ext/celex/61980CJ0132

Parter Föremål för talan Domskäl Beslut om rättegångskostnader Domslut

I mål 132/80

har Rechtbank van Eerste Aanleg i Brygge, till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan å ena sidan

NV United Foods, Bredene,

och

PVBA Aug. Van den Abeele, Brygge,

och å andra sidan

den belgiska staten, företrädd av finansministern och hälso- och familjeministern.

Begäran avser tolkningen av artikel 9 och följande, artikel 30 och följande samt artiklarna 36 och 95 i EEG-fördraget jämfört med den belgiska lagstiftningen om hygienkontroller vid import av fisk och om uttag, i samband med dessa kontroller, av en inspektionsavgift.

1 Genom dom av den 5 mars 1980, som inkom till domstolen den 2 juni 1980, har Rechtbank van Eerste Aanleg i Brygge, enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt fyra frågor om tolkningen av artiklarna 9, 12, 13, 30, 36 och 95 i EEG-fördraget för att kunna bedöma huruvida den belgiska lagstiftningen om hygienkontroll vid import av fisk är förenlig med gemenskapsrätten.

2 Det framgår av handlingarna i målet att sökandena i målet vid den nationella domstolen år 1978 väckte talan vid den domstolen om återbetalning av belopp som de hade betalat till tullmyndigheterna i form inspektionsavgifter för hygienkontrollen av importerad fisk.

3 I domen om hänskjutande anges att hygienkontrollen av fisk i Belgien regleras i lagen av den 15 april 1965 om inspektion av och handel med fisk, fjäderfä, kaniner och vilt. Enligt artikel 6 i den lagen kan avgifter tas ut som fastställs av konungen, enligt av honom meddelade närmare bestämmelser, och som är avsedda att täcka kostnader till följd av hygienkontrollen.

4 Föreskrifterna för hygienkontrollen fastställdes genom den kungliga förordningen av den 30 april 1976 om inspektion av och handel med fisk. Artiklarna 3 och 4 i denna förordning, vilka utgör kapitel II, rör hygienkontroll av fiskodlingar. Artiklarna 5 och 6, vilka utgör kapitel III, reglerar inspektionen av fisk som är fångad till havs (s.k. "landad" fisk), en inspektion som utförs under behöriga lokala myndigheters ansvar när fisken levereras till fiskauktioner, saluhallar eller varje annan lossningsplats. Artikel 9 och följande, vilka utgör kapitel V, omfattar särskilda bestämmelser om hygienkontroll av importerad fisk, för vilka tullmyndigheten ansvarar.

5 I artikel 21 i samma förordning, i dess ändrade lydelse enligt den kungliga förordningen av den 3 december 1976, fastställs inspektionsavgifterna för hygienkontrollen vid import av hel obearbetad fisk till 15 belgiska franc per 100 kg eller del av 100 kg, och för annan fisk till 30 belgiska franc per 100 kg eller del av 100 kg. Det slås fast att avgifterna skall tas ut av tullmyndigheterna. Inspektionsavgiften för "landad" fisk fastställs genom en annan kunglig förordning av den 3 december 1976 om inspektionsavgifter för fisk som fångats till havs. Enligt artikel 1 skall en inspektionsavgift avsedd att täcka kostnaderna för inspektionen tas ut av den lokala myndigheten inom vars område fisken landas. En enhetlig inspektionsavgift fastställs i artikel 2 till 0,15 belgiska franc/kg "landad" fisk.

6 Sökandena har vid den nationella domstolen ifrågasatt dessa bestämmelsers förenlighet med reglerna i EEG-fördraget av två skäl.

7 För det första anser de att kontrollen i fråga utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, som är förbjuden enligt artikel 30 i fördraget, och att kontrollen därför inte kan utgöra grund för uttaget av en inspektionsavgift. Den hygienkontroll som har införts genom den belgiska lagstiftningen är enligt sökandena i själva verket ineffektiv, kostsam och tidskrävande och kan som sådan inte anses vara berättigad med stöd av artikel 36 i fördraget.

