Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 av den 20 maj 2019 om ändring av direktiv 2014/59/EU vad gäller kreditinstituts och värdepappersföretags förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och om direktiv 98/26/EG

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Den 9 november 2015 offentliggjorde rådet för finansiell stabilitet en villkorsförteckning för total förlustabsorberingskapacitet (nedan kallad TLAC-standarden), som därefter antogs på G20 i november 2015. Syftet med TLAC-standarden är att säkerställa att globala systemviktiga banker, i unionsramverket kallade globala systemviktiga institut, har tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet för att bidra till att säkerställa att dessa institut kan upprätthålla kritiska funktioner utan att skattebetalarnas pengar, dvs. offentliga medel, eller den finansiella stabiliteten äventyras vid och omedelbart efter resolution. I sitt meddelande av den 24 november 2015, Mot ett fullbordande av bankunionen, åtog kommissionen sig att senast vid utgången av 2016 lägga fram ett lagstiftningsförslag som skulle göra det möjligt att genomföra TLAC-standarden i unionsrätten inom den internationellt överenskomna tidsfristen 2019.

2 Vid genomförandet av TLAC-standarden i unionsrätten behöver de befintliga institutspecifika minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder beaktas som gäller för samtliga kreditinstitut och värdepappersföretag (nedan kallade institut) som är etablerade i unionen, samt för varje annan enhet (nedan kallade enheter) som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU. Eftersom TLAC-standarden och minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder eftersträvar samma mål om att säkerställa att institut och enheter som är etablerade i unionen har en tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet bör de två kraven komplettera varandra inom ramen för ett gemensamt ramverk.

3 Om det inte finns några harmoniserade unionsregler för genomförandet av TLAC-standarden i unionen skapar detta ytterligare kostnader och rättsosäkerhet och försvårar tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget för gränsöverskridande institut och enheter. En avsaknad av harmoniserade unionsregler medför också snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, eftersom institutens och enheternas kostnader för att efterleva befintliga krav och TLAC-standarden skulle kunna variera avsevärt mellan olika länder i unionen. Följaktligen är det nödvändigt att undanröja dessa hinder för den inre marknadens funktion och undvika den snedvridning av konkurrensen som följer av att det inte finns några harmoniserade unionsregler för genomförandet av TLAC-standarden. Den lämpliga rättsliga grunden för det här direktivet är således artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

4 I linje med TLAC-standarden bör direktiv 2014/59/EU fortsätta att möjliggöra resolutionsstrategier med en enda ingångspunkt och resolutionsstrategier med flera ingångspunkter. Enligt resolutionsstrategin med en enda ingångspunkt försätts enbart en koncernenhet, vanligtvis moderföretaget, i resolution medan andra koncernenheter, vanligtvis rörelsedrivande dotterföretag, inte försätts i resolution, medan däremot deras förluster och rekapitaliseringsbehov överförs till den enhet som försätts i resolution. Enligt resolutionsstrategin med flera ingångspunkter skulle mer än en koncernenhet kunna försättas i resolution. För att den önskvärda resolutionsstrategin ska bli ändamålsenlig är det viktigt att de enheter som ska försättas i resolution (nedan kallade resolutionsenheter) tydligt identifieras och mot vilka resolutionsåtgärder alltså skulle kunna vidtas, samt de dotterföretag som tillhör dem (nedan kallade resolutionsgrupper). Denna identifiering är också relevant vid fastställandet av på vilken nivå de regler om förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet bör tillämpas som institut och enheter bör följa. Följaktligen är det nödvändigt att införa begreppen resolutionsenhet och resolutionsgrupp och att ändra direktiv 2014/59/EU i fråga om koncernresolutionsplanering, så att resolutionsmyndigheterna uttryckligen får ett krav på sig att identifiera resolutionsenheter och resolutionsgrupper inom en koncern och att på lämpligt sätt överväga effekterna av varje planerad åtgärd inom koncernen, för att säkerställa en effektiv resolution på koncernnivå.

5 Medlemsstaterna bör säkerställa att instituten och enheterna har en tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet för att säkerställa en smidig och snabb förlustabsorbering och rekapitalisering med minimala effekter för skattebetalarna och den finansiella stabiliteten. Detta bör uppnås genom att instituten efterlever ett institutspecifikt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som anges i direktiv 2014/59/EU.

