Domstolens dom av den 13 februari 1979
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och Mackenzie Stuart samt domarna A. Donner, P. Pescatore, M. Sørensen, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: G. Reischl, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Första grunden: Överträdelse av principen att regler om påföljd skall vara bestämda till sin karaktär och förutsebara
Andra grunden: Det administrativa förfarandets brister.
Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 86 i fördraget
I — Frågan om förekomsten av en dominerande ställning
Avsnitt 1: Avgränsningen av de relevanta marknaderna
Avsnitt 2: De relevanta marknadernas struktur
Avsnitt 3: Betydelsen av de indicier med stöd av vilka kommissionen fann att det förelåg en dominerande ställning
Avsnitt 4: Tillämpningen av de relevanta kriterierna på de olika vitamingrupperna
a) A-vitamingruppen
b) B2-vitamingruppen
c) B3-vitamingruppen (pantotensyra)
d) B6-vitamingruppen
e) C-vitamingruppen
f) E-vitamingrappen
g) H-vitamingruppen
h) Sammanfattning
Avsnitt 5: Sökandens beteende på marknaden
II — Förekomsten av missbruk av en dominerande ställning
Avsnitt 1: Inledande överväganden
Avsnitt 2: Genomgång av de omtvistade avtalen
Avsnitt 3: Rubriceringen av de exklusiva inköpsförpliktelserna och rabattsystemen i förhållande till artikel 86 i fördraget
Avsnitt 4: De omtvistade rabatternas karaktär
a) Avtalen med enhetliga rabatter
b) Avtalen med progressiva rabatter
Avsnitt 5: Den engelska klausulen
Avsnitt 6: De beaktade kriteriernas tillämpning på de omtvistade avtalen (utom såvitt avser avtalen med Unilever och Merck)
Avsnitt 7: De beaktade kriteriernas tillämpning på avtalen med Merck och Unilever
a) Avtalen med Merck
b) Avtalen med Unilever
III – Påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstater
Fjärde grunden: Böterna
a) Påföljdsreglernas obestämda karaktär
b) Tillämpningen av artikel 15 i förordning nr 17
c) Bötesbeloppets storlek
Rättegångskostnader
1. Genom den talan som väcktes den 27 augusti 1976 av det schweiziska bolaget Hoffmann-La Roche & Co. AG (hädanefter Roche) med säte i Basel, har i första hand yrkats ogiltigförklaring av kommissionens beslut (IV/29.020 — vitaminer) av den 9 juni 1976 i ett förfarande för tillämpning av artikel 86 i EEG-fördraget, vilket beslut delgavs sökanden den 14 juni 1976 och kungjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, nr L 223 av den 16 augusti 1976 (fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå); i andra hand har yrkats ogiltigförklaring av artikel 3 i det nämnda beslutet, enligt vilken sökanden ålagts böter med 300000 beräkningsenheter eller 1098000 tyska mark.
2. I beslutet slogs fast att Roche på marknaderna för vitamin A, B2, B3 (pantotensyra), B6, C, E och H (biotin) hade en dominerande ställning på den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 86 i fördraget och att Roche brutit mot denna artikel och missbrukat sin dominerande ställning genom att från och med 1964, men framförallt mellan 1970 och 1974, med 22 köpare av dessa vitaminer ha ingått avtal som för köparna innebar en förpliktelse eller, genom användandet av trohetsrabatter, ett incitament att uteslutande eller företrädesvis hos Roche täcka hela eller en väsentlig del av sitt behov av vitaminer (artikel 1 i beslutet).
3. Till stöd för sin talan har sökanden anfört följande grunder:
4. Enligt sökanden måste begreppen dominerande ställning och missbruk av en sådan ställning i artikel 86 i EEG-fördraget räknas till de mest obestämda och oklara begreppen i såväl gemenskapsrätten som medlemsstaternas nationella rätt. Således följer det av den grundläggande rättsprincipen nullum crimen, nulla poena sine lege att kommissionen får ålägga de påföljder som föreskrivs vid överträdelse av denna bestämmelse först sedan dessa begrepp har blivit så konkretiserade genom myndighetspraxis eller rättspraxis att företagen vet vad de har att rätta sig efter.
5. Sökanden har emellertid inte bestritt kommissionens behörighet att tolka och förtydliga dessa begrepp i de beslut som den riktar till företagen, utan endast behörigheten att ålägga påföljder så länge som dessa begrepp, såsom i förevarande fall, inte har preciserats.
6. Härav följer att denna grund uteslutande berör de ålagda böterna och därför bör prövas samtidigt med de övriga invändningarna mot åläggandet av dessa.
7. Sökanden gjorde i sin ansökan i detta avseende i första hand gällande att det ex officio-förfarande som kommissionen inledde mot sökanden med tillämpning av artiklarna 3 och 15 i rådets förordning nr 17, inleddes med stöd av handlingar som var avsedda för sökandens interna bruk och som rättsstridigt kommit i kommissionens besittning.
8. Sökanden har i andra hand hävdat att kommissionen i det överklagade beslutet tagit hänsyn till handlingar som inte redovisades under det administrativa förfarandet och till bevis som kommissionen vägrade sökanden att ta del av med hänvisning till sin skyldighet att ta hänsyn till skyddet av affärshemligheter.
9. Det är en grundläggande gemenskapsrättslig princip att rätten till försvar skall iakttas i varje förfarande som kan leda till påföljder, särskilt böter eller viten. Denna princip skall iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär.
10. Domstolen har visserligen i en dom av den 15 juli 1970 (mål 45/69 Boehringer, Rec. s. 769) slagit fast att vad gäller kravet att anmärkningar skall delges - det första ledet i det administrativa förfarandet - är det tillräckligt att ett sådant meddelande, om än summariskt, klart anger de väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på. Detta gäller dock endast under föratsättning att kommissionen under det administrativa förfarandet tillhandahåller de för försvaret nödvändiga uppgifterna.
11. Det följer således såväl av de ovan angivna bestämmelserna som av den allmänna princip som bestämmelserna innebär en tillämpning av, att iakttagandet av rätten till försvar medför ett krav på att det berörda företaget under loppet av det administrativa förfarandet har lämnats tillfälle att på ett tillfredsställande sätt få yttra sig om riktigheten och relevansen hos de omständigheter och handlingar som ligger till grund för kommissionens påstående om att överträdelse av artikel 86 i fördraget har skett.