8 För det andra anser sökandena, när det gäller inspektionsavgiften, att uttag av avgifter för hygienkontroller, i enlighet med domstolens fasta rättspraxis som går tillbaka på domen av den 14 december 1972 i målet 29/72 Marimex (Rec. 1972, s. 1309) måste betraktas som en avgift med motsvarande verkan som en tull, som är förbjuden enligt artiklarna 9, 12 och 13 i fördraget. Även om inspektionsavgiften skulle betraktas som en intern skatt eller avgift i den mening som avses i artikel 95 i fördraget, skulle uttaget av den ändå strida mot det diskrimineringsförbud som fastställs i samma artikel.

9 För att kunna ta ställning till dessa invändningar har Rechtbank ställt fyra frågor till domstolen med följande lydelse:

"1) Skall artikel 30 och följande i EEG-fördraget tolkas så, att en hygienkontroll av obligatorisk och systematisk karaktär som utförs vid gränsen vid import av fisk skall betraktas som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion om

- importören måste underrätta den behöriga administrativa myndigheten skriftligen om försändelsens art, kvantitet och ursprung minst 24 timmar före importen och ange dag och tidpunkt för importen samt det tullkontor eller det filialkontor där importen kommer att ske,

- fisk bara får importeras vid de tullkontor eller filialkontor som den behöriga myndigheten har utsett och på dagar och vid tidpunkter som fastställts av denna myndighet,

- behållare och emballage samt den is som används måste uppfylla lagstadgade krav,

- de av myndigheten föreskrivna inspektionsmärkena skall påföras varje emballage, oavsett hur litet det är,

- importerade partier fisk obligatoriskt måste åtföljas av ett sundhetsintyg utfärdat av den behöriga myndigheten i ursprungslandet, av vilket framgår att fisken har genomgått en hygienkontroll och på avgångsdagen förklarats vara tjänlig som livsmedel, när förlagan till sundhetsintyget dessutom fastställts av myndigheten i importstaten?

2) Om svaret på föregående fråga är jakande, skall då artikel 36 i EEG-fördraget tolkas så, att en hygienkontroll av det slag som beskrivs i den första frågan är berättigad med hänsyn till det skydd av allmän hälsa som en sådan kontroll antas vara avsedd att uppnå.

3) Skall de inspektionsavgifter som importören måste erlägga för att täcka kostnaderna för den i första frågan beskrivna hygienkontrollen betraktas som avgifter med motsvarande verkan som tullar enligt artikel 9 och följande i EEG-fördraget, eller som interna skatter eller avgifter enligt artikel 95 i EEG-fördraget om

- det vid inspektion av fiskodlingar som är belägna i den berörda medlemsstaten inte tas ut någon avgift,

- inspektion av fisk som fångats till havs utförs när den levereras till fiskauktioner eller saluhallar och gäller fiskens sundhet, färskhet och oskadade skick, medan hygienkontrollen vid import äger rum på tullkontoret och avser sundhetsintyget, hur fisken har transporterats, fiskens bearbetningsgrad, samt överensstämmelsen med de krav som ställs i importmedlemsstatens regler för inspektion och import av fisk,

- inspektionsavgifterna obligatoriskt måste betalas när gränsen passeras,

- enhetliga inspektionsavgifter gäller för landad fisk oavsett fiskens bearbetningsgrad, medan inspektionsavgifterna för annan importerad fisk än hel, obearbetad fisk är dubbelt så höga som inspektionsavgifterna för landad fisk?

4) Om svaret på föregående fråga blir att inspektionsavgifterna, enligt den beskrivning som ges, inte skall betraktas som avgifter med motsvarande verkan som tullar, men kan betraktas som en del av ett system med interna skatter och avgifter enligt artikel 95 i EEG-fördraget, är det då fråga om sådan diskriminering som är förbjuden genom denna bestämmelse, om inspektionsavgifterna för landad fisk är desamma oavsett fiskens bearbetningsgrad, medan inspektionsavgifterna för annan importerad fisk än hel obearbetad fisk är dubbelt så höga som inspektionsavgifterna för landad fisk?"

10 Kommissionen har i sitt yttrande till domstolen uttryckt tvivel om huruvida det system med hygienkontroller som Belgien tillämpar är förenligt med fördraget, dock utan att tyckas ifrågasätta själva principen för systemet. Kommissionen har uppgivit att den inlett en prövning av kontrollsystemet och att den ännu inte slutgiltigt kan ta ställning till denna fråga. Den bedömer emellertid att en dubbel kontroll, som den som följer av de belgiska reglerna, är oförenlig med fördragets krav, i varje fall när det gäller fisk som importeras från andra medlemsstater i gemenskapen vars regler redan i mycket hög grad garanterar ett tillförlitligt skydd av liknande slag.

