Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/557 av den 31 mars 2021 om ändring av förordning (EU) 2017/2402 om ett allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering för att stödja återhämtningen efter covid-19-krisen

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Covid-19-krisen slår hårt mot människor, företag, hälso- och sjukvårdssystem och medlemsstaternas ekonomier. I sitt meddelande av den 27 maj 2020 EU vid ett vägskäl – bygga upp och bygga nytt för nästa generation betonade kommissionen att likviditet och tillgång till finansiering kommer att vara en fortsatt utmaning under de kommande månaderna. Det är därför oerhört viktigt att stödja återhämtningen från den allvarliga ekonomiska chock som orsakats av covid-19-pandemin genom att införa riktade ändringar av befintlig finanslagstiftning.

2 Den allvarliga ekonomiska chock som orsakats av covid-19-pandemin och de exceptionella åtgärder som krävts för att begränsa pandemins spridning har långtgående effekter på ekonomin. Företag drabbas av avbrott i försörjningskedjorna, tillfälliga nedstängningar och minskad efterfrågan, medan hushållen står inför arbetslöshet och minskade inkomster. Offentliga myndigheter på unions- och medlemsstatsnivå har vidtagit långtgående åtgärder för att hjälpa hushåll och solventa företag att bemästra denna allvarliga men tillfälliga avmattning i den ekonomiska aktiviteten och den resulterande likviditetsbristen.

3 Det är viktigt att kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) använder sitt kapital där det bäst behövs bäst och att unionens regelverk underlättar detta, samtidigt som det säkerställs att instituten agerar med försiktighet. Utöver den flexibilitet som är möjlig enligt de befintliga reglerna skulle riktade ändringar av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 säkerställa att unionens ramverk för värdepapperisering skapar ännu ett verktyg för att främja ekonomisk återhämtning i covid-19-krisens efterdyningar.

4 De extraordinära omständigheterna i samband med covid-19-krisen och de därmed sammanhängande utmaningarna av en aldrig tidigare skådad omfattning innebär att det krävs omedelbara åtgärder för att säkerställa att instituten har möjlighet att föra vidare tillräckliga medel till företag och därmed bidra till att hjälpa dem mildra den ekonomiska chock som orsakats av covid-19-pandemin.

5 Covid-19-krisen riskerar att öka antalet nödlidande exponeringar och ökar institutens behov av att förvalta och hantera sina nödlidande exponeringar. Ett sätt för institut att göra detta är handel med sina nödlidande exponeringar på marknaden genom värdepapperisering. I det nuvarande sammanhanget är det dessutom mycket viktigt att riskerna flyttas bort från de systemviktiga delarna av det finansiella systemet och att långivarna stärker sina kapitalpositioner. Syntetisk värdepapperisering är ett sätt att uppnå detta, liksom till exempel anskaffande av nytt eget kapital.

6 Specialföretag för värdepapperisering bör endast vara etablerade i tredjeländer som inte förtecknas av unionen i EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, och uppdateringar av denna (bilaga I), eller i förteckningen över högrisktredjeländer som har strategiska brister i sina system för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Bilaga II om Lägesrapport om samarbetet med EU i fråga om åtaganden som gjorts av samarbetsvilliga jurisdiktioner om att genomföra principer om god förvaltning i skattefrågor rapporterar om läget för diskussionerna med vissa samarbetande tredjeländer, av vilka några för närvarande upprätthåller skadliga beskattningsmetoder. Sådana diskussioner bör leda till avslutande i god tid av sådana skadliga beskattningsmetoder för att undvika framtida inskränkningar i inrättandet av specialföretag för värdepapperisering.

7 För att stärka nationella myndigheters förmåga att motverka skatteflykt, bör en investerare underrätta de behöriga skattemyndigheterna i den medlemsstat där den har skatterättsligt hemvist, när den ska investera i ett specialföretag för värdepapperisering etablerat, efter den dag då denna förordning börjar tillämpas, i en jurisdiktion som nämns i bilaga II med anledning av att den har ett skadligt skattesystem. Denna uppgift får användas för att bedöma om investeraren får en skatteförmån.

