Van Duyn v Home Office
I mål 41/74 har the Chancery Division of the High Court of Justice i England till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena C. Ó Dálaigh och A. J. Mackenzie Stuart samt domarna A. M. Donner, R. Monaco, J. Mertens de Wilmars, P. Pescatore, H. Kutscher och M. Sørensen (referent), generaladvokat: H. Mayras, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågan.
Den tredje frågan
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av Vice Chancellor av den 1 mars 1974, som kom in till EG-domstolens kansli den 13 juni, har the Chancery Division of the High Court of Justice i England i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av vissa bestämmelser i gemenskapsrätten rörande arbetstagarnas fria rörlighet.
2. Dessa frågor har ställts inom ramen för en talan mot Home Office av en nederländsk medborgare som vägrats inresa till Förenade kungariket för att där påbörja en anställning som sekreterare hos Church of Scientology.
3. Denna vägran gjordes i enlighet med den politik som Förenade kungarikets regering för mot den nämnda organisationen, vars verksamhet den anser utgöra en fara för samhället.
4. Genom den första frågan anmodas domstolen att avgöra om artikel 48 i EEG-fördraget är direkt tillämplig på så sätt att den tilldelar enskilda personer rättigheter som de kan göra gällande vid domstol i en medlemsstat.
5. Artikel 48 föreskriver i punkterna 1 och 2 att fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas från och med övergångsperiodens utgång, vilket innebär att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.
6. Dessa bestämmelser ålägger medlemsstaterna en precis skyldighet, som inte kräver någon ytterligare rättsakt från vare sig gemenskapens institutioner eller medlemsstaterna och som inte ger de senare något utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till genomförandet.
7. I punkt 3, som anger de rättigheter som innefattas av principen om fri rörlighet för arbetstagare, görs ett förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.
8. Frågan skall således besvaras jakande.
9. Genom den andra frågan anmodas domstolen att avgöra om rådets direktiv nr 64/221 av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, är direkt tillämpligt på så sätt att det tilldelar de enskilda rättigheter som de kan göra gällande vid domstol i en medlemsstat.
10. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det av direktivets bestämmelser endast är fråga om artikel 3.1 som föreskriver att åtgärder vidtagna med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall grunda sig uteslutande på den berörda personens eget uppförande.
11. Förenade kungariket har gjort gällande att artikel 189 i fördraget skiljer mellan den verkan som förordningar, direktiv respektive beslut har och att man således kan förmoda att rådet genom att inte anta en förordning utan ett direktiv, har velat ge denna rättsakt en annan verkan än en förordning och att direktivet följaktligen inte skall vara direkt tillämpligt.
12. Även om förordningar enligt bestämmelserna i artikel 189 skall vara direkt tillämpliga och följaktligen i sig är ägnade att ha en direkt effekt, medför detta inte att de övriga kategorier av rättsakter som avses i den artikeln aldrig kan ha en sådan effekt.
13. Avsikten med att i artikel 3.1 i direktiv nr 64/221 föreskriva att åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning uteslutande skall grunda sig på den berörda personens eget uppförande är att begränsa det utrymme för skönsmässig bedömning som nationell lagstiftning i allmänhet tillerkänner de behöriga myndigheterna i fråga om inresa för och utvisning av utlänningar.
14. Om det uppstår tolkningsfrågor om bestämmelsens innebörd och exakta räckvidd, kan dessa frågor lösas på rättslig väg, även med beaktande av det förfarande som föreskrivs i artikel 177 i fördraget.
15. Frågan skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i rådets direktiv nr 64/221 av den 25 februari 1964 ger upphov till rättigheter för enskilda som dessa kan göra gällande vid domstol i en medlemsstat och som de nationella domstolarna skall skydda.
16. Genom den tredje frågan anmodas domstolen att avgöra om artikel 48 i fördraget och artikel 3 i förordning 64/221 skall tolkas på följande sätt:
17. I detta sammanhang skall det i första hand prövas om tillhörigheten till en rörelse eller en organisation i sig kan utgöra ett eget uppförande enligt artikel 3 i direktiv 64/221.
18. Den ställda frågan tar även upp problemet om betydelsen av det faktum att verksamheten i den ifrågavarande organisationen, vilken verksamhet medlemsstaten anser strida mot allmänintresset, dock inte är förbjuden enligt den nationella lagstiftningen.
19. Därav följer att den medlemsstat, vars behöriga myndigheter klart har fastställt sin ståndpunkt i fråga om en bestämd organisations verksamhet genom att karaktärisera verksamheten som en fara för samhället och som har vidtagit administrativa åtgärder för att hindra denna verksamhet, kan åberopa hänsyn till allmän ordning utan att i lag förbjuda verksamheten, om en sådan åtgärd under rådande förhållanden inte anses vara lämplig.
20. Frågan gäller slutligen problemet huruvida en medlemsstat med hänsyn till allmän ordning har rätt att neka en annan medlemsstats medborgare att inom sitt territorium utöva en avlönad verksamhet i en rörelse eller organisation, trots att någon liknande inskränkning inte gäller för de egna medborgarna.
21. Även om fördraget fastställer den fria rörligheten för arbetstagare utan diskriminering mellan medlemsstaternas medborgare, underkastas på detta område enligt artikel 48.3 de rättigheter som följer därav ett förbehåll avseende begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och allmän hälsa.
22. Å andra sidan kan inte EEG-fördraget i förhållandena mellan medlemsstaterna antas underkänna den folkrättsliga princip enligt vilken en stat inte kan vägra sina egna medborgare rätten att få tillträde till dess territorium och att vistas där.
23. Därav följer att en medlemsstat med hänsyn till allmän ordning i tillämpliga fall kan vägra att följa principen om fri rörlighet för arbetstagare i fråga om en medborgare i en annan medlemsstat som vill utöva en bestämd avlönad verksamhet, trots att inte någon liknande inskränkning gäller för de egna medborgarna.
24. Frågan skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 48 i EEG-fördraget och artikel 3.1 i direktiv nr 64/221 skall tolkas på så sätt att en medlemsstat, som gör gällande inskränkningar som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, får såsom den berörda personens egna uppförande beakta att denne tillhör en rörelse eller en organisation vars verksamhet, utan att dock vara förbjuden, av den medlemsstaten betraktas som en fara för samhället. Detta gäller även om ingen begränsning ålagts denna stats egna medborgare, som önskar utöva liknande verksamhet inom samma rörelser eller organisationer.
25. De kostnader som har förorsakats Förenade kungariket och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
26. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 1 mars 1974 förts vidare av High Court of Justice – följande dom:
1) Artikel 48 i EEG-fördraget har direkt effekt inom medlemsstaternas rättsordningar och tilldelar de enskilda rättigheter som de nationella domstolarna skall skydda.
2) Artikel 3.1 i rådets direktiv nr 64/221 av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, ger upphov till rättigheter för enskilda som dessa kan göra gällande vid domstol i en medlemsstat och som de nationella domstolarna skall skydda.
3) Artikel 48 i EEG-fördraget och artikel 3.1 i direktiv 64/221 skall tolkas på så sätt att en medlemsstat, som gör gällande inskränkningar som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, får såsom den berörda personens egna uppförande beakta att denne tillhör en rörelse eller en organisation vars verksamhet, utan att dock vara förbjuden, av den medlemsstaten betraktas som en fara för samhället. Detta gäller även om ingen begränsning ålagts denna stats egna medborgare, som önskar utöva liknande verksamhet inom samma rörelser eller organisationer.
1 Rättegångsspråk: engelska.