2004/191/EG: Rådets beslut av den 23 februari 2004 om fastställande av kriterier och närmare föreskrifter för ersättning för finansiella obalanser som uppstår till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land
Avis juridique important
2004/191/EG: Rådets beslut av den 23 februari 2004 om fastställande av kriterier och närmare föreskrifter för ersättning för finansiella obalanser som uppstår till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land Europeiska unionens officiella tidning nr L 060 , 27/02/2004 s. 0055 - 0057
Rådets beslut
av den 23 februari 2004
om fastställande av kriterier och närmare föreskrifter för ersättning för finansiella obalanser som uppstår till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 63.3 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och
av följande skäl:
(1) Vid sitt möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 bekräftade Europeiska rådet att det är fast beslutet att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Därför är det lämpligt att en gemensam europeisk politik för asyl och migration syftar till såväl en rättvis behandling av medborgare i tredje land som en bättre hantering av migrationsströmmarna. Dessa målsättningar bekräftades av Europeiska rådet i Laeken den 14-15 december 2001 och i Sevilla den 21-22 juni 2002. Särskilt framhölls behovet att bekämpa olaglig invandring, bland annat genom att vidta lämpliga åtgärder för att främja att olagligt bosatta personer återvänder.
(2) Tillämpningen av direktiv 2001/40/EG(1) kan leda till finansiella obalanser om beslutet om avvisning eller utvisning trots ansträngningar från den verkställande medlemsstatens sida inte kan genomföras genom att den berörda tredjelandsmedborgaren eller en tredje part bekostar detta. Lämpliga kriterier och närmare föreskrifter bör därför fastställas för bilateral ersättning mellan medlemsstaterna.
(3) Detta beslut bör även utgöra grunden för upprättandet av de kriterier och praktiska tillvägagångssätt som krävs för att genomföra bestämmelserna i artikel 24 i Schengenkonventionen.
(4) Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen en finansiell bördefördelning i samarbetet mellan medlemsstaterna i fråga om avvisning eller utvisning av tredjelandsmedborgare vid ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta beslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(5) I detta beslut respekteras de grundläggande rättigheter och iakttas de principer som kommer till uttryck särskilt i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter. Detta beslut syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten vid utvisning, avvisning och avlägsnande enligt artiklarna 1, 18 och 19 i stadgan.
(6) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt i Danmark. Eftersom detta beslut bygger på Schengenregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i tredje delen av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen i den utsträckning som det omfattar tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för kortare vistelse på någon medlemsstats territorium i enlighet med bestämmelserna i Schengenregelverket, skall Danmark, i enlighet med artikel 5 i nämnda protokoll, inom en tid av sex månader efter det att rådet har antagit detta beslut, besluta huruvida landet skall genomföra det i sin nationella lagstiftning.
(7) När det gäller Island och Norge utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket(2), i den utsträckning som det omfattar tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för kortare vistelse på någon medlemsstats territorium i enlighet med bestämmelserna i Schengenregelverket vilka omfattas av det område som avses i artikel 1.C i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet(3).
(8) I enlighet med artikel 3 i det till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning har Förenade kungariket meddelat sin önskan att delta i antagandet och tillämpningen av detta beslut. I den utsträckning som detta beslut även medför genomförande av bestämmelserna i artikel 24 i Schengenkonventionen, i enlighet med artikel 7 i direktiv 2001/40/EG, påverkar det dock inte Förenade kungariket.
(9) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, och utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 4 i nämnda protokoll, deltar Irland inte i antagandet och tillämpningen av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt i Irland.
(10) Detta beslut utgör en rättsakt som bygger vidare på Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med det i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Genom detta beslut fastställs lämpliga kriterier och närmare föreskrifter för ersättning för de finansiella obalanser som kan uppstå till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG, om den eller de berörda tredjelandsmedborgarna inte kan bekosta avvisningen eller utvisningen.
Artikel 2
1. Den beslutande medlemsstaten skall ersätta den verkställande medlemsstaten för finansiella obalanser som kan uppstå till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG, om den eller de berörda tredjelandsmedborgarna inte kan bekosta avvisningen eller utvisningen.
Den verkställande medlemsstaten skall förse den beslutande medlemsstaten med allmänna uppgifter om de preliminära kostnaderna för avvisningen eller utvisningen.