6 För att anpassa de nämnare som mäter institutens och enheternas förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet till de nämnare som föreskrivs i TLAC-standarden bör minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder uttryckas som en procentandel av det berörda institutets eller enhetens totala riskvägda exponeringsbelopp och av institutets eller enhetens totala exponeringsmått, och institutet eller enheter bör samtidigt uppfylla måtten från de två mätningarna.

7 För att underlätta långsiktig planering för emittering av instrument och skapa säkerhet med avseende på de nödvändiga buffertarna behöver marknaderna klarhet i god tid om de kriterier som krävs för att instrument ska erkännas som TLAC eller minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder.

8 I syfte att säkerställa lika spelregler för institut och enheter som är etablerade i unionen, inbegripet på global nivå, bör kriterierna för att skulder ska kunna betraktas som nedskrivningsbara och medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder nära anpassas till de kriterier för TLAC-minimikravet som anges i förordning (EU) nr 575/2013, med förbehåll för de kompletterande justeringar och krav som införs i det här direktivet. I synnerhet bör vissa skuldinstrument med en inbäddad derivatkomponent, t.ex. vissa strukturerade produkter, med förbehåll för vissa särskilda villkor kunna medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i den utsträckning som de har ett bestämt eller ökande kapitalbelopp som måste betalas på förfallodagen och som är känt i förväg, medan enbart den ytterligare avkastningen är kopplad till den derivatkomponenten och beror på referenstillgångens resultat. På grund av dessa villkor förväntas dessa skuldinstrument vara i hög grad förlustabsorberande och enkelt nedskrivningsbara vid resolution. Om institut eller enheter innehar en kapitalbas som överstiger kapitalbaskravet bör detta faktum inte i sig påverka beslut om fastställandet av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Dessutom bör det vara möjligt för institut och enheter att fullgöra varje del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med kapitalbasen.

9 Bland de skulder som kan medräknas för att fullgöra minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder ingår i princip samtliga skulder till följd av fordringar från ordinarie borgenärer utan säkerhet (icke-efterställda skulder), förutsatt att de uppfyller de särskilda kriterier för att kunna medräknas som anges i detta direktiv. För att öka möjligheterna att försätta institut och enheter i resolution genom en ändamålsenlig användning av skuldnedskrivningsverktyget bör resolutionsmyndigheterna kunna kräva att minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder fullgörs med kapitalbas och andra efterställda skulder, särskilt där det finns tydliga indikationer på att borgenärer vars skulder skrivs ned sannolikt kommer att bära förluster vid resolution som skulle överstiga de förluster de i annat fall skulle åsamkas vid normala insolvensförfaranden. Resolutionsmyndigheterna bör bedöma behovet av att kräva att instituten och enheterna uppfyller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med kapitalbas och andra efterställda skulder, om värdet av de skulder som undantas från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget når en viss tröskel inom en kategori av skulder som inbegriper kvalificerade skulder som kan medräknas för att fullgöra minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Institut och enheter bör uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med kapitalbas och andra efterställda skulder i den mån detta krävs för att förhindra att deras borgenärer åsamkas förluster som överstiger de förluster som borgenärer i annat fall skulle åsamkas vid normala insolvensförfaranden.

10 Om resolutionsmyndigheterna begär att minimikravet ska fullgöras med efterställda skulder i samband med minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör detta inte påverka möjligheten att delvis uppfylla TLAC-minimikravet med icke-efterställda skuldinstrument i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013 och i linje med TLAC-standarden. För resolutionsenheter som hör till globala systemviktiga institut, resolutionsenheter i resolutionsgrupper som har tillgångar överstigande 100 miljarder EUR (toppnivåbanker) och för resolutionsenheter i vissa mindre resolutionsgrupper som sannolikt skulle kunna utgöra en systemrisk i händelse av fallissemang, med beaktande av förekomsten av insättningar och avsaknaden av skuldinstrument i finansieringsmodellen, en begränsad tillgång till kapitalmarknader för kvalificerade skulder och ett beroende av kärnprimärkapital vid uppfyllande av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, bör resolutionsmyndigheterna kunna kräva att en del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder motsvarande den nivå av förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i artiklarna 37.10 och 44.5 i direktiv 2014/59/EU, i dess ändrade lydelse enligt det här direktivet, uppfylls med kapitalbasen och andra efterställda skulder, inbegripet den kapitalbas som används för att efterleva det kombinerade buffertkrav som anges i direktiv 2013/36/EU.

