Domstolens Dom av den 23 maj 1978
I mål 102/77 har Landgericht i Freiburg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena M. Sørensen och G. Bosco samt domarna J. Mertens de Wilmars, AJ. Mackenzie Stuart, A. O'Keeffe och A. Touffait, generaladvokat: F. Capotorti, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 20 juni 1977, som inkom till domstolen den 2 augusti 1977, har Landgericht i Freiburg enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor om effekten av vissa bestämmelser i fördraget på utövandet av de rättigheter som tillkommer en varumärkesinnehavare.
2. Den berörda produkten, valium, saluförs i Tyskland av Hoffmann-La Roche i förpackningar om 20 eller 50 tabletter till enskilda köpare och i partier om fem förpackningar med 100 eller 250 tabletter för sjukhusbruk. Hoffmann-La Roche-gruppens brittiska dotterbolag tillverkar samma produkt och saluför den i förpackningar om 100 eller 500 tabletter till avsevärt lägre priser än de som tillämpas i Tyskland.
3. I sitt beslut om hänskjutande har Landgericht i Freiburg, i överensstämmelse med det yttrande som gjordes av den högre rättsinstansen i ett tidigare skede av beredningen av detta mål, uttalat att Centrafarms handlande utgör ett intrång i de rättigheter som tillkommer Hoffmann-La Roche enligt den tyska varumärkeslagen.
4. Frågan om huruvida andra medlemsstaters lagstiftning på området skall tolkas på samma sätt dryftades inför domstolen utan att den kunde besvaras på ett entydigt sätt.
5. Den första frågan har följande lydelse:
6. Till följd av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, särskilt artikel 30, är importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna.
7. Det särskilda föremålet för varumärkesrätten är i synnerhet att varumärkesinnehavaren skall garanteras ensamrätt att använda varumärket när en vara förs ut på marknaden för första gången och att han därigenom skall skyddas mot konkurrenter som vill utnyttja varumärkets ställning och rykte genom att sälja varor som otillbörligen har försetts med detta.
8. Det är därför berättigat enligt artikel 36 första meningen att tillerkänna varumärkesinnehavaren rätten att hindra att importören av en märkesvara, efter ompaketering av denna, förser den nya förpackningen med varumärket utan innehavarens tillstånd.
9. Det måste emellertid prövas om utövandet av en sådan rätt kan utgöra en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 36 andra meningen.
10. I detta hänseende måste svaret bero på omständigheterna, särskilt på varans beskaffenhet och tillvägagångssättet vid ompaketeringen.
11. Även om denna slutsats är ofrånkomlig av hänsyn till den fria handeln innebär den att den näringsidkare som säljer den importerade varan, vars nya förpackning har försetts med varumärket utan varumärkesinnehavarens tillstånd, tillerkänns en viss befogenhet som under normala omständigheter är förbehållen varumärkesinnehavaren själv.
12. Med hänsyn till varumärkesinnehavarens intresse av att konsumenten inte vilseleds när det gäller varans ursprung bör näringsidkaren dessutom bara tillerkännas rätt att sälja den importerade varan, vars nya förpackning har försetts med varumärket, under förutsättning att han i förväg underrättar varumärkesinnehavaren och tydligt anger på förpackningen att varan har ompaketerats av honom.
13. Det följer av det föregående att det, bortsett från en bedömning av de särskilda omständigheterna i enskilda fall, inte har någon betydelse för lösningen av detta rättsliga problem på varumärkesområdet att den fråga som har ställts av den nationella domstolen uteslutande avser läkemedel.
14. Svaret på den första frågan blir därför följande:
15. Den andra frågan har följande lydelse:
16. Det är tillräckligt att konstatera, att om utövandet av en varumärkesrätt är lagligt enligt bestämmelserna i artikel 36 i fördraget är utövandet inte i strid med artikel 86 i fördraget bara för att den som utövar rätten är ett företag som har en dominerande ställning på marknaden, såvida inte varumärkesrätten har utnyttjats som ett medel för att missbruka denna ställning.
17. De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering, Förbundsrepubliken Tysklands regering och kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som förts vidare genom beslut av den 20 juni 1977 av Landgericht i Freiburg – följande dom:
1) a) Enligt artikel 36 första meningen i EEG-fördraget har innehavaren av ett varumärke, som samtidigt skyddas i två medlemsstater, rätt att hindra att en vara, som i den ena staten lagligen har försetts med varumärket, saluförs i den andra medlemsstaten efter att ha fått en ny förpackning som har försetts med varumärket av tredje man. b) Ett sådant hinder utgör emellertid en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna, i den mening som avses i artikel 36 andra meningen i fördraget under följande förutsättningar: Om det fastställs att innehavarens utnyttjande av varumärkesrätten mot bakgrund av hans saluföringssystem bidrar till en konstlad avskärmning av medlemsstaternas marknader. Om det påvisas att ompaketeringen inte kan påverka varans ursprungliga skick. Om varumärkesinnehavaren har underrättats i förväg om saluföringen av den ompaketerade varan. Om det anges på den nya förpackningen vem som har företagit ompaketeringen.
a) Enligt artikel 36 första meningen i EEG-fördraget har innehavaren av ett varumärke, som samtidigt skyddas i två medlemsstater, rätt att hindra att en vara, som i den ena staten lagligen har försetts med varumärket, saluförs i den andra medlemsstaten efter att ha fått en ny förpackning som har försetts med varumärket av tredje man.
b) Ett sådant hinder utgör emellertid en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna, i den mening som avses i artikel 36 andra meningen i fördraget under följande förutsättningar:
2) Om utövandet av en varumärkesrätt är lagligt enligt bestämmelserna i artikel 36 i fördraget är utövandet inte i strid med artikel 86 i fördraget bara för att den som utövar rätten är ett företag som har en dominerande ställning på marknaden, såvida inte varumärkesrätten har utnyttjats som ett medel för att missbruka denna ställning.
1 Rättegångsspråk: tyska.