Domstolens Dom av den 13 mars 1979
I mål 119/78 har Tribunal de grande instance i Lure till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och Mackenzie Stuart samt domarna M. Sørensen, A. O'Keeffe, G. Bosco, och A. Touffait, justitiesekreterare: H. Mayras, generaladvokat: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Artikel 30 i fördraget
Artikel 10 i fördraget
Artikel 37 i fördraget
Rättegångskostnader
1. Genom dom av den 21 april 1978, som inkom till domstolen den 19 maj 1978, har Tribunal de grande instance i Lure, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 10 och 37 samt övriga bestämmelser i fördraget om fri rörlighet för varor.
2. Denna fråga har uppkommit under en tvist som uppstod 1976 mellan sökanden i målet vid den nationella domstolen och den behöriga franska myndigheten. Tvisten rör sökandens rätt att importera apelsiner inlagda i alkohol från Italien, där de är i fri omsättning, till Frankrike för destination.
3. När sökanden meddelade myndigheten om sin avsikt att importera produkten och destillera den blev svaret att det inte förelåg några hinder för importen, men att tillstånd för destination inte skulle beviljas eftersom detta skulle strida mot artikel 268 i bilaga II till Code général des impôts.
4. I denna artikel, ändrad genom artikel 2 i dekret nr 74/91 av den 6 februari 1974 (Journal Officiel de la République Française av den 8 februari 1974) fastställs att destination av importerade råvaror, med undantag av andra färska frukter än äpplen, päron och druvor, är förbjuden.
5. Artikel. 268 ingår i bestämmelserna om handelsmonopolet för etylalkohol, som till största delen återfinns i Code général des impôts (bok 1 del 1 avdelning III, indirekta skatter och fiskala monopol, kapitel I, sektion 1 (alkohol), bokstav B, handelsbestämmelser (artikel 358-399) samt i bilaga II (artikel 268-275) till denna Code.
6. Enligt artikel 358 och följande i Code général des impôts medför monopolet att tillverkare av etylalkohol som är etablerade i Frankrike, i varje fall i det franska moderlandet, är förpliktade att för statens räkning reservera sin tillverkning av etylalkohol, med undantag för vissa former av alkohol som förtecknas i artikel 358.
7. Volymen av denna tillverkning fastställs årligen genom kvoter som det behöriga ministeriet, med beaktande av tillverkarnas tekniska kapacitet, fördelar mellan dessa.
8. Leveransplikten motsvaras av monopolets förpliktelse att köpa alkoholen till priser som regelbundet fastställs i förordningar från finansministeriet.
9. Den av staten köpta alkoholen säljs sedan vidare av denna för all slags användning till likaså officiellt fastställda priser.
10. I enlighet med artikel 385 i Code général des impôts är importen av alkohol från utlandet också förbehållen staten.
11. Genom bl.a. dekret nr 74/91 av den 6 februari 1974, som antogs inom ramen för anpassning av monopolet enligt artikel 37 i fördraget, upphävdes dock importmonopolet för etylalkohol som kan användas eller konsumeras i oförändrat tillstånd, och för spritdrycker och alkoholhaltiga drycker från andra medlemsstater. Denna alkohol och dessa spritdrycker och alkoholhaltiga drycker kan sedan dekretet trädde i kraft importeras från de övriga medlemsstaterna och saluföras i Frankrike mot erläggande av vissa avgifter, som det dock inte är fråga om i målet vid den nationella domstolen.
12. Förbudet i artikel 268 i bilaga II mot destination av vissa importerade råvaror måste ses i förhållande till artikel 358 i Code général des impôts, som särskiljer mellan alkohol förbehållen staten (monopolalkohol) och sådan alkohol som inte omfattas av monopolet (fri alkohol).
13. En jämförelse mellan dessa två bestämmelser visar att artikel 268 förbjuder destination av importerade råvaror som skall användas för tillverkning av monopolalkohol, medan råvaror, som skall användas för tillverkning av alkohol, som inte omfattas av leveransplikten till monopolet, fritt kan användas.
14. Sökanden har gjort gällande att förbudet i artikel 268 är oförenligt med gemenskapsrätten och har väckt talan vid Tribunal de grande instance i Lure, som förklarat målet vilande och ställt följande fråga: Är förbudet i Frankrike mot destination av importerade råvaror, med undantag av andra färska frukter än äpplen, päron och vindruvor (artikel 268 i bilaga II till Code général des impôts), förenligt med artiklarna 10 och 37 eller övriga bestämmelser i Romfördraget om fri rörlighet för varor från tredje land, särskilt vad gäller destination av apelsiner inlagda i alkohol från Italien?
15. Av den nationella domstolens dom framgår vidare att åtal har väckts mot sökanden i målet vid den nationella domstolen för överträdelse av det ifrågavarande förbudet, och att denne har krävts på böter på 17804343,19 franska franc för överträdelse av handelsbestämmelserna om alkohol.
16. Även om domstolen inte har behörighet att inom ramen för artikel 177 i fördraget fastställa om en nationell bestämmelse är förenlig med gemenskapsrätten, kan den dock, utifrån ordalydelsen i den nationella domstolens fråga och med beaktande av de omständigheter som denna har anfört, klarlägga alla aspekter som rör tolkningen av gemenskapsrätten.