11 När det gäller inspektionsavgiften betraktar kommissionen den som en avgift med motsvarande verkan som en tull, som är förbjuden enligt fördraget. En undersökning som har genomförts i hela gemenskapen visar att avgifter för hygienkontroller har avskaffats i alla medlemsstater utom i Belgien, med förbehåll för en medlemsstat i fråga om vilken kommissionen ännu inte har tillgång till tillförlitliga uppgifter.

12 Enligt den danska regeringen råder det ingen tvekan om att medlemsstaterna i princip får fastställa och tillämpa regler om hygienkontroll av fisk. Det tillkommer de nationella myndigheterna att inrätta ett sammanhållet och säkert kontrollsystem som kan fungera i praktiken utan att medföra orimliga administrativa kostnader och att därvid på lämpligt sätt använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning, på villkor att de uppfyller skyldigheten att inte göra åtskillnad i sin behandling av den inhemska produktionen och importerade varor. Utan att ifrågasätta den princip som det belgiska kontrollsystemet bygger på, pekar den danska regeringen på vissa föreskrifter som ingår i detta system och som enligt den har till verkan att hindra handeln inom gemenskapen. Kravet på att importen skall meddelas minst 24 timmar i förväg och den omständigheten att de administrativa myndigheterna fastställer den tidpunkt när importen får ske kan skapa hinder vid överföring av ömtåliga färskvaror som måste avsättas mycket snabbt. När det gäller djupfryst fisk, anser den danska regeringen att de dubbla kontroller som görs, dels vid importen, dels på importörens anläggning, kan utgöra ett onödigt hinder för importören.

13 När det gäller inspektionsavgiften anser den danska regeringen att det saknar betydelse i föreliggande mål huruvida den belgiska avgiften bedöms mot bakgrund av artikel 9 eller artikel 95 i fördraget. Oavsett hur det betecknas medför systemet med denna avgift diskriminering eftersom inhemska och importerade varor inte behandlas enligt samma kriterier. Den danska regeringen har särskilt understrukit den avgiftsskillnad som beror på om den importerade fisken har genomgått någon bearbetning eller inte, medan landad fisk alltid påläggs den lägsta avgiften, oavsett vilket bearbetningsstadium den befinner sig i. Den danska regeringen har påpekat att Danmark för sin del inte tar ut någon avgift för allmänna eller systematiska hygienkontroller som utförs där.

14 Den franska regeringen har anfört att eftersom det inte finns några gemenskapsregler som harmoniserar föreskrifterna för nationella hygienkontroller omfattas dessa obestridligen av undantaget i artikel 36 i fördraget. Det är emellertid enligt den franska regeringens uppfattning svårt att förneka att vissa av aspekter av systemet som nämns i den nationella domstolens första fråga kan göra det kostsammare och svårare att importera fisk som kommer från EEG:s medlemsstater. När det gäller kravet på kontroll i såväl avgångslandet som bestämmelselandet anser den franska regeringen, till skillnad från kommissionen, att dessa dubbla kontroller är berättigade med hänsyn till varornas begränsade hållbarhet och risken för skador under transporten. Enligt den franska regeringens mening är det viktigt att "uppföljning" av fisken sker i form av hygienkontroller under alla omsättningsled från och med det att den lossas till dess att den säljs till konsumenten; i detta sammanhang anser den att enbart sporadiska kontroller inte är tillräckliga.

15 När det gäller inspektionsavgiften anser den franska regeringen att det är fråga om en avgift med motsvarande verkan som en tull, som är förbjuden enligt fördraget. Om domstolen emellertid skulle välja att beteckna avgiften som en intern skatt eller avgift enligt artikel 95, har den franska regeringen påpekat att föreskrifterna för uttaget av denna avgift leder till diskriminering eftersom "landad" fisk och importerad fisk behandlas olika, särskilt till följd av den skillnad som görs i de belgiska reglerna mellan bearbetad och icke bearbetad fisk. I det här sammanhanget har den franska regeringen framhållit den förvirring som uppstår på grund av att denna skillnad inte överensstämmer med kategorierna i Gemensamma tulltaxan (tullnumren 03.01 respektive 03.02).

