Domstolens dom av den 22 juni 1976

I mål 119/75 har Bundesgerichtshof till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena H. Kutscher och A. O'Keeffe samt domarna J. Mertens de Wilmars, P. Pescatore, M. Sørensen och F. Capotorti, generaladvokat: H. Mayras, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Rättegångskostnader

1. Genom beslut av den 31 oktober 1975, som inkom till domstolens kansli den 5 december samma år, har Bundesgerichtshof enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt följande fråga beträffande förhållandet mellan fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor och skyddet enligt nationell lagstiftning för rätten till ett varumärke och ett firmanamn:

2. Av beslutet om hänskjutande framgår att sökanden i huvudsaken — motpart vid Bundesgerichtshof — i Förbundsrepubliken Tyskland är innehavare av varumärkena Terra, Terra Fabrikate och Terranova som är registrerade hos det tyska patentverket, och att det sistnämnda namnet samtidigt används som firmanamn.

3. Bundesgerichtshof har funnit att appellationsdomstolen med rätta har fastslagit att det finns likhet mellan de två parternas varor och risk för förväxling mellan de omtvistade namnen, och att enligt tysk rätt appellationsdomstolens dom med sitt förbud för Terrapin därför skall fastställas.

4. Även om denna bedömning har ifrågasatts under förfarandet behöver inte domstolen besluta om denna punkt eftersom det inte har ställts någon fråga om detta.

5. Till följd av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, särskilt artikel 30, är kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna.

6. Av ovanstående följer att innehavaren av en industriell eller kommersiell rättighet, som är skyddad enligt en medlemsstats lagstiftning, inte kan åberopa denna lagstiftning för att hindra import av en vara som lagligen har förts ut på marknaden i en annan medlemsstat av innehavaren själv eller med dennes samtycke.

7. Däremot kan, på gemenskapsrättens nuvarande stadium, en industriell och kommersiell rättighet, som lagenligt förvärvats i en medlemsstat, åberopas för att i enlighet med artikel 36 första meningen hindra import av varor som saluförs under ett namn som kan förväxlas, när de ifrågavarande rättigheterna har uppkommit för olika och av varandra oberoende innehavare enligt olika nationella lagstiftningar.

8. Svaret på frågan blir alltså följande. Det är förenligt med EEG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor att ett företag som är etablerat i en medlemsstat, på grundval av rätten till ett varumärke och rätten till ett firmanamn som är skyddade enligt den statens lagstiftning hindrar import av varor från ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat, vilka på grundval av denna stats lagstiftning bär ett namn som kan förväxlas med det första företagets varumärke och firmanamn, under förutsättning att det varken finns några konkurrensbegränsande avtal eller några rättsliga eller ekonomiska band mellan företagen samt att deras respektive rättigheter har uppkommit oberoende av varandra.

9. De kostnader som har förorsakats Belgiens, Danmarks, Förbundsrepubliken Tysklands, Frankrikes, Irlands, Nederländernas och Förenade kungarikets regeringar samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 31 oktober 1975 förts vidare av Bundesgerichtshof — följande dom:

1 Rättegångsspråk: tyska.