11 Resolutionsmyndigheterna bör, på begäran av en resolutionsenhet, kunna minska den del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som ska uppfyllas med kapitalbasen och andra efterställda skulder upp till en gräns som motsvarar andelen för den minskning som är möjlig enligt artikel 72b.3 i förordning (EU) nr 575/2013 i förhållande till det TLAC-minimikrav som fastställs i den förordningen. Resolutionsmyndigheterna bör kunna kräva, i enlighet med proportionalitetsprincipen, att minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder uppnås med kapitalbasen och efterställda skulder i den utsträckning att den totala nivån för den erforderliga efterställningen i form av kapitalbas och kvalificerade skuldposter som härrör från kravet på att instituten och enheterna uppfyller TLAC-minimikravet, minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och, i tillämpliga fall, det kombinerade buffertkravet enligt direktiv 2013/36/EU, inte överstiger det som är högst av den nivå av förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i artiklarna 37.10 och 44.5 i direktiv 2014/59/EU, i dess ändrade lydelse enligt det här direktivet, eller resultatet av den formel som fastställs i detta direktiv baseras på tillsynskraven enligt pelare 1 och pelare 2 och det kombinerade buffertkravet.

12 För särskilda toppnivåbanker bör resolutionsmyndigheterna, på vissa villkor som bedöms av resolutionsmyndigheten, begränsa nivån för minimikravet för efterställning till en viss tröskel och också beakta den eventuella risken för att i oproportionell utsträckning påverka dessa instituts affärsmodell. Den begränsningen bör inte påverka möjligheten att fastställa ett efterställningskrav över denna gräns genom krav på efterställning inom pelare 2, med förbehåll för de villkor som gäller för pelare 2, på grundval av alternativa kriterier, nämligen resolutionshinder, eller resolutionsstrategins genomförbarhet och tillförlitlighet eller institutets risknivå.

13 Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör ge institut och enheter möjlighet att absorbera förluster som väntas uppstå vid resolution eller vid den tidpunkt då ett institut eller en enhet inte längre är livskraftigt, beroende på vad som är lämpligt, och att bli rekapitaliserat efter genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i resolutionsplanen eller efter resolutionsgruppens resolution. På grundval av den resolutionsstrategi som de har valt bör resolutionsmyndigheterna vederbörligen motivera nivån på det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som införs, och de bör, utan onödigt dröjsmål, se över den nivån för att återspegla eventuella förändringar vad gäller nivån på det krav som avses i artikel 104a i direktiv 2013/36/EU. Denna införda nivå för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör vara summan av de förluster som väntas uppstå vid resolution och som motsvarar institutets eller enhetens kapitalbaskrav och det rekapitaliseringsbelopp som möjliggör för institutet eller enheten att efter resolution eller efter utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna uppfylla nödvändiga kapitalbaskrav för auktorisation att fortsätta sin verksamhet enligt den valda resolutionsstrategin. Resolutionsmyndigheten bör justera rekapitaliseringsbeloppen nedåt eller uppåt för eventuella förändringar som föranleds av de åtgärder som fastställs i resolutionsplanen.

14 Resolutionsmyndigheten bör också kunna höja rekapitaliseringsbeloppet för att säkerställa tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten efter genomförandet av de åtgärder som fastställs i resolutionsplanen. Den nivå på marknadsförtroendebufferten som krävs bör möjliggöra för institutet eller enheten att fortsätta att uppfylla auktorisationskraven under en lämplig period, bland annat genom att möjliggöra för institutet eller enheten att täcka kostnaderna för omstrukturering av dess verksamhet efter resolution samt bibehålla ett tillräckligt marknadsförtroende. Marknadsförtroendebufferten bör fastställas utifrån en del av det kombinerade buffertkravet enligt direktiv 2013/36/EU. Resolutionsmyndigheterna bör justera marknadsförtroendebuffertens nivå nedåt om en lägre nivå är tillräcklig för att säkerställa tillräckligt marknadsförtroende eller bör justera denna nivå uppåt om en högre nivå krävs för att säkerställa att enheten efter de åtgärder som fastställs i resolutionsplanen fortsätter att uppfylla auktorisationskraven under en lämplig period och att ett tillräckligt marknadsförtroende bibehålls.

15 I linje med kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 bör resolutionsmyndigheterna granska investerarbasen för ett enskilt instituts eller en enskild enhets instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Om en betydande del av ett instituts eller en enhets instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder innehas av icke-professionella investerare som eventuellt inte har fått lämplig information om relevanta risker, skulle detta i sig kunna utgöra ett hinder för resolution. Om dessutom en stor del av ett instituts eller en enhets instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder innehas av andra institut eller enheter kan även systemeffekterna hos en nedskrivning eller konvertering utgöra ett hinder för resolution. Om en resolutionsmyndighet konstaterar ett resolutionshinder till följd av storleken på eller karaktären hos en viss investerarbas bör den kunna rekommendera att ett institut eller en enhet åtgärdar detta hinder.

