska land som mest påtagligt fått sin rent militärstrategiska situation förbättrad. Finland har sedan år 1989 ge- nomfört en omorientering av sin säkerhetspolitik. Målet har varit att fast förankra landet i den västeuropeiska gemenskapen. Förhållandet till Ryss- land förblir ett säkerhetspolitiskt grundelement, även om det inte anses föreligga något militärt hot i dag. NATO-medlemskap saknar under rådan- de omständigheter aktualitet. Samtidigt betonas att man inte utesluter några framtida alternativ.

De baltiska staternas säkerhetsproblem sammanhänger med att de tills nyligen utgjorde en del av Sovjetunionen och att de direkt gränsar till stormakten Ryssland. Deras säkerhet stärks främst genom att de på olika områden befäster sin suveränitet och skapar breda internationella kontak- ter.

Både det bilaterala och det multilaterala samarbetet mellan staterna i Östersjöområdet har under de senaste åren utvecklats snabbt.

Östersjörådet skapades år 1992 som ett organ för utveckling av det regi- onala samarbetet i området. Det har framför allt varit engagerat i demo- kratiuppbyggnad, ekonomisk utveckling och kämkraftssäkerhet.

De europeiska säkerhetsstrukturerna

I OSSE är alla Europas stater representerade, de f.d. Sovjetrepublikerna, USA och Kanada - sammantaget 52 stater. Det stora antalet deltagare och principen om konsensus gör beslutsfattandet tungrott, men ger samtidigt en hög grad av legitimitet. Vid toppmötet i Budapest år 1994 beslöts bl.a. att förmågan till tidig förvarning, preventiv diplomati och krishantering skulle stärkas. OSSE har i sin verksamhet verkat för en vidgad syn på säkerhetsbegreppet. OSSE har också ett mandat att genomföra fredsbeva- rande insatser. OSSE utgör ett viktigt instrument för Rysslands fortsatta integration i Europa. Av alla dessa skäl torde OSSE även i fortsättningen komma att spela en betydelsefull roll som forum för den europeiska säker- hetsdialogen.

EU har genom djupet i integrationen och tätheten i samarbetet avgöran- de betydelse för stabiliteten i Europa. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) omfattar alla utrikes- och säkerhetspolitiska frå- geställningar som rör tredje land samt EU:s agerande inom internationella organisationer. EU:s utveckling kommer under lång tid att domineras av

1995/96:UFöUl

den östutvidgning om vilken man redan fattat ett principiellt beslut. Östutvidgningen spelar en avgörande roll för att utsträcka den nuvarande säkerheten och stabiliteten i västra Europa till att omfatta hela Europa. Många EU-länder strävar efter att uppnå ett gemensamt försvar, men frå- gan har alltmer kommit i skymundan.

NATO utgör både en organisation för kollektivt försvar mot yttre hot och ett instrument för samfälld säkerhet. Den kollektiva försvarsdimensio- nen har kompletterats med nya uppgifter som både understryker behovet av strukturella reformer och aktualiserar nya verksamheter. Omvandlingen av NATO fortsätter, samtidigt som man söker slå vakt om organisationens kämfunktioner.

NATO inbjöd i januari 1994 länderna i det Nordatlantiska samarbetsrå- det (NACC) samt andra OSSE-stater ”som kan och vill bidra” att delta i samarbetsprogrammet Partnerskap för fred (PFF). Det stora flertalet av deltagarstatema ser PFF som ett steg mot fullt medlemskap i NATO. Sve- rige, Finland och Österrike har dock klart deklarerat att man deltar i PFF- samarbete på en alliansfri grund. I dagsläget är, förutom NATO:s med- lemsstater, samtliga OSSE-stater signatärer till PFF med undantag av Cy- pern, Irland, staterna i det forna Jugoslavien, Malta, Schweiz, Tadzjikistan, Vitryssland och de verkligt små europeiska staterna.

Maastrichtfördraget definierar VEU som en tänkbar bärare av EU:s framtida gemensamma försvarspolitik. Inom NATO finns i dag stor upp- slutning bakom VEU som den europeiska pelaren i alliansen. Den s.k. Petersberg-deklarationen från år 1992 stadgar att VEU också skall kunna utföra humanitära insatser och räddningstjänst, fredsbevarande operationer och krishantering. De associerade partnerskapen för nio stater i Central- och Östeuropa innebär att VEU tagit på sig en ny roll som forum för en vidgad europeisk säkerhetsdialog, vilken omfattar Ryssland, övriga OSS- stater, USA och Kanada. Sverige deltar i VEU som observatör.

Massförstörelsevapen

Kämvapendiskussionen har under de senaste åren i huvudsak koncentre- rats dels till den faktiska nedrustningen, dels till kärnvapenspridningen. De traditionella kämvapenmaktemas förmåga att använda kärnvapen kommer att bestå trots kraftiga reduceringar.

NATO har i praktiken tagit ett stort steg i riktning mot existentiell av- skräckning i stället för den tidigare doktrinen om graderad vedergällning. I den ryska försvarsdoktrinen från år 1993 saknas de tidigare sovjetiska utfästelserna om ”no first use”. Frågan huruvida den amerikanska kämva- pengarantin i framtiden kan komma att ersättas av europeiska kärnvapen har så länge NATO består ingen aktualitet.

Icke-spridningsfördraget (NPT) har permanentats genom ett beslut våren 1995.

C-vapenkonventionen föreskriver att arsenaler av kemiska vapen suc- cessivt skall förstöras och att fortsatt utveckling, tillverkning samt an- skaffning av sådana vapen skall upphöra. Den långa avvecklingsperioden fram till år 2010 medför dock att försvarspolitiska hänsyn till kemiska vapen måste tas under lång tid. Utvecklingsmöjligheterna inom det bio-

1995/96:UFöUl

logiska vapenområdet inger stora farhågor för framtiden. Slutligen bör även utvecklingen av vapenbärare för kemiska och biologiska vapen i form av missiler och kryssningsrobotar uppmärksammas.

Militärstrategisk utveckling

I dag är det svårt att finna ett entydigt mönster som grund för förutsägelser om framtiden. Den historiskt sett tillfälliga stabiliteten har avlösts av ett antal motstridiga tendenser.

Den ryska krigsmaktens nuvarande tillstånd liksom landets strategiska intressen återspeglas i den officiella ryska militärdoktrinen. Hotet mot den inre säkerheten och otillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventio- nella stridskrafter anges som de viktigaste dimensionerna i Rysslands säkerhet. Sammantaget är den nya doktrinen strategiskt defensiv, men med en tydlig ambition att hävda ryska intressen i det s.k. nära utlandet.

NATO:s militära doktrin är i grunden strategiskt defensiv och utgår från en alltmer breddad hotbild. Styrande för utformningen av USA:s konven- tionella styrkor är målet att ”nästan samtidigt” kunna möta och hantera två regionala konflikter. Den permanenta närvaron utanför USA minskar kraftigt i omfattning, men den strategiska rörligheten förstärks. Teknisk överlägsenhet skall bibehållas. Kämvapenstyrkoma reduceras kraftigt. Storbritannien och Frankrike strävar även de efter fortsatt förmåga att agera självständigt utanför Europa. Kärnvapenkapaciteten bibehålls. I den tyska doktrinen finns en klar inriktning att utveckla en oberoende nationell ledningsförmåga, större strategisk rörlighet samt förmåga att verka med stridskrafter utanför eget territorium.

De sammanlagda västliga försvarsutgiftema kulminerade under åren 1986— 87. NATO står för den dominerande delen av dessa kostnader, och USA ensamt svarar för hela 60 % av NATO:s försvarssatsning. Under de senas- te åren har i genomsnitt en minskning skett i NATO-ländema med ca 15 %.

Sverige satsar för närvarande omkring 2,5 % av BNP på försvaret. Det motsvarar ett medeltal bland de små och medelstora länderna i Europa.

Det finns en tydlig koppling mellan förändringarna i det säkerhetspoli- tiska läget och de minskade försvarssatsningama. I de flesta länder både i öst och väst finns det därutöver ekonomiska hänsyn bakom gjorda ned- skärningar.

Försvarsutgiftema i östblocket steg fortlöpande fram till böljan av 1980- talet. Efter år 1985 började försvarsutgiftema minska. I dag beräknas an- slagsnivån för den ryska försvarsmakten motsvara ungefär en tredjedel av den sovjetiska försvarsbudgeten i mitten på 1980-talet.

I stormaktema får flygstridskrafter och luftbuma förband en framträdan- de roll. De marina stridskrafterna får ökade uppgifter i landkriget genom att utgöra plattformar för flyg- och robotbekämpning. Markstridskraftema får ökad flexibilitet och effekt genom förbättrad rörlighet, bättre skyddade fordon, långskjutande artilleri, robotar och starkare luftvärn. Förutsättning- arna att genomföra överraskande inledda militära operationer ökar genom satsningen på utveckling av strategiskt rörliga insatsstyrkor. Samtidigt kan

1995/96:UFöUl

antas att omfattande lokala krig kommer att föras på en mycket låg teknisk nivå.

CFE-avtalet är ett av flera viktiga avtal och överenskommelser som under- tecknades i samband med ESK:s toppmöte i Paris år 1990. Avtalets ur- sprungliga syfte var att reducera förmågan till överraskande anfallsopera- tioner. För att begränsa möjligheterna till koncentrering av styrkor i Euro- pas flankområden finns särskilda begränsningar för de nordvästra och sydöstra delarna av Europa.

Det ursprungliga syftet med CFE-avaltet har kommit i bakgrunden efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning samt Rysslands militära tillbakadragande. Avtalet har inte desto mindre fortsatt grundläggande betydelse för den militära stabiliteten. Av intresse för Sveriges del är att avtalets särskilda begränsningar av tung armémateriel i avtalsområdets norra och södra flanker långsiktigt blir bestående.

Bestämmande för den militärstrategiska utvecklingen i Sveriges närom- råde är dels Kolahalvöns fortsatta kämvapenstrategiska roll, dels skilda aktörers intressen i Östersjöområdet. En militär konflikt som skulle inne- fatta en eller flera av staterna i Norden kan knappast förutsättas ske annat än i samband med en stormaktskonflikt som eskalerar till hög nivå. Lik- som tidigare förefaller det således inte rimligt att väpnade angrepp skulle riktas mot Sverige om de inte har ett vidare strategiskt syfte. Ryssland förblir den viktigaste enskilda strategiska inflytelsefaktom i området.

De strategiska och militärgeografiska förutsättningarna har i grunden förändrats i Östersjöområdet. Rysslands kontakt med Östersjön begränsas nu till inre delen av Finska viken och till Kaliningradområdet. En upp- byggnad av rysk förmåga att genomföra en storskalig traditionellt upplagd kustinvasion i Östersjöområdet måste ske från en låg nivå och från nya geografiska förutsättningar. En sådan uppbyggnad torde inte kunna ske på kortare tid än något decennium. NATO, och då framför allt Tyskland, kommer under överskådlig tid att vara marint dominerande i Östersjön.

Den strategiska situationen i norra delen av det nordiska området är i si- na grunddrag oförändrad. Om START 2-avtalet (Strategic Arms Reduction Talks; samtal om nedskärningar av strategiska kärnvapen) genomförs, kommer huvuddelen av de ryska strategiska kärnvapnen att vara lokalise- rad till ubåtar ingående i den Norra marinen. Som en följd av den samlade utvecklingen inom kämvapenområdet kan områdets strategiska betydelse till och med komma att öka. Därmed förblir området av strategiskt intresse också för NATO, och då främst USA. De konventionella stridskrafterna i det ryska Norra militärområdet har av flera skäl påverkats långt mindre av de senaste årens omvälvningar av den ryska militära strukturen än strids- krafterna i Central- och Östeuropa respektive Östersjöområdet. Den kvanti- tativa minskning som har skett av markstridskraftema har kompenserats genom den omfattande materiella modernisering som möjliggjorts i sam- band med tillbakadragandet av styrkor från Centraleuropa. Därtill kommer betydande tillskott av flygstridskrafter och stridshelikoptrar. Liksom i övriga Ryssland ligger dock utbildnings- och övningsverksamheten i dag på en mycket låg nivå.

1995/96:UFöUl

13 Sammanfattningsvis kan konstateras att Rysslands offensiva förmåga i området i dag är starkt begränsad. Den torde under ett antal år inskränka sig till att kunna genomföra operationer mot svagt försvarade områden i nära anslutning till ryskt territorium. Även NATO saknar utan en omfat- tande tillförsel av stridskrafter offensiv kapacitet i området. De alltmer förbättrade möjligheterna att uppnå överraskning med strategiskt rörliga insatsstyrkor bör dock observeras. I norr finns rent tekniskt förutsättningar att förstärka operationsmöjlighetema genom att sätta befintliga resurser i stånd.

Internationella perspektiv på fredsfrämjande insatser

Den nya säkerhetspolitiska situationen har ytterligare stärkt betydelsen av fredsfrämjande insatser. På det europeiska planet är det viktigt att verka för tillkomsten av en fungerande säkerhetspolitisk struktur med uthållig för- måga att skapa stabilitet.

År 1992 redovisade FN:s generalsekreterare rapporten An Agenda for Peace (En dagordning för fred) där han bl.a. angav ett spektrum av åtgär- der från preventiv diplomati till fredsframtvingande insatser. Ett grundläg- gande problem var och är dock hur medlemsländerna och särskilt stormak- terna skall hantera avvägningen mellan det allmänna behovet av FN-ledd multilateralism och tveksamheten till att ställa erforderliga resurser och befogenheter till den överstatliga nivåns förfogande. Mot bakgrund av dessa problem redovisade generalsekreteraren i juni 1995 sitt tillägg till An Agenda for Peace.

I denna senare rapport diskuteras bl.a. möjligheten att överlåta mer krä- vande uppgifter på grupper av stater ledda av stormakter, en metod som också föredras av vissa stormakter. Generalsekreteraren påpekar dock att detta medför risker för att FN: s trovärdighet och ställning undergrävs samt att stormakter kan utnyttja FN:s legitimitet för egna syften. I förlängningen finns också en risk för inressesfärer och uppluckring av internationell rätt som knappast ligger i mindre staters intressen.

Vidare framhåller generalsekreteraren också att problemen med tillgång till styrkor och utrustning blivit större vilket är bakgrunden till initiativet att skapa UN Standby Forces Arrangement System, som nu är under upp- byggnad. Systemet bygger på nationella föranmälda bidrag i beredskap för fredsbevarande operationer.

Det är sammanfattningsvis troligt att det internationella samfundet i fram- tiden kommer att behöva hantera en konfliktvolym minst motsvarande nuvarande nivå. Mycket talar för att det i stor utsträckning kommer att handla om inomstatliga konflikter med allvarliga humanitära konsekven- ser. Insatserna kan förväntas få ett mycket varierande innehåll.

Ett bredare spektrum av hot och risker

De senaste årens utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar.

Förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön innebär att risken för storkrig i Europa är mindre än på mycket länge. Men även om

1995/96:UFöUl

denna risk för överskådlig framtid reducerats kraftigt har den för den skull inte slutgiltigt eliminerats. Något sådant är knappast möjligt så länge na- tionalstatssystemet består och så länge stater eller grupper av stater måste ansvara för sin egen säkerhet.

Särskilt de inre väpnade konflikterna har under de senaste åren varit om- fattande. De underliggande konfliktorsakerna kan sökas i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållan- den.

Om någon av aktörerna i dessa konflikter också skulle utnyttja icke kon- ventionella stridsmedel skulle konsekvenserna bli närmast oöverblickbara. Risken för spridning och användning av kärnvapen, men också i lika hög grad biologiska och kemiska vapen, gäller inte endast stater utan även organisationer och enskilda aktörer, exempelvis terroristgrupper.

De flesta länder har redan omdefinierat sin syn på säkerhet. Den huvud- sakliga inriktningen är därvid att lägga in ett vidgat säkerhetsbegrepp, där konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser av humanitär och fredsfrämjande karaktär ingår. En annan alltmer allmänt accepterad del i säkerhetsbegreppet är hot och risker som i sig kan vara av gränsöver- skridande karaktär. Ett annat område rör de hot och risker som kan drabba fredssamhället. Det kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant.

Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet.

Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, re- spekt för demokrati och mänskliga rättigheter, m.m. som grund för inter- nationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande humani- tära insatserna för att förhindra mänskligt lidande, vilka också syftar till att hindra vidare eskalering och spridning av konflikter, bör också ses i detta sammanhang.

Sammantaget talar detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp med en helhets- syn på hot och risker av olika slag och på samhällets hantering av dessa.

Gemensam säkerhet

Sverige är i både positiv och negativ bemärkelse starkt internationellt beroende.

På en grundläggande nivå formas ramförutsättningama i Europa huvud- sakligen av sådana tongivande aktörer som USA, Ryssland, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. På det globala planet får till denna grupp fogas bl.a. Japan och Kina, liksom en grupp stater vilka i sina respektive regionala sammanhang har särskild tyngd.

På ett övergripande plan har Sverige ett intresse av att de internationella relationerna domineras av samarbete, säkerhetsgemenskap och respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. I ett sådant system respekterar stater-

1995/96:UFöUl

na det gemensamma regelverket och betraktar säkerheten som odelbar. Mindre och större stater har jämbördig ställning. Ett sammanhängande system av globala och regionala institutioner gör det möjligt för det inter- nationella samfundet att hantera hela skalan av hot och risker.

Jämsides med detta långsiktiga uppbyggande av gemensamma institu- tioner är emellertid Sverige fortsatt beroende av att maktbalans råder mel- lan de tongivande aktörerna. I synnerhet gäller detta i närområdet, särskilt i förhållande till Ryssland. Denna maktbalans, som inte endast har militära inslag, kan i det nordeuropeiska området inte upprätthållas utan externa parter.

Sverige påverkar sin säkerhetspolitiska situation dels genom rent natio- nella åtgärder, dels genom ett internationellt agerande för gemensam sä- kerhet.

De nationella åtgärderna syftar till att främja stabiliteten i närområdet och att kunna möta hot och påfrestningar som direkt berör Sverige. Denna politik har såväl en politisk och ekonomisk som en militär dimension. Genom vår sedan lång tid etablerade militära alliansfrihet svarar vi för vårt eget försvar mot väpnat angrepp.

Internationellt söker Sverige bidra till gemensam säkerhet genom de multilaterala organisationerna. Till dessa hör FN genom sin legitimitet på det globala planet samt OSSE regionalt. I synnerhet medlemskapet i Euro- peiska unionen innebär emellertid ett nytt sammanhang och nya villkor och möjligheter för Sveriges deltagande i det europeiska samarbetet. Detta samarbete är ett effektivt sätt för Sverige att öka sitt inflytande och minska sin utsatthet. Även andra internationella fora spelar en viktig roll. Öster- sjörådet är av betydelse i detta sammanhang.

Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för stabil fred och säkerhet. Sverige bidrar till global säkerhet och långsiktigt fredsbyggande genom ett i internationell jämförelse omfattande utvecklingsbistånd.

Det ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att konkret bidra till fred och säkerhet genom att med totalförsvarets resurser, både militära och civila, medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Därmed minskar risken för uppkomst, upptrappning och spridning av konflikter. I och med detta reducerar vi också riskerna för att vi själva skulle drabbas av konsekvenserna av konflikter och oro i vår omvärld.

Målet är gemensam säkerhet.

Sveriges intressen - globalt, i Europa och i närområdet

Sveriges säkerhetspolitiska intressen kan beskrivas på tre nivåer. Den första nivån omfattar det globala perspektivet. Den andra nivån utgörs av Europa i sin helhet, dit även den transatlantiska dimensionen hör. Den tredje nivån omfattar närområdet. Samtliga tre nivåer, i synnerhet de två sistnämnda, hänger nära samman.

Den globala politiken har under senare år utvecklats i riktning mot större rörlighet. I detta ligger bl.a. en mer vidgad hotbild. Militära hot samexiste- rar i allt större utsträckning med växande icke militära hot såsom omfat- tande flykting- och migrationsrörelser, miljöförstöring, kriminalitet m.m.

1995/96:UFöUl

16 EU och NATO har hittills väl hanterat de intressekonflikter som alltid förekommer även mellan allierade stater. Likväl är det osäkert vilken grad av belastning dessa institutioner tål och vilken form av förnyelse som krävs. Ytterst är det i Europa fråga om att skapa en säkerhetsstruktur av sådan hållbarhet och flexibilitet att den också på sikt kan stå emot hårdare påfrestningar på sammanhållningen, något som också Sverige är beroende av. Denna europeiska struktur behöver i sin tur stödjas av effektiva globala institutioner.

På europeisk nivå har Sverige intresse av en fortsatt framgångsrik integ- ration, liksom av att Europa förblir öppet mot omvärlden.

Viktigt är att reformprocessen i Central- och Östeuropa konsolideras. Detta sker bäst genom att EU, och i en bredare mening den västeuropeiska gemenskapen, efterhand utvidgas till att omfatta Central- och Östeuropa, inklusive Baltikum. Vid en utvidgning är det viktigt att samtidigt utveckla samarbetet och relationerna till Ryssland.

EU-ländema är på det principiella planet eniga om östutvidgningen. Den avgörande frågan rör dock i vilka former och på vilka villkor denna skall ske.

1995/96:UFöUl

Till riskbilden på den europeiska nivån hör möjligheten av en försvag- ning av såväl det europeiska som det transatlantiska samarbetet, med en åtföljande förstärkt renationalisering av relationerna. En sådan utveckling skulle kunna utlösas av ett svagare amerikanskt engagemang i Europa, av att integrationsprocessen tappar kraft eller av växande intresseskillnader mellan staterna.

Det område som sträcker sig längs Medelhavets södra stränder, vidare över Balkan och Kaukasus och in i delar av det forna Sovjetunionen, präglas av många svårlösta problem och kommer att ställa krav på insatser särskilt på europeisk nivå. Såsom konflikten i det forna Jugoslavien har visat berörs också Sverige av geografiskt förhållandevis avlägsna konflik- ter. Det ligger därmed i Sveriges intresse att bidra till att sådana konflikter i möjligaste mån förhindras eller, om de trots allt uppstår, att engagera sig i gemensamma lösningar.

Även NATO är en viktig del av Europas framväxande säkerhetsarkitektur. NATO bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa. I centrum för det fortsatta byggandet av en ny säkerhetsordning har vad NATO beträffar ställts två parallella uppgifter, dels utvidgningen, dels ett kompletterande formalise- rat direkt förhållande mellan NATO och Ryssland.

På ett övergripande plan är en bibehållen strategisk balans i norra Euro- pa av avgörande betydelse för svensk säkerhet. Häri ingår hållbara säker- hetspolitiska band mellan USA och stater i det nordiska området liksom ett defensivt inriktat ryskt försvar.

I Sveriges närområde står utvecklingen i de baltiska länderna och i Ryssland i centrum för de svenska säkerhetspolitiska intressena. Själv- ständiga, stabila och demokratiska baltiska stater, väl förankrade i de euro- peiska strukturerna, utgör ett starkt svenskt intresse.

2 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

De svåra omställningsproblem som Ryssland genomgår, med åtföljande politisk instabilitet, leder till att detta land under överskådlig tid kommer att förbli en osäkerhetsfaktor i Europa och i det svenska närområdet. Det bör särskilt påpekas att instabiliteten i sig kan utgöra ett hot.

Det är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att Ryssland fortsätter att utvecklas i demokratisk riktning och att det i sin utrikespolitik respekterar de alleuropeiska principer vilka har slagits fast i Parisstadgan år 1990 liksom i andra sammanhang.

Långsiktigt förtroendefulla förbindelser med Ryssland ligger i Sveriges intresse. Dessa bör innefatta utvidgade politiska, ekonomiska och kulturel- la kontakter, liksom ett fungerande samarbete kring gemensamma problem som miljö, migration, brottslighet över gränserna och kärnsäkerhet. En isolering av Ryssland skulle inte gagna Sverige.

Det kalla krigets slut har lett till en ökad risk för säkerhetspolitisk regio- nalisering av Östersjö- och Nordkalottområdena, i betydelsen att utanför- stående länders engagemang i denna region minskar. Varje steg i en sådan riktning innebär risker för intressesfärstänkande. Det är ett svenskt intresse att motverka sådan säkerhetspolitisk regionalisering.

Såsom militärt alliansfri stat är det för Sverige av grundläggande bety- delse att upprätthålla en egen försvarsförmåga som säkerställer betryggan- de nationella handlingsmöjligheter för det fall att den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa ånyo skulle gå i riktning mot högre konfliktrisker. Målet att verka för stabilitet i närområdet ställer samtidigt krav på Sverige att ha en betryggande nationell försvarsförmåga.

Det är även ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att det svenska total- försvaret ges förmåga att på ett effektivt sätt bidra till krisförebyggande, fredsfrämjande och humanitära insatser i Europa. Det är av stor vikt att FN:s och OSSE:s trovärdighet och auktoritet upprätthålls. I detta samman- hang har även VEU och NATO:s Partnerskap för fred - PFF - en viktig funktion att fylla. Ett deltagande i denna typ av operationer ökar också svensk utrikes- och säkerhetspolitisk trovärdighet, genom att det väcker respekt för det svenska totalförsvarets förmåga. Vidare ger det Sverige insyn i och möjligheter att påverka centrala säkerhetspolitiska fora, samti- digt som det svenska försvaret erhåller viktiga internationella erfarenheter. För Sveriges del har samarbetet i Östersjörådet stor betydelse i detta sam- manhang, inte minst vad gäller de s.k. lågnivåhoten.

Slutsatser

* Sverige har på den globala nivån ett intresse av att frågeställningar och problem av transnationellt slag kan förebyggas och hanteras av världssam- fundet. Därvidlag spelar FN en central roll. Sverige har intresse av ett öppet handelssystem och parallellt med detta en tätare dialog mellan aktö- rerna i världsekonomin.

* Vikten av att hantera de nya typer av hot som ryms inom det vidgade säkerhetsbegreppet gäller både för närområdet och för Europa som helhet. Sverige har ett intresse av att påfrestningar av detta slag kan hanteras ge- mensamt med andra länder i vårt närområde och inom EU.

1995/96:UFöUl

* Utvecklingen i Ryssland har stor betydelse för säkerheten i Europa. Det är ett svenskt intresse att Ryssland fortsätter att utvecklas i demokratisk riktning och successivt utvidgar sina politiska, ekonomiska och sociala kontakter och sitt samarbete med hela Europa.

* Sveriges intresse av ett sammanhållet Europa innebär ett behov av att delta i, eller samverka med, och i möjligaste mån stärka relevanta multila- terala samarbetsstrukturer.

* Sverige har ett intresse av att OSSE fortsätter att stärka sin förmåga att agera i konfliktförebyggande och fredsbevarande syfte och främja en all- europeisk säkerhetspolitisk dialog. OSSE utgör en central del i utvecklan- det av en alleuropeisk fredsordning.

* Det är ett svenskt intresse att EU vidmakthåller sin sammanhållning och politiska kraft. Det är vidare av stor vikt att den grundläggande intresse- gemenskapen bland de tongivande västländerna består. Häri ingår ett fort- satt starkt amerikanskt politiskt och militärt åtagande för Europa.

* Sverige har ett intresse av en stabilisering av centrala och östra Europa genom en utvidgning av EU. Samtidigt måste EU:s funktionsduglighet upprätthållas. Ryssland måste erbjudas adekvata samarbetsformer även om stormakten Ryssland inte på alla plan kan delta i Europasamarbetet. EU kommer att få bära en stor del av bördan för stabiliteten i Europa under lång tid framöver.

* Sverige har ett intresse av att NATO:s fortsatta utveckling sker i former som gagnar strävandena mot en bred europeisk säkerhetsgemenskap.

* Det är ett svenskt intresse att som fullvärdig part kunna delta i utform- ningen av en kommande utvecklad rustningskontrollregim i Europa.

* Det är ett svenskt intresse att Sverige med totalförsvarets resurser kan medverka i krishantering samt fredsfrämjande verksamhet.

* Den svenska militära alliansfriheten består. En svensk anslutning till NATO och/eller VEU skulle inte gagna svenska säkerhetspolitiska intres- sen, ej heller stabiliteten i vår del av världen. Det är därmed grundläggande för Sveriges säkerhet att totalförsvarets förmåga långsiktigt ligger på en nivå som ger betryggande möjligheter att bidra till stabilitet i närområdet och att möta de hot mot landet och andra nationella påfrestningar som skulle kunna uppstå.

I motion Föl (m), yrkande 6, behandlas den säkerhetspolitiska och militär- politiska utvecklingen i vårt närområde. Trots att de militära förutsättning- arna för angrepp på Sverige är begränsade är samtidigt osäkerhetsfaktorer- na tydligare nu än 1992, vilket gör att det långsiktiga perspektivet måste vara avgörande för försvarspolitikens inriktning. Den politiska instabilite- ten och den osäkerhet som råder om utvecklingen i Ryssland gör att mer

1995/96:UFöUl

pessimistiska antaganden bör läggas till grund för totalförsvarets dimen- sionering. Motionärerna menar vidare att viktiga förhållanden, som dock spelat liten roll i den svenska debatten, är den ökade koncentrationen av modem materiel och offensivt inriktade förband i Sveriges omedelbara närhet samt den osäkerhet som råder om i vilken utsräckning CFE-avtalet kommer att genomföras. Osäkerheten om Rysslands politiska vägval är genuin. Våldsanvändning förekommer ännu som instrument för konflikt- lösning, vilket Tjetjenien är ett exempel på. Risken för en kupp i Ryssland får ej underskattas, och de kommande månaderna inför parlamentsvalet i december kan bli avgörande i rysk politik. I ett globalt perspektiv har den relativa betydelsen av Nordeuropa blivit större än tidigare. NATO:s ned- rustning sker främst i Centraleuropa, inte i det svenska närområdet. Mo- tionärerna delar i huvudsak regeringens bedömningar avseende den mili- tärstrategiska utvecklingen, bortsett från synen på försvarskostnademas utveckling i vårt närområde där de menar att regeringen medvetet valt ut länder och tidsperioder som passar de egna syftena, vilket de anser bidra till en ofullständig bild. I motionen framhålls att resonemanget i proposi- tionen om större sannolikhet för lokala och regionala krig motsägs av påståendet att det inte är rimligt att anta att väpnat angrepp skulle riktas mot Sverige annat än i samband med en stormaktskonflikt. Utvecklingen av NATO:s framtida roll i Europa är osäker, och alliansens vilja och för- måga att hjälpa Sverige, såväl politiskt som militärt, är också osäkrare än tidigare, vilket sammantaget innebär att vi nu i större utsträckning måste kunna lita till egen kraft för ett uthålligt försvar av vårt land. Ett inlem- mande av Ryssland i den europeiska ekonomiska och demokratiska ge- menskapen samt de baltiska staternas självständighet och förmåga att hävda sin suveränitet är de mest betydelsefulla svenska säkerhetsintresse- na.

1995/96:UFöUl

I motion Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1-2:4), anförs att motionärerna i hu- vudsak är eniga med regeringen vad gäller beskrivningen av den säker- hetspolitiska utvecklingen och dess konsekvenser för Sverige. De anser att Ryssland alltid kommer att vara en viktig säkerhetspolitisk komponent när det gäller svenska säkerhetspolitiska bedömningar. Landet utgör inom överskådlig tid dock inte något militärt hot mot Sverige. Dock kan en stormakt i demokratiskt, ekonomiskt och organisatoriskt kaos, enligt mo- tionärernas förmenande, skapa betydande problem för grannländerna. Större resurser måste därför satsas på en stabilisering av den ekonomiska och sociala situationen i Ryssland, vilket inte kan ske genom svenskt militärt försvar. Teknologisk och annan hjälp och stöd kan förebygga miljökatastrofer och social oro. En neddragning av Sveriges försvarskost- nader skulle enligt motionärerna ge utrymme för sådant stöd.

I motion Fö8 (fp), yrkande 1, hemställs att riksdagen ger regeringen till känna följande beskrivning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Euro- pa.

Warszawapaktens upplösning och de sovjetiska truppernas återtåg från Mellaneuropa och de baltiska staterna har påtagligt minskat det direkta militära hotet mot Sveriges säkerhet. Den ryska ekonomins sönderfall har

därtill urgröpt kvaliteten i många ryska förband. Koncentrationen av ryska kärnvapen på Kolahalvön har gjort området än mer strategiskt vitalt. Den nya ryska försvarsdoktrinen innebär en defensiv roll för kärnvapen, men i takt med att försvaret i övrigt minskar sin slagkraft ökar kärnvapnen i tyngd. Ryska kärnvapen på Kolahalvön utgör det enda allvarliga hotet för USA. Områdena runt Kolahalvön blir i en framtida stormaktskonflikt av strategisk betydelse både för USA och Ryssland. Utvecklingen i Tjetjenien och Kaukasus, NATO:s bombningar i Bosnien och debatten om NATO- utvidgningen har lett till hot från Rysslands sida om att ensidigt bryta mot CFE-avtalet som skall träda i kraft den 15 november 1995.

Det eventuella hot som Ryssland utgör mot Sverige består inte bara i ett invasionshot. Det finns en lång skala av hot- och utpressningssituationer. Det råder bred enighet i Ryssland om att landet har särskilda rättigheter i sitt ”nära utland”. Riktas hot mot de militärt svaga baltiska staterna läm- nas inte Sverige oberört. Utvecklingen i Ryssland är svårbedömd. Det finns anledning att hoppas på en positiv utveckling, men auktoritära tradi- tioner och samhällets ekonomiska och sociala misär ger de nationalistiska krafterna stora möjligheter. De ryska parlamentsvalen i höst och presi- dentvalen nästa år kastar en mörk skugga över framtiden.

EU spelar en central roll i Europas framtida säkerhetsordning. Genom att stabilisera de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa genom utvidg- ning österut, genom en djupare utrikespolitisk samordning samt genom samarbete kring fredsbevarande och konfliktförebyggande insatser kan EU bli en avgörande fredsfaktor i Framtidens Europa. Det ligger i Sveriges intresse att Europas framtida säkerhetsordning blir så stark som möjligt. I den mån Sverige aktivt kan bidra till detta ökar vårt lands och Nordens möjlighet att leva i fred.

Den ofta påtalade risken för renationalisering är inte längre en risk utan redan förhärskande verklighet. Europas staters agerande i Bosnien dikteras nästan uteslutande från nationella utgångspunkter.

I Tjetjenien har Jeltsin fått hätja fritt. Liksom i fallet Bosnien värnar Washington, London, Bonn och Paris - och för den delen också Stock- holm - mer om goda relationer till Moskva än om folkrätten och mänskli- ga rättigheter. Att hålla igen med kritik för att inte skada de demokratiska krafterna, ger i Moskva bara de nationalistiska än mer vind i seglen.

Det är ytterst allvarligt att den svenska regeringen saknar såväl vision som strategi för ett kraftfullt svenskt agerande i syfte att börja förverkliga det mångåriga svenska talet om ”Gemensam säkerhet”.

En utvidgning av NATO handlar i grunden om vilka utvidgade säker- hetsåtaganden som NATO:s medlemsstater är beredda till avseende de nya medlemsstaterna.

NATO har uttalat att en utvidgning skall ses som en del i att skapa en säkerhetsstruktur för hela Europa och att nya delningslinjer inte får skapas i Europa. Att inte utvidga NATO skulle emellertid innebära att de del- ningslinjer som de allierade drog upp i Jalta skulle överleva det kalla kriget och även i framtiden markera skiljelinjerna mellan det kalla krigets båda geografiska block i Europa.

1995/96:UFöUl

21 Frågan om vem som är/blir medlem i NATO är varje stats eget ansvar. Sverige bör avstå från att ge några råd eller från att avråda något tänkbart ansökarland. Om det ryska motståndet mot NATO-utvidgning tillåts på- verka frågans hantering innebär det att Nato erkänt att det nya Europa också har sina inflytelsesfärer. Ett europeiskt motstånd mot NATO- utvidgning kan dessutom bidra till att öka den atlantiska klyftan och ytter- ligare fjärma det framtida amerikanska engagemanget i Europa.

Ett NATO som utvidgas och därmed integrerar ett antal nya demokratier i Öst- och Centraleuropa i det samarbete och under de förutsättningar som gäller för NATO-samarbetet kan bara bidra till att öka den politiska stabili- teten i Europa. En utvidgning av NATO är därför inget hot mot Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar men kan bidra till att stärka dem.

Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU för att före- bygga, lindra och med fredsbevarande eller fredsframtvingande åtgärder skapa förutsättningar för verklig fred kommer att vara oförändrat stort. Det är viktigt att Sverige har stor beredskap att aktivt delta i detta gemensam- ma arbete.

Det vore mycket allvarligt om FN:s fredsbevarande aktiviteter visar sig ha passerat zenit på sin utveckling. Sverige har som en av FN-tankens främsta förespråkare och ett av FN:s största bidragarländer ett stort ansvar att medverka till att FN även framgent kan verka kraftfullt fullt ut enligt FN-stadgans alla föreskrifter i värnet av fred och säkerhet i världen.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och Sveriges säkerhets- politiska intressen ges en bred och mångfasetterad beskrivning samt analy- seras i sina väsentligheter i regeringens proposition 1995/96:12 Totalför- svar i förnyelse.

I motionerna Föl (m), yrkande 6, Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1:4), och Fö8 (fp), yrkande 1, behandlas olika aspekter på nämnda delar av proposi- tionen. Från motionärerna har i samtliga tre fall anförts att regeringens säkerhetspolitiska beskrivning i stort sett överensstämmer med den som görs i respektive motion. Utskottet delar i allt väsentligt detta synsätt.

Även om beskrivningen av omvärldsutvecklingen i propositionen och de tre här behandlade motionerna skiljer sig åt, särskilt på detaljnivå, synes en betydande enighet råda beträffande vilka faktorer som är av avgörande betydelse för Sveriges säkerhetspolitiska situation.

Såväl regeringen som motionärerna utgår från ett vidgat säkerhetsbe- grepp, som innehåller såväl militära som icke-militära komponenter. Ut- skottet konstaterar dock att de framförda perspektiven huvudsakligen fokuserar på faktorer som primärt har relevans i ett totalförsvarsperspektiv. Detta innebär exempelvis att förhållanden rörande bistånd, miljö och han- del, som också är av stor säkerhetspolitisk betydelse, spelar en mindre framskjuten roll. Även det politiska samarbetet i fora såsom Östersjörådet och Barentsrådet lämnas i detta sammanhang utanför, trots dess uppenbara säkerhetspolitiska betydelse. Detta förhållande kan inte sägas utgöra en värdering av de olika faktorernas inbördes betydelse utan avspeglar främst

1995/96:UFöUl

det faktum att de säkerhetspolitiska överväganden som görs i detta sam- manhang är avsedda att ligga till grund för riksdagens beslut om totalför- svarets utveckling och förnyelse.

Enligt utskottets uppfattning, vilken delas av regeringen och flertalet motionärer, är Europeiska unionen (EU) den viktigaste organisationen för europeiskt samarbete efter det kalla kriget. Integrationen mellan medlems- staterna har fördjupats, och en öppning har skapats för nya stater att anslu- ta sig, vilket skulle befrämja den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa och bidra till att demokratin befästs. Att verka i denna riktning är en central strävan för Sverige. En utveckling mot en gemensam framtid i fred på vår kontinent pågår.

Mot denna bakgrund och i anledning av vad som i propositionen och motionerna Föl (m), yrkande 6, Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1:4) och Fö8 (fp), yrkande 1, sägs om den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden vill utskottet framhållande följande.

Enligt utskottets mening torde svårförutsägbarheten förbli det domine- rande inslaget i den internationella politiken under lång tid. Det bipolära säkerhetssystemet har upplösts. Västeuropa är stabilt, medan flera områden i Central- och Östeuropa präglas av instabilitet och osäkerhet. I det forna Jugoslavien och i Kaukasusområdet pågår öppna konflikter. De närmaste åren kan dock komma att ge viss viktig information om fortsatt färdväg inom ett antal områden. Till dessa hör den ryska reformpolitikens utveck- ling och den fortsatta hållfastheten hos avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE-avtalet). Dit hör också utvecklingen på Balkan och i Kauka- sus.

Utskottet välkomnar i detta sammanhang paraferandet av fredsavtalet om Bosnien-Hercegovina.

Folken i det forna Jugoslavien och det internationella samfundet står nu inför uppgiften att bygga för freden. Sverige kommer att lämna sitt bidrag, nationellt såväl som genom EU och andra organisationer. På grundval av ett framåtblickande, motionsbaserat betänkande (bet. 1993/94:UU21) tog riksdagen våren 1994 enhälligt ställning för ett antal förslag om hur svens- ka insatser efter ett krigsslut skulle kunna utformas. Hur en fred skulle se ut och vilka omständigheter som skulle råda kunde man då inte närmare förutse. Utskottet utgår emellertid från att regeringen inför kommande beslut om svenska bidrag för att befästa den fred som nu överenskommits och den återuppbyggnads- och försoningsprocess som förestår beaktar den viljeinriktning riksdagen då gav uttryck för.

Internationella ansträngningar har varit av avgörande betydelse för att nå fram till fredsavtalet. Ledande roller har härvid spelats av EU och USA.

Från ett övergripande säkerhetspolitiskt perspektiv gäller den största långsiktiga osäkerheten emellertid Ryssland. Förhoppningen om en snabb process mot demokrati och marknadsekonomi har inte infriats. Osäkerhe- ten kring Rysslands väg har snarast accentuerats. Det ryska samhället genomgår för närvarande en mycket genomgripande omdaning. Ryssland befinner sig ännu i ett djupt svaghetstillstånd. Prognoser beträffande den fortsatta utvecklingen är mycket osäkra. Ryssland kommer inte under överskådlig tid att kunna utgöra ett militärt hot mot hela Europa. I centrala

1995/96:UFöUl

och östra Europa upplevs dock Rysslands instabilitet alltjämt vara av avgö- rande säkerhetspolitisk betydelse. De frigjorda inre spänningarna i randområdena av det tidigare Sovjetunionen utgör ytterligare ett problem.

Ryssland befinner sig i ett djupt svaghetstillstånd. Den ryska ekonomin utgör den mest påtagligt gränssättande faktorn för utvecklingen. En snabb ekonomisk återhämtning ökar möjligheterna till en gynnsammare utveck- ling och en demokratisk stabilisering, men den kan även öka förutsättning- arna för militär tillväxt. Samtidigt är det också så att en satsning på den militära sektorn skulle lämna mindre utrymme för att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problemen.

Osäkerheten kring Rysslands politiska vägval är betydande, inte minst gäller det frågan om en fortsatt demokratisk utveckling. De konstitutionel- la spelreglerna är alltjämt oklara. En etablerad rättsstatlig ordning saknas i stor utsträckning. Det finns anledning att hoppas på en positiv utveckling, men auktoritära och militära traditioner samt samhällets ekonomiska och sociala misär ger, vilket framgår av den aktuella politiska debatten, de nationalistiska krafterna stora möjligheter. De kommande månaderna kan bli avgörande för rysk politik. Utgången av parlamentsvalet i december och presidentvalet i juni gör framtidsbedömningar osäkra.

De möjliga utvecklingsvägarna i Ryssland spänner från en fortsatt för- stärkning av redan befintliga auktoritära tendenser via ekonomiskt och politiskt sönderfall i mer eller mindre våldsamma former till successiv konsolidering av reformprocessen. Flertalet bedömningar förutser en lång- sam konsolidering i antingen demokratisk eller auktoritär riktning. Det bör i sammanhanget noteras att kuppförsök tidigare gjorts och att öppen våldsanvändning förekommer i konflikten i Tjetjenien.

Ryssland agerar i dag annorlunda än under de första åren efter Sovjet- unionens sammanbrott. En mer självsäker politik av traditionell stormakts- karaktär baserad på ryska nationella intressen har böljat framträda och kontrasterar mot den svaga basen för rysk maktutövning. Utgångspunkten är att Ryssland är en eurasiatisk stormakt med säkerhetsintressen i hela sitt närområde. Det visar inte minst den ryska hållningen till de central- och östeuropeiska staternas önskan om snabb integration i västs militära struktur. Därtill kommer en strävan att upprätthålla kämvapenpariteten med USA.

Ett ryskt intresse är att undvika att hamna vid sidan av det allt intensiva- re europeiska samarbetet. Ryssland hade inledningsvis inga invändningar mot en utvidgning av NATO men har på senare år intagit motsatt position. Samtidigt välkomnas i allmänhet fortsatt EU-utvidgning österut. Rysslands inflytande på europeisk säkerhetspolitik går i dag främst via OSSE och en direkt relation med NATO och dess större medlemsstater samt NATO:s samarbetsprogram PFF.

