Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/2206 av den 22 oktober 2025 om ändring av direktiv (EU) 2025/2205 vad gäller vissa kördiskvalifikationer
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 91.1 c,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och
1 Att förbättra trafiksäkerheten är ett av huvudmålen för unionens transportpolitik. I EU:s ram för trafiksäkerhetspolitik 2021–2030 uttryckte kommissionen återigen sitt ambitiösa mål att senast 2050 ha närmat sig noll dödsolyckor och noll allvarliga skador på unionens vägar (nollvisionen), med delmålet att ha minskat antalet dödsolyckor och allvarliga skador med 50 % senast 2030.
2 För att uppnå målet att förbättra trafiksäkerheten efterlyste medlemsstaternas transportministrar, i Vallettaförklaringen om trafiksäkerhet av den 29 mars 2017, en förstärkning av unionens rättsliga ram för trafiksäkerhet, med särskilt fokus på behovet av samarbete mellan medlemsstaterna i fråga om kördiskvalifikationer för utrikes bosatta förare.
3 Till följd av den fria rörligheten för personer och den ökande internationella vägtrafiken påförs kördiskvalifikationer ofta av en annan medlemsstat än den i vilken föraren har sin normala hemvist eller vilken utfärdat körkortet.
4 För närvarande kan en annan medlemsstat än den i vilken föraren har sin normala hemvist eller vilken har utfärdat körkortet (den utfärdande medlemsstaten) vidta åtgärder i enlighet med sin nationella rätt när innehavaren av ett körkort som erhållits i en annan medlemsstat har agerat olagligt inom dess territorium. Sådana åtgärder resulterar i vägran att erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, och därmed i en begränsning av den berörda personens rätt att framföra fordon. Tillämpningsområdet för sådana åtgärder är emellertid begränsat till territoriet för den medlemsstat där det olagliga agerandet ägde rum, och deras verkan är begränsad till en vägran att erkänna körkortets giltighet inom det territoriet. Om den utfärdande medlemsstaten inte vidtar några åtgärder kommer det körkortet därför även fortsättningsvis att vara erkänt i alla andra medlemsstater. Ett sådant scenario hindrar uppnåendet av förbättrad trafiksäkerhet i unionen. Förare som har påförts en kördiskvalifikation i en annan medlemsstat än den utfärdande medlemsstaten bör inte undgå verkningarna av en sådan åtgärd när de befinner sig i en annan medlemsstat än den där brottet begicks (den medlemsstat där brottet begicks).
5 För att säkerställa en hög skyddsnivå för alla trafikanter i unionen är det nödvändigt att fastställa särskilda regler för genomförandet av kördiskvalifikationer som påförts av en annan medlemsstat än den som utfärdat körkortet till den person som är föremål för en kördiskvalifikation, om sådana kördiskvalifikationer härrör från kördiskvalifikationsbrott inom ramen för detta direktiv.
6 Genomförandet av detta direktiv bör dock inte kräva harmonisering av bestämmelser i nationell rätt om definitionen av vägtrafikbrott, deras rättsliga karaktär och de möjliga åtgärder som följer av sådana brott. I synnerhet bör genomförandet av kördiskvalifikationer i den utfärdande medlemsstaten fullföljas oavsett om den medlemsstat där brottet begicks betraktar de nationella åtgärderna som administrativa eller straffrättsliga. I enlighet med principen om processuell autonomi bör medlemsstaterna, inom den nationella rättens gränser, fastställa sina interna förfaranden i syfte att uppnå ett så snabbt och effektivt genomförande som möjligt av detta direktiv.
7 Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av reglerna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete och om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden i samband med detta. Det bör inte heller påverka möjligheten för medlemsstaternas rättsliga myndigheter att verkställa de beslut som de har utfärdat, särskilt beslut av straffrättslig karaktär. Detta direktiv bör i synnerhet inte påverka de rättigheter och skyldigheter som härrör från rådets rambeslut 2005/214/RIF och 2008/947/RIF, eller misstänkta och tilltalade personers rättigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU, 2012/13/EU, 2013/48/EU, (EU) 2016/343, (EU) 2016/800 och (EU) 2016/1919.
