ext/celex/61981CJ0054

Parter Föremål för talan Domskäl Beslut om rättegångskostnader Domslut

I mål 54/81

har Verwaltungsgericht i Frankfurt am Main till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Firma Wilhelm Fromme, Salzgitter,

och

Bundesanstalt für landwirtschaftliche Marktordnung, Frankfurt am Main.

Begäran avser tolkningen av vissa bestämmelser i fördraget och av vissa principer i gemenskapsrätten och syftar till att ge den nationella domstolen möjlighet att avgöra om artikel 11.1 i förordning från förbundsministern för livsmedel, jordbruk och skogsbruk av den 8 augusti 1968 om bidrag för denaturering av spannmål (Bundesanzeiger nr 148 av den 10 augusti 1968, s. 1) är förenlig med dessa bestämmelser och principer.

1 Genom beslut av den 5 februari 1981, som inkom till domstolen den 11 mars samma år, har Verwaltungsgericht i Frankfurt am Main enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor till domstolen om tolkningen av vissa bestämmelser i fördraget, av vissa principer i gemenskapsrätten och av artikel 8.1 i rådets förordning nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 94, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 03, volym 03), för att kunna avgöra om det är förenligt med dessa bestämmelser och principer att artikel 11.1 i förordningen från förbundsministern för livsmedel, jordbruk och skogsbruk av den 8 augusti 1968 om bidrag för denaturering av spannmål (Bundesanzeiger nr 148 av den 10 augusti 1968), ändrad genom förordning av den 14 februari 1973, om anpassning av räntereglerna i tillämpningsförordningarna för de gemensamma marknadsorganisationerna (Bundesanzeiger nr 34 av den 17 februari 1973), föreskriver uttag av ränta, som ingår i den federala budgeten, på de felaktigt utbetalda bidragen för denaturering.

2 Dessa frågor har ställts inom ramen för en tvist mellan en tysk spannmålshandlare, företaget Wilhelm Fromme, och Bundesanstalt für landwirtschaftliche Marktordnung (nedan kallad Bundesanstalt), som av den förra krävt återbetalning av de bidrag för denaturering av vete enligt rådets förordning 172/67 av den 27 juni 1967 om allmänna regler för denaturering av vete och råg för brödtillverkning (EGT, s. 2602, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), som man konstaterat felaktigt hade utbetalats. Genom separata beslut har Bundesanstalt, med tillämpning av de tidigare nämnda förordningarna, krävt företaget Fromme på ränta, beräknat från dagen för utbetalning av bidraget till dagen för återbetalning, till en räntesats 3 % högre än den tyska förbundsbankens diskonto och i varje fall inte lägre än 6,5 %. Sedan Fromme hade inkommit med klagomål och detta hade avslagits överklagade företaget de sistnämnda besluten till Verwaltungsgericht.

3 De frågor som den nationella domstolen ställt har följande lydelse:

"1) Är det förenligt med Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen att Förbundsrepubliken Tyskland på felaktigt utbetalda bidrag för denaturering tar ut ränta, beräknat från utbetalningsdagen av bidraget, till en räntesats 3 % högre än den tyska förbundsbankens diskonto och i varje fall inte lägre än 6,5 %, utan att vara bemyndigad till detta genom en gemenskapsrättslig regel?

2) Om svaret på den första frågan är nekande,

ger artikel 8.1 i rådets förordning nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 94, 28.4.1970, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 03, volym 03) Förbundsrepubliken Tyskland rätt att ta ut ränta av den typ som avses i fråga 1?

3) Om svaret på den andra frågan är nekande,

finns det någon annan bestämmelse eller allmän princip inom gemenskapsrätten som ger en sådan befogenhet?"

4 För att besvara dessa frågor, som skall behandlas tillsammans, är det nödvändigt att påminna om att domstolen, även om den beklagar de skillnader i behandling som en sådan lösning kan medföra för näringsidkare i de olika medlemsstaterna, upprepade gånger har bedömt att tvister om indrivning av felaktigt utbetalade belopp i enlighet med gemenskapsrätten skall avgöras av de nationella domstolarna med tillämpning av nationell rätt, i den mån gemenskapsrätten inte reglerar området. I synnerhet är det de nationella myndigheternas sak att reglera alla frågor i samband med denna indrivning, såsom betalning av ränta.