16 För att säkerställa att icke-professionella investerare inte i alltför stor utsträckning investerar i vissa skuldinstrument som kan medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör medlemsstaterna säkerställa att minimibeloppet för denomineringen är relativt högt satt för sådana instrument eller att investeringen i sådana instrument inte motsvarar en alltför stor andel av investerarnas portföljer. Detta krav bör endast tillämpas på instrument som emitterats efter dagen för detta direktivs införlivande. Detta krav omfattas inte i tillräcklig omfattning av direktiv 2014/65/EU och bör därför vara verkställbart i enlighet med direktiv 2014/59/EU, utan att det påverkar de regler om investerarskydd som föreskrivs i direktiv 2014/65/EU. Om resolutionsmyndigheterna under utförandet av sitt uppdrag hittar bevis för potentiella överträdelser av direktiv 2014/65/EU bör de kunna utbyta konfidentiella uppgifter med marknadskontrollmyndigheter för tillämpning av det direktivet. Dessutom bör det även vara möjligt för medlemsstaterna att ytterligare begränsa marknadsföringen och försäljningen n av vissa andra instrument till vissa investerare.

17 För att öka möjligheterna till resolution bör resolutionsmyndigheterna kunna ålägga globala systemviktiga institut ett institutspecifikt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder utöver det TLAC-minimikrav som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013. Detta institutspecifika minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder bör åläggas om nivån enligt TLAC-minimikravet inte räcker till för att absorbera förluster och rekapitalisera ett globalt systemviktigt institut enligt den valda resolutionsstrategin.

18 Vid fastställandet av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör resolutionsmyndigheterna beakta institutets eller enhetens grad av systemrelevans och de potentiella negativa effekterna av dess fallissemang för den finansiella stabiliteten. Resolutionsmyndigheterna bör också beakta behovet av lika konkurrensvillkor mellan globala systemviktiga institut och andra jämförbara institut eller enheter med systemrelevans inom unionen. Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för institut eller enheter som inte är globala systemviktiga institut men vars systemrelevans i unionen är jämförbar med de globala systemviktiga institutens bör således inte i oproportionell utsträckning avvika från nivån på och sammansättningen av det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som generellt fastställs för globala systemviktiga institut.

19 I linje med förordning (EU) nr 575/2013 bör institut eller enheter som identifierats som resolutionsenheter enbart omfattas av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder på den konsoliderade resolutionsgruppnivån. Detta innebär att resolutionsenheter för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör bli tvungna att emittera kvalificerade instrument och poster till externa tredjepartsborgenärer som kommer att skrivas ned i händelse av att resolutionsenheten försätts i resolution.

20 Institut eller enheter som inte utgör resolutionsenheter bör efterleva minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på individuell nivå. Dessa instituts eller enheters förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbehov bör i allmänhet uppfyllas av deras respektive resolutionsenheter genom att resolutionsenheterna direkt eller indirekt förvärvar kapitalbasinstrument och kvalificerade skuldinstrument som emitteras av dessa institut eller enheter och genom att dessa skrivs ned eller konverteras till äganderättsinstrument när instituten eller enheterna inte längre är bärkraftiga. Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som tillämpas på institut eller enheter som inte utgör resolutionsenheter bör tillämpas tillsammans med och i överensstämmelse med de krav som är tillämpliga på resolutionsenheter. Därmed bör resolutionsmyndigheterna kunna försätta en resolutionsgrupp i resolution utan att några av dess dotterföretag försätts i resolution, vilket gör att potentiellt störande effekter på marknaden undviks. Tillämpningen av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för institut eller enheter som inte utgör resolutionsenheter bör överensstämma med den valda resolutionsstrategin och bör i synnerhet inte ändra ägandeförhållandena mellan instituten eller enheterna och deras resolutionsgrupp efter att dessa institut har rekapitaliserats.

21 Om både resolutionsenheten eller moderföretaget och dess dotterföretag är etablerade i samma medlemsstat och är del av samma resolutionsgrupp bör resolutionsmyndigheten kunna få bevilja ett undantag från minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som är tillämpligt på dessa dotterföretag som inte utgör resolutionsenheter eller tillåta dem att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med säkerställda garantier mellan moderföretaget och dess dotterföretag, vilka kan utlösas inom tidsramar som är likvärdiga med de som gäller för nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder. De säkerheter som ställs för garantin bör vara höglikvida och kännetecknas av minimal marknads- och kreditrisk.

