Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/878 av den 20 maj 2019 om ändring av direktiv 2013/36/EU vad gäller undantagna enheter, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, ersättning, tillsynsåtgärder och tillsynsbefogenheter och kapitalbevarande åtgärder (Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 53.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 antogs som svar på den finanskris som bröt ut 2007–2008. Dessa lagstiftningsåtgärder har avsevärt bidragit till att stärka unionens finansiella system och gjort instituten mer motståndskraftiga mot eventuella framtida chocker. Även om dessa åtgärder var extremt omfattande kom de inte tillrätta med alla identifierade brister som påverkar instituten. Vissa av de ursprungligen föreslagna åtgärderna omfattas dessutom av översynsklausuler eller var inte tillräckligt detaljerade för att möjliggöra ett smidigt genomförande.

2 Detta direktiv syftar till att ta itu med problem som rör bestämmelser i direktiv 2013/36/EU som har visat sig vara otydliga och därför har varit föremål för olika tolkningar eller som har visat sig vara alltför betungande för vissa institut. Det innehåller också sådana anpassningar av direktiv 2013/36/EU som krävs efter antagandet av antingen andra relevanta unionsrättsakter, till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU, eller de ändringar som föreslås parallellt av förordning (EU) nr 575/2013. Slutligen kommer de föreslagna ändringarna att bättre anpassa det nuvarande regelverket till den internationella utvecklingen i syfte att främja konsekvens och jämförbarhet mellan olika jurisdiktioner.

3 Finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag kan vara moderföretag för bankgrupper, och tillsynskraven måste tillämpas på grundval av sådana holdingföretags konsoliderade situation. Eftersom institut som kontrolleras av sådana holdingföretag inte alltid kan säkerställa att kraven uppfylls på gruppnivå i hela den konsoliderade situationen är det nödvändigt att vissa finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag förs in i det direkta tillämpningsområdet för tillsynsbefogenheter enligt direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013 för att säkerställa att kraven uppfylls på gruppnivå. Därför bör ett särskilt godkännandeförfarande och direkta tillsynsbefogenheter över vissa finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag fastställas så att det kan säkerställas att sådana holdingföretag kan hållas direkt ansvariga för att säkerställa efterlevnad av tillsynskrav på gruppnivå, utan att de blir föremål för ytterligare tillsynskrav på individuell nivå.

4 Godkännandet av och tillsynen över vissa finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag bör inte hindra grupper från att besluta om de särskilda interna arrangemang och den särskilda interna fördelning av uppgifter inom gruppen som de anser vara lämpliga för att säkerställa att kraven på gruppnivå uppfylls, och bör inte hindra direkta tillsynsåtgärder riktade mot de institut inom gruppen som är delaktiga i att säkerställa att tillsynskraven på gruppnivå uppfylls.

5 Under vissa omständigheter skulle kunna ett finansiellt holdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som har inrättats för att inneha ägarintressen i företag undantas från godkännande. Även om ett undantaget finansiellt holdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag skulle kunna fatta beslut inom ramen för sin normala verksamhet, bör det inte fatta ledningsbeslut eller operativa eller finansiella beslut som påverkar gruppen eller de dotterföretag i gruppen som är institut eller finansiella institut. De behöriga myndigheterna bör när de bedömer efterlevnaden av det kravet ta hänsyn till de tillämpliga kraven enligt den bolagsrätt som det finansiella holdingföretaget eller blandade finansiella holdingföretaget omfattas av.

6 Den samordnande tillsynsmyndigheten har anförtrotts huvudansvaret när det gäller gruppbaserad tillsyn. Det är därför nödvändigt att den samordnande tillsynsmyndigheten är involverad på lämpligt sätt i godkännandet av och tillsynen över finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Om den samordnande tillsynsmyndigheten är en annan än den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det finansiella holdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget är etablerat bör detta godkännande beviljas genom ett gemensamt beslut från dessa två myndigheter. Europeiska centralbanken bör, när den utför sin uppgift att utöva gruppbaserad tillsyn över kreditinstituts moderföretag enligt rådets förordning (EU) nr 1024/2013, också utföra sina uppgifter vad gäller godkännande av och tillsyn över finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.

