Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1159 av den 20 juni 2019 om ändring av direktiv 2008/106/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk och om upphävande av direktiv 2005/45/EG om ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna (Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 100.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 För att upprätthålla, och sträva efter att förbättra, en hög nivå av sjösäkerhet och förebyggande av föroreningar till havs är det nödvändigt att bibehålla och om möjligt stärka kunskaper och färdigheter hos unionens sjöfolk genom att utveckla maritim utbildning och certifiering i enlighet med internationella regler och teknisk utveckling, och även vidta ytterligare åtgärder för att höja kompetensbasen inom den europeiska sjöfarten.

2 Utbildning och certifiering av sjöfolk regleras på internationell nivå genom Internationella sjöfartsorganisationens internationella konvention angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning från 1978, i dess ändrade lydelse (nedan kallad STCW-konventionen), som senast var föremål för en omfattande översyn 2010. Ändringar av STCW-konventionen antogs 2015 avseende utbildning och kvalifikationer för sjöfolk som arbetar ombord på fartyg som omfattas av den internationella koden för fartyg som använder gaser eller andra bränslen med låg flampunkt (nedan kallad IGF-koden). 2016 antogs ändringar av STCW-konventionen vad gäller utbildning och kvalifikationer för sjöfolk som arbetar ombord på passagerarfartyg och ombord på fartyg som trafikerar polarvatten.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG införlivar STCW-konventionen med unionsrätten. Alla medlemsstater har undertecknat STCW-konventionen och ett harmoniserat genomförande av deras internationella åtaganden bör därför uppnås genom att unionens regler om utbildning och certifiering av sjöfolk anpassas till STCW-konventionen. Flera bestämmelser i direktiv 2008/106/EG bör därför ändras för att återspegla de senaste ändringarna av STCW-konventionen när det gäller utbildning och kvalifikationer för sjöfolk som arbetar ombord på fartyg som omfattas av IGF-koden, ombord på passagerarfartyg och ombord på fartyg som trafikerar polarvatten.

4 Koden för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning, sådan den antogs genom resolution 2 vid STCW:s partskonferens 1995 (nedan kallad STCW-koden) innehåller redan riktlinjer om förebyggande av uttröttning (avsnitt B-VIII/1) och om tjänstgöringsduglighet (avsnitt A-VIII/1). Av säkerhetsskäl är det nödvändigt att kraven i artikel 15 i direktiv 2008/106/EG tillämpas och efterlevs utan undantag och att man vederbörligen beaktar dessa riktlinjer.

5 Ett av målen för den gemensamma transportpolitiken när det gäller sjötransport är att underlätta rörligheten för sjöfolk inom unionen. Sådan rörlighet bidrar bland annat till att göra unionens sjötransportssektor attraktivare för framtida generationer och därigenom undvika en situation där det europeiska sjöfartsklustret står inför brist på kompetent personal med rätt kombination av färdigheter och kompetens. Det ömsesidiga erkännandet av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna är av avgörande betydelse för att underlätta rörligheten för sjöfolk. Mot bakgrund av rätten till god förvaltning bör medlemsstaternas beslut om godkännande av certifikat om yrkeskunnande utfärdade till sjöfolk av andra medlemsstater i syfte att utfärda nationella behörighetsbevis grundas på skäl som är möjliga för den berörda sjömannen själv att verifiera.

6 Direktiv 2008/106/EG innehåller också ett centraliserat system för erkännande av sjöfolks certifikat som har utfärdats av tredjeländer. Utvärderingen enligt programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet (Refit-programmet) visade att betydande kostnadsbesparingar för medlemsstaterna har uppnåtts sedan införandet av det centraliserade systemet. Utvärderingen visade dock också att när det gäller några av de erkända tredjeländerna utfärdade medlemsstaterna endast ett mycket begränsat antal intyg om erkännande av behörighetsbevis eller certifikat om yrkeskunnande från dessa tredjeländer. I syfte att använda de tillgängliga mänskliga och finansiella resurserna effektivare bör förfarandet för erkännande av tredjeländer därför grunda sig på en analys av behovet av ett sådant erkännande, inbegripet men inte begränsat till en uppgift om det uppskattade antal befälhavare, befäl och radiooperatörer som har sitt ursprung i det landet och som sannolikt kommer att tjänstgöra på fartyg som för en medlemsstats flagg. Den analysen bör lämnas in för granskning till kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS).