8 Så som påpekats av Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 i dess yttrande om regleringsmässig behandling av värdepapperisering av nödlidande exponeringar är de risker som är förenade med de tillgångar som värdepapperiseringar av nödlidande exponeringar är baserade på i ekonomiskt hänseende helt andra än de risker som är förenade med värdepapperiseringar av presterande tillgångar. Nödlidande exponeringar värdepapperiseras med ett avdrag från deras nominella eller utestående värde och återspeglar marknadens bedömning av bland annat sannolikheten att skulduppgörelseprocessen kommer att generera tillräckliga kassaflöden och tillräcklig återvinning av tillgångar. Risken för investerare är därför att skulduppgörelseprocessen för tillgångarna inte genererar tillräckliga kassaflöden och återvinning av tillgångar för att täcka det nettovärde till vilket de nödlidande exponeringarna har förvärvats. Investerarnas faktiska risk för förlust motsvaras därför inte av portföljens nominella värde utan av det nedsatta värdet, närmare bestämt det värde till vilket de underliggande tillgångarna överlåts, efter anskaffningsprisavdraget. När det gäller värdepapperiseringar av nödlidande exponeringar är det därför lämpligt att beräkna beloppet för bibehållande av risk baserat på det nedsatta värdet.

9 Kravet på bibehållande av risk innebär att intressena hos originatorer, medverkande institut och ursprungliga långivare som deltar i en värdepapperisering sammanfaller med investerares intressen. Vid värdepapperiseringar av presterande tillgångar finns det största intresset på säljsidan normalt hos originatorn, som ofta också är den ursprungliga långivaren. Men vid värdepapperiseringar av nödlidande exponeringar vill originatorer lyfta bort de fallerade tillgångarna från sina balansräkningar, eftersom de inte längre skulle vilja ha någon koppling till dem. I sådana fall har serviceföretaget för tillgångarna ett större intresse av en skulduppgörelse för tillgångarna och återvinning av värde.

10 Före finanskrisen 2008 baserades en del värdepapperiseringsverksamhet på en originate to distribute-modell. I den modellen valdes tillgångar av lägre kvalitet ut för värdepapperisering, vilket missgynnade investerare, som i slutändan fick ta på sig mer risk än vad de kanske hade avsett. Kravet på kontroll av de kreditgivningsstandarder som används vid skapandet av de värdepapperiserade tillgångarna infördes för att förhindra sådana metoder i framtiden. När det gäller värdepapperiseringar av nödlidande exponeringar har emellertid de kreditgivningsstandarder som är tillämpliga vid ursprungstidpunkten för de värdepapperiserade tillgångarna mindre betydelse på grund av de särskilda omständigheterna, inbegripet köpet av dessa nödlidande tillgångar och typen av värdepapperisering. I stället är tillämpningen av sunda standarder vid urval och prissättning av exponeringar viktigare faktorer när det gäller investeringar i nödlidande exponeringar. Det är därför nödvändigt att ändra kontrollen av kreditgivningsstandarder för att göra det möjligt för investeraren att göra en due diligence-granskning av de nödlidande exponeringarnas kvalitet och utveckling för att kunna fatta ett förnuftigt och välgrundat investeringsbeslut, samtidigt som det säkerställs att undantaget inte missbrukas. När det gäller värdepapperisering av nödlidande exponeringar bör de behöriga myndigheterna därför se över tillämpningen av sunda standarder för urval och prissättning av exponeringarna.

11 Syntetiska värdepapperiseringar innefattar överföring av kreditrisken för ett antal lån, normalt stora företagslån eller lån till små och medelstora företag, genom ett kreditriskskyddavtal där originatorn köper kreditriskskydd av investeraren. Sådant kreditriskskydd uppnås genom finansiella garantier eller kreditderivat samtidigt som tillgångarna förblir i originatorns ägo i stället för att överlåtas till ett specialföretag för värdepapperisering, vilket är fallet vid traditionella värdepapperiseringar. I egenskap av köpare av skydd åtar sig originatorn att betala en kreditriskskyddspremie, som genererar avkastningen för investerarna. I egenskap av säljare av skydd åtar sig säljaren i sin tur att utge en angiven kreditriskskyddsbetalning när en på förhand fastställd kredithändelse inträffar.

