Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/877 av den 20 maj 2019 om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller kreditinstituts och värdepappersföretags förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet (Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Den 9 november 2015 offentliggjorde rådet för finansiell stabilitet en villkorsförteckning för total förlustabsorberingskapacitet (nedan kallad TLAC-standarden), som därefter antogs på G20 i november 2015. Syftet med TLAC-standarden är att säkerställa att globala systemviktiga banker, i unionsramverket kallade globala systemviktiga institut, har tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet för att bidra till att säkerställa att dessa institut kan upprätthålla kritiska funktioner utan att skattebetalarnas pengar, dvs. offentliga medel eller den finansiella stabiliteten äventyras vid och omedelbart efter resolution. I sitt meddelande av den 24 november 2015 Mot ett fullbordande av bankunionen åtog kommissionen sig att senast vid utgången av 2016 lägga fram ett lagstiftningsförslag som skulle göra det möjligt att genomföra TLAC-standarden i unionsrätten inom den internationellt överenskomna tidsfristen 2019.

2 Vid genomförandet av TLAC-standarden i unionsrätten behöver de befintliga institutspecifika minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder beaktas som gäller för samtliga kreditinstitut och värdepappersföretag (nedan kallade institut) etablerade i unionen samt för varje annan enhet (nedan kallade enheter) som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU. Eftersom kravet på TLAC-standarden och minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder eftersträvar samma mål om att säkerställa att institut och enheter som är etablerade i unionen har en tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet bör de två kraven komplettera varandra inom ramen för en gemensam ram. I operativt hänseende bör den harmoniserade miniminivån enligt TLAC-standarden för globala systemviktiga institut (nedan kallad TLAC-minimikravet) införas i unionslagstiftningen genom ändringar av förordning (EU) nr 575/2013, medan det institutspecifika tillägget för globala systemviktiga institut och det institutspecifika kravet för institut som inte är globala systemviktiga institut, benämnt minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, bör hanteras genom riktade ändringar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014.

3 Om det inte finns några harmoniserade regler för genomförandet av TLAC-standarden i de medlemsstater som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen skapar detta ytterligare kostnader och rättsosäkerhet och försvårar tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget för gränsöverskridande institut och enheter. En avsaknad av harmoniserade unionsregler medför också snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, eftersom institutens och enheternas kostnader för att efterleva befintliga krav och TLAC-standarden skulle kunna variera avsevärt mellan de medlemsstaterna som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen. Följaktligen är det nödvändigt att undanröja dessa hinder för den inre marknadens funktion och undvika den snedvridning av konkurrensen som följer av att det inte finns några harmoniserade regler för genomförandet av TLAC-standarden. Den lämpliga rättsliga grunden för denna förordning är således artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

4 I linje med TLAC-standarden bör förordning (EU) nr 806/2014 fortsätta att möjliggöra både resolutionsstrategier med en enda ingångspunkt och resolutionsstrategier med flera ingångspunkter. Enligt resolutionsstrategin med en enda ingångspunkt försätts enbart en koncernenhet, vanligtvis moderföretaget, i resolution medan andra koncernenheter, vanligtvis rörelsedrivande dotterföretag, inte försätts i resolution, medan däremot deras förluster och rekapitaliseringsbehov överförs till den enhet som försätts i resolution. Enligt resolutionsstrategin med flera ingångspunkter skulle fler än en koncernenhet kunna försättas i resolution. För att den önskvärda resolutionsstrategin ska bli ändamålsenlig är det viktigt at de enheter som ska försättas i resolution (nedan kallade resolutionsenheter) tydligt identifieras och enheter mot vilka resolutionsåtgärder skulle kunna vidtas, samt de dotterföretag som tillhör dem (nedan kallade resolutionsgrupper). Denna identifiering är också relevant vid fastställandet av på vilken nivå de regler om förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet bör tillämpas som institut och enheter bör tillämpa. Följaktligen är det nödvändigt att införa begreppen resolutionsenhet och resolutionsgrupp och att ändra förordning (EU) nr 806/2014 i fråga om koncernresolutionsplanering, så att den gemensamma resolutionsnämnden (nedan kallad nämnden) omfattas av ett uttryckligt krav att identifiera resolutionsenheter och resolutionsgrupper inom en koncern och att på lämpligt sätt överväga effekterna av varje planerad åtgärd inom hela koncernen för att säkerställa ändamålsenlig resolution på koncernnivå.