7 Kommissionens rapport av den 28 juli 2016 om bedömning av ersättningsreglerna i direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013 (nedan kallad kommissionens rapport av den 28 juli 2016) visade att vissa av principerna i direktiv 2013/36/EU, nämligen kraven gällande uppskjuten ersättning och utbetalning i instrument, är alltför betungande och inte står i proportion till deras tillsynsmässiga fördelar när de tillämpas på små institut. Den konstaterade på liknande sätt att kostnaden för att tillämpa dessa krav överstiger deras tillsynsmässiga fördelar när det gäller personal med låga nivåer av rörlig ersättning, eftersom sådana rörliga ersättningsnivåer ger svaga eller inga incitament för personalen att ta överdrivna risker. Samtidigt som alla institut, generellt sett, bör vara skyldiga att tillämpa alla principer på alla anställda vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutets riskprofil, är det därför nödvändigt att undanta små institut och personer med låga rörliga ersättningsnivåer från de principer om uppskov och utbetalning i instrument som fastställs i direktiv 2013/36/EU.

8 Tydliga, enhetliga och harmoniserade kriterier för identifiering av sådana små institut samt låga nivåer vad gäller rörlig ersättning är nödvändiga för att säkerställa samstämmighet i tillsynen och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten och ett tillräckligt skydd för insättare, investerare och konsumenter i hela unionen. Samtidigt är det lämpligt att ge medlemsstaterna viss flexibilitet att inta ett striktare förhållningssätt om de anser det nödvändigt.

9 Principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete fastställs i artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Den principen måste tillämpas konsekvent av instituten. De bör därför tillämpa en könsneutral ersättningspolicy.

10 Syftet med ersättningskraven är att främja en sund och effektiv riskhantering vid instituten genom att de långsiktiga intressena för både instituten och de anställda vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutets riskprofil (väsentliga risktagare) anpassas till varandra. Samtidigt skulle dotterföretag som inte är institut och som således inte på individuell nivå omfattas av direktiv 2013/36/EU kunna omfattas av andra ersättningskrav enligt de relevanta sektorsspecifika rättsakter som bör ha företräde. Därför bör i regel de ersättningskrav som fastställs i detta direktiv inte tillämpas på sådana dotterföretag på gruppnivå. I syfte att förhindra eventuellt arbitrage bör dock de ersättningskrav som fastställs i detta direktiv tillämpas på gruppnivå på personal som är anställd vid dotterföretag som tillhandahåller specifika tjänster, såsom kapitalförvaltning, portföljförvaltning eller fullgörande av order, varigenom denna personal har fått mandat, oavsett formen för detta mandat, att bedriva sådan yrkesutövning som klassificerar dessa anställda som väsentliga risktagare på bankgruppsnivå. Dessa mandat bör inbegripa sådana arrangemang för delegering eller utkontraktering som ingås mellan det dotterföretag där personalen är anställd och ett annat institut i samma grupp. Medlemsstaterna bör inte hindras från att på gruppnivå tillämpa de ersättningskrav som fastställs i detta direktiv på en bredare uppsättning dotterföretag och deras personal.

11 Enligt direktiv 2013/36/EU ska en betydande del, och under alla omständigheter minst 50 %, av all rörlig ersättning bestå av en avvägning av aktier eller motsvarande ägarintressen, beroende på det berörda institutets rättsliga struktur, instrument som är kopplade till institutets aktier eller andra likvärdiga icke-kontanta instrument, ifall institutet inte är börsnoterat, och, om möjligt, alternativa primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument som uppfyller vissa villkor. Denna princip begränsar användningen av instrument som är kopplade till institutets aktier till icke-börsnoterade institut och kräver att börsnoterade institut använder aktier. I kommissionens rapport av den 28 juli 2016 konstaterades att användningen av aktier kan leda till betydande administrativa bördor och kostnader för börsnoterade institut. Samtidigt kan motsvarande tillsynsmässiga fördelar uppnås genom att tillåta att börsnoterade institut använder instrument kopplade till aktier som följer värdet av aktierna. Möjligheten att använda sådana instrument bör därför utvidgas till börsnoterade institut.

