Domstolens dom av den 12 juli 1973
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena R. Monaco och P. Pescatore (referent) samt domarna A.M. Donner, J. Mertens de Wilmars, H. Kutscher, C.Ó. Dálaigh, M. Sørensen och A.J. Mackenzie Stuart, generaladvokat: H. Mayras, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Föremål för tvisten
Upptagande till sakprövning
Saken
Rättegångskostnader
1. Genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 2 oktober 1972 har kommissionen i enlighet med artikel 93.2 i EEG-fördraget väckt talan vid domstolen i avsikt att få följande fastställt:
2. Genom artikel 32 i lagen av den 15 maj 1968(Kohlegesetz) blev det möjligt att under en bestämd tid bevilja stöd i form av skattelättnader för att främja vissa investeringar som kunde förbättra den ekonomiska strukturen i tyska regioner som hade berörts av kolkrisen.
3. Genom artikel 9 i lagen av den 18 augusti 1969(Steueränderungsgesetz) förlängdes verkan av artikel 32 i lagen av den 15 maj 1968 med två år efter en ändring som föreslogs av ett utskott i Bundestag. Ändringen antogs av Bundestag den 18 juni 1969 och godkändes av Bundesrat den 10 juli samma år. Kommissionen underrättades om detta av Förbundsrepubliken Tysklands regering den 16 juli 1969.
4. Det var först genom en formell underrättelse av den 30 juli 1970 som kommissionen riktade en uppfordran i enlighet med artikel 93.2 i fördraget till den tyska regeringen att yttra sig och samtidigt även bad regeringen att inte fatta några ytterligare beslut om beviljande av stöd i Nordrhein-Westfalen från och med den 1 december 1970.
5. I Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 14 augusti 1970 offentliggjorde kommissionen ett meddelande i vilket andra berörda parter än medlemsstaterna anmodades inkomma med synpunkter på att tidsperioden för beviljande av de berörda investeringsbidragen hade förlängts.
6. Den 17 februari 1971 fattade kommissionen det beslut som den anklagar Förbundsrepubliken Tyskland för att ha åsidosatt, vilket trädde i kraft den 24 februari 1971 i och med att det anmäldes för den tyska regeringen.
7. Kommissionen inledde därefter förhandlingar med den tyska regeringen för att fastställa villkor för ett selektivt beviljande av bidrag i syfte att göra det möjligt för svaranden att uppfylla de skyldigheter som följer av beslutet av den 17 februari 1971.
8. Förbundsrepubliken Tyskland har bestritt att den talan som har väckts på grundval av artikel 93.2 första stycket kan tas upp till prövning på den grunden att kommissionens beslut av den 17 februari 1971, tvärtemot ett formellt krav i fördraget, inte anger en tidsfrist utan begär att den kritiserade stödordningen skall upphöra utan dröjsmål.
9. Denna invändning handlar i själva verket inte om huruvida talan kan tas upp till prövning utan om huruvida beslutet av den 17 februari 1971 är giltigt.
10. Svaranden har vidare hävdat att särskilt sökandens andra yrkande, enligt vilken svaranden skulle vara skyldig att inom vissa tidsgränser kräva återbetalning från stödmottagarna av de bidrag som beviljades efter beslutet av den 17 februari 1971, inte kan tas upp till prövning.
11. Enligt artikel 93.2 andra stycket får kommissionen eller andra berörda stater om staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid […] hänskjuta ärendet direkt till domstolen.
12. Det andra yrkandet i talan går ut på att få fastställt att svaranden, genom att underlåta att kräva återbetalning från stödmottagarna av det stöd som dessa felaktigt har erhållit, inte har fullgjort den skyldighet som åligger den enligt beslutet av den 17 februari 1971.
13. Detta yrkande kan tas upp till prövning eftersom kommissionen, då den fastställer att en stödåtgärd inte är förenlig med den gemensamma marknaden, är behörig att besluta att den berörda staten skall upphäva eller ändra stödet.
14. Det fördragsbrott som Förbundsrepubliken Tyskland anklagas för är att man i de regioner i delstaten Nordrhein-Westfalen som inte längre skulle komma i fråga för det stöd som fastställdes genom lagen av den 15 maj 1968 har fortsatt att bevilja investeringsbidrag med stöd av ändringslagen av den 18 augusti 1969.
15. Under förhandlingarnas gång har kommissionen hänvisat till olika tidpunkter som kan avgöra när förbudet mot beviljandet av detta stöd fick verkan.
16. I den formella underrättelse av den 30 juli 1970 som riktades till den tyska regeringen begärde kommissionen att den senare skulle säkerställa att inga nya beslut fattas om beviljandet av stöd enligt artikel 32 i kollagen i Nordrhein-Westfalen från och med den 1 december 1970.
17. Kommissionen anser emellertid att det meddelande som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 14 augusti 1970 fick rättsföljder i den meningen att de berörda parterna från den dag då de hade möjlighet att få kännedom om meddelandet inte längre kunde göra gällande ett legitimt intresse av att upprätthålla de lagbestämmelser varigenom den omtvistade ordningen infördes respektive förlängdes.
18. Det meddelande som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 14 augusti 1970 upplyser för det första om att kommissionen har inlett det förfarande som fastställs i artikel 93.2 första meningen i EEG-fördraget mot stödordningen i fråga eftersom ett icke-differentierat beviljande av dessa investeringsbidrag i alla gruvregioner i Nordrhein-Westfalen inte längre kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden.
19. I enlighet med artikel 93.2 första meningen är syftet med meddelandet uteslutande att från de berörda parterna få alla uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida handlande.
20. Enligt villkoren i artikel 93.2 skall kommissionen, om den finner att ett stöd som har beviljats av en stat inte är förenligt med den gemensamma marknaden, fatta beslut om att den berörda staten skall upphäva eller ändra stödet.
21. I detta hänseende framgår det av beslutet av den 17 februari 1971 att kommissionen har krävt att Förbundsrepubliken Tyskland skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att upphöra med det icke-selektiva beviljandet av investeringsbidrag i gruvregionerna i Nordrhein-Westfalen, utan att ange närmare vid vilken tidpunkt och på vilka kriterier svaranden skulle vara tvungen att upphäva eller ändra stödet i fråga.
22. Exakta uppgifter om det geografiska område som beslutet av den 17 februari 1971 gällde framkom inte förrän under de förhandlingar som kommissionen förde med företrädare för den tyska regeringen efter det att beslutet hade antagits.
23. I brist på tillräckliga uppgifter om en av de viktigaste aspekterna av det beslut som antogs enligt artikel 93.2 verkar det därför som om innehållet i den skyldighet som ålades Förbundsrepubliken Tyskland förblev obestämd fram till dess att kommissionen efter förhandlingar med företrädare för den tyska regeringen var i stånd att med erforderlig exakthet upplysa den senare om det geografiska tillämpningsområdet för det stöd som avsågs i den lag som förlängde lagen av den 15 maj 1968 och, på motsvarande sätt, de distrikt där denna förlängning inte var tillämplig.
24. Sökandens talan skall därför ogillas.
25. I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört parternas muntliga yttranden, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 93, 169 och 171 i detta, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol, Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN – med avslag på alla övriga mera omfattande eller motstridiga yrkanden – följande:
1) Sökandens talan ogillas.
2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegängsspräk: tyska.