7 Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förfarandet för erkännande av tredjeländer visade Refit-utvärderingen att den nuvarande tidsfristen på 18 månader inte tar hänsyn till komplexiteten hos förfarandet som innefattar en inspektion på plats som utförs av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. De nödvändiga diplomatiska åtgärderna för att planera och genomföra en sådan inspektion kräver mer tid. Dessutom är tidsfristen på 18 månader inte är tillräcklig om tredjelandet måste vidta korrigerande åtgärder och göra rättsliga ändringar i sitt system för att följa kraven i STCW-konventionen. Mot denna bakgrund bör tidsfristen för antagande av ett kommissionsbeslut förlängas från 18 till 24 månader, och om avsevärda korrigerande åtgärder, inklusive ändringar av rättsliga bestämmelser, måste genomföras av tredjeland bör tidsfristen förlängas till 36 månader. Dessutom bör möjligheten för den begärande medlemsstaten att preliminärt erkänna tredjelandets system för normer för utbildning, certifiering och vakthållning för sjöfolk behållas för att bevara flexibiliteten i erkännandeförfarandet.

8 För att säkerställa rätten till anständigt arbete för allt sjöfolk och för att begränsa snedvridningen av konkurrensen på den inre marknaden bör man inför ett framtida erkännande av tredjeländer ta hänsyn till om dessa tredjeländer har ratificerat 2006 års sjöarbetskonvention.

9 För att ytterligare öka effektiviteten i det centraliserade systemet för erkännande av tredjeländer, bör den nya bedömningen av tredjeländer som tillhandahåller ett litet antal sjöfolk till fartyg som för en medlemsstats flagg genomföras med längre mellanrum som bör förlängas till tio år. Denna längre period för en ny bedömning av systemet med sådana tredjeländer bör emellertid kombineras med prioriteringskriterier som tar hänsyn till säkerhetsfrågor och balanserar behovet av effektivitet med en effektiv skyddsmekanism om kvaliteten på sjöfolkets utbildning som tillhandahålls i de berörda tredjeländerna skulle försämras.

10 Information om sjöfolk från tredjeländer har blivit tillgänglig på unionsnivå genom medlemsstaternas översändande av relevant information i deras nationella register om utfärdade certifikat och intyg om erkännande. Den informationen bör användas för statistik och politiskt beslutsfattande, i synnerhet för att göra det centraliserade systemet för erkännande av tredjeländer effektivare. På grundval av den information som lämnats av medlemsstaterna bör erkännandet av tredjeländer som inte har tillhandahållit sjöfolk till fartyg som för en medlemsstats flagg under en period på minst åtta år granskas på nytt. Processen för förnyad granskning bör innefatta möjligheten att hålla inne eller återkalla erkännandet av det berörda tredjelandet. Dessutom bör den information som har lämnats av medlemsstaterna också användas för att prioritera en ny bedömning av de erkända tredjeländerna.

11 I syfte att ta hänsyn till utvecklingen på internationell nivå och för att göra det möjligt att snabbt anpassa unionens bestämmelser till denna utveckling bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på införande av ändringar av STCW-konventionen och del A i STCW-koden genom uppdatering av de tekniska kraven för utbildning och certifiering av sjöfolk och genom att anpassa alla relevanta bestämmelser i direktiv 2008/106/EG när det gäller de digitala certifikaten för sjöfolk. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

12 För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv om erkännande av tredjeländer, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.

13 De bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG är inte tillämpliga avseende erkännande av sjöfolks certifikat enligt direktiv 2008/106/EG. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/45/EG reglerade det ömsesidiga erkännandet av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna. De definitioner av sjöfolks certifikat som det hänvisas till i direktiv 2005/45/EG har emellertid blivit obsoleta efter 2010 års ändringar av STCW-konventionen. Därför bör systemet för ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna ändras för att återspegla de internationella ändringarna och definitionerna av certifikat för sjöfolk i direktiv 2008/106/EG. Dessutom bör de läkarintyg för sjöfolk som utfärdats under överseende av medlemsstaterna också tas med i systemet för ömsesidigt erkännande. För att undvika tvetydighet och risken för bristande överensstämmelse mellan direktiven 2005/45/EG och 2008/106/EG bör det ömsesidiga erkännandet av certifikat för sjöfolk regleras enbart genom direktiv 2008/106/EG. För att minska den administrativa bördan för medlemsstaterna bör det dessutom införas ett elektroniskt system för presentation av behörighetsbevis för sjöfolk när de relevanta ändringarna av STCW-konventionen har antagits.

