Rådets direktiv (EU) 2017/2455 av den 5 december 2017 om ändring av direktiven 2006/112/EG och 2009/132/EG vad gäller vissa skyldigheter på mervärdesskatteområdet för tillhandahållanden av tjänster och distansförsäljning av varor

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 113,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, och

1 I rådets direktiv 2006/112/EG föreskrivs särskilda ordningar för påförande av mervärdesskatt för icke-etablerade beskattningsbara personer som tillhandahåller telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar eller tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg till icke beskattningsbara personer.

2 Rådets direktiv 2009/132/EG föreskriver ett undantag från mervärdesskatt för import av små försändelser av ringa värde.

3 Vid bedömningen av dessa särskilda ordningar såsom de infördes den 1 januari 2015, har man identifierat ett antal områden där det finns utrymme för förbättringar. För det första bör man minska den börda som det innebär för mikroföretag som är etablerade i en medlemsstat och som tillfälligt tillhandahåller sådana tjänster till andra medlemsstater att behöva fullgöra mervärdesskatteskyldigheter i andra medlemsstater än i sin etableringsmedlemsstat. Ett gemenskapsomfattande tröskelvärde bör därför införas upp till vilket dessa tillhandahållanden blir föremål för mervärdesskatt i företagets etableringsmedlemsstat. För det andra är kravet på att företagen måste uppfylla faktureringskraven i alla medlemsstater till vilka de levererar varor eller tillhandahåller tjänster mycket betungande. För att företagens bördor ska minimeras bör därför reglerna om fakturering vara de som är tillämpliga i identifieringsmedlemsstaten för den leverantör som använder de särskilda ordningarna. För det tredje kan beskattningsbara personer som inte är etablerade inom gemenskapen men som är mervärdesskatteregistrerade i en medlemsstat, till exempel på grund av att de utför tillfälliga transaktioner som omfattas av mervärdesskatt i den medlemsstaten, varken använda den särskilda ordningen för beskattningsbara personer som inte är etablerade i gemenskapen eller den särskilda ordningen för beskattningsbara personer som är etablerade i gemenskapen. Följaktligen bör sådana beskattningsbara personer få använda den särskilda ordningen för beskattningsbara personer som inte är etablerade inom gemenskapen.

4 Vidare har bedömningen av de särskilda ordningar för beskattning av telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar eller tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg som infördes den 1 januari 2015 visat att den ålagda tidsfristen att lämna in mervärdesskattedeklarationen inom 20 dagar från utgången av den beskattningsperiod som deklarationen avser är för kort, särskilt för tjänster som tillhandahålls via ett telekommunikationsnät, ett gränssnitt eller en portal där de tjänster som levereras via detta nät, gränssnitt eller denna portal antas ha tillhandahållits av operatören av nätet, gränssnittet eller portalen, som ska samla in uppgifter från varje enskild tjänsteleverantör för att fylla i mervärdesskattedeklarationen. Bedömningen har också visat att kravet att göra rättelser i mervärdesskattedeklarationen för beskattningsperioden i fråga är mycket betungande för beskattningsbara personer, eftersom det kan leda till att de behöver lämna in flera mervärdesskattedeklarationer varje kvartal. Som en följd av detta bör tidsfristen för att lämna in mervärdesskattedeklarationen förlängas från 20 dagar till utgången av månaden efter utgången av beskattningsperioden, och beskattningsbara personer bör ges möjlighet att korrigera tidigare mervärdesskattedeklarationer i en senare deklaration i stället för i deklarationerna för de beskattningsperioder som korrigeringarna avser.

5 För att undvika att beskattningsbara personer som tillhandahåller andra tjänster än telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar eller tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg till icke beskattningsbara personer måste ha ett registreringsnummer för mervärdesskatt i varje medlemsstat där tjänsterna är föremål för mervärdesskatt, bör medlemsstaterna tillåta beskattningsbara personer som tillhandahåller sådana tjänster att använda det it-system för registrering, deklarering och betalning av mervärdesskatt som gör det möjligt för dem att deklarera och betala mervärdesskatt för dessa tjänster i en enda medlemsstat.

6 Förverkligandet av den inre marknaden, globaliseringen och tekniska förändringar har lett till en explosionsartad ökning av elektronisk handel och följaktligen av distansförsäljning av varor, både sådana som levereras från en medlemsstat till en annan och från ett tredjeterritorium eller ett tredjeland till gemenskapen. De relevanta bestämmelserna i direktiven 2006/112/EG och 2009/132/EG bör anpassas till denna utveckling, med beaktande av principen om beskattning i destinationsmedlemsstaten och behovet av att skydda medlemsstaternas skatteintäkter, för att skapa likvärdiga konkurrensvillkor för de berörda företagen och minimera de bördor som läggs på dem. Den särskilda ordningen för de telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar eller tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg vilka tillhandahålls av beskattningsbara personer som är etablerade inom gemenskapen men inte i konsumtionsmedlemsstaten bör därför utvidgas till att omfatta gemenskapsintern distansförsäljning av varor och en liknande särskild ordning bör införas för distansförsäljning av varor importerade från ett tredjeterritorium eller ett tredjeland. För att tillämpningsområdet för de åtgärder som är tillämpliga på gemenskapsintern distansförsäljning av varor och distansförsäljning av varor importerade från ett tredjeterritorium eller ett tredjeland ska kunna fastställas på ett tydligt sätt bör dessa begrepp definieras.

7 En stor del av distansförsäljningen av varor, både från en medlemsstat till en annan och från tredjeterritorier eller tredjeländer till gemenskapen, möjliggörs genom användningen av ett elektroniskt gränssnitt, såsom en marknadsplats, plattform, portal eller liknande, och ofta utnyttjas arrangemang med distributionslager. Medlemsstaterna får föreskriva att en annan person än den som är betalningsskyldig för mervärdesskatten ska vara solidariskt ansvarig för betalningen av mervärdesskatt i sådana fall, men detta har visat sig vara otillräckligt för att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv uppbörd av mervärdesskatt. För att uppnå detta mål och minska den administrativa bördan för säljare, skatteförvaltningar och konsumenter är det därför nödvändigt att blanda in beskattningsbara personer som möjliggör distansförsäljning av varor genom användning av ett sådant elektroniskt gränssnitt i uppbörden av mervärdesskatt för denna försäljning, genom att föreskriva att de är de personer som anses genomföra försäljningen. Vid distansförsäljning av varor importerade från tredjeterritorier eller tredjeländer till gemenskapen bör detta begränsas till försäljning av varor som försänds eller transporteras i försändelser med ett realvärde som inte överstiger 150 EUR, från och med vilket belopp en fullständig tulldeklaration krävs för tulländamål vid import.

8 Det är nödvändigt att bevara räkenskaper i minst tio år med avseende på leveranser och tillhandahållanden som utförs av beskattningsbara personer och möjliggörs av ett elektroniskt gränssnitt, såsom en marknadsplats, plattform, portal eller liknande, för att medlemsstaterna ska kunna avgöra om mervärdesskatten har redovisats korrekt för dessa leveranser och tillhandahållanden. Tioårsperioden är förenlig med befintliga bestämmelser om bevarande av räkenskaper. Om räkenskaperna består av personuppgifter bör de vara förenliga med unionslagstiftningen om uppgiftsskydd.

9 För att minska de administrativa bördorna för företag som använder den särskilda ordningen för distansförsäljning av varor inom gemenskapen bör skyldigheten att utfärda en faktura för sådan försäljning tas bort. För att skapa rättslig säkerhet för sådana företag bör det i definitionen av sådana leveranser av varor tydligt anges att den också gäller om varorna transporteras eller försänds på uppdrag av leverantören, inbegripet om leverantören är indirekt inblandad i transporten eller försändelsen av varorna.

10 Tillämpningsområdet för den särskilda ordningen för distansförsäljning av varor importerade från ett tredjeterritorium eller ett tredjeland bör begränsas till försäljning av varor som försänds direkt från ett tredjeterritorium eller tredjeland till en kund i gemenskapen och vars realvärde inte överstiger 150 EUR, från och med vilket belopp en fullständig tulldeklaration krävs för tulländamål vid import. Punktskattepliktiga varor bör undantas från dess tillämpningsområde, eftersom punktskatt är en del av beskattningsunderlaget för mervärdesskatt vid import. För att undvika dubbelbeskattning bör det införas ett undantag från mervärdesskatt vid import av varor som deklareras inom ramen för denna särskilda ordning.

11 För att undvika snedvridning av konkurrensen mellan leverantörer inom och utanför gemenskapen och för att undvika förluster av skatteintäkter är det dessutom nödvändigt att ta bort det undantag för import av varor i små försändelser av ringa värde som föreskrivs i direktiv 2009/132/EG.

12 En beskattningsbar person som använder den särskilda ordningen för distansförsäljning av varor importerade från ett tredjeterritorium eller ett tredjeland bör få utse en förmedlare som är etablerad i gemenskapen som ansvarig för betalning av mervärdesskatt och för att fullgöra de skyldigheter som anges i den särskilda ordningen i vederbörandes namn och för vederbörandes räkning.

13 För att skydda medlemsstaternas skatteintäkter bör en beskattningsbar person som inte är etablerad i gemenskapen och som använder denna särskilda ordning vara skyldig att utse en förmedlare. Denna skyldighet bör emellertid inte tillämpas om vederbörande är etablerad i ett land med vilket EU har ingått ett avtal om ömsesidigt bistånd.

14 För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv när det gäller upprättandet av förteckningen över tredjeländer med vilka unionen har ingått ett avtal om ömsesidigt bistånd som har ett liknande tillämpningsområde som rådets direktiv 2010/24/EU och rådets förordning (EU) nr 904/2010, bör genomförandebefogenheter delegeras till kommissionen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011. Eftersom upprättandet av förteckningen över tredjeländer är direkt kopplad till det administrativa samarbetet på mervärdesskatteområdet, är det lämpligt att kommissionen biträds av den ständiga kommitté för administrativt samarbete som inrättades genom artikel 58 i förordning (EU) nr 904/2010.

