Domstolens dom av den 26 november 1975
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena R. Monaco och H. Kutscher samt domarna A. M. Donner, J. Mertens de Wilmars, P. Pescatore, M. Sørensen, A. J. Mackenzie Stuart och A. O'Keeffe, generaladvokat: A. Trabucchi, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Rättegångskostnader
1. Det sökande bolaget har i den inledande ansökan i målet yrkat att gemenskapen skall dömas att betala bolaget 501428,15 FF
2. Sökanden som har säte i ett franskt utomeuropeiskt departement har ansökt om ett visst antal certifikat för export av spannmål innehållande förutfastställda belopp för exportbidraget.
3. Sökanden säger sig ha uppfyllt alla villkor som ger rätt till förutfastställda bidrag enligt artikel 16 i förordning nr 120/67/EEG (EGT 1967, s. 2269) och dess tillämpningsförordningar.
4. Beträffande det spannmål sökanden lagerhöll vid slutet av försäljningssäsongen 1972-1973 säger sig sökanden ha uppfyllt de nödvändiga formaliteter som ger rätt till den ersättning som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 120/67/EEG och dess tillämpningsförordningar.
5. Enligt artikel 10 i kommissionens förordning nr 1041/67/EEG (EGT nr 314, s. 9) skall exportbidraget betalas ut av den medlemsstat inom vars territorium tullformaliteterna för export har genomförts.
6. Enligt artikel 3.1 i förordning (EEG) nr 1154/73 (EGT nr L 156, s. 13) skall övergångsersättningen beviljas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium lagren finns.
7. De bestämmelser i förordning nr 120/67/EEG som föreskriver beviljande av ett exportbidrag och en övergångsersättning för lager, samt kommissionens genomförandebestämmelser där beloppet och formerna för utbetalningarna föreskrivs, är med direkt effekt tillämpliga inom hela Frankrikes territorium.
8. För att kräva de belopp sökanden har rätt till enligt den direkt tillämpliga gemenskapsrätten vände sig bolaget förgäves till den behöriga myndigheten i Frankrike, dock utan att föra saken inför nationell domstol i den staten.
9. Det sökande bolaget vände sig sedan, i ansökan av den 27 augusti 1974, till kommissionen för att erhålla betalningen.
10. Sedan kommissionen tyst avslagit detta krav har sökanden väckt den nuvarande talan enligt artikel 215 i EEG-fördraget.
11. Kommissionen har gjort tre invändningar mot att talan tas upp till prövning.
12. För det första har kommissionen framhållit att det fel sökanden åberopar består i att kommissionen vägrat betala, men att en skadeståndstalan förutsätter att en skada åberopas som går utöver den uteblivna betalningen.
13. För det andra anser kommissionen att talan är riktad mot fel svarande, eftersom det endast är medlemsstaterna och inte gemenskapen som har behörighet att betala ut de ifrågavarande summorna.
14. För det tredje menar kommissionen att talan inte kan tas upp till prövning på det nuvarande stadiet, eftersom den nationella domstolen ännu inte kunnat uttala sig om huruvida sökanden har rätt gentemot den behöriga nationella myndigheten.
15. Den skadeståndstalan som regleras i artiklarna 178 och 215 i EEG-fördraget har inrättats som en självständig form av talan med en särskild funktion inom ramen för systemet med olika former av talan och är underställd vissa villkor som utarbetats med tanke på dess särskilda syfte.
16. En gemenskapsinstitutions vägran att betala en skuld som en medlemsstat eventuellt har enligt gemenskapsrätten omfattas inte av reglerna om gemenskapens utomobligatoriska ansvar.
17. För att talan om utomobligatoriskt ansvar skall kunna föras, krävs att en skada åberopas som härrör från ett handlande eller en underlåtenhet från gemenskapens sida.
18. Sökanden har i sin replik preciserat sin talan för att försöka placera den inom ramen för talan om utomobligatoriskt ansvar.
19. Sökanden har därvid anfört att det är kommissionens rättsstridiga vägran att finansiera de utgifter som Frankrike enligt jordbruksförordningarna för utomeuropeiska departement skall stå för, som har lett till att de behöriga franska myndigheterna vägrat betala ut de belopp som sökanden kräver och att denna kommissionens rättsstridiga vägran faller inom gemenskapens utomobligatoriska ansvar.
20. Sökanden har på nytt åberopat rätten att erhålla betalning, antingen från kommissionen eller från den franska myndigheten, enligt förordning nr 120/67/EEG och dess genomförandeförordningar.
21. Sökandens talan syftar i grund och botten till att få gemenskapen att i stället för medlemsstatens behöriga myndighet betala ut belopp som sökanden har rätt till enligt gemenskapsrätten.
22. Gemenskapsrättens bestämmelser, särskilt artikel 10 i förordning nr 1041/67/EEG och artikel 3 i förordning (EEG) nr 1554/73, lämnar inget tvivel om att det är de nationella myndigheternas sak att besluta om betalning eller betalningsvägran.
23. Det är följaktligen de nationella domstolarnas sak att med tillämpning av gemenskapsrätten avgöra om ett sådant beslut är lagligt. Detta avgörande skall ske i de former som föreskrivs i nationell lagstiftning och efter ett eventuellt utnyttjande av artikel 177 i fördraget.
24. Domstolen kan följaktligen inte godta sökandens försök att bortse från den klara lydelsen av genomförandebestämmelserna som föreskriver att de nationella myndigheterna är behöriga, särskilt som de eventuella rättigheter sökanden kunde ha gentemot dessa myndigheter inte kan bero på om gemenskapen dessförinnan godkänt finansieringen.
25. Eftersom det sökande bolaget inte gjort gällande att det lidit någon skada genom ett handlande eller en underlåtenhet från gemenskapens sida, kan talan inte upptas till prövning enligt artikel 178 i fördraget.
26. I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
27. Sökanden har tappat målet.
28. Sökanden skall därför ersätta rättegångskostnaderna i målet.
DOMSTOLEN beslutar följande:
1) Sökandens talan avvisas.
2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: franska.