8 Syftet med detta direktiv är att ge unionen möjlighet att sträva efter målet att förbättra trafiksäkerheten i hela unionen. Såsom domstolen har slagit fast i mål C-43/12 omfattas åtgärder som syftar till att förbättra trafiksäkerheten av transportpolitiken och kan vidtas med stöd av artikel 91.1 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) i den mån de omfattas av begreppet åtgärder för att förbättra transportsäkerheten, i den mening som avses i den bestämmelsen.
9 Kördiskvalifikationer till följd av kördiskvalifikationsbrott inom ramen för detta direktiv kan bestå i återkallelse, indragning eller begränsning av rätten att framföra fordon, av körkortet eller av erkännandet av körkortets giltighet. Genomförandet av sådana kördiskvalifikationer bör därför uppnås i unionen genom att den medlemsstat som utfärdat körkortet tillämpar sådana återkallelser, begränsningar eller indragningar.
10 Att ett brott begås är dock inte den enda omständighet som kan leda till återkallelse, indragning eller begränsning av rätten att framföra fordon, av ett körkort eller av erkännandet av ett körkorts giltighet. Andra omständigheter, såsom att de minimikrav som fastställs i bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/2205 inte är uppfyllda, kan också leda till en sådan återkallelse, indragning eller begränsning. Eftersom sådana minimikrav regleras i direktiv (EU) 2025/2205 bör definitionerna relaterade till dessa begrepp klargöra att de omfattar alla fall som leder till en sådan återkallelse, indragning eller begränsning, och inte bara de fall som är följden av att ett brott begåtts.
11 Eftersom rattfylleri, det vill säga körning under påverkan av alkohol, i enlighet med definitionen enligt rätten i den medlemsstat där brottet begicks, drograttfylleri och fortkörning, det vill säga överskridande av de hastighetsbegränsningar som gäller för vägen eller fordonet i fråga i den medlemsstat där brottet begicks, är de främsta orsakerna till trafikolyckor och dödsolyckor i unionen, bör sådana brott ges största möjliga uppmärksamhet, och de bör betraktas som kördiskvalifikationsbrott vid tillämpning av detta direktiv. Med tanke på hur allvarliga de är bör vägtrafikbrott som leder till dödsfall eller allvarlig kroppsskada också betraktas som kördiskvalifikationsbrott inom ramen för detta direktiv. Påförandet av en kördiskvalifikation bör kräva en exakt identifiering av den förare som har begått kördiskvalifikationsbrottet och bör inte beslutas på grundval av objektivt ansvar, såsom att personen i fråga är fordonsinnehavaren.
12 Underrättelse om kördiskvalifikationer bör endast lämnas till den utfärdande medlemsstaten i enlighet med detta direktiv om de har påförts på grund av att ett kördiskvalifikationsbrott enligt definitionen i detta direktiv har begåtts.
13 När en medlemsstat påför kördiskvalifikationer mot en person som innehar ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat bör kördiskvalifikationerna få verkan inom unionens hela territorium, på liknande sätt som de skulle ha fått om de hade påförts personer som innehar körkort som utfärdats av den medlemsstat som påför kördiskvalifikationen. Även mot bakgrund av principen om processuell autonomi bör det stå medlemsstaterna fritt att i enlighet med sin nationella rätt besluta hur detta resultat bäst ska uppnås.
14 Den medlemsstat där brottet begicks bör utan onödigt dröjsmål underrätta den utfärdande medlemsstaten om varje kördiskvalifikation inom ramen för detta direktiv som har påförts för en period på minst tre månader och för vilken det vid tidpunkten för underrättelsen återstår mer än en månad av den indragnings- eller begränsningsperiod som påförts till följd av kördiskvalifikationen, i syfte att utlösa de förfaranden som krävs för att säkerställa genomförandet av kördiskvalifikationen i den utfärdande medlemsstaten. En sådan underrättelse bör översändas i elektronisk form med hjälp av ett standardintyg för underrättelse om en kördiskvalifikation (standardintyg om kördiskvalifikation) för att säkerställa ett smidigt, tillförlitligt och effektivt informationsutbyte mellan medlemsstaterna.