14 Digitaliseringen av uppgifter är en naturlig del av den tekniska utvecklingen när det gäller datainsamling och dataöverföring, och syftar till att bidra till kostnadsbesparingar och en effektiv användning av mänskliga resurser. Kommissionen bör överväga åtgärder för att förbättra hamnstatskontrollens effektivitet, bland annat en utvärdering av genomförbarheten och mervärdet i att inrätta och förvalta en central databas över certifikat för sjöfolk som skulle vara sammankopplad med den inspektionsdatabas som avses i artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG, och till vilken alla medlemsstater kommer att vara anslutna. Den centrala databasen bör innehålla all den information som anges i bilaga V till direktiv 2008/106/EG om behörighetsbevis och intyg om erkännande av certifikat om yrkeskunnande utfärdade i enlighet med reglerna V/1-1 och V/1-2 i STCW-konventionen.

15 Utbildningen av europeiskt sjöfolk till befälhavare och befäl bör stödjas med studentutbyten mellan utbildningsanstalter för sjöfolk och utbildningsinstitutioner runtom i unionen. För att sjöfolk som arbetar på fartyg som för en EU-medlemsstats flagg ska få möjlighet att främja och utveckla sina färdigheter och kvalifikationer krävs det att medlemsstaterna utbyter god praxis med varandra. Sjöfolksutbildningen bör dra full nytta av de möjligheter som programmet Erasmus+ erbjuder.

16 Kommissionen bör etablera en dialog med arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna för att utöver de internationellt överenskomna minimikraven på utbildning för sjöfolk utveckla initiativ för maritim utbildning som medlemsstaterna ömsesidigt kan erkänna som europeiska utbildningar av högsta kvalitet för sjöfolk. Dessa initiativ bör bygga vidare på och utvecklas i enlighet med rekommendationerna från de pågående pilotprojekt och metoder som ryms inom kommissionens strategi för branschsamverkan kring kompetens.

17 För att öka den rättsliga klarheten och enhetligheten bör direktiv 2005/45/EG upphävas.

18 Direktiv 2008/106/EG bör ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2008/106/EG

Direktiv 2008/106/EG ska ändras på följande sätt:

1 I artikel 1 ska följande led läggas till:

2 Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 5 ska ändras på följande sätt:

4 Artikel 5a ska ersättas med följande:

5 Följande artikel ska införas:

6 Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

7 Artikel 19.2 och 19.3 ska ersättas med följande:

8 I artikel 20 ska följande punkt läggas till:

9 Artikel 21.1 och 21.2 ska ersättas med följande:

10 Artikel 25a.1 ska ersättas med följande:

11 Artikel 26 ska ersättas med följande:

12 Artikel 27 ska ersättas med följande:

13 Artikel 27a ska ersättas med följande:

14 Bilaga I till direktiv 2008/106/EG ska ändras i enlighet med bilagan till det här direktivet.

Artikel 2 – Upphävande

Direktiv 2005/45/EG ska upphöra att gälla.

Artikel 3 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 2 augusti 2021. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2 Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 5 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 EUT C 110, 22.3.2019, s. 125.

2 Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 juni 2019.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG av den 19 november 2008 om minimikrav på utbildning för sjöfolk (EUT L 323, 3.12.2008, s. 33).

4 EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 30.9.2005, s. 22).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/45/EG av den 7 september 2005 om ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna och om ändring av direktiv 2001/25/EG (EUT L 255, 30.9.2005, s. 160).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG av den 23 april 2009 om hamnstatskontroll (EUT L 131, 28.5.2009, s. 57).

BILAGA

I bilaga I till direktiv 2008/106/EG ska kapitel V ändras på följande sätt:

1 Regel V/2 ska ersättas med följande:

2 Följande regler ska läggas till: