Domstolens Dom av den 16 december 1976

I mål 33/76 har Bundesverwaltungsgericht (VII. avdelningen) till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena A. M. Donner och P. Pescatore samt domarna J. Mertens de Wilmars, M. Sørensen, A. J. Mackenzie Stoart, A. 0'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: J.-P. Warner, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Genom beslut av den 23 januari 1976, som inkom till domstolens kansli den 6 april samma år, har Bundesverwaltungsgericht i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 5, 9 och 13.2 i EEG-fördraget.

2. Dessa frågor har uppkommit inom ramen för en tvist om avgifter för fyto-sanitär kontroll som klagandena betalade under 1968 i samband med import av franska äpplen. Dessa avgifter fann domstolen vara avgifter med motsvarande verkan som tullar i sin dom av den 11 oktober 1973 i mål 39/73 (Rec. 1973, s. 1039). Motparten avvisade klagandenas yrkanden om upphävande av avgiftsbesluten och återbetalning av de erlagda beloppen (med ränta) med den motiveringen att yrkandena inte kunde prövas, eftersom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 58 i Verwaltungsgerichtsordnung (rättegångsregler för förvaltningsdomstolar) inte hade iakttagits.

3. Den första frågan går ut på om, i händelse av att en nationell förvaltningsmyndighet har överträtt förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar (artiklarna 5, 9 och 13.2 i EEG-fördraget), den berörda enskilda personen inom gemenskapen enligt gemenskapsrätten kan kräva upphävande eller återkallelse av förvaltningsbeslutet och/eller återbetalning av de betalda avgifterna, även om det ifrågavarande förvaltningsbeslutet enligt nationella rättegångsregler inte längre kan angripas till följd av att en tidsfrist inte har iakttagits.

4. Varken motparten eller den nationella domstolen har ifrågasatt att uppbörden av de omtvistade avgifterna var rättsstridig.

5. De förbud som föreskrivs i artikel 13 i fördraget och i artikel 13 i förordning nr 159/66/EEG har direkt effekt och ger upphov till rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.

6. Svaret på den första frågan blir alltså följande. Gemenskapsrätten på sitt nuvarande stadium hindrar inte att det gentemot en enskild, som vid en nationell domstol för talan mot ett nationellt myndighetsbeslut med motiveringen att beslutet är oförenligt med gemenskapsrätten, görs gällande att den tidsfrist för väckande av talan som föreskrivs i nationell lagstiftning har löpt ut, varvid förutsätts att rättegångsreglerna för den ifrågavarande talan inte får vara mindre gynnsamma än de som gäller för liknande talan av nationell karaktär.

7. Den omständigheten att domstolen har avgjort frågan om överträdelse av fördraget har ingen betydelse för svaret på den första frågan.

8. Till följd av svaret på den första frågan har den tredje frågan blivit överflödig.

9. De kostnader som har förorsakats Förbundsrepubliken Tysklands, Italiens och Förenade kungarikets regeringar samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

På dessa grander beslutar DOMSTOLEN angående de frågor som genom beslut av den 23 januari 1976 förts vidare av Bundesverwaltungsgericht — följande dom:

1) Gemenskapsrätten på sitt nuvarande stadium hindrar inte att det gentemot en enskild, som vid en nationell domstol för talan mot ett nationellt myndighetsbeslut med motiveringen att beslutet är oförenligt med gemenskapsrätten, görs gällande att den tidsfrist för väckande av talan som föreskrivs i nationell lagstiftning har löpt ut, varvid förutsätts att rättegångsreglerna för den ifrågavarande talan inte får vara mindre gynnsamma än de som gäller för liknande talan av nationell karaktär.

2) Den omständigheten att domstolen har avgjort frågan om överträdelse av fördraget har ingen betydelse för svaret på den första frågan.

1 Råttegångsspråk: tyska.