16 Under den muntliga förhandlingen har den belgiska regeringen hävdat att det omtvistade kontrollsystemet är förenligt med fördraget. Den erinrar om artikel 36 i fördraget, enligt vilken bestämmelserna i artiklarna 30-34 inte hindrar sådana importförbud som grundas på skäl som hänför sig till skydd av människors hälsa. Principen om en hygienkontroll som äger rum innan fisken övergår till fri omsättning kan därför inte anses vara oförenlig med gemenskapens rättsordning. Kontrollen utförs på grundval av lagen av den 15 april 1965 och den kungliga förordningen av den 30 april 1976, utan att det görs någon som helst åtskillnad mellan importerad fisk, landad fisk eller fisk från fiskodlingar. När det gäller invändningen från sökandena i målet vid den nationella domstolen mot att det sker dubbla kontroller - i avgångslandet och i bestämmelselandet - har den belgiska regeringen påpekat att denna upprepade kontroll är oundviklig för att ta hänsyn till de villkor under vilka en färskvara transporteras långa sträckor.

17 När det gäller inspektionsavgiften har den belgiska regeringen anfört att den är avsedd att finansiera hygienkontroller som utförs, inte till följd av att fisken importeras utan för att den övergår till fri omsättning på belgiskt territorium, oavsett varifrån den kommer. När det gäller den skillnad som olika parter har noterat mellan avgiften för bearbetad och obearbetad fisk, vill den belgiska regeringen påpeka att bearbetning av fisken, dvs. utskärning och rensning, erfarenhetsmässigt leder till en viktförlust på omkring 50 %, vilket förklarar varför den avgiftssats som gäller bearbetad fisk är dubbelt så hög som den som gäller obearbetad fisk. Den belgiska regeringen bestrider inte att det för "landad" fisk bara tas ut den avgift som har fastställts för obearbetad fisk. Den förklarar denna omständighet med att den belgiska fiskeflottan idag inte omfattar fartyg som är utrustade för att kunna bearbeta fisken till havs. Den medger att den nu gällande regeln bör ändras så snart de belgiska fartygen får den utrustning som behövs för detta. Enligt den belgiska regeringen kan man alltså inte tala om diskriminering av importerad fisk i avgiftshänseende.

18 Sammanfattningsvis anser den belgiska regeringen att tillämpningen av hygienkontroller inte kan betraktas som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion och att inspektionsavgiften inte kan betecknas som en avgift med motsvarande verkan som en tull.

Hygienkontrollens förenlighet med artiklarna 30 och 36 i fördraget (första och andra frågan)

19 Med sina två första frågor, om tolkningen av artiklarna 30 och 36 i fördraget, frågar den nationella domstolen i huvudsak om hygienkontroll av importerad fisk i princip är förenligt med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna och, om så är fallet, om de föreskrifter för kontrollen som återges i den första frågan är berättigade i förhållande till kraven i artikel 36.

20 Enligt artikel 30 är kvantitativa importrestriktioner och alla åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna "om inte annat föreskrivs nedan". Förbehållet i artikel 30 gäller särskilt artikel 36, enligt vilken bestämmelserna i artikel 30-34 inte hindrar förbud mot eller restriktioner för import som grundas på bl.a. intresset av att "skydda människors [...] hälsa och liv". I den andra meningen i samma artikel tillfogas emellertid att sådana förbud eller restriktioner inte får "utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna".

21 Domstolen har i sin fasta rättspraxis på det här området haft tillfälle att fastslå att artikel 30 syftar till att undanröja alla hinder för varors fria rörlighet mellan medlemsstaterna, i synnerhet hinder som särskilt riktas mot importerade varor eller som tillämpas på importerade och inhemska varor på olika villkor, så att saluföringen av importerade varor blir svårare eller mer kostsamt: dom av den 8 juli 1975 i målet 4/75 Rewe (Rec. 1975, s. 843), dom av den 20 maj 1976 i målet 104/75 de Peijper (Rec. 1976, s. 613), dom av den 15 december 1976 i målet 35/76 Simmenthal (Rec. 1976, s. 1871), dom av den 12 juli 1979 i målet 153/78 Kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland (Rec. 1979, s. 2555), dom av den 8 november 1979 i målet 251/78 Denkavit (Rec. 1979, s. 3369).