12 Den övergripande komplexiteten i värdepapperiseringsstrukturerna och de tillhörande riskerna bör reduceras på lämpligt sätt och inga regleringsincitament bör ges till originatorer som får dem att föredra syntetiska värdepapperiseringar framför traditionella värdepapperiseringar. Kraven på enkla, transparenta och standardiserade (STS) värdepapperiseringar (STS-värdepapperiseringar) i balansräkningen bör därför i hög grad överensstämma med STS-kriterierna för traditionella äkta värdepapperiseringar.

13 Det finns vissa krav på traditionella STS-värdepapperiseringar som inte är lämpliga vid STS-värdepapperiseringar i balansräkningen, på grund av de inneboende skillnaderna mellan båda typerna av värdepapperisering, särskilt på grund av att risköverföringen i syntetiska värdepapperiseringar sker genom ett kreditriskskyddsavtal i stället för genom en försäljning av de underliggande tillgångarna. Därför bör STS-kriterierna vid behov anpassas så att dessa skillnader beaktas. Dessutom måste ett antal nya krav införas, som särskilt gäller syntetiska värdepapperiseringar, för att säkerställa att STS-ramverket endast är inriktat på syntetiska värdepapperiseringar i balansräkningen och att kreditriskskyddsavtalet är strukturerat så att det ger ett tillräckligt skydd för både originatorns och investerarens position. Dessa nya krav bör syfta till att hantera motpartskreditrisk för både originatorn och investeraren.

14 Målet med en kreditrisköverföring bör vara exponeringar som initierats eller köpts av ett institut som regleras av unionen i dess huvudsakliga utlåningsverksamhet och finns i dess balansräkning eller, om det gäller en gruppstruktur, i dess konsoliderade balansräkning på transaktionens avslutsdag. Kravet på att originatorn ska ha de värdepapperiserade exponeringarna i balansräkningen bör undanta arbitragevärdepapperiseringar från tillämpningsområdet för STS-beteckningen.

15 Det är viktigt att intressena hos originatorer, medverkande institut och ursprungliga långivare som deltar i en värdepapperisering sammanfaller. Kravet på bibehållande av risk som fastställs i förordning (EU) 2017/2402, vilket är tillämpligt för alla typer av värdepapperiseringar, syftar till att sammanjämka dessa intressen. Ett sådant krav bör även vara tillämpligt för STS-värdepapperiseringar i balansräkningen. Originatorn, det medverkande institutet eller den ursprungliga långivaren bör fortlöpande behålla åtminstone ett väsentligt ekonomiskt intresse netto i värdepapperiseringen på minst 5 %. Högre nivåer för bibehållande av risk skulle kunna vara motiverade och har observerats på marknaden.

16 Originatorn bör se till att samma kreditrisk inte säkras mer än en gång, och inte anskaffa kreditriskskydd utöver det kreditriskskydd som ges genom STS-värdepapperiseringen i balansräkningen. För att säkerställa att kreditriskskyddsavtalet är robust bör det uppfylla de krav på kreditriskreducering som fastställs i artikel 249 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 och som måste vara uppfyllda av institut som vill uppnå betydande risköverföring genom en syntetisk värdepapperisering.

17 STS-värdepapperisering i balansräkningen kan ha en icke-sekventiell amortering för att undvika oproportionerliga kostnader för skyddet av de underliggande exponeringarna och portföljens utveckling. Vissa resultatrelaterade utlösande faktorer bör avgöra tillämpningen av sekventiell amortering för att säkerställa att trancher som ger kreditriskskydd inte redan har amorterats när betydande förluster uppstår i slutet av transaktionen och därigenom säkerställa att en betydande risköverföring inte undergrävs.

18 För att undvika konflikter mellan originatorn och investeraren och säkerställa ett säkert rättsläge när det gäller omfattningen av det kreditriskskydd som köpts för underliggande exponeringar, bör sådant kreditriskskydd hänvisa till tydligt angivna referensförpliktelser, som ger upphov till de underliggande exponeringarna, för tydligt angivna enheter eller gäldenärer. Därför bör de referensförpliktelser för vilka skydd har köpts alltid vara tydligt angivna och hållas uppdaterade i ett referensregister. Det kravet bör även indirekt vara del av det kriterier som definierar STS-värdepapperisering i balansräkningen och undantar arbitragevärdepapperisering från STS-ramverket.