15 Standardintyget om kördiskvalifikation bör innehålla en viss minimiuppsättning uppgifter som möjliggör ett korrekt genomförande av detta direktiv, och bör särskilt innehålla uppgifter om den myndighet som påfört kördiskvalifikationen i den medlemsstat där brottet begicks, det kördiskvalifikationsbrott som begåtts, den kördiskvalifikation som påförts och den person som är föremål för kördiskvalifikationen. I detta syfte bör kommissionen uppdatera de koder som ingår i del E i bilaga I till direktiv (EU) 2025/2205 i enlighet med en delegerad akt enligt det här direktivet, så att dessa koder blir tillgängliga i god tid före den sista dagen för införlivandet av det här direktivet. Användningen av standardintyget om kördiskvalifikation kommer att garantera ett effektivt informationsutbyte utan att tvinga medlemsstaterna att dela en oproportionerlig eller onödigt stor mängd information.
16 Standardintyget om kördiskvalifikation bör också översättas till något av unionsinstitutionernas officiella språk som är ett officiellt språk i den utfärdande medlemsstaten, eller till något annat av unionsinstitutionernas språk som den utfärdande medlemsstaten har godtagit, för att mottagaren snabbt ska kunna handlägga intyget.
17 Kördiskvalifikationer som påförs till följd av olagligt agerande bidrar till att garantera en hög trafiksäkerhetsnivå inom unionen. På grundval av principen om ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats i medlemsstaterna bör alla medlemsstater ha möjlighet att automatiskt verkställa åtgärder avseende en utfärdande medlemsstats återkallelse, indragning eller begränsning av körkort, eftersom den person som är föremål för en kördiskvalifikation inte kan uppvisa en giltig handling för verifiering av hans eller hennes rätt att framföra fordon. När den utfärdande medlemsstaten underrättas om den påförda kördiskvalifikationen, och såvida inte ett skäl för undantag är tillämpligt eller åberopas, bör den utfärdande medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder för att genomföra kördiskvalifikationen.
18 Vilken åtgärd som vidtas av den utfärdande medlemsstaten bör bero på typen av kördiskvalifikation. Med tanke på att återkallelser, indragningar eller begränsningar med nödvändighet får olika konsekvenser måste olika förfaranden genomföras för dessa olika åtgärder i enlighet med de berörda medlemsstaternas behörighet. När det gäller återkallelse bör den person som är föremål för en kördiskvalifikation kunna återfå sitt körkort eller ansöka om ett nytt körkort i enlighet med direktiv (EU) 2025/2205. Om det inte finns möjlighet att återkalla körkortet i den utfärdande medlemsstaten bör den utfärdande medlemsstaten dra in körkortet, bedöma körkortsinnehavarens lämplighet eller förmåga att framföra fordon och vidta de åtgärder som anses lämpliga till följd av denna bedömning. När det gäller indragning eller begränsning bör det säkerställas att endast varaktigheten av sådana åtgärder genomförs, även om kördiskvalifikationen föreskriver kompletterande villkor, eftersom det primära syftet med en indragning eller en begränsning är att tillfälligt eller delvis hindra den person som är föremål för kördiskvalifikationen från att köra, och inte att fastställa hur den personen bör återfå sitt körkort. Detta bör dock inte påverka rätten att bedöma om den person som är föremål för kördiskvalifikationen utgör en risk för trafiksäkerheten och att vidta åtgärder för att återspegla denna bedömning.
19 Den utfärdande medlemsstaten bör, inom de befintliga rättsliga gränserna i sin nationella rätt, sträva efter att säkerställa att de åtgärder som vidtas med avseende på kördiskvalifikationer i största möjliga utsträckning motsvarar de åtgärder som påförts av den medlemsstat där brottet begicks.
20 Om den medlemsstat där brottet begicks påför en kördiskvalifikation mot en person som har sin normala hemvist i den medlemsstaten men innehar ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, har den medlemsstat där brottet begicks rätt att byta ut körkortet i syfte att tillämpa kördiskvalifikationen. Om den medlemsstat där brottet begicks återkallar körkortet för en person som har sin normala hemvist i en annan medlemsstat än den utfärdande medlemsstaten, bör det vara medlemsstaten där personen har sin normala hemvist som ansvarar för att utfärda ett nytt körkort, med beaktande av den information som den utfärdande medlemsstaten har gjort tillgänglig i det nätverk för EU-körkort som avses i artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG.