22 I förordning (EU) nr 575/2013 föreskrivs att de behöriga myndigheterna får bevilja undantag från tillämpningen av vissa solvens- och likviditetskrav för kreditinstitut som är permanent underställda ett centralt organ (nedan kallat nätverk för samarbete) om vissa särskilda villkor är uppfyllda. För att resolutionsmyndigheterna ska kunna beakta särdragen hos sådana nätverk för samarbete, bör de också kunna bevilja undantag från minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som tillämpas på sådana kreditinstitut och för det centrala organet på liknande villkor som de som anges i förordning (EU) nr 575/2013, om kreditinstituten och det centrala organet är etablerade i samma medlemsstat. Resolutionsmyndigheterna bör även kunna behandla kreditinstituten och det centrala organet som en helhet när de bedömer villkoren för resolution på grundval av solidaritetsmekanismens utformning. Resolutionsmyndigheterna bör kunna säkerställa efterlevnad av det externa minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för resolutionsgruppen som helhet på olika sätt, beroende på hur solidaritetsmekanismen för varje koncern är utformad, genom att räkna kvalificerade skulder hos enheter som, i enlighet med resolutionsplanen, av resolutionsmyndigheterna har ålagts att emittera instrument som kan medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder utanför resolutionsgruppen.

23 För att säkerställa lämpliga nivåer på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för resolutionsändamål bör de myndigheter som ska ansvara för fastställandet av nivån på minimikravet vara resolutionsmyndigheten för resolutionsenheten, resolutionsmyndigheten på koncernnivå, dvs. resolutionsmyndigheten för det yttersta moderföretaget, och resolutionsmyndigheterna för andra enheter inom resolutionsgruppen. Alla tvister mellan myndigheterna bör ingå i Europeiska bankmyndighetens (EBA) befogenhet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010, med förbehåll för de villkor och begränsningar som fastställs i detta direktiv.

24 De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna bör behandla och på lämpligt sätt åtgärda alla underlåtelser att uppnå TLAC-minimikravet och minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Eftersom underlåtelser att uppnå dessa krav skulle kunna utgöra ett hinder för resolution av ett institut eller en koncern bör de befintliga förfarandena för att avlägsna resolutionshinder förkortas, så att sådana underlåtelser kan behandlas ändamålsenligt. Resolutionsmyndigheterna bör också kunna kräva att institut eller enheter ändrar sina löptidsprofiler för kvalificerade instrument och poster och att de utarbetar och genomför planer för att återställa efterlevnaden av dessa krav. Resolutionsmyndigheterna bör också kunna förbjuda vissa utdelningar om de anser att ett institut eller en enhet underlåter att uppfylla det kombinerade buffertkravet enligt direktiv 2013/36/EU när det beaktas utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.

25 För att säkerställa transparent tillämpning av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör instituten och enheterna till sina behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheterna rapportera och för allmänheten regelbundet offentliggöra sina minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, nivåerna på sina kvalificerade och nedskrivningsbara skulder och sammansättningen av dessa skulder, inbegripet deras löptidsprofil och rangordning vid normala insolvensförfaranden. För institut eller enheter som omfattas av TLAC-minimikravet bör frekvensen för tillsynsrapportering och offentliggörande av det institutspecifika minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt detta direktiv vara förenlig med de frekvenser som anges i förordning (EU) nr 575/2013 för TLAC-minimikravet. I vissa fall som anges i detta direktiv bör det vara tillåtet att göra totala eller delvisa undantag från skyldigheterna i fråga om rapportering och offentliggörande för vissa institut eller enheter, men sådana undantag bör inte begränsa resolutionsmyndigheternas befogenhet att begära upplysningar för att fullgöra sina skyldigheter enligt direktiv 2014/59/EU, i dess ändrade lydelse enligt det här direktivet.

26 Ett krav på att ta med avtalsenligt erkännande av effekterna av skuldnedskrivningsverktyget i avtal eller instrument som upprättar skulder som regleras av tredjelands rätt bör underlätta och förbättra processen för nedskrivning av dessa skulder i fall av resolution. Avtalsgrundade arrangemang kan erbjuda en genomförbar lösning, om de formuleras korrekt och antas i bred omfattning i fall av gränsöverskridande resolution, fram till dess att det utformas en lagbaserad metod enligt unionsrätten eller att det utformas incitament att välja en medlemsstats rätt för avtal som utarbetas eller lagstadgade ramar som möjliggör att effektiv gränsöverskridande resolution antas i alla tredjelandsjurisdiktioner.. Även när lagstadgade ramar för erkännande har införts bör avtalsenliga arrangemang för erkännande bidra till att förstärka medvetenheten hos borgenärer enligt avtalsenliga arrangemang som inte regleras av en medlemsstats rätt om rörande potentiella resolutionsåtgärder vad gäller institut eller enheter som regleras av unionsrätten. Det kan dock finnas fall där institut eller enheter inte kan ta med sådana avtalsgrundade villkor i avtal eller instrument som upprättar vissa typer av skulder, särskilt skulder som inte undantas från skuldnedskrivningsverktyget enligt direktiv 2014/59/EU, garanterade insättningar eller kapitalbasinstrument.

27 Det är lämpligt och nödvändigt att anpassa resolutionsmyndigheternas befogenheter att för en begränsad period tillfälligt upphäva vissa av institutens och enheternas avtalsförpliktelser. I synnerhet bör det vara möjligt för en resolutionsmyndighet att utöva denna befogenhet innan ett institut eller en enhet försätts i resolution och från och med det ögonblick då det avgörs att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, om någon åtgärd från den privata sektorn som resolutionsmyndigheten anser skulle, inom rimlig tid, förhindra att institutet eller enheten fallerar inte finns omedelbart tillgänglig och utövande av den befogenheten anses nödvändig för att undvika ytterligare försämring av institutets eller enhetens finansiella villkor. Resolutionsmyndigheterna bör i det sammanhanget kunna utöva denna befogenhet om de inte är nöjda med den föreslagna åtgärd från den privata sektorn som är omedelbart tillgänglig. En befogenhet att tillfälligt upphäva vissa avtalsförpliktelser skulle också göra det möjligt för resolutionsmyndigheterna att fastställa huruvida en resolutionsåtgärd är i allmänhetens intresse, välja ut de lämpligaste resolutionsverktygen eller säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av ett eller flera resolutionsverktyg. Det tillfälliga upphävandets varaktighet bör begränsas till högst två bankdagar. Så länge denna längsta frist varar kan upphävandet fortsätta gälla efter det att resolutionsbeslutet har fattats.

28 För att befogenheten att tillfälligt upphäva vissa avtalsförpliktelser ska kunna användas på ett proportionerligt sätt bör resolutionsmyndigheterna ha möjlighet att beakta omständigheterna i varje enskilt fall och att bestämma det tillfälliga uppskjutandets omfattning därefter. De bör vidare kunna godkänna vissa betalningar – särskilt, men inte begränsat till, det berörda institutets eller den berörda enhetens administrativa utgifter – från fall till fall. Det bör även vara möjligt att tillämpa befogenheten rörande tillfälligt upphävande på kvalificerade insättningar. Resolutionsmyndigheten bör dock noggrant bedöma om det är lämpligt att tillämpa befogenheten på vissa kvalificerade insättningar, särskilt garanterade insättningar som innehas av fysiska personer och mikro-, små- och medelstora företag, och bedöma risken för att tillämpningen av ett tillfälligt upphävande på sådana insättningar allvarligt skulle kunna störa de finansiella marknadernas funktion. Om befogenheten att tillfälligt upphäva vissa avtalsförpliktelser utövas med avseende på garanterade insättningar bör dessa insättningar inte anses vara indisponibla vid tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU. I syfte att säkerställa att insättare inte råkar i finansiella svårigheter under perioden för upphävande bör medlemsstaterna kunna föreskriva att de ska beviljas ett visst uttag per dag.

29 Under perioden för upphävande bör resolutionsmyndigheterna, utifrån bland annat resolutionsplanen för institutet eller enheten, också beakta möjligheten att institutet eller enheten i slutändan inte försätts i resolution utan i stället avvecklas enligt nationell rätt. I sådana fall bör resolutionsmyndigheterna vidta de åtgärder som de anser vara lämpliga för att uppnå lämplig samordning med berörda nationella myndigheter och säkerställa att det tillfälliga upphävandet inte hindrar en effektiv avveckling.

