Domstolens dom av den 6 februari 1973
I mål 48/72 har Tribunal de commerce i Liège till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena R. Monaco och P. Pescatore samt domarna A. M. Donner (referent) och J. Mertens de Wilmars, generaladvokat: K. Roemer, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Allmänna överväganden om frågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Rättegångskostnader
1. Genom dom av den 27 juni 1972, som inkom till domstolens kansli den 11 juli 1972, har Tribunal de commerce i Liège enligt artikel 177 i fördraget till domstolen hänskjutit tre frågor angående tolkningen av artikel 85 i fördraget och av rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, den första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, nr 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01).
2. Genom artikel 85.2 i fördraget inträder, från det att det trädde i kraft, ogiltighet för avtal och beslut som är förbjudna enligt denna artikel.
3. Även om det förbud som uttrycks i artikel 85.1 mildras genom den befogenhet att bevilja undantag som finns i punkt 3, innehåller fördraget dock inte någon övergångsbestämmelse beträffande de verkningar som punkt 2 har på avtal och beslut som fanns då fördraget eller förordning nr 17 trädde i kraft.
4. Detta förbiseende har lett till en ännu oklarare situation på grund av att samtidigt som kommissionen kan ingripa med stöd av de förordningar och direktiv som avses i artikel 87, är de dömande myndigheterna behöriga att, med stöd av den direkta effekten hos artikel 85.2, ingripa mot avtal och beslut som är förbjudna genom konstaterandet om nullitet.
5. Medan det första förfarandet ger utrymme för den smidighet som krävs för att man skall kunna beakta de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, ger lydelsen i punkt 2 i artikel 85, vars syfte är att strikt upprätthålla ett viktigt förbud, inte domstolen möjlighet att ingripa med samma smidighet.
6. Även om förordning nr 17, som fastställer kommissionens befogenheter, har gett kommissionen möjlighet, särskilt genom artikel 7, att beakta den allmänna principen om rättssäkerhet, har den inte mildrat — vilket den för övrigt inte kunde göra — verkningarna av punkt 2 i artikel 85. Däremot bekräftas i artikel 1 i förordningen att, med undantag endast för bestämmelserna i artiklarna 6, 7 och 23 i förordningen, är de avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 85.1 förbjudna utan att ett beslut måste fattas i förväg om detta.
7. Endast domstolarna hade behörighet att meddela närmare bestämmelser för den rättsliga tillämpningen av punkt 2 i artikel 85, vilka skulle stå i överensstämmelse med den allmänna principen om rättssäkerhet.
8. Vid tillämpningen av artikel 85.2 skall man alltså skilja mellan avtal och beslut som fanns redan innan artikel 85 genomförts genom förordning nr 17, nedan kallade gammal konkurrensbegränsande samverkan, och de avtal och beslut som kommit till stånd efter detta datum, nedan kallade ny konkurrensbegränsande samverkan.
9. Beträffande gammal konkurrensbegränsande samverkan följer av den allmänna principen om avtals bindande verkan att, särskilt då samverkan anmälts i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 17, domstolen kan konstatera dess nullitet först efter det att kommissionen har fattat beslut med stöd av denna förordning.
10. Beträffande ny konkurrensbegränsande samverkan förutsätts i förordningen att så länge som kommissionen inte har uttalat sig, kan samverkan endast tillämpas på parternas egen risk, och därav följer att anmälningar enligt artikel 4.1 i förordning nr 17 inte har någon uppskjutande verkan.
11. Även om det av principen om rättssäkerhet följer att man vid tillämpningen av förbudsbestämmelsen i artikel 85 skall ta hänsyn till att kommissionen ibland dröjt betydligt med att utöva sina befogenheter, kan denna omständighet dock inte frånta domstolen dess skyldighet att till prövning uppta berörda enskildas talan om nullitet.
12. I ett sådant fall skall domstolen avgöra, med förbehåll för en eventuell tillämpning av artikel 177, om man skall uppskjuta processen för att ge parterna möjlighet att erhålla ett ställningstagande från kommissionen, såvida domstolen inte fastställer antingen att den konkurrensbegränsande samverkan inte har märkbar effekt på konkurrensen eller handeln mellan medlemsstaterna, eller att samverkans oförenlighet med artikel 85 står utom allt tvivel.
13. Även om dessa överväganden särskilt avser konkurrensbegränsande samverkan som omfattas av anmälningsplikt enligt artikel 4 i förordningen tillämpas de även på sådan samverkan som undantagits från anmälan, eftersom ett sådant undantag endast utgör ett icke avgörande indicium på att den samverkan som avses i allmänhet är mindre skadlig för en väl fungerande gemensam marknad.
