Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/852 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

med beaktande av Regionkommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Avfallshanteringen i unionen bör förbättras, i syfte att skydda, bevara och förbättra kvaliteten på miljön, skydda människors hälsa, säkerställa att naturresurser utnyttjas varsamt, effektivt och rationellt, främja principen om den cirkulära ekonomin, förbättra användningen av förnybar energi, öka energieffektiviteten, minska unionens beroende av importerade resurser, åstadkomma nya ekonomiska möjligheter och bidra till konkurrenskraft på lång sikt. En effektivare resursanvändning skulle också ge betydande nettobesparingar för företag, myndigheter och konsumenter i unionen och samtidigt minska de sammanlagda årliga växthusgasutsläppen.

2 De mål som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG för återvinning och materialåtervinning av förpackningar och förpackningsavfall bör ändras genom utökad materialåtervinning av förpackningsavfall i syfte att få dem att bättre återspegla unionens ambition att gå över till en cirkulär ekonomi.

3 För att säkerställa större enhetlighet i unionsrätten på avfallsområdet bör vidare definitionerna i direktiv 94/62/EG i relevanta fall anpassas till de definitioner i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG som är tillämpliga på avfall i allmänhet.

4 Förebyggande av avfall är det effektivaste sättet att förbättra resurseffektiviteten och minska miljöpåverkan från avfall. Det är därför viktigt att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder för att uppmuntra en ökning av andelen återanvändbara förpackningar som släpps ut på marknaden och återanvändning av förpackningar. Sådana åtgärder kan omfatta användning av pantsystem och andra incitament, såsom att fastställa kvantitativa mål, ta hänsyn till återanvändning när det gäller uppnåendet av återvinningsmålen samt differentierade ekonomiska bidrag för återanvändbara förpackningar inom ramen för system för utökat producentansvar för förpackningar. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att ge incitament till att börja använda återanvändbara förpackningar och för att uppnå en minskad förbrukning av förpackningar som inte är återvinningsbara och av onödiga förpackningar.

5 Eftersom återanvändning innebär att man undviker att släppa ut nya förpackningar på marknaden och öka volymerna av förpackningsavfall, bör återanvändbara försäljningsförpackningar som släpps ut på marknaden för första gången och träförpackningar som repareras för återanvändning beaktas i syfte att uppnå de olika återvinningsmålen för förpackningar.

6 Medlemsstaterna bör införa lämpliga incitament för tillämpning av avfallshierarkin, inbegripet ekonomiska instrument och andra åtgärder. Sådana åtgärder bör syfta till att minimera miljöpåverkan av förpackningar och förpackningsavfall ur ett livscykelperspektiv, med beaktande av, där så är lämpligt, fördelarna med biobaserade material och material som lämpar sig för upprepad återvinning. Åtgärder för att öka allmänhetens medvetenhet om fördelarna med förpackningar tillverkade av återvunnet material kan få sektorn för återvinning av förpackningsavfall att växa. Där engångsförpackningar är nödvändiga för att garantera livsmedelshygien och konsumenternas hälsa och säkerhet bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av sådana förpackningar.

7 Att främja en hållbar bioekonomi kan bidra till att minska unionens beroende av importerade råvaror. Biobaserade materialåtervinningsbara förpackningar och komposterbara biologiskt nedbrytbara förpackningar skulle kunna utgöra en möjlighet att främja förnybara energikällor för tillverkning av förpackningar, där detta visat sig vara gynnsamt ur ett livscykelperspektiv.

8 Nedskräpning, oavsett om den sker i städer, på marker, i floder och hav eller någon annanstans har direkta och indirekta negativa effekter på miljön, medborgarnas välbefinnande och ekonomin, och saneringskostnaderna är en onödig ekonomisk börda för samhället. Till de föremål som ofta hittas på stränder hör förpackningsavfall, med långvariga effekter på miljön, vilket påverkar turismen och allmänhetens möjligheter att använda dessa naturområden. Dessutom innebär förpackningsavfall i den marina miljön att avfallshierarkins prioritetsordning kastas om, särskilt genom att återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning undviks.

9 En ytterligare ökning av de mål som anges i direktiv 94/62/EG för materialåtervinning av förpackningsavfall skulle leda till tydliga miljömässiga, ekonomiska och sociala fördelar. Det bör säkerställas att ekonomiskt värdefulla avfallsmaterial successivt och effektivt återvinns genom god avfallshantering och i linje med avfallshierarkin såsom den fastställs i direktiv 2008/98/EG, och att dessa återförs till den europeiska ekonomin, vilket är steg på vägen mot att genomföra kommissionens meddelande av den 4 november 2008 om råvaruinitiativet – att uppfylla våra kritiska behov av tillväxt och arbetstillfällen i Europa och skapa en cirkulär ekonomi.

10 Många medlemsstater har ännu inte helt byggt ut den nödvändiga infrastrukturen för avfallshantering. Det är därför nödvändigt att fastställa tydliga långsiktiga policymål för att undvika att materialåtervinningsbara material fastnar längre ned i avfallshierarkin.

11 Detta direktiv fastställer långsiktiga mål för avfallshanteringen i unionen och ger ekonomiska aktörer och medlemsstaterna tydlig vägledning för de investeringar som krävs för att uppnå dessa mål. När medlemsstaterna utarbetar sina nationella avfallsplaner och planerar investeringar i infrastruktur för avfallshantering bör de använda investeringar på lämpligt sätt, inbegripet genom unionsfonder, genom att prioritera förebyggande, vilket inkluderar återanvändning, och materialåtervinning, i linje med avfallshierarkin.

12 Till följd av den kombination av materialåtervinningsmål och deponeringsbegränsningar som fastställs i direktiv 2008/98/EG och rådets direktiv 1999/31/EG är det inte längre nödvändigt att fastställa mål för återvinning och maximala mål för materialåtervinning av förpackningsavfall.

13 Separata materialåtervinningsmål bör fastställas för järnmetaller och aluminium. Detta skulle leda till stora ekonomiska och miljömässiga fördelar, eftersom mer aluminium skulle återvinnas vilket innebär betydande energibesparingar och minskade koldioxidutsläpp. Det befintliga materialåtervinningsmålet för metallförpackningar bör därför delas upp i separata mål för dessa båda typer av avfall.

14 2030 års mål för materialåtervinning av förpackningsavfall bör granskas i syfte att bibehållas eller, om så är lämpligt, höjas. Under den översynen bör också särskilda förpackningsavfallsströmmar uppmärksammas, såsom hushållens förpackningsavfall och förpackningsavfall från handel och industrier samt avfall från kompositförpackningar.

15 Beräkningen av materialåtervinningsmålen bör baseras på vikten av det förpackningsavfall som undergår materialåtervinning. Som allmän regel bör den faktiska mätningen av vikten av det förpackningsavfall som räknas som materialåtervunnet ske vid den punkt där förpackningsavfallet går in i materialåtervinningsförfarandet. För att begränsa administrativa bördor bör dock medlemsstaterna, på strikta villkor, och genom undantag från den allmänna regeln, tillåtas att fastställa vikten av det materialåtervunna förpackningsavfallet genom att mäta den utgående mängden från ett sorteringsförfarande. Förluster av material som sker innan avfallet går in i materialåtervinningsförfarandet, exempelvis på grund av sortering eller annat inledande förfarande, bör inte räknas in i de avfallsvolymer som anges som materialåtervunna. Dessa förluster kan fastställas på grundval av elektroniska register, tekniska specifikationer, detaljerade regler om beräkningen av genomsnittliga förlusttal för olika avfallsflöden eller andra motsvarande åtgärder. Medlemsstaterna bör rapportera sådana åtgärder i de kvalitetskontrollrapporter som åtföljer de uppgifter som de rapporterar till kommissionen om materialåtervinning av avfall. De genomsnittliga förlusttalen bör helst fastställas vid de enskilda sorteringsanläggningarna och bör kopplas till de olika huvudsakliga avfallskategorierna, olika källor (såsom hushåll eller handel), olika insamlingssystem och olika typer av sorteringsförfaranden. Genomsnittliga förlusttal bör endast användas om det inte finns några andra tillförlitliga uppgifter, i synnerhet i samband med transport och export av avfall. Viktförluster av material eller ämnen på grund av fysiska eller kemiska omvandlingsprocesser som ingår i det materialåtervinningsförfarande genom vilket förpackningsavfallet faktiskt upparbetas till produkter, material eller ämnen bör inte dras av från vikten av det avfall som rapporteras som materialåtervunnet.