21 Den medlemsstat där brottet begicks bör kunna fortsätta att tillämpa, i enlighet med sin nationella rätt och med verkan som är begränsad till dess territorium, kördiskvalifikationer och eventuella tillhörande kompletterande villkor till dess att den person som är föremål för kördiskvalifikationen uppfyller dem. Den medlemsstat där brottet begicks bör också kunna ställa krav på att en fastställd tidsperiod måste ha förflutit, såsom en period under vilken det föreligger ett förbud mot att den person som är föremål för kördiskvalifikationen återfår det befintliga körkortet eller ansöker om ett nytt körkort (förbudsperiod), och sådana krav bör inte betraktas som kompletterande villkor i den mening som avses i detta direktiv. Under en sådan förbudsperiod bör den medlemsstat där brottet begicks kunna besluta att inte erkänna giltigheten av ett körkort som återfåtts eller erhållits på nytt i den utfärdande medlemsstaten. Efter det att en sådan förbudsperiod har förflutit bör dock giltigheten för ett körkort som utfärdats av den utfärdande medlemsstaten erkännas av den medlemsstat där brottet begicks, oavsett om det utfärdats under en sådan förbudsperiod.
22 Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av de bestämmelser i direktiv (EU) 2025/2205 enligt vilka ett körkort bör anses vara ogiltigförklarat, återkallat, indraget eller begränsat till dess att den person som är föremål för en kördiskvalifikation uppfyller eventuella villkor, uppställda av den utfärdande medlemsstaten, som den personen måste uppfylla för att kunna återfå körkortet eller ansöka om ett nytt körkort. Om ett körkort av misstag utfärdas till en sökande som fortfarande inte uppfyller sådana villkor bör medlemsstaterna kunna vägra att erkänna det, även efter utgången av en förbudsperiod.
23 Om den utfärdande medlemsstaten har vidtagit åtgärder för att genomföra kördiskvalifikationen och därefter har gjort en ny bedömning av huruvida det är lämpligt att den person som är föremål för kördiskvalifikationen återfår körkortet, bör denna bedömning erkännas i hela unionen och därmed även i den medlemsstat där brottet begicks, förutsatt att den fastställda tidsperiod som den medlemsstat där brottet begicks har påfört som en del av kördiskvalifikationen har löpt ut.
24 Den utfärdande medlemsstatens åtgärder bör syfta till att säkerställa att en kördiskvalifikation genomförs och bör inte kräva en ny bedömning av de sakförhållanden som föranledde kördiskvalifikationen.
25 För att garantera att genomförandet av en kördiskvalifikation inte strider mot proportionalitetsprincipen, grundläggande rättigheter eller undantag som föreskrivs i rätten i den utfärdande medlemsstaten är det lämpligt att fastställa vissa skäl för undantag från den utfärdande medlemsstatens skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller skäl för undantag som inte är obligatoriska bör medlemsstaterna kunna besluta att sådana skäl ska bedömas systematiskt av den behöriga myndigheten eller att de endast ska bedömas om det finns goda grunder att anta att sådana skäl är tillämpliga. I samtliga fall bör den person som är föremål för kördiskvalifikationen ha möjlighet att utnyttja rättsmedel när det gäller den utfärdande medlemsstatens bedömning och tillämpning av skälen för undantag, i enlighet med den medlemsstatens rätt.
26 Vidare stöder digitaliseringen av vägtrafikreglerna tjänster för trafikinformation i realtid, vilket främjar lagligt agerande och gör det möjligt för förare att följa nationella trafikbestämmelser, även när de kör utomlands. I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa att statiska och dynamiska data om hastighetsbegränsningar som är tillämpliga på det övergripande transeuropeiska nätet för vägar, andra motorvägar och avsnitt av huvudvägar, liksom på städer som ligger i centrum av urbana knutpunkter, på vissa villkor, är tillgängliga via de nationella åtkomstpunkterna senast den 31 december 2028. I direktiv 2010/40/EU uppmuntras också medlemsstaterna att göra data om hastighetsbegränsningar tillgängliga för andra delar av sina vägnät. Det direktivet innehåller en översynsklausul på grundval av vilken kommissionen ska se över de framsteg som gjorts när det gäller bland annat tillgång till data och deras tillgänglighet, och vid behov föreslå att den geografiska täckningen för vissa datatyper som anses avgörande anpassas senast den 31 december 2028.