12. Kommissionen har inte bestritt att den, eftersom den ansåg sig skyldig att skydda affärshemligheter, vägrade att tillställa Roche de uppgifter som den inhämtade från detta företags konkurrenter eller kunder och som låg till grand för bl. a. beräkningen av marknadsandelarna och bedömningen av de omtvistade avtalens konkurrensbegränsande karaktär.
13. I artikel 20.2 i förordning nr 17 föreskrivs visserligen att utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 19 och 21 får kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte röja upplysningar som de har inhämtat med stöd av denna förordning och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna regel måste dock förenas med hänsynen till rätten till försvar, vilket bekräftas av den uttryckliga hänvisningen till artikel 19.
14. Artikel 20 lämnar de företag från vilka upplysningar inhämtas en garanti för att deras intressen att bevara affärshemligheter skyddas och ger kommissionen möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt inhämta de upplysningar som är nödvändiga för att den skall kunna utföra sina uppgifter enligt artiklarna 85 och 86 i fördraget utan att företagen har möjlighet att vägra den detta. Bestämmelsen innebär emellertid inte ett bemyndigande för kommissionen att genom ett sådant förfarande som avses i förordning nr 17 gentemot det berörda företaget åberopa faktiska förhållanden, andra omständigheter eller handlingar som kommissionen inte anser sig kunna röja, om vägran att röja dessa påverkar möjligheten för företaget i fråga att på ett tillfredsställande sätt kunna yttra sig om riktigheten eller räckvidden av dessa omständigheter eller handlingar eller om de slutsatser som kommissionen drar med hjälp av dessa.
15. Om emellertid brister av denna art faktiskt avhjälps under förfarandet vid EG-domstolen behöver de inte nödvändigtvis medföra att det överklagade beslutet ogiltigförklaras, såvida inte rätten till försvar påverkats trots avhjälpandet i efterhand.
16. De handlingar som sökanden åsyftar är i första hand de som kommissionen tog hänsyn till under punkt 12 i det överklagade beslutet, dvs. de handlingar beträffande vilka sökanden först kritiserat sättet på vilket de kommit i kommissionens besittning men därefter själv tillfört domstolens akt, så att de har kunnat bli och också blivit föremål för en kontradiktorisk förhandling.
17. Parterna har således kunnat enas om en beräkning av marknadsandelarnas storlek såvitt avser både kvantitet och värde — men däremot inte om vilket av dessa två kriterier som är det avgörande — för vitaminerna A, B3 och H samt även för vitaminerna C och E, vad beträffar de senare dock med förbehåll för avgränsningen av den relevanta marknaden mot bakgrund av dessa två vitaminers utbytbarhet med andra produkter inom vissa användningsområden.
18. Slutligen har kommissionen under det skriftliga förfarandet på begäran av domstolen även gett in protokollet från det möte mellan Roche och Unilever som anges under punkt 3 i det överklagade beslutet samt kommissionens tjänstemannarapporter från utförda undersökningar hos vissa av de kunder med vilka Roche ingick de omtvistade avtalen eller, såvitt avser de företag som önskade förbli anonyma, ett sammandrag av dessa rapporter.
19. Under dessa förhållanden kan den av sökanden åberopade grunden att rätten till försvar kränkts numera inte godtas.
20. Enligt sökanden handlade kommissionen i strid med artikel 86 i fördraget i följande avseenden:
I —. Frågan om förekomsten av en dominerande ställning
21. För att avgöra om Roche har en sådan dominerande ställning som påståtts, bör en avgränsning av de relevanta marknaderna göras såväl geografiskt som produktmässigt.
22. Den geografiska marknad som beaktats omfattar, i enlighet med vad som framgår under punkt 3 och 6 i det överklagade beslutet, den gemensamma marknaden i dess helhet, dvs. de sex medlemsstaterna till och med den 31 december 1972 och de nio medlemsstaterna därefter.
23. Det överklagade beslutet avser oförpackade vitaminer tillhörande tretton grupper, varav åtta tillverkas och saluförs av Roche (A, B2, B3 (pantotensyra), B6, C, E och H (biotin)) samt fem köps från tillverkarna och återförsäljs av Roche (B12, D, PP, K och M).
24. Med beaktande härav fann kommissionen (punkt 20 i det överklagade beslutet) att var och en av vitamingrupperna utgör en särskild marknad. Efter att först ha påstått att flera grupper tillsammans skulle kunna utgöra en marknad, har Roche därefter godtagit kommissionens ståndpunkt utom såvitt gäller C-och E-vitamingrapperna, vilka enligt Roche var för sig tillsammans med andra produkter tillhör en mera omfattande marknad.
25. Det står klart att C-och E-vitaminerna vid sidan om användningen inom läkemedelsindustrin, i livsmedel eller i djurfoder — så kallad bio-nutritiv användning — även saluförs som bl.a. antioxidanter, jäsningsmedel och tillsatsämne — så kallad teknologisk användning — samt att dessa vitaminer i den mån de efterfrågas för teknologisk användning konkurrerar med andra produkter som kan användas för samma ändamål.
26. Enligt Roches mening måste därav dras den slutsatsen att C-och E-vitaminerna tillhör större marknader som också innefattar dessa andra produkter och att kommissionen gett en överdriven bild av Roches andel i de nämnda marknaderna genom att inte medräkna de senare produkterna.
27. Enligt kommissionens mening däremot kan de produkter som kan ersätta C-och E-vitaminerna vid teknologisk användning inte ingå i samma marknader som dessa vitaminer, eftersom vitaminerna och produkterna i fråga inte är i tillräcklig grad utbytbara mot varandra just på grund av vitaminernas dubbla användningsområden.
28. Om en produkt kan användas för olika ändamål och dessa olika användningar motsvarar ekonomiska behov som också skiljer sig åt, finns goda skäl för antagandet att produkten beroende på omständigheterna kan hänföras till olika marknader som i förekommande fall kan skilja sig åt med hänsyn till såväl konkurrensstrukturen som konkurrensvillkoren.
