Domstolens dom av den 22 november 1978

I mål 33/78 har Oberlandesgericht i Saarbrücken till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt protokollet av den 3 juni 1971 angående domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område i det mål som pågår vid den domstolen mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och A. J. Mackenzie Stuart samt domarna A. M. Donner, P. Pescatore, M. Sørensen, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: H. Mayras, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Den första frågan

Den andra och tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Genom ett beslut av den 21 februari 1978, som kom in till EG-domstolen den 13 mars 1978, har Oberlandesgericht i Saarbrücken i enlighet med protokollet av den 3 juni 1971 angående domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1972, nr L 299, s. 32, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) (nedan kallad konventionen) ställt tre frågor om tolkningen av artikel 5.5 i denna konvention.

2. Frågorna har ställts för att den nationella domstolen skall kunna avgöra om den med stöd av ovan nämnda bestämmelse – utan att detta påverkar dess behörighet enligt övriga bestämmelser i konventionen – är behörig att pröva en talan som ett tyskt företag har väckt mot ett franskt företag, som har sitt säte på franskt territorium men som på Förbundsrepubliken Tysklands territorium har ett kontor eller kontaktställe som på det franska företagets brevpapper betecknas som Vertretung für Deutschland. Det tyska företagets talan avser ersättning för utgifter som det företaget haft för att skydda sina gasledningar mot en eventuell skada till följd av sprängningsarbeten som det franska företaget utfört i närheten på uppdrag av Saarland.

3. Den första frågan avser om behörigheten på grund av verksamheten vid en filial, agentur eller liknande enligt artikel 5.5 i konventionen av den 27 september 1968 skall bestämmas

4. Konventionen, som slöts med stöd av artikel 220 i EEG-fördraget, syftar enligt vad som uttryckligen sägs i dess preambel till att genomföra bestämmelserna i den artikeln beträffande förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt till att inom gemenskapen stärka rättsskyddet för där bosatta personer.

5. I konventionen används många juridiska uttryck och begrepp som är hämtade från privat- och processrätten och som kan ha olika innebörd från en konventionsstat till en annan. Frågan uppkommer därför om dessa uttryck och begrepp skall anses vara autonoma och alltså gemensamma för alla konventionsstater, eller om de skall anses hänvisa till reglerna i den rätt som i varje enskilt fall skall tillämpas enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan först har väckts.

6. De begrepp som används i formuleringen tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller liknande och genom vilka behörigheten enligt artikel 5.5 bestäms, har olika innehåll från en konventionsstat till en annan, inte endast i respektive stats lagstiftning utan även vid tillämpningen av bilaterala konventioner om erkännande och verkställighet av utländska domar.

7. Begreppens funktion inom ramen för konventionen skall bedömas i förhållande till den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i konventionen som har följande lydelse. Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.

8. Räckvidden av och gränserna för den rättighet som ges käranden genom artikel 5.5 är beroende av en bedömning av de särskilda omständigheter som – antingen i förhållandet mellan filialer, agenturer eller liknande och det företag till vilket dessa enheter hör eller i förhållandet mellan en av dessa enheter och tredje man – tydliggör den särskilda anknytning som med avvikelse från artikel 2 utgör grunden för den valfrihet som ges käranden.

9. För det fall att det aktuella uttrycket skall tolkas autonomt, begärs i den andra frågan besked om vilka tolkningskriterier som skall tillämpas i fråga om beslutandefriheten (bland annat för ingående av affärsavtal) och i fråga om den yttre anläggningens omfattning.

10. Dessa två frågor bör besvaras tillsammans.

11. Eftersom de ifrågavarande begreppen gör det möjligt att avvika från den allmänna behörighetsprincipen i artikel 2 i konventionen, måste begreppen tolkas på ett sådant sätt att den särskilda anknytning som motiverar denna avvikelse utan svårighet kan påvisas.

12. Vad gäller den första punkten avses med begreppet filial, agentur eller liknande ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne – trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet – inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget.

13. Vad gäller den andra punkten krävs det dessutom att tvisteföremålet rör verksamheten vid filialen, agenturen eller liknande.

14. Ett särskilt svar på den tredje frågan blir i och med de ovan anförda övervägandena överflödigt.

15. De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 21 februari 1978 förts vidare av Oberlandesgericht i Saarbrücken – följande dom:

1) Strävan att säkerställa rättssäkerheten och parternas lika rättigheter och förpliktelser i fråga om möjligheten att avvika från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2 gör det nödvändigt att ge begreppen i artikel 5.5 i konventionen en tolkning som är autonom och därmed gemensam för alla konventionsstater.

2) Med begreppet filial, agentur eller liknande avses ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne – trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet – inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget.

3) Begreppet verksamheten omfattar

4) Det ankommer i varje enskilt fall på den domstol där talan väckts att fastställa de omständigheter som gör det möjligt att konstatera att det faktiskt föreligger ett verksamhetscentrum och att bestämma det omtvistade rättsförhållandets anknytning till begreppet verksamheten, såsom detta tolkats ovan.

1 Rättegångsspråk: tyska.