5 När artikel 8 i förordning nr 729/70 föreskriver att medlemsstaterna i enlighet med nationella bestämmelser i lagar och andra författningar skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att indriva de belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försumlighet är det sålunda bara en uttrycklig bekräftelse av en förpliktelse som redan åligger medlemsstaterna i enlighet med samarbetsprincipen i artikel 5 i fördraget.

6 I sin rättstillämpning enligt ovan har dock domstolen uppställt gränser såväl för den uttryckliga hänvisning till nationell rätt som avses i artikel 8 i förordning nr 729/70 som för den tysta hänvisning som erkänts vara nödvändig då gemenskapsrättslig reglering saknas. Tillämpningen av nationell rätt får således inte inskränka gemenskapsrättens räckvidd eller effektivitet genom att i praktiken omöjliggöra indrivning av belopp som utbetalats felaktigt. Den får inte heller innebära mindre förmånliga villkor eller bestämmelser för denna indrivning än de som tillämpas på liknande förfaranden som endast regleras av nationell rätt och de nationella myndigheterna skall agera med samma noggrannhet inom detta område som när de tillämpar motsvarande nationell lagstiftning, så att gemenskapsrättens effektivitet inte på något sätt skadas.

7 Genom att föreskriva dessa begränsningar vad gäller hänvisning till nationell rätt har domstolen, vad gäller de förfaranden som syftar till att avgöra tvister av samma typ, men av rent nationell karaktär, fastställt att tillämpningen av nationell rätt på grund av en hänvisning skall göras på ett icke-diskriminerande sätt vad gäller dessa förfaranden. Den regel om icke-diskriminering som uttryckts på detta vis innebär även att de skyldigheter som den nationella lagstiftningen ålägger företag till vilka ekonomiska förmåner i enlighet med gemenskapsrätten felaktigt utbetalats inte skall vara strängare än för de företag som felaktigt mottagit liknande förmåner i enlighet med den nationella lagstiftningen. Detta dock under förutsättning att de två grupperna av mottagare befinner sig i samma situation och att en annorlunda behandling därför inte objektivt kan rättfärdigas.

8 Eftersom gemenskapsrätten på dess nuvarande stadium inte innehåller några bestämmelser om indrivning av felaktigt utbetalade denatureringsbidrag och i synnerhet inte reglerar frågan om ränta skall tas ut vid sådan indrivning, följer det av det sagda att det med de begränsningar som angivits ovan är förenligt med denna rätt att en medlemsstat med hänvisning till sin nationella rätt tar ut ränta som, i avsaknad av regler som föreskriver att den skall betalas till gemenskapen, ingår i den egna budgeten.

9 Även om uttag av ränta enligt Verwaltungsgerichts beskrivning inte kan anses skada gemenskapsrättens räckvidd eller effektivitet så kan det finnas anledning för den nationella domstolen att i förekommande fall pröva om sådant uttag av ränta är förenligt med den regel om icke-diskriminering som uttryckts ovan.

10 Svaret på tolkningsfrågorna blir att det är förenligt med gemenskapsrätten på dess nuvarande stadium att en medlemsstat med tillämpning av sin nationella rätt tar ut ränta på de gemenskapsrättsliga denatureringsbidrag som felaktigt utbetalats, på villkor att dessa regler inte skapar en skillnad i behandling som inte objektivt kan rättfärdigas mellan de näringsidkare som får dessa bidrag och de som får liknande förmåner av rent nationell karaktär.

11 De kostnader som förorsakats regeringen i Förbundsrepubliken Tyskland och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

-angående de frågor som genom beslut av den 5 februari 1981 förts vidare av Verwaltungsgericht Frankfurt am Main - följande dom:

Det är förenligt med gemenskapsrätten på dess nuvarande stadium att en medlemsstat med tillämpning av sin nationella rätt tar ut ränta på de gemenskapsrättsliga denatureringsbidrag som felaktigt utbetalats, på villkor att dessa regler inte skapar en skillnad i behandling som inte objektivt kan rättfärdigas mellan de näringsidkare som får dessa bidrag och de som får liknande förmåner av rent nationell karaktär.