29. Däremot är det vid avgränsningen av marknaderna för vitaminerna i C-respektive E-gruppen mera tveksamt om samtliga vitaminer i var och en av dessa grupper skall anses tillhöra en marknad som motsvarar denna grupp oavsett vitaminernas senare användning eller om tvärtom var och en av grupperna måste uppdelas i två särskilda marknader, varvid den ena innefattar vitaminer för bio-nutritiv användning och den andra vitaminer som används för teknologiska ändamål.
30. Det är emellertid inte nödvändigt att avgöra denna fråga för att göra en korrekt beräkning av Roches och konkurrenternas marknadsandelar. Om nämligen denna uppdelning vore nödvändig måste den, som kommissionen med rätta har anmärkt, göras för såväl Roches konkurrenter som för Roche själv och — i avsaknad av sökandens påstående om motsatsen — i likadana proportioner så att marknadsandelarna procentuellt sett skulle bli de samma.
31. Även om varje vitamingrupp utgör en särskild marknad, så har de olika marknaderna både vad gäller produktions- och saluföringsstruktur icke desto mindre vissa gemensamma drag som bör framhållas.
32. För det första är parterna ense om att marknaderna för samtliga vitamingrupper expanderade kraftigt — om än i olika proportioner — mellan 1950 och 1974, med en konstant produktionsökning som följd.
33. Vad särskilt gäller produktionen råder det även enighet mellan parterna om att den syntetiska framställningen av vitaminer, framför allt efter det att de patent som till en icke försumbar del innehades av Roche har upphört att gälla, inte innebär några speciella tekniska svårigheter men dock kräver betydliga investeringar och mycket specialiserade anläggningar som i stor omfattning är specifika för varje vitamingrupp. Detta medförde att fabrikernas kapacitet under ovan nämnda period bestämdes med hänsyn till den beräknade behovsökningen under en period på tio år.
34. Under den tidsperiod som ligger till grund för kommissionens beslut var denna produktionskapacitet såvitt gäller de tillverkare som agerade på den gemensamma marknaden koncentrerad till ett begränsat antal företag, totalt nio stycken enligt en tabell under punkt 4 i det överklagade beslutet. Antalet tillverkare var ännu mer begränsat inom varje enskild grupp, dvs. fyra i A-vitamingruppen, tre i B2-vitamingruppen, tre i B3-vitamingrappen, fyra i B6-vitamingruppen, fem i C-vitamingruppen, fyra i E-vitamingruppen och två i H-vitamingruppen.
35. När det gäller efterfrågan på oförpackade vitaminer kännetecknas situationen inom den gemensamma marknaden av ett relativt stort antal köpare, för Roches del cirka 5000. En betydande del av denna efterfrågan — för Roches del beräknad till cirka 25 procent av dess försäljning inom den gemensamma marknaden — var dock under den ifrågavarande perioden koncentrerad till 22 stora företag, varav sju tillhörde läkemedelssektorn, fem livsmedelssektorn och tio djurfoderssektorn.
36. Enligt kommissionens mening har Roche en dominerande ställning på de sju relevanta marknaderna (A, B2, B3, B6, C, E och H). Kommissionen grundar denna uppfattning på dels sökandens marknadsandelar i förhållande till konkurrenterna, dels förekomsten av en rad faktorer som, om marknadsandelen inte ensam anses avgörande, likväl enligt kommissionen innebär att Roche garanteras en utpräglad dominans på de relevanta marknaderna.
37. Roche har bestritt både att kommissionens värdering av företagets marknadsandelar är riktig och att övriga indicier som tagits upp i det överklagade beslutet är riktiga och relevanta.
38. Artikel 86 ger uttryck för det allmänna mål för gemenskapens verksamhet som anges i artikel 3 f i fördraget, dvs. upprättande av en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids.
39. En sådan ställning utesluter visserligen inte i motsats till en monopolsituation eller en monopolliknande situation att viss konkurrens förekommer, men den möjliggör för det dominerande företaget, om inte att bestämma så åtminstone att ha ett avsevärt inflytande på de villkor under vilka denna konkurrens kan utveckla sig och att i vart fall i stor omfattning agera utan att behöva ta hänsyn till konkurrensen och utan att för den skull denna hållning skadar den egna verksamheten.
40. Innehavet av en betydande marknadsandel som bevis för att det föreligger en dominerande ställning är inte en oföränderlig faktor. Betydelsen härav varierar från marknad till marknad beroende på marknadernas struktur och då särskilt vad gäller produktionen, utbudet och efterfrågan.
41. För övrigt kan det med rätta antas att särskilt stora marknadsandelar i sig själva, utom i undantagsfall, utgör bevis för att det föreligger en dominerande ställning, även om marknadsandelarnas betydelse kan skifta från en marknad till en annan.
42. I det överklagade beslutet togs förutom marknadsandelarna upp en rad andra omständigheter som i förening med de nämnda marknadsandelarna ansågs tillförsäkra Roche en dominerande ställning i vissa fall.
43. Före prövningen av om de av kommissionen beaktade indicierna faktiskt kan konstateras i Roches fall bör det, eftersom sökanden förnekat deras relevans, undersökas om omständigheterna i fråga med hänsyn tagen till de relevanta marknadernas särdrag och de innehavda marknadsandelarna är av sådant slag att de är ägnade att påvisa förekomsten av en dominerande ställning.
44. Härvid kan marknadsandelarnas bibehållande inte anses utgöra ett godtagbart kriterium, eftersom deras bibehållande lika gärna kan vara följden av en effektiv konkurrens som av en dominerande ställning vilken ger företaget i fråga möjlighet att agera oberoende av konkurrensen. Kommissionen, som har vitsordat att det förelåg konkurrens, har inte angett vilka faktorer som skulle vara orsak till marknadsandelarnas stabilitet där sådan konstaterats.
45. Inte heller kan den omständigheten att Roche enligt uppgift tillverkar ett större urval vitaminer än sina konkurrenter tillerkännas bevisvärde.
