Domstolens dom av den 16 mars 1983

I mål 266/81 har Corte suprema di cassazione till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden J. Mertens de Wilmars, avdelningsordförandena P. Pescatore, A. O'Keeffe och U. Everling samt domarna Mackenzie Stuart, G. Bosco, O. Due, K. Bahlmann och Y. Galmot, generaladvokat: G. Reischl, justitiesekreterare: P. Heim,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Bakgrunden till tvisten

Bestämmelser om gemenskapstransitering

Transiteringsbestämmelserna i förhållande till Österrike

Rättegångskostnader

1. Genom beslut av den 21 maj 1981, som inkom till domstolen den 6 oktober 1981, har Corte suprema di cassazione i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt fyra frågor om

2. Av handlingarna i målet framgår att dessa frågor har uppkommit inom ramen för en rad tvister mellan å ena sidan Società Italiana per l'Oleodotto Transalpino (SIOT), ett italienskt företag som svarar för anläggandet och driften av den del av den transalpinska oljeledningen som går genom italienskt territorium mellan Trieste och den österrikiska gränsen, och å andra sidan Ministero delle Finanze (finansministeriet), Ministero della Marina Mercantile (sjöfartsministeriet), Circoscrizione doganale di Trieste (Triestes tullförvaltning) och Ente Autonomo del Porto di Trieste (Triestes oberoende hamnmyndighet), om de omtvistade avgifter som har tagits ut för råolja som lossats på SIOT: s anläggningar för vidaretransport till raffinaderier i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

3. Det bör erinras om att Italien, före tillämpningen av den dekretlag som ligger till grund för tvisten, med stöd av lag nr 82 av den 9 februari 1963 tog ut en lossningsavgift för importerade varor och en s.k. hamnavgift för varor, oavsett avsändnings- eller destinationsland, som lastades och lossades i särskilda hamnar, däribland hamnen i Trieste. Den förstnämnda avgiften tillämpades inte ifråga om råolja som lossades av SIOT, eftersom oljan inte var avsedd för import. I fråga om den andra avgiften förskrev lagen uttryckligen om avgiftsbefrielse för varor i transit i Triestes hamn.

4. I sin dom av den 10 oktober 1973 i målet 34/73 Variola (Rec. 1973, s. 981), fastslog domstolen att en avgift av det förstnämnda slaget, som uteslutande tas ut för importerade varor, utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull och att den följaktligen är oförenlig med gemenskapsrätten. Vid samma tidpunkt hade kommissionen väckt talan om fördragsbrott avseende samma lossningsavgift, vilken registrerades hos domstolen under m 172/73 (EGT nr C 99, 20.11.1973, s. 4). Till följd av nämnda dom ändrade Italien sin lagstiftning genom dekretlag nr 47. Lossningsavgiften ersattes med en statlig lastnings- och lossningsavgift, nedan kallad fiskal avgift, som togs ut oavsett varornas avsändnings- eller destinationsland. Eftersom kommissionen ansåg att det till följd av denna ändring av den omtvistade avgiften inte längre förelåg något fördragsbrott, återkallade den sin talan (EGT nr C 69, 14.6.1974, s. 5). Hamnavgiften bibehölls i enlighet med bestämmelserna i lagen av 1963, bortsett från att den avgiftsbefrielse som tidigare föreskrevs för varor i transit i Triestes hamn upphävdes.

5. Efter ikraftträdandet av dekretlag nr 47 krävde de italienska skattemyndigheterna betalning av båda avgifterna - den fiskala avgiften och hamnavgiften - för råolja som lossades på SIOT:s anläggningar och leddes genom den transalpina oljeledningen. Med anledning av detta anhängiggjorde SIOT flera mål vid Tribunale di Trieste beträffande olika perioder under åren 1974-1975. SIOT betalade därefter preliminärt avgifterna med förbehåll för utgången i dessa mål. Sedan Tribunale di Triestes avgöranden gått SIOT emot i samtliga mål, överklagade bolaget till Corte d'Appello di Trieste, som i sin tur fastställde Tribunale di Triestes avgöranden genom flera på varandra följande domar. Flera av dessa domar överklagades därefter till Corte suprema di cassazione.

6. Enligt beslutet om hänskjutande har SIOT, förutom grunder som stöder sig på nationell rätt, åberopat flera grunder med stöd å ena sidan i gemenskapsrätten, å andra sidan i GATT-avtalet. Företaget hävdar att de omtvistade avgifterna

7. Corte suprema di cassazione har utifrån bedömningen att de ifrågasatta avgifterna, eftersom de tas ut för alla varor som lossas eller lastas, oavsett deras avsändnings- eller destinationsland, inte utgör importavgifter utan interna avgifter enligt artikel 95 i EEG-fördraget och artikel III i GATT-avtalet.