Oberoende staters samvälde (OSS) är viktigt för Ryssland såväl för att hävda inflytande allmänt som av ekonomiska skäl. Inriktningen går i ökande grad mot återintegration byggd på i första hand ömsesidiga eko- nomiska intressen. Sammanfattningsvis består den stora utmaningen i att finna en europeisk roll för Ryssland, vilken kan accepteras både av Ryss- land och dess omgivning. Ett isolerat Ryssland skulle allvarligt försvåra

1995/96:UFöUl

möjligheterna att skapa långsiktig stabilitet i Europa, inte minst i det nord- europeiska området.

Den ryska krigsmakten omfattade vid utgången av år 1994 omkring 1,3 miljoner man; att jämföra med mer än 4,4 miljoner man i den tidigare sovjetiska krigsmakten (år 1987). Utöver sin kärnvapenkapacitet förfogar Ryssland väster om Ural över betydande mängder stridsfordon, flygplan m.m. Uppgifterna om den exakta numerären varierar emellertid. Bristande personaltillgång och stora ekonomiska problem har under flera år medfört att utbildning och övningar inte kunnat genomföras annat än på låga för- bandsnivåer. Tillbakadragandet från Centraleuropa, som skett successivt under de senaste åren och som bl.a. medfört att det inte längre finns rysk trupp i de baltiska staterna, har i grunden förändrat den ryska strategiska situationen.

Den ryska krigsmaktens nuvarande tillstånd, liksom landets strategiska intressen, återspeglas i den officiella ryska militärdoktrinen. Hotet mot den inre säkerheten och otillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventio- nella stridskrafter anges som de viktigaste dimensionerna i Rysslands säkerhet. De strategiska kärnvapnen ges av det sistnämnda skälet en avgö- rande roll. Sammantaget är den nya doktrinen strategiskt defensiv, men med tydlig ambition att hävda ryska intressen i det s.k. nära utlandet.

Inriktningen, enligt doktrinen, är att de ryska stridskrafterna skall indelas i fyra huvudkomponenter: de strategiska avskräckningsstyrkoma, mobila styrkor, territorialförband och den mobiliserande strategiska reserven. Grundvalen för doktrinen är i ekonomiskt avseende osäker, men om den genomförs skulle de strategiskt rörliga styrkor som avses vara upprättade kring sekelskiftet, innebära att förmågan att genomföra ett strategiskt över- fall kan öka. Analyser tyder emellertid på att reformarbetet på det militära området kommer att bli avsevärt försenat med hänsyn till de begränsningar som bl.a. den ekonomiska situationen i Ryssland medför.

CFE-avtalet är den utan jämförelse mest genomgripande överenskom- melsen om nedrustning någonsin vad avser konventionella vapen och styrkor. Avtalet är av stor betydelse för stabiliteten i Europa och därmed också för oss. Dess ursprungliga syfte var att reducera förmågan till över- raskande anfallsoperationer och att därvid i synnerhet minska de stående militära styrkorna i anslutning till blockgränsen genom centrala Europa. CFE-avtalet innehåller bestämmelser om kvantitativa begränsningar av viktiga materielslag, ett omfattande årligt informationsutbyte samt inträng- ande verifikationsåtaganden. För att begränsa möjligheterna till koncent- rering av styrkor i Europas flankområden finns särskilda begränsningar för de nordvästra och sydöstra delarna av Europa.

Det ursprungliga syftet med CFE-avtalet har kommit i bakgrunden efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning samt Rysslands militära tillbakadragande. Avtalet har inte desto mindre fortsatt grundläggande betydelse för den militära stabiliteten.

Det råder osäkerhet om i vilken utsträckning CFE-avtalet genomförs och vilka konsekvenser det får för vårt närområde. Av intresse för Sveriges del är därvid inte minst att avtalets särskilda begränsningar av tung armémate-

1995/96:UFöUl

riel i avtalsområdets norra flank långsiktigt blir bestående. Med hänsyn till att Ryssland i det nordeuropeiska området är så dominerande militärt är flankzonsbegränsningama av stor betydelse för stabiliteten i området. Mot denna bakgrund ser utskottet allvarligt på att avtalet, i motsats till vad som var förutsett, inte trädde i kraft i november i år. Skulle avtalets innehåll eller innebörd negativt förändras, t.ex. i anslutning till de baltiska staterna, kan det få en destabiliserande effekt i Östersjö-regionen. Att denna oro delas av omvärlden talar för att kraftfulla insatser kommer att göras för CFE-avtalets genomförande.

De konventionella stridskrafterna i det ryska Norra militärområdet har av flera skäl påverkats långt mindre av de senaste årens omvälvningar av den ryska militära strukturen än stridskrafterna i Central- och Östeuropa re- spektive Östersjöområdet. Den kvantitativa minskning som har skett av markstridskraftema har kompenserats genom den omfattande materiella modernisering som möjliggjorts i samband med tillbakadragandet av styr- kor från Centraleuropa och som följd av en CFE-anpassning. Därtill kom- mer betydande tillskott av flygstridskrafter och stridshelikoptrar. Liksom i övriga Ryssland ligger dock utbildnings- och övningsverksamheten i dag på en mycket låg nivå. Rysslands möjligheter till militär återuppbyggnad i kortare perspektiv avgörs av hur man använder sitt arv av materiel och utbildad personal. I ett längre perspektiv hänger det på nyanskaffning och nyuppsättning av förband.

De resurser, och därmed påverkansmöjligheter, som en stormakt besitter sträcker sig över ett vitt spektrum. Om den ryska försvarsförmågan utveck- las i volym och slagstyrka i enlighet med doktrinen kommer det sannolikt inte att influera uppfattningen i västvärlden. Däremot kan grannländerna uppfatta det som besvärande. Påtryckningar mot de militärt svaga baltiska staterna lämnar inte övriga Östersjöstater oberörda.

De militära förutsättningarna i vårt närområde för angrepp på Sverige får betraktas som begränsade under de närmaste åren. Bestämmande för den militärstrategiska utvecklingen i Sveriges närområde är dels Kolahalvöns fortsatta kämvapenstrategiska roll, dels skilda aktörers intressen i Öster- sjöområdet. Ryssland förblir den viktigaste enskilda strategiska inflytelse- faktorn i området. I ett längre tidsperspektiv finns många svårbedömda faktorer som kan påverka det militärpolitiska läget i norra Europa. I ett globalt perspektiv är den relativa betydelsen av nordområdena större än tidigare.

I Östersjöområdet finns det nu avsevärt mindre styrkor. En militär kon- flikt som skulle innefatta en eller flera av staterna i Norden är inte särskilt trolig annat än i samband med en stormaktskonflikt som eskalerar till hög nivå. Liksom tidigare förefaller det således inte sannolikt att väpnade angrepp skulle riktas mot Sverige om de inte har ett vidare strategiskt syfte. Man kan dock inte bortse från risken att Sverige skulle påverkas av en eventuell konflikt som primärt avsåg Ryssland och dess grannländer.

De strategiska och militärgeografiska förutsättningarna har i grunden förändrats i Östersjöområdet. De baltiska staternas frihet innebär en stor militärgeografisk fördel för Sverige. Rysslands kontakt med Östersjön begränsas nu till den inre delen av Finska viken och till Kaliningradområ-

1995/96:UFöUl

det. Någon kustinvasionskapacitet finns inte kvar. En uppbyggnad mot en storskalig, traditionellt upplagd kustinvasion i Östersjöområdet torde, enligt vissa bedömare, ta i storleksordningen ett decennium och måste ske från en låg nivå samt från nya geografiska förutsättningar. Det gör Sveri- ges säkerhet större.

NATO utgör både ett instrument för kollektivt försvar mot yttre hot och ett instrument för samfälld säkerhet byggd på nära politiskt och militärt sam- arbete mellan medlemsstaterna. Den kollektiva försvarsdimensionen har kompletterats med uppgiften att såväl främja stabilitet och fred i östra Europa som medverkan i internationell krishantering.

Alliansen är en viktig del av Europas framväxande säkerhetsarkitektur. Organisationen bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa. I centrum för det fortsatta byggandet av en ny säkerhetsordning har, vad NATO beträf- far, ställts två parallella uppgifter, dels utvidgningen, dels ett komplette- rande formaliserat direkt förhållande mellan NATO och Ryssland. Även om dessa frågor hänger nära samman är medlemskap i NATO en fråga för organisationens medlemstater och ansökarlandet. Utskottet vill i samman- hanget framhålla varje stats rätt att själv besluta om sin säkerhetspolitik.

Samtidigt som man söker slå vakt om organisationens kämfunktioner pågår inom NATO en omfattande studie av de olika frågor och problem som är förknippade med en framtida utvidgning av alliansen. Mycket talar för att en framtida utvidgning kommer att bli en successiv och tidskrävan- de process. Trots det menar många att NATO-utvidgningen visserligen kan ta tid, men att den så småningom kommer att genomföras. En avgörande faktor för NATO:s eventuella utvidgning är vilka säkerhetsåtaganden som NATO-statema är beredda till avseende de nya medlemsstaterna. Skulle en NATO-utvidgning försvåras kan det riskera att leda till en avtrappning av det amerikanska engagemanget i Europa och sålunda bidra till att en atlan- tisk spricka uppkommer.

NATO har uttalat att en utvidgning skall ses som ett led i att skapa en säkerhetsstruktur för hela Europa och att nya delningslinjer inte får skapas på kontinenten. Att inte utvidga NATO, t.ex. som följd av ryskt motstånd, skulle emellertid innebära att de delningslinjer som de allierade drog upp i Jalta, om än med annan innebörd, skulle överleva det kalla kriget och även i framtiden markera en skiljelinje i Europa.

NATO:s militära doktrin är strategiskt defensiv och utgår från en alltmer breddad hotbild. NATO:s nedrustning sker främst i Centraleuropa, inte i det svenska närområdet. Alliansen saknar emellertid utan en omfattande tillförsel av stridskrafter offensiv kapacitet i Sveriges närområde. Utveck- lingen av NATO:s framtida roll i Europa är osäker, och dess vilja och förmåga att hjälpa utanförstående länder, såväl politiskt som militärt, är också osäkrare än tidigare. Icke alliansanslutna stater måste således alltfort lita till egen kraft för ett uthålligt försvar av det egna landet.

Sverige har ett intresse av att NATO:s fortsatta utveckling sker i former som gagnar strävandena mot en bred europeisk säkerhetsgemenskap. Den utgångspunkt som fastlades vid NATO:s utrikesministermöte i Bryssel i

1995/96:UFöUl

december 1994 betonar också denna aspekt. Den innefattar att utvidgning- en skall vara en evolutionär process. Därtill stipuleras i riktlinjerna att den skall ta hänsyn till den politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, vara del av en bredare europeisk säkerhetsarkitektur grundad på verkligt samarbete i hela Europa, tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya skiljelinjer, samt kompletteras av en parallell utveckling av ett långtgående förhållande till Ryssland. Under dessa förutsättningar kommer ett NATO som utvidgas, och därmed integrerar ett antal nya de- mokratier i Öst- och Centraleuropa i det samarbetet och under de förut- sättningar som gäller för NATO-samarbetet, att kunna bidra till att öka den politiska stabiliteten i Europa. I detta perspektiv är en NATO-utvidgning inget hot mot Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Med det anförda anser utskottet motionerna Föl (m), yrkande 6, Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1:4), och Fö8 (fp), yrkande 1, besvarade.

I motion Fö5 (v), yrkande 1 (delvis) anförs att en möjlig negativ utveckling av förhållandena i Ryssland bäst motverkas genom att större resurser av- sätts för svenskt bistånd. Detta kan finansieras genom en neddragning av försvarskostnadema.

Utskottet erinrar om att riksdagen nyligen (bet. 1994/95 :UU 16) beslutat om att inrätta ett nytt program om totalt fyra miljarder kronor för Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa under budgetåren 1995/96-98. Samarbetet, som ytterst syftar till att främja säkerheten, demokratin och en bärkraftig utveckling, koncentreras vad avser den bilaterala delen till län- derna i Sveriges närområde, däribland Ryssland. Utskottet finner, bl.a. mot denna bakgrund, inte skäl att tillmötesgå motionärerna.

Därmed avstyrks motion Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 2:4).

6. Sveriges säkerhetspolitik

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.

Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en internationell dimen- sion.

Nationellt skall vi kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. Svårast bland dem är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet och oberoende. Vi skall också förebygga och kunna hantera situationer som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebära svåra nationella påfrestningar eller risker.

Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt delta i freds- främjande och humanitär verksamhet. I denna strävan efter gemensam säkerhet fullföljer vi vårt mångåriga arbete inom framför allt FN för fred

1995/96:UFöUl

och nedrustning och för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga och hantera icke-militära hot och påfrestningar.

Säkerhetspolitikens båda dimensioner formas i ett kontinuerligt samspel mellan främst utrikespolitiska och försvarspolitiska åtgärder.

I Europa utgör vårt överordnade säkerhetspolitiska mål att varaktigt säk- ra ett förtroendefullt och nära samarbete mellan alla stater.

Det regionala samarbetet inom Östersjöområdet är av central betydelse. Samarbetet med främst de baltiska staterna utgör därvid en viktig del. De baltiska staternas integration i Europeiska unionen är ett viktigt säkerhets- politiskt intresse för Sverige.

Det är en svensk strävan att ge effektiva bidrag till gemensamma freds- främjande och humanitära insatser både i och utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få till stånd en effektiv och väl fungerande europeisk krishanteringsförmåga som med mandat från FN eller OSSE kan bidra till att främja stabilitet och fredlig konfliktlösning i det europeiska området.

Vår strävan är att på det fredsfrämjande området samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer. Jämsides med vår medverkan i FN och OSSE deltar vi sålunda i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, är en aktiv observatör i Västeuropeiska unionen och samarbetar med NATO och flertalet övriga europeiska stater inom ramen för Partnerskap för fred. Därtill kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra grann- stater.

Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säker- hetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säker- hetspolitiska intressen. Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna var neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Genom att vidmakthålla en trovärdig grund för totalförsvarets långsiktiga styrka och anpassningsbarhet ger vi vårt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i det nordeuropeiska området.

Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall vår säkerhetspolitik bi- dra till att spänningen i vårt närområde begränsas. Utöver att kunna försva- ra vårt territorium mot kränkningar och angreppshandlingar skall vi på det utrikespolitiska planet kunna agera för att tillvarata svenska intressen även vid angrepp eller hot om angrepp samt i lägen, där normala mellanstatliga förbindelser kan ha brutit samman eller fungerar dåligt.

1995/96:UFöUl

29 Regeringen föreslår att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om säkerhetspolitikens mål i propositionens avsnitt 2.3.1. I sammanfattning kan de förordade målen sägas vara följande:

- Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.

- I den nationella dimensionen är målen att kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. Svårast bland dem är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet och oberoende. Vi skall också förbygga och kunna hantera situationer som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebär svåra nationella påfrestningar eller risker.

- I den internationella dimensionen är målet att uppnå gemensam säkerhet. Vi skall i samverkan med andra stater aktivt delta i fredsfrämjande och humanitär verksamhet. Vi skall även samarbeta internationellt för att före- bygga och hantera icke-militära hot och påfrestningar.

- Det är vidare ett mål att varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära sam- arbete mellan alla stater i Europa samt att få till stånd en effektiv och väl fungerande europeisk krishanteringsförmåga.

I motion 1995/96:Föl (m), yrkande 7, anför motionärerna att den svenska säkerhetspolitiken bör ses i ett långsiktigt perspektiv och bygga på över- väganden som är fast förankrade i verkligheten i stället för på förhopp- ningar eller föreställningar om den framtida säkerhetspolitiska miljö som vi i dag inte vet någonting om. Den militära alliansfriheten som beskrivits som säkerhetspolitikens kärna bygger på att vi kan upprätthålla en betryg- gande försvarsförmåga. Ambitionen bör enligt motionärerna vara att byg- ga in Sverige i en europeisk säkerhet samtidigt som vi själva tryggar vår militära säkerhet.

Beträffande försvarspolitikens inriktning anser motionärerna, yrkande 8 (delvis), att det militära försvarets resurser måste dimensioneras mot bak- grund av omvärldens militära potential, dvs. befintliga styrkor och för- svarsindustrien kapacitet - eller förutsättningar att köpa in materiel - på 5- 10 års sikt (i motionen definierat som hotet av ett väpnat angrepp mot Sverige). De politiska faktorerna kan definieras som risken för angrepp mot Sverige.

Det svenska totalförsvaret skall skydda Sverige mot väpnat angrepp. Ett utvidgat säkerhetsbegrepp får inte, enligt motionärerna, urholka denna förmåga. Det betonas att starkt försvar, kompetent försvarsindustri och deltagande i internationella insatser sammantagna är av avgörande betydel- se för säkerhetspolitikens trovärdighet. Försvarsmaktens förmåga till uthållig försvarsstrid som stöd för en tidsvinnande strategi bidrar till den-

1995/96:UFöUl

na trovärdighet. Motionärerna avvisar de nya huvuduppgifter som föreslås för försvaret. Den helhetssyn som redovisas vad avser hantering av hot och risker i fred och krig delas, såvitt avser grunder och huvuddrag, särskilt vad gäller de krav som ställs på samverkan inom totalförsvaret.

I motion 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 3-4:4), framförs en annan syn än regeringens på förhållandet till EU och de praktiska konsekvenser- na av svensk militär alliansfrihet. De organisationer och strukturer som vuxit fram efter andra världskriget är inte alltid demokratiska utan uttryck- er i många fall stormakternas och det internationella kapitalets intressen. Motionärerna anser att den internationella regleringen måste bygga på de politiska ordningar som finns på nationell nivå. Skapandet av en demo- kratisk världsordning måste snarare bygga på mellanstatliga relationer än på överstatliga organ. Motionärerna accepterar inte en förstärkning av Europeiska unionens överstatlighet. EU:s karaktär av ekonomisk stormakt kommer att bli allt mer framträdande. Man vill verka mot centraliseringen inom EU och snarare satsa på ett utvecklat Östersjösamarbete, där små och stora kuststater deltar på lika villkor. Sveriges långa historia som själv- ständig statsbildning bygger på en strävan som sammanfattades i en neut- ralitetspolitisk doktrin. Neutraliteten innebar inte en avskärmning från världen utan innebar tvärtom ofta ett starkt internationellt engagemang. Den militära alliansfriheten och neutraliteten försvaras både för att de uttrycker Sveriges önskan att vara självständigt och för att de bidrar till stabiliteten i norra Europa. Motionärerna säger nej till observatörsskap i VEU.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1, anförs följande beträffande säker- hetspolitikens mål.

I propositionen bortses från att Sverige är en delstat i Europeiska unio- nen. Sverige måste vidga det säkerhetspolitiska målet. Det bör vara inrik- tat på levnadsvillkor, mänskliga rättigheter samt en långsiktig hållbar utveckling i Sverige och i vår omvärld. Detta är i linje med vad som före- språkas i Kommissionen för globalt samarbete (ledd av Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal) om att synen på global säkerhet bör vidgas till att omfatta inte bara staters rätt till säkerhet utan även individers rätt till sä- kerhet.

I yrkande 2 anförs att Sverige bör avstå från det aktiva observatörsska- pet i VEU vilket inte anses förenligt med en trovärdig neutralitetspolitik.

Den svenska neutralitetspolitiken bör enligt motionärerna, yrkande 3, formuleras på följande sätt. Militär alliansfrihet i fred syftande till neutrali- tet i krig.

I motion 1995/96:Fö7 (s) yrkande 1, hänvisas till propositionens slutsats att det är ett svenskt intresse att som fullvärdig part delta i utformningen av en kommande, utvecklad rustningskontroll i Europa. Det föreslås i detta sammanhang att svenska insatser i en sådan förhandling skulle kunna vägledas av tankegångar om icke-provokativt försvar. Ett andra CFE-avtal i enlighet med en sådan filosofi skulle möjliggöra en sänkning av rust-

1995/96:UFöUl

ningskostnadema och en ökning av den gemensamma säkerheten i vår världsdel.

I motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 2, anförs att blockpolitikens upplös- ning och det kalla krigets slut medförde att förutsättningarna för traditio- nell svensk neutralitetspolitik upphörde. Med Sveriges inträde som full- värdig medlem av EU är neutralitetspolitik inte längre möjlig. Den svenska militära alliansfriheten lägger däremot inga hinder i vägen för medlemskap i EU och fullt deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik. Sveriges medlemskap i EU har förbättrat våra säkerhetspolitiska förutsätt- ningar.

Det finns i dag inga säkerhetspolitiska skäl att för framtiden överväga någon förändring av den militära alliansfriheten. Det finns däremot mycket starka skäl att vara öppen och fullt ut delta i alla de möjligheter som er- bjuds i arbetet med att skapa en gemensam europeisk säkerhetsordning samt att aktivt delta i olika fredsfrämjande aktiviteter.

Varthän europeisk säkerhetspolitik kommer att utvecklas är mycket svårbedömt, och kommer med stor sannolikhet att så förbli för överskådlig framtid. Det ligger därför i svenskt säkerhetspolitiskt intresse att ha ett öppet förhållningssätt till de möjligheter som kan erbjudas och att inte försvåra möjligheterna till så stor svensk handlingsfrihet som möjligt.

Med det kalla krigets slut öppnades ett ”window of opportunity” för ge- mensam fred, frihet och säkerhet i Europa. Vår historiska uppgift är att se till att fönstret inte stängs igen utan verkligen utnyttjas.

I yrkande 4 anför motionärerna att det ankommer på regeringen att avgö- ra vilken säkerhetspolitisk kompetens som den önskar knyta till sig. FOA och MHS arbetar gentemot statsmakterna fram det säkerhetspolitiska un- derlag som de beställer. Det föreligger ett behov av att se över detta för- hållande. Utvecklingen i Europa skulle mer generellt föranleda att mer fristående säkerhetspolitisk forskning byggs upp inom våra universitet och högskolor. En friare säkerhetspolitisk forskning och debatt är i sig av stort värde för svensk säkerhetspolitik.

I motion 1995/96:Föll (kds), yrkande 1, hemställs att regeringen arbetar för att VEU skall utveckla en gren för fredsfrämjande operationer, ka- tastrofhjälp och krishantering. Detta skulle ge möjlighet för samtliga län- der i EU att vara medlemmar i VEU. En sådan gren skulle bidra till fortsatt framgångsrik integration och utveckla EU:s krishanteringsförmåga.

I motion 1995/96:Föll (kds), yrkande 2, hemställs om att Sverige aktivt skall stödja OSSE:s arbete med att skapa en regional säkerhetsordning. Det breda deltagandet i organisationen innebär att OSSE kommer att spela en viktig roll som forum i den europeiska säkerhetsdebatten. OSSE:s princi- piella mandat att genomföra fredsbevarande insatser utgör även, enligt motionärerna, ett viktigt instrument för Rysslands integration i Europa.

I motion 1994/95:U312 (mp), yrkande 5, anmodas regeringen att även i framtiden bedriva en självständig utrikespolitik - oavsett medlemskapet i Europeiska unionen. Motionärerna befarar att nedskärningarna i den svenska utrikesförvaltningen, med åtföljande nedläggningar av utlands-

1995/96:UFöUl

myndigheter, kan komma att medföra att Sverige blir mer och mer bero- ende av EU:s gemensamma utrikespolitik. De menar att tendensen är att samtidigt som Sverige inträder i EU så krymper och isolerar sig landet alltmer från den övriga omvärlden.

1995/96:UFöUl

I motion 1994/95:U401 (c), yrkande 1, tar motionärerna upp den önskvär- da inriktningen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Därvid beskrivs vad som anses ha varit säkerhetspolitikens tre huvudelement under senare årtionden:

1. Neutralitetspolitik - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

2. Värnande om de små staternas intressen.

3. Bekämpande av de globala orättvisor som kan skapa långsiktiga säker- hetspolitiska hot.

Denna politik har enligt motionärernas uppfattning varit framgångsrik i mer än ett och ett halvt sekel. Värnande om små staters intressen har varit ett led i arbetet att stärka en internationell rättsordning grundad på respekt för folkrätten. Vårt aktiva FN-engagemang är uttryck för samma strävan- den. Den svenska solidaritetspolitiken gentemot tredje världen framstår som det mest oegennyttiga inslaget i vår nationella politik. Det egenintres- se som finns är säkerhetspolitiskt. Sverige gynnas av en fredlig och stabil omgivning. Ett främjande av en demokratisk utveckling är ett mål som kommit att betonas alltmer i den svenska biståndspolitiken.

Enligt motionärerna uppfattning, yrkande 2, bör även fortsättningsvis ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” vara den adekvata, över- gripande formuleringen för att beskriva Sveriges utrikes- och säkerhets- politiska strävanden. Sverige har även framdeles ett intresse av att stå utanför stormaktsbindningar. Den alliansfria politiken tjänar två syften; dels ger den möjlighet att stå utanför konflikter i vårt närområde, dels bidrar den till avspänning i vår del av Europa.

I motionen framhålls att riskerna för ett storkrig i Europa har minskat medan däremot riskerna ökat för många men begränsade konflikter. Den demokratiska instabiliteten i Ryssland måste också enligt motionärerna betraktas som ett säkerhetspolitiskt hot.

Motionärerna betonar också vikten av att Sverige verkar för att det eu- ropeiska säkerhetsarbetet får en ”alleuropeisk” karaktär; det är viktigt att förhindra en ny säkerhetspolitisk uppdelning i Europa. OSSE är därvid av stor betydelse. OSSE:s instrument för konfliktförebyggande verksamhet - Conflict Prevention Center - har, enligt motionärerna, varken mandat eller resurser för att spela en tillräckligt aktiv roll och agera på ett tidigt stadium i latenta konflikter. Den nyinrättade minoritetsombudsmannen har en annan, men viktig funktion. I yrkande 9 hemställs att Sverige verkar för att OSSE får en konflikt- och krishanterande verksamhet liknande den inom FN. En organiserad verksamhet bör självständigt ansvara för över- vakning och ta initiativ till de fördjupade studier som bedöms nödvändiga. Den bör få en oberoende ställning inom OSSE. Inte förrän det blir nöd-

3 Riksdagen 1995/96. 20 samt. UFöUl

vändigt med politisk handling bör avgörandena hänskjutas till politiska organ såsom ministerrådet eller ämbetsmannakommittén inom OSSE.

Motionärerna föreslår i yrkande 10 att OSSE får en egen utrednings- och analyskapacitet, inte genom att bygga upp en omfattande byråkrati utan genom att samverka med olika institutioner, organisationer och fristående resurspersoner. Kompetensen bör härvid omfatta såväl de politiska som sociologiska, psykologiska, historiska, kulturella, ekonomiska och ekolo- giska områdena.

Beträffande Sveriges deltagande i Partnerskap för fred, PFF, anförs i yr- kande 11 att det svenska deltagandet i första hand skall syfta till samver- kan inom det fredsbevarande området och till att stärka demokratiutveck- lingen i Öst- och Centraleuropa. Utbildning för civila ändamål som t.ex. miljökatastrofer och humanitära operationer är viktiga inslag och gemen- sam sådan utbildning skall prioriteras. Skulle PFF med tiden utvecklas till ett tvingande samarbete mellan de deltagande länderna måste svenskt deltagande omprövas då den svenska säkerhetspolitiken utgår från att vi står utanför militärallianser.

Motionärerna anför i yrkande 13 att ett medlemskap i VEU ej kan för- enas med Sveriges alliansfrihet. Det möter dock inte något hinder att Sverige blir observatör i VEU, men det bör då samtidigt klargöras från svensk sida att observatörsskapet inte är ett steg mot ett framtida medlem- skap.

I motion 1994/95 :U502 (mp) avhandlas Sveriges agerande i EU varvid i yrkande 12 hävdas att Sverige inom EU bör fortsätta att verka som allians- fri stat och därför inte skall ansöka om medlemskap i VEU. Sverige bör, yrkande 13, även avsäga sig observatörsskapet i VEU.

I motion 1994/95:K224 (kds), yrkande 28, betonas att ett fördjupat regio- nalt säkerhetspolitiskt samarbete behövs mer än någonsin. Att verka för tätare mänskliga, kulturella, handelspolitiska och säkerhetspolitiska rela- tioner medför stora samhälleliga fördelar för vatje land men det ger fram- för allt positiva effekter för hela kontinenten. En integrerad och stark eu- ropeisk gemenskap behövs även i fortsättningen för att utgöra en stabilise- rande kärna och en demokratisk inspirationskälla för den europeiska kon- tinenten. Att Sverige aktivt deltar i och utvecklar EU:s säkerhetspolitik ger oss väsentliga säkerhetspolitiska fördelar samtidigt som vi inte tvingas att ge upp vår militära alliansfrihet.

I motion 1994/95 :Fö201 (mp) anförs i yrkande 10 att grunderna för den svenska säkerhetspolitiken bör bygga på en trovärdig neutralitet. Sverige bör arbeta för internationella avtal inom områden som nedrustning, icke- våldsfördrag m.m. Härvid bör främst säkerhetspolitiskt samarbete sökas med övriga nordiska länder och neutrala stater. Därtill bör Sverige arbeta mer aktivt inom ESK och FN. I sistnämnda organisation bör Sverige ta initiativ till att FN aktivt utvecklar metoder för konfliktlösning utan våld. Motionärerna säger nej till observatörskap i VEU. Slutligen krävs att en folkomröstning genomförs om Sverige efter regeringskonferensen 1996 får

1995/96:UFöUl

nya säkerhetspolitiska åtaganden eller skyldigheter inom det försvarspoli- tiska området.

Motionen 1994/95:Fö202 (kds) behandlar försvarspolitiken. Sverige an- modas i yrkande 1 att inom EU deltaga i sådant försvarspolitiskt samarbete som syftar till europeisk säkerhet och bygger på varje nations självständiga beslut om militära insatser. I yrkande 2 anförs att Sveriges medlemskap i EU bör följas av ett närmande till VEU. Genom observatörskap i VEU kan Sverige utröna vilka fördelar och skyldigheter som fullvärdigt med- lemskap skulle innebära. I yrkande 3 uppmanas Sverige verka för en regi- onal säkerhetslösning inom OSSE.

Säkerhetspolitikens mål

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.

Säkerhetspolitikens mål är styrande för mycket av Sveriges utrikespoli- tiska och försvarspolitiska agerande. Detta avspeglar att vår säkerhetspoli- tik har såväl en internationell som en nationell dimension. Säkerhetspoliti- kens båda dimensioner formas i ett kontinuerligt samspel mellan främst utrikespolitiska och försvarspolitiska åtgärder.

Traditionellt brukar anges att staters säkerhetsmål är av två slag. De ef- tersträvar att överleva, och de värnar om sin autonomi, dvs. de vill behålla inre och yttre handlingsfrihet även under yttre hot, och därmed ge männi- skor möjlighet att leva ett värdigt liv. Säkerhetspolitikens funktion är att skapa förutsättningar för detta.

Detta innebär att vi nationellt skall kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. Svårast av dessa är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet och oberoende. Vi skall också förebygga och kunna hantera situatio- ner som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebära svåra nationella påfrestningar eller risker.

Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt delta i freds- främjande och humanitär verksamhet. I denna strävan efter gemensam säkerhet fullföljer vi vårt mångåriga arbete inom framför allt FN för fred och nedrustning samt för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga och hantera icke-militära hot och påfrestningar.

Det är vad avser Europa vårt överordnade säkerhetspolitiska mål att var- aktigt säkra ett förtroendefullt och nära samarbete mellan alla stater. Det är härvidlag ett grundläggande svenskt intresse att utvecklingen också i Cen- tral- och Östeuropa leder till en fördjupad demokratisk kultur, ekonomiska och sociala framsteg, förbättrad miljö samt en ökad öppenhet mot omvärl- den.

1995/96:UFöUl

35 Enligt utskottets uppfattning svarar, vad avser den internationella di- mensionen av säkerhetspolitiken, de ovan gjorda övervägandena mot en övertygelse att Sveriges säkerhet i allt högre grad måste grundas på ge- mensam säkerhet byggd på hållfasta politiska och ekonomiska relationer mellan demokratiska stater.

Med det anförda tillstyrker utskottet vad regeringen förordar om säker- hetspolitikens mål.

Som framgår av vad utskottet ovan anfört är det. i likhet med vad som krävs i motion 1995/96:Föl (m), yrkande 7, ett uttalat element i säkerhets- politiken att se Sveriges säkerhet i ett europeiskt perspektiv. Genom sitt medlemskap i EU deltar Sverige i ett europeiskt fredsprojekt. Enligt ut- skottets uppfattning är det också så att de förslag som läggs i andra delar av propositionen, vilka kommer att behandlas av försvarsutskottet, är ägnade att trygga Sveriges militära säkerhet. I likhet med motionärerna anser utskottet också att försvarets styrka, försvarsindustrien kapacitet och deltagande i internationella insatser är mycket viktiga element i säkerhets- politikens trovärdighet. Att detta även är regeringens uppfattning framgår av propositionen.

Enligt utskottets uppfattning innebär ett vidgat säkerhetsbegrepp att uppmärksamheten skärps på hela det spektrum av påfrestningar som i ogynnsamma fall negativt kan påverka vårt land och att verkningsfulla åtgärder därmed kan vidtas på ett mycket tidigare stadium än om enbart militär säkerhet beaktas.

De förslag som framförs i propositionen har ett långsiktigt syfte, med effekter som sträcker sig bortom millenieskiftet. Utskottet anser därför att det är nödvändigt att de beslut som skall fattas utgår från föreställningar om framtiden som är så välgrundade som möjligt. Utskottet anser vidare att den av regeringen föreslagna modellen med ett antal kontrollstationer har betydande förtjänster, eftersom den ger goda möjligheter att följa utvecklingen i de avseenden som väckt farhågor hos motionärerna. Mot denna bakgrund anser utskottet sig inte kunna tillmötesgå motionärernas krav.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Föl (m). yrkande 8 (delvis), besvarad. Motion 1995/96:Föl (m), yrkande 7, avstyrks.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1, anförs att det säkerhetspolitiska målet bör vara inriktat på levnadsvillkor, mänskliga rättigheter samt en långsiktigt hållbar utveckling.

Utskottets ställningstagande ovan, vilket överensstämmer med proposi- tionens förslag, innebär att Sverige skall sträva efter gemensam säkerhet och därvid fullfölja vårt mångåriga arbete för fred och nedrustning samt för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling. Säkerhet är inte längre bara en militär fråga eller en fråga om att undvika krig. Det är även en fråga om att på andra sätt skapa förutsättningar för

1995/96:UFöUl

fred. Därmed synes motionärernas förslag redan i allt väsentligt vara till- godosedda.

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1.

I en rad motioner föreslås mål för säkerhetspolitiken, vilka på olika sätt avviker från de av regeringen föreslagna. Utskottet finner därför anledning påpeka att mål, såväl som medel, tenderar att vara relativa och ofta sam- manlänkade i s.k. mål-medelkedjor. Vad som ur ett perspektiv ses som ett mål kan ur ett annat uppfattas som medel för att nå andra mål.

I motion 1994/95:U401 (c), yrkandena 1 och 2 (båda delvis 1:2), vilka väckts under den allmänna motionstiden 1995, dvs. innan försvarsbered- ningens arbete avslutades, krävs att följande element skall ingå i formule- ringen av syftet med Sveriges säkerhetspolitik: alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, värnande om de små staternas intressen, bekämpande av de globala orättvisorna, strävan att stå utanför väpnade konflikter i vårt närområde samt bidrag till avspänning i vår del av Europa.

Några av de nämnda elementen synes ingå som komponenter i säker- hetspolitikens mål enligt propositionens förslag, vilket ovan tillstyrkts av utskottet. Något behov av tillstyrkanden på dessa punkter föreligger såle- des inte. Andra av de föreslagna elementen utgör redan mål för svensk politik, dock utan att vara av sådan dignitet att de bör ingå i formuleringen av syftet med Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet återkommer nedan till den del av motionen som rör "neutralitetspolitik - alliansfrihet i fred syf- tande till neutralitet i krig".

Med det anförda anser utskottet motion 1994/95 :U401 (c), yrkandena 1 och 2 (båda delvis 1:2), besvarad.

I motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 4, förespråkas att fristående säkerhets- politisk forskning byggs upp.

Utskottet delar motionärernas grundläggande synsätt om att det är ange- läget med en vital och fristående säkerhetspolitisk forskning samt med en livaktig och engagerad offentlig debatt i dessa frågor.

I sammanhanget finner utskottet anledning erinra om att staten årligen avsätter betydande belopp till fristående forskningsinstitutioner på områ- det, exempelvis SIPRI och Utrikespolitiska institutet. Riksdagen har också under de senaste åren i samband med långsiktiga beslut som rört sektors- forskning anvisat medel till den oberoende forskning som bedrivs vid universiteten, bl.a. då till forskning om internationell politik inom ämnet statskunskap.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 4, be- svarad.

1995/96:UFöUl

37 Militär alliansfrihet m.m.

1995/96:UFöUl

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Genom att vidmakthålla en trovärdig grund för totalförsvarets långsiktiga styrka och anpassningsbarhet ger vi vårt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i det nordeuropeiska området.

Militär alliansfrihet är, såsom riksdagen flera gånger slagit fast (bl.a. i bet. 1991/92:UU19) och som framhålls i regeringens proposition, också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som samman- taget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen.

Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall vår säkerhetspolitik bi- dra till att spänningen i vårt närområde begränsas. Utöver att kunna försva- ra vårt territorium mot kränkningar och angreppshandlingar skall vi på det utrikespolitiska planet kunna agera för att tillvarata svenska intressen även vid angrepp eller hot om angrepp samt i lägen, där normala mellanstatliga förbindelser kan ha brutit samman eller fungerar dåligt.

Den militära alliansfriheten har rötter som går tillbaka till de förhållan- den som under 1800-talet rådde i Europa. Den traditionella beskrivningen av svensk säkerhetspolitik såsom alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, i den allmänna debatten ofta kortfattat benämnd neutralitetspolitik, utformades i ett klimat präglat av det kalla kriget. Inte heller ett land som valt att föra en självständig säkerhetspolitik utanför stormaktsblocken kunde undgå detta klimat utan fick bära en särskild börda och ett särskilt ansvar att göra den valda politiken trovärdig. Sverige avstod därför i sin säkerhetspolitik från sådana samarbetsformer och engagemang som kunde riskera att dra in vårt land i stormaktsblockens utrikes- och säkerhetspoli- tiska motsättningar och därmed leda till ifrågasättanden av vår avsikt och förmåga att genomföra den deklarerade politiken.

Det var därför en viktig uppgift för den svenska utrikespolitiken att undvika att väcka osäkerhet i form av farhågor eller förväntningar från någon stormakts sida om att Sverige i ett utsatt läge skulle låta sig utnyttjas till någon sidas fördel. Våra åtaganden i det europeiska samarbetet kom i detta syfte att präglas av självvalda begränsningar och återhållsamhet.

Också i detta avseende har i dag den tidigare situationen i vår världsdel grundligt förändrats. De förhållanden som nu håller på att byggas upp i det nya Europa präglas av ett omfattande och växande samarbete inom ramen för ett nätverk av delvis överlappande och samverkande organisationer och strukturer, i vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken. Det rör sig om för Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i vilka alla europeiska stater har en roll att spela.

Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitk är därmed annorlunda än under det kalla krigets epok. Ett aktivt deltagande i det europeiska samar- betet är en förutsättning för att en stat skall kunna påverka utvecklingen och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska staterna.

Bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller

deltagandet i det framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras tvärtom av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla euro- peiska stater.

Sedan Sveriges medlemskapsavtal undertecknats och vi fr.o.m. den 1 januari 1995 blivit medlem i EU, har Försvarsberedningen, bl.a. mot bakgrund av de aspekter som framförs i de här behandlade motionerna från allmänna motionstiden, på ett klargörande sätt analyserat den säkerhets- politiska situationen och med brett partipolitiskt stöd förespråkat den in- riktning av säkerhetspolitiken som utskottet ovan givit uttryck för.

Utskottet menar, nu liksom före det kalla krigets slut, att de medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av den långsik- tiga utvecklingen i världen runt omkring oss. En permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid bör avvisas.

Det är Sveriges strävan att ge effektiva bidrag till gemensamma freds- främjande och humanitära insatser både i och utom Europa samt att få till stånd en effektiv och väl fungerande europeisk krishanteringsförmåga, som med mandat från FN och OSSE kan bidra till att främja stabilitet och fredlig konfliktlösning i det europeiska området. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att utvecklingen av de organisationer som utgör pelarna i den europeiska säkerhetsstrukturen, och som behand- las i det följande, sker med hänsynstagande till förhållandena i omvärlden. I perspektiv av det vidgade säkerhetsbegreppet finns det skäl att betona att såväl bistånd som insatser på världshandelns område är att se som säker- hetsfrämjande åtgärder.

Också det regionala samarbetet inom Östersjöområdet är av central be- tydelse. Sveriges säkerhetsfrämjande samarbete med främst de baltiska staterna utgör därvid en viktig del. För Sverige är de baltiska staternas integration i Europeiska unionen ett betydande säkerhetspolitiskt intresse. Sverige gör och har gjort långsiktiga satsningar såväl på Östersjösamarbe- tet som på länderna i Central- och Östeuropa. De stora insatserna inom ramen för östbiståndet förtjänar härvidlag särskilt att nämnas. Sveriges aktiva engagemang i Östersjörådet, Barentsrådet och Nordkalott- samarbetet har också en säkerhetspolitisk dimension.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna 1995/96:Fö6 (mp), yrkan- de 3, 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 2, 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 1:3) samt 1994/95:U401 (c), yrkandena 1-2 (båda delvis 2:2), som besvarade.

Europeiska unionen (EU)

Det är Sveriges strävan att på det fredsfrämjande området samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer. Jämsides med vår medverkan i FN och OSSE deltar vi sålunda i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhets- politik (GUSP), är en aktiv observatör i Västeuropeiska unionen (VEU) och samarbetar med NATO och flertalet europeiska stater inom ramen för

1995/96:UFöUl

39 Partnerskap för fred (PFF). Vad gäller främst arbetet för att stärka demo- kratin är de insatser som görs av Europarådet av central betydelse. Därtill kan, som ovan nämnts, fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra grannstater, vilket särskilt fokuserar på Östersjöområdet.

Medlemskapet i EU och deltagandet i GUSP ger Sverige därutöver en förbättrad säkerhetspolitisk situation samt utökade möjligheter att i vårt närområde agera i säkerhetspolitiska frågor.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU skall enligt Maastrichtfördraget stå i överensstämmelse med såväl FN:s stadga som OSSE:s principer. I Maastrichtfördraget (avdelning V, artikel J.l) anges sålunda att GUSP har som målsättning:

att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och oav- hängighet, att på alla sätt stärka unionens och medlemsstaternas säkerhet, att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga samt principerna i Helsing- forskonferensens slutakt och målen i Parisstadgan, att främja det internationel- la samarbetet och att utveckla och befästa demokratin och rättsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.

Det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet är ett mellan- statligt samarbete som bygger på att beslut fattas enhälligt.

GUSP omfattar alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet ut- formningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan således på sikt eventuellt komma att resultera i utvecklingen av säkerhetsarrangemang, som kan komma att genomföras om och när medlemstatema enhälligt så beslutar. Något försvarspolitiskt samarbete finns i dag inte inom EU.

Maastrichtfördraget talar om ett gemensamt försvar som en framtida möjlighet. Sveriges medlemskap i EU förpliktigar emellertid inte till något militärt samarbete. Som utskottet anfört ovan består den militära alliansfri- heten. Ett gemensamt EU-försvar eller omvandlingen av EU till en militär allians skulle kräva enhällighet mellan medlemsstaterna och godkännande av samtliga staters parlament, inklusive den svenska riksdagen. Enligt utskottets uppfattning finns det som sakerna nu står ingen anledning att ta ställning till det krav på folkomröstning i dessa frågor och liknande frågor, som framförs i motion 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10.

Syftet med GUSP är att medlemsstaterna utifrån sina respektive upp- fattningar i utrikespolitiska frågor skall söka finna ett samordnat synsätt och därigenom tillsammans uppnå gemensamma mål. Betydelsen av GUSP-samarbetet kommer att öka inför en utökning av antalet medlems- stater i EU.

Enligt utskottets uppfattning ger deltagandet i GUSP goda möjligheter att aktivt driva svenska uppfattningar och intressen. Inom den ram som gäller utgår utskottet från att det kan röra frågor som EU:s politik i vårt eget närområde, dess uppträdande globalt, i relationerna till tredje världen, på området mänskliga rättigheter, i det internationella miljösamarbetet och inte minst i fråga om relationerna till Central- och Östeuropa. Sverige vill

1995/96:UFöUl

också bidra till en vidareutveckling av EU:s förmåga att förebygga konflik- ter och att hantera kriser. Sveriges erfarenheter från deltagandet i GUSP- samarbetet har hittills varit positiva.

Enligt utskottets uppfattning har vår generation en historisk möjlighet att skapa ett enat Europa, präglat av integration, samarbete och gemensam säkerhet. I detta ligger ingen motsättning gentemot världen utanför Europa.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 3:4), 1994/95:U312 (mp), yrkande 5, och 1994/95:K224 (kds), yrkande 28, besvarade. Motionerna 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 2:3), och 1994/95:Fö202 (kds), yrkande 1, avstyrks.