46. Kommissionen slog emellertid själv fast att varje vitamingrupp utgör en egen marknad och inte alls, eller endast i liten utsträckning, är utbytbar med andra grupper eller produkter (beslutet, punkt 20); vitaminerna i de olika grupperna utgör därför produkter som är i lika hög grad olika sinsemellan som vitaminerna är olika i förhållande till andra produkter inom läkemedels-, livsmedels- och djurfoderssektorn.
47. Av liknande överväganden följer att de omständigheterna att Roche är världens största tillverkare av vitaminer, att dess omsättning är större än alla de andra tillverkarnas sammanlagda omsättning och att företaget står i spetsen för världens största läkemedelskoncern inte kan anses utgöra ett indicium på att företaget har en dominerande ställning.
48. Däremot utgör förhållandet mellan det berörda företagets och — särskilt de största — konkurrenternas marknadsandelar, ett företags teknologiska försprång i förhållande till konkurrenterna, förekomsten av ett förstklassigt försäljningsnätverk och avsaknaden av potentiell konkurrens användbara indicier; den första faktorn utgör ett sådant indicium eftersom den möjliggör en värdering av konkurrensförmågan hos konkurrenterna till det berörda företaget, den andra och tredje faktorn eftersom de i sig själva skapar tekniska och försäljningsmässiga fördelar och den fjärde faktorn eftersom den är resultatet av att nya konkurrenters tillträde till marknaden förhindras.
49. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som Roches marknadsandelar på var och en av de relevanta marknaderna skall bedömas liksom, såsom ett komplement, de omständigheter som i kombination med marknadsandelarna gör det möjligt att fastställa den eventuella förekomsten av en dominerande ställning.
a). A-vitamingruppen
50. Parterna är överens om att Roches marknadsandel på den gemensamma marknaden såväl värde- som kvantitetsmässigt kan beräknas till 47 procent.
51. Eftersom den relevanta marknaden således uppvisar vad som kännetecknar en snäv oligopolistisk marknad där konkurrensen redan på grand av sistnämnda marknads karaktär är försvagad, visar Roches marknadsandel, som är lika stor som de två närmaste konkurrenternas sammanlagda andelar, att Roche förfogar över en särskild handlingsfrihet när det gäller att bestämma företagets beteende då det ställs inför konkurrens.
52. Kommissionen gjorde således en riktig bedömning då den fann att sökanden har en dominerande ställning på A-vitaminmarknaden.
b). B2-vitamingruppen
53. I det överklagade beslutet beräknade kommissionen Roches marknadsandel till 86 procent.
54. Roche har i huvudsak endast anfört att då (Roche) vad gäller konkurrensen är hänvisad till rena uppskattningar, kan bevis om motsatsen inte läggas fram, men att enligt dess egna beräkningar Roches andel av världsmarknaden är betydligt mindre och att dess andel på den gemensamma marknaden inte överstiger 50 procent.
55. Om det första antagandet skulle visa sig vara riktigt, skulle detta ge anledning att förmoda att Roches konkurrenter delvis har uteslutits från marknaden efter 1970.
56. Det finns under dessa förhållanden ingen anledning att på grundval av de ovan nämnda invändningarna ifrågasätta kommissionens korrigerade beräkningar, som för övrigt får anses vara tillräckligt tillförlitliga för att kunna godtas. De marknadsandelar som framgår av dessa beräkningar är så stora att de i sig själva visar att det förelåg en dominerande ställning.
c). B3-vitamingruppen (pantotensyra)
57. Kommissionen har medgivit att de siffror som tagits upp i det överklagade beslutet bör korrigeras och parterna är överens om att marknadsandelarna skall beräknas till följande procentsatser.
58. Värde- eller kvantitetsmässiga marknadsandelar av denna storleksordning, som enligt uppgift i parternas gemensamma yttrande var 6 procent lägre för 1971 än för 1972, utgör inte i sig ett tillräckligt indicium på att det förelåg en dominerande ställning under större delen av den av kommissionen beaktade perioden.
d). B6-vitamingruppen
59. Kommissionen beräknade först Roches marknadsandel till 95 procent medan Roche, som inte har inkommit med några uppgifter vad beträffar den gemensamma marknaden, har vitsordat att företagets andel av världsmarknaden uppgick till 60-70 procent.
60. Det skall anmärkas att även om marknadsandelarna åtminstone värdemässigt inbegriper både grupp B6 och H till följd av att vitaminerna i dessa grupper lyder under samma tullposition, har Roche emellertid inte gjort gällande att denna omständighet är av sådan beskaffenhet att de därav följande storleksordningarna skall justeras.
e). C-vitamingruppen
61. I det överklagade beslutet beräknade kommissionen Roches marknadsandel till 68 procent, medan Roche under förfarandets gång har hävdat att den uppgick till 50 procent.
62. Enligt Roche skall procentsatserna korrigeras på så sätt att den relevanta marknaden också omfattar de produkter som konkurrerar med C-vitaminerna när det gäller teknologisk användning. Roche har anfört att dess marknadsandel i så fall inte skulle överstiga 47 procent.
63. De ovan redovisade övervägandena beträffande avgränsningen av den relevanta marknaden för vitaminer som är avsedda för såväl bio-nutritiv som teknologisk användning har lett till att Roches resonemang inte kan godtas. De marknadsandelar som parterna har kunnat enas om för C-vitaminmarknaden som sådan skall därför läggas till grand för bedömningen. Dessa marknadsandelar visar att det förelåg en dominerande ställning.
f). E-vitamingrappen
64. I det överklagade beslutet beräknade kommissionen Roches marknadsandel för E-vitaminerna till 70 procent, medan Roche under förfarandets gång har hävdat att den uppgick till 40 procent.
65. Enligt Roches uppfattning bör — på samma grunder som har anförts angående C-vitaminerna — den relevanta marknaden också omfatta de produkter som konkurrerar med E-vitaminerna när det gäller teknologisk användning. Roche har anfört att dess marknadsandel för 1974 i så fall inte översteg 40 procent.
66. Roches ståndpunkt i fråga om avgränsningen av den relevanta marknaden har på de skäl som anförts ovan inte kunnat godtas. De marknadsandelar som parterna enats om skall därför läggas till grund för bedömningen.
g). H-vitamingruppen
67. Sökanden har vitsordat att Roche på denna marknad haft en marknadsandel på 100 procent och att dess marknadsandel under den aktuella tidsperioden fortfarande uppgick till 93 procent. Detta innebär att Roche här hade en monopolställning.
h). Sammanfattning
68. Av övervägandena ovan följer att kriterierna för en dominerande ställning var uppfyllda såvitt avser vitamingrupperna A, B2, B6, C, E och H, medan det inte är visat att en sådan ställning förelåg såvitt avser vitaminerna B3.
