Ur ISIC-grupp 612
Avis juridique important
Rådets direktiv 68/363/EEG av den 15 oktober 1968 om att uppnå etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som egenföretagare inom detaljhandel (ur ISIC-grupp 612) Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 260 , 22/10/1968 s. 0001 - 0005 Finsk specialutgåva Område 6 Volym 1 s. 0064 Dansk specialutgåva: Serie I Område 1968(II) s. 0488 Svensk specialutgåva Område 6 Volym 1 s. 0064 Engelsk specialutgåva: Serie I Område 1968(II) s. 0496 "Grekisk specialutgåva " Område 06 Volym 1 s. 0087 Spansk specialutgåva: Område 06 Volym 1 s. 0086 Portugisisk specialutgåva: Område 06 Volym 1 s. 0086
RÅDETS DIREKTIV av den 15 oktober 1968 om att uppnå etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som egenföretagare inom detaljhandel (ur ISIC-grupp 612) (68/363/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 54.2 och 54.3 och 63.2 och 63.3 i detta,
med beaktande av Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av begränsningar av etableringsfriheten (1), särskilt avdelning IV C i detta,
med beaktande av Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster (2), särskilt avdelning V C i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (3),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (4), och
med beaktande av följande:I de allmänna handlingsprogrammen föreskrivs att all särbehandling som grundar sig på nationalitet vad gäller friheten att etablera sig och erbjuda tjänster inom detaljhandel skall vara upphävd efter utgången av andra etappens andra år och före utgången av andra etappen.
På grund av de skillnader som finns mellan medlemsstaterna vad gäller detaljhandeln är det önskvärt att så exakt som möjligt specificera de former av verksamhet som avses i detta direktiv.
De former av ambulerande verksamhet som utövas av gatuförsäljare och gårdfarihandlare, inklusive den verksamhet som utövas av personer som säljer varor på utomhusmarknader och av personer som säljer varor på övertäckta marknadsplatser men inte från fasta stånd, kommer att liberaliseras genom ett senare direktiv.
De former av verksamhet som innebär uthyrning av varor som inte omfattas av andra direktiv ingår i detta direktivs räckvidd.
Varor kan återförsäljas eller hyras ut inte bara till enskilda personer eller hushåll för privat bruk utan även till småskaliga förbrukare för den egna affärsverksamheten eller yrkesutövningen i de fall då denna återförsäljning eller uthyrning utgör en bisyssla i förhållande till detaljhandlarens totala verksamhet.
Detta direktiv omfattar även återförsäljning eller uthyrning av varor efter bearbetning, förädling eller iordningställande för försäljning i de fall då dessa arbeten är vanliga i branschen eller affärsverksamheten i fråga.
I artikel 2.3 i rådets direktiv av den 7 juli 1964 (5) om genomförande av etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som egenföretagare i gruvnäringen och mineralnäringen (ISIC-huvudgrupper 11-19) och i artikel 2.2 i rådets direktiv av den 7 juli 1964 (6) om genomförande av etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som egenföretagare inom tillverknings- och processindustrin som ingår i ISIC-huvudgrupperna 23-40 (industri och hantverk) begränsas rättigheterna för den producent som etablerar sig som sådan i en annan medlemsstat och som i den staten säljer sina egna varor från ett enda försäljningsställe i produktionslandet till dess handeln med varorna i fråga har liberaliserats genom andra direktiv.
Som ett resultat av detta direktivs ikraftträdande kommer detaljhandeln med ett stort antal varor att liberaliseras; vad gäller dessa varor kommer följaktligen restriktionen att sälja dem från ett enda försäljningsställe i produktionslandet inte längre att vara tillämplig. En producent som etablerar sig i en annan medlemsstat på grundval av rådets båda direktiv av den 7 juli 1964 som nämnts ovan kommer därför i kraft av just dessa direktiv att ha rätt att sälja sina egna varor från fler än ett försäljningsställe i den medlemsstaten i den omfattning som handeln med varorna i fråga har liberaliserats.
Innebörden av detta direktiv skall även vara att producenter inom industri och hantverk till följd av liberaliseringen av detaljhandeln med varorna i fråga skall ha rätt att etablera sig i en annan medlemsstat, inte som producenter utan i syfte att från ett eller flera försäljningsställen sälja sina egna varor direkt till den slutlige konsumenten.
De former av verksamhet som innebär detaljhandelsförsäljning av varor på auktion skall även innefattas i detta direktivs räckvidd.
