Domstolens dom av den 3 juli 1974

I mål 192/73 har Tribunal d'arrondissement i Luxemburg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena A. M. Donner och M. Sørensen samt domarna R. Monaco, J. Mertens de Wilmars, P. Pescatore, H. Kutscher, C. Ó. Dálaigh och A. J. Mackenzie (referent), generaladvokat: H. Mayras, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Rättegångskostnader

1. Genom dom av den 31 oktober 1973 som inkom till domstolens kansli den 28 december 1973, har Tribunal d'arrondissement i Luxemburg i enlighet med artikel 177 i Romfördraget ställt två frågor rörande tolkningen av artiklarna 5, 30, 36 och 85 i fördraget i förhållande till varumärkesrätten.

2. Den första frågan går ut på om gemenskapens konkurrensbestämmelser, eller bestämmelserna om fri rörlighet för varor, förbjuder en innehavare av ett varumärke som är skyddat i en medlemsstat att motsätta sig import av varor som lagenligt åsatts samma varumärke i en annan medlemsstat, när de två märkena ursprungligen tillhörde samma innehavare.

3. Av handlingarna framgår att den ursprungliga innehavaren, som är etablerad i Tyskland, överlät sitt varumärke vad gäller Belgien till ett dotterbolag som bildades och kontrollerades av denna själv men som blev självständigt till följd av ett statligt ingripande.

4. Enligt frågan finns det ingen juridisk, finansiell, teknisk eller ekonomisk förbindelse mellan de två nuvarande innehavarna.

5. Eftersom artikel 85 under dessa omständigheter inte är tillämplig måste frågan prövas endast mot bakgrund av bestämmelserna om fri rörlighet för varor.

6. Enligt fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, särskilt artikel 30, är importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna.

7. Enligt artikel 36 skall dessa bestämmelser dock inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import som grundas på intresset att skydda industriella och kommersiella rättigheter.

8. Det framgår dock av samma artikel, särskilt andra meningen, liksom av sammanhanget, att även om fördraget inte berör förekomsten av industriella och kommersiella rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning, så kan utövandet av sådana rättigheter under vissa förhållanden påverkas av förbuden i fördraget.

9. Även om artikel 36 innehåller ett undantag från en av de grundläggande principerna för den gemensamma marknaden tillåter den endast avvikelser från principen om fri rörlighet för varor i den mån som detta är berättigat för att skydda det särskilda föremålet för dessa rättigheter.

10. Tillämpningen av lagen om skydd för varumärken ger således i varje fall den rättmätige innehavaren av ett varumärke skydd mot intrång av personer som inte har någon lagenlig rätt till detta.

11. Utövandet av varumärkesrätten bidrar till en uppdelning av marknaderna och hindrar följaktligen den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna, så mycket mer som den till skillnad från andra industriella och kommersiella äganderätter inte är underkastad någon tidsmässig begränsning.

12. Innehavaren av ett varumärke kan därför inte tillåtas att åberopa varumärkesrättens exklusiva karaktär, vilken kan bli följden av de nationella lagarnas territoriella begränsning, för att förbjuda saluföring i en medlemsstat av varor som framställs lagenligt i en annan medlemsstat och åsatts ett identiskt varumärke av samma ursprung.

13. Ett sådant förbud, som upprätthåller isoleringen av de nationella marknaderna, skulle vara oförenligt med ett av fördragets viktigaste mål, nämligen förenandet av de nationella marknaderna till en enda inre marknad.

14. Även om det är ändamålsenligt att på en sådan marknad ange vilket ursprung en produkt som bär ett varumärke har, kan sådan konsumentinformation säkras på andra sätt som inte begränsar den fria rörligheten för varor.

15. Det är därför oförenligt med bestämmelserna om fri rörlighet för varor inom den gemensamma marknaden att i en medlemsstat förbjuda saluföring av en vara som lagenligt åsatts ett varumärke i en annan medlemsstat, enbart på den grunden att ett identiskt varumärke av samma ursprung finns i den första staten.

16. Den andra frågan gäller huruvida samma sak gäller om saluföringen av den produkt som omfattas av varumärket inte företas av märkesinnehavaren i en annan medlemsstat, utan av tredje man som rättsenligt har förvärvat varan i denna stat.

17. Om en innehavare av ett varumärke i en medlemsstat själv får saluföra märkesvaran i en annan medlemsstat gäller detsamma för tredje man som i vederbörlig ordning har förvärvat denna vara i den första staten.

18. De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

19. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Tribunal d'arrondissement i Luxemburg utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom dom av den 1 mars 1974 förts vidare av av Tribunal d'arrondissement i Luxemburg – följande dom:

1) Att förbjuda saluföring i en medlemsstat av en vara som lagenligt åsatts ett varumärke i en annan medlemsstat, enbart på den grunden att det i den första staten finns ett identiskt varumärke av samma ursprung, är oförenligt med bestämmelserna om fri rörlighet för varor inom den gemensamma marknaden.

2) Om en innehavare av ett varumärke i en medlemsstat själv får saluföra märkesvaran i en annan medlemsstat gäller detsamma för tredje man som i vederbörlig ordning har förvärvat denna vara i den första staten.

1 Råttegångsspråk: franska.