69. Det måste emellertid vidare prövas om inte de ovan redovisade slutsatserna vederläggs av sökandens beteende på de relevanta marknaderna. Enligt sökanden visar detta beteende inte endast att det förelåg en livlig konkurrens utan också vilket tryck denna konkurrens utövade på sökanden.
70. Domstolen har redan, särskilt i en dom av den 14 februari 1978 (United Brands, mål 27/76, Recueil 1978, s. 207), slagit fast att det förhållandet att det föreligger konkurrens — även en livlig sådan — på en viss marknad inte utesluter att ett företag kan ha en dominerande ställning på denna, eftersom en sådan ställning i huvudsak karaktäriseras av att företaget kan bestämma sitt beteende utan att i sin marknadsstrategi behöva ta hänsyn till denna konkurrens och utan att för den skull lida skada på grund av sitt uppträdande.
71. Att ett företag tvingas till prissänkningar på grund av trycket från de prissänkningar som skett på konkurrenternas initiativ är emellertid i allmänhet oförenligt med det oberoende beteende som är karaktäristiskt för en dominerande ställning.
72. Härvid skall emellertid anmärkas att diagrammen i fråga avser förhållandena på världsmarknaden och att Roche, som själv vid ett flertal tillfällen har betonat skillnaden i prisfluktuationer från en medlemsstat till en annan, följaktligen inte kan göra gällande att variationerna på världsmarknaden nödvändigtvis är representativa för prisutvecklingen inom gemenskapen.
73. Roche har som svar på några frågor från domstolen gett in ett antal tabeller (bilaga 4 a-i i det gemensamma yttrandet) som utvisar dels prisvariationerna inom varje medlemsstat mellan 1970 och 1976 för det vitamin som enligt Roche är mest representativt för varje grupp, dels de genomsnittspriser för hela gemenskapen som erhållits utifrån de inhemska priserna.
74. Av tabellerna framgår att icke obetydliga prisvariationer faktiskt förekom, såväl uppåt som neråt.
75. Denna slutsats bekräftas i stor utsträckning av de olika interna handlingar som nämnts ovan.
76. Dessa omständigheter visar att Roche, långt ifrån att vara utsatt för konkurrenstryck, genom sin ställning på marknaden var i stånd att tillämpa en prisstrategi för att förebygga ett sådant tryck.
77. Vad gäller C-vitaminerna, där Roches marknadsandel mellan 1972 och 1974 kan beräknas till cirka 65 procent, innehåller Marketing News av den 6 december 1971 på grund av bristen på denna produkt en rekommendation till Roches företrädare och dotterbolag att med hänsyn till den långsiktiga marknadsstrategin give preference to the food industry, both in respect of supplies and price advantages i förhållande till läkemedelsindustrin, som förväntades kunna delvis täcka sitt behov hos mäklare.
78. På grundval av de redovisade procentsatserna och handlingarna i övrigt kan det visserligen slås fast att — delvis icke obetydliga — prisvariationer förekom på marknaderna för de olika vitaminerna. Dessa variationer har dock i en del fall inte något samband med förekomsten av konkurrens, medan det i andra fall oftast är Roche som åtminstone har rollen som prisledare.
79. Kommissionen fann således med rätta i det överklagade beslutet att det förelåg en dominerande ställning vad gäller marknaderna för A-, B2,- B6- C-, E- och H-vitaminer.
II —. Förekomsten av missbruk av en dominerande ställning
80. Enligt det överklagade beslutet missbrukade sökanden sin dominerande ställning genom att med 22 stora köpare av vitaminer ingå försäljningsavtal — ungefär 30 stycken (av vilka vissa för övrigt endast utgjorde förlängningar av tidigare avtal, med eller utan ändringar) — varigenom dessa köpare förband sig att köpa hela eller en betydande del av sitt behov av vitaminer eller av vissa uttryckligen angivna vitaminer endast från Roche eller varigenom köparna fick incitament till detta genom löfte om prisnedsättningar, som enligt kommissionen mening utgjorde trohetsrabatter.
81. Avtalen i fråga avser försäljning av vitaminer från en eller flera av de vitamingrupper för vilka det har slagits fast att det förelåg en dominerande ställning, till köpare som på den gemensamma marknaden hade företag för vilka dessa vitaminer helt eller delvis var avsedda.
82. Vad beträffar räckvidden av köparens inköpsförpliktelse kan avtalen, även om de är avfattade vid olika tillfällen och med inte alltid identiska ordalydelser, indelas i tre kategorier.
83. Vissa av avtalen innehöll för köparens del en bindande utfästelse att uteslutande hos Roche täcka
84. Vissa av avtalen innehöll för köparens del en utfästelse att give preference to Roche (Wyeth) eller gav uttryck för avsikten att köpa endast från Roche (Capsugel/Parke Davis) eller att uppmana sina dotterbolag till detta (Sandoz) vad gällde antingen hela vitaminbehovet, vissa närmare angivna vitaminer (Capsugel/Parke Davis: A, B1, B2, B6, C, E och H), eller en närmare angiven procentuell andel av sitt samlade behov (Protector: 80 %).
85. Slutligen uppvisade de med Merck respektive Unilever ingångna avtalen vissa särdrag, varför förpliktelserna i dessa bör prövas separat.
86. De flesta av avtalen ingicks på obestämd tid, antingen i enlighet med själva ordalydelsen eller genom användandet av en avtalsklausul om förlängning vid underlåten uppsägning, och de var uppenbarligen avfattade med sikte på inrättandet av avtalsförbindelser som skulle vara under åtskilliga år framåt.
87. Med undantag för avtalen med Unilever, innehöll samtliga de ovan nämnda avtalen löften om prisnedsättningar eller rabatter — under olika beteckningar — som skulle beräknas på grundval av de under en viss tidsperiod, oftast heleller halvår, samlade inköpen av vitaminer och oberoende av vitamingrupp.
