4 Kommissionen har funnit att begränsningen av den fria rörligheten för de varor som omfattas av dessa förordningar utgör åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, i strid med bestämmelserna i artikel 30 i fördraget. Kommissionen har också klargjort att i enlighet med artikel 2.3 f i direktiv 70/50/EEG av den 22 december 1969, grundat på artikel 33.7 i fördraget, om avskaffande av åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner som inte omfattas av andra bestämmelser antagna i enlighet med EEG-fördraget (EGT nr L 13, 1970, s. 29, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), skall "åtgärder som sätter ner en importerad varas värde, särskilt genom att leda till en sänkning av varans inneboende värde eller genom att fördyra varan", betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktio ner, som är förbjudna enligt artikel 30 i EEG-fördraget.

Parter Domskäl Beslut om rättegångskostnader Domslut

Mål 113/80

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Rolf Wägenbaur, i egenskap av ombud, biträdd av Peter Oliver, rättstjänsten, med delgivningsadress i Luxemburg hos juridiske rådgivaren Mario Cervino, bâtiment Jean Monnet,

sökande,

mot

Irland, företrätt av Louis J. Dockery, Chief State Solicitor, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos irländska ambassaden, 28, route d'Arlon,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Irland, genom att upprätthålla förordningarna Merchandise Marks (Restriction on Sale of Imported Jewellery) Order 1971, S.I. nr 306/1971 (Iris Oifigiúil av den 21 november 1971) och Merchandise Marks (Restriction on Importation of Jewellery) Order 1971, S.I. nr 307/1971 (Iris Oifigiúil av 21 november 1971), vilka båda är oförenliga med artikel 30 i EEG-fördraget, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EEG-fördraget.

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden på andra avdelningen P. Pescatore, tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena Mackenzie Stuart och T. Koopmans samt domarna A. O'Keeffe, G. Bosco, A. Touffait, O. Due, U. Everling och A. Chloros,

generaladvokat: F. Capotorti,

justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

1 Genom en ansökan, som inkom till domstolens kansli den 28 april 1980, har kommissionen i enlighet med artikel 169 i EEG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i EEG-fördraget genom att kräva att importerade varor som omfattas av förordningarna Merchandise Marks (Restriction on Sale of Imported Jewellery) Order 1971, S.I. nr 306/1971 (Iris Oifigiúil av den 21 november 1971) och Merchandise Marks (Restriction on Importation of Jewellery) Order 1971, S.I. nr 307/1971 (Iris Oifigiúil av den 21 november 1971) skall vara märkta med ursprungsbeteckning eller med ordet "foreign".

2 Enligt kommentarerna till förordningarna förbjuder den första förordningen försäljning eller utbjudande till försäljning av importerade bijouterivaror med motiv eller särdrag som ger intryck av att de är souvenirer från Irland, t.ex. en känd irländare, en irländsk tilldragelse eller miljö, en irländsk varghund, ett runt torn eller en irländsk treklöver och den andra förordningen import av sådana varor, såvida de inte i båda fallen är märkta med ursprungslands beteck ning eller med ordet "foreign".

3 De berörda varorna förtecknas i en bilaga till varje förordning. För att omfattas av dessa förordningars tillämpningsområde skall de dock vara framställda av ädelmetall, pläter eller oädel metall (inbegripet polerade eller pläterade artiklar lämpliga för infattning).

4 Kommissionen har funnit att begränsningen av den fria rörligheten för de varor som omfattas av dessa förordningar utgör åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, i strid med bestämmelserna i artikel 30 i fördraget. Kommissionen har också klargjort att i enlighet med artikel 2.3 f i direktiv 70/50/EEG av den 22 december 1969, grundat på artikel 33.7 i fördraget, om avskaffande av åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner som inte omfattas av andra bestämmelser antagna i enlighet med EEG-fördraget (EGT nr L 13, 1970, s. 29, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), skall "åtgärder som sätter ner en importerad varas värde, särskilt genom att leda till en sänkning av varans inneboende värde eller genom att fördyra varan", betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktio ner, som är förbjudna enligt artikel 30 i EEG-fördraget.

5 Irlands regering bestrider inte att dessa förordningar inverkar begränsande på den fria rörligheten för varor. Den anser emellertid att de omtvistade åt gärderna är berättigade av intresset att dels skydda konsumenterna, dels iaktta god handelssed mellan tillverkare. Till stöd för detta åberopar rege ringen artikel 36 i fördraget, vilken föreskriver att bestämmelserna i artikel 30(34 inte skall hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import som grundas på hänsyn till allmän ordning eller intresset att skydda industriell och kommersiell äganderätt.

6 Det är dock med orätt som sökanden åberopar artikel 36 i fördraget som rättslig grund för sin invändning.

7 I sin dom av den 25 januari 1977 i målet 46/76 Bauhuis (Rec. 1977, s. 5) har domstolen fastställt att artikel 36 i fördraget "utgör ett undantag från den grundläggande principen att alla hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna skall avvecklas; den måste därför tolkas restriktivt". De undantag som räknas upp i artikeln kan följaktligen inte utökas med andra fall än de som uttryckligen anges.

8 Eftersom varken konsumentskydd eller god handelssed hör till undantagen i artikel 36 kan dessa grunder inte åberopas som sådana i samband med den artikeln.

9 Då dessa begrepp av den irländska regeringen har betecknats som "avgöran de för målet" finns det dock anledning att bedöma de framförda argumenten inom ramen för artikel 30, och att pröva om begreppen gör det möjligt att fastställa att de irländska förordningarna inte utgör åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner i den artikelns mening. Därvid måste hänsyn tas till att sådana åtgärder, enligt domstolens fasta rättspraxis, inbegriper "alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen". (Dom av den 11 juli 1974 i målet 8/74 Dassonville [Rec. 1974, s. 837]).