19 Kredithändelser som utlöser betalningar enligt kreditriskskyddsavtalet bör åtminstone inkludera de som avses i del tre avdelning II kapitel 4 i förordning (EU) nr 575/2013. Sådana händelser är välkända och identifierbara ur ett marknadsperspektiv och bör säkerställa överenstämmelse med ramverket för tillsyn. Anståndsåtgärder, som består av eftergifter gentemot en gäldenär som har eller håller på att få svårigheter att fullgöra sina finansiella åtaganden, bör inte hindra att en kredithändelse utlöses.

20 Originatorns rätt i egenskap av köpare av skydd att erhålla betalningar i tid för faktiska förluster bör skyddas på lämpligt sätt. Därmed ska transaktionsdokumenten föreskriva en säker och transparent avräkningsprocess för fastställandet av faktiska förluster i referensportföljen för att förhindra att originatorn får för lite betalt. Eftersom det skulle kunna vara en utdragen process att ta fram förlusterna, och för att säkerställa att originatorn erhåller betalningar i tid, bör mellanliggande betalningar göras senast sex månader efter att en kredithändelse inträffat. Dessutom bör det finnas en mekanism för slutlig justering för att säkerställa att mellanliggande betalningar täcker faktiska förluster och för att förhindra att dessa tillfälliga förluster innebär för stora betalningar, vilket skulle missgynna investerare. Förlustavräkningsmekanismen bör också tydligt ange den längsta förlängningsperiod som bör tillämpas för uppgörelseprocessen för dessa exponeringar och denna förlängningsperiod bör inte överstiga två år. Denna förlustavräkningsmekanism bör säkerställa att kreditriskskyddsavtalet är ändamålsenligt ur originatorns perspektiv och skapa rättssäkerhet för investerare vad gäller avslutsdatum för deras förpliktelse att göra betalningar, och därmed bidra till en välfungerande marknad.

21 Att ha en tredje part som kontrollant är utbredd marknadspraxis som ökar rättssäkerheten för alla berörda parter i transaktionen, och därigenom minska sannolikheten för tvister och mål som skulle kunna uppstå som ett resultat av fördelningen av förluster. I syfte att öka säkerheten i förlustavräkningsmekanismen i transaktionen bör en tredjepartskontrollant utses för att utföra en granskning av förhållandena vad gäller korrektheten och riktigheten i vissa aspekter av kreditriskskyddet när en kredithändelse har utlösts.

22 Kreditriskskyddspremier bör endast vara beroende av den skyddade tranchens utestående storlek och kreditrisk. Icke villkorade premier bör inte vara tillåtna för STS-värdepapperiseringar i balansräkningen eftersom de kan användas för att undergräva den effektiva risköverföringen från originatorn i egenskap av köpare av skydd till säljarna av skydd. Andra arrangemang, som förskottsbetalningar av premier, rabattmekanismer eller alltför komplexa premiestrukturer bör också vara förbjudna för STS-värdepapperiseringar i balansräkningen.

23 För att säkerställa stabilitet och kontinuitet i kreditriskskyddet bör uppsägning i förtid av originatorn av en STS-värdepapperisering i balansräkningen endast vara möjlig under vissa avgränsade, väl definierade omständigheter. Även om originatorn bör ha rätt att avsluta kreditriskskyddet i förtid när vissa angivna regulatoriska händelser inträffar bör dessa händelser inbegripa faktiska ändringar i lagstiftning eller beskattning som inte rimligen kunde förutses vid den tidpunkt då transaktionen ingicks och som har en väsentlig negativ inverkan på originatorns kapitalkrav eller på transaktionens ekonomiska aspekter jämfört med parternas förväntan vid den tidpunkten. STS-värdepapperiseringar i balansräkningen bör inte innehålla komplexa klausuler om förtida uppsägning för originatorn, i synnerhet vad gäller klausuler om förtida uppsägning med mycket kort tidsfrist, som syftar till att från fall till fall tillfälligt ändra hur kapitalpositionen ser ut.

