Domstolens dom av den 6 oktober 1970
I mål 9/70 har Finanzgericht i München till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena R. Monaco och P. Pescatore samt domarna A. M. Donner (referent), A. Trabucchi, W. Strauß och J. Mertens de Wilmars, generaladvokat: K. Roemer, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Frågorna 4-11
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 23 februari 1970, som inkom till domstolen den 16 mars 1970, har Finanzgericht i München med stöd av artikel 177 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen ställt flera frågor vilka syftar till att få en tolkning av artikel 4 i rådets beslut av den 13 maj 1965 om harmonisering av vissa bestämmelser som inverkar på konkurrensen vad gäller transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (EGT 1965, s. 1500, fransk version; svensk specialutgåva, del 07, volym 01) och av artikel 1 i rådets första direktiv av den 11 april 1967 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om omsättningsskatter (EGT 1967, s. 1301, fransk version; svensk specialutgåva, del 09, volym 01).
2. Genom den första frågan hemställer Finanzgericht att domstolen skall uttala sig om huruvida bestämmelserna i artikel 4 andra stycket i beslutet och artikel 1 i direktivet i kombination har direkt effekt i de rättsliga förhållandena mellan medlemsstaterna och enskilda på ett sådant sätt att de ger upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger nationella domstolar att skydda.
3. Frågan avser den kombinerade effekten av bestämmelser i ett beslut och i ett direktiv.
4. I sina synpunkter har förbundsregeringen hävdat den uppfattningen att artikel 189, genom att skilja mellan å ena sidan effekten av förordningarna och å andra sidan effekten av besluten och direktiven, har uteslutit möjligheten för besluten och direktiven att ha den effekt som frågan avser, eftersom en sådan effekt är förbehållen förordningarna.
5. Även om förordningarna med stöd av artikel 189 är direkt tillämpliga och följaktligen på grund av sin karaktär ägnade att ha direkt effekt, följer det dock inte av detta att andra kategorier av rättsakter som avses i den artikeln aldrig kan ha sådan effekt.
6. Artikel 177, som tillåter de nationella domstolarna att till domstolen hänskjuta frågan om giltigheten och tolkningen av institutionernas samtliga rättsakter utan åtskillnad, förutsätter för övrigt att dessa rättsakter kan åberopas av enskilda vid de nationella domstolarna.
7. Rådets beslut av den 13 maj 1965 är riktat till samtliga medlemsstater och grundar sig särskilt på artikel 75 i fördraget. Genom sistnämnda artikel bemyndigas rådet att, för att genomföra en gemensam transportpolitik, fastställa gemensamma regler, villkor under vilka transporter får utföras och alla andra lämpliga bestämmelser.
8. Genom denna bestämmelse åläggs således medlemsstaterna två skyldigheter, för det första en skyldighet att senast från och med en bestämd dag tillämpa det gemensamma systemet för omsättningsskatter på godstransporter på järnväg, väg och inre vattenvägar, och för det andra en skyldighet att ersätta de system med särskilda skatter som avses i bestämmelsens andra stycke med det gemensamma systemet senast från och med dettas ikraftträdande.
9. Av de handlingar som Finanzgericht har överlämnat framgår att dess ansökan särskilt avser den andra skyldigheten.
10. Den tidpunkt från och med vilken denna skyldighet inträder har bestämts i rådets direktiv om harmonisering av lagstiftningen om omsättningsskatter. I dessa direktiv har fastställts den sista dag före vilken medlemsstaterna i sin lagstiftning skall ha infört det gemensamma systemet för mervärdesskatt.
11. Genom den andra frågan hemställer Finanzgericht att domstolen skall uttala sig om huruvida de kombinerade bestämmelserna i artikel 4 i beslutet och artikel 1 i direktivet redan före den 1 januari 1970 förbjuder alla medlemsstater som dessförinnan satt det gemensamma systemet för mervärdesskatt i kraft och avskaffat de särskilda skatterna på godstransporter, att återinföra sådana särskilda skatter på godstransporter som träder i stället för omsättningsskatt.