30 Befogenheten att tillfälligt upphäva en betalnings- eller leveransskyldighet bör inte tillämpas på skyldigheter som hänför sig till betecknade system eller operatörer av betecknade system i enlighet med direktiv 98/26/EG, centralbanker, auktoriserade centrala motparter eller centrala motparter från tredjeland som godkänts av Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma). Direktiv 98/26/EG minskar den risk som är förknippad med att delta i betalningssystem och system för värdepappersavveckling, i synnerhet genom att minska störningarna i händelse av att en deltagare i systemet blir insolvent. För att säkerställa att de skydden tillämpas korrekt i krissituationer, samtidigt som lämplig säkerhet för operatörer av betalningssystem och system för värdepappersavveckling och andra marknadsaktörer upprätthålls, bör direktiv 2014/59/EU ändras så att en krisförebyggande åtgärd, ett tillfälligt upphävande enligt artikel 33a eller en krishanteringsåtgärd inte ensam anses utgöra ett insolvensförfarande i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, under förutsättning att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet fortsätter att fullgöras. Direktiv 2014/59/EU bör dock inte inkräkta på driften av ett betecknat system enligt direktiv 98/26/EG eller den rätt till säkerhet som garanteras i det direktivet.

31 En viktig aspekt i en effektiv resolution är att, med avseende på finansiella avtal, säkerställa att motparter till ett institut eller en enhet enligt artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU, när institut eller enheter väl försätts i resolution, inte kan säga upp sina positioner enbart till följd av att dessa institut eller enheter försätts i resolution. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att tillfälligt upphäva betalnings- eller leveransskyldigheter enligt ett avtal med ett institut under resolution och bör ha befogenhet att, för en begränsad tidsperiod, begränsa motparters rätt att slutavräkna, påskynda eller på annat sätt avsluta finansiella avtal. Dessa krav är inte direkt tillämpliga på avtal som regleras av tredjelands rätt. I avsaknad av en lagstadgad ram för gränsöverskridande erkännande bör medlemsstaterna kräva att de institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d i direktiv 2014/59/EU tar med ett avtalsvillkor i berörda finansiella avtal som erkänner att avtalet kan komma att bli föremål för resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter att tillfälligt upphäva vissa betalnings- och leveransskyldigheter, att begränsa möjligheterna att göra säkerhetsrätt gällande eller att tillfälligt skjuta upp uppsägningsrätt och att vara bunden av kraven i artikel 68, som om det finansiella avtalet reglerades av den berörda medlemsstatens rätt. En sådan skyldighet bör föreskrivas i den utsträckning avtalet omfattas av dessa bestämmelser. Skyldigheten att införa avtalsklausulen uppkommer således inte med anledning av artiklarna 33a, 69, 70 och 71 i direktiv 2014/59/EU i dess lydelse enligt det här direktivet vad gäller bland annat avtal med centrala motparter eller operatörer av betecknade system enligt direktiv 98/26/EG, eftersom resolutionsmyndigheterna med avseende på sådana avtal inte har de befogenheter som anges i dessa artiklar, även om avtalet regleras i den berörda medlemsstatens rätt.

32 Möjligheten att undanta vissa av institutens eller enheternas skulder från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget eller från befogenheten att tillfälligt upphäva vissa betalnings- och leveransskyldigheter, att begränsa möjligheterna att göra säkerhetsrätt gällande eller att tillfälligt skjuta upp uppsägningsrätt som anges i direktiv 2014/59/EU bör också omfatta skulder till centrala motparter som är etablerade i unionen och till centrala motparter från tredjeland som godkänts av Esma.

33 För att få en gemensam förståelse av de begrepp som används i olika rättsakter bör de definitioner och begrepp som införs genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 avseende central motpart och deltagare införas i direktiv 98/26/EG.

34 Direktiv 98/26/EG minskar den risk som är förknippad med instituts och andra enheters deltagande i betalningssystem och system för värdepappersavveckling, i synnerhet genom att minska störningarna i händelse av att en deltagare i systemet blir insolvent. I skäl 7 i det direktivet klargörs att medlemsstaterna har möjligheten att tillämpa bestämmelserna i det direktivet på sina inhemska institut, som direkt deltar i system som regleras av rätten i tredje land och på säkerhet som ställs i samband med deltagande i sådana system. Med beaktande av den globala storleken på och de globala verksamheterna inom vissa system som regleras av rätten i tredje land och det ökande deltagandet av enheter etablerade i unionen i sådana system bör kommissionen se över hur medlemsstaterna tillämpar den möjlighet som anges i skäl 7 i det direktivet och bedöma behovet av ytterligare ändringar av det direktivet vad gäller sådana system.