10 I detta avseende har domstolen upprepade gånger bekräftat (dom av den 20 februari 1979 i målet 120/78 Rewe [Rec. 1979, s. 649], dom av den 26 juni 1980 i målet 788/79 Gilli [Rec. 1980, s. 2071], dom av den 19 februari 1981 i målet 130/80 Kelderman [ännu inte publicerad]) att "i avsaknad av gemensamma regler för tillverkningen och saluföringen av en produkt är det medlemsstaterna som skall fastställa reglerna för allt som rör produktens tillverkning, distribution och konsumtion inom sina egna territorier, under förutsättning att dessa regler inte hindrar handeln mellan medlemsstaterna" och att "det är endast om nationella regler, som utan åtskillnad tillämpas på både inhemska och importerade produkter, kan anses vara nödvändiga för att tillgodose tvingande hänsyn, i synnerhet i fråga om skydd för konsumenten och god handelssed, som de får föreskriva om undantag från de krav som uppställs i artikel 30".

11 I förevarande mål rör det sig dock inte om bestämmelser som utan åtskillnad gäller för både inhemska och importerade produkter, utan om en rad bestäm mel ser som endast gäller för importerade produkter och som därför är diskri minerande. Till följd av detta omfattas de ifrågavarande bestämmel serna inte av ovan nämnda rättspraxis eftersom den uteslutande rör bestäm mel ser som på ett enhetligt sätt reglerar saluföringen av inhemska och importerade varor.

12 Den irländska regeringen har visserligen erkänt att de kritiserade åtgärderna uteslutande gäller importerade varor och att de försvårar importen och försäljningen av dessa varor i jämförelse med försäljningen av inhemska varor. Regeringen hävdar dock att denna skillnad i behandlingen av inhems ka och importerade varor inte utgör någon diskriminering, eftersom de varor som omfattas av de två omtvistade förordningarna främst är souvenirer; dessa souvenirer ger intryck av att vara av irländskt ursprung, och eftersom värdet hos sådana varor framför allt ligger i det faktum att de är tillverkade där de köps, skulle köparen vilseledas om en souvenir som hade köpts på Irland var tillverkad någon annanstans. Kravet på att alla importerade souvenirer som omfattas av de två förordningarna måste vara försedda med ursprungsbeteckning är därför motiverat och utgör inte någon diskriminering eftersom varorna till följd av skillnaderna mellan deras väsentliga egenskaper är olika.

13 Kommissionen godtar inte detta argument. Den anför med stöd av domsto lens dom av den 20 februari 1975 i målet 12/74 Kommissionen mot För bundsrepubliken Tyskland (Rec. 1975, s. 191) att det inte är nödvändigt för köparen att känna till att en vara har ett visst ursprung, såvida inte detta ursprung innebär en särskild kvalitet, särskilda råvaror, en viss framställ ningsmetod eller har en särskild betydelse för det ifrågavarande områdets folklore eller tradition. Eftersom ingen av de varor som omfattas av för ordningarna uppvisar sådana egenskaper är de omtvistade åtgärderna enligt kommissionen inte berättigade och följaktligen "klart diskriminerande".

14 Det måste därför prövas om de omtvistade åtgärderna verkligen är dis kriminerande eller om det endast skenbart förhåller sig så.

15 De souvenirer som beskrivs i förordningarna nr 306 och nr 307 är i allmän het prydnadsföremål med lågt försäljningsvärde, som föreställer eller inne håller ett motiv eller emblem som återger en plats, ett föremål, en känd person, eller en historisk händelse med irländskt symbolvärde, och vars värde för köparen, oftast en turist, består i att de köpts på platsen. Den viktigaste egenskapen hos dessa varor är att de utgör ett bildmässigt minne av den plats som har besökts, vilket i sig inte innebär att en souvenir, enligt definitionen i förordningarna, måste vara tillverkad i landet i fråga.

16 Utan att gå in på kommissionens uppfattning att det - i fråga om de varor som omfattas av de omtvistade förordningarna - inte skulle vara tillräckligt att kräva att även inhemska varor måste förses med ursprungsbeteckning, skall det dessutom påpekas att konsumenternas intresse och god handelssed skulle skyddas i tillräcklig utsträckning om det överläts åt de inhemska tillverkarna att vidta lämpliga åtgärder, som t.ex. att, om de så önskade, förse sina egna produkter eller förpackningar med ursprungsbeteckning.

17 Bestämmelserna i förordningarna nr 306 och nr 307 om att souvenirer som importeras från andra medlemsstater endast får släppas ut på den inhemska marknaden om de är försedda med ursprungsbeteckning, vilket inte krävs för inhemska produkter, utgör alltså obestridligen en diskriminerande åtgärd.

18 Det måste således fastslås att bestämmelserna i förordningarna nr 306 och 307, vilka föreskriver att alla souvenirer och bijouterivaror som omfattas av dessa förordningar och som importeras från andra medlemsstater måste vara märkta med ursprungsbeteckning eller ordet "foreign", utgör en åtgärd med motsvarande verkan enligt artikel 30 i EEG-fördraget. Irland har följaktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt den artikeln.

Rättegångskostnader

19 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

20 Sökanden har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1)Irland har, genom att kräva att alla varor som importeras från andra medlemsstater och som omfattas av förordningarna nr 306 och 307 från 1971 skall vara märkta med ursprungsbeteckning eller med ordet "foreign", underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i EEG-fördraget.

2)Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.