Domstolens dom av den 20 februari 1975
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och A. J. Mackenzie Stuart samt domarna A.M. Donner, R. Monaco (referent), P. Pescatore och H. Kutscher, generaladvokat: J.-P. Warner, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Rättegångskostnader
1. Genom talan av den 21 februari 1974 har kommissionen i enlighet med artikel 169 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen begärt att få fastställt att Förbundsrepubliken Tyskland genom att förbehålla benämningarna Sekt och Weinbrand för den inhemska produktionen och benämningen Prädikatsekt för vin framställt i Tyskland som innehåller en bestämd minsta andel tyska druvor, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EEG-fördraget, särskilt vad gäller den fria rörligheten för varor.
2. Enligt § 26 i den tyska vinlagen av den 14 juli 1971 (Bundesgesetzblatt 1971, I, s. 893) och § § 3 och 8 i tillämpningsförordningen för mousserande vin och druvsprit av den 15 juli 1971 (Bundesgesetzblatt 1971, I, s. 939), nedan kallade vinlagstiftningen, får benämningen Sekt endast användas för att beskriva tyskt mousserande vin som uppfyller vissa kvalitetskrav; för utländska viner får benämningen endast användas om tyska är det officiella språket i hela produktionslandet.
3. Kommissionen har hävdat att benämningarna Sekt och Weinbrand är generiska benämningar som den tyska lagstiftaren genom en rättsakt har försökt att omvandla till indirekta geografiska ursprungsbeteckningar.
4. Tyskland har i princip gjort gällande att lagstiftaren inte har infört några förändringar i förhållande till den faktiska situation som förelåg före vinlagstiftningens ikraftträdande, utan har begränsat sig till att på lagstiftningsnivå bekräfta uppfattningen hos de berörda tyska företagarna och konsumenterna, för vilka de omtvistade benämningarna skulle beskriva inhemska produkter.
5. Den gemensamma marknaden grundas på fri rörlighet för varor inom gemenskapen.
6. Direktiv nr 70/50/EEG, som grundar sig på bestämmelserna i artikel 33.7 i fördraget, och som enligt artikel 1 har som mål att avskaffa de åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner som tillämpades vid tidpunkten för EEG-fördragets ikraftträdande, anger i artikel 2.3 de åtgärder som skall betraktas som förbjudna enligt föregående punkter, och under s, sådana som förbehåller för inhemska produkter benämningar som inte utgör ursprungskännetecken eller geografiska ursprungsbeteckningar.
7. De ursprungskännetecken och geografiska ursprungsbeteckningar som anges i direktivet avser, oavsett de faktorer genom vilka de eventuellt skiljer sig från varandra, åtminstone alltid en produkt som kommer från ett bestämt geografiskt område.
8. I den tyska vinlagstiftningen föreskrivs att benämningarna Sekt och Weinbrand skall avse produkter med ursprung i Förbundsrepubliken Tyskland eller från andra länder med tyska som officiellt språk inom hela sitt territorium.
9. När det gäller vinodlingsprodukter spelar de naturliga faktorerna i ursprungsområdet, som t.ex. den druva som dessa produkter framställs av, en viktig roll vid bestämningen av deras kvalitet och karaktär.
10. Mot bakgrund av dessa överväganden kan det inte fastslås med stöd av de argument som svaranden har hämtat från den framställningsmetod som används för Sekt och Weinbrand, att dessa produkter till följd av den använda metoden har en kvalitet och vissa särskilda egenskaper som är utmärkande för dem och som gör produkterna typiskt tyska.
11. Slutsatsen blir att benämningarna Sekt och Weinbrand, eftersom de inte används för produkter vars kvalitet huvudsakligen beror på deras begränsning till ett bestämt geografiskt område och eftersom de kan eller bör användas för att beskriva såväl importerade produkter som den inhemska produktionen, vid vinlagstiftningens ikraftträdande inte var lämpliga för att identifiera de ifrågavarande produkterna som tyska produkter på grundval av deras kvalitet och särskilda egenskaper.
12. Svaranden har lagt fram opinionsundersökningar för att bevisa att de tyska konsumenterna vid ovan nämnda tidpunkt ansåg att benämningarna Sekt och Weinbrand avsåg en inhemsk produkt.
13. Vad gäller benämningen Prädikatsekt, som skapats genom den tyska vinlagstiftningen, kan det inte antas att användandet av 60 % tyska druvor ger den ifrågavarande produkten en särskild bouquet.
14. Fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, särskilt artikel 30, förbjuder kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna.
15. Det faktum att benämningarna Sekt och Weinbrand inte utgör geografiska ursprungsbeteckningar utesluter att de omtvistade bestämmelser som ingår i vinlagstiftningen är berättigade enligt artikel 36 i fördraget att skydda industriell och kommersiell äganderätt.
16. En sådan obegränsad utveckling skulle emellertid kunna leda till att fördragets räckvidd gradvis inskränktes.
17. Förbundsrepubliken Tyskland har dessutom hävdat att de omtvistade åtgärderna är berättigade med hänsyn till allmän ordning enligt artikel 36 i fördraget, särskilt på grund av behovet att skydda producenterna mot illojal konkurrens och konsumenterna mot vilseledande uppgifter i fråga om produkternas ursprung.
18. Slutsatsen blir därför att Förbundsrepubliken Tyskland genom att i vinlagen och i tillämpningsförordningen mousserande vin och druvsprit av juli 1971 förbehålla benämningarna Sekt och Weinbrand för den inhemska produktionen och benämningen Prädikatssekt för vin framställt i Tyskland som innehåller en bestämd minsta andel tyska druvor, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i fördraget och, vad gäller mousserande vin, enligt artikel 12.2 b i rådets förordning nr 816/70 av den 28 april 1970.
19. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta yrkas.
20. Av artikel 1.2 i förordning nr 816/70 framgår att denna förordning, som bl.a. omfattar mousserande vin, inte gäller för druvsprit.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:
1) Förbundsrepubliken Tyskland har, genom att i vinlagen av den 14 juli 1971 (Bundesgesetzblatt 1971, I, s. 893) och i tillämpningsförordningen mousserande vin och druvsprit av den 15 juli 1971 (Bundesgesetzblatt 1971, I, s. 939) förbehålla benämningarna Sekt och Weinbrand för den inhemska produktionen och benämningen Prädikatsekt för vin framställt i Tyskland som innehåller en bestämd minsta andel tyska druvor, underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i fördraget, och, vad gäller mousserande vin, enligt artikel 12.2 b i rådets förordning nr 816/70 av den 28 april 1970 (EGT nr L 99, 1970, s. 1).
2) Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: tyska.