24 Syntetisk överskottsmarginal är vanligt förekommande i vissa typer av transaktioner och är en värdefull mekanism för både investerare och originatorer för att minska kostnaden för kreditriskskyddet respektive den exponering som omfattas av risk. I det avseendet är syntetisk överskottsmarginal viktig för vissa icke-professionella tillgångsslag, till exempel utlåning till små och medelstora företag och utlåning till privatpersoner, som har både högre avkastning och högre kreditförluster än andra tillgångsslag, och för vilka de värdepapperiserade exponeringarna genererar en överskottsmarginal för att täcka dessa förluster. Men om den syntetiska överskottsmarginal som är knuten till investerarens position är för hög är det möjligt att det inte finns något realistiskt scenario i vilket investeraren ådrar sig förluster, och därmed ingen effektiv risköverföring. För att motverka tillsynsproblem och ytterligare standardisera detta strukturella särdrag är det viktigt att ange strikta kriterier för STS-värdepapperiseringar i balansräkningen och för att säkerställa ett fullständigt offentliggörande av användningen av syntetisk överskottsmarginal.

25 Endast kreditriskskyddsavtal av hög kvalitet bör anses godtagbara för STS-värdepapperiseringar i balansräkningen. Obetalt kreditriskskydd bör säkerställas genom att begränsa omfattningen av godtagbara tillhandahållare av kreditriskskydd till de enheter som är godtagbara i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013 och som erkänns som motparter med en riskvikt på 0 % i enlighet med del tre avdelning II kapitel 2 i den förordningen. När det gäller betalt kreditriskskydd bör originatorn i egenskap av köpare av skydd och investerarna i egenskap av säljare av skydd ha regressrätt till säkerhet av hög kvalitet, som bör avse alla typer av säkerheter som kan tilldelas en riskvikt på 0 % enligt det kapitlet, underställt ett krav på lämpliga deponerings- eller förvaringsarrangemang. När den ställda säkerheten består av likvida medel bör den innehas antingen av ett tredjepartskreditinstitut eller deponeras hos köparen av skydd, i båda fallen underställt ett minimikrav på kreditvärdighet.

26 Medlemsstaterna bör utse de behöriga myndigheter som är ansvariga för tillsynen av de krav som den syntetiska värdepapperiseringen måste uppfylla för att få STS-beteckningen. Den behöriga myndigheten kan vara samma myndighet som utsetts för att utöva tillsyn av att originatorer, medverkande institut och specialföretag för värdepapperisering efterlever de krav som traditionella värdepapperiseringar måste uppfylla för att erhålla STS-beteckningen. Som vid traditionella värdepapperiseringar kan en sådan behörig myndighet vara en annan myndighet än den som har ansvaret för tillsyn av att originatorer, ursprungliga långivare, specialföretag för värdepapperisering, medverkande institut och investerare efterlever de tillsynskrav som fastställs i artiklarna 5–9 i förordning (EU) 2017/2402, vars efterlevnad särskilt har anförtrotts de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av de berörda finansinstituten med tanke på de kravens tillsynsmässiga dimension.

27 För att undvika negativa konsekvenser för den finansiella stabiliteten, bör införandet av ett särskilt ramverk för STS-värdepapperisering i balansräkningen åtföljas av en lämplig makrotillsyn. Europeiska systemrisknämnden (ESRB) inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 bör särskilt övervaka makrotillsynsrisker i samband med syntetisk värdepapperisering och bedöma om riskerna i tillräcklig grad flyttas bort från den systemviktiga delen av det finansiella systemet.

28 I syfte att integrera hållbarhetsrelaterade transparenskrav i förordning (EU) 2017/2402 bör EBA, i nära samarbete med Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010, och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010, ges i uppdrag att offentliggöra en rapport om utarbetandet av ett särskilt ramverk för hållbar värdepapperisering. Den rapporten bör särskilt innehålla en bedömning av införandet av hållbarhetsfaktorer, genomförandet av proportionella krav avseende offentliggörande och due diligence, innehållet, metoderna och presentationen när det gäller information om negativa miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade konsekvenser samt eventuella effekter på den finansiella stabiliteten, utökningen av unionens värdepapperiseringsmarknad och bankernas utlåningskapacitet. På grundval av den rapporten bör kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om inrättandet av ett särskilt ramverk för hållbar värdepapperisering, vid behov tillsammans med ett lagstiftningsförslag.