88. Det är mot bakgrand av dessa särdrag som det skall prövas om Roche genom de omtvistade avtalen missbrukade sin dominerande ställning.
89. För ett företag som har en dominerande ställning på en marknad innebär det i enlighet med artikel 86 i fördraget ett missbruk av den dominerande ställningen att binda köpare genom en skyldighet eller ett löfte att göra alla eller de flesta av sina inköp uteslutande hos detta företag, även om det sker på köparnas begäran och oavsett om förpliktelsen gäller utan vidare eller motsvaras av en rabatt.
90. Såväl exklusiva inköpsförpliktelser av detta slag, med eller utan rabatter, som trohetsrabatter för att ge köparen incitament att endast köpa från företaget med dominerande ställning är oförenliga med målet att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte skall snedvridas. De grundar sig nämligen inte — frånsett då exceptionella förhållanden föreligger som kan medföra att ett avtal mellan företag inom ramen för artikel 85, särskilt punkt 3 i denna, är tillåtet — på en ekonomisk transaktion som motiverar en sådan börda eller förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden.
91. Den av sökanden föreslagna tolkningen, enligt vilken missbruk av en dominerande ställning förutsätter att detta missbruk har förverkligats med hjälp av den ekonomiska styrka som företaget erhållit till följd av den dominerande ställningen, kan inte godtas till stöd för att det inte skulle föreligga missbruk av en dominerande ställning.
92. Sökanden har emellertid hävdat att de avtalade rabatterna i stället för trohetsrabatter skall anses utgöra mängdrabatter, eller att de skall anses motsvara en ekonomisk prestation från kundens sida som motiverade en motprestation av detta slag.
93. Vid prövningen av denna grund skall åtskillnad göras mellan om avtalen föreskriver enhetliga eller progressiva rabatter.
a). Avtalen med enhetliga rabatter
94. Det skall först konstateras att sökandens resonemang inte kan godtas såvitt avser avtalen med enhetliga rabatter.
95. Helt oavsett att vid en regelrätt exklusivförpliktelse beviljandet eller inte av en rabatt i sista hand är irrelevant, innehåller inget av de nämnda avtalen någon förpliktelse som gäller bestämda eller åtminstone beräknade kvantiteter eller som är kopplad till inköpsvolymerna; i stället hänför sig alla förpliktelser till behoven eller en bråkdel av dessa behov.
96. I avtalet med Dawe's stipuleras att rabatten ges som motprestation (in return) för exklusiviteten. I avtalet med Ramikal är det fråga om en förtrolig rabatt (vertraulicher Jahresbonus), som utgör en äkta bonus för era inköp från Roche (eine echte Vergütung auf ihre Bezüge von Roche) och som ges oberoende av redan förvärvade mängdrabatter.
b). Avtalen med progressiva rabatter
97. En del av de omtvistade avtalen, dvs. Beecham (1972, 1973 och 1974), Isaac Spencer (1973 och 1974), Nitrovit (1973 och 1974) och Pauls and Whites (1972, 1973 och 1974) innehåller dels en förpliktelse angående den övervägande delen av köparens behov, dels en klausul enligt vilken rabatten skulle utgå med stigande procentsats — i allmänhet från 1 till 2 procent och sedan till 3 procent — beroende på om köparen under en period på ett år täckte en procentuellt sett större eller mindre del av sitt uppskattade behov. De nämnda avtalen innehåller i samtliga fall en värdemässig uppskattning (i pund sterling) av det totala behovet och i två fall (Pauls and Whites 1972 och Beecham 1972) även en kvantitetsmässig uppskattning för var och en av de i avtalet angivna vitaminsorterna.
98. Även om avtalen i fråga innehåller element som vid en första anblick kan tyckas vara av mängdkaraktär såvitt avser deras samband med en rabatt för de samlade inköpen, så framgår det emellertid vid en granskning av dessa avtal att det i realiteten rör sig om en särskilt utvecklad form av trohetsrabatter.
99. Det är först och främst anmärkningsvärt att denna särskilda form av rabatt infogas i just de avtal där inköpsförpliktelsen avfattas på minst tvingande sätt, dvs. den övervägande delen av behovet, vilket ger den berörda köparen en betydande handlingsfrihet.
100. Detta beräkningssätt för rabatterna skiljer sig från mängdrabatter som uteslutande är kopplade till volymen på inköpen hos den berörda tillverkaren, på så sätt att de omtvistade rabatterna inte står i förhållande till objektivt bestämda mängder som gäller för alla presumtiva köpare, utan står i förhållande till de uppskattningar som görs från fall till fall för varje kund beroende på dennes förmodade inköpsförmåga. Därvid är det avsedda målet inte en så stor mängd som möjligt utan en så stor andel av behovet som möjligt.
101. Kommissionen fann således med rätta att de nämnda avtalen innehåller trohetsrabatter som innebär missbruk av en dominerande ställning.
102. Samtliga ifrågavarande avtal med undantag av fem (Animedica International, Guyomarc'h, Merck B6, Protector och Upjohn) innehåller en så kallad engelsk klausul enligt vilken kunden, om denne från någon av Roches konkurrenter får ett priserbjudande som är fördelaktigare än de priser som skall utgå enligt de omtvistade avtalen, kan begära att Roche anpassar sina priser i förhållande till erbjudandet. Om Roche inte efterkommer denna begäran står det kunden fritt att avvika från sin utfästelse om exklusiva inköp och göra sina inköp hos vederbörande konkurrent utan att för den skull förlora sin trohetsrabatt enligt avtalen i fråga om övriga, redan genomförda eller framtida inköp hos Roche.
103. Enligt sökandens mening undanröjdes såväl exklusivavtalens som trohetsrabatternas konkurrensbegränsande verkan genom denna klausul.
104. Det är obestridligt att denna klausul kan avhjälpa vissa av de orättvisa konsekvenser som de förhållandevis långfristiga exklusiva inköpsförpliktelserna eller generella trohetsrabatterna kan få för köparna.
105. Klausulen i fråga saknas nämligen i avtalen med Guyomarc'h, Merck B6, Animedica International, Protector och Upjohn och innehåller dessutom villkor som begränsar dess räckvidd och som faktiskt ger Roche stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra om kunden kan åberopa klausulen eller inte.