14. Den första frågan gäller, om kommissionen skall anses ha inlett förfarandet enligt artiklarna 2, 3 och 6 i förordning nr 17 från och med den tidpunkt då kommissionen har bekräftat mottagandet av en ansökan om icke-ingripandebesked eller av en anmälan som syftar till undantag enligt artikel 85.3 i fördraget.
15. Frågan avser tydligen bestämmelsen i artikel 9.3 i förordningen, som lyder Så länge kommissionen inte har inlett ett förfarande enligt artiklarna 2, 3 eller 6, är myndigheterna i de berörda medlemsstaterna alltjämt behöriga att tillämpa fördragets artikel 85.1 enligt artikel 88.
16. Utan att man behöver ta upp frågan igen om artikel 9 med orden myndigheter i de berörda medlemsstaterna också avser nationella domstolar som handlar med stöd av artikel 85.2 i fördraget, räcker det i detta fall med att man faststlår att artikel 9, då den hänvisar till inledandet av ett förfarande enligt artiklarna 2, 3 eller 6, tydligen avser en officiell åtgärd från kommissionen, som ger tillkänna sin avsikt att fatta beslut med stöd av nämnda artiklar.
17. Enbart en bekräftelse på mottagande kan inte anses som en sådan officiell åtgärd. Det utgör endast en korrekt administrativ årgärd, och är allt annat än en viljeförklaring.
18. Följaktligen kan bekräftelse på mottagandet av en ansökan om icke-ingripandebesked eller på en anmälan i syfte att erhålla undantag enligt artikel 85.3 i fördraget inte anses inleda ett förfarande enligt artiklarna 2, 3 eller 6 i förordning nr 17.
19. Denna fråga gäller, om anmälan av ett standardavtal som skett år 1969, kan gälla som anmälan av ett liknande avtal som ingåtts under år 1963.
20. Av kommissionens förordning 27/62 av den 3 maj 1962 (EGT 1962, s. 1118, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01) och av de formulär som bifogats denna framgår att kommissionen har ansett att en anmälan av ett standardavtal, samtidigt som den innebär ett förenklat administrativt förfarande, är tillräcklig för att möjliggöra en effektiv kontroll av de avtal som strider mot artikel 85.
21. En enda anmälan av ett standardavtal innebär alltså att syftet med anmälan har uppfyllts för de avtal av samma innehåll som ingåtts av samma företag.
22. Det framgår emellertid av de allmänna övervägandena att en anmälan som gjorts år 1969, alltså sedan tidsfristerna i artiklarna 5.1 och 7.2 i förordning nr 17 utlöpt, inte kan ge standardavtal som har anmälts karaktären av gammal konkurrensbegränsande samverkan, inte ens om de fanns innan förordningen trädde i kraft.
23. Av det föregående framgår att en anmälan i behörig ordning av ett standardavtal skall anses omfatta alla avtal — även sådana avtal som hänför sig till tiden före anmälan — av samma innehåll som ingåtts av samma företag.
24. Denna fråga gäller, om ogiltighet enligt artikel 85.2 för avtal som inte behöver anmälas anses ha fastställts vid den tidpunkt då en av de avtalsslutande parterna i behörig ordning åberopat ogiltighet, eller om ogiltighet inträder först vid den tidpunkt då ogiltighet fastställs antingen i en dom eller i ett kommissionsbeslut.
25. Av de allmänna övervägandena ovan framgår att de avtal och beslut som är förbjudna enligt artikel 85.2 är ogiltiga.
26. Denna ogiltighet kan beröra alla verkningar av avtalet eller beslutet, såväl bakåt som framåt i tiden.
27. Följaktligen har ogiltighet enligt artikel 85.2 retroaktiv verkan.
28. De kostnader som har förorsakats kommissionen, Förbundsrepubliken Tysklands regering och Frankrikes regering, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört de muntliga yttrandena från parterna vid den nationella domstolen och Europeiska gemenskapernas kommission, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 85 och 177 i detta, beaktat rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962 (EGT 1962, s. 204 och f.), särskilt artiklarna 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 9 i denna, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som enligt dom av den 27 juni 1972 förts vidare av Tribunal de commerce i Liège — följande dom:
1) Att endast skicka en bekräftelse på mottagandet av en ansökan om icke-ingripandebesked eller en anmälan för att erhålla undantag enligt artikel 85.3 i EEG-fördraget innebär inte att ett förfarande enligt artiklarna 2, 3 eller 6 i förordning nr 17 inleds.
2) En anmälan i behörig ordning av ett standardavtal skall anses omfatta alla avtal — även sådana avtal som hänför sig till tiden före anmälan — av samma innehåll som ingåtts av samma företag.
3) Ogiltighet enligt artikel 85.2 har retroaktiv verkan.
1 Rättegångsspråk: franska.