Västeuropeiska unionen (VEU)

Frågan om Sveriges relation till VEU behandlades hösten 1994 av riksda- gen i samband med godkännandet av medlemskapsavtalet med EU.

Efter att tämligen utförligt ha belyst olika aspekter av VEU:s historia och verksamhet anförde utrikesutskottet (bet. 1994/95:UU5):

Mot denna bakgrund och i anledning av försvarsutskottets---redovisade

uppfattning anser utrikesutskottet det angeläget att Sverige får tillgång till en ordning genom vilken vårt land bereds insyn i och tillgång till de europeiska säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i den utvidgade VEU-kretsen. Det skulle också vara problematiskt att sakna insyn i verkställigheten av EU:s beslut med försvarspolitiska implikationer, en uppgift som enligt Ma- astrichtfördraget åligger VEU.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det delar regeringens upp- fattning att ett observatörskap i VEU är förenligt med Sveriges alliansfrihet och att ett sådant skulle ge den nödvändiga insynen.

De ovan redovisade bedömningarna kvarstår.

Efter det att riksdagen ställt sig bakom utrikesutskottets uppfattning blev Sverige i början av 1995 observatör i VEU.

Den s.k. Petersbergdeklarationen från 1992 stadgar att VEU också skall kunna utföra humanitära insatser och räddningstjänst, fredsbevarande operationer och krishantering. Detta har kommit att bli den mest betydelse- fulla delen av VEU:s verksamhet. VEU:s operativa insatser är i första hand av fredsbevarande- och krishanteringskaraktär (sanktionsövervakning, poliser i Mostar m.m.). För Sverige är det väsentligt att kunna följa den säkerhetspolitiska diskussion som förs mellan de nu 27 europeiska stater, som i olika former deltar i VEU. Sverige kan i VEU också bidra med bety- dande erfarenheter från ett mångårigt agerande inom fredsbevarande verk- samhet, katastrofhjälp och humanitära aktioner.

Utskottet noterar och ställer sig bakom utrikesministerns uttalande i riksdagen den 27 oktober 1994 då hon bl.a. anförde: ”Vår militära allians- frihet består. Medlemskap i VEU kan följaktligen inte komma i fråga för Sveriges del.---Sverige kommer alltså inte att gå in i ett förpliktigande

samarbete på försvarsområdet.”

1995/96:UFöUl

41 Utskottet är av uppfattningen att en svensk anslutning till VEU inte skulle gagna svenska säkerhetspolitiska intressen.

Enligt utskottets mening finns det en intressant potential i de diskussioner som pågår om samarbete mellan EU och VEU i frågor som faller inom ramen för Petersbergdeklarationen.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1994/95:U401 (c), yrkande 13, och 1994/95 :U502 (mp), yrkande 12, besvarade. Motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 4:4), 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 2, 1995/96:Föll (kds), yrkande 1, 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 3:3), 1994/95:Fö202 (kds), yrkande 2, och 1994/95:U502 (mp), yrkande 13, avstyrks.

Partnerskap för fred (PFF)

NATO inbjöd i januari 1994 länderna i det Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC) samt andra OSSE-stater, ”som kan och vill bidra”, att delta i samarbetsprogrammet Partnerskap för fred (PFF). Grundläggande för PFF är att varje enskild stat bestämmer inom vilka områden och på vilket sätt den är beredd att samarbeta. Det stora flertalet av deltagarstatema ser PFF som ett steg mot fullt medlemskap i NATO. Sverige, Finland och Österrike har dock klart deklarerat att man deltar i PFF-samarbetet på en alliansfri grund.

I det s.k. ramdokumentet identifieras förmågan att samverka i fredsfräm- jande operationer, räddningsinsatser och internationella humanitära opera- tioner som ett viktigt mål för PFF-samarbetet. Öppenhet och demokratisk kontroll av försvarsmakter är ytterligare två viktiga huvudmål. Genom en s.k. Planning and Review Process (PARP) utvecklas de praktiska möjlighe- terna till samverkan mellan NATO och de övriga PFF-statema ytterligare.

Vid riksdagsbehandlingen inför Sveriges deltagande i PFF (även förkortat PFP) anförde försvarsutskottet bl.a. (yttrande 1993/94:FöU7y):

Sverige har, som regeringen påpekar i sin skrivelse, frihet att själv bestämma omfattningen av sin medverkan. Partnerskapsprogrammet gäller för viss tids- period, och ingen automatik finns för att åtaganden skall kunna utsträckas utan ömsesidig överenskommelse. Enligt utskottets mening föreligger således till- räckliga garantier för en svensk handlingsfrihet.

Enligt utskottets uppfattning syftar samverkan inom PFP entydigt till ge- mensamma militära och humanitära insatser med stöd av FN:s och ESK:s mandat.---

Sammanfattningsvis innebär en svensk medverkan i PFP, enligt utskottets mening, att förutsättningarna för svenska FN- och ESK-åtaganden kommer att förbättras genom förändrade och fördjupade förberedelser. Ambitionsnivån höjs således i vårt FN- och ESK-engagemang.

Vid sin beredning av ärendet framhöll utrikesutskottet (bet. 1993/94:UU18) bl.a.:

1995/96:UFöUl

Enligt utskottets uppfattning finns det, i likhet med vad försvarsutskottet och motionärerna anfört samt vad regeringen redovisat i sin skrivelse, anledning att se positivt på NATO-initiativet Partnership for Peace (PFP). Den stora bety-

delsen av förslaget ligger i att det nu mellan Europas stater öppnar sig möjlig- heter för gemensamma insatser till gagn for en alleuropeisk samarbetsordning men också för nya konkreta insatser på det fredsbevarande området.---

Utskottet menar att PFP har förutsättningar för att tillföra samarbetssträvan- dena i Europa något nytt och väsentligt genom sin pragmatiska och konkreta inriktning. PFP är inte en allians med förpliktigande inslag utan det är en säkerhets- och förtroendeskapande process. PFP är således, enligt utskottets uppfattning, väl förenlig med Sveriges militära allliansfrihet.---

Mot bakgrund av vad som sagts ovan och med anledning av motion 1994/95 :U401 (c), yrkande 11, vill utskottet framhålla att om PFF- processens karaktär skulle förändras i riktning mot nya eller förändrade blockbildningar kommer detta att beaktas vid de tämligen tätt återkom- mande tillfällen då det blir aktuellt att förnya partnerskapsprogrammet.

Som framgått av utskottets tidigare ställningstaganden ovan är utgångs- punkten för ett svenskt deltagande i PFF en bibehållen militär alliansfrihet. Det militära samarbete som kan ifrågakomma är inte generellt till sin natur, utan det bestäms i varje enskilt fall genom bilateral överenskommelse mellan Sverige och NATO om ett partnerskapsprogram. Utskottet delar regeringens uppfattning att PFF-samarbetet, vad avser stridskrafter, för svensk del syftar till att förstärka vår förmåga att delta i fredsbevarande operationer under FN- eller OSSE-mandat, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna i aktuella fall kan enas om.

Enligt utskottets uppfattning äger de ställningstaganden som riksdagen gjorde med anledning av betänkande 1993/94:UU18 och som redovisats ovan alltjämt giltighet. Utskottet konstaterar därutöver att Sverige enbart haft positiva erfarenheter av det hittillsvarande PFF-samarbetet.

Med det anförda anser utskottet motion 1994/95 :U401 (c), yrkande 11, besvarad.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

Utskottet konstaterar att Sverige sedan lång tid lägger stor vikt vid att aktivt delta i OSSE-samarbetet. Verksamheten i OSSE och omfattningen av de svenska insatserna, bl.a. vad avser de missioner som OSSE engage- rat på Balkan samt i Estland, Lettland, Moldova, Ukraina, Georgien, Na- gomo-Karabach och Tadsjikistan, framgår väl av den skrivelse som rege- ringen våren 1995 föreläde riksdagen, skr. 1994/95:163 med redogörelse för verksamheten i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

OSSE-samarbetet innebär bl.a. försök att förebygga men också att hante- ra kriser och konflikter. Beslutet att inrätta en högkommissarie för natio- nella minoriteter är ett exempel på sådant konfliktförebyggande och -lösande samarbete, liksom s.k. förebyggande diplomati, tidig förvarning och fredsbevarande verksamhet. OSSE strävar också efter att bygga upp ett system av åtgärder för att på fredlig väg söka lösa tvister.

1995/96:UFöUl

43 Genom den politiska konsultationsordning som vuxit fram inom OSSE, med ordförandeskaps- och trojkafunktionen och ett permanent samråds- och beslutsorgan i Wien, har OSSE:s politiska handlingsberedskap ökat påtagligt. De vunna erfarenheterna har visat på värdet av att ytterligare stärka dessa redskap. Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att detta sker stegvis och som ett resultat av en löpande utvärdering, där särskild hänsyn tas till bevarandet av OSSE:s flexibilitet.

OSSE är en organisation med en liten, kostnadseffektiv byråkrati. Med- lemsstaterna har inte strävat efter, och har ej heller nu som målsättning, att utveckla OSSE till ett regionalt FN med avsevärt ökade permanenta resur- ser av analytisk eller operativ art. Man strävar snarare, vilket hittills varit framgångsrikt, att på ett flexibelt sätt mobilisera resurser ad hoc. Delta- garstatemas samlade kapacitet att upptäcka och bedöma politiska konflikt- orsaker är OSSE:s viktigaste tillgångar. Enligt vad utskottet inhämtat pågår dock ett löpande utvärderingsarbete syftande till att, med undvikande av kostsam byråkratisering, utveckla OSSE:s resurser för ”tidig förvarning” och operativ ledning på fältet.

Enligt utskottets uppfattning är OSSE:s främsta styrka dess breda säker- hetsbegrepp, som inte bara omfattar de traditionella säkerhetspåverkande faktorerna utan även frågor rörande bl.a. demokratiuppbyggnad och främ- jande av respekten för de mänskliga rättigheterna. OSSE har utvecklat en speciell kompetens att förebygga och hantera konflikter även inom stater.

OSSE har också fått en viktig roll som förvaltare och övervakare av de avtal som kommer att ingås inom ramen för den s.k. stabilitetspakten. Stabilitetspaktsinitiativet utgör EU:s första gemensamma aktion inom ramen för GUSP. Kärnan i initiativet kan sägas vara att minska riskerna för att problem uppstår inom ett framtida EU med de central- och östeurope- iska staterna som medlemmar, eller med stater utanför EU. OSSE utgör även ett viktigt instrument för Rysslands fortsatta integration i Europa.

Att OSSE är en regional organisation i FN-stadgans mening ger den en särskild betydelse och innebär en väsentlig avlastning för säkerhetsrådet och FN-systemet i stort.

Utskottet utgår ifrån att OSSE även i fortsättningen kommer att spela en betydelsefull roll som forum för den europeiska säkerhetsdialogen och som faktor i uppbyggandet av en alleuropeisk säkerhetsordning där varje stat kan få sina säkerhetsintressen tillgodosedda. Utskottet förutsätter att Sverige även framgent kommer att ta en aktiv del och vara pådrivande i detta arbete.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1995/96:Föl 1 (kds), yrkande 2, 1994/95:Fö202 (kds), yrkande 3, och 1994/95:U401 (c), yrkandena 9 och 10, besvarade.

Övriga frågor

I motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 1, föreslås, mot bakgrund av vad som sägs i propositionen på s. 27 f. och 38 samt med hänvisning till ett andra CFE-avtal, att svenska insatser vid förhandlingar om en eventuell utveck-

1995/96:UFöUl

lad rustningskontrollregim i Europa skulle kunna vägledas av tankegångar om ett icke-provokativt försvar.

Sveriges försvar har en defensiv utformning. Utskottet noterar i detta sammanhang att regeringen redan under slutet av 1980-talet i internationel- la sammanhang framförde tankegångar rörande icke-offensivt och därmed icke-provokativt försvar.

Enligt utskottets uppfattning är den fortsatta tillämpningen av CFE- avtalet och en kommande utvecklad rustningskontrollregim i Europa ett avgörande svenskt intresse. I synnerhet gäller det frågan om begränsningar av styrkor i nordvästra Europa och andra faktorer som reducerar förmågan till överraskande anfallsoperationer.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 1, besva- rad.

7. Internationella insatser

Övergripande perspektiv

Regeringen anför i propositionen att Sverige, genom att delta i fredsfräm- jande och humanitära insatser, kan bidra till fred och säkerhet. Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar i detta avseende skall förbättras.

Många konflikter bottnar djupast sett i fattigdom och social misär, kränkningar av mänskliga rättigheter samt etniska och religiösa motsätt- ningar. Världssamfundet såväl som de europeiska säkerhetsstrukturema måste kunna utnyttja ett spektrum av fredsbyggande insatser, inkluderande tidiga insatser, som så långt möjligt undanröjer orsakerna till att konflikter bryter ut. Ju tidigare insatsen i en konflikt görs, desto effektivare blir den. Risker och kostnader bli mindre och kan överblickas.

Förebyggandet kräver en mycket bred ansats. Ett starkt nätverk av inter- nationella organisationer ger alternativa möjligheter att tidigt få kännedom om och hantera problem som riskerar att utvecklas till kriser. Om militära insatser bedöms nödvändiga, bör de sättas in tidigt, om möjligt förebyg- gande. Sedan de militära konflikterna bilagts, måste tillräckliga resurser sättas in för rehabilitering och återuppbyggnad.

Fredsbyggandet kräver således, enligt regeringen, insatser från många olika delar av samhället. Totalförsvarets del i denna verksamhet avser främst de fredsfrämjande och humanitära insatserna. Att kunna delta i denna typ av insatser utomlands skall vara en av totalförsvarets huvud- uppgifter.

När det gäller fredsfrämjande och humanitära insatser kan, enligt rege- ringen, bedömningen göras att det internationella samfundet i framtiden, trots ökade satsningar på förebyggande åtgärder, kommer att behöva hante- ra konflikter och katastrofer i minst nuvarande omfattning.

1995/96:UFöUl

45 Det kommer att göras omfattande anspråk på fredsfrämjande och hu- manitära insatser med ett varierande innehåll alltifrån olika förebyggande insatser till utvidgade multifunktionella operationer i pågående konflikter. Med utvidgade operationer avses insatser med beredskap för en bredare användning av militära medel än i traditionella fredsbevarande operatio- ner. Därutöver kan heller inte uteslutas anspråk på renodlade framtvingan- de insatser baserade på kapitel VII i FN-stadgan.

FN:s och de europeiska säkerhetsstrukturemas förmåga att agera snabbt vid kriser och katastrofer måste, enligt regeringen, öka. Insatserna måste i regel göras multinationellt med FN eller OSSE som mandatgivande instan- ser. En nationell arbetsfördelning måste utvecklas mellan FN och organi- sationer som EU, OSSE, VEU och NATO.

En tydlig distinktion måste redan i utgångsläget göras mellan å ena sidan fredsbevarande insatser enligt FN-stadgans kapitel VI och å andra sidan väpnat inskridande, framtvingade insatser, mot en av FN utpekad ”fredsstörare” enligt kapitel VII. Det innebär t.ex. att även utvidgade mul- tifunktionella operationer bör grundas på kapitel VI och att mandat och insatsbeslut bör vila på de inblandade partemas medgivande.

Svensk ambitionsnivå

Med utgångspunkt från dessa övergripande antaganden formuleras i pro- positionen vissa riktlinjer för svensk del:

Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar att bidra till interna- tionell fred och säkerhet skall ökas. Utifrån ett vidgat säkerhetspolitiskt synsätt är det Sveriges ambition att genom politiska, diplomatiska, civila, humanitära och militära bidrag ytterligare stärka vårt deltagande i interna- tionella fredsfrämjande insatser. En väsentlig del av denna generella ambi- tionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken utgörs av en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella fredsfräm- jande och humanitära insatser.

Sverige bör därför verka för att stärka FN:s, EU:s, OSSE:s och VEU:s förmåga såväl generellt som speciellt vad gäller förmågan till snabba och tidiga fredsfrämjande insatser. Detta gagnar också vår egen säkerhet. Det är därför angeläget att förbättra FN:s system för styrkor i beredskap (Stand-by-Forces) innefattande även upprättandet av särskilda snabbt insatsberedda, fredsfrämjande multinationella styrkor att sätta till FN:s förfogande. Hög beredskap måste också upprätthållas för katastrofinsatser och humanitära insatser. För att utveckla doktriner och utbildning samt för att öka interoperabiliteten på det fredsfrämjande området skall Sverige fortsätta att medverka i NATO:s program Partnerskap för fred (PFF). Detta samarbete är också viktigt i syfte att förstärka demokratisk kontroll av försvarsmakter och respekten för internationell rätt.

För att de fredsframtvingande insatserna inte helt skall domineras av stormakterna, är det betydelsefullt att även andra stater, med omsorg om multilateralismen som princip och FN:s ledande roll, deltar i sådana ope- rationer. Svenskt deltagande i fredsframtvingande insatser med väpnad styrka förutsätter riksdagsbeslut.

1995/96:UFöUl

46 I kvantitativa termer har Sverige årligen sedan femtiotalet, då de freds- bevarande truppinsatsema inleddes, normalt sett bidragit med styrkor motsvarande cirka en bataljon. Kortare tider har insatsen legat på högre nivå, men den har aldrig överstigit två bataljoners styrka. Till normalbilden hör att Sverige medverkat med ett begränsat antal militära observatörer i upp till ett tiotal olika FN-missioner.

Humanitärt har Sverige, såväl genom akuta insatser som med mer lång- siktigt uppbyggda hjälpinsatser, medverkat vid flera flykting- och kata- strofsituationer med mycket värdefulla resultat.

Ambitionsnivå kan för de fredsfrämjande insatserna emellertid, förutom i kvantitativa mått, också mätas i kvalitativa termer som t.ex. den bered- skap som Sverige är berett att hålla.

Mot denna bakgrund anser regeringen att ambitionsnivån i totalförsva- rets utlandsinsatser skall höjas. Särskilt bör förmågan att snabbt kunna inleda verkningsfulla insatser utvecklas och civila insatser systematiseras. När såväl de fredsfrämjande som de humanitära insatserna nu utvecklas är det naturligt att samtidigt förstärka samverkan mellan de berörda civila och militära organisationerna. Samverkan bör bl.a. omfatta förberedelser så- som planering och utbildning. Ett förslag till utbildning inom totalförsvaret för den fredsfrämjande och humanitära verksamheten bör tas fram i nära samverkan med berörda myndigheter och organisationer. Vid en ökad ambitionsnivå bör också större uppmärksamhet ges åt insatser med militära observatörer.

De av regeringen föreslagna ökade ambitionsnivåerna finansieras inom Utrikesdepartementets och Försvarsdepartementes huvudtitlar (enligt principer som redovisas i propositionens avsnitt 5.1).

Försvarsforskningen bör stödja svenskt deltagande i internationella hu- manitära och fredsfrämjande insatser. Forskningen skall kunna stödja statsmakternas beslut om sådant deltagande med analyser av säkerhetspo- litiska förhållanden. Forskningen skall också kunna stödja totalförsvaret med underlag för att kunna utforma och ta fram resurser för att effektivise- ra sådana insatser. I detta sammanhang bör satsningar ske på forskning för att utveckla materiel för fredsfrämjande insatser, t.ex. minröjningsutrust- ning och förbättrat skydd för deltagande personal samt på insatser av hu- manitärt slag.

Civila internationella styrkor

Regeringen har vid sina säkerhetspolitiska överväganden anfört att ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp bör omfatta också internationella hu- manitära insatser och att det är ett svenskt intresse att på detta sätt kunna bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.

Den internationella katastrofhjälpens mål, inriktning, kapacitet och or- ganisation är för närvarande föremål för omfattande diskussioner och förändringar.

Erfarenheterna är goda av de internationella hjälpinsatser, vilka genom- förts av Statens räddningsverk och Swedrelief (Försvarsmaktens särskilda enhet för humanitära hjälpinsatser) som komplement till insatser genom internationella organisationer eller svenska enskilda organisationer. Det är

1995/96:UFöUl

troligt att efterfrågan från de berörda FN-organen på svenska insatser kommer att öka.

En särskild utredare, ambassadör Michael Sahlin, har sett över hur Sve- riges samlade resurser för internationell katastrof- och flyktinghjälp skall kunna utvecklas för att möta framtida behov. Utredaren har i juni 1995 överlämnat sitt betänkande (SOU 1995:72) Svenska insatser för interna- tionell katastrof- och flyktinghjälp.

"•■v

De svenska humanitära insatserna inom totalförsvarets ram bör utveck- las vidare, bl.a. genom ökad samverkan med fredsfrämjande verksamheter. Betydande medel avsätts på katastrofanslag för humanitär hjälp under Utrikesdepartementets huvudtitel. Hittills har dock endast en liten del av detta anslag utnyttjats för att finansiera insatser med svensk personal och materiel. Utredaren föreslår att en större andel än hittills av katastrofansla- get bör användas för direktfinansiering av svenska insatser. Regeringen delar bedömningen att svenska insatser bör användas i de fall då de är kostnadseffektiva och svarar mot behov och efterfrågan. Sådana insatser kan även finaniseras över andra anslagsposter inom Utrikesdepartementets huvudtitel.

Totalförsvarets verksamhet inom detta område bör enligt regeringens mening inriktas på främst räddnings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid omfattande och komplexa katastrofer.

Inom ramen för konventionen om skydd av Östersjöns marina miljö (Helsingforskonventionen) finns ett nära samarbete mellan Östersjölän- derna på miljöområdet. Ett liknande samarbete har utvecklats mellan de nordiska länderna i den s.k. Köpenhamnsöverenskommelsen om åtgärder mot oljeförorening av havet. På motsvarande sätt har också de nordiska länderna och Ryssland inom Barentsrådet utvecklat ett samarbete främst på miljöområdet i regionen kring Barents hav. Det är angeläget att kontakter- na med våra grannländer utvecklas också i fråga om internationella hu- manitära insatser. Härvid bör formerna för det nuvarande samarbetet på miljöområdet till stora delar kunna användas som förebild.

En uppgift som bedöms få stor betydelse är lokalisering och oskadliggö- randet av landminor. Antipersonella minor är i många länder ett akut utvecklingshinder. Sverige bör utveckla sin förmåga att på olika sätt hjälpa till med insatser av olika slag. Inte minst kan därvid utveckling av metoder och teknik för att hitta och röja minor spela en stor roll. Vidare bör stöd i form av utbildning av instruktörer och minröjningsledare från drabbade länder utvecklas.

De hittills genomförda humanitära insatserna har byggt på användning av personal och utrustning som funnits i beredskap för räddningstjänst i fred och vid höjd beredskap, men även Försvarsmakten och andra organi- sationer har ställt resurser till förfogande. Vid sidan om detta bör nu också särskilda civila insatsstyrkor för internationella humanitära insatser organi- seras. Totalförsvarspliktiga som utbildas inom det civila försvaret bör ha möjlighet att anmäla sitt intresse att ingå i styrkorna.

I det fortsatta arbetet inför försvarsbeslutets etapp två bör det närmare prövas hur insatser med civila styrkor i internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet kan systematiseras, organiseras och förberedas så

1995/96:UFöUl

att det civila försvarets kompetens tas till vara och utnyttjas också för internationella uppgifter. Utgångspunkter bör därvid bl.a. vara vad rege- ringen här anfört samt vad som föreslagits i det nyss nämnda betänkandet.

Internationella kontakter

Som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa efter det kalla krigets slut, har den svenska försvarssektoms internationella kontak- ter ökat kraftigt under de senaste åren. Detta gäller inte bara det militära och det civila försvaret utan också myndigheterna i övrigt inom Försvars- departementets område. Förändringen märks tydligast inom det fredsfräm- jande området, men de multilateriala och bilaterala kontakterna i övrigt har också ökat i omfattning.

I en del fall sker förändringarna snabbt och det är därför svårt att förutse den fortsatta utvecklingen. Aktörerna är många, och i flera fall är det inter- nationella organ som utövar ledningen och styrningen. Det innebär att den internationella verksamheten inte alltid kan planeras eller styras på samma sätt som den nationella verksamheten. Detta gäller inte minst kris- och konflikthanteringen inom ramen för FN och OSSE.

Vid en jämförelse med länder som ingår i allianser framstår dock Sveri- ges erfarenheter av internationella kontakter och internationell samverkan som begränsade. Utbildningsaktiviteter har förekommit i liten utsträck- ning.

Internationellt samarbete och internationella kontakter rörande totalför- svarsfrågor är ytterst ett led i vår egen säkerhetspolitik. Sveriges säkerhets- politiska situtation påverkas genom vårt internationella agerande. De inter- nationella aktiviteterna måste, liksom annan utrikesverksamhet, styras av Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska mål och intressen.

Sverige har en positiv grundsyn till internationellt samarbete och inter- nationella kontakter. Samtidigt innebär de utrikes- och säkerhetspolitiska aspekterna att det sätts gränser för vårt handlande. Det är inte alltid uppen- bart vilka aktiviteter som ligger inom ramen för vår alliansfria politik. Myndigheternas agerande och beslut måste i många fall föregås av en politisk bedömning. I detta sammanhang är det väsentligt att svenskt age- rande präglas av konsekvens och tydlighet.

Den internationella verksamhetens ökande omfattning och resursfördel- ningen mellan departement och myndigheter innebär att en stor del av denna verksamhet måste skötas på myndighetsnivå. Det är dock regeringen som anger de mål och ramar som skall gälla för verksamheten och återrap- porteringen från myndigheterna.

En utveckling av statsmakternas riktlinjer i form av nationell vägledning för olika delområden skulle underlätta myndigheternas överväganden i samband med internationellt samarbete och internationella kontakter. En sådan långsiktig inriktning skulle kunna vara lämplig för områdena för- svarsmateriel och försvarsforskning men också i fråga om fredsfrämjande och humanitära insatser samt förtroendeskapande samarbete.

När representanter för myndigheter företräder Sverige i arbetsgrupper eller i andra organ, sker det i princip som representant för regeringen. Regeringen kan dock även ge särskilt bemyndigande till vissa myndigheter

1995/96:UFöUl

4 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

att företräda Sverige. Ofta är det nödvändigt att myndigheten från rege- ringen får tydlig vägledning för sitt handlande. Denna vägledning bör i regel grundas på beslut av regeringen.

I dag är det svårt att få en samlad överblick över alla internationella kontakter och internationellt samarbete inom försvarssektom. Ett mycket stort antal besök på olika nivåer genomförs. Det finns således ett behov av att i större utsträckning få systematiska och regelbundna redovisningar och dialoger rörande den internationella verksamheten. Inriktningen av be- söksverksamheten, rapporteringsrutiner och övriga uppföljningsrutiner bör ses över.

Det internationella samarbetet sker till stor del multilateralt. En koordi- nering krävs för att det svenska agerandet i de olika organisationerna skall uppfattas som entydigt.

Den mängd aktiviteter som genomförs i de multilaterala organisationer- na kräver en avvägning och prioritering i fråga om utnyttjandet av till- gängliga resurser. Det kan gälla såväl vår representation i organisationerna som vårt deltagande i övnings verksamhet men även i fredsfrämjande insat- ser och humanitär verksamhet. En långsiktig inriktning måste ligga till grund för dessa avvägningar och prioriteringar.

Samarbetet och kontakterna internationellt sker med ett stort antal län- der. En prioritering bör ske på regeringsnivå och ha som utgångspunkt Sveriges olika intressen av och motiv för samarbetet. Prioriteringen bör kunna gälla under viss tid, vilket underlättar myndigheternas möjligheter till långsiktig inriktning av verksamheten. Som grund för prioriteringen bör ligga ländernas betydelse när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiska förhållanden, samarbetsbehov rörande fredsfrämjande och humanitära insatser, vår inriktning när det gäller förtroendeskapande samarbete, värdet av högteknologiskt samarbete samt förutsättningarna för export av för- svarsmateriel. En sådan inriktning och prioritering bör också innehålla tydliga restriktioner som under vissa tider kan gälla för vissa länder. All- mänt bör gälla att samarbete inte inleds med länder som Sverige inte sam- arbetat med tidigare, utan att en anmälan dessförinnan görs till regeringen.

I samband med utveckling och anpassning av den svenska försvarssek- toms organisation och resurser bör hänsyn tas till vårt ökade internationel- la engagemang och det ökade antal internationella kontakter som detta medför.

1995/96:UFöUl

Sveriges representation i internationella organisationer och i utlandet i övrigt bör syfta till att säkerställa att vi får information men också möjlig- heter att påverka i enlighet med våra ambitioner. För närvarande gäller att Sverige inte har fått en tillräckligt hög nivå på försvarssektoms represen- tation i de multilaterala organisationerna för att kunna motsvara de sats- ningar vi gör och de ambitioner vi har i övrigt inom ramen för dessa orga- nisationers verksamhet.

Regeringens behov av att snabbt få kontakter och av att kunna ge in- struktioner i rätt tid kan kräva en annan ordning än i dag när det gäller attachéer och rådgivare. En ordning med särskilda attachéer eller rådgivare i försvarsfrågor med Försvarsdepartementet som huvudman kommer att övervägas. 50

Som en följd av att omfattningen av den internationella verksamheten inom försvarssektom har ökat under senare år krävs att en fortsatt och intensifierad satsning på utbildning och kompetensuppbyggnad måste prioriteras. Detta gäller också möjligheterna till och förutsättningarna för internationell karriärgång.

Regeringens förslag kan i huvudsak sägas innebära följande.

Regeringen förordar (avsnitt 6.1.3 Svensk ambitionsnivå)

- att Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar att bidra till inter- nationell fred och säkerhet skall ökas och att en väsentlig del av denna generella ambitionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken utgörs av en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser;

- att Sverige bör verka för att stärka FN:s, EU:s, OSSE:s och VEU:s för- måga såväl generellt som speciellt vad gäller förmågan till snabba och tidiga fredsfrämjande insatser;

- att Sverige fortsätter att medverka i NATO:s program Partnerskap för fred (PFF); (detta förordas också i propositionens avsnitt 2.3.1 Säkerhets- politikens mål)

samt

- att försvarsforskningen bör stödja svenskt deltagande i internationella humanitära och fredsfrämjande insatser.

Regeringen förordar vidare (avsnitt 6.3 Civila internationella styrkor)

- att de svenska humanitära insatserna inom totalförsvarets ram, som ett komplement till andra svenska insatser, bör utvecklas vidare, bl.a. genom ökad samverkan med fredsfrämjande verksamheter, och inriktas på främst räddnings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid omfattande och komplexa katastrofer;

- att en större andel än hittills av katastrofanslaget bör användas för di- rektfinansiering av svenska insatser, då de är kostnadseffektiva och svarar mot behov och efterfrågan;

- att kontakterna med våra grannländer utvecklas i fråga om internationella humanitära insatser och att det nuvarande samarbetet på miljöområdet därvid till stora delar används som förebild;

- att Sverige utvecklar sin förmåga att på olika sätt hjälpa till med insatser för att lokalisera och oskadliggöra antipersonella minor;

1995/96:UFöUl

- att särskilda civila insatsstyrkor för internationella humanitära insatser organiseras och att totalförsvarspliktiga som utbildas inom det civila för- svaret bör ha möjlighet att anmäla sitt intresse att ingå i dessa styrkor samt

- att, i det fortsatta arbetet inför försvarsbeslutets etapp två, det närmare prövas hur insatser med civila styrkor i internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet kan systematiseras, organiseras och förberedas så att det civila försvarets kompetens tas till vara och utnyttjas också för internationella uppgifter.

Regeringen förordar även (avsnitt 6.5 Internationella kontakter)

- en utveckling av statsmakternas riktlinjer (som regel i form av regerings- beslut) i form av nationell vägledning, framför allt vad avser områdena försvarsmateriel, försvarsforskning, fredsfrämjande och humanitära insat- ser samt förtroendeskapande samarbete, för att underlätta myndigheternas överväganden i samband med internationellt samarbete och internationella kontakter;

samt

- att åtgärder vidtas för att Sveriges representation i internationella organi- sationer och i utlandet, vad avser försvarsrelaterade frågor, får en adekvat utformning för att säkerställa behoven av informationsinhämtning och påverkansmöjligheter.

I motion Fö4 (c) anförs att det finns behov av civil fredstjänst, dvs. en frivillig utbildning för personer lämpade för civil fredstjänstgöring samt tjänstgöring i riskområden ute i världen. Sådan civil fredstjänst är tänkt som en resursförstärkning för inhemska lokala fredsansträngningar och bör ske efter en förfrågan ifrån en internationell organisation som är verksam i det aktuella området. Den sålunda föreslagna civila fredstjänsten skulle kunna utredas i samband med propositionens förslag om inrättande av civila internationella styrkor. Insatser i civil fredstjänst skulle innebära fullgjord värnplikt.

Två typer av civil fredstjänst kan enligt motionären förekomma nämli- gen:

1. Observatörsmodellen där den civila fredstjänstpersonalen har rollen av opartiska internationella observatörer. Det kan handla om valövervakning, observation av gemensamma naturtillgångar, observation av kränkningar av mänskliga rättigheter etc.

1995/96:UFöUl

2. Stödmodellen där det handlar om att stödja demokratiska krafter i det lokala civila samhället utan att ta ställning för någon sida. Stödet skulle kunna ges till organisationer, institutioner eller initiativ vilka verkar för en

fredlig konfliktlösning. Man kan tänka sig främjande av multikulturella skolor, lokala fredsgrupper, dialogfrämjande initiativ etc.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 4 (delvis), som rör inrättande av en internationell styrka för fredsfrämjande insatser anför motionärerna att svenska internationella insatser bör vara av övervägande humanitär, kon- fliktförebyggande och fredsbevarande karaktär. Motionärerna menar dessutom att Sverige bör bygga vidare på det koncept för insatser under mandat av FN eller OSSE som vi nu har, i stället för att upprätta en militär insatsstyrka. Härvid påpekas att kraft och resurser bör satsas på den civila insatsstyrka som regeringen föreslår.

I yrkande 12, framförs förslag om att Sverige bör ta initiativ till aktivt arbete för att utveckla metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld samt till att övergripande frågor, såsom nedrustning, efterlevnad av inter- nationella avtal samt kopplingen mellan patriarkat och militarism, förs upp på den internationella dagordningen.

I motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 3, välkomnas förslagen om en interna- tionell styrka inom Försvarsmakten samt om särskilda civila insatsstyrkor. Motionärerna önskar i detta sammanhang särskilt lyfta fram de insatser som olika folkrörelser kan bidra med. Genom historien har internationella och nationella frivilligorganisationer bistått i krissituationer orsakade av krig eller naturkatastrofer. Enligt motionärernas mening vore det angeläget att statsmakterna på olika sätt understödjer och underlättar detta slags engagemang från folkrörelsernas sida. Det skulle t.ex. kunna ske genom en utbildning under plikttjänstgöring som förberedelse för senare insatser.

I motion 1995/96:Fö8 (fp) förespråkar motionärerna i yrkande 3 att Sveri- ge aktivt deltar i olika fredsfrämjande aktiviteter grundade på mandat från FN eller OSSE. Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU kommer att vara oförändrat stort, och motionärerna stöder därför de för- slag som förs fram i propositionen om ökad beredskap och kapacitet för svenskt deltagande i aktioner för att förebygga eller lindra samt i före- kommande fall också för fredsbevarande och fredsframtvingande aktivite- ter. Sverige bör dessutom medverka till att FN i enlighet med FN-stadgans föreskrifter framgent kan verka kraftfullt för att värna om fred och säker- het.

I yrkande 14 (delvis), anför motionärerna att det för närvarande inte finns tillräckligt underlag för att ta ställning till propositionens förslag om inrättande av en civilbrigad.

I motion 1994/95:U405 (fp) anförs att det vore önskvärt att Sverige utre- der ett eventuellt deltagande i en akutstyrka av det slag som FN:s general- sekreterare begärt medlemsstaternas stöd för. En sådan stående FN-brigad skulle användas för akuta insatser vid kriser och krigsutbrott. Regeringen har givit sitt stöd till planerna men samtidigt gjort en markering att man inte anser att svensk militär personal bör delta i denna brigad. Orsaken har angivits vara att svenska värnpliktiga inte kan kommenderas att tjänstgöra utomlands samt att Sverige redan har stora åtaganden till stöd för FN:s fredsbevarande styrkor. Det måste dock, enligt motionärerna, vara möjligt

1995/96:UFöUl

att lösa akutstyrkans personalbehov med hjälp av annan svensk personal än värnpliktiga. Om detta ändock skulle bedömas som olämpligt föreslås andra svenska direktinsatser såsom att ställa transportkapacitet till förfo- gande för att snabbt kunna förflytta styrkan runt jorden. Motionärerna hemställer att möjligheterna till ett aktivt svenskt deltagande i någon form av FN:s akutstyrka skyndsamt utreds.

I motion 1994/95 :U407 (s), yrkande 1, hemställs att regeringen ser över behovet att tillsätta en nationell kommission för att se över och stärka Sveriges internationella ansvarstagande genom icke-militära civila fredsin- satser. Sverige bör gå i spetsen för en ny säkerhetsordning. För att detta skall kunna ske krävs att den föreslagna kommissionen tillsätts och att den förses med tydliga direktiv för att se över och stärka Sveriges internationel- la ansvarstagande genom icke-militära civila fredsinsatser.

I yrkande 2 framhåller motionärerna behovet av ekonomiska resurser till frivilligorganisationema för icke-militära fredsinsatser. Ett aktuellt fram- gångsrikt exempel som nämns är ”samarbetsprojektet för fredsövervakning i Sydafrika” (PEMSA) mellan 17 svenska folkrörelser och tre sydafri- kanska organisationer. Detta projekt visar hur folkrörelser kan bidra till att stärka fredsprocesser.

Ökad, svensk ambitionsnivå

Sverige har en lång tradition av att främja fred och säkerhet. I den omväl- vande period vi nu befinner oss i efter det kalla krigets slut - med de möj- ligheter som finns att bryta gamla mönster - bör det svenska engage- manget i kort och långsiktiga fredsfrämjande insatser aktivt vidareutveck- las.

Många konflikter har djupast sett sin grund i fattigdom och social misär, kränkningar av mänskliga rättigheter samt politiska ledares utnyttjande och förstärkande av verkliga eller påstådda meningsmotsättningar mellan skil- da etniska och religiösa grupper. Katastrofer och miljöförstöring förvärrar, enligt propositionen, ytterligare situationen. I propositionen hävdas vidare att världssamfundet måste kunna utnyttja ett spektrum av fredsbyggande insatser, inkluderande tidiga insatser, som så långt möjligt undanröjer orsakerna till att konflikter bryter ut. Utskottet delar regeringens bedöm- ning härvidlag och delar även slutsatsen i propositionen att det internatio- nella samfundet, trots ökade satsningar på förebyggande åtgärder, i framti- den kommer att behöva hantera konflikter och katastrofer i minst nuvaran- de omfattning.

I propositionen anförs också att fredsbyggande kräver en bred ansats och att ett starkt nätverk av internationella organisationer ger alternativa möj- ligheter att tidigt få kännedom om och hantera problem som riskerar att utvecklas till kriser. Regeringen gör bedömningen att en större del av resurserna troligen framdeles kommer att avdelas för förebyggande insat- ser. Dessa kan skapa tid och förhandlingsklimat för politiska lösningar,

1995/96:UFöUl

vilka i sin tur kan understödjas av fredsfrämjande och humanitära insatser på fältet. Insatser av olika typ bör koordineras väl för att skapa förutsätt- ningar för fred och samlevnad. Om militära insatser bedöms nödvändiga, bör de enligt propositionen sättas in tidigt och om möjligt förebyggande.

Utskottet delar regeringens syn på det lång- och kortsiktiga stödet till fredsfrämjande aktiviteter samt den grundsyn som kommer till uttryck i propositionen att tyngdpunkten i det fredsfrämjande arbetet skall ligga på förebyggande och humanitära insatser. Till de mer långsiktiga insatserna kan, enligt utskottets mening, även fogas det viktiga bidrag som kan läm- nas sedan en akut konflikt övervunnits och försoningsarbetet tar vid. I den processen kan folkrörelserna spela en viktig roll. Utskottet delar även uppfattningen att en prioritering bör göras av resurserna mot ett långsiktigt preventivt arbete men tvingas konstatera att, i dagsläget och en nära fram- tid, en större del av de finansiella resurserna kommer att behöva tas i an- språk för insatser i konflikter som redan brutit ut.

I propositionen föreslås att Sveriges förmåga, möjligheter och förutsätt- ningar att bidra till internationell fred och säkerhet ökas. Utifrån ett vidgat säkerhetspolitiskt synsätt är ambitionen att genom politiska, diplomatiska, civila, humanitära och militära bidrag ytterligare stärka vårt deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. Som en väsentlig del av denna generella ambitionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken föreslås en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.

Utskottet konstaterar att Sverige återkommande har ställt svensk perso- nal till förfogande för FN:s fredsfrämjande insatser samt även med mate- riel och personal bistått med humanitär hjälp vid olika katastrofer och internationella konflikter. Det är och har varit av stort värde att Sverige med handling visat att den internationella solidaritet som sedan länge utmärkt svensk utrikespolitik även omsatts i praktisk handling. Den situa- tion som har utvecklats efter det kalla kriget ställer nya och större krav på en effektiv hantering av konflikter. Det är härvid värdefullt att Sverige ökar sin kapacitet att på ett effektivt sätt bidra med hjälp i samband med konflikter och katastrofer.

Sverige bör, i linje med vad som betonats i propositionen om värdet av en bred ansats i det fredsfrämjande arbetet och med hänvisning till de synpunkter som utskottet ovan framfört i kapitel 6.4, delta i det arbete som bedrivs i skilda säkerhetsorganisationer. Vårt engagemang i FN, OSSE och EU samt vårt observatörskap i VEU och deltagande i Partnerskap för fred (PFF) ökar vår förmåga att på ett effektivt sätt bidra till fredsfrämjande processer. Vi bör även medverka till att dessa organisationers och PFF:s förmåga att snabbt reagera vid kriser och katastrofer förbättras. Sverige är i dag berett att bistå med resurser, inklusive väpnad personal, inom ramen för fredsfrämjande insatser på mandat av FN eller OSSE. För svenskt deltagande i civila insatser krävs inget mandat från FN eller OSSE. Hjälp vid vissa typer av konflikter kan ibland bäst organiseras och eventuellt finansieras av en regional organisation, vilket är i enlighet med FN- stadgans kapitel 8. De senaste årens händelser i Rwanda och Bosnien visar

1995/96:UFöUl

på de stora mänskliga lidanden som kan bli följden när det internationella samfundet inte förmår agera snabbt och resolut.

Utskottet tillstyrker med anledning av vad som ovan anförts regeringens yrkande att Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar att bidra till internationell fred och säkerhet skall ökas och att en väsentlig del av denna generella ambitionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken utgörs av en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Utskottet tillstyrker även rege- ringens yrkande att Sverige skall verka för att stärka FN:s, OSSE:s, EU:s och VEU:s förmåga, såväl generellt som speciellt till snabba och tidiga fredsfrämjande insatser.

Motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 3, ligger i linje med propositionens förslag att Sverige bör öka sin kapacitet att delta i olika fredsfrämjande aktiviteter, vad gäller militära insatser, grundade på mandat från FN eller OSSE. Utskottet konstaterar att yrkandet i alla väsentliga hänseenden är samstämmigt med regeringens uppfattning som den kommit till uttryck i propositionen. Något behov av ett tillkännagivande till regeringen förelig- ger således inte.

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 3.

I motion 1994/95:U405 (fp) hemställs att möjligheterna till ett aktivt svenskt deltagande i någon form av FN:s akutstyrka skyndsamt utreds.

Sedan motionen väcktes har frågeställningen analyserats av Försvarsbe- redningen. Regeringen har yrkat att OSSE:s, FN:s och VEU:s förmåga till snabba och tidiga fredsfrämjande insatser skall stödjas, vilket förslag tillstyrkts av utskottet. Regeringen har även i propositionen uttalat att vissa delar av den internationella styrkan för fredsfrämjande insatser under mandat av OSSE eller FN skall hålla särskilt hög insatsberedskap för att t.ex. kunna ingå i multinationella snabbinsatsstyrkor.

Motionärernas krav synes därmed redan vara tillgodosedda och någon ytterligare utredning av denna fråga torde enligt utskottet ej vara nödvän- dig. Därmed anses motion 1994/95 :U405 (fp) besvarad.

Regeringen framhåller i propositionen vikten av att Sverige fortsätter deltagandet i Partnerskap för fred (PFF), NATO:s samarbetsprogram med utanförstående länder. En huvudanledning till detta samarbete, förutom att utveckla förmågan till samverkan i fredsfrämjande uppgifter, uppges i propositionen vara möjligheterna att verka för demokratisk kontroll av försvarsmakter och respekten för internationell rätt. Utskottet delar rege- ringens syn på samarbetet i PFF och anser det vara positivt att Sverige med utgångspunkt i svenska värderingar och erfarenheter försöker påverka inriktningen av arbetet. Därtill hänvisas till de synpunkter på samarbetet inom PFF som utskottet tidigare framfört i avsnitt 6.4.

1995/96:UFöUl

Utskottet tillstyrker därmed regeringens förslag att Sverige fortsätter att medverka i PFF.

56 Den nya inriktningen med ökad ambitioner beträffande totalförsvarets deltagande i fredsfrämjande aktiviteter skall även avspeglas i försvars- forskningens inriktning. Den bör enligt propositionen utformas så att den med analyser och underlag kan stödja statsmakternas beslut om deltagan- de i internationella humanitära och fredsfrämjande insatser. Utskottet stödjer en sådan inriktning på användandet av de resurser som finns inom försvarsforskningen.

Med det anförda tillstyrks regeringens yrkande att försvarsforskningen bör stödja svenskt deltagande i internationella humanitära och fredsfrämjande insatser.

Civila internationella styrkor

I propositionen föreslås att de svenska humanitära insatserna inom total- försvarets ram, som ett komplement till andra svenska insatser, utvecklas vidare, bl.a. genom ökad samverkan med fredsfrämjande verksamheter, och inriktas främst på räddnings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid omfattande och komplexa katastrofer. Regeringen föreslår även att kontak- terna med våra grannländer utvecklas i fråga om internationella humanitära insatser och att det nuvarande samarbetet på miljöområdet därvid till stora delar används som förebild. Regeringen föreslår vidare att en särskild civil insatsstyrka skall inrättas. Det föreslås också i propositionen att de total- försvarspliktiga som utbildas inom det civila försvaret med dess vidgade uppgifter i krig skall ha möjlighet att anmäla sitt intresse för att ingå i styrkan. Avsikten är att närmare pröva hur insatser med civila styrkor i fredsfrämjande arbete skall systematiseras, organiseras och förberedas så att det civila försvarets kompetens bäst tillvaratas också för internationella uppgifter.

Utskottet anser att den samordning med berörda organisationer och myndigheter som föreslås kommer att vara till gagn för effektiviteten. I detta sammanhang vill utskottet särskilt framhålla det initiativ som tagits genom regeringsbeslutet den 12 april 1995 om inrättade av Rådet för freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Rådets medlemmar tillsätts av utrikesministern och består av personer verksamma i större organisationer som är engagerade i humanitära och fredsfrämjande uppgifter. Avsikten är att ett fördjupat samråd skall kunna ske för att stärka Sveriges möjligheter att förebygga, hejda och lösa internationella konflikter.

I motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 14 (delvis), anförs att det ännu ej finns tillräckligt underlag för att ta ställning till inrättande av en civilbri- gad.

Utskottet tillstyrker regeringens hemställan att de svenska humanitära insatserna inom totalförsvarets ram skall utvecklas, bl.a. genom ökad sam- verkan med fredsfrämjande verksamheter, och inriktas främst på rädd- nings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid omfattande och komplexa katastrofer. Utskottet tillstyrker även organiserande av en civil insatsstyrka till vilken totalförsvarspliktiga kan anmäla intresse att delta.

1995/96:UFöUl

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 14 (delvis).

57 Utskottet tillstyrker även regeringens förslag att närmare pröva hur de civila styrkorna skall organiseras samt tillstyrker regeringens förslag att ytterligare utveckla kontakterna med våra grannländer i fråga om humani- tära insatser.

I motion 1995/96:Fö4 (c) anförs att det finns behov av en civil fredstjänst, dvs. en frivillig utbildning för personer lämpade för civil fredstjänstgöring samt tjänstgöring i riskområden ute i världen. Två modeller av fredstjänst skulle kunna förekomma nämligen observatörs- och stödmodellen. Det föreslås att fredstjänsten utreds i samband med propositionens förslag om inrättande av civila internationella styrkor. Den föreslagna fredstjänsten skulle innebära fullgjord värnplikt.

Utskottet finner att motion 1995/96:Fö4 (c) ligger i linje med regering- ens förslag att närmare pröva hur insatser med civila styrkor i det freds- främjande arbetet skall systematiseras.

Med det anförda anses motion 1995/96: Fö4 (c) besvarad.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 12, framförs förslag om internationel- la initiativ vad avser bl.a. nedrustning och metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld.

Utskottet konstaterar att regeringens förslag rörande säkerhets- och för- svarspolitiken utgår från Sveriges övergripande intresse av att de interna- tionella relationerna domineras av samarbete, säkerhetsgemenskap samt respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Säkerhetsskapande sam- arbete för att förebygga konflikter ges också en framträdande plats i rege- ringens förslag. Sveriges aktiva medverkan i de multilaterala säkerhetsor- ganisationernas arbete är även ett uttryck för denna ambition. Det kan t.ex. noteras att Sverige varit starkt pådrivande vad avser arbetet inom OSSE med olika metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld.

På nedrustningsområdet har Sverige en lång tradition som initiativtagare, detta gäller exempelvis både genom att driva olika nedrustningsfrågor i FN:s generalförsamling och i det löpande förhandlingsarbetet i nedrust- ningskonferensen i Geneve (CD).

Sverige fäster stor vikt vid folkrätten och vid betydelsen av internatio- nella avtal. Ett led i det svenska agerandet härvidlag är bl.a. att Sverige regelmässigt verkar för ratifikation av ingångna avtal (C- vapenkonventionen är ett aktuellt exempel) och att Sverige agerar mot folkrättsstridiga reservationer till internationella avtal. Sverige värnar också med de medel som står till buds om efterlevnaden av ingångna avtal.

Enligt utskottets mening är frågan om en koppling mellan patriarkat och militarism i dagsläget närmast en fråga för forskarsamhället.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 12, besvarad.

Hittills har en liten del av katastrofanslaget för humanitär hjälp utnyttjats för att finansiera insatser med svensk personal och materiel. I den utred- ning som sett över Sveriges samlade resurser för internationell katastrof- och flyktinghjälp (SOU 1995:72) föreslås att en större andel än hittills av

1995/96:UFöUl

anslaget för katastrofer och återuppbyggnad under Utrikesdepartementets huvudtitel bör användas för direktfinansiering av svenska insatser.

Utskottet noterar att katastrof- och flyktingbistånd samt stöd till åter- uppbyggnad för närvarande utgår för insatser i ett femtontal s.k. komplexa katastrofer, varav flertalet är följden av inbördeskrig. I de komplexa kata- stroferna samverkar ofta rena katastrofinsatser med t.ex. insatser för att främja efterlevnaden av mänskliga rättigheter, försoningsinsatser, politisk och diplomatisk medling samt i flera fall också militära insatser. En stor del av denna typ av aktioner genomförs av internationella organisationer. I enlighet med tidigare ställningstaganden kommer Sverige att fortsätta att stödja det reformarbete som pågår inom FN för att förbättra samordningen mellan katastrofhjälpen och de politiska och militära insatserna i dessa komplexa katastrofer.

Mycket av det svenska katastrofbiståndet kanaliseras således genom in- ternationella organisationer. Det är angeläget att stöd ges så att balans finns mellan olika biståndskanaler, regioner och inriktningar beträffande denna typ av bistånd. Utskottet delar regeringens bedömning att svenska insatser bör erbjudas i de fall de är kostnadseffektiva och svarar mot behov och efterfrågan. Utskottet vill dock i sammanhanget fästa uppmärksamhet på att delar av det bistånd - inom ramen för en internationellt samordnad aktion - som här är aktuellt kan komma i fråga för internationell finansie- ring. Möjligheterna för denna form av finansiering bör därför prövas då fråga uppkommer om insatser med svensk personal och materiel.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att direktfi- nansiering av svenska insatser bör användas i de fall de är kostnadseffekti- va och svarar mot behov och efterfrågan.

I propositionen yrkas att Sverige utvecklar sin förmåga att på olika sätt hjälpa till med insatser för att lokalisera och oskadliggöra antipersonella minor.

I betänkande 1994/95:UU 19 har vikten av att Sverige fortsätter med att bidra till insatser i flera av de hårdast mindrabbade staterna framhållits. Som framgår av nämnda betänkande har en särskild samordnare för min- frågor tillsatts inom Utrikesdepartementet för att koordinera de svenska insatserna. Utskottet och regeringen delar således uppfattningen att min- röjning är en prioriterad verksamhet.

Med det anförda tillstyrks regeringens yrkande om utvecklande av den svenska förmågan att hjälpa till med oskadliggörande av antipersonella minor.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 4 (delvis), anförs att svenska interna- tionella insatser bör vara av övervägande humanitär, konfliktförebyggande och fredsbevarande karaktär och att Sverige bör bygga vidare på det kon- cept för insatser under mandat av FN eller OS SE som vi nu har, i stället för att upprätta en militär insatsstyrka. Kraft och resurser bör satsas på den civila insatsstyrka som regeringen föreslår.

Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens förslag att öka den samlade svenska kapaciteten för totalförsvaret att medverka i internationella freds- främjande och humanitära insatser.

1995/96:UFöUl

59 Detta tillstyrkande avser en kapacitetshöjning att delta i internationella fredsbevarande insatser både med den föreslagna militära och med den civila insatsstyrkan. Frågan om en militär insatsstyrka behandlas närmare i försvarsutskottets betänkande 1995/96:Föl. Utskottet har noterat att tyngdpunkten i den föreslagna kapacitetshöj ningen skall ligga på freds- främjande humanitära insatser.

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 4 (delvis).

I motion 1994/95:U407 (s), yrkande 1, hemställs att regeringen ser över behovet av att tillsätta en nationell kommission för att stärka Sveriges internationella ansvarstagande genom icke-militära civila fredsinsatser.

Regeringen har genomfört en lång rad insatser som syftar till ett ökat helhetstänkande inom utrikespolitiken. I linje med motionärens tankar ligger syftet bakom tillskapande av det i april i år inrättade Rådet för freds- och säkerhetsskapande insatser. Propositionens ståndpunkter emanerar från det utredningsarbete som den parlamentariskt tillisatta Försvarsbe- redningen utfört. Motionärernas förslag, som bl.a. syftar just till att stärka Sveriges förmåga och möjligheter att delta i icke-militära fredsinsatser. kan därmed sägas redan ha blivit tillgodosedda.

Därmed anses motion 1994/95:U407 (s), yrkande 1, besvarad.

Folkrörelsemas bidrag till fredsfrämjande aktiviteter

I motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 3, välkomnas förslaget om inrättande av en internationell styrka inom Försvarsmakten och en särskild civil insats- styrka för fredsfrämjande insatser. Motionärerna önskar dock särskilt lyfta fram de insatser som folkrörelserna kan bidra med och föreslår att stats- makterna skall understödja sådant engagemang genom utbildning under plikttjänstgöring som föreberedelse för senare insatser. Även i motion 1994/95:U407 (s), yrkande 2, framhålls folkrörelsernas möjligheter att främja fredsprocesser.

Motionärernas uppfattning ligger i linje med regeringens politik såsom den framförts i propositionen om behovet av ökad samverkan mellan or- ganisationer och myndigheter i det fredsfrämjande arbetet. Denna upp- fattning har även kommit till uttryck genom tillskapandet av det tidigare omnämnda Rådet för freds- och säkerhetsfrämjande insatser.

Utskottet delar regeringens uppfattning att plikttjänstgöring inom total- försvaret skall lägga en viktig grund för rekrytering till frivilligrörelsema och till både militära och civila fredsfrämjande och humanitära insatser i utlandet. Motionärernas positiva syn på folkrörelsernas bidrag till arbetet för fred delas av utskottet. Även de frivilliga försvarsorganisationerna lämnar värdefulla bidrag härvidlag. Utskottet har tidigare i betänkandena 1994/95 :UU15 Internationellt utvecklingssamarbete och 1994/95 :UU 14 Vissa anslag m.m. inom Utrikesdepartementets område, framhållit folkrö- relsernas viktiga uppgift att främja ett aktivt folkligt deltagande i arbetet för att främja fred.

1995/96:UFöUl

Motionerna 1995/96:Fö7 (s), yrkande 3, och 1994/95:U407 (s), yrkande 2, anses därmed besvarade.

60 Internationella kontakter

Regeringen redogör i propositionen för hur den svenska försvarssektoms internationella kontakter kraftigt ökat som en följd av den säkerhetspolitis- ka utvecklingen i Europa. Förändringen märks tydligast inom det freds- främjande området. Redogörelsen utmynnar i en hemställan om en ut- veckling av statsmakternas riktlinjer för att underlätta dessa kontakter för myndigheterna.

Utskottet inser betydelsen av att det finns klara riktlinjer och att inte det svenska agerandet i dessa frågor utvecklas ad hoc hos respektive myndig- het. Därmed tillstyrker utskottet regeringens yrkande att det sker en ut- veckling av statsmakternas riktlinjer (som regel i form av regeringsbeslut) i form av nationell vägledning, framför allt vad avser områdena försvarsma- teriel, försvarsforskning, fredsfrämjande och humanitära insatser samt förtroendeskapande samarbete, för att underlätta myndigheternas övervä- ganden i samband med internationellt samarbete och internationella kon- takter. Utskottet vill även fästa uppmärksamheten på vad som framförts i propositionen angående värdet av den erfarenhet som svensk personal nu får genom deltagande i internationell verksamhet. Det är viktigt att det sker en kompetensutveckling som breddar underlaget för rekrytering av svensk personal till internationella uppdrag.

Med anledning av propositionens förslag att överväga en annan ordning, med attachéer vilka skulle ha Försvarsdepartementet som huvudman, öns- kar utskottet framföra följande. Enligt utskottets uppfattning medför, i likhet med vad som sägs i propositionen, Sveriges engagemang i det inter- nationella samarbetet rörande utrikes- och säkerhetspolitiska förhållanden att ökade krav ställs på att vi får information men också på möjligheterna att påverka i enlighet med våra ambitioner. Utskottet noterar att regering- ens behov av att snabbt få kontakter och av att kunna ge instruktioner kan kräva en annan organisation än i dag när det gäller attachéer och rådgivare samt att en annan ordning i detta avseende kommer att övervägas. I detta sammanhang önskar utskottet dock särskilt fästa uppmärksamheten vid det behov av koordinering som kan komma att uppstå då tjänstemän med olika huvudmän skall agera i internationella fora.

Med det ovan anförda tillstyrks regeringens yrkande att åtgärder vidtas för att Sveriges representation i internationella organisationer och i utlandet, vad avser försvarsrelaterade frågor, får en adekvat utformning för att sä- kerställa behoven av informationsinhämtning och påverkansmöjligheter.

8. Krigsmaterielexport m.m.

De frågor rörande krigsmaterielexport m.m. som utskottet har att behandla redovisas i delar av propositionens kapitel 2 och 8.

1995/96:UFöUl

61 Övergripande perspektiv

Inledningsvis framhåller regeringen att Sveriges inhemska kompetens inom försvarsmaterielområdet utgör en säkerhetspolitisk och högteknolo- gisk tillgång. För att tillgodose sitt behov av modem materiel måste Sveri- ge dock, av tekniska och ekonomiska skäl, också samarbeta med andra stater. Inte minst bör samarbete sökas med de nordiska länderna och ge- nom deltagande i det framväxande europeiska samarbetet om försvarsma- teriel.

Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det svenska försvaret bedöms ha ett fortsatt stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde.

Den säkerhetspolitiskt positiva utvecklingen i vår omvärld har minskat behovet av en omfattande krigsorganisation. I kombination med de ökade kostnaderna för försvarsmateriel har detta bidragit till att behovet av och möjligheterna till en självständig och heltäckande försvarsindustrien för- måga har avtagit. Med den utveckling mot större allmänekonomiskt och försvarsindustrielit internationellt samarbete som pågår, ter sig, enligt regeringen, en ökad fredstida samverkan också från svensk försvarsindustri i internationella sammanhang inte bara naturlig och önskvärd utan också nödvändig. Försvarsindustrielit samarbete är en viktig del av det övergri- pande europeiska samarbetet och möjliggör dessutom en mer kostnadsef- fekti v materielanskaffning och en ökad möjlighet till effektiv internationell samverkan i fredsfrämjande verksamhet. Inom vissa områden är det dock av mycket stor säkerhetspolitisk betydelse för att inte säga en nödvändig- het att vi kan behålla en egen kompentens inom landet.

Om ett läge skulle uppstå i framtiden med en långsiktigt ökande rustning i omvärlden, kan försvarsmateriel bli en bristvara och svårtillgänglig, särskilt för en alliansfri, mindre stat. En inhemsk försvarsindustri med ett brett utlandssamarbete kan i ett sådant läge underlätta försvarets materiel- försöijning.

Förutom att internationellt samarbete inom materielområdet i form av gemensam anskaffning medför ökad integration mellan olika nationer, kan det också vara ett sätt för Försvarsmakten att erhålla nya system till en lägre kostnad, jämfört med en helt inhemsk utveckling. Internationellt försvarsmaterielsamarbete innebär emellertid ofta starka bindningar, som kan vara svåra att bryta även om försvarets materielbehov skulle förändras. Därför bör gemensam anskaffning bara ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden.

Det nordiska ramavtal kring försvarsmaterielsamarbete som ingicks år 1994 är ett uttryck för den vikt regeringen fäster vid nordiskt och interna- tionellt samarbete. Avtalet har som syfte att säkra ett effektivt försvarsma- terielsamarbete mellan respektive lands myndigheter inom områdena stu- dier, forskning, utveckling, produktion, underhåll och upphandling.

Sveriges medlemskap i EU och observatörsställning i Västeuropeiska unionen (VEU) kan skapa goda förutsättningar för en mer kostnadseffektiv försvarsmaterielanskaffning, bl.a. genom ökade möjligheter till gemensam anskaffning. Sverige har, enligt regeringen, ett behov av att delta i det

1995/96:UFöUl

framväxande europeiska försvarsmaterielsamarbetet, inom vilket Western European Armaments Group (WEAG) framstår som ett viktigt forum. Ett aktivt svenskt agerande i olika internationella fora skapar förutsättningar för att kunna påverka inriktningen av en framväxande europeisk för- svarsindustripolitik. Ett svenskt närmande till WEAG kan skapa utrymme för en billigare materielanskaffning men också förbättra de långsiktiga villkoren för svensk försvarsindustri, genom att företagen kan ges möjlig- heter att samarbeta och konkurrera med andra europeiska företag.

Inför den förestående internationella omstruktureringen och de föränd- ringar som den svenska försvarsindustrin nu står inför är det angeläget att företagens kunskapsresurser tillvaratas och utnyttjas för att underlätta deras anpassning. Primärt är det industrins uppgift att genomföra anpass- ningen. Mot bakgrund av försvarsindustrins starka beroende av politiskt grundade restriktioner är det emellertid rimligt att staten söker underlätta industrins anpassningsmöjligheter under detta skede. Detta bör ske genom att aktivt söka underlätta industrins möjligheter till internationellt samarbe- te. Härutöver kan olika generella politiska medel komma att aktualiseras.

Export

Tillverkning och utförsel av krigsmateriel regleras genom lagen (1992:1300) om krigsmateriel och förordningen (1992:1303) om krigsma- teriel, vilka trädde i kraft den 1 januari 1993.

Ur försvarspolitisk synvinkel har exporten en stor betydelse.

Enligt gällande regelverk för krigsmaterielexport skall, vid prövningen av enskilda utförselärenden, de försvarspolitiska behoven av export sam- manvägas med uppställda utrikespolitiska restriktioner.

Den internationella avspänningen har fått vittgående konsekvenser för all försvarsindustri, när såväl hemmamarknaderna som exportmöjligheter- na har minskat. Trots de neddragningar som har gjorts existerar det emel- lertid fortfarande internationellt en betydande överkapacitet.

För att man skall kunna utnyttja de svenska företagens exportpotential är det, enligt regeringens uppfattning, viktigt att även regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträng- ningar av större materielprojekt, givet att exportansträngningama står i överensstämmelse med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Det är i syn- nerhet för större vapensystem, såsom stridsflygplan, ytstridsfartyg och utbåtar, som exportsatsningarna kräver samordnade insatser från regering- ens sida.

Internationellt samarbete

Internationellt samarbete i alla dess former kan vara betydelsefullt för att ge industrin förutsättningar att upprätthålla och utveckla specialiserad kompetens samt ge tillgång till utländsk teknologi. Dessutom kan samarbe- te leda till en högre och jämnare beläggning. Internationellt industriellt samarbete är också, enligt regeringens uppfattning, av försvarspolitiskt intresse, på samma sätt som det myndighetsstyrda samarbetet.

En utveckling mot ökat samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädesvis europeisk industri accepteras och understödjs för att tillgodo-

1995/96:UFöUl

se väsentliga svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Självfallet skall detta ske inom ramen för våra allmänna utrikespolitiska mål och gällande riktlinjer för svensk krigsmaterielexport. Samarbete mellan svensk och utländsk försvarsindustri skapar också gynnsamma förutsätt- ningar för konkurrenskraftiga anbud vid svenska och utländska materielan- skaffningar. Därigenom underlättas målet att bevara inhemsk kompetens inom för Sverige viktiga områden. Från försvarspolitiska utgångspunkter är det särskilt viktigt att skapa sådana betingelser för utlandssamarbetet att en livskraftig svensk försvarsindustri kan bevaras.

1995/96:UFöUl

Regeringens förslag kan i huvudsak sägas innebära följande.

Regeringen förordar (avsnitt 8.3 Prioriteringar)

- att internationellt samarbete inom materielområdet i form av gemensam anskaffning bara bör ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden samt

- ett svenskt närmande till Western European Armaments Group (WEAG).

Regeringen förordar vidare (avsnitt 8.4 Försvarsindustrins internationella villkor)

- att regeringen och svenska myndigheter, givet att exportansträngningama står i överensstämmelse med riktlinjerna för krigsmaterielexport, på ett aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträngningar beträffande större materielprojekt samt

- att, inom ramen för gällande regelverk, utökat samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädesvis europeisk industri accepteras och un- derstöds. (Detta förordas även i avsnitt 8.3 Prioriteringar.)

I motion 1995/96:Föl (m), yrkande 26, (delvis) behandlas försvarets ma- terielförsöijning. Vad avser försvarsindustrins internationella villkor an- förs att det för att ge försvarsindustrin rimliga arbetsvillkor krävs en mer liberal praxis avseende synen på såväl samverkan som vapenexport. Da- gens lagstiftning anses i huvudsak vara bra men borde enligt motionärerna ändras i några hänseenden för att bättre stämma överens med den interna- tionalisering som påböijats inom industrin. För att fungera på marknaden behöver vår krigsmaterielindustri ett starkt stöd till export och samverkan från politisk nivå. Detta för att förhindra en snedvriden konkurrens då andra länders industri har denna fördel. Det tillstås samtidigt att ökad export inte löser alla problem utan att en fortsatt omstrukturering är nöd- vändig såväl inom som utom landet.

64 I motion 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, hävdar motionärerna att svensk vapenexport bör upphöra. Denna inställning är svår att förena med rege- ringens positiva inställning till ökat samarbete mellan svensk och utländsk vapenindustri. Regeringens förslag angående ett närmande till Western European Armaments Group (WEAG) samt ett aktivt statligt stöd till för- svarsindustrins exportansträngningar godtas ej heller.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10 (delvis), hemställs att krigsmate- rielexporten upphör. En omställning av krigsmaterielindustrin till civil produktion bör enligt motionärerna snarast inledas. Motionärerna hävdar i detta sammanhang att kortsiktig ekonomisk vinning aldrig får sättas över moraliska etiska ställningstaganden. Motionärerna oroas av utvecklingen inom EU, där starka krafter vill få till stånd en gemensam krigsmateriel- marknad, och regeringen anmodas agera kraftfullt vid regeringskonferen- sen 1996 för att en gemensam krigsmaterielmarknad inte skall komma till stånd. Målet bör härvid vara en minskning av såväl den europeiska som den internationella vapenhandeln och en minskning av vapentillverkning- en. Motionärerna menar vidare att regeringens önskan om ett närmande till WEAG och en utveckling mot ökat samarbete mellan svensk försvarsin- dustri och företrädesvis europeisk industri står i direkt motsättning till förhoppningar om nedrustning och minskning av vapenarsenalema i värl- den.

Motionärerna ställer sig i yrkande 11 helt emot regeringens förslag i propositionen om att man vid prövning av enskilda utförselärenden skall sammanställa de försvarspolitiska behoven av export med uppställda utri- kespolitiska restriktioner. Denna skrivning har enligt motionärerna inte något stöd i riksdagens riktlinjer för krigsmaterielexport och innebär därför en liberalisering av regelverket kring krigsmaterielexporten.

1995/96:UFöUl

I motion 1995/96:Fö 10 (m) (delvis) yrkas följande beträffande förutsätt- ningarna för produktion och export av försvarsmateriel. Stora affärer krä- ver politiskt stöd samt en fungerande tillståndsgivning från KMI. Stats- makterna måste underlätta internationell samverkan genom att t.ex. avpas- sa exportreglema så att det blir möjligt att samverka och sälja gemensam- ma produkter. Områden där Sverige har hög kompetens, såsom artilleri, ammunition och missiler, får ej bortprioriteras av statsmakterna då dessa områden gjort internationell samverkan möjlig.

Den krigsmateriellagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1993 bygger i allt väsentligt på tidigare lagstiftning liksom på etablerad praxis. Den grundas på ett brett politiskt samförstånd, och utrikesutskottets betänkande 1992/93 :UU1 Lagen om krigsmaterielexport antogs av en praktiskt taget enhällig riksdag. Grundprinciperna är att all krigsmaterielexport är för- bjuden såvitt tillstånd ej ges av regeringen. De riktlinjer som nu gäller för krigsmaterielexport har behandlats av riksdagen.

5 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

Utskottet finner skäl att här erinra om vad som anfördes i ovan nämnda betänkande. Däri angavs angående utskottets generella syn på export från Sverige av krigsmateriel:

Även i försvarsutskottets yttrande om föreliggande proposition bekräftas den säkerhetspolitiska grunden för utlandssamverkan och export. I yttrandet anges bl.a att en inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken. Egen kapacitet att utveckla, tillverka och underhål- la försvarsmateriel bidrar till att skapa respekt för vår vilja och förmåga att föra en långsiktig, fast och konsekvent försvarspolitik fri från bindningar i militära allianser. Vidare anger försvarsutskottet bl.a. att en stark kompetens på det högteknologiska området utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhets- politiken.

Utskottet ansluter sig till försvarsutskottets yttrande.

Utskottet vill understryka betydelsen av att utlandssamverkan inte står i strid med de utrikespolitiska målen. Framträdande mål i Sveriges utrikes- politik är bl.a. att främja demokrati, mänskliga rättigheter, avspänning och nedrustning samt att bidra till en höjd levnadsstandard i de fattiga länder- na. Internationellt samarbete och en uppslutning kring FN-stadgan är hörnstenar i den svenska utrikespolitiken. Att utlandssamverkan inte får stå i strid med principerna eller målen för Sveriges utrikespolitik bekräftas också i föreliggande proposition.

I utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU1 Krigsmaterielexport hänvisas till regeringens riktlinjer i vilka det särskilt understryks den vikt som vid den utrikespolitiska bedömningen av vatje utförselärende skall fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Hänsyn skall alltid tas till mänskliga rättighetskriteriet även i de fall det är fråga om utförsel av materiel som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. I betänkandet beskrivs riktlinjerna för olika slag av materiel:

För kategorin krigsmateriel för strid gäller i stort sett samma riktlinjer som tidigare, dvs. att regeringen inte bör ge tillstånd till export till en stat som befinner sig i väpnad konflikt med en annan stat, en stat som är invecklad i en internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, en stat som har inre väpnade oroligheter eller en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

För utförsel av övrig krigsmateriel som i stor omfattning omfattar nya, tidi- gare oreglerade produkter, gäller att utförseltillstånd bör beviljas till de länder som inte har inre väpnade oroligheter eller där det inte förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Utskottet noterade vidare i betänkande 1992/93 :UU1 att:

---två övergripande kriterier anges för när undantag från det generella förbudet kan medges: dels att utlandssamverkan är erforderlig för att kunna tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, dels att samverkan inte står i strid med princi- perna eller målen för Sveriges utrikespolitik.

Vad som anförs i det följande av det sammansatta utskottet bör ses mot bakgrund av ovan redovisade överväganden.

1995/96:UFöUl

66 Prioriteringar

1995/96:UFöUl

Internationellt samarbete inom materielområdet kan ske i form av gemen- sam anskaffning. Den fördel detta kan ge genom reducerade anskaffnings- kostnader kan dock tänkas ske till priset av starka bindningar som kan vara svåra att bryta. Regeringen har i propositionen angivit att sådan gemensam anskaffning endast bör ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden. Utskottet finner en sådan prioritering ändamålsenlig för att balansera de ekonomiska förde- larna mot ett ökat beroende.

Utskottet ser positivt på den vikt regeringen synes fästa vid nordiskt och internationellt samarbete såsom det bl.a. kommit till uttryck i det nordiska ramavtal kring försvarsmaterielsamarbetet som ingicks 1994.

Vårt medlemskap i EU och observatörskap i VEU kan skapa möjligheter till en mer kostnadseffektiv krigsmaterielanskaffning, bl.a genom ökade möjligheter till gemensam anskaffning. Western European Armaments Group (WEAG) framstår härvidlag som ett viktigt europeiskt forum.

WEAG är ett samarbete mellan 13 europeiska stater i syfte att uppnå ett mer effektivt utnyttjande av resurser på försvarsmaterielområdet genom utbyte av information och samarbete inom forskning, utveckling, produk- tion och upphandling. Som följd av ett beslut 1992 kom detta samarbete att knytas närmare till VEU. WEAG, som inte är traktatfäst och saknar överstatliga inslag, baseras på konsensusprincipen. Det praktiska arbetet inom WEAG sker i tre s.k. panelgrupper, vilka söker identifiera möjlighe- ter till samarbete inom områdena utveckling och upphandling, forskning och teknologi, respektive harmonisering beträffade upphandlingsprocedu- rer, kravspecifikationer och kvalificeringskrav för leverantörer.

Utvecklingen på området berör naturligtvis även förutsättningarna för den även med internationella mått mycket kvalificerade svenska för- svarsindustrin. Redan i regeringens proposition 1990/91:102 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret konstaterades att det med anledning av den snabba utvecklingen på det försvarsindustriella området i Europa fanns särskild anledning överväga svenska relationer till existerande samar- betsorgan i Europa. Försvarsutskottet instämde då i regeringens bedöm- ning (bet. 1990/91 :FöU8).

Mot bakgrund härav och med anledning av den proposition som behand- las i föreliggande betänkande vill utskottet framhålla värdet av de möjlig- heter Sverige kan ha i detta forum att utifrån ett militärt alliansfritt per- spektiv och med utgångspunkt i svenska värderingar i övrigt påverka in- riktningen av en framväxande europeisk försvarsindustripolitik.

Därutöver kan som följd av samarbetet inom WEAG svenska företag ges möjligheter att samarbeta och konkurrera med andra europeiska företag vilket på sikt kan förbättra villkoren för svensk industri. Utskottet finner dock i detta sammanhang anledning att framhålla att försiktighet bör iakt- tas i utvecklingen av samarbetet med WEAG, så att detta stannar inom de ramar som riktlinjerna för krigsmaterielexport anger.

Regeringens yrkande, att gemensam internationell anskaffning endast bör ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå

även vid ändrade förhållanden, tillstyrks därmed. Även regeringens yrkan- de att Sverige bör närma sig WEAG tillstyrks.

I motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och 1995/96:Fö6 (mp), yrkan- de 10, (båda delvis 1-2:3), hemställs att krigsmaterielexporten upphör. I de båda motionerna motsätter man sig följaktligen även regeringens öns- kan om ett närmande till WEAG.

Utrikesutskottet har i en följd av betänkanden, senast i bet. 1994/95:UU20, tagit ställning till yrkanden rörande en avveckling av krigsmaterielexporten. Utrikesutskottet har därvid genomgående avstyrkt dessa förslag. Enligt det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets upp- fattning äger de av utrikesutskottet tidigare gjorda ställningstagandena alltjämt giltighet.

Utskottet har ovan redovisat sin syn på frågan om ett närmande till WEAG.

Med det ovan anförda avstyrks yrkandena 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10, (båda delvis 1-2:3).

Försvarsindustrins internationella villkor

I propositionen görs en ingående analys av betydelsen av en inhemsk för- svarsindustri och vikten av ett trovärdigt nationellt försvar för en militärt alliansfri stat. Det görs även en översikt över de främsta fördelarna ur försvarspolitisk synvinkel av export av svensk krigsmateriel. Det framhålls att exportförsäljning medför minskad belastning av försvarsanslagen, att volymökningen stärker företagens överlevnadsmöjligheter, vilket i sin tur bidrar till att säkerställa den kompetens som behövs för vidmakthållande och livstidsförlängning av system anskaffade från svensk försvarsindutri. I propositionen dras slutsatsen att det, för att tillfredsställa Försvarsmaktens behov av inhemsk försvarsindustriell kapacitet, krävs att de svenska före- tagen ges möjlighet att exportera.

I propositionen framhålls att det är viktigt att regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträng- ningar av större materielprojekt, förutsatt att exporten står i överensstäm- melse med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Det påpekas i propositio- nen att det i synnerhet är för större vapensystem såsom stridsflygplan, ytstridsfartyg och ubåtar, som samordnade insatser kan krävas från rege- ringens sida.

Utskottet ser ingen anledning att på denna punkt rikta invändningar mot regeringens förslag men finner skäl att påpeka att officiellt stöd till export- ansträngningar av detta slag bör föregås av omsorgsfulla överväganden.

Utskottet stödjer även regeringens förslag att, inom ramen för gällande regelverk, acceptera och understödja en utveckling mot ett utökat samarbe- te mellan svensk försvarsindustri och inte minst europeisk industri för att tillgodose väsentliga svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen. I propositionen hävdas att sådant samarbete kan skapa gynsamma förutsätt- ningar för konkurrenskraftiga anbud vid svenska och utländska materiel- anskaffningar, vilket på sikt underlättar målet att bevara inhemsk kompe- tens inom för Sverige viktiga områden. I propositionen framhålls även att

1995/96:UFöUl

det från försvarspolitiska utgångspunkter är särskilt viktigt att skapa såda- na betingelser för utlandssamarbetet att en livskraftig svensk försvarsin- dustri kan bevaras.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning men vill i detta samman- hang fästa uppmärksamheten på regeringens proposition 1993/94:237 vari framhålls i riktlinjerna att prövningen i ärenden rörande samarbete med utländsk part sker, oavsett materieltyp, med de strängare kriterier som gäller för export av krigsmateriel i strid, eftersom sådant samarbete i regel medför en långsiktigare bindning än regelrätt export.

Propositionens yrkande att regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt sätt skall stötta försvarsindustrins exportansträngningar tillstyrks därmed. Även regeringens yrkande att inom gällande regelverk acceptera och understödja samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädes- vis europeisk industri tillstyrks.

I motion 1995/96:Fö5(v), yrkande 5, delvis (3:3) motsätter sig motionärer- na ett statligt stöd till krigsmaterielindustrins exportansträngningar. I 1995/96:Fö6 (mp) yrkande 10, delvis (3:3) motsätter sig motionärerna ett främjande av samarbetet mellan svensk och företrädesvis europeisk för- svarsindustri vilket anses stå i direkt motsättning till förhoppningar om nedrustning och minskning av vapenarsenalema i världen. Motionärerna yrkar även att Sverige aktivt skall verka under regeringskonferensen för att en gemensam krigsmaterielmarknad ej kommer till stånd inom EU.

Utskottet konstaterar att ett omfattande internationellt arbete för närva- rande pågår rörande vilka frågor som skall behandlas under regeringskon- ferensen (IGC-96). Det går i dagsläget därför inte att säga att den av mo- tionären aktualiserade frågan över huvud taget kommer upp på konferen- sens dagordning. Skulle så bli fallet förutses att den svenska positionen på förutsett sätt kommer att göras till föremål för samråd mellan regeringen och riksdagen. Något behov av riksdagens ställningstagande föreligger således ej på nuvarande ståndpunkt.

Med anledning härav och med hänvisning till vad som ovan anförts i öv- rigt om stöd till exportansträngningar och den omsorgsfulla prövning som stödet bör föregås av samt utskottets tillstyrkande av stöd och accepterande av samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädesvis europeisk försvarsindustri, avstyrks motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10, båda delvis (3:3).

I motion 1995/96:Föl0 (m), delvis, ställs ett antal krav på förbättringar av förutsättningarna för produktion och export av krigsmateriel, bl.a. yrkas starkt stöd från staten vid stora exportaffärer, förbättrad tillståndsgivning från KMI m.m. Motion Föl (m), yrkande 26 (delvis), behandlar försvarets materielförsöijning. Även i denna motion yrkas bl.a. starkt stöd från staten vid exportaffärer samt en mer liberal praxis avseende såväl synen på sam- verkan som på export.

Enligt utskottets uppfattning bör nu gällande regelverk och tillämpnings- principer för krigsmaterieltillverkningen och export av densamma fortsätta att gälla. Det finns, enligt utskottets mening, inte någon anledning att

1995/96:UFöUl

liberalisera praxis avseende samverkan och export av krigsmateriel. Ut- skottet konstaterar att regeringens politik innefattar stöd från staten vid stora exportaffärer, och ambitionen är att det skall föreligga en väl funge- rande tillståndsgivning från KMI. Den nya myndighet som regeringen i proposition 1995/96:31 föreslagit skall inrättas för kontroll över krigsma- teriel och andra strategiskt känsliga produkter, kommer att förbättra effek- tiviteten. Till den kommer att delegeras rätt att besluta i vissa ärenden varvid den således tar över ansökningar som regeringen eller ett statsråd nu har att pröva.

Utskottet delar således inte uppfattningen i motion 1995/96:FÖ10 (m) att exportreglema behöver avpassas för att öka möjligheterna till interna- tionell samverkan.

Med vad som ovan anförts avstyrks motionerna 1995/96:Fö 10 (m) och 1995/96:Föl (m), yrkande 26, båda delvis.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11, anförs att regeringens förslag i propositionen, att vid prövning av enskilda utförselärenden sammanväga de försvarspolitiska behoven av export med utrikespolitiska restriktioner, innebär en liberalisering av regelverket kring krigsmaterielexporten.

Den i motionen citerade formuleringen i propositionen om svensk krigsmaterielexport innebär ingen ändring i vad avser tillämpningen av regeringens riktlinjer för en sådan export. Regeringens riktlinjer beskriver en balans mellan motstridiga intressen som regeringen har att hantera. Texten i propositionen om att en avvägning skall göras är en kortfattad beskrivning av det sätt på vilket riktlinjerna de facto används. Skulle det varit fråga om en ändring av riktlinjerna hade den behandlats på ett annat sätt.

Med det anförda avstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11.

9. Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden

att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Föl yrkande 6, 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 1:4) samt 1995/96:Fö8 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande bistånd till Ryssland m.m.

att riksdagen avslår motion 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 2:4),

3. beträffande säkerhetspolitikens mål

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Föl yrkande 7 och 1995/96:Fö6 yrkande 1 bifaller propositionens förslag i denna del, samt förklarar motionerna 1995/96:Föl yrkande 8 (delvis) och 1994/95:U401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 1:2) besvarade med vad utskottet anfört,

1995/96:UFöUl

res. 1 (m) - (motiv.) res. 2 (mp)

4. beträffande säkerhetspolitisk forskning m.m.

att riksdagen förklarar motion 1995/96:Fö8 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört,

5. beträffande militär alliansfrihet m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Fö6 yrkande 3, 1995/96:Fö8 yrkande 2, 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 1:3) samt 1994/95:11401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 2:2) besvarade med vad utskottet anfört,

res. 3 (fp)

res. 4 (mp)

6. beträffande Europeiska unionen m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 2:3) och 1994/95:Fö202 yrkande 1, förklarar motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 3:4), 1994/95 :U312 yrkande 5 och 1994/95 :K224 yrkande 28 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 5 (mp)

7. beträffande Västeuropeiska unionen (VEU)

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 4:4), 1995/96:Fö6 yrkande 2, 1995/96:Föl 1 yrkande 1, 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 3:3), 1994/95:Fö202 yrkande 2 och 1994/95:11502 yrkande 13 förklarar motionerna 1994/95:11401 yrkande 13 och 1994/95:11502 yrkande 12 besvarade med vad ut- skottet anfört,

res. 6 (mp)

8. beträffande Partnerskap för fred (PFF)

att riksdagen förklarar motion 1994/95 :U401 yrkande 11 besvarad med vad utskottet anfört,

9. beträffande OSSE

att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Föll yrkande 2, 1994/95 :Fö202 yrkande 3 samt 1994/95:11401 yrkandena 9 och 10 besvarade med vad utskottet anfört,

10. beträffande ett icke-provokativt försvar

att riksdagen förklarar motion 1995/96:Fö7 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört,

11. beträffande totalförsvarets medverkan i internationella insat- ser m.m.

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

12. beträffande fredsfrämjande insatser

att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Fö8 yrkande 3 bifaller propositionens förslag i denna del samt förklarar motion 1994/95:11405 besvarad med vad utskottet anfört,

res. 7 (fp)

13. beträffande svensk medverkan i PFF

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

14. beträffande inriktning av försvarsforskningen

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

15. beträffande svenska humanitära insatser

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

1995/96:UFöUl

16. beträffande civila insatsstyrkor

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö6 yrkande 4 (delvis) samt 1995/96:Fö8 yrkande 14 (delvis) bifaller propositio- nens förslag i denna del,

res. 8 (fp)

17. beträffande organisation m.m. av civila styrkor

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

18. beträffande internationell samverkan om humanitära insatser

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del samt för- klarar motion 1995/96:Fö4 besvarad med vad utskottet anfört,

19. beträffande initiativ för konfliktlösning m.m.

att riksdagen förklarar motion 1995/96:Fö6 yrkande 12 besvarad med vad utskottet anfört,

20. beträffande direktfinansiering av svenska insatser

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

21. beträffande minröjning m.m.

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

22. beträffande en nationell kommission om civila fredsinsatser

att riksdagen förklarar motion 1994/95 :U407 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört,

23. beträffande folkrörelsernas bidrag till fredsfrämjande aktiviteter att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Fö7 yrkande 3 och 1994/95:11407 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

24. beträffande riktlinjer för internationella kontakter

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

25. beträffande representation i internationella organisationer

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

26. beträffande gemensam anskaffning av materiel

att riksdagen bifaller propositionens förslag i denna del,

27. beträffande Sveriges relation till WEAG

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 5 samt 1995/96:Fö6 yrkande 10 (båda delvis 1:3) godkänner propo- sitionens förslag i denna del,

res. 9 (v, mp) delvis

28. beträffande avveckling av krigsmaterielexporten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 5 samt 1995/96:Fö6 yrkande 10 (båda delvis 2:3),

res. 9 (v, mp) delvis

29. beträffande stöd till exportansträngningar m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 5 samt 1995/96:Fö6 yrkande 10 (båda delvis 3:3) bifaller propositio- nens förslag i denna del,

res. 9 (v, mp) delvis

30. beträffande praxis vid krigsmaterielexport m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1995/96:Föl yrkande 26 samt 1995/96:Föl0 (båda delvis),

res. 10 (m)

31. beträffande tillämpning av riktlinjer för krigsmaterielexport

1995/96:UFöUl

att riksdagen avslår motion 1995/96:Fö6 yrkande 11. res. 11 (mp)

Stockholm den 23 november 1995

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets vägnar

1995/96:UFöUl

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Arne Andersson (m), Britt Bohlin (s), Göran Lennmarker (m), Axel Andersson (s), Iréne Vestlund (s), Helena Nilsson (c), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Lennart Rohdin (fp), Christer Skoog (s), Jan Jennehag (v), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Annika Nordgren (mp), Åke Camerö (kds) och Berndt Ekholm (s).

10. Reservationer

Arne Andersson, Göran Lennmarker, Inger Koch och Henrik Landerholm (alla m) anser att den del av utskottets betänkande som på s. 36 böljar med ”De förslag som” och slutar med ”yrkande 7, avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Utskottet bedömer att den svenska säkerhetspolitiken måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Det understryker vikten av att ta hänsyn också till möjliga negativa utvecklingstendenser

För en framgångsrik försvarsplanering är ett sådant långsiktigt och rea- listiskt synsätt särskilt nödvändigt. Mot denna bakgrund anser utskottet att motionärernas krav är tillgodosedda.

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 36 börjar med ”1 mo- tion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1,” och på s. 37 slutar med ”motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

73 I propositionen anförs: ”Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att be- vara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.”

Denna skrivning bortser, enligt utskottets mening, helt från att Sverige är en delstat i den Europeiska unionen. Oavsett vilken inställning man har till EU är det ett faktum att Sverige inte kan kännetecknas som fritt och obero- ende.

Sverige måste omformulera och vidga det säkerhetspolitiska målet. Det bör vara inriktat på levnadsvillkor, mänskliga rättigheter och en långsiktigt hållbar utveckling i Sverige och i vår omvärld.

Detta är i linje med vad Kommissionen för globalt samarbete (ledd av Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal) har skrivit i rapporten Our Global Neighbourhood. I rapporten föreslås bl.a. att synen på den globala säkerhe- ten bör vidgas till att omfatta inte bara staters rätt till säkerhet, utan även individers rätt till säkerhet.

Därmed anser utskottet att motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1, bör till- styrkas.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande säkerhetspolitikens mål

att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Föl yrkande 7 och med bifall till motion 1995/96:Fö6 yrkande 1 samt med anledning av pro- positionens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad ut- skottet anfört och förklarar motionerna 1995/96:Föl yrkande 8 (delvis) samt 1994/95:U401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 1:2) besvarade med vad utskottet anfört.

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 39 böljar med ”Sedan Sveriges medlemskapsavtal” och slutar med ”givit uttryck för.” bort ha följande lydelse:

Med Sveriges inträde som fullvärdig medlem av EU är neutralitetspolitik inte längre möjlig. Den svenska militära alliansfriheten lägger däremot inga hinder i vägen för medlemskap i EU och fullt deltagande i EU:s ge- mensamma utrikes- och försvarspolitik. Sveriges medlemskap i EU har ökat våra säkerhetspolitiska förutsättningar. Det förstärks ytterligare av vårt deltagande i Partnerskap för fred (PFF) och vårt observatörsskap i VEU.

Det föreligger i dag inga säkerhetspolitiska skäl att för framtiden över- väga någon förändring av den militära alliansfriheten. Det finns däremot enligt Folkpartiet liberalerna mycket starka skäl att vara öppen och fullt ut delta i alla de möjligheter som erbjuds i arbetet på att skapa en gemensam europeisk säkerhetsordning och att aktivt delta i olika fredsfrämjande aktiviteter, som har sin utgångspunkt i ett uppdrag från FN eller OSSE.

1995/96:UFöUl

74 Vår militära alliansfrihet lägger inte heller här några hinder i vägen för sådant deltagande.

Hur europeisk säkerhetspolitik kommer att utvecklas är mycket svårbe- dömt och kommer med stor sannolikhet att så förbli för överskådlig fram- tid. Det ligger därför i svenskt säkerhetspolitiskt intresse att ha ett öppet förhållningssätt till de möjligheter som kan erbjudas och att inte försvåra möjligheterna till så stor svensk handlingsfrihet som möjligt.

Med blockpolitikens upplösning, det kalla krigets slut och kommunis- mens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa öppnades ett ”window of opportunity” för att långt in på 2000-talet skapa gemensam fred, frihet och säkerhet i Europa. I dag har mycket av optimismen från 1990-talets början förbleknat. Men vår historiska uppgift är att se till att fönstret inte stängs igen utan verkligen utnyttjas.

Därmed tillstyrker utskottet motion 1995/96:Fö8 (fp) yrkande 2. Motio- nerna 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 3, 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 1:3), samt 1994/95:U401 (c), yrkandena 1 och 2 (båda delvis 2:2), anses besvarade med vad utskottet anfört.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande militär alliansfrihet m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Fö8 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1995/96:Fö6 yrkande 3, 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 1:3) samt 1994/95:U401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 2:2) besvara- de med vad utskottet anfört.

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 böljar med ”Sveriges militära alliansfrihet” och på s. 39 slutar med ”framtid bör avvi- sas.” bort ha följande lydelse:

Neutralitetspolitiken skall vara ett medvetet och aktivt val för Sverige. Det är ett stort värde att det finns länder som står utanför militära allianser och är en balanserande och stabiliserande faktor i världen. Under 2000- talet kommer vi med stor sannolikhet att få uppleva hur den stora konflik- ten mellan nord och syd blir tydligare och mer påtaglig. I detta perspektiv är det än viktigare att bedriva en aktiv neutralitetspolitik för att med tro- värdighet kunna hävda intressen som är vår globala säkerhet till gagn.

Utskottet anser att neutralitetsbegreppet så som det formulerades 1992 - ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består” - lämnar öppet för olyckliga tolkningsmöjligheter. Utskottet anser att Sveriges neutralitetsbe- grepp bättre formuleras på följande sätt: ”Militär alliansfrihet i fred, syf- tande till neutralitet i krig.”

1995/96:UFöUl

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 39 börjar med ”Med det anförda” och slutar med ”(båda delvis 2:2), som besvarade.” bort ha föl- jande lydelse:

Därmed tillstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 3. Motionerna 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 1:3), samt 1994/95:U401 (c), yrkandena 1-2 (båda delvis (2:2), anses besvarade. Motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 2, avstyrks.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande militär alliansfrihet m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Fö8 yrkande 2 och med bifall till motion 1995/96:Fö6 yrkande 3 som sin mening ger regering- en till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 1:3) och 1994/95:U401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 2:2) besvarade med vad utskottet anfört.

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 39 börjar med ”Det är Sveriges” och på s. 41 slutar med ”yrkande 1, avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Europeiska unionen bygger upp nya säkerhetspolitiska problem. Nya gränser och murar byggs upp, mellan EU och omvärlden samt inom Euro- pa. Till detta kommer bl.a. att den folkliga förankringen för Europeiska unionen är katastrofalt låg i vissa länder, t.ex. i Sverige, och att handlings- friheten för att möta de nya hot som nu inryms i det säkerhetspolitiska begreppet minskar.

Utskottet delar därför inte den okritiska inställning till EU som proposi- tionen ger uttryck för. Sverige är militärt alliansfritt. Det finns starka kraf- ter inom EU som arbetar för en militärallians. Under regeringskonferensen skall GUSP (den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken) diskuteras. I Maastrichtfördraget stadgas att ”den gemensamma utrikes- och säker- hetspolitiken skall omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbe- gripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att en folkom- röstning skall hållas om förutsättningarna för svenskt medlemskap ändras i fråga om försvarspolitiken efter regeringskonferensen 1996.

Därmed tillstyrks motion 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 2:3). Motion 1994/95:U312 (mp), yrkande 5, anses besvarad med vad utskottet anfört. Motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 3:4), 1994/95:K224 (kds), yrkande 28, samt 1994/95:Fö202 (kds), yrkande 1, avstyrks.

1995/96:UFöUl

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande Europeiska unionen m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 3:4), 1994/95 :K224 yrkande 28 samt 1994/95 :Fö202 yrkande 1 och med bifall till motion 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 2:3) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion 1994/95:U312 yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört.

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 41 börjar med ”Frågan om Sveriges” och på s. 42 slutar med ”yrkande 13, avstyrks.” bort ha föl- jande lydelse:

Regeringen anser att VEU (Västeuropeiska unionen) skall stärkas ”såväl generellt som speciellt vad gäller förmågan till snabba och tidiga freds- främjande åtgärder”.

Utskottet anser inte att det är trovärdigt att samtidigt hävda neutralitet och att vilja ”stärka VEU generellt”. Vad gäller insatser som ryms inom den s.k. Petersbergdeklarationen från 1992, noterar utskottet att regeringen vill närma sig denna del av VEU:s verksamhet. Utskottet anser emellertid att det finns stor risk för att FN:s ställning undergrävs i och med att fredsbe- varande operationer splittras upp på regionala organisationer som inte kan betraktas som alliansfria vare sig militärt eller intressemässigt.

I Maastrichtfördraget står (artikel J.l) att GUSP har som målsättning ”att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och oav- hängighet (...)”. Utskottet vill erinra om vad FN:s generalsekreterare redo- visade i sitt tillägg till An Agenda for Peace i juni 1995. I denna rapport framhåller generalsekreteraren att det finns risker med att överlåta mer krävande uppgifter på grupper ledda av stormakter. Generalsekreteraren påpekar att detta medför risker för att FN:s trovärdighet och ställning undergrävs samt att stormakter kan utnyttja FN:s legitimitet för egna syf- ten. Vidare menar generalsekreteraren att det i förlängningen också finns en risk för intressesfärer och uppluckring av internationell rätt som knap- past ligger i små staters intresse.

Sverige är aktiv observatör i VEU. Enligt utskottets mening är detta inte förenligt med en trovärdig neutralitetspolitik, varför Sverige bör avstå från denna observatörsplats.

Därmed tillstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp) yrkande 2. Motionerna 1994/95:U502 (mp) yrkandena 12 och 13 och 1994/95:Fö201 (mp) yrkan- de 10 (delvis 3:3), får anses besvarade med vad utskottet anfört. Motioner- na 1995/96:Fö5 (v) yrkande 1 (delvis 4:4), 1995/96:Föl 1 (kds) yrkande 1, 1994/95:U401 (c) yrkande 13 och 1994/95:Fö202 (kds) yrkande 2 av- styrks.

1995/96:UFöUl

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande Västeuropeiska unionen (VEU)

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 4:4), 1995/96:Föll yrkande 1, 1994/95:U401 yrkande 13 och 1994/95 :Fö202 yrkande 2 och med bifall till motion 1995/96:Fö6 yr- kande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1994/95:U502 yrkandena 12 och 13 och 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 3:3) besvarade med vad utskottet anfört.

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 56 böljar med ”Motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 3” och slutar med ”1995/96:Fö8 (fp) yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Utvecklingen i Europa sedan murens fall i Berlin visar att allvarliga konflikter med ibland väpnad utveckling kommit för att stanna. Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU för att förebygga, lindra och med fredsbevarande eller fredsframtvingande åtgärder skapa förut- sättningar för verklig fred kommer att vara oförändrat stort. Det är viktigt att Sverige har hög beredskap att aktivt delta i detta gemensamma arbete. Det är därför angeläget med de förslag till ökad beredskap och kapacitet som propositionen föreslår för svensk del.

Erfarenheterna först från Somalia men framför allt i det forna Jugoslavi- en kommer emellertid med stor sannolikhet att utgöra en kraftigt hämman- de faktor för världens stater att låta sig invecklas i nya engagemang. Bout- ros-Ghalis optimistiska tankar från En agenda för fred från januari 1992 har förbleknat allteftersom FN:s möjligheter åter bromsas eller lamslås av motsättningar mellan dess medlemmar och särskilt de permanenta med- lemmarna i säkerhetsrådet.

Det vore mycket allvarligt om FN:s fredsbevarande aktiviteter visar sig ha passerat zenit på sin utveckling. Sverige har som en av FN-tankens främsta förespråkare och ett av FN:s största bidragarländer ett stort ansvar att medverka till att FN även framgent kan verka kraftfullt fullt ut enligt FN-stadgans alla föreskrifter i värnet av fred och säkerhet i världen.

Därmed tillstyrks motion 1995/96:Fö8 (fp) yrkande 3.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande fredsfrämjande insatser

att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till mo- tion 1995/96:Fö8 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion 1994/95 :U405 besvarad med vad utskottet anfört.

1995/96:UFöUl

78 Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 57 börjar med ”1 mo- tion 1995/96:Fö8 (fp) yrkande 14 ” och slutar med ”civilbrigad” bort utgå, dels att den del av utskottets betänkande på s. 57 som böljar med ”Utskottet tillstyrker även” och slutar med ”yrkande 14 (delvis)” bort ha följande lydelse:

Vad gäller de civila delarna av totalförsvaret måste djupt beklagas att förslagen om direktrekrytering av unga så länge förhindrades. Hade en sådan införts t.ex. för 15 år sedan skulle vi i dag ha haft en betydande grupp personer i åldrarna 20-35 år utbildade för uppgifter inom bl.a rädd- ningstjänst. Vill man ha en någorlunda jämn åldersfördelning i en organi- sation, vilket har många fördelar och också undviker snabba utökningar och inskränkningar i utbildningsverksamheten, behövs alltså en långsiktig inriktning.

Enligt vår mening är det önskvärt att 1996 års försvarsbeslut innehåller en klar inriktning på hur många som bör utbildas för civila totalför- svarsuppgifter, inklusive beredskap mot fredstida katastrofer, under den närmaste femårsperioden. Utbildningstidernas längd bör varieras, också i syfte att vinna erfarenheter av olika utbildningssätt och utbildningsmål. Det finns således för närvarande inte tillräckligt underlag för att ta ställ- ning till propositionens förslag om inrättande av en civilbrigad.

Detta bör med anledning av motion 1995/96:Fö8, yrkande 14 (delvis), ges regeringen till känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande civila insatsstyrkor

att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Fö6 yrkande 4 (delvis) och på vad regeringen förordat samt med bifall till motion 1995/96:Fö8 yrkande 14 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Jan Jennehag (v) och Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 67 böljar med ”Utskottet finner en” och på s. 69 slutar med rubriken ”Försvarsindustrins internationella villkor” bort utgå,

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 68 böljar med ”Utskottet ser ingen” och på s. 69 slutar med ”europeisk industri till- styrks.” bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 67 böljar med ”Utskottet konstaterar att” och slutar med ”båda delvis (3:3)” bort ha följande lydelse:

Propositionens avsnitt som behandlar exportfrågoma är skrivet med ett beklagande tonfall över en vikande marknad för försvarsmateriel. Utskottet

1995/96:UFöUl

vill, till skillnad från regeringen, i stället glädjas åt att marknaden för va- pen minskar. Det visar sig gång på gång att svenska vapen används i fruk- tansvärda krig, som ett exempel av många kan f.d. Jugoslavien nämnas.

Kortsiktig ekonomisk vinning får aldrig sättas över moraliska och etiska ställningstaganden för mänskligt liv. Därför måste krigsmaterielexporten upphöra.

Produktion av försvarsmateriel är undantagen från EU:s ansvarsområde enligt Romtraktatens paragraf 223. Utskottet ser emellertid med oro på vart utvecklingen är på väg inom EU. Starka krafter vill se till så att det blir en gemensam krigsmaterielmarknad inom EU. Det kräver gemensamma krigsmaterielexportregler. Det är emellertid knappast möjligt att ha en gemensam vapenmarknad, utan att ha ett gemensamt försvar. Regeringen bör agera kraftfullt under EU:s regeringskonferens 1996 för att en gemen- sam krigsmaterielmarknad inte skall komma till stånd. Målet måste vara en minskning av såväl den europeiska som den globala vapenhandeln, och en minskning av vapentillverkningen. Regeringens bedömning att det är betydelsefullt med ett närmande till WEAG och en utveckling mot ökat samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädesvis europeisk industri står i direkt motsättning till förhoppningar om nedrustning och minskning av vapenarsenalen i världen.

Riksdagen bör därför, med tillstyrkande av motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10, som sin mening ge rege- ringen till känna att staten inte bör acceptera joint venture-avtal mellan svensk försvarsindustri och utländska försvarsindustrier. En öppen redo- visning skall, enligt utskottets mening, ske när det gäller Sveriges agerande inom europeiskt vapensamarbete. Därutöver bör en fortlöpande ekonomisk redovisning för kostnader alstrade av dessa engagemang göras.

rteZs att momenten 27-29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

27. beträffande Sveriges relation till WEAG

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del samt med bifall till motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 5 (delvis 1:3) och 1995/96:Fö6 yrkande 10 (delvis 1:3) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande avveckling av krigsmaterielexporten m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 5 (delvis 2:3) och 1995/96:Fö6 yrkande 10 (delvis 2:3) som sin mening ger re- geringen till känna vad utskottet anfört,

29. beträffande stöd till exportansträngningar m.m.

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del samt med bifall till motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 5 (delvis 3:3) och 1995/96:Fö6 yrkande 10 (delvis 3:3) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1995/96:UFöUl

80 Arne Andersson, Göran Lennmarker, Inger Koch och Henrik Landerholm (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 69 böljar med ”Enligt utskottets uppfattning” och på s. 70 slutar med ”har att pröva.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att det råder rimliga arbets- villkor för försvarsindustrin vad avser internationell samverkan och export. Då marknaden är begränsad till andra länders försvarsmakter krävs det att regeringens politik innefattar ett starkt stöd från staten vid exportaffärer och samverkansprojekt samt en väl fungerande tillståndsgivning från KMI. Vid internationell samverkan måste det föreligga samsyn om villkoren för vapenexport mellan de deltagande länderna. En sådan samsyn är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning.

Med det anförda anser utskottet motion Föl(m), yrkande 26 (delvis), be- svarad.

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 69 böljar med ”Med vad som” och slutar med ”yrkande 26, båda delvis.” bort ha följande lydel- se:

Med vad som ovan anförts avstyrks motion 1995/96:FölO (m) i berörd del.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

30. beträffande praxis vid krigsmaterielexport m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1995/96:FölO (delvis) förklarar motion 1995/96:Föl yrkande 26 (delvis) besvarad med vad utskottet anfört.

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 70 börjar med ”Den i motionen citerade” och slutar med ”motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11.” bort ha följande lydelse:

I propositionen skriver regeringen: ”Enligt gällande regelverk för krigs- materielexport skall, vid prövningen av enskilda utförselärenden, de för- svarspolitiska behoven av export sammanvägas med uppställda utrikespo- litiska restriktioner.” Detta har definitivt inget stöd i riksdagens riktlinjer för krigsmaterielexport (prop. 1991/92:174) utan innebär en klar liberali- sering av regelverket kring krigsmaterielexporten.

Riktlinjerna stadgar nämligen att det är två villkor som måste uppfyllas för att det skall kunna bli tal om export. Dels skall den vara erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov, eller i övrigt vara säkerhets- politiskt önskvärd. Dels skall den inte stå i strid med principerna och må-

1995/96:UFöUl

6 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

len för Sveriges utrikespolitik. Om de kraven är uppfyllda kan man gå vidare och se på om de uppfyller exportvillkoren i riktlinjerna.

Med stöd av den föreslagna skrivningen kan man i framtiden konstatera att ett land visserligen inte uppfyller riktlinjernas exportvillkor, men att exporten är mycket viktig för det svenska försvaret. Eftersom dessa intres- sen skall ”vägas mot varandra”, kan man godkänna exporten i fråga. Med bifall till motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11, bör riksdagen därför som sin mening ge regeringen till känna att man inte skall använda formule- ringen om ”sammanvägning” när man refererar gällande regelverk för krigsmaterielexport.

Därmed tillstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11.

dels att utskottets hemställan under moment 31 bort ha följande lydelse:

31. beträffande tillämpning av riktlinjer för krigsmaterielexport att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Fö6 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Särskilt yttrande

Annika Nordgren (mp) anför:

Miljöpartiet de gröna tar avstånd från våld som ett sätt att lösa konflikter. Erfarenheterna av vapenanvändning vid konflikter är djupt nedslående. Vapenutveckling och ökad militarism har på intet sätt lett till fred eller mänskligare relationer mellan folk och nationer. Snarare har militarismen lett till mänsklig förnedring och oändligt lidande, trots att det nästan alltid hävdas att det militära våldet använts i det godas tjänst.

I ett modernt försvarstänkande där en successiv militär nedrustning är en viktig komponent är det nödvändigt att utveckla de försvarsmetoder som bygger helt på icke-militära medel. Vi måste därför ta till vara de erfaren- heter som finns av civilmotstånd, handelsblockader och andra sank- tionsmöjligheter samt analysera och utveckla idéer på detta område.

Det bör verka avskräckande att ockupera ett land där man vet att man kommer att möta ett hårt civilt motstånd. Med anledning av detta anser Miljöpartiet att en försöksverksamhet med civilmotståndsutbildning bör startas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits nationellt för att utveckla kunskaper om icke- militärt motstånd. Sedan den 1 juli 1994 ingår i Styrelsens för psykologiskt försvar uppgifter att sprida kunskap om dessa frågor, detta sedan Delega- tionen för icke-militärt motstånd lades ned.

1995/96:UFöUl

82 Miljöpartiet de gröna anser att Sverige skall arbeta mycket aktivt och på- drivande i internationella fora för att utveckla metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld. Regeringen bör också för riksdagen redovisa vilka åtgärder den ämnar vidta internationellt för nedrustning, för efterlev- nad av ingångna internationella avtal och för att kopplingen mellan patri- arkat och militarism skall föras upp på den internationella dagordningen.

1995/96:UFöUl

12. Bilagor

Program

Quo vadit Europa?

EU, GUSP och demokratin i ett utvidgningsperspektiv

(Rutger Lindahl, Statsvetenskapliga Inst. Göteborgs Universitet)

Integration och säkerhet, OSSE och NATO-utvidgning

(Katarina Engberg, Försvarsmakten)

Frågor och kommentarer

Ryssland i det framtida Europa

In- och utrikespolitik, synen på det nära utlandet

och NATO:s utvidgning

Ryssland i framtidens Europa: förhållandet till EU m.m.

(Lena Jonsson, Utrikespolitiska Institutet

Hans Magnusson, UD)

Frågor och kommentarer

Sverige i Europa

Gemensam säkerhet och aktuella säkerhetspolitiska

frågeställningar

Sveriges demokratibistånd

(Anders Bjumer, Staffan Carlsson

och Jan Olsson, UD)

Det vidgade säkerhetspolitiska begreppet

Randall Forsberg, Institute for Defense & Disarmament

Studies, Cambridge Massachusetts

Avslutande debatt

Inledare: Björn von Sydow, ordf. EU 96

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

84 Föredragande vid utfrågningen:

Anders Bjumer, biträdande statssekreterare, UD

Staffan Carlsson, departementsråd, UD

Katarina Engberg, sakkunnig, Försvarsmakten

Randall Forsberg, Director, Institute for Defense & Disarmament Studies, Cambridge Massachusetts

Lena Jonsson, docent, Utrikespolitiska institutet

Rutger Lindahl, docent, chef för Centrum för Europaforskning, Göteborgs Universitet

Hans Magnusson, departementsråd UD

Jan Olsson, ambassadråd, UD

Björn von Sydow, riksdagsledamot (s), ordf. EU 96

Quo vadit Europa?

Ordföranden: Välkomna till utrikesutskottets utfrågning om freden, sä- kerheten och demokratin i Europa inför 2000-talet. Ett alldeles särskilt välkommen vill jag rikta till inbjudna gäster - Rutger Lindahl, docent och chef för Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet, Katarina Engberg, sakkunnig vid Försvarsmakten, Lena Jonsson, docent vid Utri- kespolitiska institutet. Senare i dag kommer också företrädare för Utrikes- departementet - Anders Bjumer, biträdande statssekreterare på UD, Staf- fan Carlsson, departementsråd på UD, Hans Magnusson departementsråd på UD och Jan Olsson, ambassadråd på UD. Sent under denna hearing kommer vi också att få höra Randall Forsberg, som kommer med flyg från England. Hon är direktör för Institutet för försvars- och nedrustningsstudi- er (Institute for Defense & Disarmament Studies), Cambridge Massachu- setts.

Ni är alla mycket välkomna.

För att vara formellt korrekta avslutas den offentliga delen av denna he- aring kl. 12.00, eftersom plenum då börjar och vi då inte har möjlighet att fortsätta. Men vi fortsätter under rubriken Avslutande debatt, som är en informell överläggning.

Jag ber då Rutger Lindahl att inleda. Därefter får vi höra Katarina Eng- berg.

Rutger Lindahl: Fru ordförande! Ärade åhörare! Tack för inbjudan att komma hit och tala om ett ämne som är rykande aktuellt. Det gäller ju att väcka uppmärksamhet för temat genom att anknyta till något som de flesta

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

kanske någon gång har stiftat bekantskap med. Jag tänker då inte på demo- krati.

Debatten om den här typen av problem som vi står inför med det demo- kratiska systemets utveckling i det nya Europa tog ju fart i böljan av 1990- talet. Egentligen skulle jag med den här jeopardyanknytningen (anknytning till OH-bild med texten ”Svaret är demokrati, rättsstat och marknadseko- nomi! .....Vilken är frågan?”) säga att vi var mycket snabba med att ge ett

antal svar. Men sedan handlade det för oss om vilka frågor det var vi gav dessa svar på.

Det var lätt för oss att säga demokrati, marknadsekonomi, rättsstat. Men det var väsentligt svårare att också ge instruktionerna eller hjälpen till hur detta skulle utvecklas.

År 1990 fick vi Parisstadgan. Där talade man om en ny epok präglad av demokrati, fred och enighet. Den hade inletts, och det var utvecklingen i de tidigare kommuniststyrda och planekonomidominerade staterna i Cen- tral- och Östeuropa som stod i centrum. Enligt ESK-statemas mening var det möjligt att på sikt uppnå ett samverkande, ja kanske t.o.m. ett enat, Europa byggt på gemensamma principer om demokrati, marknadsekonomi och kraven på en grundläggande rättsordning inkluderande synen på mänskliga rättigheter och skydd för nationella minoriteter. Det rådde stor optimism i dessa frågor i början av 1990-talet, alltså åren efter 1991.

EU och dess medlemsländer, och naturligtvis även de efter 1989-1991 och framåt medlemskapssökande länderna, kom tidigt in i denna process. De gav i stort sett i samtliga fall en lång rad löften till de nyblivna själv- ständiga staterna i Baltikum, Central- och Östeuropa.

EU, liksom många av de enskilda staterna, försökte efter bästa förmåga uppfylla dessa behov. Det gällde då att säkra de första landvinningarna för demokratin, marknadsekonomin och rättsstatstänkandet. I mångas ögon gick man kanske t.o.m. litet för långt i sin ambition att försöka säkra detta. Det fanns också protester bland de europeiska staterna för att man satsade framför allt för mycket pengar på att stödja de nya samhällssystemen.

Det som man i första hand såg var risken för en implosion, dvs. att de nya ganska bräckliga demokratiska systemen, marknadsekonomierna, skulle kollapsa inåt och därmed åstadkomma ett starkt sug efter en åter- gång till det gamla systemet. Motiveringen för insatserna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa var alltså allmänt moraliska. Man ansåg sig skyldig att medverka till skyddet av och stödet för de nya demokratierna. Men det fanns också ett nationellt intresse av att säkra en stabil utveckling i de aktuella regionerna för att därmed också höja den allmänna säkerhetsnivån i Europa och på det sättet stärka och säkra den egna nationella säkerheten.

Att förebygga instabilitet i Ryssland, liksom i de öst- och centraleuropeis- ka och baltiska staterna, blev en huvuduppgift för såväl EU som de med- lemskapssökande staterna. Dessa teman kommer det att anknytas till mer i detalj senare av både Katarina Engberg, Lena Jonsson och Hans Magnus- son.

De insatser som jag har tagit upp aktualiserar inte enbart ekonomiska och säkerhetspolitiska aspekter på EU:s roll för utvecklingen i Europa. En

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

nyckelfråga kom tidigt att bli hur EU:s egen organisation, hur dess institu- tioner, skulle påverkas av en utvidgning. Kanske inte i första hand av det som man såg som steg ett, nämligen utvidgningen med EFTA-statema, utan snarare utvidgningen med de potentiella staterna i Öst- och Centraleu- ropa, Baltikum och i Medelhavsregionen. Skulle utvidgning och fördjup- ning gå hand i hand, eller skulle man satsa på utvidgning före fördjupning? Detta förorsakade en hel del intern debatt inom EU vid denna tid.

I den här processen kom demokratifrågoma att få en framträdande plats. Det var naturligtvis kampen mellan de traditionella grupperna federalister, funktionalister och konfederalister som drog upp denna debatt. Det gällde även institutionernas roll inom EU.

Jag skall i detta sammanhang inte gå särskilt mycket in på just EU:s in- terna problem, demokratiseringsfrågoma, utan begränsa mig till att tala om detta i perspektivet av en utvidgning. Det handlade naturligtvis också om frågorna på demokratiområdet när det gällde parlamentet. Kampen mellan de nationella intressena och det gemensamma kom att föras i termer av hur parlamentet skulle ges ett större inflytande. Eftersom de utrikes- och sä- kerhetspolitiska frågorna tillhörde pelare två, kom emellertid dessa att mycket snabbt föras till den mellanstatliga sfären, och där har de i första hand stannat.

I syfte att markera EU-statemas beslutsamhet att arbeta för ökad stabili- tet såväl i Europa i dess helhet som i de många olika regionerna, lansera- des den s.k. stabilitetspakten. I den kan man också se att trycket ligger på att stärka demokratierna, marknadsekonomierna, och att skapa goda grann- förhållanden mellan staterna, framför allt i Central- och Östeuropa.

När stabilitetspakten undertecknades i mars 1995 av ett femtiotal stater skedde det, som man skrev, i syfte att förhindra hot om ökad spänning och kriser och i stället åstadkomma ett område med goda grannförhållanden och samarbete, detta i syfte att förstärka resultaten på både demokratins och marknadsekonomins områden och göra det i det närmaste omöjligt att återgå till den gamla kommunistiska samhällsordningen. Gamla tvister med grannländer skulle lösas genom nya avtal, eventuellt genom medling. De stater som valde att satsa på en utvecklingsmodell enligt denna inrikt- ning skulle belönas. Huruvida de som inte gick med på det skulle straffas var litet mer oklart.

Utvidgningsfrågan aktualiserade kopplingen mellan demokrati och sä- kerhetspolitiska problem på flera sätt. Bland det första som de i demokra- tisk ordning nyvalda parlamenten och regeringarna i det forna Östeuropa gjorde var att ansöka om medlemskap, eller i vaije fall signalera om öns- kan till medlemskap, i i stort sett alla de tidigare västliga samarbetsorgani- sationema. Detta var inte helt oväntat, men det skapade ändå stora, ofta akuta, politiskt-strategiska problem för de västliga staterna.

De nyblivna självständiga staterna i öst önskade bli delaktiga i vad man uppfattade som den västeuropeiska politiska stabilitet som rått under efter- krigstiden. De önskade också, vilket var logiskt, att bli delaktiga i den ekonomiska välfärd som de uppfattade existerade i Västeuropa. Och sist,

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

men inte minst, önskade de bli delaktiga i det militära säkerhetssystem som främst genom NATO utvecklats i Västeuropa.

Vilka krav skulle då staterna i Baltikum och i Öst- och Centraleuropa uppfylla för att bli accepterade i de västliga samarbetsorganisationema? De skulle vara demokratier, marknadsekonomier och rättsstater. Nu var det naturligtvis, och är i dag, en väsentlig skillnad mellan de tolv stater som finns i den närmast liggande gruppen för medlemskap i EU. Vi vet, inte minst från det senaste valet i Lettland, med tanke på dagens besök i Sveri- ge, att det finns krafter som strävar efter att motverka den demokratiska utvecklingen i dessa stater.

Gemensamma definitioner av vad man menar med dessa begrepp - de- mokrati, marknadsekonomi och rättsstat - håller sakta men säkert på att utvecklas. Men det är inte helt okontroversiellt vad som skall bli den slutgiltiga definitionen. Detta hänger minst lika mycket samman med de olika erfarenheter och traditioner som finns representerade bland de västli- ga staterna. Vi skall inte glömma att vi inom EU-gruppen har stater med relativt näraliggande erfarenheter från diktaturer. När vi kommenterar utvecklingen i de östeuropeiska staterna skall vi inte heller glömma att det relativt nyligen har funnits fascistiska inslag i regeringar i Västeuropa. Det är alltså en viktig sak för oss när vi bedömer utvidgningen och utvidg- ningspotentialen att vi också tar hänsyn till vilka krafter som faktiskt finns även bland EU-statema i dag.

Ur ett statsvetenskapligt perspektiv går det relativt lätt att sätta upp en rad krav som skall vara uppfyllda för att en stat traditionellt skall kunna betecknas som demokratisk. På samma sätt kan nationalekonomer och jurister definiera grundkraven på en marknadsekonomi respektive en rättsstat. Men det avgörande beslutet blir dock beroende av en politisk helhetsbedömning. Och det är egentligen där som den stora utmaningen ligger, att kunna enas om vilken helhetsbedömning som skall bli den do- minerande. I denna helhetsbild spelar bedömningen av de säkerhetspolitis- ka konsekvenserna av godkännande resp, underkännande av de olika sta- terna en central roll.

Den säkerhetspolitiska hotbild som vi kommer att få höra mer om allde- les strax och som dominerar i dag är väsentligt mer komplex och otydlig än vad som gällde fram till slutet av 1980-talet. Jag skall inte uppehålla mig vid en genomgång av dessa frågor utan endast konstatera att de flesta hoten mot de nya och i vissa fall ännu ofullgångna och bräckliga demo- kratiska samhällssystem som växer fram i Öst- och Centraleuropa, Balti- kum och Ryssland kommer inifrån, från krafter som inte önskar en ut- veckling mot en stabil demokratisk ordning, marknadsekonomi resp, rätts- stat. Om Europa skall gå i en demokratisk, fredlig och stabil riktning, måste dessa krafter motverkas.

De flesta väpnade konflikter som har inträffat under de senaste åren vi- sar samma mönster. Det är interna, oftast icke-demokratiska system och strukturer som kollapsar. Huvudorsaken till detta är i de flesta fall en kombination av politiska, ekonomiska, sociala, religiösa och etniska fakto-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

rer.

88 Inom ramen för GUSP, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ges ut- rymme för ett brett utbud av samlade insatser inom det konfliktförebyg- gande, dvs. demokratistärkande och fredsbevarande, området. Ur ett svenskt perspektiv tycks det mig att detta även i fortsättningen bör vara den högst prioriterade uppgiften såväl för EU i dess helhet som för de enskilda medlemsstaterna. Det gäller såväl inom pelare ett, två som tre.

Avgörande för exempelvis Västeuropeiska unionens ställning från 1997 blir vilket svar EU-statema under IGC-96 ger på frågan om utvecklingen av en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Att utveck- lingen av ett gemensamt försvar inom EU kommer att få direkta konsek- venser inom alla övriga utrikes- och säkerhetspolitiskt anknutna områden, och de är många, och därigenom i grunden förändra förutsättningarna för insatser på det konfliktförebyggande och fredsbevarande området tycks de flesta vara överens om i dag. Frågan har förekommit allt oftare i debatten under den senaste tiden. Bedömningen av för- resp, nackdelar med ett gemensamt försvar varierar dock kraftigt.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det enligt min personliga mening finns anledning att under de närmaste tre till fem åren åstadkomma en kraftsamling för utveckling av samhällssystemet i de potentiella medlems- länderna i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och rättsligt avseende, eftersom åtgärder med denna inriktning antas ge just den ökade stabilitet och säkerhet som dessa stater behöver. Därmed bör det ges prioritet före en eventuell satsning på militära säkerhetspolitiska åtgärder, dvs. insatser som stöder förberedelse till EU-medlemskap bör ha prioritet före förbere- delserna för NATO-medlemskap.

Uppslutningen bakom skyddet av mellanstatligheten som grund för be- slut inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området verkar öka inom EU och även utanför EU. Dessutom tycks fortsatt utrikes- och säkerhetspoli- tiskt samarbete utan införande av en militär försvarsgemenskap bli ett alltmer uppmärksammat alternativ. Detta tycks vara en förutsättning för att denna utveckling skall gå i en stabil riktning.

Ett rättssamhälle som bygger på demokratisk grund framstår som den bästa garantin för en stabil och fredlig utveckling såväl inom de enskilda staterna som inom Europa i stort. EU:s generella och GUSP:s speciella kompetens bör inriktas på att stödja utvecklingen av sådana samhällen utan bruk av i första hand en samlad militär kapacitet.

Det är också viktigt att de säkerhetspolitiska frågorna i demokratisk ordning görs till föremål för en bred politisk debatt såväl i EU:s organ som i de enskilda medlemsländerna. Sverige är, enligt min mening, på god väg, men har långt kvar att gå innan den debatten blir tillräckligt omfattande och genomlysande.

Ett Europa som inte avhänt sig kapacitet att med militära medel försvara sig, men som tydligt prioriterar insatser inom de civila samhällssektorerna går, enligt min mening, i ett långsiktigt perspektiv definitivt åt rätt håll.

Den första halvan av 1990-talet innehöll flera akuta konflikter - Jugo- slavien, Tjetjenien och Nagomo Karabach - vilka har tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet, inte minst genom de brutala våldsinslagen.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

89 Inget säger att vi i framtiden kommer att kunna undvika denna typ av utbrott, men vi bör kunna vara bättre förberedda att ingripa i ett tidigare skede med samlade konfliktförebyggande insatser. De säkraste konfliktfö- rebyggande faktorerna är just kombinationen demokrati, marknadseko- nomi och rättsstat. Med hjälp av ett samarbete mellan engagerade folk, parlament och regeringar bör Europa kunna röra sig i denna riktning med tillförsikt.

Ordföranden: Tack så mycket, Rutger Lindahl. Vi fortsätter omedelbart med Katarina Engbergs anförande. Sedan blir det möjlighet för ledamöter- na i de tre utskotten som finns här att ställa frågor tillsammans med UD:s tjänstemän.

Katarina Engberg: Jag tackar för möjligheten att få komma hit och tala om frågor som det gläder mig att utrikesutskottet tar upp och vill fästa uppmärksamhet på i den svenska politiska debatten.

Jag skall bölja med en varudeklaration. Jag tänker anlägga ett hårdkokt realpolitiskt perspektiv på det jag säger. Jag tänker på slutet försöka förkla- ra varför jag anser att ett sådant perspektiv också är en nödvändig kompo- nent när man tänker i termer av gemensam europeisk säkerhet.

Vi befinner oss halvvägs igenom en strategisk omvälvning i Europa, som till sitt djup och till sin bredd söker sin jämförelse i de stora historiska omvälvningarna i europeisk historia, den Westfaliska freden efter det trettioåriga kriget, slutet på första och andra världskrigen och sluten på Napoleonkrigen. Det är en omvälvning av den digniteten som vi står inför.

Men till skillnad från tidigare sådana omvälvningar i europeisk historia sker inte den nuvarande, dvs. det som har följt på slutet av det kalla kriget, till följd av något krig. Vi har inte blivit lämnade med stora slagfält i Eu- ropa, med besegrade nationer och med segrarmakter som i tidigare europe- isk historia då liknande omvälvningar av säkerhetssystem har tagit plats. I de tidigare skedena har segrarmakterna kunnat sätta sig ned och lägga på ett väldigt tydligt system på Europa och tvinga de besegrade till underkas- telse. Så är det inte i dag. Den omvälvning som vi går igenom nu är fram- för allt följden av en implosion för ett imperium, det sovjetiska eller det sovjetryska, och vi har faktiskt ännu inte sett slutet på denna process.

Den nuvarande omvälvningen är också följden av den tyska återföre- ningen, det amerikanska militära tillbakadragandet från Europa osv. Men dessa förändringar är ju ursprungligen betingade av just Sovjetunionens kollaps. Det innebär att vi inte har några fredskonferenser, inga segrarmak- ter och inga nya tydliga system, utan utvecklingen vindlar sig otydligt framåt i sicksack, där vi egentligen inte riktigt vet vart vi är på väg. Ut- vecklingen drivs i hög grad av den spontana utvecklingen.

Den drivs å ena sida av det sätt på vilket stormakterna formulerar sina strategiska relationer. Och med stormakter på den europeiska botten menar jag USA, Ryssland, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Alla dessa länder befinner sig i ett stadium som de europeiska nationerna över huvud taget, där man omdefinierar sina nationella intressen, ofta utifrån sina bilaterala relationer. Och ovanpå detta förhandlingsspel växer ett nytt mönster fram.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

90 Den drivs å andra sidan av småkrigen. Hur brutalt kriget på Balkan än är, och det har förmodligen lett till en förlust på omkring 250 000 männi- skors liv, handlar det i europeisk bemärkelse, jämfört med de stora krigen, om ett litet krig i periferin av Europa. Den här typen av småkrig, som vi också ser i Kaukasus, som också har nämnts, och som vi kan få se på andra håll i Europas periferi, formar också utvecklingen.

Kriget på Balkan är ju egentligen, förutom alla andra tragiska aspekter på det, också ett laboratorium för utarbetandet inte bara av den ordning, eller oordning, som kommer att följa på Balkan efter kriget, utan också ett laboratorium för utarbetandet av de nya säkerhetsstrukturema eller brist på strukturerna i det framtida Europa. De mönster som läggs på Balkan när det gäller samverkan mellan västnationer - Sveriges sätt att delta, hur väst förhåller sig till Ryssland t.ex. när det gäller att sätta upp den implemente- ringsstyrka som eventuellt kommer att sättas in om några veckor eller någon månad - är av grundläggande betydelse för hur de nya strategiska mönstren kommer att se ut i Europa. Vi kan just notera vilken omsorg som läggs, inte minst av USA, på frågan att försöka få med Ryssland i den här nya styrkan för att etablera mönster för framtiden av betydelse långt bor- tanför kriget på Balkan. Och Ryssland lägger en oerhört stor vikt vid att få vara med, att få bli räknat som en europeisk stormakt och att få vara närva- rande på Balkan.

Vilket nytt system är det då som växer fram? Ja, det vet vi ännu inte. Vi tror att det leder till integration. Men det finns anledning att påminna om att det ännu är långtifrån säkert att européerna har övervunnit sin historia av motsättningar och att det inte med säkerhet kan uteslutas att det som i dag ser ut som en trevande process mot ökad integration faktiskt kan gå bakåt, att vi kan få se ett europeiskt sönderfall. Ett sådant skulle inte i första hand i dagens läge leda till några stora europeiska krig. Förhopp- ningsvis ligger de stora krigen nu bakom européerna, men det vet vi inte. Men däremot skulle ett europeiskt sönderfall, en brist på integration och samarbete, leda till en försvagning av Europa, en konfliktspridning, och bidra till att Europas betydelse i ett globalt perspektiv skulle minska ytter- ligare, något som redan sker, framför allt till följd av de nya asiatiska stormakternas tillväxt. Men en brist på samarbete leder till sönderfall, paralysering och naturligtvis en risk för att de olika europeiska länderna, framför allt de stora, alltmer går sina egna vägar.

Man kan då också konstatera att den strategiska omvälvning som Europa nu genomgår och som ju fortfarande i något slags mening är global har lokala konsekvenser. Det är förmodligen den sista strategiska omvälvning- en, där västmakterna så totalt dominerar som man har gjort tidigare i his- torien.

När det gäller de strategiska relationerna, som jag tidigare talade om, handlar det om de fem stora staterna, USA, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. När det då gäller Ryssland och väst, som ändå utgör den bärande bjälken i detta eventuella nya system som håller på att byggas, finns det anledning att påpeka, trots att vi ibland oroar oss för risken för ett återfall till kall fred i Europa, dvs. förnyad konfrontation mellan Ryssland och väst, att vad som i realiteten pågår under all retorik faktiskt är ett stort

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

förhandlingsläggspel mellan Ryssland och väst. Det har pågått sedan slutet av 80-talet. Man förhandlar, ger och tar i en rad frågor mellan Ryssland och väst. Det finns alltså möjligheter till en bred överenskommelse mellan väst och Ryssland på en rad viktiga punkter, och den möjligheten är enligt min mening ännu inte undergrävd av den politiska utvecklingen i Ryss- land. Det är inte omöjligt att vad vi i stället håller på att få är ett mera normalt Ryssland, sett från ett europeiskt perspektiv, där den sovjetiska perioden är ett undantag, och att Ryssland faktiskt håller på att vävas in i det europeiska säkerhetssystemet.

Från rysk sida har man i förhandlingarna med väst tämligen ogenerat framställt sina villkor för den nya strategiska överenskommelsen med Europa. Man har sagt sig vilja ha en speciell strategisk relation med väst, och då framför allt med NATO. Man vill påverka villkoren för NATO- utvidgningen, och man skulle helst vilja se att OSSE, dvs. den europeiska säkerhetskonferensen, blev den övergripande säkerhetsordningen i Europa. Från väst har också begärts ett erkännande om att Ryssland skall få spela en speciell roll genom OSS, dvs. samarbetet mellan de flesta f.d. sovjetiska republikerna och Ryssland, dock inte de baltiska staterna, och att väst skall gå med på förändringar av flankbestämmelser inom ramen för CFE-avtalet och en del andra saker. Jag skall inte behandla alla dessa utan vill bara nämna den strategiska relationen mellan Ryssland och NATO.

Vad som inte skymtar fram i den svenska debatten är att det pågår en diskussion mellan NATO och Ryssland om någon typ av överenskommel- se, eventuellt avtal, om en speciell relation mellan Ryssland och NATO, som skulle ge Ryssland utökad tillgång till NATO:s högsta beslutande råd, NATO-rådet. Just inom ramen för utvecklingen på Balkan den senaste tiden har det förekommit flera möten mellan NATO-rådet och Ryssland samt även Ukraina. Det är alltså en ny typ av samarbete som eventuellt kan komma att etableras mellan Ryssland och NATO. För Ryssland handlar det i hög grad om att få bli erkänt just som en europeisk stormakt, att inte uteslutas från den europeiska säkerhetspolitiken. Från väst är man å andra sidan beredd på långtgående kompromisser för att få med Ryssland i den nya ordningen, och dessa möjligheter är inte uttömda. Jag vill inte påstå att det nödvändigtvis blir den positiva utvecklingen som består, men ibland har jag en känsla av att man överdriver betydelsen av retoriken, talet om risken för en kall fred osv.

Vidare har alltså Ryssland också velat påverka villkoren för den even- tuella NATO-utvidgningen. Som ni vet har man från vissa politiska håll i Ryssland motsatt sig NATO-utvidgningen, men i förhandlingarna med väst tycks de ryska förhandlingarna framför allt inriktas på villkoren för en eventuell utvidgning. Man säger från rysk sida: Vi vill inte ha NATO- trupper och kärnvapen vid vår gräns. Vi vill helst att de eventuella nya medlemmarna inte är med i NATO:s integrerade militära samarbete.

Vad NATO-utvecklingen handlar om från centraleuropéemas perspektiv är att få undgå det öde som de har upplevt tidigare i historien, att utgöra slagfält och buffert i de stora europeiska krigen. Det är detta historiska perspektiv som dominerar centraleuropéemas syn på frågan.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

92 Västsidan, å andra sidan, upplever i dag inte något akut hot från Ryss- land. Det finns en förhoppning om att man skall se en demokratisk ut- veckling i Ryssland. Även om Ryssland skulle slå in på en mera aggressiv politik i framtiden, är Ryssland så försvagat att det inte rimligen kan utgöra något hot mot de europeiska länderna på ett antal år framåt. Följaktligen finns det från västlig sida inte heller någon önskan, om man någon gång under 1997 fattar beslut om en utvidgning omfattande Polen, Tjeckien och Ungern i första hand, att ha någon högprovokativ profil i dessa nya länder som skulle kunna irritera ryssarna ytterligare. I den nya NATO-studie som nyligen har lagts fram, där utformningen av de nya medlemskapen skisse- ras, talar man i stället om just möjligheten att i fredstid inte placera trupp och kärnvapen i de nya länderna, dvs. man funderar på att skaffa sig en möjlighet till förstärkning i dessa länder, om läget i Europa skulle försäm- ras igen. Men så länge utvecklingen är fredlig i Europa och man inte ser något akut hot från Ryssland behöver man inte heller flytta fram sina posi- tioner på något provokativt sätt med någon hög profil.

Det finns ju också, som ni vet, kraftigt minskade resurser för militära utgifter i dagens Europa. Det har skett stora nedskärningar på de flesta håll, och det finns ingen politisk finansiell vilja, framför allt inte i USA som ju ändå är avgörande när vi talar om NATO-utvidgning, att satsa några nya stora resurser på kandidatländernas militära strukturer.

Följaktligen skall man inte utesluta att vi också här kan se någon typ av kompromiss som tillgodoser Rysslands oro för att mötas av någon kon- frontatorisk NATO-närvaro i sin närhet och västländernas önskan att ge centraleuropéema någon form av medlemskap i NATO som gör att de upplever sig som tryggare men som samtidigt motsvarar hotbilden - den låga risken för krig i Europa.

Vad vi särskilt i Sverige kanske skall vara uppmärksamma på är att om det sker en utvidning, som kanske fullbordas någon gång kring år 2000, kommer det naturligtvis att innebära förändringar utmed södra Östersjön. Redan i dag sker bilateralt ett ökat samarbete mellan framför allt Danmark och Tyskland och Polen men även mellan USA och Polen. Vi kommer att få se mer av samarbete i södra delen av Östersjön, i första hand mellan Danmark, Tyskland och Polen. Detta är förändringar som vi får anledning att följa och vara uppmärksamma på.

Jag skall också nämna den västliga sidan, förhållandet mellan USA och Västeuropa, när vi talar om de strategiska relationerna. USA reducerar kraftigt sitt militära engagemang i Europa och har ju på olika sätt markerat för européerna att de borde ta ett större ansvar för sin säkerhet. Så var det i inledningen av Balkankriget, med det tragiska resultatet som följd, där ju européerna olyckligtvis tenderade att bedöma utvecklingen på Balkan sett i den historiska backspegeln. Man påminde sig om vem man var allierad med i de senaste krigen på Balkan. Detta förlamade européernas förmåga till politisk enighet och ett enat handlande.

Inom NATO pågår också en diskussion om hur man skall anpassa alli- ansen till ett större europeiskt ansvarstagande som motsvarar det ameri- kanska tillbakadragandet från Europa och som anpassar alliansen till det faktum att den nu i allt större utsträckning tar sig an krishantering, dvs.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

inte de traditionella uppgifter som alliansen skapades för som sammanfat- tas i Washingtonfördragets artikel 5 om gemensamt försvar av de alliera- des territorium. Den funktionen ligger naturligtvis kvar i botten, men det är inte den som sysselsätter NATO i dagens läge. Den stora operation som eventuellt är på gång är ju just implementeringsstyrkan på Balkan. Det här sökandet efter nya, mer flexibla ledningssystem inom NATO, som ger européerna större ansvar och anpassar ledningssystemen till krishantering, brukar kallas för Combined Joint Task Force, CJTF. Det är intressant därför att man också talar om att det eventuellt skall bli möjligt att till den västeuropeiska unionen låna ut sådana strategiska resurser som kan göra det möjligt för européerna att just ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Det är ju så att européerna inte har strategiska resurser som transportflyg, underrättelsesatelliter osv. De är starkt begränsade till sin förmåga av att de saknar dessa resurser.

Men möjligheten för västeuropéerna att ta ett större ansvar för sin säker- het är naturligtvis inte i första hand en teknisk fråga. Frågan är i stället om de kan uppnå den nödvändiga politiska enigheten som gör dem effektiva när det gäller utformningen av en gemensam säkerhetspolitik, eventuellt också med försvarspolitiska inslag, i framtiden. Vad man nu inför rege- ringskonferensen tycks satsa på är att genom den västeuropeiska unionen utveckla något som skulle kunna kallas för ett modest krishanteringsin- strument, dvs. en institution som inte heller har så mycket att göra med VEU:s grundkaraktär som allians utan handlar om krishantering. Om eldupphöravtalet på Balkan håller och om den NATO-ledda implemente- ringsstyrkan drar sig tillbaka om ett år ungefär, skall man inte utesluta att det fortsatta ansvaret på Balkan kan komma att överlämnas till den europe- iska unionen och den västeuropeiska unionen. Det kommer då i hög grad att handla om humanitära, civila insatser för att stabilisera läget på Bal- kan. Eftersom FN saknar framför allt ekonomiska resurser, kan man här se en möjlig utveckling där FN i allt högre grad ger européerna ett större ansvar och också uppmanar dem att mer på egen hand ta ansvar för den här typen av operationer under ett FN-mandat, men där européerna uppmanas att bära kostnaderna och ansvaret för en operation som överstiger FN:s ekonomiska förmåga.

Jag skall avsluta med att säga att när det gäller Sveriges roll i det nya eu- ropeiska sammanhanget kan man konstatera att Sverige för första gången sedan Napoleonkrigen är en europeisk medaktör. Det innebär att vi är ovana vid det realpolitiska europeiska spelet, helt enkelt därför att vi har levt i en skyddad tillvaro under flera hundra år. Om jag skulle ge några synpunkter på vad Sverige kan göra, som vi här har uppmanats till, så är det kanske just en uppmaning att utifrån svenskt perspektiv försöka bedö- ma vad som är svenska intressen i den europeiska utvecklingen. Från mitt perspektiv - Försvarsmaktens internationella verksamhet som är min hu- vudsakliga uppgift vid Högkvarteret - upplever jag starkt att de stora län- derna i omvärlden ofta har en klar uppfattning om vilken roll vi bör spela i vårt närområde, på Balkan och i olika sammanhang. Där är de vana vid det här spelet och kommer med propåer och synpunkter. Men från svenskt håll har vi av naturliga skäl ännu inte hunnit utforma en linje i de här frågorna

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

som vi ju tyvärr inte har mycket tid på oss att påverka. Mönstren kommer att läggas under de närmaste åren.

Jag vill avsluta med en förhoppning om litet mera realpolitik också i den svenska hållningen. Jag tror faktiskt att det är en grundförutsättning för att man skall kunna kombinera den svenska politiken med den nödvändiga idealismen och de moraliska inslagen.

Berndt Ekholm (s): Om jag uppfattade det rätt, så sade du, Katarina, att det finns ett scenario med en NATO-utvidgning i Europa mot öst, där NATO inte är med. Är det en utvidgning som innebär att man är med i NATO utan att NATO i praktiken har någon närvaro? Detta har jag aldrig tidigare hört, om jag nu uppfattade det hela rätt. Annars kan vi ta det som ett nytt uppslag. Skulle detta kunna vara någonting för de baltiska staterna exempelvis? Är de intresserade av en sådan lösning? Vad säger ryssarna om det? Ser de inte detta som ett lika stort hot som om det fanns trupper och annan ledningsnärvaro i de här länderna?

Inger Koch (m): Min första fråga vill jag ställa till Katarina Engberg. Den gäller det regionala samarbetet som håller på att växa fram, framför allt då kanske mellan Tyskland och Danmark som du nämnde. Du sade att det finns anledning att se på detta med uppmärksamhet. Kan det leda till större stabilitet eller leder det till större oro? Hur ser du på det nu etablerade Östersjösamarbetet, alltså Östersjörådet? Än så länge är det ju en konfe- rens som träffas en gång om året. Men vid Bomholmsmötet i höstas disku- terades ett mycket närmare, informellt samarbete som väl får ses som ett komplement till allt annat samarbete som finns. Hur ser du på just den mer formella typen av samarbete som växer fram? I Östersjörådet deltar ju alla de nordiska länderna och Ryssland, så det är en intressant kombination.

Min andra fråga vill jag rikta till Rutger Lindahl, som talade om de krafter som växer fram för att motverka en demokratisk utveckling. Vad vi naturligtvis allra mest tänker på är ju nationalismen. Vi ser den i Ryssland t.ex., men vi ser den också i många andra länder. Jag mötte den ganska påtagligt i Ungern för ett tag sedan. Är det övergående, eller tror du att det så att säga blir värre innan det blir bättre?

Rutger Lindahl: Jag kanske kan få återkomma när det gäller de frågor som riktades till Katarina Engberg först efter att hon har besvarat dem.

Beträffande Inger Kochs fråga om det blir sämre innan det blir bättre, skulle jag vilja säga att det i den statsvetenskapliga forskningen finns en lång rad erfarenheter från den här typen av utvecklingar. Man kan se pen- delrörelser. Det är naturligtvis en from förhoppning att detta bara är ett utslag av krampaktiga försök att vrida klockan tillbaka, framför allt av grupper som anser sig ha mer att tjäna på den gamla ordningen - kanske inte nödvändigtvis den gamla ordningen utan en annan ordning än den som präglas av demokrati och rättsstatstänkande. De kanske i och för sig tycker att det marknadsekonomiska systemet med de fria marknadskrafter- na är relativt tillfredsställande. Men de gillar inte den demokratiska insy- nen och framför allt inte den rättsordning som håller på att skapas. Det är främst på dessa områden som jag vill argumentera för att stärkandet av

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

stabiliteten och möjligheten att få ett framtida fredligt och stabilt Europa ligger i att stärka dessa krafter som verkar för demokrati och rättsordning. Jag tror inte att Ungern är det enda exemplet. Man ser tendenserna i i stort sett alla länder i Öst- och Centraleuropa, i de baltiska staterna och i Ryss- land. Men som jag tidigare sade skall vi i Västeuropa inte säga för mycket, för vi har faktiskt tendenser till samma utveckling i våra västeuropeiska länder. Det är ingen vidare god idé att komma till Öst- och Centraleuropa och bölja tala med stora ord om hur bra vi är och hur illa de sköter en del av demokratifrågorna. Det är viktigt att ha den balansen i vårt sätt att när- ma oss frågorna.

Katarina Engberg: Jag är tacksam för frågan om NATO. Den ger mig möjlighet till konkretisering. Någon typ av närvaro blir det naturligtvis. Man kanske skapar sig förhandslagringsarrangemang och förbereder in- frastruktur för förstärkning, om det skulle bli nödvändigt. Man samövar med länderna och förbereder procedurer av olika slag, men man stationerar inte trupp i fredstid. Man stationerar inte kärnvapen. Man håller en låg profil för att skaffa sig en möjlighet att sända in trupp om förhållandet i Europa skulle försämras igen, om det skulle uppstå konfliktsituationer i Europa. Men det ser ut som om man skapar sig en möjlighet att genom NATO hålla en så låg profil att man inte riskerar att frambringa en utveck- ling som man vill undvika. Vad jag menar är att vi inte skall utesluta att det här kan finnas ett utrymme för en kompromiss mellan väst och Ryss- land. Det är ju faktiskt ett starkt västligt intresse i dagens läge att inte uppträda på ett för Ryssland provocerande sätt.

När det gäller Baltikum så är inte balterna med i den här omgången. Frå- gan om Baltikum är naturligtvis långt mer komplicerad. Eftersom Balti- kum helt enkelt ligger mycket närmare det ryska hjärtlandet och Ryssland haft en långvarig närvaro i området, tror jag att NATO kommer att gå fram försiktigare. Men naturligtvis kan inget uteslutas inför framtiden. Men i dagens läge, dvs. fram till år 2000, som det handlar om när vi talar om Polen, Tjeckien och Ungern, tycks inte Baltikum vara aktuellt.

När det gäller Tyskland och Danmark i Östersjöområdet är det oundvik- ligt att det sker ett ökat samarbete i regionen. Vi har ju från svensk sida alltid velat påpeka att det är viktigt att samarbetet i Östersjön sker mellan så många stater som möjligt, och gärna med stater utanför Östersjöområ- det, därför att regionen har en så ödesdiger historia vad gäller krig och krigsutveckling. Det ligger ju alldeles i närheten av och är delvis en del av de områden i Europa där krigen har uppstått och utkämpats. Det är alltså ett svenskt intresse att Östersjösamarbetet blir så mångsidigt som möjligt och att det också inbegriper länder utanför Östersjöområdet. Då synes mig just Östersjörådet vara ett väldigt lämpligt instrument för ett utvecklat samarbete i Östersjöområdet. Jag känner inte till de mer formella sidorna som alluderades på. Men generellt måste detta vara en riktig väg att gå.

Hans Magnusson: Jag tänker bara ge en kommentar rörande Östersjö- samarbetet och Östersjörådet. Det är riktigt att Östersjörådet sammanträder på ministernivå endast en gång om året. Men däremellan händer ju åtskil- ligt. Det är redan i dag ett rikt förgrenat samarbete på olika nivåer, på

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

central nivå men kanske lika mycket också på subregional nivå, mellan länen runt Östersjön. Detta är något som vi kraftigt bejakar från svensk sida.

Östersjörådets roll i det här sammanhanget ser vi främst som en kataly- sator, ett ”clearinghouse” för idéer om samarbete. Eftersom Sverige är ordförandeland i Östersjörådet i år vill vi naturligtvis stärka samarbetet ytterligare. Därför har Sverige inbjudit till en konferens på regerings- chefsnivå i Visby i början av maj nästa år. Det kan i och för sig också innebära att samarbetet så småningom kommer att få en mer formaliserad karaktär med ett permanent sekretariat osv.

Håkan Holmberg (fp): Ibland kan det vara av värde att spekulera litet grand över värsta möjliga scenarios på dessa och även på andra områden. Antag att vi verkligen skulle få en Hitlerbetonad regi eller liknande i Ryssland, fast med andra för- och efternamn på ledarna, som faktiskt får för sig att faktiskt göra någonting när det gäller Baltikum eller Ukraina. Finns det något skäl att förvänta sig att väst på något sätt skulle agera mot bakgrund av de erfarenheter vi har från Bosnien, om något sådant verkli- gen skulle ske? Det går väl inte att ge ett bestämt svar, men det skulle vara intressant att få höra någon form av resonemang.

För att fortsätta på det värsta tänkbara scenariot är en tänkbar konsek- vens - kanske inte den mest troliga men ändå ett tänkbart resultat - av spelet kring Bosnien att man legitimera något som liknar en fascistisk enhet mitt i Europa. Den kanske inte blir stabil och kanske inte håller i mer än några månader. Men om det nu skulle bli en bosnisk-serbisk enhet styrd av krigsförbrytare, finns det då risk för att en sådan utveckling med den sortens stämningar får större kraft i andra länder?

Ordföranden: Jag skulle vilja anknyta till vad som har sagts om NATO- utvidgning och konventionell konfliktlösning. Från utrikesutskottets sida är vi väldigt måna om att försöka betona de icke-militära konflikthante- ringsmetodema. Jag tror att det var Rutger som räknade upp ett stort antal faktorer som har stor betydelse för säkerheten i Europa - ekonomiska, sociala, etniska, religiösa m.fl. De länder som nu ansöker om NATO- medlemskap betonar så starkt det konventionella militära försvaret av sina gränser. Kommer det att innebära att man konfirmerar gamla konfliktlös- ningsmetoder? Finns det risk för att man blir kvar vid det gamla därför att dessa länder känner en osäkerhet just när det gäller gränskränkningar och Rysslands eventuella aggression? Är det ett hinder för att utveckla metoder för civil konflikthantering och konfliktförebyggande arbete i huvudsak?

Rutger Lindahl: Håkan Holmbergs fråga om värsta möjliga scenario kan med varm hand överlämnas till Lena Jonsson, som kommer hit efter pau- sen. Men om jag skall säga någonting som svar på den frågan så är det just det som Katarina tog upp och som Berndt Ekholms fråga litet indikerade, nämligen säkerhetsgarantier. Katarina Engberg nämnde artikel 5 i Wa- shingtonfördraget. Det finns också en artikel 5 i Västunionens stadga som talar om ömsesidiga säkerhetsgarantier. Det är egentligen på den punkten som det största problemet att lösa finns, dvs. hur man skall kunna åstad-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

7 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

komma någon typ av säkerhetsgarantier utan att det medför de direkt mili- tära involveringarna. Vad NATO också är ute efter i dag är att försöka finna sådana lösningar. Vad man pekar på är bl.a. lösningen efter år 1949 för Danmark och Norge, alltså medlemskap utan permanent stationering av militär trupp eller framför allt av kärnvapen men med lagring av förnöden- heter och utrustning. Det skulle då i första hand kunna vara motiverat med fredsbevarande insatser, alltså inte vanliga strider utan möjligheten att sätta in någon typ av trupp i området för att förhindra att en konflikt skall bryta ut.

När det gäller den bosnisk-serbiska fascistiska problematiken tror jag att vi alla står litet lätt bekymrade inför hanteringen av frågan. Personligen tror jag att den kommer att falla på sin egen orimlighet. Jag tror nämligen inte att den har någon förankring hos det söndertrasade bosnien-serbiska folket. Därför tror jag inte att vare sig Arkan. Karadzic. Mladic eller någon annan skulle kunna tillvälla sig makten under mer än en mycket kort peri- od, och då med maktmedel. Det skulle inte hålla. Huruvida väst, Ryssland och andra stater, skulle välja att ingripa mot en sådan regim är svårt att veta i dag, men man skulle definitivt isolera den.

När det slutligen gäller Viola Furubjelkes fråga om ansökarländemas konventionella sätt att tänka, tror jag att de tänker på ett mycket logiskt sätt. Vi uppfostras att tänka på skyddet för den nationella, territoriella suveräniteten. Men om vi alla tänker efter ordentligt kan man se att det finns andra typer av skydd som är lika svåra att överkomma, kanske inte för småstater men för stater som Polen, Ukraina, Ungern, Tjeckien som alltså har relativt stora befolkningar. Det är när man även har skaffat sig egna interna resurser för konfliktlösning.

Jag tror att länderna i Östeuropa, Centraleuropa och Baltikum är på väg att försöka skaffa sig sådana. De demonstrerar sin vilja att lösa även denna typ av konflikter på annat sätt, exempelvis med BALTBAT. Man markerar att man vill delta i annan typ av konfliktlösningsverksamhet.

Det råder inget tvivel om att debatten inom NATO, som Katarina Eng- berg säkert kan redogöra mer för, har denna inriktning. Den tyske blivande representanten i IGC-förhandlingama talade på Chattham House, det brit- tiska utrikespolitiska institutet, för några veckor sedan och drog upp ett program för konfliktlösningsmekanismer mycket mer inriktade på det civila samhällets behov än på rena militära konfrontationer. Jag tror att vi obönhörligt är på väg i den riktningen, dock med en klar skyddsåtgärd. Det behövs faktiskt militär styrka, men för andra ändamål än för anfallskrig.

Katarina Engberg: Man kan bara konstatera att det för NATO uppstår en fråga om minoriteterna om man i den här första omgången skall ta in Po- len, Tjeckien och Ungern. Framför allt är minoritetsfrågan akut när det gäller Ungern. Det är oerhört viktigt att samtidigt vinna de här länderna för ett europeiskt sätt att se på minoritetsfrågor och ett demokratiskt sätt att hantera dem på, annars riskerar NATO att importera instabilitet från de här länderna. Det har också varit argument som vissa länder har framfört för att centraleuropéema inte skulle bli medlemmar i NATO, att man im- porterar deras instabilitet. För NATO och framför allt för den europeiska

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

unionen gäller det att vid integrationen av en sådan civil sida se till att man successivt dränerar de gamla konfliktorsakerna i Centraleuropa, så att man inte plötsligt får dem innanför sina egna väggar.

Ordföranden-, Tack så mycket! Är det någon av dem som har ställt frågor i den här debatten som anser att man inte har fått svar på sina frågor och som vill göra en kommentar? I annat fall får jag be de tre talare som jag nu har på min lista att återkomma i den avslutande paneldebatten. Där blir det fler möjligheter att ställa frågor till inledarna.

Ryssland i det framtida Europa

Ordföranden: Vi skall nu fortsätta med det andra blocket i den här hea- ringen som har rubriken Ryssland i det framtida Europa. De kvalificerade inledare som vi har bett att ge oss stimulans till debatten är Lena Jonsson från Utrikespolitiska institutet och därefter Hans Magnusson från UD.

Lena Jonsson: Jag skall försöka skissera huvudlinjerna i rysk inrikespolitik och utrikespolitik, diskutera konsekvenserna härav för Ryssland i Europa och komma med synpunkter på europeisk östpolitik.

Vilka är huvudlinjerna i den ryska inrikespolitiken? De är en pågående demokratiseringsprocess och en nationalistisk trend som innefattar strävan att återvinna en plats som stormakt.

Demokratiseringsprocess - vad tyder på det? Former, ramar, spelregler för det politiska livet håller på att utformas och har i huvudsak accepterats inom den politiska eliten, vilket gjort det politiska livet mindre turbulent än det var för ett par år sedan.

Nu rullar det på med parlamentsval i december, presidentval i juni 1996, val till länsparlament och val av guvernörer under 1996. Politisk stabilise- ring i den meningen att extremståndpunkter försvagats. De flesta önskar stabilitet. Samtidigt finns det ett starkt socialt missnöje. Zjirinovskij har fortfarande ett stöd, men han får i valet konkurrens om de missnöjda väl- jarna av kommunister och nationalister, som t.ex. den uppåtstigande stjär- nan general Lebed. Men varken kommunistledaren Zjuganov eller general Lebed kan betecknas som extremister.

Valen under 1995 och 1996 bestämmer politiken till år 2000. Jag tror inte på några drastiska brott mot den politik som hittills förts, inte av par- lamentsvalet, men faktiskt inte heller av presidentvalet.

Nationalistisk trend? Ja, det märks tydligt i den politiska retoriken i det ryska parlamentet. Trenden förstärks av att de partier som enligt opinions- undersökningarna nu går fram är kommunister och nationalister.

Vilka är då huvudlinjerna i den ryska utrikespolitiken? Två centrala ele- ment: samarbete med väst samt en strävan att återvinna en stormaktsposi- tion.

Rysslands strävan att återvinna en stormaktsposition är naturlig, en så- dan strävan återfinns hos varje stor stat. Den viktiga frågan är: Hur och med vilka medel försöker Ryssland stärka sin internationella position?

Ryssland har ett starkt arv av maktpolitik - att lösa konflikter med våld, att ta sig rättigheter i förhållande till andra stater, att utöva press och på-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

tryckningar för att vinna fördelar. Detta arv, har det visat sig, vilar tungt också över de ryska politiker vilka vill fortsätta en demokratisering.

För Europa innebär detta en ny situation. Det är en rysk politik i demo- kratisk riktning som samtidigt försöker upprätta en rysk stormaktsposition och till det en frustration hos den ryska ledningen på grund av den svaga internationella ställning som Ryssland har. Denna nya situation ställer betydligt större krav på Europas östpolitik. Europa har till uppgift att hjäl- pa Ryssland att befria sig från sitt arv av maktpolitik, och den uppgiften är inte lätt.

Om vi ser närmare på rysk politik gentemot sitt s.k. nära utland och jämför det med politiken gentemot Europa finner vi en stor skillnad, ett gap. Gentemot sitt ”nära utland” driver Ryssland starkt, sedan början av 1993, en politik att återupprätta f.d. Sovjetunionen som rysk intressesfär. Det innefattar:

-att upprätta en rysk ledarroll inom f.d. Sovjetunionen med anspråk på ansvar och rättigheter att ingripa vid konflikter,

-att få till stånd en integration med staterna inom OSS, Oberoende Staters Samvälde, i ekonomiskt men också politiskt och militärt avseende,

-att förhindra att andra stater utanför f.d. Sovjetunionen vinner inflytande i området och att bevara en rysk militär närvaro i ”nära utlandet” genom ett nätverk av militärbaser.

För att nå sina syften har Ryssland använt medel som utnyttjat de andra OSS-statemas svaghetstillstånd, övat ekonomiska och politiska påtryck- ningar, blandat sig i den inrikespolitiska maktkampen i dessa länder och stött en sida i konflikten. Ryssland har varit relativt framgångsrikt i denna politik på grund av de andra staternas svaghetstillstånd.

Jag vill inte säga att Ryssland definitivt skulle ha slagit in på någon form av imperialistisk eller aggressiv politik gentemot sina OSS-grannar, men den ryska politiken ligger på gränsen till att göra det, och Ryssland verkar i dag mer villigt att ta de ekonomiska och politiska kostnaderna av att upp- rätta och upprätthålla en intressesfär än man var för ett par år sedan.

Men vilja är en sak, förmåga en annan. Frågan är om Ryssland mäktar med en sådan politik som jag har beskrivit mot ”nära utlandet”. Den är svår i ekonomiskt avseende. En integration förutsätter ryska subventioner av stater med ännu sämre ekonomi än den ryska, och den är svår i politiskt avseende. Ryssland klarar inte att ensamt finna lösningar på de mest all- varliga konflikterna, väpnade konflikter, inom f.d. Sovjetunionen. Militära medel har visat sig otillräckliga i såväl Tjetjenien som i Tadsjikistan. Att finna en politiska lösning på de här konflikterna försvåras av att Ryssland betraktas som partiskt. Dessa svårigheter har tvingat Ryssland att släppa in OSSE, FN och tredje land för att ge hjälp. Dessa svårigheter kan också komma att tvinga fram kraftiga revideringar av den förda ryska politiken med än mindre ambitioner i förhållande till sitt ”nära utland”.

Den europeiska östpolitiken står åtminstone inför två frågor. För det första: Hur mycket är Europa berett att satsa på att utveckla det ekonomis- ka samarbetet, inte bara med Ryssland, utan också med övriga OSS-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

länder? Ryssland utgör en naturlig samarbetspartner för OSS-länder, men vad kan Europa göra för att balansera OSS-staters ekonomiska beroende av Ryssland?

För det andra: Hur mycket är väst berett att inom ramarna för OSSE och FN engagera sig för att bidra till konfliktlösning inom f.d. Sovjetunionen? Det är en ytterst viktig fråga och av stor betydelse för det mönster av mel- lanstatliga relationer som nu tar form inom f.d. Sovjetunionen.

Låt mig referera vad Jeltsin sade den 14 september i ett dekret rörande rysk strategi mot Oberoende Staters Samvälde: ”1 samarbete med tredje land och internationella organisationer, skall Ryssland få dem att inse att denna region” - dvs. OSS-regionen - är i första hand en rysk intressezon.”

Det internationella samfundet kan inte acceptera intressesfärtänkande och därför måste OSSE och FN gå in mer aktivt också i avlägsna konflik- ter, som t.ex. i Tadsjikistan.

Om vi skall karakterisera rysk politik gentemot Europa, har den i förhål- lande till Västeuropa präglats av vilja till samarbete, som jag sade, och i förhållande till det gamla Östeuropa av passivitet. Rysk stormaktsträvan har i Europa tagit sig uttryck i diplomatiska utspel, i syfte att bli erkänd som internationell stormakt, i likhet med USA, med en central roll i kon- fliktlösning, säkerhet och utveckling i Europa.

Samtidigt har Ryssland varit oförmöget att öva något större inflytande på europeisk politik. Det har tydligt illustrerats under senare tid. Ryssland har i huvudsak ställts åt sidan, såväl i fråga om Bosnien som i fråga om NATO:s planering om en utvidgning österut.

Hur skall man då tolka Rysslands starka reaktion på planerna på NATO:s utvidgning österut? Från rysk sida har det släppts signaler, för- söksballonger, om svarsåtgärder i form av militär integration inom OSS, missiler riktade mot Polen och Tjeckien, förstärkningar i Nordkaukasus militärområde, intensifierad rysk underrättelseverksamhet i Europa och inom NATO och uppladdning vid gränsen till de baltiska staterna.

Man kan hävda, och inte utan grund, att mycket av denna ryska reaktion beror på rysk inrikespolitik och på de kommande valen till parlamentet. Dessutom kan man peka på att Ryssland är svagt i förhållande till väst och knappast i stånd att vidta de åtgärder det hotar med. Men man bör också framhålla att denna starka ryska reaktion säkerligen inte är övergående. Med tanke på att den nationalistiska trenden är stark i Ryssland kommer Ryssland inte att försona sig med att NATO utvidgas österut. En utvidg- ning stärker rysk misstro mot väst och ökar frustrationen inom den ryska ledningen, vilket i sin tur kan komma att försvåra det fortsatta samarbetet i Europa.

Hotet mot Central- och Östeuropas säkerhet kommer inte främst från ryska stridsvagnar, utan från att Ryssland börjar att starkt hävda positioner i Central- och Österuopa med hjälp av press och påtryckningar. I en sådan situation hjälper knappast NATO-deklarationer om militärt bistånd. Men om Europa har hjälpt dessa länder så att de integreras i en ekonomisk och politisk gemenskap i Eruopa och därmed blivit mindre mottagliga för ryska påtryckningar, ligger där den främsta garantin för dessa staters säkerhet, och det är där som västs prioritering bör ligga, som jag ser det. NATO

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

behåller sin styrka bäst genom att förbli en atlantisk och västeuropeisk försvarsorganisation.

Rysslands väg mot demokrati och samarbete i Europa är inte enkel och inte rak. Det viktiga är att Ryssland har startat på sin väg i den riktningen, och det är mycket som vilar på den europeiska östpolitiken. En NATO- utvidgning österut skulle troligtvis inte kunna undgå att få djupgående konsekvenser för rysk inrikes- och utrikespolitik. Det är en stor uppgift och ett stort ansvar som Europa har, att bidra till att det i Europa skapas ett säkerhetssystem som förenar, som ger Central- och Östeuropa säkerhetsga- rantier, att hjälpa Ryssland att bekämpa sitt arv av maktpolitik och se till att det inom f.d. Sovjetunionen upprättas ett system av mellanstatliga relationer i FN:s och OSSE:s anda.

Frågan är då vilken politik från Europa som bäst gagnar dessa målsätt- ningar. Vad vi kan säga är, att om Europa skall lyckas krävs ett ännu större engagemang i det här området än vad Europa någonsin uppvisat under 1900-talet.

Hans Magnusson: I likhet med uppdelningen under den första timmen kommer jag att koncentrera mig på de mjukare politiska aspekterna. Innan jag blickar framåt tänkte jag redovisa läget för dagen och den allra närmas- te tiden när det gäller Rysslands förhållande till de stora europeiska samar- betsorganisationema.

Om vi först tar den europeiska unionen, finns det ett partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och Ryssland som undertecknades i juni förra året. Sådana här avtal finns också mellan EU och andra länder inom OSS- området, men avtalet med Ryssland är naturligtvis särskilt betydelsefullt. Det ger en ram för en regelbunden politisk dialog ända upp till högsta politiska nivå; det upprättar ett omfattande regelverk av lagar och bestäm- melser för handel, kapitalrörelser och investeringar samt lägger grunden för en dynamisk utveckling av dessa regler. Inte minst viktigt är att avtalet förutsätter att partema 1998 skall ta ställning till om det då föreligger förutsättningar för förhandlingar om ett frihandelsområde. Dessutom ger avtalet en ram för många typer av ekonomiskt, kulturellt och vetenskapligt samarbete. Av särskild vikt är att det utsägs klart att avtalet är baserat på gemensamt överenskomna principer för mänskliga och politiska rättighe- ter.

Eftersom partnerskapsavtalet behöver ratificeras - dock inte av Sverige, eftersom det slöts innan vi blev medlemmar - och ratificeringsproceduren beräknas ta lång tid, förhandlades ett interimsavtal fram för att sätta de ekonomiska och handelspolitiska delarna av partnerskapsavtalet i kraft. Som bekant kom undertecknandet av interimsavtalet att uppskjutas i när- mare ett halvår, på grand av händelserna i Tjetjenien, och ägde ram först i juli i år.

Den grundläggande ryska hållningen till partnerskapsavtalet och närma- re samarbete med EU är positiv. Man är från rysk sida angelägen om en snabb ratificering av avtalet, men i vissa avseenden finns det kritik. För det första anser ryssarna att ryska produkter diskrimineras av EU och att EU är för snar att tillgripa antidumpningsåtgärder. Bryssel har dock pekat på att

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

102 Ryssland har ett betydande överskott i handeln med EU. För det andra har Moskva hävdat att utvidgningen av EU från 12 till 15 medlemmar har fått negativa effekter för dessa länders handel med Ryssland. Men vi har rätt väl lyckats visa att de här effekterna är mycket begränsade och snabbt övergående och att utvidgningen i själva verket kommer att skapa en ökad potential.

Hittills förefaller Ryssland främst ha sett EU som en organisation för ekonomiskt samarbete och kanske i någon mån undervärderat EU:s poli- tiska betydelse. Möjligen är detta på väg att ändras nu. Man märker en strävan från rysk sida att ge samarbetet med EU ett mer politiskt innehåll.

En annan viktig organisation som Ryssland har kontakt med är Euro- parådet. En formell ansökan kom redan 1992, och man drog i gång ett samarbetsprogram för att underlätta för Ryssland att uppfylla kriterierna för medlemskap. Sedan har processen gått vidare, med ett antal besök och expertgranskning av rysk lagstiftning. Förra året ställde den parlamentaris- ka församlingens politiska kommitté ett antal frågor till Ryssland beträf- fande landets legala struktur som kräver tillfredsställande åtaganden. Medlemskapsprocessen suspenderades i januari i år, på grund av händel- serna i Tjetjenien. Men för några veckor sedan beslöt den parlamentariska församlingen att återuppta proceduren för Rysslands anslutning. Förhopp- ningen är nu att Ryssland skall kunna bli medlem senast i januari - febru- ari nästa år. EU:s allmänna rådsmöte gjorde den 2 oktober ett uttalande vari ministrarna uttryckte förhoppningen att den återupptagna granskning- en skulle leda till ett snabbt upptagande av Ryssland i Europarådet, när det väl fastställts att betydande framsteg gjorts för att uppfylla medlemskriteri- ema.

Ryssland är naturligtvis starkt intresserat av att så snabbt som möjligt bli medlem av Europarådet, om möjligt redan före parlamentsvalet i decem- ber. En viss irritation har uttalats över att Ukraina tycks bli medlem tidiga- re. För Europarådet blir det naturligtvis en mycket stor utmaning att kunna smälta invalet av Ryssland, om inte annat på grund av Rysslands storlek.

OSSE är en organisation som alltid har prioriterats högt av Ryssland, främst på grund av dess all-europeiska karaktär. Vid toppmötet i Budapest i december 1994 lanserade Ryssland ett förslag om en ”allomfattande modell för Europas säkerhet under nästa århundrade”. Enligt det ur- sprungliga ryska förslaget skulle OSSE vara överordnat NATO och VEU m.fl. organisationer. Det underströks att lika säkerhet och lika rättigheter skulle gälla för alla. Institutionerna skulle komplettera varandra och stöd- jas av arrangemang på bilateral, regional och global nivå.

Senare har ryssarna modifierat sin syn litet grand. Man ser inte längre OSSE som en lika starkt överordnad organisation, men betonar att det måste finnas en funktionell uppdelning mellan de olika säkerhetsorganisa- tionerna.

Ryssland vill också skapa en juridisk bas för OSSE och har föreslagit skapandet av en ”europeisk stadga”, som skulle ha samma principiella tyngd som Slutakten från Helsingfors. Vidare vill man ha en sorts säker- hetsråd, som skulle utgöra OSSE:s styrande organ.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

103 Men man inser från rysk sida, och har också deklarerat, att den här dis- kussionen kommer att ta tid. Det förefaller också som man ibland från rysk sida driver de här förslagen med något mindre intensitet än i början.

En viktig aspekt i det här sammanhanget, som har kommenterats tidiga- re, bl.a. av Lena Jonsson, är frågan om samverkan framför allt mellan OSSE och Ryssland/OSS om fredsbevarande operationer på OSSE- territorium, t.ex. Nagomo-Karabach. För andra länder blir det en viktig indikation på i vilken utsträckning Ryssland är berett att verkligen låta OSSE bli en effektiv och användbar organisation även i konflikter som starkt berör ryska intressen.

Slutligen vill jag kort nämna det regionala samarbetet. Ryssland är ju sedan flera år medlem i flera regionala samarbetsorganisationer. Av störst intresse för svenskt vidkommande är Rysslands deltagande i Östersjörådet respektive Barentsrådet. Det här samarbetet öppnar principiellt viktiga möjligheter för samarbete inte bara med Moskva, utan även på lägre nivå, direkt med länen i nordvästra Ryssland - något som de nordiska länderna tillmäter mycket stor betydelse.

Så till Rysslands syn på sin roll i Europa på några års sikt. Jag kommer delvis att beröra något av det som Lena Jonsson redan har tagit upp.

Vi har i ett par tre år konstaterat att smekmånaden med väst egentligen kom att begränsas till perestrojkans sista år och till Jeltsins första år vid makten. Nu märks en klar strävan att markera, att driva de ryska nationella intressena, även om det inte alltid är så lätt att identifiera dessa. Samtidigt har Ryssland svårt att hävda sina intressen, eftersom landet är försvagat såväl i ekonomiskt som i politiskt och militärt hänseende. Detta förhållan- de, liksom det faktum att Ryssland upplever sig som åsidosatt av väst när det gäller viktiga beslut, har lett till en skärpning av den nationalistiska retoriken, under trycket av konservativa och nationalistiska politiska grup- per. När det närmar sig val riskerar naturligtvis trenden att bli än mer mar- kerad.

Ändå tror jag inte att det finns anledning att dramatisera de förändringar som hittills har skett av den ryska utrikespolitiken i förhållande till Europa. De mest grundläggande intressemotsättningarna gäller just, som tidigare har understrukits, frågan om NATO-utvidgning, men t.o.m. i denna fråga är det inte uteslutet att det går att finna en framkomlig väg.

Om jag då skall sammanfatta Rysslands egen syn på sin roll, vill jag gö- ra det på ungefär följande sätt, med reservation för att allvarliga bakslag kan inträffa i valen i december och juni.

Man inser nog från rysk sida att en konfrontation med väst skulle bli för kostsam och underminera de ekonomiska reformerna, som kanske inte ännu, men ganska snart, får betraktas som oåterkalleliga. En ekonomisk försvagning skulle i sin tur försvåra strävan efter större integration med OSS-staterna.

Därför eftersträvas i huvudsak ett stabilt samarbete och partnerskap med Västeuropa, åtminstone på de områden där det finns sammanfallande intressen.

Ryssland kommer att vara fortsatt angeläget om att i största möjliga ut- sträckning integreras i europeiska samarbetsorganisationer, eller åtminsto-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

ne utveckla och intensifiera samarbetet med dem. Under inga förhållanden vill man definitivt utestängas från dessa. Det gäller även NATO. En ökad konfrontation ligger egentligen inte i ryskt intresse, torde merparten av ryska beslutsfattare argumentera. Det skulle leda till rysk isolering, kanske t.o.m. självisolering.

Från rysk sida understryker man att ett stabilt men också realistiskt för- ankrat partnerskap med Västeuropa förutsätter att Ryssland på allvar in- volveras i beslutsfattandet i viktiga frågor. Rysslands ställning som stor- makt måste få ett reellt erkännande, som har betonats tidigare. Ryssland vill vara en likaberättigad partner. Samtidigt utesluter inte ett sådant part- nerskap på något sätt en begränsad rivalitet eller konkurrens enligt ryskt synsätt.

En ny faktor som allt oftare framhålls från rysk sida är att Ryssland, lik- som alla demokratiska länder i väst, måste ta hänsyn till sin egen allmänna opinion.

Utvecklingen av förhållandet till de central- och östeuropeiska länderna är svår att förutse i detalj, men den kommer att i stor utsträckning bli en funktion av hur relationerna till västra Europa utvecklas. I dag kan vi kon- statera att Ryssland välkomnar en utvidgning av EU österut, t.o.m. till att omfatta de baltiska staterna. Man räknar sannolikt med att en sådan ut- vidgning också kan komma Ryssland till godo. Detta innebär i sin tur att Moskva för ögonblicket mer ser de centraleuropeiska länderna som en brygga till EU än som en renodlad sfär för aktivt ryskt inflytande. Men samtidigt är vi alla medvetna om att regionen är och förblir mycket viktig för Ryssland och att Moskva eftersträvar åtminstone lika stort inflytande som EU har.

Man kan inte utesluta att denna positiva inställning till EU-utvidgning kan komma att förändras i negativ riktning, t.ex. till följd av en snabb NATO-utvidgning eller en av andra faktorer föranledd konfrontation med väst, eller till följd av den inrikespolitiska utvecklingen.

Till sist vill jag säga bara några korta meningar om hur Sverige kan på- verka utvecklingen.

Vi har naturligtvis vissa möjligheter i framför allt närområdet, som har understrukits tidigare. Sverige har efter den dramatiska utvecklingen i början av 90-talet fått helt andra möjligheter att agera och påverka här. Jag tror att ett ökat regionalt samarbete med nordvästra Ryssland, i vilket även EU engagerar sig, är ett sätt att påverka utvecklingen i positiv riktning.

Ett annat sätt är att från svensk sida över huvud taget bidra till att stärka EU:s dialog och samarbete med Ryssland. Sverige vill också, som vi alla vet. stärka OSSE.

Samtidigt är det viktigt - det är en linje som Sverige driver i alla sam- manhang - att ställa krav på Ryssland, att kräva att Ryssland respekterar internationella normer, just för att hjälpa Ryssland att befria sig från sitt tidigare arv av maktpolitik.

När vi gör allt detta måste vi naturligtvis vara medvetna om att omvärl- dens möjligheter att påverka Ryssland trots allt är marginella. Avgörandet fattas i Ryssland.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

105 Ordföranden: Tack för det. Vi gör nu om samma procedur som tidigare. Vi öppnar för frågor och synpunkter från ledamöterna i de tre utskotten och de inbjudna experterna.

Yvonne Sandberg-Fries (s): Regeringen har i ministerrådet drivit frågan om att EU mera rejält skall engagera sig i utvecklingen kring Östersjön. Man talar om ett särskilt Östersjöprogram. Som ni vet är det Medel- havsprogrammet som kan tjäna som en förebild för det här. Vi är ju inte ensamma om att intressera oss för detta, utan det finns också andra länder runt det gemensamma havet som ser att det rent principiellt finns samma skäl för EU att engagera sig i Östersjöområdet som i Medelhavsområdet. Det är också saker och ting på gång. Man kan t.ex. förvänta sig att det i nästa års budget i EU kommer att finnas en särskild budgetlinje för ”cross border cooperation” även inom TACIS-programmet.

Min fråga är, utifrån erfarenheterna från Östersjörådet, hur Ryssland egentligen ser på en utveckling av det slag som vi tänker oss när vi talar om ett Östersjöprogram. Hur intresserade är de av att det här växer till någonting ganska stort, i likhet med vad Medelhavsprogrammet utgör? Kan man säga någonting om det? Det vore intressant att höra.

