Domstolens dom av den 22 mars 1977
I mål 78/76 har Verwaltungsgericht Frankfurt till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena A. M. Donner och P. Pescatore samt domarna J. Mertens de Wilmars, M. Sørensen, A. J. Mackenzie Stuart, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: J.-P. Warner, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje och fjärde frågan
Den femte frågan
Den sjätte och sjunde frågan
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 10 juni 1976, som inkom till domstolens kansli den 2 augusti 1976, har Verwaltungsgericht i Frankfurt am Main enligt artikel 177 i fördraget ställt olika frågor i syfte att få en tolkning av artiklarna 9, 12, 13, 92, 93 och 95 i EEG-fördraget.
2. Sökanden i målet vid den nationella domstolen har hävdat att de avgifter som avkrävts sökanden var oförenliga med fördraget och följaktligen oberättigade dels därför att de skulle finansiera ett stöd som ändå var oförenligt med artikel 92 i fördraget, dels därför att de, genom att de lades på förädlingen av citrusfruktsaft från en annan medlemsstat, fastän det inte finns någon liknande produkt i importlandet, skulle utgöra antingen sådana avgifter som har motsvarande verkan som tull och som är förbjudna genom artiklarna 9, 12 och 13 i fördraget eller interna skatter eller avgifter som innebär diskriminering av en produkt från en annan medlemsstat, vilket strider mot artikel 95.
3. Enligt en förbundsstatslag av den 23 mars 1972 skall den omtvistade avgiften inte tas ut i fråga om sådan förädling som utförs av ett tyskt företag då det gäller en produkt som med hänsyn till sin art inte växer under naturliga klimatförhållanden inom det territorium som utgör denna lags (dvs. lagen om Absatzförderungsfonds) tillämpningsområde. Därav följer att citrusfruktsaft är undantagen avgiftsplikt.
4. De frågor som ställts bör besvaras mot bakgrund av dessa överväganden.
5. Den första frågan går ut på att få fastställt om de bestämmelser om förfarandet som finns i artikel 93 i EEG-fördraget utgör hinder mot att en nationell domstol begär att få ett förhandsavgörande angående artikel 92 i samma fördrag och att därefter besluta om denna bestämmelses tillämpning.
6. Artikel 92.1 lyder: Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av stadiga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
7. Vidare föreskrivs i artikel 93.2 tredje stycket i fördraget följande: På begäran av en medlemsstat kan rådet enhälligt besluta att stöd som denna stat lämnat eller avser att lämna skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, med avvikelse från bestämmelserna i artikel 92 eller de förordningar som avses i artikel 94, om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Om kommissionen beträffande ett sådant stöd redan har inlett det förfarande som avses i första stycket av denna punkt, skall kommissionen — i sådana fall där staten har lämnat in en begäran till rådet — skjuta upp förfarandet till dess rådet har tagit ställning till statens begäran.
8. Av dessa bestämmelser följer att förbudet i artikel 92.1 varken är absolut eller ovillkorligt eftersom, beroende på typen av fall, punkt 3 i samma bestämmelse och artikel 93.2 innebär att kommissionen ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och att rådet ges en utvidgad befogenhet att tillåta stödåtgärder genom undantag från det allmänna förbudet i punkt 1.
9. Vid bedömningen av ett statligt stöds förenlighet eller oförenlighet med den gemensamma marknaden i dessa fall uppstår problem, vilka innebär att man tar hänsyn till och gör en bedömning av komplicerade ekonomiska omständigheter och förhållanden som snabbt kan ändra sig.
10. Enskilda kan följaktligen inte genom att åberopa endast artikel 92 vid de nationella domstolarna sätta i fråga en stödåtgärds förenlighet med gemenskapsrätten och inte heller begära att de nationella domstolarna skall uttala sig, i huvudsaken eller som en särskild fråga, om stödets eventuella oförenlighet med gemenskapsrätten.
11. Sökanden i målet vid den nationella domstolen har i detta hänseende hävdat att artikel 12 i rådets förordning nr 865/68 av den 28 juni 1968 om en gemensam ordning för marknaden inom sektorn för förädlade produkter, som baserar sig på frukt och grönsaker, skulle utgöra en sådan åtgärd som tagit sig konkret uttryck och tillämpning i den mening som angetts ovan och som ger enskilda möjlighet att inför nationella domstolar åberopa artikel 92 i syfte att få fastställt att en statlig stödåtgärd är oförenlig med den gemensamma marknaden och särskilt med ifrågavarande marknadsorganisation.