5 Nämnden bör se till att instituten och enheterna har tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet för att säkerställa en smidig och snabb förlustabsorbering och rekapitalisering vid resolution med minimala effekter för skattebetalarna och för den finansiella stabiliteten. Detta bör uppnås genom att instituten efterlever ett institutspecifikt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som anges i förordning (EU) nr 806/2014.

6 För att anpassa de nämnare som mäter institutens och enheternas förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet till de nämnare som föreskrivs i TLAC-standarden bör minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder uttryckas som en procentandel av det berörda institutets eller enhetens totala riskvägda exponeringsbelopp och av institutets eller enhetens totala exponeringsmått, och instituten eller enheterna bör samtidigt uppfylla måtten från de två mätningarna.

7 För att säkerställa lika spelregler för institut och enheter som är etablerade i unionen, inklusive på global nivå, bör kriterierna för att nedskrivningsbara skulder ska kunna medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder nära anpassas till de kriterier för TLAC-minimikravet som anges i förordning (EU) nr 575/2013, men omfattas av de kompletterande justeringar och krav som införs i den här förordningen. I synnerhet bör vissa skuldinstrument med en inbäddad derivatkomponent, t.ex. vissa strukturerade produkter, med förbehåll för vissa särskilda villkor, kunna medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i den utsträckning som de har ett bestämt eller ökande kapitalbelopp som måste betalas på förfallodagen och som är känt i förväg, medan enbart den ytterligare avkastningen är kopplad till den derivatkomponenten och beror på referenstillgångens resultat. Med hänsyn till dessa villkor förväntas dessa skuldinstrument vara i hög grad förlustabsorberande och enkelt nedskrivningsbara vid resolution. Om institut eller enheter har en kapitalbas som överstiger kapitalbaskravet bör inte det i sig påverka de beslut som rör fastställandet av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Dessutom bör det vara möjligt för institut och enheter att uppfylla alla delar av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med kapitalbasen.

8 Bland de skulder som kan medräknas för att uppnå minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder ingår i princip samtliga skulder till följd av fordringar från ordinarie oprioriterade borgenärer (icke-efterställda skulder), förutsatt att de uppfyller de särskilda kriterier för att kunna medräknas som anges i denna förordning. För att öka möjligheterna att försätta institut och enheter i resolution genom en ändamålsenlig användning av skuldnedskrivningsverktyget bör nämnden kunna kräva att minimikravet för kapitalbas och andra kvalificerade skulder uppnås med kapitalbas och andra efterställda skulder, särskilt där det finns tydliga indikationer på att borgenärer vars skulder skrivs ned sannolikt kommer att bära förluster vid resolution som skulle överstiga de förluster de skulle åsamkas vid normala insolvensförfaranden. Nämnden bör bedöma behovet av att kräva att instituten och enheterna uppfyller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med kapitalbasen och andra efterställda skulder, om värdet av de skulder som undantas från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget når en viss tröskel inom en kategori av skulder som inbegriper kvalificerade skulder som omfattas av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Institut och enheter bör uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med kapitalbasen och andra efterställda skulder i den mån detta krävs för att förhindra att deras borgenärer åsamkas förluster som överstiger de som dessa borgenärer i annat fall skulle åsamkas vid normala insolvensförfaranden.

9 Om nämnden begär efterställning av skuldinstrument i samband med minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör detta inte påverka möjligheten att delvis uppfylla TLAC-minimikravet med icke-efterställda skuldinstrument i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013 och i linje med TLAC-standarden. För resolutionsenheter i globala systemviktiga institut, resolutionsenheter som ingår i resolutionsgrupper med tillgångar överstigande 100 miljarder EUR (toppnivåbanker), och för resolutionsenheter som ingår i resolutionsgrupper med tillgångar understigande 100 miljarder EUR som av den nationella resolutionsmyndigheten anses utgöra en sannolik systemrisk i händelse av fallissemang, och med beaktande av förekomsten av insättningar och avsaknaden av skuldinstrument i finansieringsmodellen, en begränsad tillgång till kapitalmarknader för kvalificerade skulder och ett beroende av kärnprimärkapital vid uppfyllande av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, bör nämnden kunna kräva att en del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som är lika med den nivå av förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i artikel 27.7 i förordning (EU) nr 806/2014, i dess ändrade lydelse enligt den här förordningen, uppfylls med kapitalbas och andra efterställda skulder, inbegripet den kapitalbas som används för att uppfylla det kombinerade buffertkrav som anges i direktiv 2013/36/EU.