16 Förpackningsavfall som upphör att vara avfall till följd av ett förberedande förfarande innan det faktiskt upparbetas kan räknas som materialåtervunnet om det senare ska upparbetas till produkter, material eller ämnen, antingen för det ursprungliga ändamålet eller för andra ändamål. Material som upphört att vara avfall och som ska användas som bränsle eller annan energikälla, som används som återfyllnad eller bortskaffas, eller som ska användas i ett förfarande som har samma ändamål som återvinning av avfall men som inte är materialåtervinning, får inte tillgodoräknas när det gäller uppnåendet av materialåtervinningsmålen.

17 Om beräkningen av materialåtervinningskvoten tillämpas på aerobisk eller anaerobisk behandling av biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall kan de avfallsmängder som går in i en aerobisk eller anaerobisk behandling räknas som materialåtervunna om behandlingen resulterar i något som ska användas som en materialåtervunnen produkt, ett materialåtervunnet material eller ett materialåtervunnet ämne. Resultatet av sådan behandling är oftast kompost eller rötrester, men andra resultat skulle också kunna beaktas om det innehåller jämförbara mängder återvunnet innehåll i förhållande till mängden behandlat biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall. I andra fall, och i linje med definitionen av materialåtervinning, får upparbetning av biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall till material som ska användas som bränsle eller annan energikälla, som bortskaffas, eller som ska användas i ett förfarande som har samma ändamål som återvinning av avfall men som inte är materialåtervinning, inte tillgodoräknas när det gäller uppnåendet av materialåtervinningsmålen.

18 Om förpackningsavfall exporteras från unionen för materialåtervinning bör medlemsstaterna använda sig av de inspektionsbefogenheter som föreskrivs i artikel 50.4c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 för att kräva styrkande dokument för att kunna fastställa om en transport är avsedd för återvinningsförfaranden som uppfyller kraven i artikel 49 i den förordningen och därför hanteras på ett miljövänligt sätt i en anläggning som drivs i enlighet med hälso- och miljöskyddsnormer som i stort sett motsvarar normerna i unionslagstiftningen. Medlemsstaterna skulle vid utförandet av denna uppgift kunna samarbeta med andra relevanta aktörer, såsom de behöriga myndigheterna i mottagarlandet, oberoende tredje parts kontrollorgan eller organisationer som med avseende på utökat producentansvar genomför skyldigheter för produkters producenters räkning, som upprättats enligt system för utökat producentansvar, vilka kan utföra fysiska och andra kontroller av anläggningar i tredjeländer. Medlemsstaterna bör i kvalitetskontrollrapporten som åtföljer uppgifterna om uppnåendet av målen rapportera om åtgärderna för att genomföra skyldigheten att säkerställa att avfall som exporteras från unionen behandlas under i stort sett likvärdiga förhållanden som dem som krävs enligt relevant unionsrätt på miljöområdet.

19 För att se till att detta direktiv genomförs på ett bättre, punktligare och enhetligare sätt och för att föregripa brister i genomförandet, bör ett system för tidiga varningsrapporter inrättas så att brister kan upptäckas och åtgärdas innan tidsfristerna för att uppfylla målen går ut.

20 Eftersom mängden och typen av förpackningar som används oftast beror på val som görs av producenten snarare än av konsumenten, bör system för utökat producentansvar inrättas. Ändamålsenliga system för utökat producentansvar kan ha en positiv inverkan på miljön genom att de minskar uppkomsten och ökar separat insamling och materialåtervinning av förpackningsavfallet. System för utökat producentansvar för förpackningar existerar redan i de flesta medlemsstater, men det finns stora skillnader i hur de inrättas, hur effektiva de är och hur långt producenternas ansvar sträcker sig. De regler som rör utökat producentansvar som fastställs i direktiv 2008/98/EG bör därför tillämpas på system för utökat producentansvar för producenter av förpackningar.

21 För att öka förebyggandet av förpackningsavfall, minska dess påverkan på miljön och främja återvinningsmaterial av hög kvalitet, och samtidigt säkerställa en fungerande inre marknad, undvika handelshinder och snedvridning och begränsning av konkurrensen inom unionen, bör de väsentliga kraven i direktiv 94/62/EG och bilaga II till det direktivet ses över, och vid behov ändras, för att skärpa kraven som förbättrar designen för återanvändning och materialåtervinning av hög kvalitet av förpackningar.