22 Det framgår dock av artikel 36 att importkontroller är förenliga med fördraget om de är berättigade på grund av behovet av att skydda allmän hälsa, under förutsättning att tillämpningen av kontrollerna inte utgör godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning som missgynnar importerade varor. Om hygienkontrollen uppfyller dessa krav utgör artikel 30 i fördraget inget hinder för en sådan åtgärd.

23 Det är mot bakgrund av dessa principer som frågorna måste besvaras.

24 För det första bör det hållas i åtanke att det för närvarande inte finns några gemensamma eller harmoniserade regler om hygienkontroll av fisk. Syftet med rådets förordning nr 103/76 av den 19 januari 1976 (EGT L 20, s. 29; fransk version, svensk specialutgåva, del 04, volym 01), vilken har nämnts under förhandlingarna, är att fastställa gemensamma marknadsnormer för viss färsk eller kyld fisk. Förordningen berör inte frågan om hygienkontroll.

25 Under dessa omständigheter tillkommer det medlemsstaterna att organisera hygienkontroller på detta område och att tillämpa dem i de olika omsättningsleden. Eftersom begränsningar av handeln som är berättigade av skäl som hänför sig till skydd av allmän hälsa uttryckligen tillåts enligt artikel 36 i fördraget och eftersom gemenskapen ännu inte har antagit gemensamma eller harmoniserade regler på detta område, kan tillämpningen på importerad fisk från andra medlemsstater av hygienkontroller som föreskrivs i en medlemsstats nationella lagstiftning för havsfisk som landas i dess hamnar inte principiellt betraktas som en åtgärd som är förbjuden enligt fördraget.

26 Det är obestridligt att de åtgärder som tvisten vid den nationella domstolen handlar om, till sin karaktär utgör hygienkontroller och därigenom i princip omfattas av det undantag som fastställs i artikel 36. Detta lämnar emellertid frågan öppen huruvida de olika föreskrifter som den nationella domstolen har hänvisat till eventuellt kan utgöra en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna, med den följden att kontrollen inte längre är berättigad enligt samma artikel.

27 Det är inte uteslutet att detta kan bli verkan antingen av vissa av de föreskrifter som nämns i den första frågan, eller av föreskrifterna sammantagna. De olika detaljer som har nämnts av den nationella domstolen föranleder följande kommentarer.

28 Kravet på en skriftlig underrättelse innehållande alla de uppgifter som den nationella lagstiftningen föreskriver minst 24 timmar före importen tycks vara oförenligt med det behov av snabba transaktioner och transporter som finns på det här området med tanke på varornas begränsade hållbarhet. När det gäller tullmyndighetens fastställande av de platser där kontrollen skall utföras, liksom dag och tidpunkt för denna, gäller att om dessa åtgärder försvårar importen är de endast berättigade under förutsättning att det på sakliga grunder kan fastställas att de är nödvändiga för organisationen av hälsokontrollverksamheten. Samma sak gäller de tekniska föreskrifter som den nationella domstolen har nämnt, om det skulle visa sig att det inte råder ett rimligt förhållande mellan de krav som myndigheterna ställer och utförandet av kontrollen.

29 När det gäller kontrollkravet vid import av varor som redan har genomgått motsvarande kontroll i avgångslandet, kan det hänvisas till domstolens uttalande i domen av den 8 november 1979 i målet 251/78 Denkavit (Rec. 1979, s. 3395), enligt vilket dubbla kontroller - i det exporterande landet och det importerande landet - beroende på omständigheterna kan gå utöver vad som är tillåtet enligt artikel 36 i fördraget, om hygienkraven kan uppfyllas lika effektivt genom åtgärder som i mindre grad hindrar handeln inom gemenskapen. Eftersom fisken i föreliggande fall redan har varit föremål för en hygienkontroll i avgångslandet som har utförts enligt bestämmelselandets egen lagstiftning, skall kontrollen vid importen i vilket fall som helst vara begränsad till åtgärder som syftar till att avvärja risker som har samband med transporten eller som följer av eventuell hantering efter det att kontrollen före avsändandet genomförts.

30 Det tillkommer den nationella domstolen att, mot bakgrund av föregående överväganden, pröva om och i vilken utsträckning de föreskrifter som de belgiska myndigheterna tillämpar för hygienkontrollen kan utgöra en otillåten begränsning av handeln inom gemenskapen.