10 På begäran av en resolutionsenhet bör nämnden ha möjlighet att sänka den del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som uppnås med av kapitalbas och andra efterställda skulder till en gräns som motsvarar den andel av den minskning som är möjlig enligt artikel 72b.3 i förordning (EU) nr 575/2013 i förhållande till det TLAC-minimikrav som fastställs i den förordningen. Nämnden bör kunna kräva, i enlighet med proportionalitetsprincipen, att minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder uppnås med kapitalbas och andra efterställda skulder i den mån den totala nivån av den erforderliga efterställningen i form av kapitalbas och kvalificerade skuldposter till följd av institutens och enheternas skyldighet att efterleva TLAC-minimikravet, minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och, i tillämpliga fall, det kombinerade buffertkravet enligt direktiv 2013/36/EU, inte överstiger det som är högst av den nivå av förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i artikel 27.7 i förordning (EU) nr 806/2014, i dess ändrade lydelse enligt den här förordningen, eller den formel som fastställs i denna förordning baseras på tillsynskraven enligt pelare 1 och pelare 2 och det kombinerade buffertkravet.

11 För särskilda toppnivåbanker bör nämnden, på vissa villkor som bedöms av nämnden, begränsa nivån för minimikravet för efterställning till en viss tröskel, och även beakta den eventuella risken för att i oproportionerlig utsträckning påverka dessa instituts affärsmodell. Den begränsningen bör inte påverka möjligheten att fastställa ett efterställningskrav över denna gräns genom krav på efterställning inom pelare 2, med förbehåll även för de villkor som gäller för pelare 2, på grundval av alternativa kriterier, nämligen resolutionshinder, resolutionsstrategins genomförbarhet och tillförlitlighet eller institutets risknivå.

12 Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör ge institut och enheter möjlighet att absorbera förluster som väntas uppstå vid resolution eller vid den tidpunkt då ett institut eller en enhet inte längre är livskraftigt, beroende på vad som är lämpligt, och att rekapitalisera sig efter genomförandet av de åtgärder som anges i resolutionsplanen eller efter resolutionsgruppens resolution. På grundval av den resolutionsstrategi som de har valt bör nämnden vederbörligen motivera nivån på det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som införs, och den bör utan onödigt dröjsmål se över den nivån för att återspegla eventuella förändringar vad gäller nivån på det krav som avses i artikel 104a i direktiv 2013/36/EU. Den införda nivån för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör vara summan av de förluster som väntas uppstå vid resolution och som motsvarar institutets eller enhetens kapitalbaskrav och det rekapitaliseringsbelopp som möjliggör för institutet eller enheten att efter resolution eller efter utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna uppfylla sina kapitalbaskrav så att det kan få auktorisation att fortsätta sin verksamhet enligt den valda resolutionsstrategin. Nämnden bör justera rekapitaliseringsbeloppen nedåt eller uppåt för eventuella förändringar som föranleds av de åtgärder som fastställs i resolutionsplanen.

13 Nämnden bör kunna höja rekapitaliseringsbeloppet för att säkerställa ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten efter genomförandet av de åtgärder som fastställs i resolutionsplanen. Den nivå som krävs i fråga om marknadsförtroendebufferten bör göra det möjligt för institutet eller enheten att fortsätta att uppfylla auktorisationskraven under en lämplig period, bland annat genom att möjliggöra för institutet eller enheten att täcka kostnaderna för omstrukturering av dess verksamhet efter resolution samt bibehålla ett tillräckligt marknadsförtroende. Marknadsförtroendebufferten bör fastställas utifrån en del av det kombinerade buffertkravet enligt direktiv 2013/36/EU. Nämnden bör justera marknadsförtroendebuffertens nivå nedåt om en lägre nivå är tillräcklig för att säkerställa tillräckligt marknadsförtroende eller bör justera denna nivå uppåt, om en högre nivå krävs för att säkerställa att enheten efter de åtgärder som fastställs i resolutionsplanen fortsätter att uppfylla auktorisationskraven under en lämplig period och att ett tillräckligt marknadsförtroende bibehålls.

14 I linje med kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 bör nämnden granska investerarbasen för ett enskilt instituts eller enheters instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Om en betydande del av ett instituts eller en enhets instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder innehas av icke-professionella investerare som eventuellt inte har erhållit en lämplig hänvisning till relevanta risker skulle detta i sig kunna utgöra ett hinder för resolution. Om en stor del av ett instituts eller en enhets instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder innehas av andra institut eller enheter kan även systemeffekterna hos en nedskrivning eller konvertering även utgöra ett hinder för resolution. Om nämnden konstaterar ett resolutionshinder till följd av storleken på eller karaktären hos en viss investerarbas bör den kunna rekommendera att ett institut eller en enhet åtgärdar detta hinder.

15 För att öka möjligheterna till resolution bör nämnden kunna ålägga globala systemviktiga institut ett institutspecifikt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder utöver det TLAC-minimikrav som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013. Detta institutspecifika minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder bör åläggas när nivån enligt TLAC-minimikravet inte räcker till för att absorbera förluster och rekapitalisera ett globalt systemviktigt institut enligt den valda resolutionsstrategin.

16 Vid fastställandet av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör nämnden beakta institutets eller enhetens grad av systemrelevans och de potentiella negativa effekterna av dess fallissemang för den finansiella stabiliteten. Nämnden bör också beakta behovet av lika konkurrensvillkor mellan globala systemviktiga institut och andra jämförbara institut eller enheter med systemrelevans i de deltagande medlemsstaterna. Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för institut eller enheter som inte är globala systemviktiga institut men vars systemrelevans i de deltagande medlemsstaterna är jämförbar med de globala systemviktiga institutens bör således inte i oproportionell utsträckning avvika från nivån på och sammansättningen av det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som generellt fastställs för globala systemviktiga institut.

17 I linje med förordning (EU) nr 575/2013 bör institut eller enheter som identifierats som resolutionsenheter omfattas av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder enbart på den konsoliderade resolutionsgruppsnivån. Detta innebär att resolutionsenheter för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör bli tvungna att emittera kvalificerade instrument och poster till externa tredjepartsborgenärer som kommer att skrivas ned i händelse av att resolutionsenheten försätts i resolution.

18 Institut eller enheter som inte utgör resolutionsenheter bör efterleva minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på individuell nivå. Dessa instituts eller enheters förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbehov bör i allmänhet uppfyllas av deras respektive resolutionsenheter genom att resolutionsenheterna direkt eller indirekt förvärvar kapitalbasinstrument och kvalificerade skuldinstrument som emitteras av dessa institut eller enheter och genom att dessa skrivs ned eller konverteras till äganderättsinstrument när instituten eller enheterna inte längre är bärkraftiga. Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som är tillämpligt på institut eller enheter som inte utgör resolutionsenheter bör tillämpas tillsammans med och i överensstämmelse med de krav som är tillämpliga på för resolutionsenheter. Därmed bör nämnden kunna försätta en resolutionsgrupp i resolution utan att vissa av dess dotterföretagsenheter försätts i resolution, vilket gör att potentiellt störande effekter på marknaden undviks. Tillämpningen av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för institut eller enheter som inte utgör resolutionsenheter bör överensstämma med den valda resolutionsstrategin. Den bör i synnerhet inte ändra ägandeförhållandena mellan instituten eller enheterna och deras resolutionsgrupp efter att dessa institut har rekapitaliserats.

19 Om både resolutionsenheten eller moderföretaget och dess dotterföretag är etablerade i samma medlemsstat och är del av samma resolutionsgrupp bör nämnden kunna få bevilja ett undantag från tillämpningen av det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som är tillämpligt på institut dessa dotterföretag som inte utgör resolutionsenheter eller tillåta dem att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder med säkerställda garantier mellan moderföretaget och dess dotterföretag, vilka kan utlösas inom tidsramar som är likvärdiga med de som gäller för nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder. De säkerheter som ställs för garantin bör vara höglikvida och kännetecknas av minimal marknads- och kreditrisk.

20 I förordning (EU) nr 575/2013 föreskrivs att de behöriga myndigheterna kan bevilja undantag från tillämpningen av vissa solvens- och likviditetskrav för kreditinstitut som är permanent underställda en central företagsenhet (nedan kallade nätverk för samarbete) om vissa särskilda villkor är uppfyllda. För att nämnden ska kunna beakta särdragen hos sådana nätverk för samarbete bör de också kunna bevilja undantag från minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som tillämpas på sådana kreditinstitut och den centrala företagsenheten på liknande villkor som de som anges i förordning (EU) nr 575/2013, om kreditinstituten och den centrala företagsenheten är etablerade i samma medlemsstat. Nämnden bör också kunna behandla kreditinstituten och den centrala företagsenheten som en helhet när de bedömer villkoren för en resolution, beroende på solidaritetsmekanismens egenskaper. Nämnden bör kunna säkerställa efterlevnaden av det externa minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för resolutionsgruppen som helhet på olika sätt beroende på egenskaperna hos respektive koncerns solidaritetsmekanism, genom att räkna de kvalificerade skulderna tillhörande de enheter som, i enlighet med resolutionsplanen, enligt nämndens krav måste emittera instrument som medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder utanför resolutionsgruppen.

21 De behöriga myndigheterna, de nationella resolutionsmyndigheterna och nämnden bör behandla och på lämpligt sätt åtgärda alla underlåtelser att uppnå TLAC-minimikravet och minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Eftersom underlåtelser att uppnå dessa krav skulle kunna utgöra ett hinder för resolution av ett institut eller en koncern bör de befintliga förfarandena för att avlägsna resolutionshinder förkortas, så att underlåtelserna kan behandlas ändamålsenligt. Nämnden bör också kunna kräva att institut eller enheter ändrar sina löptidsprofiler för kvalificerade instrument och poster och att de utarbetar och genomför planer för att återställa efterlevnaden av dessa krav. Nämnden bör också kunna förbjuda vissa utdelningar om den anser att ett institut eller en enhet underlåter att uppfylla det kombinerade buffertkravet enligt direktiv 2013/36/EU när det beaktas utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.

22 Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till egendom och näringsfriheten, och måste tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

23 Eftersom målet för denna förordning, nämligen att fastställa enhetliga regler för tillämpning av unionens regelverk för återhämtning och resolution för institut och enheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen anta denna förordning i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

24 För att medge en tillräcklig tid innan denna förordning ska börja tillämpas, bör den tillämpas från och med den 28 december 2020.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av förordning (EU) nr 806/2014

Förordning (EU) nr 806/2014 ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 3.1 ska ändras på följande sätt:

2 I artikel 7.3 ska led d ersättas med följande:

3 Artikel 8 ska ändras på följande sätt:

4 Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

5 Följande artikel ska införas:

6 Artikel 12 ska ersättas med följande:

7 Artikel 16 ska ändras på följande sätt:

8 Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

9 Artikel 20 ska ändras på följande sätt:

10 Artikel 21 ska ändras på följande sätt:

11 Artikel 27 ska ändras på följande sätt:

12 I artikel 31.2 ska orden artikel 45.9–45.13 ersättas med orden artikel 45h.

13 I artikel 32.1 ska ordet 12 ersättas med orden 12–12k.

Artikel 2 – Ikraftträdande

1 Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

2 Denna förordning ska tillämpas från och med den 28 december 2020.

1 EUT C 34, 31.1.2018, s. 17.

2 EUT C 209, 30.6.2017, s. 36.

3 Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2019 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 14 maj 2019.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

8 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 av den 23 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU med avseende på tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i återhämtningsplaner, resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner, de minimikriterier som den behöriga myndigheten ska bedöma när det gäller återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, villkoren för finansiellt stöd inom koncerner, kraven på oberoende värderingsmän, avtalsenligt erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, förfarandena och innehållet för anmälningskrav och underrättelse om uppskjutande samt resolutionskollegiernas operativa funktionssätt (EUT L 184, 8.7.2016, s. 1).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (EGT L 168, 27.6.2002, s. 43).

10 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45).