22 Medlemsstaternas rapportering av uppgifter är av avgörande betydelse för att kommissionen ska kunna bedöma hur unionsrätten på avfallsområdet efterlevs av medlemsstaterna. Uppgifternas kvalitet, tillförlitlighet och jämförbarhet bör förbättras genom att man inrättar en gemensam kontaktpunkt för samtliga avfallsuppgifter, tar bort obsoleta rapporteringskrav, utför riktmärkning av de nationella rapporteringsmetoderna och inför en kvalitetskontrollrapport.

23 De genomföranderapporter som medlemsstaterna utarbetar vart tredje år har inte visat sig vara ett effektivt sätt att kontrollera att lagstiftningen efterlevs eller säkerställa ett korrekt genomförande, och de ger dessutom upphov till onödiga administrativa bördor. Det är därför lämpligt att upphäva bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att utarbeta sådana rapporter. I stället bör efterlevnadskontrollen baseras uteslutande på de uppgifter som medlemsstaterna varje år rapporterar till kommissionen.

24 Tillförlitlig rapportering av uppgifter om avfallshantering är av största vikt för ett effektivt genomförande av lagstiftningen och för att säkerställa att uppgifterna från olika medlemsstater är jämförbara. När medlemsstaterna rapporterar om uppnåendet av de mål som fastställs i direktiv 94/62/EG, i dess lydelse enligt det här direktivet, bör de använda de senaste regler som utvecklats av kommissionen och metoder som utvecklats av de respektive nationella behöriga myndigheterna med ansvar för genomförandet av detta direktiv.

25 För att komplettera eller ändra direktiv 94/62/EG bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på artiklarna 11.3, 19.2 och 20 i det direktivet, i deras lydelse enligt det här direktivet. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

26 För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 94/62/EG bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på artiklarna 5.4, 6a.9, 12.3d och 19.1 i det direktivet, i deras lydelse enligt det här direktivet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.

27 Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att, å ena sidan, förhindra att förpackningar och förpackningsavfall på något sätt påverkar miljön, eller minska sådan påverkan, och därigenom säkerställa en hög miljöskyddsnivå och, å andra sidan, säkerställa en fungerande inre marknad och undvika handelshinder och snedvridning och begränsning av konkurrensen inom unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

28 Direktiv 94/62/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

29 Enligt det interinstitutionella avtalet av den 28 november 2001 om en mer strukturerad användning av omarbetningstekniken för rättsakter är omarbetningstekniken ett lämpligt sätt att säkerställa unionslagstiftningens läsbarhet på ett permanent och övergripande sätt, genom att förebygga spridning av enskilda ändringsakter som ofta gör rättsakter svåra att förstå. I det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bekräftade dessutom de tre institutionerna sitt åtagande att oftare använda omarbetning som lagstiftningsteknisk metod för att ändra befintlig lagstiftning. Med tanke på att direktiv 94/62/EG redan har ändrats sex gånger vore det därför lämpligt att omarbeta direktiv 94/62/EG inom en snar framtid.

30 I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar

Direktiv 94/62/EG ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 1.2 ska ersättas med följande:

2 Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

4 Artikel 5 ska ersättas med följande:

5 Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

6 Följande artikel ska införas:

7 Följande artikel ska införas:

8 Artikel 7 ska ersättas med följande:

9 I artikel 9 ska följande punkt läggas till:

10 Artikel 11.3 ska ersättas med följande:

11 Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

12 Artikel 17 ska utgå.

13 Artikel 19 ska ersättas med följande:

14 Artikel 20 ska ersättas med följande:

15 Artikel 21 ska ersättas med följande:

16 Följande artikel ska införas:

17 Bilagorna 2 och 3 ska ändras enligt bilagan till detta direktiv.

18 Bilaga 4 ska läggas till i enlighet med bilagan till detta direktiv.

Artikel 2 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 juli 2020. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2 Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala åtgärder i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Kommissionen ska underrätta de övriga medlemsstaterna om detta.

Artikel 3 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 EUT C 264, 20.7.2016, s. 98.

2 EUT C 17, 18.1.2017, s. 46.

3 Europaparlamentets ståndpunkt av den 18 april 2018 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 22 maj 2018.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, 31.12.1994, s. 10).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, 22.11.2008, s. 3).