17. Förstådd på detta sätt går frågan i huvudsak ut på om artikel 37 i fördraget, å ena sidan, och artikel 30 jämförd med artikel 10, å andra sidan, tillåter eller tvärtom förbjuder en medlemsstat med ett handelsmonopol för alkohol att upprätthålla restriktioner för destination av vissa från andra medlemsstater importerade råvaror, som skall bearbetas till alkohol, om dessa restriktioner inte gäller på samma sätt för motsvarande råvaror som är tillverkade på medlemsstatens eget territorium, i det här fallet apelsiner inlagda i alkohol.
18. Genom hänvisningen till bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för varor önskas få klargjort om en åtgärd av det slag som förskrivs i den omtvistade nationella bestämmelsen utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion enligt artikel 30 i fördraget.
19. Genom att hänvisa till artikel 10 i fördraget synes den nationella domstolen vilja få svar på frågan om det faktum att de i alkohol inlagda apelsinerna har sitt ursprung i tredje land och är i fri omsättning i Italien, kan inverka på tvistens avgörande.
20. Genom att hänvisa till artikel 37 i fördraget frågar den nationella domstolen slutligen om åtgärder av det slag som anges i artikel 268 i bilaga II, i det fall de skall betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, ändå kan anses som tillåtna inom ramen för ett handelsmonopol som har anpassats i enlighet med medlemsstaternas förpliktelse enligt artikel 37.
21. Frågan skall besvaras i denna ordningsföljd.
22. Förbudet i artikel 30 i fördraget mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsstaterna omfattar alla handelsbestämmelser som antas av medlemsstaterna och som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen.
23. Även om hinder, för handeln inom gemenskapen som uppstår till följd av skillnader mellan ännu inte harmoniserade nationella rättsregler om saluföring och användning av vissa produkter i princip inte utgör åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner, så gäller detta endast förutsatt att dessa bestämmelser tillämpas på samma sätt för produkter som importeras från andra medlemsstater och produkter som tillverkas på nationellt territorium.
24. I artikel 10.1 föreskrivs att varor som kommer från tredje land skall anses vara i fri omsättning i en medlemsstat, om importformaliteterna har uppfyllts och tillämpliga tullar och avgifter med motsvarande verkan har tagits ut i denna medlemsstat och hel eller partiell restitution av sådana tullar och avgifter inte har lämnats.
25. I artikel 9.2 föreskrivs att bestämmelserna i fördraget om upphävande av kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna (andra delen avdelning I kapitel 2 i fördraget) skall tillämpas på varor som kommer från tredje land och som är i fri omsättning i medlemsstaterna.
26. Förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner i handeln inom gemenskapen gäller följaktligen i lika hög grad för produkter som är importerade från en medlemsstat där de är i fri omsättning som för produkter med ursprung i denna medlemsstat.
27. Artikel 37 i fördraget är en specialbestämmelse som inte syftar till att avskaffa utan till att anpassa statliga handelsmonopol för att säkerställa dels att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings-och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare vid övergångstidens utgång (artikel 37.1), dels att medlemsstaterna iakttar förpliktelsen att vid förvaltningen och anpassningen av handelsmonopolet inte vidta några nya åtgärder som strider mot principerna i punkt 1 eller som begränsar räckvidden av de artiklar som avser tullavveckling och avskaffande av kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna (artikel 37.2).
28. Bestämmelserna i artikel 37.1 och 37.2 rör endast verksamheter som till sin natur är förbundna med utövandet av monopolets särskilda funktion, och saknar betydelse för nationella bestämmelser som inte har något samband med utövandet av denna särskilda funktion.
29. Den ställda frågan rör ett handelsmonopol vars särskilda funktion består i att nationella tillverkare av vissa former av alkohol förpliktas att hålla tillverkningen av sådan alkohol inom de kvoter som årligen fastställs av den offentliga myndigheten, och att endast leverera sin alkohol till monopolet, vars motsvarande förpliktelse är att till officiellt fastställda priser köpa dessa varor.
30. Av den nationella karaktären hos de handelsmonopol som avses i artikel 37 och av möjligheten att upprätthålla dem efter anpassning i enlighet med samma bestämmelse, följer att det faktum att leveransplikten till monopolet och motsvarande köpförpliktelse endast gäller för inhemsk alkohol inte kan betraktas som diskriminering enligt artikel 37.1 eller som en kvantitativ restriktion enligt artikel 37.2. Förbudet mot diskriminering mellan medlemsstaternas medborgare med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor hindrar dock att man särskiljer mellan samma slags nationellt tillverkad alkohol, beroende på om den har tillverkats genom destination av inhemska råvaror eller genom destination av råvaror från en annan medlemsstat.
31. Detta gäller i ännu högre grad när medlemsstaternas myndigheter till följd av monopollagstiftningen har behörighet att årligen fastställa de kvantiteter alkohol som får tillverkas, och som skall levereras till monopolet.
32. Svaret på den fråga som har ställts av den nationella domstolen blir alltså följande.
33. De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
34. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående den fråga som genom dom av den 21 april 1978 förts vidare av Tribunal de Grande Instance i Lure – följande dom:
1) En nationell bestämmelse som förbjuder destination, i syfte att tillverka produkter förbehållna ett statligt handelsmonopol, av råvaror som kommer från andra medlemsstater, utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion enligt artikel 30 i fördraget och en diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor enligt artikel 37.1 i fördraget, om detta förbud inte gäller på samma sätt för motsvarande råvaror som är tillverkade inom det nationella territoriet.
2) Det finns ingen anledning att särskilja mellan produkter som har importerats från tredje land, och i vederbörlig ordning har övergått till fri omsättning i en annan medlemsstat, och produkter med ursprung i den medlemsstaten.
1 Rättegängsspråk: franska.