Göran Lennmarker (m): När Tjetjenienkrisen uppstod i början på decem- ber kritiserades väst av en del i Ryssland för att hålla en för försiktig pro- fil. Det fanns de som sade att vi i väst talade med för små bokstäver och att vi inte stått upp för våra principer som vi borde ha gjort. Den här frågan kommer också upp när det gäller inte minst NATO-utvidgningen, där det ju från Central- och Östeuropa hela tiden betonas vikten av att stå fast vid principerna, rätten för det lilla landet att självt få avgöra sitt säkerhetsen- gagemang, fördömandet av idéerna om inflytelsezoner, cordon sanitaire, osv.

Det skulle vara intressant att höra en bedömning, framför allt från Lena Jonsson, av hur den här balansgången är, sett från en rysk horisont. Vid de kontakter jag har haft med ryska demokrater betonar de väldigt ofta vikten av att man står fast vid principerna och inte ger sig in i en realpolitisk diskussion med den ryska makten, utan att man håller på principerna från t.ex. Parisavtalen.

Jag var för en tid sedan på NATO:s parlamentariska församling, med vilken för övrigt Ryssland och de europeiska delarna av OSS har en fast relation, och då talade Ukraina om vikten av att hålla på principerna, att man inte får stationera främmande trupp på ett territorium utan det landets frivilliga medgivande. Udden var alltså riktad mot Ryssland. Hela tiden hör vi detta, att man skall hålla på principerna och se till att man menar allvar med orden i deklarationerna.

Hans Magnusson: Jag kan bötja med EU:s Östersjöengagemang. Det är något som Sverige i hög grad har försökt stimulera, eftersom man något tillspetsat kan säga att Östersjön nästan är ett innanhav för EU. Det finns visserligen inte en direkt motsvarighet till Medelhavsstrategin, men det finns i alla fall en sorts program för EU när det gäller engagemang i Ös- tersjöområdet. Det finns också möjligheter för EU att finansiera ”cross

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

border cooperation” mellan EU-medlemmar och associationsländer, men det kommer också att finnas vissa möjligheter mellan associationsländema och Ryssland. Jag tror att Jan Olsson kan redovisa det mera i detalj.

När det gäller den ryska inställningen till ett sådant här samarbete, är mitt intryck att Ryssland är intresserat, inte minst på regional nivå, i S:t Petersburg, i Kaliningrad och i de andra områdena som gränsar till Balti- kum och Finland.

Det är möjligt att man från rysk sida inte visat så stor aktivitet eller ini- tiativkraft i Östersjösamarbetet just i de här frågorna, men vi har inte märkt några direkt negativa signaler. Vi tror att man på rysk sida inser att detta ligger i ryskt intresse och att det kan bidra till att stimulera utvecklingen i nordvästra Ryssland.

Lena Jonsson: Om vi utgår från att det är en omfattande omvandling av hela Europas politiska karta som nu äger rum, är det, precis som du säger, av synnerlig vikt att Europa står fast vid sina principer i förhållande till Ryssland. Det gäller då inte bara inom Öst-och Centraleuropa, utan också inom f.d. Sovjetunionen. Det är just därför som jag framhåller hur viktigt det är att Europa engagerar sig mycket mer och ser till att det är principer- na från OSSE, den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen, och FN som trumpetas ut i alla sammanhang och ett mer aktivt agerande för att gripa in och hjälpa till vid konflikter. Man kan också se det här ekonomiska samarbetet från Europas sida med stater inom f.d. Sovjet- unionen för att försöka balansera den ryska dominansen.

Om vi ser på Central- och Östeuropa och hur man skall kunna skapa de bästa säkerhetsgarantierna för de länderna, är frågan hur man egentligen skall göra det. I den omvandlingsperiod som nu pågår i Europa gäller det att man ändrar fakta på det sättet att de här länderna kommer att bli en del av väst. Hur kan man på bästa sätt göra det utan att samtidigt provocera Ryssland? Det är då jag menar att ett medlemskap i NATO inte nödvän- digtvis behöver vara den bästa garantin, utan det är det faktum att de är integrerade ekonomiskt och politiskt i väst som är den bästa garantin.

Det finns en gråskala av hot mot de östeuropeiska staterna, där ett NATO-medlemskap egentligen inte kan ge så mycket substantiellt, annat än att fungera som en deklaration: Det här är länder som tillhör en väst- sfär. Då är frågan om det inte i så fall är mer fördelaktigt med en stark satsning på en ekonomisk och politisk integration, som samtidigt har för- delen att det kan utveckla samarbetet med Ryssland.

Jan Olsson: Jag tänkte bara precisera och komplettera några av de saker som Hans Magnusson sade beträffande EU och Östersjöområdet.

Inom EU:s facilitet för ”cross border”-samarbete, dvs. gränsöverskri- dande och regionalt samarbete, har man alltså upprättat en särskild facilitet för Östersjöregionen på 70 miljoner ecu under fem år. Vidare har EU inom ramen för TACIS-programmet, dvs. samarbetsprogrammet med OSS- statema, nyligen beslutat om ett särskilt regionalt program för nordvästra Ryssland, vilket i hög grad motiveras just med att Östersjön har blivit något av ett innanhav med EU-stater, PHARE-stater och Ryssland. Det är

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

alltså ett program på 27,5 miljoner ecu, som skall börja implementeras under nästa år.

Anders Bjurner: Jag vill bara göra ett tillägg apropå Yvonne Sandberg- Fries fråga om Östersjörådet och Ryssland. Ryssland är i grunden mycket positivt till detta samarbete, på grund av att man i Östersjörådet ju är den stora stormakten tillsammans med Tyskland, dvs. man är det utan ”konkurrens”. Det andra är att gränsen till Östersjön för Ryssland också är gränsen till Västeuropa.

Vi kan också se att man i arbetet inom Östersjörådet har visat ett påtag- ligt intresse för den dimension som har blivit allt tydligare, dvs. att göra Östersjörådet till en brygga in i EU. Det hjälper också Ryssland, på det sätt som berördes här tidigare.

Sedan finns det en särskild aspekt, och det är klart att det även finns en baksida på det. Inom Östersjörådet finns det en kommissarie för mänskliga rättigheter och frågor som berör minoriteter. Ryssland drev på, minst sagt med stor aktivitet, för att tillsätta denne, inte minst med syftet att situatio- nen i fråga om de mänskliga rättigheterna och minoriteterna skulle grans- kas i de baltiska staterna. Där har då Östersjörådet en särskild funktion.

Slutligen finns det också från rysk sida, bl.a. beroende på medlemssam- mansättningen i Östersjörådet, ett tydligt intresse av att utveckla de s.k. mjuka säkerhetsfrågorna. Det gör man delvis också av inrikespolitiska skäl, därför att det sker i kampen mot brottsligheten, och därmed ett tull- samarbete, polissamarbete och även kustbevakningssamarbete och liknan- de.

Det kommer kanske inte alltid till så klart uttryck, men i grunden finns den här positiva inställningen. Men det har delvis också en baksida.

Peter Eriksson (mp): Med anledning av det Lena Jonsson tog upp om en eventuell NATO-utvidgning, skulle jag vilja fråga om riskerna med det och om det skulle kunna stärka nationalistiska krafter inom Ryssland om man går vidare på det området.

Hur ser Du på EU-frågan? Om vi får se en förstärkning av EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete och även en förstärkning av den militära kopplingen antingen till VEU eller inom i EU i övrigt, finns det då inte en risk att vi får samma tendens som inom Ryssland, med den utveckling som finns i Östeuropa? Finns det inte också en risk för att man får en betydligt mer negativ inställning till utvidgning av EU från Rysslands sida?

Lena Jonsson: Ryssland är inte negativt till en utvidgning av EU österut. Det finns en skillnad mellan NATO och ett samarbete av olika slag inom EU. Man kan inte dra några slutsatser om Rysslands syn på ökat samarbe- te, att det skulle leda till liknande kommentarer som när det gäller NATO. Synen på NATO är så starkt beroende av USA:s roll inom NATO. Det är en fråga som är starkt emotionellt laddad. NATO och USA har ju varit huvudfienden genom åren. Jag vill inte alls jämställa ett samarbete inom EU med NATO.

Peter Eriksson (mp): En militär förstärkning innebär alltså inget problem för Ryssland?

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

108 Lena Jonsson: Nej, jag menar att det finns en skillnad i hur man ser på ett europeiskt stärkande av samarbetet där USA starkt finns med.

Sverige i Europa

Anders Bjurner: Fru ordförande, ärade ledamöter och åhörare! Jag skall under ca tio minuter redogöra för gemensam säkerhet och Sveriges roll i förhållande till gemensam säkerhet. Det är ett svårt uppdrag.

Vi kanske skall börja 1982, då den rapport som fick titeln ”Gemensam säkerhet och nedrustning” utkom under ledning av Olof Palme. Då rådde det ett iskallt krig, kämvapenkrigshotet hängde över oss. Synsättet som präglade den rapporten var att ingen kunde vinna ett krig på den andres bekostnad. En gemensam överlevnad kunde uppnås endast tillsammans. Säkerheten måste byggas gemensamt med motståndarna. Säkerheten krä- ver samarbete.

Denna rapport fick - får man säga - föga genomslag i verkligheten i den tidens politik. Det berodde givetvis inte minst på det kalla kriget och de motsättningar som då fanns.

I dag har vi en fundamentalt ny situation. Det finns helt nya möjligheter till samarbete, helt nya typer av säkerhetshot. Man kan konstatera, inte bara om den internationella debatten utan också om den verksamhet som präglar ett antal av de multilaterala institutionerna, med en säkerhetspoli- tisk inriktning, att de alltmer präglas av ett synsätt som kan beskrivas som gemensam säkerhet.

I all korthet går vår gemensamma säkerhet ut på att säkerheten är odel- bar. Vi är alla beroende av varandra, i synnerhet vad gäller säkerheten. Säkerhet nås genom samarbete. Säkerhet omfattar mycket mer än den militära dimensionen, dvs. den innehåller bl.a. en ekonomisk, social och ekologisk dimension, alltså ett vidgat och ett integrerat säkerhetsbegrepp. Det är också viktigt att säga inledningsvis att begreppet är politiskt. Det är ingen folkrättslig norm eller en doktrin, och därmed är det öppet för tolk- ningar, vilket präglar diskussioner om och tillämpningen av detta. Det är ett något flytande, nebulöst begrepp.

Jag skulle vilja betona att gemensam säkerhet är både ett politiskt mål, en vision om hur vi vill att våra samhällen och samlevnaden mellan stater skall se ut men också ett medel, ett instrument att nå säkerheten.

De hotbilder och risker som vi ser och upplever i dag är förvisso mycket annorlunda än under det kalla kriget. Vi ser risker, hot och konflikter som tar sin utgångspunkt i situationen inom länder, inte mellan länder. De gäller inte i första hand relationerna mellan stater utan relationerna mellan folkgrupper. De tar sin utgångspunkt i ett antal motsättningar som var djupfrysta under det kalla kriget. De grundar sig i historiska gränsmotsätt- ningar, i uppdelningar av länder i delstater eller liknande som vi har t.ex. i f.d. Jugoslavien, Georgien, Aserbajdsjan, Armenien, för att nämna några exempel där vi själva har varit mer eller mindre involverade i olika former av konfliktlösningar. De grundar sig i språkliga och etniska motsättningar som har blommat upp efter det kalla krigets slut. De grundar sig också på ojämna resursfördelningar inom länder men också delvis mellan länder.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

109 Att dessa motsättningar nu efter det kalla kriget kan utvecklas till kon- flikter beror bl.a. på en avsaknad av utvecklade demokratiska system, där lösningar kan uppnås i en demokratisk ordning. Det beror också på avsak- nad av fasta regel- och rättssystem. I flera fall kan man konstatera att det saknas legitima statsledningar.

Den nya hotbild som vi har att möta från svensk sida består också av ett nytt innehåll i hoten. Säkerhet är ett under historiens gång diskuterat be- grepp. Vad är ett hot mot säkerheten? Det kan vara miljömässiga hot, kämsäkerhetshot etc. Det kan vara organiserad internationell brottslighet, plötsliga större folkrörelser, hot mot mänskliga rättigheter, migra- tionsströmmar, som enligt mångas uppfattning skapar olika typer av säker- hetshot.

I den här situationen, som Sverige befinner sig i tillsammans med övriga länder i Europa, har det uppstått helt nya möjligheter, både institutionella och instrumentella möjligheter. Man kanske ibland glömmer bort att den intensiva efterkrigsprocessen, dvs. efter det kalla kriget, i vissa delar liknar den som ägde rum efter andra och första världskriget. Det är bara det att nu sker omvandlingen i hög grad i andra former. Jag tror att vi bör utgå ifrån att vi befinner oss bara i böljan av en omdaningsprocess, en anpassnings- process till det nya säkerhetsläget.

Vi ser det inom FN. Säkerhetsrådet har helt nya möjligheter. FN kan dri- va ett antal s.k. globala frågor, globala konferenser. Vi ser det i utveckling av nya konfliktinstrument. Möjligheter att gå in i interna konflikter inom länder, såsom FN har gjort, fanns i ytterst liten utsträckning under det kalla kriget.

Vi ser det i utvecklingen av VEU och EU där hela EU:s uppbyggnad och historiska bakgrund är ett uttryck för ett synsätt som närmar sig den ge- mensamma säkerheten, dvs. ett vidgat angreppssätt på vad som skapar stabilitet och fred. Det är fråga om inklusion, att inbegripa de länder som kan dela gemensamma värderingar och därmed stärka säkerheten i den region som EU berör.

OSSE har också förändrats. I dag är OSSE någonting helt annorlunda än ESK på grund av de nya möjligheter som uppstått. I dag har vi en genu- in alleuropeisk säkerhetspolitisk dialog, en ovanligt öppen dialog inom OSSE. Det är ett unikt forum där de olika staterna inom Europa deltar i en dialog som inte fanns under ESK:s tid. Nya normer har kunnat skapas inom ramen för OSSE/ESK. Det s.k. CSBM-avtalet kom till stånd inom EU:s ram efter det kalla krigets slut. Och det finns en särskild uppförande- kod för stater som nyligen har antagits inom OSSE. Slutligen finns i dag OSSE:s helt nya, innovativa och unika konfliktinstrument. Jag tänker bl.a. på den s.k. högkommissarien för nationella minoriteter.

NATO har alltmer förändrats och PFP och NACC har skapats på grund av denna utveckling och tar på ett bredare sätt sig an de nya säkerhetsfrå- gorna. Jag vill i detta sammanhang även nämna Europarådets helt nya möjligheter att ta sig an säkerhetsproblem och säkerheten i en vidare me- ning, inte minst när det gäller olika typer av stöd till rättsstaten, stöd till de demokratiska systemen.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

110 Slutligen Östersjörådet, som nu har uppstått och som inte fanns under det kalla kriget och givetvis inte hade kunnat finnas. Det är ett uttryck för de nya möjligheterna med det mycket breda samarbete som alltmer tar sin utgångspunkt i att skapa en stabilitet och en gemensam säkerhet i vår regi- on, inklusive miljöfrågor, ekonomiska, sociala frågor, demokratifrågor och s.k. mjuka säkerhetsfrågor. Det är en utveckling som vi från svensk sida hoppas skall fortsätta utvecklas i den här riktningen.

Jag vill i all korthet nämna några olika exempel där vi från svensk sida är engagerade i att utveckla instrumenten för gemensam säkerhet.

För det första: det fredsbevarande området. Där är det en utveckling som vi själva på olika sätt driver mot vad som kallas för multifunktionella instrument, dvs. ett antal olika dimensioner, inte bara de militära, utan där finns också en politisk medlingsdimension och i vissa fall även en civil, social dimension samt i några fall även en ekonomisk dimension.

För det andra en utveckling mot ökad tyngdpunkt på konfliktförebyg- gande, där Sverige i internationella sammanhang, i synnerhet i FN och OSSE, driver denna möjlighet. Som exempel nämner jag den FN-styrka som vi har i Makedonien, som är en förebyggande fredsbevarande styrka i samarbete med OSSE. För övrigt kan nämnas att vi just i dagarna kommer att lansera en studie, ett större projekt om konfliktförebyggande verksam- het för att skaffa ett ytterligare underlag för vårt agerande inom de interna- tionella organisationerna och för hur våra egna resurser skall användas och anpassas till de nya möjligheterna.

För det tredje den humanitära interventionen, dvs. att använda det freds- bevarande instrumentet i ett humanitärt och konfliktförebyggande syfte men också att propagera för att vi inte bara har en rätt utan också en skyl- dighet att gå in i humanitära komplexa katastrofer.

Vidare har vi OSSE:s modell för en gemensam och allomfattande sä- kerhet, ett initiativ som ursprungligen togs av Ryssland men som nu allt- mer har utvecklats till en gemensam angelägenhet för OSSE. På det här stadiet är det en i hög grad teoretisk konstruktion, men bara diskussionen som sådan, processen, har betydelse för säkerheten samt det synsätt som alltmer under processens gång konkretiseras. Det grundar sig just på syn- sättet om gemensam säkerhet.

Ytterligare ett exempel som jag åter vill nämna i all korthet är Öster- sjörådet och där det pågår med rätt stor intensitet ett arbete på att få ett vidare synsätt, ett mer integrerat synsätt vad gäller de olika delarna. Det finns en mängd konkreta exempel på detta som jag dock inte skall ta upp nu.

Slutligen vill jag nämna den diskussion som pågår vad gäller återupp- byggnaden, rehabiliteringen, försoningen i f.d. Jugoslavien. Jag tror att det, med de nya möjligheter som finns och med det utvecklade synsätt som finns, kommer att bli ett betydligt mer integrerat och vidgat synsätt vad gäller allt från själva medlingsakti vi teten, den militära fredsbevarande styrkan till själva återuppbyggnadsprogrammet och dess sammansättning.

Ordföranden'. Jag tackar Anders Bjumer.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

111 Staffan Carlsson: Fru ordförande och ärade ledamöter! Jag skall försöka att på den korta tid jag har till mitt förfogande säga någonting om den svenska synen på den säkerhetspolitiska utveckling som har beskrivits av Rutger Lindahl och Katarina Engberg. Om det långsiktiga målet är att bygga en säkerhetsordning i vilken alla Europas stater och dessutom För- enta staterna och Kanada ingår på lika villkor, blir frågan: Hur kommer man dit? Det kan vi naturligtvis inte veta i dag, men det finns en sak som vi kan vara säkra på, och det är att denna ordning inte kan uppstå ur intet. Det går inte att ta fram ett trollspö vid en internationell konferens och hoppas att en alleuropeisk ordning skall kunna konstrueras vid ett enda tillfälle av Europas politiker med assistens av aldrig så flinka diplomater. Vår utgångspunkt måste i stället vara att en alleuropeisk ordning kommer att växa fram ur samverkan mellan de institutioner som redan i dag ger ett betydande mått av säkerhet åt Europa.

Det är nog viktigt att inte bara se till bredden i deltagandet utan också till djupet i samarbetet. OSSE, som Anders Bjumer har talat om, är oumbär- ligt, och det har en av sina främsta tillgångar i det amerikanska och ryska deltagandet. Men OSSE-samarbetet har inte samma djup och täthet som samarbetet inom EU. Det är djupet och tätheten i EU-samarbetet som för all framtid omöjliggjort gammal fiendskap i Västeuropa och gjort unionen till en tung stabilitetsfaktor. I ett senare skede av den långa vägen mot en alleuropeisk ordning är alla Europas stater inbundna i ett långtgående samarbete, men det går inte att komma runt EU på vägen mot målet. I själva verket är EU nyckelfaktorn och EU:s utvidgning ett nyckelprojekt. Rutger Lindahl sade att de stater i centrala Östeuropa som aspirerar på EU- medlemskap vill bli delaktiga i EU:s stabilitet. Men dessa stater vet ju också att en sådan delaktighet förutsätter att de lever i fred med sina gran- nar och i fred med sina minoriteter.

Om utvidgningen skall bli ett steg på vägen mot en alleuropeisk ordning räcker det inte med att driva fram den. Det är också viktigt hur utvidgning- en går till. Vi är otåliga och vi vill ha resultat. Vi får inte ge näring åt en farlig besvikelse i Central- och Östeuropa genom att dra benen efter oss i utvidgningsfrågan. Men lika litet som utvidgningen får gå för långsamt får den bli ett hafsverk. Samarbetet inom EU måste anpassas till nya förut- sättningar. Det krävs reformer av jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Medlemsländerna måste slå vakt om effektiviteten i beslutsfattandet i EU. En uttunning av samarbetet skulle i själva verket vara ett steg bort från slutmålet: en europeisk säkerhetsordning med både stadga och brett delta- gande.

Vägen mot en alleuropeisk säkerhetsordning måste också gå via en gradvis ökande EU-förmåga att ta sig an de utrikes- och säkerhetspolitiska grundproblemen i Europa. Därför är arbetet med att vässa unionens utri- kes- och säkerhetspolitiska instrument vid nästa års regeringskonferens väsentligt.

En diskussion i dessa frågor har nu böljat inför regeringskonferensen i den s.k. reflexionsgruppen. En viktig del av Sveriges preliminära tänkande är - och jag vill betona att det är ett preliminärt tänkande; det är ett tag kvar till dess att konferensen inleds nästa år - att det finns ett brett spekt-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

rum av möjligheter för EU:s medlemsstater att ingripa i ett konfliktförlopp, från tidig aktion till sen reaktion. Ju tidigare EU kan gå in, desto bättre när det gäller vikten av de förebyggande insatserna. Jag vill tillägga att det slags kraftsamling för att ge stöd åt demokratiska krafter och åt utveck- lingen av samhällssystemen i Central- och Östeuropa som Rutger Lindahl var inne på är en av de allra viktigaste förebyggande insatserna som EU kan göra. På vådan av en sen reaktion har vi haft ett åskådningsexempel i f.d. Jugoslavien.

Detta är då slutsatsen: EU:s förmåga att förebygga konflikter måste för- bättras. Parallellt med detta måste medlemsstaterna utveckla den fredsbe- varande och krishanterande förmågan. Detta kräver för EU:s del en ut- byggd planerings- och analyskapacitet med tyngdpunkt på en förvar- ningskapacitet inför uppseglande konflikter, och det kräver också en för- bättrad samverkan mellan EU och Västeuropeiska unionen kring fredsbe- varande och krishanterande insatser.

Jag vill också säga några ord om NATO-utvidgningen i ett alleuropeiskt perspektiv. Låt mig först säga att en viktig utgångspunkt är att vissa saker skiljer den nya ordningen i Europa från den gamla som rådde under det kalla kriget. En sådan skillnad är att i den nya ordningen måste varje lands säkerhetspolitiska vägval respekteras. Vårt eget vägval, den militära alli- ansfriheten, bygger på vår egen historia och våra egna erfarenheter. Vi kräver respekt för det vägvalet, och då måste vi också tillerkänna andra stater samma rätt att kräva respekt för sitt vägval. Huruvida en NATO- utvidgning skulle kunna ses som ett led i en utveckling mot ett alleurope- iskt säkerhetssystem råder det som bekant delade meningar om. Vi har varit inne på detta tidigare under diskussionen den här förmiddagen.

Efter att ha tagit del av den utvidgningsstudie som NATO-ländema har gjort kan vi notera att detta alleuropeiska perspektiv är i varje fall NATO:s medlemsstaters eget perspektiv. I studien betonas nämligen att en NATO- utvidgning måste bidra till hela Europas säkerhet, att den inte får leda till uppkomsten av nya inflytandesfärer eller skiljelinjer och att NATO:s för- hållande till Ryssland måste utvecklas parallellt med utvidgningsproces- sen. OSSE och NATO måste vidare, heter det i studien, komplettera var- andra.

Utöver EU:s och NATO:s utvidgning skulle jag avslutningsvis vilja be- röra ett par andra problemområden. Vi har de senaste åren sett en utveck- ling mot ökad flexibilitet i det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa. Stelbentheten från det kalla kriget har försvunnit. Säkerhetspolitisk hem- hörighet betyder mindre. Förmågan att bidra till lösningen av gemensam- ma problem betyder mer. Militärt alliansfria länder, som Sverige, samarbe- tar med NATO och Ryssland inom ramen för Partnerskap för fred. I VEU samverkar länder som är observatörer och medlemmar liksom länder som är med i EU och länder som ännu står utanför EU i fredsbyggande insatser.

I praktisk handling prövas denna nya flexibilitet i den fredsbevarande insats som nu planeras i f.d. Jugoslavien. Om det går att hitta en modell för praktisk samverkan mellan NATO-länder och icke-NATO-länder i en implementeringsstyrka - jag tänker naturligtvis även på Ryssland - har det lika stor eller kanske större betydelse för den säkerhetspolitiska utveck-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

8 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

lingen än hundra principdiskussioner om den s.k. säkerhetsarkitekturens utformning. Det är i praktiskt samarbete som har sin utgångspunkt i re- spekt för varje lands säkerhetspolitiska grundhållning som säkerhetspoli- tiska bindningar i positiv mening växer fram mellan länderna.

Det är en svensk utgångspunkt att alla möjligheter OSSE:s medlemssta- ter har att gemensamt ge sig i kast med grundläggande säkerhetsproblem måste tas till vara. Det finns avgörande skillnader mellan den Balkankris Europa nu går igenom och den som Europa genomgick på 1910-talet. En sådan avgörande skillnad är att vi i stället för stormaktsrivalitet, som utlös- te katastrofutvecklingen i början av seklet, sett ett visst mått av stormakts- samverkan. Den fortsatta fredsprocessen måste bygga på en sådan intensi- fierad samverkan.

Låt mig bara till sist återvända till den flexibilitet i strukturerna som jag talade om.

Sverige bejakar naturligtvis denna flexibilitet. Ibland hörs röster för en större rätlinjighet och enklare principer i det nya Europa. En del säger att vi i dag bör låsa fast oss i uppfattningen att alla medlemsstater i EU på lång sikt bör bli medlemmar i NATO. Andra säger att alla EU-länder bör förpliktas att någon gång i framtiden bilda en försvarsgemenskap. Vi mot- sätter oss detta slags stelbenthet; inte enbart därför att vår militära allians- frihet lägger hinder i vägen utan också därför att en alltför stor stelbenthet beträffande de långsiktiga principerna beskär våra valmöjligheter och inskränker vår handlingsfrihet i dag.

Från svensk sida vill vi se mer av praktiskt samarbete som tar sin ut- gångspunkt i länders skilda säkerhetspolitiska vägval. Vi vill se mer av organiskt framväxande säkerhetspolitiska bindningar och mindre av gam- meldags säkerhetspolitiska låsningar. Därigenom tar vi en rakare väg mot det långsiktiga målet: en europeisk säkerhetsgemenskap, från vilken ingen europeisk stat - självfallet inte heller Förenta staterna och Kanada - är utesluten.

Jan Olsson: Fru ordförande, ärade ledamöter, åhörare! Jag skall säga något om Sveriges demokratibistånd till Central- och Östeuropa.

Tillsammans med övergången till marknadsekonomi har demokratise- ringen utgjort det viktigaste inslaget i de central- och östeuropeiska stater- nas samhällsomvandling. Det är därför naturligt att insatser för att under- lätta utvecklingen i riktning mot folkstyre ända från böljan varit en väsent- lig del i det svenska östsamarbetet.

Målsättningen fanns klart uttalad i det första flerårsprogrammet från år 1990 och formulerades ännu tydligare i det andra från år 1992, där det första av de fyra målen för det svenska östsamarbetet var att ”stödja åter- upprättande och konsolidering av demokratins och rättsstatens institutio- ner .

Ytterligare en dimension lades till i det program för tiden 1995-1998 som presenterades i regeringens proposition 160 i februari i år, där ett av det svenska östsamarbetets mål sägs vara att ”fördjupa demokratins kul- tur”. I propositionen, vars innehåll nu utgör rättesnöret för vårt samarbete med Central- och Östeuropa, heter det också: ”Demokrati är mer än fria

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

val och respekt för lag. Det är en kultur där omsorg, kompromissens etik och respekt för minoriteter råder. Det är en kultur som bärs upp av det civila samhällets alla aktörer.”

Inför regeringens arbete med proposition 160 genomförde Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete en översyn av Sveriges dittillsvarande samarbete med Central- och Östeuropa. I sekretariatets rapport från de- cember 1994 heter det att det svenska demokratistödet visserligen präglats av betydande bredd och engagerat ett stort antal organisationer och verk- samheter, men att det inte varit sammanhållet och systematiskt.

De kritiska synpunkterna är ett av skälen till att regeringen har gett den nya biståndsmyndigheten SIDA i uppdrag att utarbeta en särskild strategi för det fortsatta demokratibiståndet. Strategin förutses bli överlämnad till regeringen vid årsskiftet.

Den demokratiska utvecklingen har omvandlat länderna i Central- och Östeuropa med en kraft och en hastighet som få kunnat förutse. En lång rad i demokratisk ordning genomförda val och regeringsskiften utgör en bekräftelse på det.

Samtidigt kan det inte förnekas att den ursprungliga entusiasmen i många länder har förbytts i besvikelse över bristen på verkliga förändring- ar. Många av valen har gett vittnesbörd om bristande välj arintresse och politisk splittring. Orsakerna är flera. Den svaga och ojämlika ekonomiska utvecklingen, i kombination med att de gamla sociala skyddsnäten upphört att fungera, har resulterat i att kampen för det dagliga brödet ofta blivit det enda som tillmäts betydelse. Latenta etniska motsättningar har kommit upp till ytan. Det har också visat sig mycket svårare än väntat att inifrån refor- mera institutionerna. Gamla attityder, såväl hos de styrande som hos de styrda, förändras långsamt.

Demokratistödet blir under dessa omständigheter mera komplicerat, men också mera angeläget. Det är å ena sidan nödvändigt att stödet får formen av ett erfarenhetsutbyte och en kapacitetsutveckling i bred bemärkelse mellan människor, institutioner och organisationer. Det är å andra sidan viktigt att detta stöd svarar mot en genuin vilja till förändring hos alla berörda i mottagarländerna. Efterfrågestyming av insatserna är en viktig princip. Det internationella samarbetet skall inte kunna avfärdas som in- blandning i ländernas inre angelägenheter.

I vid bemärkelse kan alla insatser som bidrar till en socialt hållbar eko- nomisk omvandling även sägas bidra till ett bättre demokratiskt klimat. Om vi inskränker oss till det mera traditionella demokratistödet kan man tala om fyra, varandra delvis överlappande, insatsområden. Det gäller strukturen - parlamentarismens och rättsstatens institutioner samt lag- stiftningen. Det gäller funktionerna - vad man skulle kunna kalla för prak- tisk demokrati, hur valkampanjer och val går till och hur man organiserar det demokratiska livet. Det gäller den medborgerliga aktiviteten - folkrö- relsers och andra enskilda organisationers roller, partiväsendet, den fackli- ga verksamheten, fördjupat vänortssamarbete m.m. Sist men inte minst gäller det attityderna - inställningen till offentlighet, till fri- och rättigheter och till icke-medborgare i de olika länderna.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

115 Vad har hittills gjorts och vad kommer att göras inom den närmaste framtiden?

Bilateralt är Sverige aktivt inom alla nämnda insatsområden. Det enda jag här under de få minuter som står till mitt förfogande kan göra är att helt kort ge några exempel, samtliga tagna från det geografiska närområdet som är det som prioriteras i Sveriges bilaterala samarbete med Central- och Östeuropa. Detta utesluter inte insatser på andra håll, i stor utsträckning genom enskilda organisationer.

Området rättsutvecklingsbistånd: Det finns avtal med Estland och Lett- land om samarbete. Domstolsverket är verkställande svensk part. Avtalen möjliggör bl.a. praktikanttjänstgöring i Sverige av yngre jurister, anord- nandet av seminarier och bistånd i konkreta lagstiftningsfrågor inom om- råden som straffrätt, processrätt och MR-lagstiftning. En framtida utvidg- ning av verksamheten till kriminalvård och åklagarväsende är möjlig.

När det gäller vad jag kallar för praktisk demokrati kan vi konstatera att svenska observatörer deltog i den internationella övervakningen av parla- mentsvalet i Estland i september 1992 och i Ryssland i december 1993. Estniska observatörer följde det senaste svenska riksdagsvalet. Seminarier om demokrati och valsätt har anordnats bl.a. i Lettland genom Svenska institutets försorg. Utbildningsinsatser avseende kommunal demokrati har ägt rum i de baltiska staterna med Kommunförbundet som arrangör.

Området medborgerlig aktivitet: Sammanlagt nära 300 miljoner kronor har under åren 1990-1996 avsatts till stöd till Central- och Östeuropa genom folkrörelser och enskilda organisationer. Ämnena för deras insatser har varit mycket olika. Jag kan nämna några exempel: vuxenutbildning i demokratifrågor i Litauen, universitetskurser i fackföreningskunskap i Polen, seminarier om grundläggande demokratiska värden i Lettland och kunskapsöverföring avseende föreningsverksamhet i Ryssland. Vi skall heller inte glömma den stora roll som samarbetet mellan kommunerna har spelat. Det s.k. fördjupade vänortssamarbete som har stötts genom SIDA har enbart i Polen uppgått till 17 miljoner kronor. Som ni vet har försöks- verksamhet inletts med samarbete också genom politiska partier närstående organisationer.

Attityderna: Inom ramen för de säkerhetsfrämjande insatserna, det som tidigare kallades för suveränitetsstödet, har man betonat vikten av demo- kratiserad polis, gränsbevakning och försvarsmakt när insatser gjorts på de områdena. Massmedierna har stått i centrum för en rad kurser och semina- rier i bl.a. tidigare BITS och Svenska institutets regi. Stödet till genomfö- rande av utbildning i estniska för den tyskspråkiga befolkningen i Estland är i hög grad en fråga om att ändra attityder. Liknande insatser förbereds i Lettland. I S:t Petersburg kommer demokratistödsverksamhet att bli en viktig uppgift för innehavaren av den kulturattachétjänst som nyligen utlysts.

Eftersom demokratistöd ofta finns med som ett element i insatser av oli- ka slag är det inte möjligt att exakt ange hur stor del av anslaget som går till sådan verksamhet. I proposition 160 finns för första gången en upp- skattning av summan av insatserna. Det talas om 200 miljoner kronor under budgetåret 1995/96.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

116 Avslutningsvis något om det multilaterala samarbetet på demokratiom- rådet.

Flertalet andra givarländer har olika former av demokratibistånd i sina samarbetsprogram med Central- och Östeuropa - det gäller även EU och en rad internationella organ. Utarbetande av gemensamma projekt och samverkan i syfte att förstärka insatserna och motverka dubbelarbete är naturligtvis av stor betydelse. Sverige deltar aktivt i alla de här samman- hangen.

EU har ett för båda samarbetsprogrammen - PHARE för Centraleuropa och TACIS för OSS - gemensamt demokratiprogram, omfattande 10 mil- joner ecu för vartdera programmet och avseende i huvudsak bidrag till insatser genom olika enskilda organisationer. Det riktas emellertid inte bara till motsvarande organisationer i mottagarländerna utan involverar också parlament, statliga myndigheter och lokala organ. Inom EU finns det också två program, ECOS och Overture, för samverkan mellan regionala och lokala myndigheter. Svenska organisationer respektive regionala och lokala organ kommer givetvis att aktivt kunna delta i de här programmen. Jag vill också nämna det s.k. Sigmaprogrammet, som OECD driver till- sammans med EU och som syftar till förvaltningsbistånd inom det demo- kratiska reformarbetets ram.

Sverige stöder Europarådets demokratifrämjande program. Bland dem märks LODE, som är ett program för stöd till lokal demokratiutveckling, och THEMIS som är ett utbildningsprogram med inriktning på mänskliga rättigheter m.m. för domare, åklagare och andra inom rätts- och polisvä- sendet.

Östersjörådet har nämnts här tidigare i dag. Inom Östersjörådets ram finns det en särskild arbetsgrupp för demokratifrågor. Gruppen har bl.a. organiserat seminarier och studiebesök i syfte att öka kunskaperna i de central- och östeuropeiska medlemsländerna i Östersjörådet om exempel- vis lokal demokrati, lagstiftningsprocedurer och enskilda organisationers verksamhet. Även FN, främst genom utvecklingsprogrammet UNDP, är engagerat i demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa. Där kan Baltic Trust Fund nämnas, till vilken Sverige bidrar och vilken strävar efter att stimulera medborgarna i de baltiska staterna till ett ökat deltagande i det politiska livet bl.a. för att därigenom kunna medverka till förbättringar inom den sociala sektorn.

Ordföranden: Vi har fått en viss fördröjning i programmet - förhopp- ningsvis inte alltför stor. Randall Forsberg anlände nämligen litet sent till Arlanda. Men vi kan förmodligen fylla ut med frågor. Det är alltså öppet för frågor och kommentarer till de tre inledande talarna.

Själv skulle jag vilja börja med att be om kommentarer kanske i första hand från Anders Bjumer. Jag är en varm anhängare av att vi utarbetar metoder för konfliktförebyggande arbete och civila konfliktlösningsme- kanismer. Men samtidigt ser jag en fara i att de nya konfliktorsaker som nämndes kan cementeras om konflikter löses för tidigt. Vi bör se risken att man, om orsaken är etnisk och social diskriminering, kan nå fram till en överenskommelse men inte analyserar och angriper orsakerna. Jag skulle

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

vilja ha en kommentar om hur man ser på möjligheterna att komma åt detta.

Ingrid Näslund (kds): Det har ju rått stor överensstämmelse om att målet och visionen är att bygga en alleuropeisk säkerhetszon, där alla Europas stater kan vara med och som också inbegriper USA och Kanada. Min fråga, som vem som helst av er kan besvara, är om det är till fördel eller till nackdel när det gäller att nå målet här att vi har så många olika kon- fliktinstrument eller institutioner som strävar emot målet. Anser ni alltså att det är till fördel eller till nackdel, eller skulle vi försöka koncentrera oss mera?

Berndt Ekholm (s): Jag har en fråga till Jan Olsson, som väldigt fylligt redogjorde för de olika delarna i östbiståndet. Jag skulle alltså vilja höra om du kan fokusera kring de stora problemen. Vilka är de stora proble- men? Du antydde något i början, men du kanske kan säga ytterligare något om den saken.

Sedan har jag en allmän fråga som vem som helst kan svara på. Det fö- rekommer allt oftare att röster hörs utanför Sverige om att Sverige ”skall ta hand om Östersjöområdet”. Sverige tycks vara en ”stormakt” inom Öster- sjöområdet och får fixa det här. Hur reagerar ni på sådana påståenden? Är detta över huvud taget en realistisk ståndpunkt, och varför resonerar man på detta sätt? Eller har jag missuppfattat vissa röster utifrån?

Om man skulle vilja se Sverige som en sorts ledande nation i Östersjö- regionen, vilka krav ställer det då på Sverige och vilka förutsättningar krävs egentligen för att Sverige skall kunna leva upp till detta?

Bodil Francke Ohlsson (mp): Det har i dag väldigt mycket handlat om Ryssland och om NATO. Med utgångspunkt från den nya hotbild som Sverige anser finns i världen och från hur vi anser att vår nya säkerhets- politik skall vara har jag ett par frågor om just Ryssland.

Vi talar om vikten av en demokratiseringsprocess i Ryssland. Det inne- bär en mängd olika saker - lagstiftning, brottsbekämpning osv. Har Ryss- land samma åsikt om den nya hotbilden i Europa?

Det har talats mycket om Rysslands fokusering på NATO och på det sä- kerhetspolitiska samarbetet bland de övriga länderna - Ryssland är ju inte med i EU. Men hur ser Ryssland på detta? Vilken prioritering ger man just detta i Ryssland? En bifråga har jag också här. Beträffande valet i Ryss- land är det ju osäkert vilka partier som kommer fram eller inte. Man säger att det endast är två partier som verkligen är reformvänliga. Hur kommer det att påverka demokratiseringsprocessen i Ryssland samt ambitionen beträffande och synen på värdet av en demokratiseringsprocess som en bekämpning av de hot som Ryssland har?

Anders Bjumer: Jag tänkte kommentera tre av de frågor som ställts. Några kommentarer och kompletteringar kan säkert ges av bl.a. Staffan Carlsson.

Jag tar ordförandens fråga först. Projektet kommer kanske inte att syfta till att se konfliktförebyggande som ingenjörskonst så mycket som det tenderar att göra i dag. Det handlar således om att tidigt gå in och fastslå

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

en situation. Men konfliktförebyggande är mycket mer än medling, en tidig försoningsinsats etc.

Min andra kommentar är följande. Jag tror att problemet i dag med konfliktförebyggande inte så mycket handlar om förvarning i tid. Snarare gäller det att gemensamt diskutera det med dels de länder som är engage- rade i det, dels med föremålet för detta. Det handlar alltså om hur man på sikt skall ta sig an de möjliga hoten/riskema. Det handlar väldigt mycket om integrering och kanske om mycket annat än det som ordföranden peka- de på som en risk.

Min tredje kommentar är att det givetvis är möjligt att en för tidig för- handling i en motsättning kan cementera. Det betyder att en ny konflikt byggs upp inom kort. Jag tror att inte minst denna frågeställning i dag berör det som vi håller på med i Jugoslavien och de minst sagt besvärliga fredsförhandlingar som pågår. Jag tror att medlarna och de som är med i dessa förhandlingar är mer än medvetna om detta. Just därför är det mycket viktigt att en fredsplan inte bara innehåller en sorts eldupphör eller ett fredsslut, utan att det just är en långsiktig plan när det gäller sådant som man på lång sikt skall ta sig an samt åtagandet från parterna. Milt uttryckt är detta lättare sagt än gjort. Jag vet att inte minst vår egen landsman Carl Bildt är högeligen upptagen av denna frågeställning.

Så till frågan om fördelar eller nackdelar med många konfliktinstrument. Jag tror att Staffan Carlsson i varje fall indirekt berörde den frågan.

Inte minst från svensk utgångspunkt tror jag att det är bra med en mång- fald här, dvs. att man inte fryser vare sig institutionellt eller instrumentelit i olika situationer, för då kan man kanske skapa nya motsättningar och annat.

Det andra är: Om nu den premiss accepteras som jag själv omhuldar - att vi bara är i början av vad som handlar om konflikthantering; det gäller alltså en utvecklingsprocess som just har börjat - tror jag att den processen tjänar på att ”många blommor blommar" och på att många idéer och möj- ligheter kan skapas för framtiden.

Jag skulle vilja säga att mångfalden, åtminstone från svensk utgångs- punkt, snarast är en fördel i detta fall. Dessutom skall man inte överdriva den mångfald som finns. Det finns en mängd kontakter mellan dessa insti- tutioner och de länder eller regeringar - vilka för övrigt är medlemmar i olika organisationer - som ser till att det inte blir onödigt kostsamt dubbel- arbete. I det här fallet skall man kanske inte ha en alltför kameral bokhål- larsyn utan mera se detta som en säkerhetspolitisk process i stället för att låsa fast olika delar.

Slutligen till frågan om Sverige som möjlig stormakt vid Östersjön. Jo, sådana tankar finns. Men det finns väl även propåer om att vi skall ta på oss en betydligt större roll än vi eventuellt gör i dag.

Det finns risker med detta, som vi ser saken från vår sida. Särskilt om vi utgår från att säkerheten är odelbar och om man låser säkerhetsarrange- mang - i synnerhet t.ex. nedrustningsarrangemang - till bara Östersjön, finns risken att det i hög grad blir ojämnt och kanske till vår nackdel. Vidare: Andra som har ett intresse i denna säkerhet kring Östersjön blir inte delaktiga i de arrangemangen. Därför finns det en fara i detta.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

119 Den andra faran är en ren penningfråga, dvs. det kommer i så fall att kanske kosta för mycket för oss med tanke på vad vi har råd med; detta också sett i förhållande till de enorma behoven. Vi kan utgå från vad län- derna, inte minst öster om Östersjön, önskar och strävar efter. Förvisso strävar de efter mycket nära band med Sverige och de andra nordiska länderna. Men deras ambitioner går med rätta långt bortom de nordiska länderna. Det tror jag är viktigt också för deras framtid. Vi bör därför bejaka det.

Staffan Carlsson: Jag vill bara helt kort komplettera det som Anders sade och ge några exempel. När det gäller Östersjöområdet har det varit vår erfarenhet att vi når bästa resultaten när vi för det första mycket bestämt engagerar oss själva och för det andra ser till att vi gör det tillsammans med andra europeiska stater och tillsammans med Förenta staterna och Kanada.

Ett tydligt exempel på detta i en konkret fråga var det ryska trupptillba- kadragandet från de baltiska staterna. Sverige var där mycket aktivt men såg också till att vara i mycket nära kontakt med andra nyckelländer, inte minst Förenta staterna.