2. Ersättning skall utgå efter ansökan av den verkställande medlemsstaten och skall grundas på faktiska minimikostnader och enligt följande principer:
a) Resekostnader: Detta omfattar de faktiska kostnaderna för flygbiljetter upp till beloppet av den officiella IATA-tariffen för respektive flygresa vid tidpunkten för verkställigheten. Ersättning för de faktiska kostnaderna för land- eller sjötransport med bil, tåg eller båt kan begäras för en tåg- eller båtbiljett i andra klass för den aktuella sträckan vid tidpunkten för verkställigheten.
b) Administrativa kostnader: Detta omfattar de faktiska kostnaderna för avgifter för viseringsavgifter och avgifter för utfärdande av resehandlingar för återresan (laissez-passer).
c) Dagtraktamenten för eskorterande personer: Dessa skall fastställas i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning och/eller praxis.
d) Logikostnader för eskorterande personer: Detta omfattar de faktiska kostnaderna för dessa personers vistelse i ett transitområde i ett tredje land och för deras strikt nödvändiga kortare vistelse för genomförande av deras uppdrag i ursprungslandet. Ersättning får utgå för högst två eskorterande personer per återvändande, såvida inte fler eskorterande personer krävs enligt den verkställande medlemsstatens bedömning och enligt överenskommelse med den beslutande medlemsstatens.
e) Logikostnader för den återvändande: Detta omfattar de faktiska kostnaderna för den återvändandes vistelse i en lämplig anläggning i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning och/eller praxis. Ersättning skall utgå för högst tre månaders vistelse. Om den återvändandes vistelse beräknas bli längre än tre månader skall den verkställande och den beslutande medlemsstaten komma överens om ytterligare kostnader.
f) Sjukvårdskostnader: Detta omfattar de faktiska kostnaderna för akut läkarbehandling av den återvändande och de eskorterande personerna, inklusive nödvändiga utgifter för sjukhusvistelse.
Den verkställande staten skall vid behov höra den beslutande medlemsstaten och avtala om kostnader som överskrider de kostnader som fastställs i denna punkt eller om ytterligare kostnader.
Artikel 3
1. Ansökningar om ersättning skall lämnas in skriftligen tillsammans med verifikationer för de ersättningsbara kostnaderna.
2. Ersättning kan endast begäras avseende beslut om avvisning eller utvisning, vilka har fattats efter det att detta beslut får verkan.
Ersättning kan inte begäras för verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning som har fattats mer än fyra år innan de verkställs.
3. Ansökningar om ersättning som lämnas in mer än ett år efter det att verkställigheten har ägt rum får avslås.
4. Varje medlemsstat skall inrätta en nationell kontaktpunkt för tillämpningen av detta beslut och lämna relevant information till övriga medlemsstater.
Ansökningar om ersättning skall skickas in av den verkställande medlemsstatens nationella kontaktpunkt till den beslutande medlemsstatens nationella kontaktpunkt, som skall underrätta den verkställande medlemsstatens nationella kontaktpunkt när den har tagit emot ansökan.
5. Den beslutande medlemsstatens nationella kontaktpunkt skall inom högst tre månader meddela den verkställande medlemsstatens nationella kontaktpunkt om huruvida ansökningen godtagits eller avvisats. Meddelandet skall lämnas skriftligen, med en redovisning av skälen vid ett avslag.
6. Betalningar skall göras inom högst tre månader från den dag då den beslutande medlemsstatens nationella kontaktpunkt godkänt utbetalningen.
7. Den verkställande och den beslutande medlemsstatens nationella kontaktpunkter skall underrättas om betalningar och om avslag på ansökningar om ersättning.
Artikel 4
1. För att övervaka att såväl detta beslut som direktiv 2001/40/EG genomförs på ett smidigt sätt skall varje nationell kontaktpunkt regelbundet lämna uppgifter om i synnerhet det totala antalet verkställighetsåtgärder som har genomförts enligt direktiv 2001/40/EG och för vilka ersättning betalats enligt detta beslut samt det totala antalet avslag på ansökningar om ersättning samt skälen för avslag.
2. Dessa uppgifter får också omfatta rekommendationer för att förbättra kriterierna och de närmare föreskrifterna i detta beslut.
Artikel 5
Detta beslut får verkan dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 6
Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 23 februari 2004.
På rådets vägnar
B. Cowen
Ordförande
(1) EGT L 149, 2.6.2001, s. 34.
(2) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.
(3) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.