27 Av trafiksäkerhetsskäl och för att skapa rättssäkerhet för den person som är föremål för en kördiskvalifikation och för den medlemsstat där brottet begicks bör den utfärdande medlemsstaten genomföra kördiskvalifikationen eller tillämpa ett skäl för undantag utan onödigt dröjsmål, och under alla omständigheter inom de tidsfrister som eventuellt fastställs i bestämmelserna i nationell rätt om påförande av en kördiskvalifikation. Den utfärdande medlemsstaten bör informera den medlemsstat där brottet begicks om eventuella förseningar.
28 För att detta direktiv ska kunna genomföras korrekt krävs nära, snabb och effektiv kommunikation mellan de berörda behöriga nationella myndigheterna. All kommunikation mellan den medlemsstat där brottet begicks och den utfärdande medlemsstaten i syfte att genomföra en kördiskvalifikation bör ske genom det nätverk för EU-körkort som avses i artikel 15.1 i direktiv 2006/126/EG och kommissionen bör säkerställa att detta nätverk har de resurser som krävs för att fullgöra denna uppgift. I specifika väldefinierade fall bör dessutom både den utfärdande medlemsstaten och den medlemsstat där brottet begicks utan dröjsmål utbyta viktig information som är relevant för tillämpningen av det här direktivet. Medlemsstaternas behöriga nationella myndigheter bör samråda med varandra när så är nödvändigt för det här direktivets genomförande, ingripet när det gäller vidtagande av åtgärder om genomförande av kördiskvalifikationer; beslut som fattas på grundval av skäl för undantag; fullföljande av kördiskvalifikationer; samt alla omständigheter som påverkar de ursprungligen påförda kördiskvalifikationerna, såsom de nationella myndigheternas översyn av den kördiskvalifikation som ursprungligen påförts av den medlemsstat där brottet begicks eller uppfyllandet av kompletterande villkor av den person som är föremål för kördiskvalifikationen i den medlemsstat där brottet begicks.
29 Den utfärdande medlemsstaten bör informera den person som är föremål för en kördiskvalifikation som påförts av den medlemsstat där brottet begicks, om möjligt senast 20 arbetsdagar efter mottagandet av underrättelsen om den påförda kördiskvalifikationen i enlighet med förfarandena enligt nationell rätt.
30 Efter att ha genomfört kördiskvalifikationen bör den utfärdande medlemsstaten, inom de tidsfrister som fastställs för underrättelse om liknande beslut enligt nationell rätt, informera den person som är föremål för kördiskvalifikationen om de åtgärder som vidtagits för att genomföra kördiskvalifikationen, särskilt för att göra det möjligt att utöva grundläggande rättigheter.
31 Medlemsstaterna bör säkerställa att lämpliga rättsmedel är tillgängliga när det gäller åtgärder som vidtas enligt detta direktiv och att information om sådana rättsmedel tillhandahålls i tillräckligt god tid för att säkerställa att de kan utnyttjas effektivt. Den kördiskvalifikation som påförts av den medlemsstat där brottet begicks bör dock inte kunna bestridas genom att talan väcks i den utfärdande medlemsstaten.
32 Skyddet för fysiska personer vid behandling av deras personuppgifter är en grundläggande rättighet. I enlighet med artikel 8.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 16.1 i EUF-fördraget har var och en rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne. De relevanta unionslagstiftningsakterna, närmare bestämt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680, bör tillämpas på behandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv i enlighet med deras respektive tillämpningsområde.
33 I detta direktiv fastställs den rättsliga grunden för utbyte av personuppgifter i syfte att genomföra kördiskvalifikationer som påförts av en annan medlemsstat än den utfärdande medlemsstaten. Denna rättsliga grund är förenlig med förordning (EU) 2016/679 och direktiv (EU) 2016/680. De personuppgifter som ska utbytas med den utfärdande medlemsstaten bör begränsas till vad som är nödvändigt för att uppfylla de skyldigheter som fastställs i det här direktivet.
34 För att säkerställa att informationsutbytet är smidigt, tillförlitligt och effektivt bör varje medlemsstat utse ett eller flera nationella kontaktställen för tillämpningen av detta direktiv. Medlemsstaterna bör vidare säkerställa att deras respektive nationella kontaktställen samarbetar med de myndigheter som är behöriga att verkställa de kördiskvalifikationer som omfattas av detta direktiv, särskilt för att säkerställa att all nödvändig information delas i god tid.
