Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 12 maj 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1).

3 Lag om skatt på varor och tjänster av den 11 mars 2004, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (Dz. U., 2011, nr 177, position 1054).

4 Lag om investeringsfonder och förvaltning av alternativa investeringsfonder av den 27 maj 2004 (Dz. U., 2004, nr 146, position 1546, i dess ändrade lydelse).

5 I artikel 137.1 a i direktiv 2006/112 föreskrivs att medlemsstaterna får medge beskattningsbara personer rätt till valfrihet för beskattning av sådana finansiella transaktioner som avses i artikel 135.1 b–g i direktivet.

6 I artikel 24.1 i direktiv 2006/112 definieras begreppet tillhandahållande av tjänster som varje transaktion som inte utgör leverans av varor.

7 Enligt artikel 9.1 första stycket i direktiv 2006/112 avses med beskattningsbar person den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet.

8 Dom av den 7 oktober 2010, Loyalty Management UK och Baxi Group ( C‑53/09 och C‑55/09, EU:C:2010:590, punkt 51 och där angiven rättspraxis), och dom av den 26 september 2013, Serebryannay vek ( C‑283/12, EU:C:2013:599, punkt 37).

9 Dom av den 22 oktober 2015, Hedqvist ( C‑264/14, EU:C:2015:718, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

10 Dom av den 14 juli 1998, First National Bank of Chicago ( C‑172/96, EU:C:1998:354, punkt 33).

11 Denna fråga behandlas i punkt 60 i detta förslag till avgörande.

12 Dom av den 26 juni 2003, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring ( C‑305/01, EU:C:2003:377).

13 Dom av den 27 oktober 2011, GFKL Financial Services ( C‑93/10, EU:C:2011:700). I domen i detta mål tolkade domstolen artikel 2.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1, nedan kallat sjätte direktivet), vilken motsvarar artikel 2.1 a och 2.1 c i direktiv 2006/112.

14 Dom av den 26 juni 2003, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring ( C‑305/01, EU:C:2003:377, punkt 80).

15 Dom av den 27 oktober 2011, GFKL Financial Services ( C‑93/10, EU:C:2011:700).

16 Punkt 26 i domen.

17 Dom av den 27 oktober 2011, GFKL Financial Services ( C‑93/10, EU:C:2011:700).

18 Ibidem.

19 Ibidem.

20 Dom av den 25 juli 2018, DPAS ( C‑5/17, EU:C:2018:592, punkt 28 och där angiven rättspraxis) och dom av den 2 juli 2020, Blackrock Investment Management (UK) ( C‑231/19, EU:C:2020:513, punkt 21).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Mailat ( C‑17/18, EU:C:2018:1038, punkt 37), och dom av den 8 oktober 2020, United Biscuits (Pensions Trustees) och United Biscuits Pension Investments ( C‑235/19, EU:C:2020:801, punkt 29).

22 Se, bland annat, dom av den 18 november 2004, Temco Europé ( C-284/03, EU:C:2004:730, punkt 17), och dom av den 21 februari 2013, Žamberk ( C-18/12, EU:C:2013:95, punkt 19).

23 Dom av den 13 januari 2022, Termas Sulfurosas de Alcafache ( C‑513/20, EU:C:2022:18, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

24 Dom av den 2 juli 2020, Blackrock Investment Management (UK) ( C‑231/19, EU:C:2020:513, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

25 Dom av den 10 september 2014, Ben Alaya ( C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

26 Se punkterna 42–45 ovan.

27 Se, särskilt, dom av den 15 maj 2019, Vega International Car Transport and Logistic ( C‑235/18, EU:C:2019:412, punkt 44), och dom av den 18 oktober 2018, Volkswagen Financial Services (UK) ( C‑153/17, EU:C:2018:845, punkt 35).

28 Dom av den 27 oktober 1993, Muys' en De Winter's Bouw- en Aannemingsbedrijf ( C‑281/91, EU:C:1993:855).

29 Ibidem, punkt 13. Se även dom av den 29 april 2004, EDM ( C‑77/01, EU:C:2004:243), och dom av den 8 december 2016, Stock '94 ( C‑208/15, EU:C:2016:936).