12. I artikel 12 föreskrivs att: med förbehåll för att annat föreskrivs i denna förordning är artiklarna 92, 93 och 94 i fördraget tillämpliga på produktionen av och handeln med de produkter som avses i artikel 1.
13. Syftet med artikel 12 är att, med stöd av artikel 42 i fördraget, göra bestämmelserna i artiklarna 92 till 94 tillämpliga på sådana jordbruksprodukter som omfattas av förordning nr 865/68 utan att för den skull karaktären och räckvidden av dessa bestämmelser ändras.
14. De begränsningar som angetts ovan beträffande möjligheten att åberopa artikel 92 innebär dock inte att talan inte kan väckas vid de nationella domstolarna i tvister som tvingar domstolarna att tolka och — i förekommande fall enligt förfarandet i artikel 177 i fördraget — tillämpa bestämmelserna i artikel 92, utan att dessa domstolar för den skull är tvungna att — utom i det fall då stödåtgärder har införts med överträdelse av bestämmelserna i artikel 93.3 — fastställa om ett statligt stöd eventuellt är oförenligt med fördraget.
15. Den första frågan skall alltså besvaras på följande sätt. Genom bestämmelserna i artikel 93 hindras inte en nationell domstol att hänskjuta en fråga om tolkningen av artikel 92 i fördraget till EG-domstolen, om den nationella domstolen bedömer att ett förhandsavgörande om denna fråga är nödvändigt för att den skall kunna besluta i saken. Den nationella domstolen är dock inte behörig — om tillämpningsföreskrifter enligt artikel 94 saknas — att besluta angående en begäran om fastställelse av att dels pågående stödåtgärder som inte varit föremål för något beslut av kommissionen att den berörda medlemsstaten skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder, dels nya stödåtgärder som införts i enlighet med artikel 93.3 inte är förenliga med fördraget.
16. Den andra frågan går ut på att få fastställt om med företag eller viss produktion enligt artikel 92 i fördraget endast avses privata företag eller också offentligrättsliga institutioner utan vinstsyfte.
17. Artikel 90. 1 i fördraget lyder: Medlemsstaterna skall beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i detta fördrag, i synnerhet reglerna i artiklarna 7 samt 85-94..
18. Det framgår av denna bestämmelse att artikel 92 omfattar alla privata och offentliga företag och dessa företags totala produktion, utom då annat följer av artikel 90.2 i fördraget.
19. Den tredje frågan går ut på att få veta om det villkor som avses i uttrycket stöd med hjälp av statliga medel också är uppfyllt då det statliga organet själv mottar stöd genom staten eller privata företag.
20. Dessa båda frågor skall besvaras i ett sammanhang.
21. Förbudet i artikel 92. 1 inbegriper alla former av stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel utan att det finns anledning att göra åtskillnad mellan sådana fall där stödet ges direkt av staten eller av offentliga eller privata organ som staten inrättat eller utsett för att administrera stödet.
22. En offentlig myndighets åtgärd, som innebär att vissa företag eller produkter gynnas, förlorar inte sin karaktär av gratisförmån på grund av att den helt eller delvis finansieras med avgifter som den offentliga myndigheten avkrävt de berörda företagen.
23. Den femte frågan går ut på om konkurrensen snedvrids och handeln mellan medlemsstater påverkas då marknadsundersökningar och reklam, som görs av ett statligt organ inom och utom landet, även görs av motsvarande institutioner i andra länder inom gemenskapen.
24. En medlemsstats överträdelse av en skyldighet enligt fördraget i samband med förbudet i artikel 92, kan inte anses vara berättigad genom den omständigheten att även andra medlemsstater underlåter att uppfylla denna skyldighet.
25. Den sjätte frågan går ut på om en avgift som inte tas ut på den importerade produkten utan vid förädlingen av denna är en avgift med motsvarande verkan som tull enligt artiklarna 9.1, 12 och 13.2 i fördraget.