31 Svaret på de två första frågorna måste därför bli följande. Eftersom det inte finns några gemensamma eller harmoniserade regler om hygienkontroll av fisk kan de kontrollåtgärder som tillämpas av medlemsstaterna i princip inte anses vara en restriktion som är förbjuden enligt EEG-fördraget. Alla tillämpningsföreskrifter som går utöver vad som är nödvändigt för kontrollen och som därigenom kan hindra eller begränsa handeln inom gemenskapen skall emellertid, med stöd av artiklarna 30 och 36 i fördraget, betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner.

Inspektionsavgiftens förenlighet med gemenskapsrätten (tredje och femte frågan)

32 Den nationella domstolens tredje fråga går ut på att domstolen skall ange enligt vilka kriterier en sådan pålaga som en "inspektionsavgift" kan betecknas antingen som en avgift med motsvarande verkan som en tull enligt artiklarna 9, 12 och 13 i fördraget, eller som en intern skatt eller avgift enligt artikel 95, och pekar i detta sammanhang på vissa skillnader som det berörda kontrollsystemet ger upphov till. Skillnaderna i fråga rör dels fisk från fiskodlingar, beroende på om den har importerats eller kommer från fiskodlingar på nationellt territorium, dels fisk som fångats till havs, beroende på om det handlar om "landad" fisk eller importerad fisk.

33 Enligt domstolens fasta rättspraxis, som först kom till uttryck i domen av den 14 december 1972 i målet 29/72 Marimex (Rec. 1972, s. 1309), är bedömningen av hur avgifter för hygienkontroll vid import skall betecknas enligt fördraget beroende på om avgifterna i fråga fastställs enligt särskilda kriterier som inte kan jämföras med kriterierna för fastställelse av eventuella avgifter för liknande inhemska produkter, eller om det handlar om avgifter som ingår i ett allmänt internt avgiftssystem, som för kontrollen i fråga systematiskt tillämpas på inhemska och importerade varor enligt samma kriterier.

34 I det nämnda målet, och i flera senare mål - dom av den 11 oktober 1973 i målet 39/73 Rewe (Rec. 1973, s. 1039), dom av den 9 juli 1975 i målet 21/75 Schroeder (Rec. 1975, s. 905), dom av den 5 februari 1976 i målet 87/75 Bresciani (Rec. 1976, s. 129), dom av den 15 december 1976 i målet 35/76 Simmenthal (Rec. 1976, s. 1871), dom av den 31 maj 1979 i målet 132/78 Denkavit Loire (Rec. 1979, s. 1923) -fann domstolen att olika typer av hälsoskyddsavgifter skulle betecknas som avgifter med motsvarande verkan som tullar eftersom det inte förelåg en tillräcklig överensstämmelse mellan de avgifter som togs ut vid import av produkter som måste genomgå hygienkontroll och de avgifter som togs ut vid kontroll av inhemska varor.

35 Det är med ledning av dessa kriterier som det system måste prövas som den nationella domstolen har att ta ställning till.

36 Det är omöjligt att i föreliggande fall bortse från att tillämpningen av en inspektionsavgift är en del av ett enda regelsystem, som grundar sig på en och samma lag. Det är emellertid inte tillräckligt att ta hänsyn till denna rent formella omständighet för att bedöma det omtvistade avgiftssystemets förenlighet med gemenskapsrätten. Bedömningen måste göras med beaktande av de berörda reglernas innehåll och verkningar.

37 I detta hänseende konstaterar den nationella domstolen i första hand att en inspektionsavgift tas ut för importerad fisk från fiskodlingar medan kontrollsystemet för fiskodlingar som ligger på inhemskt territorium inte inbegriper några avgifter. Med förbehåll för sakförhållanden som den nationella domstolen kan komma att klarlägga senare, är det nödvändigt att slå fast att den inspektionsavgift som tas ut vid import av fisk från fiskodlingar enligt gemenskapsrätten utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, om situationen enligt lagstiftningen är den att fisk från fiskodlingar som ligger på inhemskt territorium rättsligt eller faktiskt undgår alla hälsoskyddsavgifter.

38 När det gäller fisk som fångats till havs pekar den nationella domstolen först på det faktum att inspektionsavgiften för "landad" fisk tas ut av lokala myndigheter vid lossningen, medan samma avgift för importerad fisk tas ut av tullmyndigheterna och tillfaller staten. Det bestrids inte att intäkterna i båda fallen direkt eller indirekt skall användas för att finansiera hygienkontrollverksamheten.

