Domstolens dom av den 17 februari 1976
I mål 45/75 har Finanzgericht Rheinland-Pfalz till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena H. Kutscher och A. O'Keeffe samt domarna A. M. Donner, J. Mertens de Wilmars, M. Sørensen och A. J. Mackenzie Stuart, generaladvokat: G. Reischl, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Artikel 95 första stycket
Artikel 37.1
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 10 april 1975, som inkom till domstolens kansli den 12 maj 1975, har Finanzgericht Rheinland-Pfalz enligt artikel 177 i EEGfördraget ställt vissa frågor om tolkningen av artiklarna 37.1 och 95 första stycket i EEG-fördraget.
2. Enligt den federala lagen om spritmonopol (Gesetz über das Branntweinmonopol) skall sprit av både jordbruks- och icke jordbruksursprung levereras till monopolförvaltningen till ett av myndigheterna fastställt pris och efter bearbetning säljas vidare av monopolförvaltningen till priser som varierar beroende på syftet med vidareförsäljningen, men som också fastställs av myndigheterna.
3. Enligt § 76 i ovan nämnda lag är viss inhemsk sprit, särskilt sprit av spannmål och vissa frukter, befriad från leveransplikten till monopolet.
4. Sprit som är befriad från leveransplikten till monopolet är belagd med en pålaga som kallas Branntweinaufschlag och som motsvarar skillnaden mellan monopolets grundpris för sprit och dess normala försäljmngspris. Denna pålaga omfattar därför, förutom en spritskatt (Branntweinsteuer) som är lika hög som den för monopolspriten, ett bidrag till monopolkostnaderna.
5. Importerad sprit och alkoholhaltiga drycker — de senare i förhållande till sin alkoholhalt — beläggs med en pålaga som kallas Monopolausgleich och som, förutom skatten på monopolsprit (Branntweinsteuer), omfattar en extra pålaga som anses motsvara det belopp som inom ramen för försäljningspriset för monopolsprit är avsedd att täcka ovan nämnda monopolkostnader .
6. Eftersom det är tal om en pålaga som läggs på både importerade varor och liknande inhemska varor inom ramen för anpassningen av ett handelsmonopol, är det denna pålagas förenlighet med artiklarna 95 och 37 som skall prövas och som för övrigt är föremål för tvisten vid den nationella domstolen.
7. I första hand måste de frågor som rör tolkningen av artikel 95 första stycket i fördraget prövas och därefter de som rör artikel 37.
8. Den första frågan går ut på om artikel 95 första stycket efter övergångstidens utgång ger upphov till individuella rättigheter för enskilda i medlemsstaterna som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
9. Såsom domstolen redan har fastställt i sin dom av den 16 juni 1966 i målet 57/65 Lütticke (Recueil, s. 304) har denna bestämmelse omedelbara verkningar och ger upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
10. Den andra frågan går ut på om uppbörden, vid import av italiensk vermouth, av den del av Monopolausgleich som kallas Monopolausgleichspitze är oförenlig med artikel 95 första stycket i den omfattning den inte är avsedd att genom en skatt kompensera den pålaga som läggs på liknande inhemska varor, utan snarare att täcka statsmonopolets egna administrationskostnader.
11. Även om domstolen inom ramen för artikel 177 i fördraget inte kan uttala sig om en nationell lags förenlighet med fördraget, är den dock behörig att upplysa den nationella domstolen om alla de kriterier för tolkning av gemenskapsrätten som kan göra det möjligt för den senare domstolen att bedöma den ifrågavarande förenligheten.
12. Enligt artikel 95 första stycket i fördraget [skall] ingen medlemsstat … direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor. Genomförandet av denna bestämmelse förutsätter tillämpning av kriterier som gör det möjligt att fastställa förekomsten eller avsaknaden av en sådan likhet. I detta avseende är det faktum att samma råvara — t.ex. alkohol — påträffas i de två varorna inte tillräckligt för att tillämpa det förbud som föreskrivs i artikel 95 första stycket, även om pålagan helt eller delvis beräknas på grundval av denna råvara. I stället skall en jämförelse göras mellan skatter eller avgifter på varor som, i samma produktions- eller handelsled, i konsumenternas ögon uppvisar liknande egenskaper och fyller samma behov. I detta avseende är det av stor betydelse för bedömningen om den inhemska och den importerade varan klassificeras enligt samma nummer i Gemensamma tulltaxan.
13. Om etylalkohol i en medlemsstat omfattas av särskilda bestämmelser med särskilda skattemässiga följder, utgörs följaktligen den liknande varan enligt artikel 95 första stycket av importerad etylalkohol.
14. Den princip om lika skatter eller avgifter på inhemska och importerade varor som förskrivs i artikel 95 gäller oberoende av den verkan som andra än skattemässiga faktorer har på självkostnadspriset för de varor som skall jämföras.
15. Det är däremot oförenligt med artikel 95 första stycket att en importerad vara beläggs med skatter eller avgifter enligt andra beräkningsmetoder eller regler än vad som gäller för en liknande inhemsk vara, om detta leder till en högre skatt eller avgift för den importerade varan, även om denna skillnad endast uppstår i ett fåtal fall.
16. Dessutom är det, inom ramen för artikel 95 den skatt eller avgift som läggs på de två respektive varorna som skall vara densamma, utan hänsyn till denna pålagas påverkan på slutpriset för inhemska och importerade varor.