12 Översynen och utvärderingen bör ta hänsyn till institutens storlek, struktur och interna organisation samt deras verksamhets art, omfattning och komplexitet. När olika institut har likartade riskprofiler, till exempel därför att de har liknande affärsmodeller eller liknande geografisk belägenhet för exponeringar eller därför att de är underställda samma institutionella skyddssystem, bör de behöriga myndigheterna kunna anpassa den metod som används för översyns- och utvärderingsprocessen för att ta hänsyn till de gemensamma kännetecknen och riskerna för institut med sådana likartade riskprofiler. En sådan anpassning bör dock varken förhindra de behöriga myndigheterna från att vederbörligen beakta de specifika risker som påverkar varje institut eller förändra de införda åtgärdernas institutspecifika karaktär.

13 Det ytterligare kapitalbaskrav som åläggs av behöriga myndigheter är en viktig pådrivande faktor för ett instituts totala kapitalbasnivå och är relevant för marknadsaktörerna, eftersom nivån på det ålagda ytterligare kapitalbaskravet påverkar den utlösande faktorn för begränsningar av utdelningar, bonusutbetalningar och utbetalningar från primärkapitaltillskottsinstrument. En tydlig definition av de omständigheter under vilka det ytterligare kapitalbaskravet ska åläggas bör tillhandahållas för att säkerställa att reglerna tillämpas konsekvent i alla medlemsstater och för att säkerställa en väl fungerande inre marknad.

14 Det ytterligare kapitalbaskrav som ska åläggas av behöriga myndigheter bör fastställas i förhållande till ett instituts specifika situation och vederbörligen motiveras. Ytterligare kapitalbaskrav kan åläggas för att hantera risker eller riskelement som uttryckligen undantas eller inte uttryckligen omfattas av de kapitalbaskrav som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013 endast i den omfattning detta anses nödvändigt mot bakgrund av ett instituts specifika situation. Dessa krav bör i den relevanta rangordningen av kapitalbaskrav placeras över de relevanta minimikraven på kapitalbas och under det kombinerade buffertkravet eller buffertkravet avseende bruttosoliditetsgraden, beroende på vad som är tillämpligt. Ytterligare kapitalbaskravs institutspecifika karaktär bör förhindra att de används som ett verktyg för att hantera makrotillsynsrisker eller systemrisker. Detta bör dock inte förhindra de behöriga myndigheterna från att, bland annat genom ytterligare kapitalbaskrav, hantera de risker som enskilda institut löper på grund av sin verksamhet, inbegripet sådana risker som återspeglar inverkan av en viss ekonomisk utveckling och marknadsutveckling på ett enskilt instituts riskprofil.

15 Kravet på bruttosoliditetsgrad är en parallell bestämmelse till de riskbaserade kapitalbaskraven. Varje ytterligare kapitalbaskrav som åläggs av behöriga myndigheter för att hantera risken för alltför låg bruttosoliditet bör därför läggas till det lägsta kravet på bruttosoliditetsgrad och inte till det lägsta riskbaserade kapitalbaskravet. Vidare bör instituten även kunna använda det kärnprimärkapital som de använder för att uppfylla sina bruttosoliditetskrav för att uppfylla de riskbaserade kapitalbaskraven, inbegripet det kombinerade buffertkravet.

16 Det bör vara möjligt för de behöriga myndigheterna att meddela ett institut i form av riktlinjer varje justering av det kapital som överstiger de relevanta minimikraven på kapitalbas, det relevanta ytterligare kapitalbaskravet och, beroende på vad som är tillämpligt, det kombinerade buffertkrav eller det buffertkrav avseende bruttosoliditetsgraden som de förväntar sig att institutet ska uppfylla för att hantera framtida stresscenarier. Eftersom dessa riktlinjer utgör ett kapitalmål bör de betraktas som liggande över de relevanta minimikraven på kapitalbas, de relevanta ytterligare kapitalbaskravet och det kombinerade buffertkravet eller buffertkravet avseende bruttosoliditetsgraden, beroende på vad som är tillämpligt. Underlåtelse att uppfylla ett sådant mål bör inte utlösa de utdelningsrestriktioner som föreskrivs i direktiv 2013/36/EU. Eftersom riktlinjerna om ytterligare kapitalbas återspeglar tillsynsmässiga förväntningar, bör direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013 varken fastställa obligatoriska informationskrav vad gäller riktlinjerna eller förbjuda de behöriga myndigheterna från att begära att riktlinjerna görs tillgängliga. Om ett institut upprepade gånger underlåter att uppfylla kapitalmålet bör den behöriga myndigheten ha rätt att vidta tillsynsåtgärder och vid behov ålägga ytterligare kapitalbaskrav.

