Domstolens dom av den 30 april 1974
I mål 155/73 har Tribunale di Biella till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i den brottmålprocess som pågår vid den nationella domstolen mot
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena A. M. Donner och M. Sørensen samt domarna R. Monaco, J. Mertens de Wilmars (referent), P. Pescatore, H. Kutscher, C. Ó Dálaigh och A. J. Mackenzie Stuart, generaladvokat: G. Reischl, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
A — Domstolens behörighet
B — Frågorna 1, 2, 6, 7, 8 och 9
C — Frågorna 3, 4 och 5
D — Fråga 11
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 25 juli 1973, som inkom till domstolens kansli den 27 juli 1973, har Tribunale di Biella, enligt artikel 177 i EEG-fördraget, ställt olika frågor om tolkningen av artiklarna 2, 3, 5, 7, 37, 86 och 90 i fördraget.
A —. Domstolens behörighet
2. Den italienska regeringen har ifrågasatt om begäran om förhandsavgörande kan upptas till prövning och hävdar att ett svar på de frågor som ställts inte är nödvändigt för att domstolen skall kunna ta ställning till det åtal som väckts vid den nationella domstolen.
3. Artikel 177, som grundas på en tydlig uppdelning av uppgifterna mellan de nationella domstolarna och domstolen, tillåter inte att denna bedömer grunderna för begäran om tolkning.
B —. Frågorna 1, 2, 6, 7, 8 och 9
4. De två första frågorna syftar huvudsakligen till att få veta om principen om fri rörlighet för varor inom den gemensamma marknaden gäller för TV-sändning, särskilt ur kommersiell synpunkt, och om den exklusiva rätt till alla slag av TV-sändning som en medlemsstat har beviljat ett aktiebolag, även i reklamsyfte, utgör en kränkning av denna princip.
5. Svaret beror på hur den fråga besvaras som går ut på om TV-sändning skall likställas med produkter eller varor enligt artiklarna 3 a, 9 och rubriken till avdelning I i andra delen av fördraget.
6. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser om motsatsen i fördraget skall TV-sändning, på grund av sin karaktär, betraktas som tillhandahållande av tjänster.
7. Handeln med materiel och annan utrustning, ljudupptagningar, filmer och andra produkter som används för TV-sändning omfattas dock av bestämmelserna om fri rörlighet för varor.
8. Den omständigheten att ett företag i en medlemsstat har exklusiv rätt att sända reklaminslag per television är inte i sig oförenligt med den fria rörligheten för varor, vilkas saluföring sådan reklam avser att främja.
9. Eftersom den sjätte frågan rör tolkningen av artikel 37 i fördraget finns det anledning att pröva den tillsammans med de problem som följer av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, av vilka denna artikel omfattas.
10. Artikel 37 avser anpassningen av statliga handelsmonopol.
11. Frågorna 7 och 9, som endast ställts för den händelse fråga 6 besvaras jakande, har liksom fråga 8 blivit överflödiga.
C —. Frågorna 3, 4 och 5
12. Den tredje, den fjärde och den femte frågan gäller om de exklusiva rättigheter som en medlemsstat beviljat ett aktiebolag och om utövandet av dessa rättigheter är förenliga med fördragets konkurrensregler.
13. De italienska och tyska regeringarna har hävdat att eftersom TV-företag bedriver kulturell och informativ verksamhet i allmänhetens intresse är de inte företag enligt bestämmelserna i fördraget.
14. Artikel 90.1 tillåter bl.a. medlemsstaterna att bevilja företagen särskilda eller exklusiva rättigheter.
15. Om vissa medlemsstater behandlar företag som blivit anförtrodda att bedriva televisionsverksamhet, även vad beträffar den kommersiella verksamheten, särskilt reklamverksamheten, som företag som har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse omfattas företagens uppträdande på marknaden, med stöd av artikel 90.2, ändå av dessa diskrimineringsförbud i den mån dessa inte hindrar att företagens särskilda uppgifter fullgörs.
16. I den fjärde frågan har den nationella domstolen nämnt vissa uppträdanden som kan utgöra missbruk enligt artikel 86.
17. Detta skulle absolut vara fallet om ett företag som har monopol på reklam-TV inför orättvisa avgifter eller villkor för dem som använder dess tjänster eller om det, i fråga om tillgången till TV-reklam, diskriminerar mellan nationella och andra medlemsstaters ekonomiska operatörer eller produkter.
18. I varje enskilt fall är det den nationella domstolens sak att fastställa om sådant missbruk förekommer och kommissionens sak att åtgärda detta inom ramen för sin behörighet.
D —. Fråga 11
19. Den elfte frågan går ut på om det faktum att en medlemsstat har gett ett aktiebolag exklusiv rätt att per television sända reklaminslag inom hela denna medlemsstats territorium utgör en kränkning av artikel 7 i fördraget.
20. Det följer av ovanstående överväganden att beviljandet av exklusiv rätt av det slag som den nationella domstolen avser inte strider mot artikel 7 i fördraget. Däremot är det oförenligt med denna bestämmelse att företag med sådana exklusiva rättigheter diskriminerar en medborgare i en medlemsstat på grund av nationalitet.
21. De kostnader som har förorsakats kommissionen och de italienska och tyska regeringarna, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
DOMSTOLEN beslutar – angående de frågor som genom beslut av den 6 juli 1973 förts vidare av Tribunale di Biella – följande dom:
1) TV-sändning, vilket även innefattar reklaminslag, omfattas i sig av fördragets regler om tillhandahållande av tjänster. Handeln med materiel och annan utrustning, ljudupptagningar, filmer, apparater och andra produkter som används för TV-sändning omfattas dock av bestämmelserna om fri rörlighet för varor.
2) Den omständigheten att ett företag i en medlemsstat har exklusiv rätt att per television sända reklaminslag är inte i sig oförenligt med den fria rörligheten för varor, vilkas saluföring sådan reklam avser att främja. Det skulle dock förhålla sig på ett annat sätt om den exklusiva rätten användes för att gynna vissa kanaler för handel eller vissa ekonomiska aktörer inom gemenskapen i förhållande till andra.
3) Fördragets artikel 37 avser handeln med varor och kan inte avse ett monopol för tillhandahållande av tjänster.
4) Att ett företag, till vilket en medlemsstat beviljar exklusiva rättigheter enligt artikel 90 eller utvidgar sådana rättigheter efter ytterligare åtgärder från denna stats sida, har monopol är inte i sig oförenligt med artikel 86 i fördraget.
5) Även inom ramen för artikel 90 har förbuden i artikel 86 direkt effekt och skapar för enskilda rättigheter som de nationella domstolarna skall skydda.
6) Beviljandet av exklusiv rätt till TV-sändning strider inte i sig mot artikel 7 i fördraget. Däremot är det oförenligt med denna bestämmelse att företag med sådana exklusiva rättigheter diskriminerar en medborgare i en medlemsstat på grund av nationalitet.
1 Rättegångsspråk: italienska.