Detta direktiv tillämpas inte på detaljhandelsförsäljning med medicinska och farmaceutiska produkter; i överensstämmelse med handlingsprogrammen kommer dessa former av verksamhet att liberaliseras vid en senare tidpunkt.
I fråga om de skillnader som finns mellan medlemsstaterna vad gäller strukturen hos detaljhandelsförsäljningen med tobak och salt bör dessa former av verksamhet undantas från detta direktivs räckvidd.
Detta direktiv tillämpas inte på detaljhandelsförsäljning med giftiga eller sjukdomsalstrande ämnen; det har blivit uppenbart att det med avseende på bestämmelserna i de lagar och andra författningar som är i kraft i medlemsstaterna uppstår särskilda problem för dessa former av verksamhet när det gäller skyddet av den allmänna hälsan.
I Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av begränsningar av etableringsfriheten föreskrivs att begränsningar för rätten att ansluta sig till yrkes- eller handelsorganisationer skall upphävas i de fall då vederbörandes yrkesverksamhet oundvikligen medför att denna rätt utövas.
Den ställning som tillkommer anställda, vilka medföljer den som erbjuder tjänster eller utför arbete för dennes räkning, kommer att regleras genom bestämmelser som fastställts i enlighet med artikel 48 och 49 i fördraget.
Särskilda direktiv som är tillämpliga på alla de former av verksamhet som utövas av egenföretagare med bestämmelser om arbetstagarnas fria rörlighet och vistelse och, där så krävs, direktiv om samordning av de säkerheter som medlemsstaterna avkräver bolag eller enskilda firmor till skydd för medlemsstaternas och tredje mans intressen har antagits eller kommer att antas.
I några medlemsstater regleras dessutom detaljhandeln med vissa varor genom bestämmelser om möjligheten att påbörja denna näring, medan andra stater, där så krävs, kommer att besluta om sådana bestämmelser. Vissa övergångsåtgärder vars syfte är att underlätta för medborgarna i andra medlemsstater att påbörja och utöva verksamhet inom detaljhandeln är föremål för ett särskilt direktiv.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Medlemsstaterna skall i fråga om de fysiska personer och bolag eller enskilda firmor (här nedan kallade förmånstagarna) som nämns i avdelning I i de allmänna handlingsprogrammen för upphävande av begränsningar för etableringsfriheten och friheten att erbjuda tjänster upphäva de begränsningar som avses i avdelning III i dessa handlingsprogram, vilka påverkar rätten att påbörja och utöva den verksamhet som närmare anges i artikel 2 och 3 i detta direktiv.
Artikel 2
1. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas på verksamhet som egenföretagare inom detaljhandeln (ur ISIC-grupp 612) (7) med undantag för detaljhandelsförsäljning med medicinska och farmaceutiska produkter, giftiga och sjukdomsalstrande ämnen, tobak och salt.
Bestämmelserna i detta direktiv skall inte tillämpas på den ambulerande affärsverksamhet som utövas av gatuförsäljare och gårdfarihandlare. Inte heller skall de tillämpas på den verksamhet som utövas av personer som säljer varor på utomhusmarknader eller som säljer varor på övertäckta marknadsplatser men inte från fasta stånd, även i de fall då dessa verksamhetsformer inte är underkastade några bestämmelser i nationell lagstiftning om ambulerande verksamhet utövad av gatuförsäljare och gårdfarihandlare.
Detta direktiv skall inte tillämpas på undersökningar av syn- eller hörselorgan eller av andra organ eller delar av kroppen som utförs i syfte att prova in, anpassa eller sälja hjälpmedel för korrigering av syn- eller hörselfel eller ortopediska hjälpmedel.
2. Med verksamhet inom detaljhandel avses i detta direktiv de former av verksamhet som utövas av fysiska personer, bolag eller enskilda firmor som regelbundet och yrkesmässigt i eget namn och för egen räkning köper varor och som återförsäljer dessa varor direkt till den slutlige konsumenten.
Varorna kan återförsäljas antingen i oförändrat skick eller efter sådana former av bearbetning, förädling eller iordningställande som är vanliga inom detaljhandeln.
3. Bestämmelserna i detta direktiv skall även tillämpas på de former av detaljhandel som utövas av producenter som utan att vara etablerade som sådana i värdlandet själva säljer sina varor i det landet till den slutlige konsumenten.