17 Bestämmelserna i direktiv 2013/36/EU om ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret är kopplade till de relevanta bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013, vilka kräver en längre genomförandeperiod för instituten. För att anpassa tillämpningen av bestämmelserna om ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör de bestämmelser som krävs för att följa relevanta bestämmelser i detta direktiv tillämpas från och med samma datum som de relevanta bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013.

18 I syfte att harmonisera beräkningen av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret när institutens interna system för att mäta denna risk inte är tillfredsställande, bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska tillsynsstandarder som utarbetats av Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten (EBA)), vilken inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010, för utarbetande av en schablonmetod för utvärdering av denna risk. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder med hjälp av delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

19 För att förbättra de behöriga myndigheternas identifiering av de institut som skulle kunna komma att drabbas av alltför stora förluster i sin verksamhet utanför handelslagret till följd av potentiella ändringar i räntesatser, bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska tillsynsstandarder som utarbetats av EBA. Dessa tekniska tillsynsstandarder bör specificera de sex tillsynsrelaterade chockscenarier som alla institut måste tillämpa för att beräkna förändringar i det ekonomiska värdet på eget kapital, de allmänna antaganden som instituten måste införliva i sina interna system för att beräkna det ekonomiska värdet på eget kapital och för att fastställa eventuellt behov av specifika kriterier för att identifiera de institut för vilka tillsynsåtgärder skulle kunna komma i fråga till följd av en minskning av nettoränteintäkter beroende på ränteförändringar och vad som utgör en stor minskning. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder med hjälp av delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

20 Bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism är nödvändigt för att kunna upprätthålla det finansiella systemets stabilitet och integritet. Om det framkommer att ett institut är inblandat i penningtvätt och finansiering av terrorism skulle detta kunna få följder för dess bärkraft och för det finansiella systemets stabilitet. Tillsammans med de myndigheter och organ som ansvarar för att säkerställa efterlevnad av reglerna om bekämpning av penningtvätt enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 spelar de behöriga myndigheter som ansvarar för auktorisation och tillsyn en viktig roll när det gäller att identifiera och beivra brister. Därför bör dessa behöriga myndigheter i sin relevanta tillsynsverksamhet, bland annat översyns- och utvärderingsprocesser, bedömningar av lämpligheten hos institutens styrningsformer, processer och rutiner och bedömningar av lämpligheten hos medlemmarna i ledningsorganet, konsekvent beakta frågor som rör penningtvätt och finansiering av terrorism och i enlighet med detta informera de berörda myndigheter och organ som ansvarar för att säkerställa efterlevnad av reglerna om bekämpning av penningtvätt om eventuella resultat samt vid behov vidta tillsynsåtgärder i enlighet med sina befogenheter enligt direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013. Information bör tillhandahållas på grundval av resultat som framkommit i de auktorisations-, godkännande- eller översynsprocesser som dessa behöriga myndigheter ansvarar för och på grundval av den information som mottagits från de myndigheter och organ som ansvarar för att säkerställa efterlevnaden av direktiv (EU) 2015/849.

21 En av de viktigaste lärdomarna från finanskrisen i unionen var att det behövs en adekvat institutionell och politisk ram för att förhindra och hantera obalanser inom unionen. Mot bakgrund av den senaste tidens institutionella utveckling i unionen, krävs en omfattande översyn av den politiska ramen för makrotillsyn.

22 Direktiv 2013/36/EU bör inte hindra medlemsstaterna från att i sin nationella rätt genomföra åtgärder som är avsedda att öka det finansiella systemets motståndskraft, bland annat men inte enbart genom begränsningar i belåningsgraden, begränsningar av skuldkvoten, begränsningar av skuldbetalningskvoten och andra instrument som är inriktade på utlåningsnormer.

23 För att kunna säkerställa att de kontracykliska kapitalbuffertarna verkligen återspeglar den risk som banksektorn utsätts för vid en alltför stor kredittillväxt, bör instituten beräkna sina institutspecifika buffertar som det viktade genomsnittet av de kontracykliska buffertvärden som tillämpas i de länder där de har sina kreditexponeringar. Varje medlemsstat bör därför utse en myndighet med ansvar för att fastställa det kontracykliska buffertvärdet för exponeringar i den medlemsstaten. Detta buffertvärde bör beakta ökningar i kreditgivningsnivåerna och förändringar i kreditgivningen som andel av bruttonationalprodukten (BNP) i den medlemsstaten, liksom andra variabler som är relevanta vid bedömning av risker som hotar finanssystemets stabilitet.