35 För att möjliggöra en ändamålsenlig tillämpning av befogenheterna att minska, skriva ned och konvertera kapitalbasposter som inte bryter mot skyddsåtgärderna för borgenärer enligt detta direktiv bör medlemsstaterna säkerställa att fordringar som härrör från kapitalbasposter vid normala insolvensförfaranden har en lägre rangordning än andra efterställda fordringar. Instrument som endast delvis betraktas som kapitalbas bör fortfarande behandlas som fordringar som härrör från kapitalbasen med avseende på hela beloppet. Ett sådant delvis betraktande skulle exempelvis kunna vara resultatet av tillämpning av äldre regler som delvis tar bort instrumentet från balansräkningen eller som ett resultat av tillämpningen av den kalender för avskrivning av supplementärkapitalinstrument som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013.

36 Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa ett enhetligt regelverk för instituts och enheters återhämtning och resolution, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

37 För att ge medlemsstaterna en tillräcklig period för införlivande och tillämpning av detta direktiv i deras nationella rätt bör de ha arton månader på sig från och med dagen för dess ikraftträdande att göra detta. Bestämmelserna i detta direktiv om offentliggörande bör emellertid tillämpas från och med den 1 januari 2024 för att säkerställa att instituten och enheterna i unionen får tillräckligt med tid på sig för att uppnå den nivå som krävs när det gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på ett ordnat sätt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2014/59/EU

Direktiv 2014/59/EU ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 2.1 ska ändras på följande sätt:

2 Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

4 Artikel 13 ska ändras på följande sätt:

5 Artikel 16 ska ändras på följande sätt:

6 Följande artikel ska införas:

7 Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

8 I artikel 18 ska punkterna 1–7 ersättas med följande:

9 I artikel 32.1 ska led b ersättas med följande:

10 Följande artiklar ska införas:

11 I artikel 33 ska punkterna 2, 3 och 4 ersättas med följande:

12 Följande artikel ska införas:

13 Artikel 36 ska ändras på följande sätt:

14 Artikel 37 ska ändras på följande sätt:

15 Artikel 44 ska ändras på följande sätt:

16 Följande artikel ska införas:

17 Artikel 45 ska ersättas med följande artiklar:

18 I artikel 46 ska kvalificerade skulder ersättas med nedskrivningsbara skulder.

19 I artikel 47.1 b ii ska kvalificerade skulder ersättas med nedskrivningsbara skulder.

20 Artikel 48 ska ändras på följande sätt:

21 Artikel 55 ska ersättas med följande:

22 I avdelning IV ska rubriken till kapitel V ersättas med följande:

23 Artikel 59 ska ändras på följande sätt:

24 Artikel 60 ska ändras på följande sätt:

25 I artikel 61.3 ska följande stycke läggas till:

26 Artikel 62 ska ändras på följande sätt:

27 I artikel 63.1 e, f och j ska kvalificerade skulder ersättas med nedskrivningsbara skulder.

28 I artikel 66.4 ska kvalificerade skulder ersättas med nedskrivningsbara skulder.

29 Artikel 68 ska ändras på följande sätt:

30 Artikel 69 ska ändras på följande sätt:

31 I artikel 70 ska punkt 2 ersättas med följande:

32 I artikel 71 ska punkt 3 ersättas med följande:

33 Följande artikel ska införas:

34 Artikel 88 ska ändras på följande sätt:

35 Artikel 89 ska ersättas med följande:

36 I avsnitt B punkt 6 och avsnitt C punkt 17 i bilagan ska kvalificerade skulder ersättas med nedskrivningsbara skulder.

Artikel 2 – Ändringar av direktiv 98/26/EG

Direktiv 98/26/EG ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

2 Följande artikel ska införas:

Artikel 3 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 28 december 2020. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

2 När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkt 1 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

3 Medlemsstaterna ska till kommissionen och EBA överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 5 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 EUT C 34, 31.1.2018, s. 17.

2 EUT C 209, 30.6.2017, s. 36.

3 Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2019 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 14 maj 2019.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

8 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 av den 23 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU med avseende på tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i återhämtningsplaner, resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner, de minimikriterier som den behöriga myndigheten ska bedöma när det gäller återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, villkoren för finansiellt stöd inom koncerner, kraven på oberoende värderingsmän, avtalsenligt erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, förfarandena och innehållet för anmälningskrav och underrättelse om uppskjutande samt resolutionskollegiernas operativa funktionssätt (EUT L 184, 8.7.2016, s. 1).

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

10 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 12.6.2014, s. 149).

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).