106. Genom den engelska klausulen undanröjs inte heller den till följd av trohets-rabatterna uppkomna olika behandlingen av köpare i samma situation, beroende på om de förbehåller sig rätten att fritt välja sina inköpskällor eller inte.
107. Det skall särskilt understrykas att den engelska klausulen även under de mest gynnsamma förhållanden inte påtagligt mildrar den konkurrenssnedvridning som framkallas av de exklusiva inköpsklausulerna och trohetsrabatterna på en marknad, som redan uppvisar en försvagad konkurrensstruktur genom att ett företag med dominerande ställning är verksamt på den.
108. Roche kan således med hjälp av de egna kundernas upplysningar variera sin marknadsstrategi i förhållande till dessa och konkurrenterna.
109. De avtal som innehåller en uttrycklig exklusivförpliktelse avseende antingen hela köparnas samlade behov av vitaminer eller av vissa särskilt angivna vitamingrupper (Afico, Dawe's, Organon, Provimi, Ralston Purina och Upjohn) eller en mycket betydande procentuell andel därav (Animedica Deutschland, Animedica International, American Cyanamid och Guyomarc'h) uppfyller kriterierna för ett sådant konkurrensbegränsande beteende som beskrivits ovan och som innebär missbruk av en dominerande ställning.
110. Samma slutsatser gäller vad beträffar de avtal som, även om det kan vara ovisst om de innehåller någon bindande inköpsförpliktelse, genom de ovan analyserade rabatterna innebär ett starkt tryck på köparna att låta Roche bli deras enda leverantör för hela eller delar av deras behov av vitaminer eller av vissa vitamingrupper.
111. Med beaktande av att de olika vitamingrupperna - vilket vitsordats av både sökanden och kommissionen - utgör icke utbytbara produkter och tillhör särskilda marknader, utgör rabattsystemets bindning till samtliga inköp dessutom ett sådant missbruk enligt artikel 86 andra stycket d i fördraget som består i att ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
a). Avtalen med Merck
112. Roche ingick tre avtal med Merck, det första dagtecknat den 5 juli 1971 avseende Mercks inköp av B6-vitaminer, det andra dagtecknat den 3 mars 1972 avseende dess inköp av A-vitaminer samt det tredje dagtecknat samma dag och avseende dess inköp av E-vitaminer.
113. I inledningen till det första avtalet, som gäller en produkt för vilken sökandens marknadsandel uppgår till ungefär 80 procent, anges att Roche inom kort skall fördubbla kapaciteten hos sina produktionsanläggningar som för närvarande uppgår till cirka 500 ton per år och att Roche därför är intresserad av att täcka en del av Mercks behov samt att Merck är beredd att på de villkor som fastställs nedan hos Roche täcka den del av sina behov som överstiger Mercks nuvarande kapacitet på cirka 200 ton per år.
114. De två andra avtalen, som är daterade den 3 mars 1972 och som avser Mercks inköp av A-och E-vitaminer, är allmänt sett av samma karaktär som det avtal som analyserats ovan.
115. Av de särdrag som beskrivits ovan framgår att Mercks exklusiva inköpsförpliktelser såvitt avser B6- och E-vitaminerna har till syfte att i förväg tillförsäkra Roche en fast avsättning för en produktion som enligt planerna skulle utökas och att i vart fall undandra en icke obetydlig del av denna produktionsökning från risken att utsättas för konkurrens.
116. Det skall anmärkas att i fall som de förevarande, särskilt vad gäller avtalet av den 5 juli 1971 som innehåller dubbelsidiga exklusiva inköpsförpliktelser, den frågan kan ställas om inte det omtvistade beteendet omfattas av artikel 85 i fördraget och i förekommande fall av punkt 3 i denna artikel.
b). Avtalen med Unilever
117. Roche ingick den 9 januari 1974 tre avtal med Unilever.
118. I det första av dessa avtal, som ingicks mellan Food Industries Ltd., i egenskap av ombud för Unilever, och Roches dotterbolag i Förenade kungariket, uppskattas först och främst köparens behov av syntetiska A-vitaminer, typ B, till 130-134 tusen miljarder (m.m.) internationella enheter för året 1974.
119. I de tre avtalen anges de avtalade priserna, vilka i avtalet med Food Industries Ltd. för övrigt kompletteras med en växelkursklausul.
120. Som avtalen är avfattade råder det inget tvivel om att dessa avser att under åren 1974 och 1975 täcka Unilevers samlade behov av ifrågavarande vitaminer.
121. Vid genomgången av de omtvistade avtalen med Merck respektive Unilever har inte framkommit någon särskild omständighet som skulle kunna medföra att avtalen i fråga inte faller in under missbruksbegreppet, som i princip omfattar varje exklusiv inköpsförpliktelse till förmån för ett företag som har en dominerande ställning.
III –. Påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstater
122. Sökanden har förnekat att de prisskillnader som denne genom trohetsrabatter tillämpar på sina olika kunder beroende på om dessa accepterar att köpa uteslutande hos Roche eller inte, innebär att dessa får en konkurrensnackdel i den mening som avses i artikel 86 c i fördraget. Denna skillnad kan nämligen enligt sökanden inte ha någon märkbar verkan på den inbördes konkurrensen mellan Roches kunder.
123. Vad beträffar den första punkten framgår det klart av såväl de omtvistade avtalens ordalydelse som av övervägandena i Management Informations och protokollet från mötet mellan Unilever och Roche i London den 11 december 1972 vilken betydelse Roche själv tillmäter de beviljade rabatterna.
124. Vad gäller påverkan på handeln mellan medlemsstater står det först och främst klart att marknaden för var och en av de aktuella vitaminerna omfattar gemenskapens hela territorium, bestående av först sex och senare nio medlemsstater.
125. Förbuden i artikel 85 och 86 skall tolkas och tillämpas mot bakgrand av artikel 3 f i fördraget, där det föreskrivs att gemenskapens verksamhet skall innefatta upprättande av en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids, och artikel 2 i fördraget, där gemenskapen ges i uppgift att främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som helhet.