6 Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (EGT L 182, 16.7.1999, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (EUT L 190, 12.7.2006, s. 1).

8 EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

10 EGT C 77, 28.3.2002, s. 1.

11 EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (EUT L 190, 12.7.2006, s. 1).

13 Kommissionens beslut 2005/270/EG av den 22 mars 2005 om fastställande av tabellformat för databassystemet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (EUT L 86, 5.4.2005, s. 6).

14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

15 EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

BILAGA

1. Bilaga 2 ska ändras på följande sätt: a) I punkt 1 ska andra strecksatsen ersättas med följande: — Förpackningar ska utformas, framställas och saluföras på ett sådant sätt att de kan återanvändas eller återvinnas, bland annat materialåtervinnas – i linje med avfallshierarkin – och i syfte att deras inverkan på miljön minskas så mycket som möjligt i samband med bortskaffandet av förpackningsavfall eller restprodukter från hantering av förpackningsavfall. b) I punkt 3 ska leden c och d ersättas med följande: c) Förpackningar som kan återvinnas genom kompostering Förpackningsavfall som bearbetas för kompostering ska vara biologiskt nedbrytbart i sådan grad att det inte hindrar separat insamling och den komposteringsprocess eller komposteringsaktivitet som avfallet underkastas. d) Biologiskt nedbrytbara förpackningar Biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall skall vara av sådan art att det kan underkastas fysisk, kemisk, termisk eller biologisk nedbrytning på ett sådant sätt att det mesta av den färdiga komposten slutligen bryts ned till koldioxid, biomassa och vatten. Plastförpackningar som är nedbrytbara genom oxidation får inte anses vara biologiskt nedbrytbara.

2. Bilaga 3 ska ändras på följande sätt: a) I tabellerna 1 och 2 ska var och en av raderna med rubriken Metall ersättas med två rader med rubrikerna Järnmetall och Aluminium. b) Tabell 2 ska ändras på följande sätt: i) I den andra kolumnen ska rubriken Förbrukade förpackningar (ton) ska ersättas med Förpackningar som släpps ut på marknaden för första gången (ton). ii) I den tredje kolumnen ska rubriken Återanvända förpackningar ersättas med Återanvändbara förpackningar. iii) Efter den tredje kolumnen ska följande läggas till: Återanvändbara försäljningsförpackningar Ton Procent c) I tabellerna 3 och 4 ska var och en av raderna med rubriken Metall respektive Metallförpackningar ersättas med två rader med rubrikerna Järnmetallförpackningar och Aluminiumförpackningar.

3. Följande bilaga ska läggas till:

BILAGA 4

GENOMFÖRANDEPLAN SOM SKA LÄMNAS IN ENLIGT ARTIKEL 6.1A D

Den genomförandeplan som ska lämnas in enligt artikel 6.1a d ska innehålla följande:

1 En bedömning av tidigare, nuvarande och planerad omfattning av materialåtervinning, deponering och annan behandling av förpackningsavfall och de flöden det består av.

2 En bedömning av genomförandet av befintliga avfallsplaner och avfallsförebyggande program som införts enligt artiklarna 28 och 29 i direktiv 2008/98/EG.

3 Skälen till att medlemsstaten anser att den kanske inte kommer att hinna uppnå det relevanta målet i artikel 6.1 g och i inom den tidsfrist som där fastställs och en bedömning av vilken förlängning av tidsfristen den behöver för att uppnå detta mål.

4 De åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de mål som anges i artikel 6.1 g och i i det här direktivet och som ska gälla för medlemsstaten under den förlängda tidsfristen, inbegripet de lämpliga ekonomiska styrmedel och andra åtgärder för att ge incitament till tillämpning av avfallshierarkin som fastställs i artikel 4.1 i, och bilaga IVa till, direktiv 2008/98/EG.

5 En tidsplan för genomförandet av de åtgärder som anges i punkt 4, fastställande av vilket organ som ska vara behörigt för genomförandet samt en bedömning av åtgärdernas enskilda bidrag till uppnåendet av de mål som är tillämpliga vid en förlängd tidsfrist.

6 Information om finansiering av avfallshanteringen i enlighet med principen om att förorenaren betalar.

7 Åtgärder för att vid behov förbättra uppgifternas kvalitet i syfte att uppnå bättre planerings- och övervakningsresultat inom avfallshanteringen.