15 Till följd av den explosionsartade tillväxten av elektronisk handel och den resulterande ökningen av antalet små försändelser med ett realvärde på högst 150 EUR som importeras till gemenskapen bör medlemsstaterna systematiskt tillåta användning av särskilda ordningar för deklaration och betalning av mervärdesskatt vid import. Dessa arrangemang kan tillämpas om den särskilda ordningen för distansförsäljning av varor importerade från tredjeterritorier eller tredjeländer inte används. Om importmedlemsstaten inte föreskriver systematisk tillämpning av reducerade mervärdesskattesatser enligt detta särskilda arrangemang bör den slutlige förvärvaren kunna välja det normala importförfarandet för att dra nytta av en potentiellt reducerad mervärdesskattesats.

16 Tillämpningsdatumet för bestämmelserna i detta direktiv ska i tillämpliga fall ta hänsyn till den tid som behövs för att införa de åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv och för att medlemsstaterna ska kunna anpassa sina it-system för registrering, deklaration och betalning av mervärdesskatt.

17 Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att förenkla mervärdesskatteskyldigheterna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

18 I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument, har medlemsstaterna åtagit sig att i motiverade fall låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

19 Direktiven 2006/112/EG och 2009/132/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med den 1 januari 2019

Med verkan från och med den 1 januari 2019 ska direktiv 2006/112/EG ändras på följande sätt:

1 Artikel 58 ska ersättas med följande:

2 Artikel 219a ska ersättas med följande:

3 I artikel 358a ska led 1 ersättas med följande:

4 I artikel 361.1 ska led e ersättas med följande:

Artikel 2 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med den 1 januari 2021

Med verkan från och med den 1 januari 2021 ska direktiv 2006/112/EG ändras på följande sätt:

1 I artikel 14 ska följande punkt läggas till:

2 Följande artikel ska läggas till:

3 Artikel 33 ska ersättas med följande:

4 Artikel 34 ska utgå.

5 Artikel 35 ska ersättas med följande:

6 I artikel 58 ska punkterna 2–6 utgå.

7 I avdelning V ska följande kapitel införas:

8 Följande artikel ska läggas till:

9 I artikel 143.1 ska följande led införas:

10 I artikel 220.1 ska led 2 ersättas med följande:

11 Följande artikel ska läggas till:

12 Rubriken till avdelning XII kapitel 6 ska ersättas med följande:

13 I artikel 358 ska leden 1, 2 och 3 utgå.

14 Rubriken till avsnitt 2 ska ersättas med följande:

15 I artikel 358a ska följande led läggas till:

16 Artikel 359 ska ersättas med följande:

17 Artikel 362 ska ersättas med följande:

18 I artikel 363 ska led a ersättas med följande:

19 Artiklarna 364 och 365 ska ersättas med följande:

20 Artikel 368 ska ersättas med följande:

21 Rubriken i avdelning XII kapitel 6 avsnitt 3 ska ersättas med följande:

22 I artikel 369a ska följande led läggas till:

23 Artiklarna 369b och 369c ska ersättas med följande:

24 Artikel 369e ska ändras på följande sätt:

25 Artiklarna 369f och 369g ska ersättas med följande:

26 I artikel 369h.1 andra stycket ska andra meningen ersättas med följande:

27 I artikel 369i ska första stycket ersättas med följande:

28 Artikel 369j ska ersättas med följande:

29 I artikel 369k ska punkt 1 ersättas med följande:

30 I avdelning XII kapitel 6 ska följande avsnitt läggas till:

31 I avdelning XII ska följande kapitel läggas till:

Artikel 3 – Ändring av direktiv 2009/132/EG

Med verkan från och med den 1 januari 2021 ska avdelning IV i direktiv 2009/132/EG utgå.

Artikel 4 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2018 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 1 i detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

2 Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelserna i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 5 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 6 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 Yttrande av den 30 november 2017 (ännu ej offentliggjort i EUT).

2 EUT C 345, 13.10.2017, s. 79.

3 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1).

4 Rådets direktiv 2009/132/EG av den 19 oktober 2009 om tillämpningsområdet för artikel 143 b och c i direktiv 2006/112/EG vad gäller befrielse från mervärdesskatt vid slutlig import av vissa varor (EUT L 292, 10.11.2009, s. 5).

5 Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 31.3.2010, s. 1).

6 Rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri (EUT L 268, 12.10.2010, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

8 EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

9 Rådets direktiv (EU) 2017/2455 av den 5 december 2017 om ändring av direktiv 2006/112/EG och direktiv 2009/132/EG vad gäller vissa skyldigheter på mervärdesskatteområdet för tillhandahållande av tjänster och distansförsäljning av varor (EUT L 348, 29.12.2017, s. 7).

10 Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 31.3.2010, s. 1).