39 En analys av situationen visar att skillnaden mellan de administrativa föreskrifterna för avgiftsuttaget beror på omständigheten att "landad" fisk, som från och med att den fångas betraktas som en inhemsk vara, inte omfattas av tullmyndigheternas behörighetsområde medan kontrollen av importerad fisk, vare sig den sker vid havsgränsen, vid landgränsen eller vid den slutgiltiga destinationen inom landet, bara får utföras av tullmyndigheten, vilket innebär att det alltså finns saklig grund för denna skillnad. I varje fall har det inte påvisats att fördelningen av administrativa befogenheter mellan de lokala myndigheterna och tullen när det gäller uttaget och användningen av inspektionsavgiften skulle påverka underlaget för avgiften och dess verkan. Dessa omständigheter kan alltså lämnas utan avseende vid prövningen av det omtvistade systemets förenlighet med gemenskapsrätten, eftersom denna skall bedömas i förhållande till det omtvistade avgiftsuttagets inverkan på handeln inom gemenskapen.

40 Andra särdrag i det omtvistade systemet leder emellertid till uppfattningen att inspektionsavgiften i fråga i själva verket utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull.

41 Det skall härvid först konstateras att inspektionsavgiftens tillämpningsområde och dess storlek har fastställts utifrån olika kriterier, vilket gör det svårt att jämföra de två systemen. Denna svårighet är desto mer påtaglig som de kriterier som ligger till grund för reglerna i fråga inte överensstämmer med de klassificeringar som gemenskapen använder i förordning nr 100/76 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter (EGT L 20, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), i Gemensamma tulltaxan och i handelsstatistiken.

42 Reglerna om fastställande av inspektionsavgiften föreskriver dessutom, när det gäller "landad" fisk, tillämpningen av en enhetlig sats per kilo, medan det vid tillämpningen av inspektionsavgiften för importerad fisk, som fastställs per 100 kg eller delar av 100 kg, görs skillnad mellan bearbetad fisk och annan fisk, varvid inspektionsavgiften för bearbetad fisk är dubbelt så hög som den för obearbetad fisk. Det måste antas, även om handlingarna i målet inte innehåller någon uppgift om detta, att importerad fisk till följd av de krav som måste uppfyllas i samband med transporten, huvudsakligen hänförs till kategorin bearbetad fisk, för vilken en högre inspektionsavgift tas ut än för obearbetad fisk.

43 Svaret på den tredje frågan blir därför följande. En inspektionsavgift i samband med hygienkontrollen av importerad fisk, som fastställs och tillämpas utan att vara sakligt motiverad enligt särskilda kriterier rörande antingen varans art eller bearbetningsgrad och som inte kan jämföras med de kriterier enligt vilka avgiften för inhemska varor av samma slag fastställs, skall betraktas som en sådan avgift med motsvarande verkan som en tull som är förbjuden enligt artiklarna 9, 12 och 13 i EEG-fördraget.

44 Med hänsyn till detta svar är den fjärde frågan överflödig.

45 De kostnader som har förorsakats Frankrikes regering, Danmarks regering, Belgiens regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 5 mars 1980 förts vidare av Rechtbank van Eerste Aanleg i Brygge - följande dom:

1) Eftersom det inte finns några gemensamma eller harmoniserade regler om hygienkontroll av fisk kan de kontrollåtgärder som tillämpas av medlemsstaterna inte principiellt anses vara en restriktion som är förbjuden enligt EEG-fördraget. Alla tillämpningsföreskrifter som går utöver vad som är nödvändigt för kontrollen och som därigenom kan hindra eller begränsa handeln inom gemenskapen skall emellertid, med stöd av artiklarna 30 och 36 i fördraget, betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner.

2) En inspektionsavgift i samband med hygienkontrollen av importerad fisk, som fastställs och tillämpas utan att vara sakligt motiverad enligt särskilda kriterier rörande antingen varans art eller bearbetningsgrad och som inte kan jämföras med de kriterier enligt vilka avgiften för inhemska varor av samma slag fastställs, skall betraktas som en sådan avgift med motsvarande verkan som en tull som är förbjuden enligt artiklarna 9, 12 och 13 i EEG-fördraget.