4. Bestämmelserna i detta direktiv skall på samma sätt som för de former av försäljning som avses i punkt 1-3 även tillämpas på sådan verksamhet som innebär uthyrning av varor i den mån dessa former av verksamhet inte ingår i övriga direktivs räckvidd. De verksamheter som undantas av det skälet nämns i bilagan till detta direktiv.
Artikel 3
Bestämmelserna i detta direktiv skall även tillämpas på den verksamhet som utövas av agenter som är egenföretagare och som regelbundet och yrkesmässigt bedriver detaljhandelsförsäljning i form av auktion för andras räkning.
Artikel 4
Verksamhet som är förknippad med myndighetsutövning i en medlemsstat skall i medlemsstaten i fråga undantas från bestämmelserna i detta direktiv. Dessa verksamhetsformer är följande:
I Frankrike:
försäljning på auktion av varor och annan lös egendom som utförs av officiers publics eller officiers ministériels.
I Italien:
försäljning på auktion av varor som utförs av mediatori vid utövandet av deras officiella plikter.
I Tyskland, Belgien, Luxemburg och Nederländerna:
kronofogdars och notarii publicis deltagande i auktioner.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna skall särskilt upphäva följande begränsningar:
a) de som hindrar förmånstagarna från att etablera sig eller erbjuda tjänster i värdlandet på samma villkor och med samma rättigheter och skyldigheter som medborgarna i det landet,
b) de som föreligger på grund av förvaltningspraxis som innebär att förmånstagarna utsätts för särbehandling jämfört med medborgarna i staten i fråga.
2. De begränsningar som skall upphävas skall särskilt omfatta dem som härrör från åtgärder som hindrar eller begränsar förmånstagarnas rätt att etablera sig eller erbjuda tjänster på följande sätt:
a) I Belgien:
- skyldigheten att inneha ett carte professionnelle (artikel 1 i lagen av den 19 februari 1965).
b) I Tyskland:
- kravet att utländska medborgare i vissa Länder kan erhålla tillstånd till detaljhandelsförsäljning med sprängämnen först efter en behovsprövning (Bedurfnisprufung) och i andra Länder på det villkoret att de haft sin hemvist i Tyskland minst tre år dessförinnan,
- kravet att fysiska personer som vill bedriva detaljhandelsförsäljning med vapen och ammunition i den bemärkelse som avses i Waffengesetz av den 18 mars 1938 skall vara tyska medborgare (Waffengesetz paragraf 7.2 och paragraf 3.2),
- den föreskrift som innebär att utländska juridiska personer eller tyska juridiska personer, vars aktiekapital till större delen innehas av utländska medborgare inte får beviljas tillstånd att bedriva detaljhandelsförsäljning med vapen och ammunition (paragraf 10 i Verordnung, med tillämpning av Waffengesetz av den 19 mars 1938).
c) I Frankrike:
- skyldigheten att inneha ett carte d'identité d'étranger commerçant (décret-loi av den 12 november 1938, lagen av den 8 oktober 1940),
- uteslutning från rätten att förnya arrendeavtal (décret av den 30 september 1953, artikel 38),
- kravet på ömsesidighet som åläggs utländska medborgare som vill driva handel med brevduvor (lagen av den 27 juni 1957, décret av den 22 april 1958),
- bestämmelsen att de personer som kan erhålla tillstånd att driva handel med skjutvapen "för försvarsändamål" och ammunition till dessa skall vara franska medborgare (eller, när det gäller bolag och enskilda firmor, att bevis om franskt medborgarskap tillhandahålls för delägare (associés en nom), aktiva och passiva delägare (commandités och commanditaires) och direktörer (gérants) i enskilda firmor (sociétés de personnes) och styrelseledamöter (administrateurs) och verkställande direktörer (directeurs centraux) för aktiebolag (sociétés par actions), artikel 2 i décret-loi av den 18 april 1939, artikel 1 i décret A av den 14 augusti 1939, artikel 9 och 6 i décret B av den 14 augusti 1939),
- kravet att styrelseordföranden (conseil d'administration), verkställande direktören (président-directeur général) och större delen av styrelseledamöterna skall vara franska medborgare i de bolag som har särskilt tillstånd att importera petroleumprodukter och marknadsföra dessa och kravet att den som har detta tillstånd förbehåller fransk personal ett visst antal av dessa poster inom den administrativa, tekniska och kommersiella ledningen av företaget (décret nr 65-144 av den 26 februari 1965).
d) I Italien:
- kravet att utländska medborgare som vill påbörja och utöva verksamhet med brevduvor skall inneha särskilt tillstånd (lagen av den 13 december 1928 nr 3086).
e) I Luxemburg:
- den begränsade giltighetstiden för tillstånd som beviljas utländska medborgare (artikel 21 i lagen av den 2 juni 1962).