35 Medlemsstaterna bör kunna utse ett eller flera nationella kontaktställen och en eller flera behöriga myndigheter som ska utföra de uppgifter som krävs för genomförandet av detta direktiv och bör kunna fastställa regler för samarbete mellan dessa nationella enheter för att underlätta ett effektivt genomförande av detta direktiv.
36 För effektiv verkställighet av kördiskvalifikationer bör medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna kontrollerar rätten att framföra fordon, framför allt när det råder tvivel om huruvida den berörda föraren omfattas av en kördiskvalifikation och särskilt i de fall då fysiska körkort inte överlämnas.
37 Medlemsstaterna bör regelbundet samla in statistik om tillämpningen av detta direktiv och översända den till kommissionen, inledningsvis fyra år efter det att detta direktiv har trätt i kraft och därefter vart femte år.
38 Nationella straffpoängssystem, enligt vilka en körkortsinnehavare förlorar eller ackumulerar poäng till följd av att han eller hon har begått vissa brott, behandlas inte i detta direktiv. Medlemsstaterna tillämpar olika strategier, såsom att omedelbart införa strängare åtgärder eller att fokusera på riktade kampanjer för efterlevnad och förebyggande. Vid översynen av detta direktiv bör kommissionen bedöma hur trafiksäkerheten kan förbättras och hur stöd kan ges till medlemsstaterna när det gäller att hantera flera utmaningar, utan att någon särskild strategi prioriteras.
39 För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa utformningen av och innehållet i standardintyget om kördiskvalifikation. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.
40 Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att förbättra trafiksäkerheten i unionen genom att föreskriva underrättelse om och genomförande av en kördiskvalifikation som påförts till följd av att ett kördiskvalifikationsbrott som omfattas av detta direktiv har begåtts i en annan medlemsstat än den utfärdande medlemsstaten eller den medlemsstat där personen har sin normala hemvist, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av detta direktivs omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
41 Direktiv (EU) 2025/2205 bör därför ändras i enlighet med detta.
42 Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 14 juni 2023.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1 – Ändringar av direktiv (EU) 2025/2205
Direktiv (EU) 2025/2205 ska ändras på följande sätt:
1 I artikel 1.1 ska följande led läggas till:
2 I artikel 2 ska följande led läggas till:
3 Följande artiklar ska införas:
4 I artikel 22 ska följande punkt införas:
5 I artikel 23 ska följande punkt införas:
6 I artikel 24.1 ska följande led läggas till:
Artikel 2 – Införlivande
1 Medlemsstaterna ska senast den 26 november 2028 anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.
2 När detta direktiv har trätt i kraft ska medlemsstaterna säkerställa att kommissionen underrättas, i så god tid att den hinner lämna synpunkter, om alla förslag till lagar och andra författningar som de avser att anta inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 3 – Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 4 – Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
1 EUT C 293, 18.8.2023, s. 133.
2 Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 februari 2024 och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 29 september 2025 (ännu inte offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 21 oktober 2025 (ännu inte offentliggjord i EUT).
3 Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec_framw/2005/214/oj).
4 Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 16.12.2008, s. 102, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec_framw/2008/947/oj).
5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2010/64/oj).
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2012/13/oj).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2013/48/oj).
8 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2016/343/oj).
9 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 21.5.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2016/800/oj).
10 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 4.11.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2016/1919/oj).
11 Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 maj 2014, kommissionen mot parlamentet och rådet, C-43/12, ECLI:EU:C:2014:298, punkt 43.
12 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/2205 av den 22 oktober 2025 om körkort och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2561 samt om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG och kommissionens förordning (EU) nr 383/2012 ( EUT L, 2025/2205, 5.11.2025, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2025/2205/oj).
13 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (EUT L 403, 30.12.2006, s. 18, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2006/126/oj).
14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU av den 7 juli 2010 om ett ramverk för införande av intelligenta transportsystem på vägtransportområdet och för gränssnitt mot andra transportslag (EUT L 207, 6.8.2010, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2010/40/oj).
15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2016/679/oj).
16 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 4.5.2016, s. 89, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2016/680/oj).
17 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13, http://data.europa.eu/eli/reg/2011/182/oj).
18 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2018/1725/oj).
19 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte och ömsesidigt bistånd avseende trafiksäkerhetsrelaterade brott (EUT L 68, 13.3.2015, s. 9, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2015/413/oj).