30 Det är viktigt att notera att i punkt 38 i domen av den 17 oktober 2019, Paulo Nascimento Consulting ( C‑692/17, EU:C:2019:867), hänvisar domstolen till punkt 61 i generaladvokatens förslag till avgörande, vilken avser punkt 12 och följande punkter i den tidigare domen av den 27 oktober 1993, Muys' en De Winter's Bouw- en Aannemingsbedrijf ( C‑281/91, EU:C:1993:855).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2019, Paulo Nascimento Consulting ( C‑692/17, EU:C:2019:867, punkt 38).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2019, Vega International Car Transport and Logistic ( C‑235/18, EU:C:2019:412, punkterna 47 och 48).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2019, Paulo Nascimento Consulting ( C‑692/17, EU:C:2019:867, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

34 Dom av den 15 maj 2019, Vega International Car Transport and Logistic ( C‑235/18, EU:C:2019:412, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

35 Se punkterna 48–50 i detta förslag till avgörande.

36 Se, analogt, de mål som generaladvokat Szpunar hänvisar till i sitt förslag till avgörande i målet Volkswagen Financial Services (UK) ( C‑153/17, EU:C:2018:305, punkterna 68–74).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2018, MEO – Serviços de Comunicações e Multimédia ( C‑295/17, EU:C:2018:942, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

38 Se, analogt, dom av den 17 december 2020, Franck ( C‑801/19, EU:C:2020:1049, punkt 45).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2016, Stock '94 ( C‑208/15, EU:C:2016:936, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

40 Det ska noteras att det inte tydligt anges huruvida de ursprungliga lånen är framtida eller befintliga lån i de handlingar som överlämnats till domstolen. Denna fråga besvarades inte vid förhandlingen.

41 Se punkt 54 ovan.

42 Se 183 § 4 i lagen om investeringsfonder.

43 Metoder för överföring av lån kan inbegripa novation, överlåtelse och deltagande eller sekundärt deltagande, vilka kan vara antingen förbetalda eller obetalda.

44 En sådan överföring sker eftersom det i 183 § 4 i lagen om investeringsfonder föreskrivs en skyldighet att till den sekundära deltagaren överföra alla intäkter av de värdepapperiserade fordringarna, kapitalbeloppet av de värdepapperiserade fordringarna samt de belopp som erhållits till följd av realisering av de säkerheter som avser de värdepapperiserade fordringarna.

45 OECD, Facilitating Access to Finance – Discussion Paper on Credit Guarantee Schemes, OECD Publishing, 2010.

46 Ibidem.

47 Denna bedömning bekräftas av definitionen av kreditavtal i artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2167 av den 24 november 2021 om kreditförvaltare och kreditförvärvare och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU (EUT L 438, 2021, s. 1), där det anges att ett kreditavtal är ett avtal såsom det ursprungligen utfärdats, ändrats eller ersatts, varigenom ett kreditinstitut beviljar en kredit i form av ett betalningsanstånd, ett lån eller någon annan liknande finansieringsform. Därav följer att begreppet kreditavtal, såsom det definieras i bestämmelsen, är synnerligen brett. Denna definition skulle, enligt min uppfattning, kunna omfatta ett sådant avtal som är föremål i det aktuella målet, genom vilket kapital tillhandahålls i utbyte mot betalningsanstånd. Definitionen innefattar emellertid inte överlåtelse av risk, vilket är en väsentlig del i det omtvistade avtalet om sekundärt deltagande.

48 Dom av den 17 december 2020, Franck ( C‑801/19, EU:C:2020:1049).

49 Punkt 28 i domen.

50 Se, analogt, dom av den 19 juli 2012, Deutsche Bank ( C‑44/11, EU:C:2012:484, punkt 43).

51 Skillnaderna framgår av ordalydelserna i dessa led. Punkt b rör beviljande av kredit, led d avser transaktioner rörande viss bankverksamhet och led f innefattar transaktioner rörande särskilda rättigheter och värdepapper (se förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2015:850, punkt 26) samt dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 29)).