12. Det är riktigt att en bokstavlig tolkning av artikel 4 andra stycket i beslutet skulle kunna leda till den uppfattningen att denna bestämmelse avser den tidpunkt då den berörda medlemsstaten har satt det gemensamma systemet i kraft inom sitt territorium.
13. En sådan tolkning skulle i vart fall inte överensstämma med de ifrågavarande direktivens syfte.
14. Å andra sidan kan syftet med beslutet av den 13 maj 1965 endast förverkligas på gemenskapsnivå och inte genom enbart harmoniseringsåtgärder som vidtas individuellt av medlemsstaterna vid olika tidpunkter och i ojämn takt.
15. Det finns alltså anledning att besvara den ställda frågan med att det förbud som följer av artikel 4 andra stycket i beslutet inte kan bli gällande förrän från och med den 1 januari 1972.
16. Genom den tredje frågan hemställer Finanzgericht att domstolen skall uttala sig om huruvida den federala skatten på godstransporter på väg (Straßengüterverkehrsteuer) skall anses vara en sådan särskild skatt på godstransporter som uppbärs i stället för omsättningsskatt och som följaktligen omfattas av förbudet i artikel 4 andra stycket i beslutet av den 13 maj 1965.
17. Inom ramen för detta förfarande är det inte domstolens uppgift att i förhållande till gemenskapsrätten bedöma vad som kännetecknar en skatt som någon av medlemsstaterna har infört.
18. I artikel 4 föreskrivs att särskilda skatter skall avskaffas för att säkerställa ett gemensamt och sammanhängande system för omsättningsskatter.
19. En sådan skatt som Finanzgericht har beskrivit träffar inte handelsomsättningen men däremot en verksamhet av särskild karaktär, utan att för övrigt skilja mellan verksamhet för egen räkning och verksamhet för annans räkning, och underlaget för skatten bestäms inte av ersättningen för en prestation utan av den fysiska belastning, uttryckt i ton/kilometer, som den beskattade verksamheten utsätter vägarna för. En sådan skatt motsvarar därför inte den sedvanliga typen av omsättningsskatt.
20. Dessa frågor har Finanzgericht ställt endast i andra hand för det fall att de tre första frågorna skulle besvaras nekande.
21. De kostnader som har förorsakats Förbundsrepubliken Tysklands regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört de muntliga yttrandena från sökanden i målet vid den nationella domstolen, Förbundsrepubliken Tysklands regering och Europeiska gemenskapernas kommission, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 75, 177 och 189 i detta, beaktat rådets beslut av den 13 maj 1965, särskilt artikel 4 i detta, beaktat rådets direktiv av den 11 april 1967 och den 9 december 1969 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om omsättningsskatter, beaktat stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, särskilt artikel 20 i denna, och beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 23 februari 1970 förts vidare av Finanzgericht i München – följande dom:
1) Genom att ålägga medlemsstaterna skyldighet att inte kumulera det gemensamma systemet för omsättningsskatter med de särskilda skatter som uppbärs i stället för omsättningsskatt, kan bestämmelsen i artikel 4 andra stycket i rådets beslut av den 13 maj 1965 i kombination med föreskrifterna i rådets direktiv av den 11 april 1967 och den 9 december 1969 ge upphov till direkt effekt i förhållandena mellan medlemsstaterna, som beslutet är riktat till, och de enskilda rättssubjekten i dessa och skapa rätt för rättssubjekten att åberopa bestämmelsen vid domstol.
2) Förbudet mot att kumulera det nämnda gemensamma systemet med de särskilda skatterna gäller från och med den dag som fastställts i rådets tredje direktiv av den 9 december 1969, nämligen från och med den 1 januari 1972.
3) En sådan skatt som Finanzgericht har beskrivit träffar inte handelsomsättningen utan själva handlingen att transportera på väg, och dess underlag bestäms inte av ersättningen för en prestation utan av den fysiska belastning, uttryckt i ton/kilometer, som den beskattade verksamheten utsätter vägarna för. En sådan skatt motsvarar inte den sedvanliga typ av omsättningsskatt som avses i artikel 4 andra stycket i beslutet av den 13 maj 1965.
1 Rättegångsspråk: tyska.