För att ge ett exempel på värdet av mångfald när det gäller institutioner på det säkerhetspolitiska området tycker jag, återigen, att Jugoslavien är ett väldigt bra exempel. Det må vara att vi har en hel del tillkortakommanden bakom oss när det gäller utvecklingen i f.d. Jugoslavien under de senaste åren, men samtidigt när vi ser på den uppgift som vi står inför i dag har en rad organisationer sin särskilda roll att spela. NATO:s roll är alldeles upp- enbar. Det har att göra bl.a. med den fredsimplementeringsstyrka som nu håller på att byggas upp. EU:s roll i den politiska processen är också upp- enbar. Carl Bildt nämndes av Anders liksom EU:s roll när det gäller åter- uppbyggnadsbistånd. Det är en oerhört viktig fråga. OSSE:s roll tenderar man kanske att glömma bort. Men vi håller nu på och diskuterar vilken denna roll skulle kunna bli.

Det är alldeles uppenbart att t.ex. valövervakningen är ett område på vilket OSSE har betydande erfarenheter. Likaså gäller det rustningsbegränsning- ar, som också är en del av ett kommande stort Jugoslavienpaket. Även på området regionala rustningsbegränsningar har OSSE, tror vi, en naturlig roll att spela. Det är sådant som nu diskuteras, och den diskussionen får naturligtvis fortsätta.

Hans Magnusson: Några ord med anledning av frågan om Ryssland, om jag nu rätt uppfattade frågan om den ryska hotbilden. Den ryska hotbilden kan, åtminstone i vissa stycken, sägas överensstämma med den hotbild som vi har i väst. Det gäller alltså hotet från etniska och nationella kon- flikter i Central- och Östeuropa, kanske framför allt inom OSS-området. Man har nog också från rysk sida en känsla av att det kan komma hot söderifrån, från andra sidan av f.d. Sovjetunionens gräns, från radikalt islamiska stater.

Man upplever väl också starkare än vi de hot som kommer inifrån landet om en upplösning av Ryssland. Detta hänger också ihop med frågan hur

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

120 Ryssland skall definieras. Är det bara fråga om den ryska federationen, eller gäller det något mer än detta? Det bor ju 25 miljoner ryssar utanför den ryska federationen i OSS-stater och i Baltikum. Diskussionen om vad Ryssland skall göra, om det upplever sina intressen hotade, fortgår hela tiden.

Låt mig också nämna att många i Ryssland upplever en NATO- utvidgning som ett hot mot ryska intressen. Det är kanske lika mycket emotionellt som reellt betingat.

Låt mig slutligen säga något om konsekvenserna av valen. I december kommer parlamentsval att hållas, och det ser nu ut som om kommunister- na, eventuellt i koalition med närstående partier, skulle få stora framgång- ar. Det är klart att detta kommer att påverka både den ryska politiken och i någon mån västs förhållande till Ryssland - hur mycket är svårt att säga i dag. Parlamentet har i och för sig inte en så stor roll i rysk politik, och många betraktar det här parlamentsvalet som en sorts primärval till presi- dentvalet i juni, som blir betydligt mera avgörande. Men det är klart att stämningsläget och det ryska agerandet redan efter parlamentsvalet kan komma att bölja att förändras i någon utsträckning.

Jan Olsson: Med anledning av Berndt Ekholms fråga om de stora demo- kratiproblemen har jag gjort ett försök att sortera in de olika delarna av min katalogaria under olika rubriker, som speglar de stora demokratifrågor som det gäller att ta sig an - kanske lyckades jag inte särskilt väl. Det är attityderna och graden av medborgerlig aktivitet som är speciellt viktiga för att demokratin skall fungera i praktiken. Detta har visat sig vara det kanske största problemet. Det är i och för sig möjligt att bygga upp institu- tioner för att tala om hur saker och ting förutsätts gå till, en annan sak att få det att fungera i praktiken. Det beror väldigt mycket på medborgarnas och politikernas attityder och över huvud taget på hur meningsfull man tycker att medborgerlig politisk aktivitet är.

Det har vidare här i ett par sammanhang talats om att frågorna om de- mokrati, säkerhet osv. trots allt inte enbart gäller situationen i Central- och Östeuropa, utan många problem gäller också oss själva. Många av de frågor som berörs i vår nu ganska livliga demokratidebatt i Sverige har relevans även för Central- och Östeuropa. Det gäller frågan om demokratin i det teknologiskt utvecklade samhället, frågan om vilken roll den multina- tionella ekonomin spelar, frågan om massmedias politiska roll osv. Många av dessa spörsmål finns naturligtvis med i botten, och demokratistödet till Central- och Östeuropa skulle faktiskt också kunna hjälpa oss, genom att man söker gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Berndt Ekholm: Jag undrar om vi inte missförstod varandra. Vilka problem rymmer mottagandet av demokratibiståndet? Är det bara attitydfrågan som gör att det skapas problem med mottagandet, eller finns det också andra problem som gör att det uppstår hinder i vissa situationer? Det är intressant att fånga upp om det finns vissa problem i sättet att överföra biståndet, hos mottagarna eller hos själva, som vi behöver korrigera.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

121 Jan Olsson: Jag kan bara göra en ganska personlig bedömning av detta. Mitt intryck är nog att just frågan om de grundläggande attityderna, gamla låsningar i tänkesätt och i handlingssätt, kanske är den mest väsentliga faktorn i sammanhanget.

Det vidgade säkerhetspolitiska begreppet

Ordföranden: Det är ett nöje för mig att hälsa Randall Forsberg varmt välkommen till den svenska riksdagen och till denna utfrågning, anordnad av utrikesutskottet. Ordet är ditt.

Randall Forsberg: Thank you very much. It is a great honour for me to be invited to participate in this hearing. I think that the potential role of Swe- den, as a member of the European Union and a more active partner in Europé, in the questions that you are looking at can be extremely important as a catalyst to changes i Europé. I am therefore extremely pleased to have this opportunity to talk to you. I apologize that because of my travel arran- gements I was late, and I very much regret that I didn’t hear the earlier presentations and the discussion of them. I have, however, read the outli- nes, and I think that I have some general idea of it. I am certain of the issues, if not of all of the positions on the issues.

I have sent a written statement, which will perhaps be given out to the members. In that statement I describe some very general themes. I will during my few minutes today try to focus more specifically on how these themes could apply to Swedish foreign policy and cooperation with other States in Europé and in the United States.

As the programme says, I am going to look at the future of European security from a broader point of view. As an American, long concemed with security issues, I am going to look at European security within the context of future global trends and options for security policy and how decisions that are made in Europé might affect opportunities and decisions that are made elsewhere.

I am going to focus entirely on military security issues - not because I think that they are the only important issues or even the most important security issues, but because I think that after the Cold War there has been much too little thinking about how to make sure that we don’t make the same mistakes again that we made during the Cold War, and that were so costly for 50 years, in many different ways. I think that this is still a very high priority subject, and it is certainly within the framework of your discussion and the earlier presentations.

It seems to me that some of the slowness of the former Cold War adver- saries to develop a new and more cooperative approach to security after the end of the Cold War has been the product of the new forms of conflict, or newly visible conflicts, that have arisen in the last five years - ethnic conflicts, growing nationalism, hostility towards migrants and foreigners as well as border wars with populations across borders, particularly, of course, in the former Yugoslavia and also recently in Africa and in parts of

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

the former Soviet Union which are now called, anyway by the Russians, the Near Abroad.

Although a constructive and useful intemational approach to these con- flicts is very important, they have tended to distract us, to get us to look away from the primary security concems of the European countries, the United States, Russia, Canada, Japan and the other Far Eastem industrial world. These primary security issues are, I believe, all shared between Russia, the West, the Central and the Eastem Europé. They are all widely recognized. And yet, when it comes to formulating security policy, they seem to fade very much into the background. These problems I am now going to describe from a US point of view rather than from a Swedish point of view, but I think it is a fair description for the United States, Eu- ropé and Russia as a whole.

The first military security priority is to make sure that there is a not a major great power war in Europé or a renewed military confrontation, like the Cold War, that could easily lead to either a major conventional war or even a nuclear war. This is still the first priority, as it was during the Cold War.

The second priority, perhaps not so much for Sweden, but for the United States, Russia, other European countries and the NATO alliance, is to prevent major regional wars, like the Gulf war between - let us agree - the United States and Iraq, which might draw in the major Cold War powers, United States, Russia or NATO, or adversely affect their interests.

The third priority is to minimize the burden of military spending to get the most security with the available resources.

The fourth priority is to minimize and, if possible, reverse the world- wide proliferation of nuclear weapons, Chemical and biological weapons and ballistical missiles.

The fifth priority is to strengthen intemational norms against the use of violence or armed force as a means of advancing political or economic goals.

As regards these five issues - preventing the renewed threat of war in Europé, preventing regional war, minimizing military spending, reversing nuclear proliferation and strengthening norms against the use of force - there has been, astonishingly enough, almost no new Creative constructive action on the part of the United States, NATO or the Western world in the wake of the Cold War. This is a period when we have historicly unprece- dented opportunities specifically to address issues of this kind. During the decade or the two decades while military relations are in a low, while confrontation remains far in the future, while technologically, economical- ly and politically there are no acute near-term military threats, we have the ideal time to lay the groundwork for new institutions, which simply won’t allow these potential future military threats to arise in there own good time. But we will foresee how and where they might arrive, and take active steps to head them off.

The continued failure to make real serious efforts in the ground not only of economic policy and politics, exchanges, promoting democracy and so on, but also specificly in the area of military policy and arms control, the

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

failure to look at what military policy and arms control could do in this very special window of opportunity, will lead, I think, to four negative results.

There will be a slow but steady diffusion of high technology military ca- pabilities, followed by defense industrial capabilities througout the Middle East and the Far East. The spread of large-scale hightech conventional military capabilities in these regions will foster the spread of weapons of mass destruction. The countries of Europé can easily drift into a new east- west military confrontation, and appear to be on the road to doing that now.

The world will miss a historic opportunity that very much resembles the period in 1945, when once again the intemational community could take a strong stand to build norms against the use of armed force as an instrument of policy, i.e. to build on what I think is the central principle of democratic institutions in the realm of violence and armed force. That principle is that it is wrong to use violence or armed force ever, for any reason except for defense, and only the minimum needed for defense against its use by ot- hers, who have not yet accepted this principle.

The Western world, under the leadership of the United States, has spent the last 50 years acting as though this were true, but at the same time the old great power standard was true that nations will use force to protect and even advance their interests to the extent that they can get away with it and judge that the risks and costs are worth it.

If the European countries in general, along with the United States and encourageing and nurturing Russia, made a commitment to this principle - to stop having a double standard, where you have one standard for the use of force domesticly and another standard in the intemational arena, and without making any other major changes in intemational institutions - there are two very substantial consequences for military security policy that I think could help further those goals I described earlier.

The first is that forces which are maintained for national military defen- se could be reduced and restructured in such a way, that they do not rely any longer on the old military idea that ”the best defense is a good offen- se”, but instead seek to build confidence in the stability of the peace by deliberately limiting their military capability as far as possible to forces which operate on and over national territory and minimize cross-border attack capabilities. This concept of a ”nonoffensive defense” was first broached in the 1980-ies as a unilateral confidence-building scheme. It offers far more potentials today than it did in the old Cold War environ- ment, as a scheme for ensuring that Russia does not once again develop military forces that threaten the West and also for ensuring that Russia does not feel threatened by Western capabilities.

But national ”nonoffensive defense” does not make an allowance for the fact that differencies in geography and wealth will inevitably create inequities in military capability around the world, which can only be com- pensated if stronger nations help in a defense of the weak, in other words if there is some opportunity for collective security and not just national defense.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

124 What would collective security mean, if the countries practising it - let us say the countries of NATO or the Western European Union or even the OSCE or the United Nations - had made a commitment never to use force, except in defense against attack? Well, in the case of intemational war I think that what it would mean is pretty clear. It would mean, let us say when Iraq invades Kuwait, that it is the responsibility of the intemational community, after exhausting all other avenues, to respond with force.

In the case of civil wars, ethnic wars and genocide it is much less clear what that means. There are no agreed intemational standards of human rights yet, and therefore I think that any arena of the intemational com- munity would have to move slowly. But by and large the security policies of the West, for the foreseeable future, would be deprived of any signifi- cant concem or interest by making an explicit public limitation to use national armed forces only for the defense of one’s own territory, and to use forces collectively abroad only for the defense of other territory which is attacked in a cross-border intemational attack.

If this well-recognized principle of collective security were strengthened not under the partisan auspices of NATO, an organization which defends some to the exclusion of others, but under the non-partisan auspices of the OSCE or the United Nations - in other words: if collective security under OSCE auspices were developed - this would offer an altemative to NATO extension as a means of taking an active step to reduce the danger of re- newed great power, military confrontation and increased risk of war.

Equally important, it would make possible some other military changes that today are not being contemplated. I have three speciftc proposals.

First of all the United States, Europé and Russia, possibly accompanied by Japan and China, could follow the negotiations of the CFE Treaty, as it completes implementation this month, with a new round of conventional negotiations that have a similar but broadened objective. The objective of the original CFE talks was to reduce the danger of surprise attack or cross- border attack in Europé and to build confidence in Europé. This should be followed, as many people originally thought it would be, by a broadened concept, going further to reduce forces and to restructure them, so as to minimize their cross-border attack capability and to build confidence amongst potential future opponents. Specifically this would mean making deep cuts in long-range offensive air-forces, pulling back ground forces stationed forward and finning them out, tie their logistical support to local operations, without having a set of long-range mobile logistic support for large-scale operations and, equally important, including negotiations on naval forces.

The United States and Russia have huge navies which have no other rai- son d’étre than to oppose one another in the event of a future war in Euro- pé. These forces should be greatly reduced, and there should be an effort to use conventional arms reduction in the naval area, for confidence buil- ding.

Secondly, the only countries in the world which have the capability to design and manufacture major weapon systems at the front edge of technology are, indepedently or in conjunction with each other, the United

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

125 States, Russia, Britain, France, Germany, Italy and Sweden. There are some other countries that do repair jobs, upgrade jobs and components. There are some contries which make simple weapons that are 10 or 20 years out of date, but in terms of weapon systems that are at the front edge of technology and competitive with each other, these countries account for 100 % of the world’s production and export. So these countries together could stop innovation in offensive weapon systems useful for cross-border attack as defined in the CFE treaty, major weapon systems including com- bat aircraft, tanks, armed personnel carriers, heavy artillery, armed helicop- ters as well as ocean going naval vessels.

There could be a moratorium on production of weapon systems of this kind for aquisitions by their own armed services, as well as a simultaneous moratorium on exports. 80 % of the major weapon exports go to 14 coun- tries, which are the key players in regional conflicts. This has been true for the last 10-20 years, and will continue to be true for the next 10-20 years. These countries are: the two Koreas, China and Taiwan, India and Pakis- tan, Greece and Turkey, Israel, Egypt, Syria, Saudi Arabia, Iran and Iraq. A moratorium on exports of major weapon systems which provide cross border attack capability to these major recipients would tend to stabilize what would otherwise be arms races in these regions.

Third, reducing their own offense capable weapon systems in a new global version of CFE, suspending production of replacement systems with even better offensive capability, and suspending exports of such systems, could be combined with good offices and good faith efforts on the part of the major industrial countries to nurture and support regional arms reduc- tions and defense oriented restructuring in the Middle East, South Asia and the Far East.

This package is very demanding in concept, in will, in making a com- mitment to the future and in willingness to pull up roots from the past. But apart from that, it is not terribly complicated. Let us build on the experien- ce that we have in CFE to develop confidence building military security policies! We can do that if we do nothing more than make a commitment not to use force for anything except defense.

Ordföranden: Tack så mycket, Randall Forsberg, för denna intressanta inledning. Om jag har förstått dig rätt, är det helt okej att vi ställer frågor på svenska.

Göran Lennmarker (m): Min första fråga gäller nedrustning. Det är ett bekymmer att se till att de överenskommelser som är gjorda verkligen fullföljs. Den första delen i detta är att kontrollera dem och även att ha mekanismer för att se till att redan gjorda överenskommelser faktiskt full- följs.

Jag har också en andra fråga. Är det rätt uppfattat att du menade att OSCE skulle utge säkerhetsgarantier? Du sade att kärnpunkten i en europe- isk säkerhetsordning är det lilla landets förmåga att stå emot angrepp som man själv inte kan klara. Detta måste innebära någon form av säkerhetsga- ranti, dvs. en alliansförpliktelse. Ditt förslag är alltså att OSCE i den me- ningen skulle gå in som ett större NATO.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

126 Randall Forsberg: I am going to respond in English. As regards the second question, of course I recognize that today OSCE is unthinkable as an organization to provide security guarantees in the way that NATO is intended to provide such guarantees. But it seems to me that the only way to prevent Europé from sliding back into a classical non-ideological great power confrontation is to develop security institutions which include Rus- sia. Therefore I think that the priority for the near term should be focused on finding ways to strengthen the security guaranteeing functions of the OSCE in a gradualistic way. Let me come back to that after I have answe- red the first question.

Both in the OSCE and in the CFE treaty Russian objections have been a problem. There are Russian objections to OSCE playing a role in the Near Abroad, which might be very constructive from many points of view, and Russian objections to fulfilling the terms of the CFE treaty. My thinking was: Why not offer Russia an incentive, which lies in the future but still is an incentive, e.g. on the CFE treaty? If Russia were offered the opportunity to follow our negotiations, in which deeper reductions were going to be negotiated in ground and air forces in Europé and in which their concem about the fact that CFE was negotiated with a completely different set of security assumptions could be addressed, they could make their worries heard. They could express them, they could define what they find threa- tening, they could make a proposal for what they would find less threa- tening. Then they might be more willing to implement the first stage.

Similarly, as regards the OSCE: If the Russians were to be actively inclu- ded in peace-keeping operations in a responsible way, where their voice is heard by the United States and the West, I think that they would be much less sceptical to the ideas of OSCE helping to prevent or end violence in the Near Abroad, being participating in some way. It is easy to point a finger at Russia for being obstructionist and still being the problem that it always was, and being a questionmark for the future. If all of those things are true, it is also true, e.g. when you read the NATO statement on the conditions for the extension of NATO, that one of the points in this sta- tement is something like: Joining NATO does not mean an a priori requi- rement to accept nuclear weapons on your soil. That sentence kind of begs for a second sentence, which is not in there but which is implied: Of cour- se, it could lead at some point in the future to nuclear weapons on your soil. We also know that there are people already talking about having NATO troops on their soil, moving up towards Russia.

So it does not make any sense today, any more than it did for many years out of the Cold War, to see the lack of good faith efforts to be all on one side and not on the other side. In brief I think it is important to try to hold on to the same standards and not make exceptions. I just think that the NATO extension is going to be a disaster. There is a very large and strong group in the United States which has been sort of scattered but is now coming together. A large group of former ambassadörs in Washington, which John Dean has brought together, and all the arms control communi- ty in Cambridge, together without exceptions oppose to NATO expansion.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

127 I think that is good. The problem is that NATO extension is held out as a positive step to prevent great power war in Europé. So, if it is not going to be a NATO extension and if Sweden is going to play a constructive role on this issue, there needs to be something else. It seems to me that, although not quickly, eventually OSCE has to be to something else, because it includes Russia.

Do you have another comment on the same issue, so that I could hear your view?

Göran Lennmarker (m): Det finns en annan aspekt. NATO har ju två uppgifter. Den ena är att vara den interna säkerhetsordningen i Västeuropa, att se till att det inte uppstår interna spänningar. Det är något som många inte tänker på. Vi har inte haft någon rivalitet mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Det har varit en amerikansk militär överhöghet med en integrerad kommandostruktur. Skulle man överge denna, som är så oerhört central för Västeuropas egen interna militära stabilitet?

Randall Forsberg: I agree with what I think you are implying.

I would put it like this.

NATO still has a constructive function, even though there is no enemy that threatens Western Europé, and that is to make sure that the United States, Britain, France and Germany do not become military opponents to each other in the future. I think that that is an useful and important function, and I would like to have that function include Russia. I think that the Russians originally thought that membership in NATO might eventual- ly be open to them. Then after six months or a year that path seemed to be closed. Of course Russia has been humiliated, and the number of forums in which Russia’s concems have been ridiculed and ignored is very large. Russia has expected, let us say on this question of the Partnership for Peace, not to be treated exactly like all the other countries in Eastem Euro- pé and in the former Soviet Union. With Russia being a large power with large military capabilities, some special note should be taken to it.

I think it is a mistake from the West not to take special note of that, because it is the problem. We are giving it special consideration, but not in any constructive way to engage Russia.

Ordföranden: Rubriken för ditt anförande var ”Det vidgade säkerhetspoli- tiska begreppet”. Du uppehöll dig mycket vid militära strukturer och skis- sade på några av de åtgärder som du önskade skulle komma till stånd för att vi skulle undvika bl.a. ett nytt krig i Europa. Jag vill fråga dig om det finns några icke-militära åtgärder för att förebygga ett krig i Europa som du skulle värdera högt och som du också skulle vilja nämna i samman- hanget.

Randall Forsberg: I think that the foundation for peace in the long run really has to be democracy, in all parts of the world, i.e. a practice of re- presentative government at home, which leads to a strong commitment not to use force but to use negotiations and representation as the means for making political decisions. Of course one of the reasons that Russia is such a problem is that democracy there will not move forward. One of the

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

questions there is what kind of security policies can the West have which will do the most to promote democracy in the former Soviet Union.

So in a way let me not respond to your question and say that the best thing that the West could do to promote peace is to promote democracy. But I think that the best thing we could do to promote democracy is to have a security policy which as fully as possible involves, engages and works with the potential opponents and as much as possible avoids shut- ting them out, being exclusionary, leaving them hanging, and so on. Ob- viously I think there are many components of the OSCE structure that can usefully be strengthened. There has already been preventive diplomacy under OSCE auspices in parts of the former Soviet Union, which were very constructive both for the conflicts, for the strengthening of the OSCE and for a sense of potential for Europe-wide cooperation.

Those would be the kind of measures that I would support.

Katarina Engberg: It seems to me that the primary goal of Russia is to achieve an agreement with NATO that would recognize Russia’s special State as a great European power. A couple of weeks ago in Moscow I heard leading Russian decision makers saying that it would actually atte- nuate their fears of the enlargement, if it was not premature and was car- ried out in a responsible manner. Then the whole situation would look completely different to Russia.

Thus it is a primary concem for Russia to get the substance of the agree- ment with NATO. Does that not look like a much more practical way of achieving confidence building in Europé, building on the institutions al- ready at hand? Such an agreement would possibly open a way for using the OSCE as a mandate-giving institution for peace-keeping in Europé. It could play such a role in the future in the Balkans - I am just speculating. What you, on the other hand, are suggesting is developing the OSCE to an operational institution. If you want to provide security guarantees, you are not talking about mandate-giving institutions for peace-keeping but about building up operational capabilities, which to me looks much more like an arms race than a disarmament.

So why not a more practical approach to this whole matter?

Randall Forsberg: What I would imagine happening under OSCE auspices is that countries would keep the military forces that they have now, which could be further reduced. I would e.g. be very interested in seeing which remaining capabilities of Russia appear very threatening from the Swedish point of view. Then those would be good candidates for reduction in a further round of reductions. So apart from some additional confidence building reductions, countries would keep the forces that they have today, but during a transitional period they would earmark those forces which are capable of operating beyond national boundaries, for use under intematio- nal auspices. They would also earmark forces which are good for operating on their own territory for national defense. Another way of putting that is that countries would explicitly renounce using military force outside of national territory, except in the context of a multilateral effort, which was

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

9 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

legitimized and authorized by one of these intemational security opera- tions.

Now, that does happen under NATO auspices. Let us say that NATO makes a special agreement with Russia. In my mind that would really be a step towards strengthening the OSCE. Because what do you then have left? You have all the countries between NATO and Russia which are not members of NATO, and where does that put them? It does not put them in a very good position. Specifically this does not give the Baltic countries, Ukraine, Byelorussia, Roumania and so on any kind of security guarantee. It leaves them out in the cold politically and militarily. And yet, as soon as there is an agreement between NATO and Russia, you already have what you need for the OSCE to be a bit stronger than it was before.

So I just can not see this as an either-or. I do not think that NATO is going to disappear, and I do not think it needs to disappear. I do not think you need to create a vacuum from the security guarantees and institutions that exist today while you try to build new ones. But if you ask: What do we need to do to bring Russia in, that NATO does not do, my answer to that question is: There need to be some operational means of engaging Russia together with Western countries in some peace enforcement action - or if not action, at least rules of engagement, guidelines for the condi- tions under which such a multilateral force involving both the West and Russia could take action.

I think that in the things Sweden could do to promote this there are ma- ny early steps that no one has taken. Look at nonoffensive defense! Look at the destabilizing aspects of arms exports! Do not look at whom the exports are going to, which is the code of conduct, but the nature of the capabilities that are created by the exports, whether these are territorial defense or confidence-undermining offensive capabilities for defense! Look at Russia’s defense from the point of view of inner arms control talks! What could you ask them to do that would make them less threa- tening, as nonthreatening as they are today? You could also bring together people from Western Europé to look at ways of making NATO forces not threatening to Russia.

So I think that there are a lot of studies, discussions and guidelines to be made that could be very constructive.

Ordföranden: Tack för att du ville komma hit. Det har varit trevligt att lyssna till dig. Det är synd att du inte kan följa den avslutande debatten, eftersom du har andra engagemang.

Björn von Sydow (s): Rubriken för detta seminarium har varit ”Freden, säkerheten och demokratin inför 2000-talet”. Tonvikten har kanske mest lagts på demokrati och säkerhet. Jag vill i mitt inlägg säga att jag tror att det är väldigt viktigt att vi i Sverige gör en konstitutionell analys, intar en hållning och för en konstitutionell politik i alla de sammanhang som vi är med i och som vi kommer med i med syftet att uttrycka Sveriges värde- ringar eller intressen. Hur skall freden, säkerheten, demokratin och andra sakområden se ut? Hur skall strukturerna se ut? Hur skall beslutsproces-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

serna se ut? Vi behöver en inre debatt i Sverige om detta. EU 96- kommitténs kanske viktigaste syfte är att stimulera fram denna debatt.

EU:s regeringskonferens står väldigt konkret på dagordningen. Där skall just konstitutionella lösningar fram vad gäller EU:s inre funktionssätt. Det skulle vara väldigt intressant att även diskutera alla de andra organisationer där vi finns med nu och de organisationer där vi kommer att finnas med i ett konstitutionellt perspektiv.

Jag tycker att det bästa sättet att organisera en konstitutionell debatt är att bryta två konstitutionella lösningar mot varandra. Den ena är mellan- statlighetens organisationer och system, präglade av att staterna inträder i de internationella organisationerna i princip likställda. Ett begränsat antal gemensamma institutioner genomför det man kommer överens om. Det finns samtidigt vanligtvis i mellanstatligt organiserade system en tendens för stora makter att vara starkare, att dominera.

Den andra varianten är den som finns i delar av EU. Jag tänker framför allt på första pelaren - det egentliga ekonomiska EU - men också på Kol- och stålunionen och på det som egentligen inte riktigt fungerar men som ändå finns, dvs. Euratom. Man talar vanligtvis om att dessa karakteriseras av överstatlighet, men jag tycker inte att det är riktigt rätt ord. Jag har försökt att hitta ett bättre ord för min egen del, och för närvarande försöker jag i stället att tala om gemenskapsstatlighet. Det handlar om en del av statsmakten som överförs till ett gemensamt beslutsfattande.

Det allra mest centrala är att det finns starka institutioner som utövar makt i gemenskapsstatlighet. Jag vill inte gå så långt att jag säger att det innebär att man avgör ärenden med majoritetsbeslut. Vi vet att enhällig- hetsregeln i EU och i det gamla EG var dominerande ända fram till år 1985. Det är däremot i institutioner av typen kommissionen, domstolarna och även givetvis Europaparlamentet som ärenden bereds och processas fram. Det finns system som kontrollerar genomförandet av beslut.

Vi kommer ständigt att ställas inför att välja mellan dessa två system - mellanstatlighet och gemenskapsstatlighet.

Min utgångspunkt - det jag tycker att man kan se som en generell erfa- renhet - är att staterna i ett mellanstatlighetssystem formellt sett går in på lika villkor, men att stora stater med stor makt i de övriga internationella systemen i realiteten tenderar att dominera. Gemenskapsstatlighetssystemet innebär modifieringar av de stora staternas dominans, framför allt genom de gemensamma institutionerna.

Det gäller för oss att föra en konstitutionell diskussion om vilka Sveriges värderingar skall vara. Vilken typ av organisation och vilka beslutsproces- ser gör att våra värderingar bäst kommer till sin rätt? Detta måste vi få en inrikespolitisk diskussion omkring.

Något som inte har kommit fram tillräckligt mycket tidigare, men som har varit uppe i flera inlägg i denna debatt - jag tycker att det är mycket värdefullt att det nämns - är att stormaktsdominans kan vara någonting vi kan bejaka, under förutsättning att alla stormakter är med och balanserar varandra. Det uttrycks framför allt i FN:s säkerhetsråd, genom den vetorätt som stormakterna har. Man kan diskutera vilka makter det skall vara fram- gent, men ingen har ifrågasatt att Förenta staterna, Ryssland och Kina skall

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

ha kvar den vetorätt som man har i FN:s säkerhetsråd. Det är en situation. Jag vill också fästa uppmärksamheten på en sak som har dragits fram i flera inlägg i dag. Det är inte samma sak, och det leder inte nödvändigtvis till samma slutsats, när det handlar om EU, där stormakterna är Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Det är inte säkert att vi har samma intresse av att bejaka ett mellanstatligt system när det är de makterna det handlar om och Förenta staterna och Ryssland inte är inkopplade i organisationen.

Det är ett komplicerat och komplext val som vi bör göra. Vi bör göra en konstitutionspolitisk analys och utarbeta en hållning kring i vilken form Sverige kan hävda sina intressen bäst. Är det i mellanstatlighet eller ge- menskapsstatlighet?

Någon sade i sitt inledningsanförande att Sverige inte har definierat nå- gon realpolitisk roll i Europa därför att förändringarna är så nya. Jag tycker själv att det kändes som ett viktigt påpekande. Men enligt min mening - jag kan kanske vara litet provocerande - borde vi ha utgångspunkten att Sverige är en del i Europas småstatssystem. Sverige är befolkningsmässigt en liten stat, fast stor till ytan. Vi har många likheter med andra länder i ett Europa som enligt mitt synsätt har kommit att präglas av allt fler småstater. Om man går tillbaka till 1800-talet och ser framåt ser man att det faktiskt sker en framväxt av allt fler stater i Europa. Enligt min mening leder små- statsintresset bl.a. till att vi bör efterfråga organisationer och konstitutioner som ger småstaterna en stark ställning. Jag vill inte säga ”dominans”, för det vore fel. Det europeiska samarbetet karakteriseras av att Europa består av en mängd små stater som kräver rättsstatliga överblickbara processer som gör att små staters intressen och värderingar kan komma in i bilden.

Jag vill därmed inte ha sagt att alla Europas institutioner bör ha gemen- skapsstatlig karaktär. Ingalunda! Vi står inför ett oändligt antal val när det gäller vilka politikområden som bör hanteras på det internationella planet. Vilka stater kommer att vara med i olika organisationer? Vi har flera ex- empel på stater som är med i vissa och inte i andra. Vi har ett oändligt antal variationer på beslutsregler. Det finns både öppna beslutsregler och faktiska eller reella beslutsregler. Det finns en rik variationsbredd.

Vi bör i Sverige enligt min mening föra en inrikespolitisk diskussion med utgångspunkten att vi definierar Sverige som en småstat tillhörande en stor grupp av länder som på den punkten kan ha liknande eller samman- fallande intressen, ja, t.o.m. värderingar.

Lars Hjertén (m): Fru ordförande! Det jag funderade på är nästan över- spelat. Björn von Sydow var inne på demokratiseringsprocessen och hur man förankrar besluten i den svenska opinionen. Det är viktigt att dessa frågor - kanske inte alla detaljfrågor, men i stort - också diskuteras i Sve- rige i de sammanhang där folk träffas och pratar om viktiga saker. Så sker inte i dag. Det är en väldigt viktig uppgift för alla som är engagerade i dessa frågor - inte minst för oss politiker - att föra denna debatt ute i landet. Då måste man också vara beredd att ta debatt, utmana en opinion och också ta vissa risker. En sådan debatt, där insikten inte är särskilt stor, kan hamna mycket snett mycket snabbt.

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

132 Katarina Engberg inledde med att prata om westfaliska freden, där ju Sverige spelade en väldigt viktig roll en gång i världen. Senaste gången detta skedde var i samband med Napoleonkrigen. Vi har stått utanför de riktigt stora europeiska sammanhangen sedan dess. Nu finns vi med som medlem i EU. Vi är engagerade i många andra frågor och internationella sammanhang - också i Europa. Men det är nytt, och därför krävs det en hel del folkbildning i detta sammanhang.

Jan Olsson nämnde vuxenutbildning i baltiska länder och alla de vänortsutbyten som finns. Det låter kanske litet enkelt i detta sammanhang, men i dag har något hundratal svenska kommuner vänorter i Baltikum, framför allt, och även på en del andra håll. Ofta blir det tyvärr väldigt mycket av turistutbyte. Vi skulle kunna bygga ett demokratiskt samarbete och hjälpa till och ställa upp när man bygger upp de demokratiska institu- tionerna i dessa länder, som saknar en tradition.

Finns det någon form av samarbete? Ges det information från UD:s sida, t.ex., till alla de kommuner som i dag har vänorter?

Jan Olsson: De statliga bidragen till vänortssamarbetet med Central- och Östeuropa kanaliseras i två steg: genom SIDA till Kommunförbundet och sedan vidare. Det är givetvis inom Kommunförbundet och mellan kommu- nerna själva som man i första hand bör definiera sina roller när det gäller innehållet i detta samarbete. Jag tror att det är helt klart att karaktären på vänortsförbindelserna delvis har blivit en annan än den klassiska, litet mera ytliga. Man koncentrerar sig alltmera på rena kunskapsöverförings- projekt. Det är en utomordentligt viktigt del av samarbetet med Central - och Östeuropa därför att det just handlar om överföringen av know-how på lokal nivå, direkt till kommuner och regioner med likartade problem där likartade frågor är aktuella.

Katarina Engberg: Jag vill anknyta till Björn von Sydows som jag tyckte viktiga inlägg om de konstitutionella frågorna, som hör ihop med vilken roll vi nu vill inta i Europa. En delaspekt av detta som jag konfronteras med i mitt arbete inom Försvarsmakten är vårt inflytande på beslut som gäller militärt samarbete inom ramen för fredsbevarande operationer.

Paradoxalt nog har försvaret kommit att ligga i framkanten på de för- ändringar som gäller Sverige som helhet. Det är ett instrument som vi noga vaktade under det kalla kriget såsom ett instrument nästan uteslutande för nationella uppgifter, där politiska och militära frågor hölls strikt isär. De gränserna håller nu på att lösas upp, och vi befinner oss i en ny situation som kräver mycket uppmärksamhet just vad gäller beslutsfattande och konstitutionella frågor, vilket Björn von Sydow tar upp.

Vi nyttiggör oss på olika sätt inom ramen för fredsbevarande aktiviteter. Vi har militärresurser att ställa till förfogande. Vi har en aktiv utrikespoli- tik som gör att vi finns på marken, konkret, med inte obetydliga resurser - särskilt inte i ett relativt perspektiv, med tanke på att Sverige är ett litet land.

Samtidigt är vi inte medlemmar av några allianser och har, som utskot- ten har fått anledning att fundera på i samband med deltagandet på Bal-

1995/96:UFöUl

Bilaga 1

kan, trots vår konkreta resurstillförsel inte insyn eller inflytande på besluts- fattande i och med att vi inte är medlemmar i de militära allianserna.

Vilka framtida strukturer ligger det i vårt intresse att verka för i Europa? Syftet är att så småningom arbeta för att få en balans mellan de resurser vi ställt till förfogande, de risker vi tar som nation och det inflytande som vi får över dessa frågor, samtidigt som alliansfriheten bevaras. Det är en stor politisk fråga att behandla för detta land.

Ordföranden: Det återstår bara för mig att tacka inbjudna experter och ledamöter för medverkan vid denna hearing, för alla era kloka bidrag och för att ni har delat med er av er visdom och er kompetens till oss. Vi har att ta ställning till många viktiga säkerhetspolitiska beslut under hösten.

Antalet närvarande har varit i avtagande under förmiddagens gång, men vi får en dokumenterad behållning av hearingen. Vi kommer i alla händel- ser att studera materialet noggrant, och det kommer att hjälpa och guida oss vidare i de viktiga beslut som vi har att fatta.

Då förklarar jag sammanträdet avslutat.

1995/96: UFöUl

Bilaga 1

134 Europas säkerhetsarkitektur

(endast medlemmar)

1995/96:KrU2y

Bilaga 2

k.

OSSE

/---1 NACC )

|nato/pff|-

Kanada

Turkiet

Slovenien

Liechtenstein San Marino Cypern Monaco Vatikanstaten

Storbritannien Noderländerna Belgien Luxemburg Tyskland Frankrike Italien Spanien Portugal

Estland Litauen Lenland Polen Slovakien Ungern Bulgarien Rumänien Tjeckien Albanien

Danmark Grekland

Österrike Anländ

Ryssland Ukraina Vitryssland Kazachstan Armenien Azerbajdzjan Georgien Kirgisistan M old a vien Turkmenistan Uzbekistan Ta dzi ikistan

Kroatien

Bosnien-Herzagovina Serbien-Montenegro (suspenderadel

1995/96:UFöUl

Bilaga 3

BNP

B ruttonationalprodukt

CD

Nedrustningskonferensen i Geneve

CFE

Conventional Armed Forces in Europé (nedrustningsavtal)

CJTF

Combined Joint Task Force

CSBM

Confidence and Security Building Measures

ECOS

EU:s program för samverkan mellan regionala och lokala myndigheter

ESK

Europeiska säkerhetskonferensen (numera ombildat till OSSE)

EU

Europeiska unionen

FN

Förenta nationerna

FOA

Försvarets forskningsanstalt

GUSP

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspo- litik

KMI

Krigsmaterielinspektionen

LODE

Europarådets program för stöd till lokal de- mokratiutveckling

MHS

Militärhögskolan

MR

Mänskliga rättigheter

NACC

Nordatlantiska samarbetsrådet

NATO

North Atlantic Treaty Organization (”Atlantpakten”)

NPT

Icke-spridningsfördraget (avtal på kämva- penområdet)

OECD

Organization for Economic Cooperation and Development

OSS

Oberoende staters samvälde

OSSE

Organisationen för säkerhet och samarbete i

Europa (f.d. ESK)

PARP

Planning and Review Process (samverkans- process inom PFF)

PEMSA

Peace Monitoring in South Africa

136 PFF

PFP

PHARE

START 2

SWEDRELIEF

TACIS

THEMIS

UNDP

VEU

WEAG

Partnerskap för fred (samma som PFP)

Partnership for Peace

Poland and Hungary Aid for Restructuring of the Economics. Den del av EU-statemas tek- niska bistånd till samtliga central- och östeu- ropeiska stater som kanaliseras via EU:s bud- get och administreras av EU-kommissionen. Har i takt med den politiska utvecklingen utsträckts till alla staterna i Central- och Öst- europa

Strategic Arms Reduction Talks

Försvarsmaktens särskilda enhet för humani- tära hjälpinsatser

EU:s samarbetsprogram med OSS-staterna

Utbildningsprogram inom Europarådet med inriktning på mänskliga rättigheter

United Nations Development Program

Västeuropeiska unionen

Western European Armaments Group

1995/96:UFöUl

Bilaga 3

12.4 Yrkandeöversikt

1995/96:UFöUl

Bilaga 4

Motion/

Utskottets

Utskottets

Reservation

Motioner som

vrkande

ställnings-

hemställan

nr.

behandlas i

tagande

mom.

FöUl

Yrk. med anledning av prop.

1995/96:12

Föl 6

besvaras s. 28

avstyrks s. 36

8 delvis

besvaras s. 36

1 Föl yrk 8 (delvis)

26 delvis

avstyrks s. 70

10 Föl yrk 26 (delvis)

Fö4 delvis

Fö5 1 del-

besvaras s. 58

18 Fö4 (delvis)

vis 1:4

besvaras s. 28

2:4

avstyrks s. 28

3:4

besvaras s. 41

4:4

avstyrks s. 42

5 delvis

1:3

avstyrks s. 68

2:3

avstyrks s. 68

3:3

avstyrks s. 69

9 Fö6 1

avstyrks s. 37

avstyrks s. 42

besvaras s. 39

4 delvis

avstyrks s. 60

16 Fö6 yrk 4 (delvis)

10 delvis

1:3

avstyrks s. 68

2:3

avstyrks s. 68

3:3

avstyrks s. 69

avstyrks s. 70

besvaras s. 58

19 Fö7 1

besvaras s. 45

besvaras s. 60

23 Fö8 1

besvaras s. 28

besvaras s. 39

avstyrks s. 56

besvaras s. 37

14 delvis

avstyrks s. 57

8 Fö8 yrk 14 (delvis)

138 FölO delvis

Föll 1

avstyrks s. 70

avstyrks s. 42

besvaras s. 44

9 FölO (delvis)

1995/96:UFöUl

Bilaga 4

Motion/

Utskottets

Utskottets

Reserva-

Motioner som

vrkande

ställnings-

hemställan

tion

behandlas i

tagande

mom.

nr.

FöUl

Motioner

väckta

under all-

männa

motions-

tiden 94/95

U312 5

besvaras s. 41

5 U401 1

delvis 1:2

besvaras s. 37

2:2

besvaras s. 39

2 delvis 1:2

besvaras s. 37

2:2

besvaras s.39

besvaras s. 44

besvaras s. 44

besvaras s. 43

besvaras s. 42

7 U405

besvaras s. 56

12 U407 1

besvaras s. 60

besvaras s. 60

23 U502 12

besvaras s. 42

avstyrks s. 42

6 FÖ201 10

delvis 1:3

besvaras s. 39

2:3

avstyrks s. 41

3:3

avstyrks s. 42

6 FÖ202 1

avstyrks s. 41

avstyrks s. 42

besvaras s. 41

9 K224 28

besvaras s. 43

139 Innehållsförteckning

1995/96:UFöUl

1. Sammanfattning.........................................................................................1

2. Propositionen..............................................................................................3

3. Motionerna..................................................................................................3

3.1 Motioner väckta med anledning av regeringens proposition

1995/96:12.............................................................................................3

3.2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95...........5

4. Utskottet.....................................................................................................6

Ärendets beredning................................................................................6

5. Övergripande säkerhetspolitiskt perspektiv...............................................7

5.1 Den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden..........................7

5.2 Sveriges säkerhetspolitiska intressen............................................15

5.3 Motionerna.....................................................................................19

5.4 Utskottets överväganden................................................................22

6. Sveriges säkerhetspolitik.........................................................................28

6.1 Sammanfattning av propositionen (s. 39-41)...............................28

6.2 Regeringens förslag till riksdagsbeslut...........................................30

6.3 Motionerna.....................................................................................30

6.4 Utskottets överväganden................................................................35

7. Internationella insatser............................................................................45

7.1 Sammanfattning av propositionen (s. 100-114)............................45

7.2 Regeringens förslag till riksdagsbeslut...........................................51

7.3 Motionerna.....................................................................................52

7.4 Utskottets överväganden................................................................54

8. Krigsmaterielexport m.m.........................................................................61

8.1 Sammanfattning av propositionen (s. 43 och 131-138).................61

8.2 Regeringens förslag till riksdagsbeslut...........................................64

8.3 Motionerna.....................................................................................64

8.4 Utskottets överväganden................................................................65

9. Hemställan................................................................................................70

10. Reservationer..........................................................................................73

1. Säkerhetspolitikens mål (mom. 3 - motiveringen)...........................73

2. Säkerhetspolitikens mål (mom. 3)....................................................74

3. Militär alliansfrihet m.m. (mom. 5)..................................................74

4. Militär alliansfrihet m.m. (mom. 5)..................................................75

5. Europeiska unionen m.m. (mom. 6).................................................76

6. Västeuropeiska unionen (mom. 7)...................................................77

7. Fredsfrämjande insatser (mom. 12).................................................78

8. Civila insatsstyrkor (mom. 16)........................................................80

9. Svensk vapenexport m.m. (mom. 27, 28 och 29)............................80

10. Praxis vid krigsmaterielexport m.m. (mom. 30).............................82

11. Tillämpning av riktlinjer för krigsmaterielexport (mom. 31).........82

11. Särskilt yttrande......................................................................................83

12. Bilagor....................................................................................................85

12.1 Utrikesutskottets offentliga utfrågning.........................................85

140 Program........................................................................................85

Quo vadit Europa?.......................................................................86

Ryssland i det framtida Europa..................................................100

Sverige i Europa.........................................................................110

Det vidgade säkerhetspolitiska begreppet..................................123

12.2 Europas säkerhetsarkitektur (översiktsbild)...............................136

12.3 Förkortningar.............................................................................136

12.4 Yrkandeöversikt........................................................................139

1995/96:UFöUl

Gotab, Stockholm 1995