Domstolens dom av den 12 juli 1973*
I mål 8/73 har Bundesfinanzhof till domstolen gett in en ansökan om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena R. Monaco och P. Pescatore samt domarna A.M. Donner, J. Mertens de Wilmars, H. Kutscher, C.Ó Dálaigh, M. Sørensen (referent) och A.J. Mackenzie Stuart, generaladvokat: A. Trabucchi, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 23 januari 1973, som inkom till domstolens kansli den 19 februari 1973, har Bundesfinanzhof enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor om giltigheten och tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 803/68 av den 27 juni 1968 (EGT nr L 148, s. 6) om varors tullvärde.
2. Den första frågan går ut på om det nödvändiga stödet för förordningens giltighet finns i artikel 235, som den grundar sig på, eller i någon annan bestämmelse i fördraget.
3. Artikel 235 ger rådet befogenhet att utfärda lämpliga föreskrifter om en åtgärd från gemenskapens sida visar sig vara nödvändig för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål och fördraget inte innehåller de befogenheter som krävs för detta.
4. Visserligen är det av hänsyn till tullunionens effektiva funktion befogat att göra en vid tolkning av artiklarna 9, 27, 28, 111 och 113 i fördraget och av de befogenheter som dessa bestämmelser ger institutionerna för att göra det möjligt för dessa att reglera handeln med tredje land på ett sammanhållet sätt, genom ensidigt vidtagna åtgärder såväl som genom avtal, men rådet kunde ändå med rätta anse att tillämpningen av förfarandet i artikel 235 var berättigad av hänsyn till rättssäkerheten, i synnerhet eftersom förordningen i fråga antogs under övergångstiden.
5. Det har inte ifrågasatts att det förfarande som föreskrivs i artikel 235 iakttogs på ett korrekt sätt vid antagandet av förordning nr 803/68.
6. Svaret på den första frågan blir följaktligen att eftersom denna förordning finner stöd i artikel 235 i fördraget har det vid prövningen av den fråga som ställdes inte framkommit någon omständighet som kan påverka dess giltighet.
7. Den andra frågan, som rör tolkningen av artikel 11.2 b andra alternativet i förordning nr 803/68, går ut på om det är nödvändigt att ett annat pris med ett bestämt belopp har avtalats mellan säljaren och köparen eller andra köpare vid kontant betalning, eller om det är tillräckligt att terminspriset inbegriper kreditavgifter.
8. Det följer av den omtvistade bestämmelsen att det pris som skall beaktas vid fastställandet av tullvärdet om det är fråga om uppskjuten betalning är terminspriset, utom när det ges rabatt vid kontant betalning eller förekomsten av ett avvikande kontantpris har kunnat bevisas för tullmyndigheten.
9. För att tolka denna sista bestämmelse är det nödvändigt att ta hänsyn till bestämmelsens syfte, vilket är att fastställa en varas värde uttryckt som ett fastställt belopp som kan användas som underlag vid beräkning av den tull som skall påläggas varan.
10. Det är den nationella domstolen som i varje enskilt fall skall bedöma om det framlagts bevis för förekomsten av ett avvikande pris, i den bemärkelse som har angetts, eller inte.
11. Svaret på den ställda frågan blir följaktligen att det inte är tillräckligt för att bevisa förekomsten av ett pris som avviker från terminspriset att påvisa att terminspriset inbegriper kreditavgifter. Det som måste bevisas är förekomsten av ett fastställt avvikande pris som köparen, eller andra köpare under samma villkor, har rätt att erlägga vid betalning före den avtalade förfallodagen.
12. De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas råd och kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört de muntliga yttrandena från företaget Massey-Ferguson, Europeiska gemenskapernas råd och kommission, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 3, 9, 27, 28, 100, 111, 113, 177 och 235 i detta, beaktat rådets förordning (EEG) nr 803/68 av den 27 juni 1968 om varors tullvärde, särskilt artikel 11 i denna, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, särskilt artikel 20 i denna, och beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN angående de frågor som förts vidare av Bundesfinanzhof genom beslut av den 23 januari 1973 följande dom:
1) Rådets förordning (EEG) nr 803/68 av den 27 juni 1968 om varors tullvärde har stöd i bemyndigandet i artikel 235 i fördraget. Prövningen av den ställda frågan har inte utvisat något som kan påverka förordningens giltighet.
2) Artikel 11.2 b andra alternativet i samma förordning skall tolkas så, att det inte är tillräckligt för att bevisa förekomsten av ett pris som avviker från terminspriset att påvisa att terminspriset inbegriper kreditavgifter. Det som måste bevisas är förekomsten av ett fastställt avvikande pris som köparen, eller andra köpare under samma villkor, har rätt att erlägga vid betalning före den avtalade förfallodagen.
1 Rättegångsspråk: tyska.