Domstolens Dom av den 6 oktober 1976
I mål 12/76 har Oberlandesgericht i Frankfurt am Main till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 1 i protokollet av den 3 juni 1971 om tolkningen av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Frågan har uppkommit i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena H. Kutscher och A. O'Keeffe samt domarna A. M. Donner, J. Mertens de Wilmars, P. Pescatore, M. Sørensen, A. J. Mackenzie Stuart och F. Capotorti, generaladvokat: H. Mayras, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Förfarandet
Tolkning av konventionen i allmänhet
Den nationella domstolens fråga
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 14 januari 1976, som inkom till domstolens kansli den 13 februari 1976, har Oberlandesgericht i Frankfurt am Main i enlighet med protokollet av den 3 juni 1971 om tolkningen av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad konventionen), ställt en fråga till domstolen angående tolkningen av artikel 5.1 i konventionen.
2. Det framgår av beslutet om hänskjutande, att tvisten, som genom överklagande har förelagts Oberlandesgericht, på detta stadium gäller frågan om domstolen i första instans, Landesgericht i Hanau, är behörig att avgöra en talan som väckts av ett företag, som har sitt säte inom dess jurisdiktion, mot ett italienskt företag med säte i Como, angående uppfyllandet av ett kontrakt enligt vilket det italienska företaget skulle leverera ett parti skidoveraller för damer till det tyska företaget.
3. Det tyska företaget, som mottagit varorna och omsatt en del av dem, anser, till följd av klagomål från kundkretsen, att skidoverallerna som levererats av tillverkaren är av undermålig kvalitet och inte svarar mot de specifikationer parterna kommit överens om.
4. Sedan den domstolen genom mellandom av den 10 maj 1974 funnit sig behörig att avgöra tvisten, överklagade det italienska företaget till Oberlandesgericht i Frankfurt am Main.
5. Eftersom Irland och Förenade kungariket har framfört synpunkter under det skriftliga förfarandet har domstolen anmodat parterna i målet vid den nationella domstolen, medlemsstaterna och kommissionen att lämna in synpunkter på huruvida de nya medlemsstaterna, som ännu inte tillträtt konventionen, har rätt att delta i ett förfarande angående tolkningen av denna.
6. I artikel 3.2 i anslutningsakten föreskrivs följande: De nya medlemsstaterna åtar sig att ansluta sig till de konventioner som avses i artikel 220 i EEGfördraget samt till protokollen om domstolens tolkning av dessa konventioner, undertecknade av de ursprungliga medlemsstaterna, samt att för detta ändamål inleda förhandlingar med de ursprungliga medlemsstaterna för att göra de nödvändiga anpassningarna av dessa protokoll.
7. Det bör dessutom påpekas att i artikel 5 i protokollet av den 3 juni 1971 föreskrivs, med förbehåll för andra bestämmelser, att de bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i det därtill fogade protokollet om stadgan för domstolen, som är tillämpliga då domstolen skall lämna ett förhandsavgörande, även skall tillämpas vid förfarandet då konventionen skall tolkas.
8. De nya medlemsstaterna, på vilka artikel 177 i EEG-fördraget och artikel 20 i protokollet om stadgan för domstolen skall tillämpas, har alltså rätt att framlägga synpunkter enligt de artiklarna inom ramen för ett förfarande som syftar till tolkning av konventionen.
9. Enligt artikel 220 i EEG-fördraget skall medlemsstaterna i den utsträckning det är nödvändigt inleda förhandlingar med varandra i syfte att till förmån för sina medborgare säkerställa upprättandet av regler som, inom de områden som finns förtecknade i den artikeln, syftar till att underlätta förverkligandet av den inre marknaden.
10. I konventionen används många juridiska uttryck och begrepp som är hämtade från privat- och processrätt och som kan ha olika innebörd i medlemsländerna.
11. Inget av dessa två alternativ utesluter nödvändigtvis det andra, eftersom det lämpliga valet endast kan göras särskilt för varje bestämmelse i konventionen. Därvid skall dock konventionens fulla verkan i förhållande till målen i artikel 220 i fördraget säkerställas.
12. Enligt artikel 5 i konventionen kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat: 1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas….
13. Denna valmöjlighet har införts med hänsyn till att det i vissa fall ur processföringssynpunkt föreligger en särskilt nära förbindelse mellan tvisten och den domstol som kan föreläggas att avgöra den.
14. Med tanke på de skillnader som kvarstår mellan de nationella lagstiftningarna i fråga om avtal och med beaktande av att det på detta stadium av den rättsliga utvecklingen ännu inte finns någon harmonisering av den tillämpliga materiella rätten, är det inte möjligt att ge närmare anvisningar om tolkningen av den hänvisning till uppfyllelseort för avtalsenliga förpliktelser som görs i artikel 5.1.
15. Den hänvisning som i konventionen görs till uppfyllelseorten för de avtalsenliga förpliktelserna, kan under dessa förhållanden inte förstås på annat sätt än som en hänvisning till den materiella rätt som, enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan väckts, skall tillämpas.
16. De kostnader som har förorsakats regeringarna i Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN angående den fråga som genom beslut av den 14 januari 1976 förts vidare av Oberlandesgericht i Frankfurt am Main — följande dom:
1 Rättegångsspråk: tyska.