26. Dessa båda frågor gäller avgränsningen mellan begreppen en avgift med motsvarande verkan som en tull enligt artiklarna 9, 12 och 13 i fördraget och en intern skatt eller avgift enligt artikel 95 och skall göra det möjligt för den nationella domstolen att hänföra den avgift som skall erläggas till Absatzförderungsfonds till den ena eller andra kategorin.
27. En och samma avgift kan inte enligt fördragets system samtidigt hänföras till båda kategorierna som omnämnts eftersom medlemsstaterna genom artiklarna 9 och 12 förbjuds att sinsemellan införa tull på import och export eller avgifter med motsvarande verkan. I artikel 95 däremot förbjuds endast diskriminering av varor från andra medlemsstater genom interna skatter eller avgifter.
28. I domen av den 18 juni 1975 (mål 94/74, IGAV, Rec. 1975, s. 710), som den nationella domstolen hänvisat till, har det fastställts att förbudet i artikel 13.2 avser avgifter som utkrävs vid eller på grund av import och som, då de särskilt läggs på importerade varor och inte liknande inhemska varor, har till följd, genom att de ändrar varans självkostnadspris, att de får samma begränsande verkan på den fria rörligheten för varor som tullar.
29. Om de kriterier, som kännetecknar en avgift med motsvarande verkan som tull, är uppfyllda, saknar det betydelse om avgiften tas ut i ett led av produktens marknadsföring eller förädling som ligger senare än produktens gränsöverskridande, i den mån gränsöverskridandet utgör den enda grunden för att avgiftsbelägga produkten och detta innebär att inhemska produkter är undantagna motsvarande avgifter.
30. Som avgifter med motsvarande verkan som en tull skall inte betraktas pålagor som utgör en del av ett allmänt avgiftssystem där inhemska produkter och importerade produkter systematiskt behandlas enligt samma kriterier.
31. De kostnader som har förorsakats Förbundsrepubliken Tyskland och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 10 juni 1976 förts vidare av Verwaltungsgericht Frankfurt — följande dom:
1) Genom bestämmelserna i artikel 93 hindras inte en nationell domstol att hänskjuta en fråga om tolkningen av artikel 92 i fördraget till EG-domstolen, om den nationella domstolen bedömer att ett förhandsavgörande om denna fråga är nödvändigt för att den skall kunna besluta dom. Den nationella domstolen är dock inte behörig — om tillämpningsföreskrifter enligt artikel 94 saknas — att besluta angående en begäran om fastställelse av att dels pågående stödåtgärder som inte varit föremål för något beslut av kommissionen att den berörda medlemsstaten skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder, dels nya stödåtgärder som införts i enlighet med artikel 93.3 inte är förenliga med fördraget.
2) Artikel 92 omfattar alla privata och offentliga företag och dessa företags totala produktion, utom då annat följer av artikel 90.2 i fördraget.
3) Förbudet i artikel 92.1 inbegriper alla former av stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel utan att det finns anledning att göra åtskillnad mellan sådana fall där stödet ges direkt av staten eller av offentliga eller privata organ som staten inrättat eller utsett för att administrera stödet.
4) En offentlig myndighets åtgärd, som innebär att vissa företag eller produkter gynnas, förlorar inte sin karaktär av gratisförmån på grund av att den helt eller delvis finansieras med avgifter som den offentliga myndigheten avkrävt de berörda företagen.
5) En medlemsstats överträdelse av en skyldighet enligt fördraget i förening med förbudet i artikel 92, kan inte anses vara berättigad genom den omständigheten att även andra medlemsstater underlåter att uppfylla denna skyldighet.
6) Om de kriterier, som kännetecknar en avgift med motsvarande verkan som tull, är uppfyllda, saknar det betydelse om avgiften tas ut i ett led av produktens marknadsföring eller förädling som ligger senare än produktens gränsöverskridande, i den mån gränsöverskridandet utgör den enda grunden för att avgiftsbelägga produkten och detta innebär att inhemska produkter är undantagna motsvarande avgifter.
7) Någon diskriminering i strid med förbudet i artikel 95 föreligger i allmänhet inte, när en intern avgift läggs på inhemska produkter och tidigare importerade produkter vid deras förädling utan att det, på grund av produkternas ursprung, görs någon åtskillnad mellan dem vare sig i fråga om avgiftsprocenten, avgiftsunderlaget eller uppbördssätten.
1 Rättegångsspråk: tyska.