Cassis de Dijon (dom)
I mål 120/78 har Hessisches Finanzgericht till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och Mackenzie Stuart samt domarna A. M. Donner, P. Pescatore, M. Sørensen, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: F. Capotorti, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 28 april 1978, som inkom till domstolen den 22 maj 1978, har Hessisches Finanzgericht i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor till domstolen om tolkningen av artiklarna 30 och 37 i EEG-fördraget, för att kunna avgöra om en bestämmelse i det tyska regelverket om saluföring av alkoholhaltiga drycker, som fastställer en lägsta alkoholhalt för olika kategorier av alkoholhaltiga produkter, är förenlig med gemenskapsrätten.
2. Av beslutet om hänskjutande framgår att sökanden i målet vid den nationella domstolen avser att importera ett parti Cassis de Dijon med ursprung i Frankrike och saluföra det i Förbundsrepubliken Tyskland.
3. Bundesmonopolverwaltungs beslut är grundat på artikel 100 i Branntweinmonopolgesetz och de av monopolförvaltningen utfärdade genomförandebestämmelser till denna, enligt vilka vissa likörer och andra alkoholhaltiga drycker måste innehålla en lägsta alkoholhalt (Verordnung über den Mindestweingeistgehalt von Trinkbranntweinen av den 28 februari 1958, Bundesanzeiger nr 48 av den 11 mars 1958).
4. Sökanden har hävdat att bestämmelsen om en lägsta alkoholhalt i det tyska regelverket medför att kända alkoholhaltiga produkter från andra medlemsstater i gemenskapen inte kan avsättas i Förbundsrepubliken Tyskland, och att denna bestämmelse därför innebär en begränsning av den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna som går utöver de handelsbestämmelser som är förbehållna medlemsstaternas behörighet.
5. För att kunna avgöra denna tvist har Hessisches Finanzgericht ställt följande två frågor till domstolen:
6. Den nationella domstolen begär alltså tolkningskriterier för att kunna bedöma huruvida kravet på en lägsta alkoholhalt strider mot förbudet i fördragets artikel 30 mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna, eller mot förbudet i artikel 37 mot diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor mellan medlemsstaternas medborgare.
7. Det bör i detta sammanhang påpekas att artikel 37 är en specialbestämmelse som enbart rör statliga handelsmonopol.
8. I avsaknad av gemensamma regler för framställning och saluföring av alkohol - rådet har ännu inte tagit ställning till det förslag till förordning som kommissionen lade fram den 7 december 1976 (EGT nr C 309, s. 2) - är det medlemsstaternas sak att fastställa de regler som skall gälla på det egna territoriet för framställning och saluföring av alkohol och alkoholhaltiga drycker.
9. Förbundsrepubliken Tysklands regering, som har inkommit med yttrande i målet, har framfört flera argument till stöd för tillämpningen av bestämmelser om en lägsta alkoholhalt i alkoholhaltiga drycker, med hänvisning dels till skyddet för folkhälsan, dels till skyddet av konsumenterna mot illojal konkurrens.
10. Angående skyddet för folkhälsan har den tyska regeringen anfört att fastställandet av en lägsta alkoholhalt i den nationella lagstiftningen skall förhindra att den nationella marknaden översvämmas av alkoholhaltiga drycker, i synnerhet alkoholhaltiga drycker med måttlig alkoholhalt, eftersom sådan produkter lättare kan leda till en tillvänjning än drycker med högre alkoholhalt.
11. Sådana överväganden är inte avgörande, eftersom konsumenten på marknaden erbjuds ett synnerligen stort urval av produkter med låg eller måttlig alkoholhalt, och eftersom en stor del av de alkoholhaltiga drycker med hög alkoholhalt som fritt saluförs på den tyska marknaden dessutom normalt dricks utspädda.
12. Den tyska regeringen har dessutom gjort gällande att fastställandet av en lägsta alkoholhalt för vissa likörer syftar till att skydda konsumenterna mot illojal konkurrens från tillverkare eller distributörer av alkoholhaltiga drycker.
13. Som kommissionen med rätta har anfört kan fastställandet av gränsvärden för alkoholhalten i drycker tjäna till att standardisera saluförda produkter och deras benämningar till förmån för en större genomblickbarhet när det gäller handeln och utbudet till konsumenterna.
14. Av det ovan anförda följer att bestämmelserna om en lägsta alkoholhalt i alkoholhaltiga drycker inte tjänar ett syfte av allmänt intresse som har företräde framför kravet på fri rörlighet för varor, vilket är en av gemenskapens grundläggande principer.
15. Svaret på den första frågan blir alltså följande. Begreppet kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan i artikel 30 i EEG-fördraget skall tolkas så, att förbudet i denna bestämmelse även omfattar fastställandet i en medlemsstats lagstiftning av en lägsta alkoholhalt för alkoholhaltiga drycker när det gäller import av alkoholhaltiga drycker som lagligen har tillverkats och saluförts i en annan medlemsstat.
16. De kostnader som har förorsakats Danmarks regering, Förbundsrepubliken Tysklands regering samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
17. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Hessisches Finanzgericht utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 28 april 1978 förts vidare av Hessisches Finanzgericht – följande dom:
1 Rättegångsspråk: tyska.