24 Utöver en kapitalkonserveringsbuffert och en kontracyklisk kapitalbuffert, bör medlemsstaterna kunna kräva att vissa institut har en systemriskbuffert för att förhindra och minska makrotillsynsrisker eller systemrisker som inte omfattas av förordning (EU) nr 575/2013 och av direktiv 2013/36/EU, nämligen en sådan risk för störningar av det finansiella systemet som kan få allvarliga negativa konsekvenser för det finansiella systemet och den reala ekonomin i en viss medlemsstat. Systemriskbuffertens värde bör tillämpas på alla exponeringar eller på en grupp av exponeringar och alla institut, eller på en eller flera grupper av institut, om instituten uppvisar liknande riskprofiler i sin affärsverksamhet.

25 Det är viktigt att förbättra samordningsmekanismen mellan myndigheterna, säkerställa en tydlig ansvarsfördelning, förenkla aktiveringen av de politiska makrotillsynsverktygen och bredda verktygslådan för makrotillsyn för att säkerställa att myndigheterna snabbt och effektivt kan hantera systemrisker. Europeiska systemrisknämnden (ESRB) som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 förväntas spela en central roll i samordningen av makrotillsynsåtgärder och i överföringen av information om planerade makrotillsynsåtgärder i medlemsstaterna, särskilt genom att offentliggöra antagna makrotillsynsåtgärder på sin webbplats och genom informationsutbyte mellan myndigheterna efter anmälningar av planerade makrotillsynsåtgärder. I syfte att säkerställa lämpliga politiska åtgärder i medlemsstaterna förväntas ESRB övervaka tillräckligheten och samstämmigheten i medlemsstaternas makrotillsynspolitik, inbegripet genom att övervaka huruvida verktygen används på ett enhetligt och icke-överlappande sätt.

26 De relevanta behöriga eller utsedda myndigheterna bör sträva efter att undvika överlappande eller icke samstämmig tillämpning av de makrotillsynsåtgärder som fastställs i direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013. I synnerhet bör de relevanta behöriga eller utsedda myndigheterna vederbörligen beakta huruvida åtgärder enligt artikel 133 i direktiv 2013/36/EU är överlappande eller icke samstämmiga med andra befintliga eller kommande åtgärder enligt artikel 124, 164 eller 458 i förordning (EU) nr 575/2013.

27 Behöriga eller utsedda myndigheter bör, på grundval av arten hos och fördelningen av de risker som är förbundna med gruppens struktur, kunna fastställa tillämpningsnivån eller tillämpningsnivåerna för bufferten för andra systemviktiga institut. Under vissa omständigheter skulle det kunna vara lämpligt att den behöriga myndigheten eller den utsedda myndigheten inför en buffert för andra systemviktiga institut enbart på en nivå under den högsta gruppnivån.

28 I enlighet med den metod för bedömning av globala systemviktiga banker som offentliggjorts av Baselkommittén för banktillsyn utgör ett instituts jurisdiktionsöverskridande fordringar och skulder indikatorer på dess globala systemviktighet och på de konsekvenser som institutets fallissemang skulle kunna ha för det globala finansiella systemet. Dessa indikatorer återspeglar särskilda farhågor vad gäller, till exempel, den ökade svårigheten med att samordna resolution av institut med betydande gränsöverskridande verksamheter. De framsteg som gjorts när det gäller det gemensamma tillvägagångssätt för resolution som är ett resultat av förstärkningen av det enhetliga regelverket och inrättandet av den gemensamma resolutionsmekanismen har i betydande utsträckning utvecklat förmågan till välordnad resolution av gränsöverskridande grupper inom bankunionen. Därför bör ett alternativt poängtal som återspeglar dessa framsteg beräknas, utan att det påverkar de behöriga eller utsedda myndigheternas förmåga att utöva sin tillsynsbedömning, och behöriga eller utsedda myndigheter bör beakta det poängtalet när de bedömer kreditinstituts systemviktighet, utan att det påverkar de uppgifter som lämnas till Baselkommittén för banktillsyn för fastställande av internationella nämnare. EBA bör utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som anger den kompletterande metoden för identifiering av globala systemviktiga institut så att hänsyn kan tas till särdragen i den integrerade europeiska resolutionsramen mot bakgrund av den gemensamma resolutionsmekanismen. Denna metod bör enbart användas för kalibreringen av bufferten för globala systemviktiga institut. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder med hjälp av delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