8. På grundval av dessa överväganden har Corte suprema di cassazione runnit att det uppstår frågor om tolkningen av gemenskapsrätten vad gäller förordningen om gemenskapstransitering, transiteringsavtalet med Österrike, bestämmelserna i artikel 113 i fördraget om den gemensamma handelspolitiken och konkurrensbestämmelserna i artikel 90 i fördraget.

9. Den nationella domstolen anser vidare att det måste avgöras om de omtvistade avgifterna är oförenliga med bestämmelserna om transiteringsfrihet i artikel V i GATT-avtalet. Mot bakgrund av de olikheter i bedömningen av GATT-avtalets interna verkningar som kommer till uttryck i Corte suprema di cassaziones rättspraxis jämfört med domstolens, såsom den senare framgår av dom av den 12 december 1972 i förenade målen 21-24/72 International Fruit Company (Rec. 1972, s. 1219), dom av den 24 oktober 1973 i målet 9/73 Schlüter (Rec. 1973, s. 1135), och dom av den 11 november 1975 i målet 38/75 Nederlandse Spoorwegen (Rec. 1975, s. 1439), anser den förstnämnda domstolen att det nu är nödvändigt att på nytt överväga detta problem, med hänsyn till att gemenskapen har trätt i medlemsstaternas ställe vad gäller förpliktelserna enligt GATT-avtalet, vilket domstolen har bekräftat i ovan nämnda domar.

10. För att lösa dessa problem har Corte suprema di cassazione stallt följande fyra tolkningsfrågor:

11. Eftersom EEG-fördraget inte uttryckligen fastställer bestämmelser om varor i transit har Corte suprema di cassazione i första hand tagit upp frågan om verkan och tolkningen av GATT-avtalet vilket, till skillnad från gemenskapsrätten, i sin artikel V innehåller uttryckliga bestämmelser på detta område. Corte suprema di cassazione har först därefter väckt frågan om de gemenskapsrättsliga bestämmelser som den anser kan ha betydelse för att lösa problemet, nämligen artikel 113 om den gemensamma handelspolitiken, artikel 90 om konkurrensbestämmelser för statliga företag, förordningen om gemenskapstransitering samt transiteringsavtalet med Österrike.

12. Vad gäller tillämpningen av artikel V i GATT-avtalet bör det påpekas att gemenskapen enligt artikel XXIV. 8 i detta avtal skall betraktas som ett enda tullområde, eftersom den enligt artikel 9 i EEG-fördraget skall grunda sig på principen om en tullunion. Av detta följer att bestämmelserna i GATT-avtalet endast reglerar förhållandet mellan gemenskapen och de övriga avtalsslutande parterna och inte kan tillämpas inom själva gemenskapen.

13. Domstolen har därför funnit det tillrådligt att i första hand fastställa vilka bestämmelser som gäller för varor i transit ur rent gemenskapsrättslig synpunkt. Den kommer därför att först behandla den fjärde frågan (d), i anslutning till den tredje frågan (c); därvid kommer bestämmelser om varor i transit till en medlemsstat, i detta fall Förbundsrepubliken Tyskland, och bestämmelser om varor i transit till tredje land, nämligen Österrike, att behandlas var för sig.

14. Fråga d från Corte suprema di cassazione går ut på huruvida avgifter som tas ut för varor i transit med anledning av lastning eller lossning, och som omfattar alla varor, oavsett deras avsändnings- eller destinationsland, är förenliga med de principer som ligger till grund för gemenskapens rättsordning och särskilt med förordning nr 542/69 om gemenskapstransitering, när lossning, lastning samt vidaretransport till produkternas slutliga marknad uteslutande utförs av ett privat företag med hjälp av utrustning och anläggningar för vars uppförande, drift och underhåll företaget själv svarar, utan att den offentliga hamnmyndigheten tillhandahåller några direkta och särskilda tjänster.

15. Fråga c från Corte suprema di cassazione går ut på huruvida sådana avgifter är förenliga med artikel V.3 i GATT-avtalet.

16. Den tullunion som upprättas genom avdelning I kapitel 1 i andra delen av EEG-fördraget förutsätter med nödvändighet att den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna säkerställs. Denna frihet skulle inte kunna vara fullständig om medlemsstaterna hade möjlighet att på något sätt hindra eller störa transitvarutrafiken. Det är därför, som en följd av tullunionen och i medlemsstaternas ömsesidiga intresse, nödvändigt att som en allmän princip erkänna principen om transiteringsfrihet för varor inom gemenskapen. Denna princip bekräftas för övrigt genom användningen av ordet transitering i artikel 36 i fördraget.