29 Information till investerare om hur hållbarhetsrisker och beaktande av negativa konsekvenser för hållbar utveckling har integrerats i investeringsbeslutsprocessen är inte tillräckligt utvecklad eftersom offentliggörande av sådan information ännu inte omfattas av harmoniserade krav. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 är producenter av finansiella produkter och finansiella rådgivare till slutinvesterare skyldiga att beakta investeringsbesluts viktigaste negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer och redovisa hur deras due diligence-policyer tar hänsyn till dessa viktigaste negativa konsekvenser. Offentliggörande av negativa konsekvenser för hållbar utveckling åtföljs av tekniska standarder för tillsyn som utarbetats gemensamt av EBA, Esma och Eiopa (gemensamt kallade de europeiska tillsynsmyndigheterna) om innehållet, metoderna och presentationen när det gäller den relevanta information som ska offentliggöras enligt förordning (EU) 2019/2088. Originatorer av STS-värdepapperiseringar bör också ha möjlighet att offentliggöra specifik information om hur negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer har beaktats, med särskild hänsyn till konsekvenser för klimatet och andra miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade konsekvenser. För att harmonisera offentliggörandet av information och säkerställa överensstämmelse mellan förordning (EU) 2019/2088 och förordning (EU) 2017/2402 bör de europeiska tillsynsmyndigheternas gemensamma kommitté utarbeta tekniska standarder för tillsyn som i så stor utsträckning som möjligt bygger vidare på deras arbete inom ramen för förordning (EU) 2019/2088 och, när så är nödvändigt och relevant, anpassa dem till värdepapperiseringarnas särdrag.

30 Eftersom målen för denna förordning, nämligen att utvidga STS-värdepapperiseringsramverket till att omfatta syntetisk värdepapperisering och avlägsna regleringshinder för värdepapperisering av nödlidande exponeringar för att ytterligare öka utlåningskapaciteten utan att sänka tillsynsstandarderna för bankernas utlåning, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

31 Förordning (EU) 2017/2402 bör därför ändras i enlighet med detta.

32 Med hänsyn till behovet att introducera riktade åtgärder för att stödja den ekonomiska återhämtningen från covid-19-krisen så snart som möjligt, bör denna förordning skyndsamt träda i kraft den tredje dagen efter den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av förordning (EU) 2017/2402

Förordning (EU) 2017/2402 ska ändras på följande sätt:

1 I artikel 2 ska följande led läggas till:

2 Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

3 I artikel 5.1 ska följande led läggas till:

4 Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

5 I artikel 9.1 ska följande stycke läggas till:

6 I artikel 18 ska led a ersättas med följande:

7 Rubriken på kapitel 4 avsnitt 1 ska ersättas med följande:

8 Artikel 19 ska ändras på följande sätt:

9 Artikel 22 ska ändras på följande sätt:

10 Följande avsnitt ska införas.

11 Artikel 27 ska ändras på följande sätt:

12 I artikel 28.1 ska första meningen ersättas med följande:

13 I artikel 29.5 ska andra meningen ersättas med följande:

14 Artikel 30.2 ska ändras på följande sätt:

15 Artikel 31 ska ersättas med följande:

16 Artikel 32 ska ändras på följande sätt:

17 Följande artikel ska införas:

18 Artikel 44 ska ändras på följande sätt:

19 Artikel 45 ska utgå.

20 Följande artikel ska införas:

21 Artikel 46 andra stycket ska ändras på följande sätt:

Artikel 2 – Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

1 EUT C 377, 9.11.2020, s. 1.

2 EUT C 10, 11.1.2021, s. 30.

3 Europaparlamentets ståndpunkt av den 25 mars 2021 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 30 mars 2021.

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 av den 12 december 2017 om ett allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering samt om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG och 2011/61/EU och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 347, 28.12.2017, s. 35).

5 Se särskilt: rådets slutsatser av den 8 november 2016 om kriterierna för en EU-förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet och den process som ska resultera i upprättandet av förteckningen (EUT C 461, 10.12.2016, s. 2) och rådets slutsatser om EU:s reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet (EUT C 66, 26.2.2021, s. 40).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

7 Europeiska bankmyndighetens yttrande till kommissionen om regleringsmässig behandling av värdepapperiseringar av nödlidande exponeringar, EBA-OP-2019-13, offentliggjort den 23 oktober 2019.

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1.)

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 av den 27 november 2019 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn (EUT L 317, 9.12.2019, s. 1).

13 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 av den 27 november 2019 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn (EUT L 317, 9.12.2019, s. 1).

14 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 av den 18 juni 2020 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088 (EUT L 198, 22.6.2020, s. 13).

16 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG (EUT L 168, 30.6.2017, s. 12).