29 Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att stärka och förbättra redan befintliga unionsrättsakter som säkerställer enhetliga tillsynskrav som tillämpas på institut i hela unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

30 I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument, har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

31 Direktiv 2013/36/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2013/36/EU

Direktiv 2013/36/EU ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 2.5 och 2.6 ska ersättas med följande:

2 Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 4.8 ska ersättas med följande:

4 Artikel 8 ska ändras på följande sätt:

5 I artikel 9 ska följande punkter läggas till:

6 Artikel 10 ska ersättas med följande:

7 Artikel 14.2 ska ersättas med följande:

8 I artikel 18 ska led d ersättas med följande:

9 Följande artiklar ska införas:

10 I artikel 23.1 ska led b ersättas med följande:

11 Artikel 47 ska ändras på följande sätt:

12 Artikel 56 ska ändras på följande sätt:

13 I artikel 57.1 ska inledningsfrasen ersättas med följande:

14 Följande artiklar ska införas:

15 I artikel 63.1 ska följande stycke läggas till:

16 Artikel 64 ska ändras på följande sätt:

17 I artikel 66.1 ska följande led läggas till:

18 I artikel 67.1 ska följande led läggas till:

19 Artikel 74 ska ersättas med följande:

20 I artikel 75 ska punkt 1 ersättas med följande:

21 Artikel 84 ska ersättas med följande:

22 I artikel 85 ska punkt 1 ersättas med följande:

23 I artikel 88.1 ska följande stycke läggas till:

24 I artikel 89 ska följande punkt läggas till:

25 Artikel 91 ska ändras på följande sätt:

26 Artikel 92 ska ändras på följande sätt:

27 Artikel 94 ska ändras på följande sätt:

28 Artikel 97 ska ändras på följande sätt:

29 Artikel 98 ska ändras på följande sätt:

30 Artikel 99.2 b ska utgå.

31 Artikel 103 ska utgå.

32 Artikel 104 ska ändras på följande sätt:

33 Följande artiklar ska införas:

34 Artikel 105 d ska utgå.

35 I artikel 108 ska punkt 3 utgå.

36 Artikel 109 ska ändras på följande sätt:

37 Artikel 111 ska ersättas med följande:

38 Artikel 113 ska ersättas med följande:

39 I artikel 115 ska följande punkt läggas till:

40 Artikel 116 ska ändras på följande sätt:

41 I artikel 117 ska följande punkter läggas till:

42 I artikel 119 ska punkt 1 ersättas med följande:

43 I artikel 120 ska punkt 2 ersättas med följande:

44 I artikel 125.1 ska följande stycke läggas till:

45 I artikel 128 ska följande stycken införas efter första stycket:

46 Artiklarna 129 och 130 ska ersättas med följande:

47 Artikel 131 ska ändras på följande sätt:

48 Artikel 132 ska utgå.

49 Artiklarna 133 och 134 ska ersättas med följande:

50 Artikel 136 ska ändras på följande sätt:

51 I artikel 141 ska punkterna 1–6 ersättas med följande:

52 Följande artiklar ska införas:

53 I artikel 142.1 ska första stycket ersättas med följande:

54 I artikel 143.1 ska led c ersättas med följande:

55 Artikel 146 ska ersättas med följande:

56 Följande kapitel ska införas efter artikel 159:

57 I artikel 161 ska följande punkt läggas till:

Artikel 2 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska senast den 28 december 2020 anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2 Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 EUT C 34, 31.1.2018, s. 5.

2 EUT C 209, 30.6.2017, s. 36.

3 Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2019 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 14 maj 2019.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

7 Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63).

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).

11 EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).

13 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84).

16 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

17 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).

18 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 av den 12 december 2017 om ett allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering samt om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG och 2011/61/EU och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 347, 28.12.2017, s. 35).

19 Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1).