Domstolens dom av den 12 juli 1973
I mål 2/73 har Pretore di Milano genom beslut av den 11 januari 1973 till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i den tvist som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena R. Monaco och P. Pescatore samt domarna A. M. Donner, J. Mertens de Wilmars, C. Ö. Dálaigh och A. J. Mackenzie Stuart (referent), generaladvokat: A. Trabucchi, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
De sex första frågorna
Den sista frågan
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 11 januari 1973, som inkom till domstolens kansli den 16 januari 1973, har Pretore di Milano i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt flera frågor till domstolen angående tolkningen av artiklarna 5, 40.3 andra och tredje stycket och 86 i fördraget, och av vissa bestämmelser i rådets förordning nr 359/67/EEG av den 25 juli om den gemensamma organisationen av marknaden för ris (EGT nr 174 av den 31 juli 1967).
2. Den första frågan går ut på om artikel 40.3 andra stycket i fördraget, i förening med artikel 5, förbjuder en medlemsstat att tillåta att en avgift tas ut till förmån för en icke statlig organisation vid köp av paddyris som producerats i den staten.
3. Innan dessa frågor besvaras är det lämpligt att betrakta nämnda bestämmelser i sitt sammanhang inom ramen för fördraget.
4. Inom rissektorn har artikel 40 således fått sitt konkreta uttryck i förordning 359/67, som enligt artikel 189 i fördraget skall tillämpas direkt av de nationella domstolarna.
5. Förbudet i artikel 20.2 i förordningen mot att uppbära tull eller avgift med motsvarande verkan avser alla avgifter som erläggs i samband med eller till följd av import från eller export till tredje land.
6. Detta tycks inte vara fallet med en inhemsk avgift som bara läggs på inhemska produkter när det tecknas kontrakt på dessa, och som tillfaller en fond för stöd till inhemsk produktion.
7. Förbudet i artikel 20.2 i ovan nämnda förordning mot kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan har bland annat till syfte att hindra medlemsstaterna från att vidta andra ensidiga åtgärder för begränsning av exporten till tredje land än de som förutses i förordningarna.
8. Denna fråga går ut på om uttaget av en sådan avgift kan vara ett missbruk av en dominerande ställning i enlighet med artikel 86 i fördraget.
9. Artikel 86 i fördraget är inte tillämplig på en avgift som är avsedd att finansiera nationella stödåtgärder.
10. De kostnader som förorsakats Italienska republikens regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört de muntliga synpunkterna från Italienska republikens regering, Europeiska gemenskapernas kommission och parterna i målet, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 40, 86 och 177 i detta, beaktat rådets förordning nr 359/67/EEG av den 25 juli 1967, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, särskilt artikel 20 i detta, beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna domskäl beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 11 januari 1973 förts vidare av Pretore di Milano – följande dom:
1) En inhemsk avgift som bara slår mot inhemska produkter när det tecknas kontrakt på dessa, och som tillfaller en stödfond för inhemsk produktion, är inte en avgift med motsvarande verkan som en exporttull.
2) En sådan avgift kan bara strida mot bestämmelserna om exportbidrag i rådets förordning nr 359/67/EEG av den 25 juli 1967 om den skulle visa sig vara ett medel för att minska bidragsbeloppen.
1 Rättegångsspråk: italienska.