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall se till att förmånstagarna har samma rätt att ansluta sig till yrkes- eller handelsorganisationer på samma villkor och med samma rättigheter och skyldigheter som de egna medborgarna.
2. Vid etablering skall rätten att ansluta sig till yrkes- och handelsorganisationer innebära valbarhet till högre befattning i dessa organisationer. Dessa befattningar kan emellertid förbehållas de egna medborgarna i de fall då vederbörande organisation har myndighetsutövande funktion till följd av en bestämmelse i lag eller annan författning.
3. I Luxemburg skall medlemskap i chambre de commerce eller i chambre des métiers inte innebära att förmånstagare har rätt att delta i valet av förvaltningsorgan i dessa handelskammare.
Artikel 7
Medlemsstaterna får inte ge de egna medborgare, som beger sig till en annan medlemsstat i syfte att där utöva sådan verksamhet som avses i artikel 2 och 3, något stöd som kan snedvrida etableringsvillkoren.
Artikel 8
1. I de fall då ett värdland av de egna medborgare, som vill påbörja någon sådan verksamhet som avses i artikel 2 eller 3, kräver skötsamhetsbevis och bevis om att de inte har varit försatta i konkurs eller ettdera av dessa bevis, skall den staten i fråga om medborgare i andra medlemsstater som tillräckligt bevis på detta godta utdrag ur kriminalregistret eller, om något sådant intyg inte kan uppvisas, motsvarande handling utfärdad av behörig rättsinstans eller förvaltningsmyndighet i utlänningens ursprungsland eller senaste hemvistland, av vilken det framgår att dessa villkor är uppfyllda.
I de fall då det i utlänningens ursprungsland eller senaste hemvistland inte utfärdas bevis om att denne inte har varit försatt i konkurs kan ett sådant intyg ersättas av en försäkran under ed, som vederbörande avgett inför rättsinstans eller förvaltningsmyndighet, notarius publicus eller behörig yrkes- eller handelsorganisation i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.
2. I de fall då det i värdlandet på de egna medborgarna ställs särskilda krav på gott anseende och god vandel för att kunna utöva verksamhet inom detaljhandel med vapen, ammunition eller sprängämnen eller verksamhet som innebär detaljhandelsförsäljning med alkoholhaltiga drycker eller mjölk i stora partier, och bevis att dessa krav är uppfyllda inte kan erhållas från de handlingar som avses i första stycket i punkt 1 skall den staten som tillräckligt bevis på detta vad gäller medborgare i andra medlemsstater godta intyg utfärdat av behörig rättsinstans eller förvaltningsmyndighet i utlänningens ursprungsland eller senaste hemvistland, av vilket det framgår att villkoren i fråga är uppfyllda. Detta intyg skall hänföra sig till vissa bestämda fakta som av värdlandet betraktas som relevanta.
3. Handlingar som utfärdats i överensstämmelse med punkt 1 eller 2 får inte vara äldre än tre månader.
4. Medlemsstaterna skall inom den tid som anges i artikel 9 utse de myndigheter och organ som är behöriga att utfärda ovan nämnda handlingar och genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.
5. I de fall då det i värdlandet krävs bevis om den ekonomiska ställningen skall den staten godta intyg utfärdade av banker i utlänningens ursprungsland eller senaste hemvistland som likvärdiga med de intyg som utfärdas inom dess eget territorium.
Artikel 9
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv inom sex månader från dagen för anmälan och skall genast underrätta kommissionen om detta.
Artikel 10
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 15 oktober 1968.
På rådets vägnar
G. SEDATI
Ordförande
(1) EGT nr 2, 15.1.1962, s. 36/62.
(2) EGT nr 2, 15.1.1962, s. 32/62.
(3) EGT nr 187, 9.11.1965, s. 2914/65.
(4) EGT nr 199, 20.11.1965, s. 3009/65.
(5) EGT nr 117, 23.7.1964, s. 1871/64.
(6) EGT nr 117, 23.7.1964, s. 1880/64.
(7) International Standard Industrial Classification of All Economic Activities (Statistical Office of the United Nations, Statistical Studies, serie M nr 4, rev. 1, New York, 1958).
BILAGA
Verksamhetsformer som undantas från detta direktiv
(artikel 2.4, andra meningen)
>Plats för tabell>