17. Svaret på den andra, tredje och fjärde frågan, vad gäller tolkningen av artikel 95 första stycket, blir alltså följande. Bestämmelsen skall tolkas på så sätt att den förbjuder att en importerad vara beläggs med skatter eller avgifter enligt andra beräkningsmetoder eller regler än vad som gäller för en liknande inhemsk vara, t.ex. ett enhetligt belopp i det ena fallet och ett progressivt belopp i det andra fallet, och som leder till en högre skatt eller avgift för den importerade varan, även om denna skillnad endast uppstår i ett fåtal fall. De olika effekter som dessa skatter eller avgifter eventuellt har på priset för de två varorna skall inte beaktas.
18. De frågor som rör artikel 37 går i huvudsak ut på om Monopolausgleich, i den omfattning den inbegriper Spitze beräknad enligt ovan, är förenlig med artikel 37 i fördraget.
19. Efter att ha fastställt att artikel 95 i fördraget inte förbjuder pålagor av det omtvistade slaget om en importerad vara och en liknande inhemsk vara i samma mån beläggs med pålagan, kan det tyckas onödigt att besvara frågorna om tolkningen av artikel 37, eftersom dessa av allt att döma har ställts för att få prövat huruvida artikel 37, såsom speciallag, tillåter avvikelse från förbudet i artikel 95 när det finns ett monopol.
20. Dessa frågor kan dock också syfta till att få klarlagt om Monopolausgleich, även om det anpassas till Branntweinaufschlag, är förenligt med artikel 37 i fördraget eftersom det, åtminstone delvis och även om endast indirekt, är avsett att kompensera monopolkostnaderna och till följd av detta utgör en diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkoren.
21. Det faktom att en nationell åtgärd uppfyller kraven i artikel 95 innebär inte att den är lagenlig i förhållande till de övriga bestämmelserna i fördraget, t.ex. artikel 37.
22. Genom en första fråga begärs ett klargörande av huruvida artikel 37.1 i fördraget efter övergångstidens utgång kan ge upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
23. Efter att ha hänvisat till att medlemsstaterna under övergångstiden gradvis skall anpassa statliga handelsmonopol anger artikel 37.1 grundprincipen inom detta område genom att föreskriva att det efter utgången av denna period inte får föreligga någon diskriminering … mellan medlemsstaternas medborgare med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor för varor som i vissa medlemsstater omfattas av ett monopol.
24. Förbudet mot all diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor för varor som produceras eller saluförs av medborgarna i de olika medlemsstaterna utgör, inom ramen för fördragets tillämpningsområde, en grundläggande princip som till följd av sin natur direkt berör dessa medborgares ekonomiska och rättsliga ställning.
25. Vidare har frågan ställts om, vid import av italiensk vermouth, uppbörden av den del av Monopolausgleich som kallas Monopolausgleichspitze är oförenlig med artikel 37.1 i fördraget i den omfattning den inte är avsedd att genom en skatt kompensera den pålaga som läggs på liknande inhemska varor, utan snarare att täcka statsmonopolets egna administrationskostnader.
26. Artikel 37.1 berör inte endast kvantitativa restriktioner utan förbjuder vid övergångstidens utgång all diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor mellan medlemsstaternas medborgare.
27. Detta är dock inte fallet när både den importerade varan och den liknande inhemska varan i lika mån beläggs med en offendig avgift, som införts och till sitt belopp fastställts av myndigheterna, även om en del av den pålaga som läggs på den inhemska varan för övrigt används till finansiering av ett statsmonopol medan den som läggs på den importerade varan uppbärs till förmån för statsbudgeten.
28. Sökanden i målet vid den nationella domstolen har efter avslutningen av den muntliga förhandlingen ansökt om att denna skall återupptas mot bakgrund av att de svar som Förbundsrepubliken Tysklands regering samt kommissionen har lämnat på en fråga i målet 91/75 (Hauptzollamt Göttingen/Miritz) skulle kunna påverka domstolens avgörande.
29. Dessa svar angående ett s.k. prisutjämningssystem inom det tyska spritmonopolet bidrar dock inte med något som är avgörande för tolkningen av gemenskapsrätten när det gäller att besvara de frågor som ställts av den nationella domstolen i förevarande mål.
30. De kostnader som har förorsakats Förbundsrepubliken Tyskland och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN - angående de frågor som genom beslut av den 10 april 1975 förts vidare av Finanzgericht Rheinland-Pfalz - följande dom:
1) Artikel 95 första stycket har omedelbara verkningar och ger upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
2) Artikel 95 första stycket skall tolkas på så sätt att den bestämmelsen förbjuder att en importerad vara beläggs med skatter eller avgifter enligt andra beräkningsmetoder eller regler än vad som gäller för en liknande inhemsk vara, t.ex. ett enhetligt belopp i det ena fallet och ett progressivt belopp i det andra fallet, och som leder till en högre skatt eller avgift för den importerade varan, även om denna skillnad endast uppstår i ett fåtal fall. De olika effekter som dessa skatter eller avgifter eventuellt har på priset för de två varorna skall inte beaktas.
3) Artikel 95 första stycket förbjuder inte att en importerad och en liknande inhemsk vara beläggs med samma skatter eller avgifter, även om en del av den pålaga som läggs på den inhemska varan används till finansiering av ett statsmonopol medan den pålaga som läggs på den importerade varan uppbärs till förmån för statsbudgeten.
4) Artikel 37.1 kan ge upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
5) Artikel 37.1 skall tolkas på så sätt att den diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor som bestämmelsen avser också omfattar ett påförande på en importerad vara av ett bidrag till monopolkostnaderna, även om det sker i form av en skatt. Denna bestämmelse förbjuder dock inte att en importerad och en liknande inhemsk vara beläggs med samma skatter eller avgifter, även om en del av den skatt eller avgift som läggs på den inhemska varan används till finansiering av ett statsmonopol medan den skatt eller avgift som läggs på den importerade varan uppbärs till förmån för statsbudgeten.
1 Rättegångsspråk: tyska.