52 Punkt 48 ovan.

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2014, Granton Advertising ( C‑461/12, EU:C:2014:1745, punkterna 36–38), dom av den 22 oktober 2015, Hedqvist ( C‑264/14, EU:C:2015:718, punkt 40) och dom av den 26 maj 2016, Bookit ( C‑607/14, EU:C:2016:355, punkt 40).

54 Dom av den 17 december 2020, Franck ( C‑801/19, EU:C:2020:1049, punkt 42).

55 Dom av den 12 juni 2014, Granton Advertising ( C‑461/12, EU:C:2014:1745, punkt 27).

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 1997, SDC ( C‑2/95, EU:C:1997:278, punkterna 72 och 73).

57 Dom av den 13 december 2001, CSC Financial Services ( C‑235/00, EU:C:2001:696, punkt 33), dom av den 29 oktober 2009, AB SKF ( C‑29/08, EU:C:2009:665, punkt 48) och dom av den 5 juli 2012, DTZ Zadelhoff ( C‑259/11, EU:C:2012:423, punkt 23).

58 Dom av den 17 december 2020, Franck ( C‑801/19, EU:C:2020:1049).

59 Dom av den 6 februari 1997, Harnas & Helm ( C‑80/95, EU:C:1997:56, punkterna 16 och 18).

60 En tranch är en del av ett strukturerat finansiellt instrument med särskilda risker, avkastningar och/eller löptider. En rangordning av fordringar kan vara knuten till varje tranch.

61 Exempelvis, när en originator förvärvar kreditriskskydd för en lägre prioriterad tranch (en så kallad första förlusttranch som kännetecknas av hög risk och hög avkastning) syftar denna värdepapperisering till att minska den utfärdande bankens kapitalkrav i utbyte mot att kreditrisk överlåts på investerare, i stället för att skapa likviditet.

62 Se exempelvis https://ec.europa.eu/info/business-economy-euro/banking-and-finance/financial-markets/securities-markets/securitisation. En unionsrättslig definition av begreppet värdepapperisering anges i artikel 4.1.61 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1).

63 I beslutet om hänskjutande definieras den aktuella transaktionen som en syntetisk värdepapperisering, men vid förhandlingen påpekade kommissionen att sådan värdepapperisering, till skillnad från transaktionen i fråga i det nationella målet, enligt gällande unionsrätt inte inbegriper finansiering från investerarens sida.

64 Artikel 242.11 i förordning nr 575/2013.

65 Syntetisk värdepapperisering kan vara förbetald eller obetald (se exempelvis https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/BRIE/2016/583848/EPRS_BRI%282016%29583848_EN.pdf).

66 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 av den 12 december 2017 om ett allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering samt om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG och 2011/61/EU och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 347, 2017, s. 35).

67 Se skäl 24 i förordning nr 2017/2402.

68 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/557 av den 31 mars 2021 om ändring av förordning (EU) 2017/2402 för att stödja återhämtningen efter covid-19-krisen (EUT L 116, 2021, s. 1).

69 Se definitionen i skäl 9 i förordning 2021/557.

70 Se punkt 43 ovan.

71 Se punkt 47 ovan. Se även dom av den 17 december 2020, Franck ( C‑801/19, EU:C:2020:1049, punkt 35).

72 Se, särskilt, dom av den 15 maj 2019, Vega International Car Transport and Logistic ( C‑235/18, EU:C:2019:412, punkterna 44 och 45).

73 Generaladvokat Szpunar har påpekat att det i doktrinen är allmänt erkänt att dessa tjänster, som endast rör finansiella rörelser, är alltför svåra att beskatta på grund av svårigheten att avgränsa beskattningsunderlaget (se förslag till avgörande i målet Volkswagen Financial Services (UK), C‑153/17, EU:C:2018:305, punkt 80).

74 Dom av den 19 april 2007, Velvet & Steel Immobilien ( C‑455/05, EU:C:2007:232, punkt 24).