126. För övrigt innebär vissa av de engelska klausulerna redan genom sin ordalydelse ett upprätthållande av marknadernas avskärmning, särskilt genom att göra det möjligt att tillämpa olika priser från en medlemsstat till en annan. Detta konstaterande bekräftas av det ovan redan nämnda förhållandet att variationerna i pris för en och samma vitaminsort under samma tidsperiod märkbart skiljde sig åt från en medlemsstat till en annan.
127. Av det ovan anförda följer att det omtvistade beteendet kunde påverka såväl konkurrensen som handeln mellan medlemsstater.
a). Påföljdsreglernas obestämda karaktär
128. Sökanden har gjort gällande att begreppen en dominerande ställning och missbruk av en sådan ställning i artikel 86 i fördraget är så allmänt hållna och obestämda till sin karaktär, att kommissionen inte kan ålägga Roche några böter för överträdelse av denna bestämmelse förrän dessa begrepp har blivit så konkretiserade genom myndighetspraxis eller rättspraxis att de enskilda rättssubjekten vet vad de har att rätta sig efter.
129. Enligt artikel 87 i fördraget åligger det rådet att anta de bestämmelser som behövs särskilt för att genom införande av böter och viten säkerställa att de förbud som anges i artiklarna 85.1 och 86 iakttas.
130. Företagen har således alltsedan 1962 kännedom om å ena sidan att de riskerar böter om de överträder förbuden i artikel 86 och å andra sidan att de genom ett speciellt förfarande kan få klarhet i dessa förbuds tillämpningsområde såvitt angår dem.
131. På grund av sin tidigare tillämpning var artikel 86 i fördraget under 1970-1974, dvs. under den period som ligger till grund för kommissionens beslut om böter, vad innehållet beträffar utan tvekan tillräckligt bestämd för att Roche på ett adekvat sätt skulle kunna ta hänsyn till denna artikel i sitt beteende vad gäller både Roches dominerande ställning och dess kritiserade förfaranden.
132. Artikel 86 ingår, försåvitt den avser förekomsten av en dominerande ställning och förbudet mot missbruk av denna, i ett system med bestämmelser - som t. ex. artiklarna 3 f, 37.1, 40.3 andra stycket, 85 och 90 i fördraget - vilka alla har till syfte upprättandet av en effektiv och icke snedvriden konkurrens på en marknad som uppvisar sådana kännetecken som är karaktäristiska för en enhetlig marknad.
133. Vad särskilt gäller begreppet dominerande ställning kan det för en förståndig näringsidkare inte råda något tvivel om att innehavet av betydande marknadsandelar, även om detta inte nödvändigtvis och alltid är det enda avgörande indiciet på att det föreligger en dominerande ställning, dock har en i detta avseende avsevärd betydelse som näringsidkaren med nödvändighet måste ta hänsyn till när det gäller hans beteende på marknaden.
134. Vad gäller trohetsrabatternas förenlighet med förbudet i artikel 86 var tillämpningen av denna bestämmelse på ett sådant system med exklusiva inköp och rabatter som utarbetats av sökanden inte oförutsebar. För detta talar inte endast de erfarenheter som varje företag av sökandens storlek som är verksamt på hela den gemensamma marknaden måste ha av praxis hos de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för tillämpningen av konkurrensrätten, utan även de tydliga formuleringarna i artikel 86 b om begränsning av marknader, i artikel 86 d om förbud mot att ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som inte har något samband med föremålet för avtalet och särskilt i artikel 86 c om tillämpning av olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner.
135. Sökanden har slutligen åberopat kommissionens beslut av den 5 december 1969 (EGT nr L 323, s. 21, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) i ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV-24.470-1, Pirelli/Dunlop).
136. Det åberopade beslutet avsåg ett avtal om framställning av däck för ömsesidig räkning mellan två företag utan dominerande ställning på marknaden. Avtalet syftade till att underlätta de två parternas inträde på varandras marknader. Dessutom var klausulen om anpassning av priserna i avtalet mellan Dunlop och Pirelli inte försedd med sådana talrika begränsningar och villkor som återfinns i de omtvistade avtalen och som i högsta grad begränsar denna klausuls räckvidd. Ett företag med dominerande ställning kunde inte rimligtvis anta att ett under dessa omständigheter lämnat icke-ingripandebesked kunde tjäna som prejudikat för att rättfärdiga företagets egna beteende inom ramen för artikel 86.
137. Av dessa överväganden följer att den grand som stöder sig på att begreppen i artikel 86 har en obestämd karaktär inte kan godtas.
b). Tillämpningen av artikel 15 i förordning nr 17
138. Sökanden har vidare gjort gällande att det av handlingarna i målet sammantagna och av sökandens beteende framgår att dess handlande inte kan betraktas som uppsåtligt eller ovarsamt, eftersom sökanden för det första inte ansåg sig ha en dominerande ställning på de relevanta marknaderna och för det andra ansåg att de omtvistade avtalen var förenliga med artikel 86 i fördraget.
139. Förslagen och anvisningarna i Management Information och de övriga interna handlingarna angående betydelsen och de förväntade verkningarna av exklusivavtal och av ett trohetsrabattssystem för att bibehålla Roches marknadsandelar, visar att sökanden uppsåtligen följde en affärsstrategi som syftade till att förhindra nya konkurrenters tillträde till marknaderna.
c). Bötesbeloppets storlek
140. Av utredningen i målet framgår att kommissionen gjorde en felaktig bedömning såvitt avser sökandens dominerande ställning på marknaden för vitaminerna i grupp B3.
141. Med beaktande av dessa omständigheter bör bötesbeloppet sättas ned. Det bör lämpligen fastställas till 200000 beräkningsenheter eller 732000 tyska mark, medan sökandens talan i övrigt skall ogillas.
142. I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande:
1) Det bötesbelopp på 300000 beräkningsenheter eller 1098000 tyska mark som Hoffmann-La Roche & Co. AG ålagts i artikel 3 första stycket i kommissionens beslut (IV-29.020) av den 9 juni 1976 sätts ned till 200000 beräkningsenheter eller 732000 tyska mark.
2) Sökandens talan i övrigt ogillas.
3) Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.
1 Rättegångsspråk: tyska.