17. I detta hänseende skall det noteras att samma allmänna princip om transiteringsfrihet ligger till grund för förordning nr 542/69 om gemenskapstransitering, vilken ersattes med rådets förordning nr 222/77 av den 13 december 1976 (EGT m L 38, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), i vilka olika administrativa åtgärder antas för att underlätta gemenskapstransitering. I ingresserna till dessa båda förordningar kopplas faktiskt de åtgärder som vidtas för att underlätta transitering till närvaron av en tullunion, tullområdets enhet och behovet av fullständigt fri rörlighet för varor inom gemenskapen.

18. Det skall dessutom understrykas, vilket domstolen redan har gjort i sin dom av den 13 december 1973 i de förenade målen 37 och 38/73 Diamantarbeiders (Rec. 1973, s. 1609), att även om förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar endast nämns i avsnitt 1 i kapitlet om tullunionen i fördraget (artikel 12-17), ett avsnitt som rör varor som övergått till fri omsättning i medlemsstaterna, och inte i avsnitt 2 i samma kapitel (artikel 18-29), som rör varor som importeras direkt från tredje land, betyder detta inte att sådana avgifter får införas eller bibehållas för de sistnämnda varorna. Som det också påpekas i ovannämnda dom, syftar införandet av den gemensamma tulltaxan till att genomföra en utjämning av de tullavgifter som tas ut vid gemenskapens gränser på produkter som importeras från tredje land för att undvika en omläggning av handeln med dessa länder och en snedvridning av de fria varurörelserna inom gemenskapen eller av konkurrensvillkoren. Av samma skäl kan avsaknaden av ett uttryckligt förbud mot transiteringsavgifter i dessa bestämmelser inte betyda att medlemsstaterna får införa eller bibehålla sådana avgifter, eftersom den princip på vilka de grandas helt enkelt är oförenlig såväl med en tullunion som, i ännu högre grad, med principen om fri rörlighet för varor, vilken utgör själva granden för den gemensamma marknaden.

19. Det måste därför konstateras att medlemsstaterna bryter mot grundprincipen om fri gemenskapstransitering om de för varor i transit på deras territorium tillämpar transiteringsavgifter eller andra avgifter med anledning av transiteringen.

20. Avgifter och andra pålagor som motsvarar kostnader för transporter eller andra tjänster i samband med transiteringen kan dock inte anses vara oförenliga med transiteringsfriheten såsom den definieras ovan.

21. I detta hänseende måste det påpekas att sådana tjänster inte är begränsade till direkta och särskilda tjänster i samband med varurörelser, vilket Corte suprema di cassazione har hävdat i sina frågor. Avgifter och andra pålagor som tas ut för den mer generella nyttan av att använda hamnbassänger eller hamnanläggningar, för vars farbarhet och drift myndigheterna ansvarar, skall också anses utgöra transportkostnader.

22. Det kan slutligen noteras att de ur gemenskapsrätten härledda principerna om behandling av transitvaror i avgiftshänseende huvudsakligen ligger i linje med de regler som har utvecklats genom internationell avtalspraxis på området.

23. Svaren på frågorna blir alltså följande. Det faktum att det inom gemenskapen finns en tullunion som kännetecknas av fri rörlighet för varor innebär att det råder transiteringsfrihet inom gemenskapen. Av denna frihet följer att en medlemsstat varken får tillämpa transiteringsavgifter eller andra avgifter med anledning av transitering på dess territorium av varor som är på väg till eller från en annan medlemsstat. Avgifter och andra pålagor som tas ut för att täcka kostnader för transporter eller andra tjänster i samband med transiteringen kan dock inte anses vara oförenliga med transiteringsfriheten såsom den definieras ovan, med beaktande av att det är nödvändigt att i detta hänseende inte bara ta hänsyn till direkta och särskilda tjänster med anledning av varurörelser, utan också till den mer generella nyttan av att använda hamnbassänger eller hamnanläggningar, för vars farbarhet och drift myndigheterna ansvarar.

24. Det är den nationella domstolens sak att, med beaktande av alla omständigheter i målet, avgöra huruvida de omtvistade avgifterna är förenliga med transiteringsfriheten enligt definitionen ovan.

25. Med hänsyn till ovanstående är den fråga som rör artikel 90.1 i fördraget överflödig.

26. Frågorna c och d rör, vad beträffar bestämmelserna om transitering av råolja till Österrike, i huvudsak tolkningen av gemenskapsbestämmelserna om upprättandet av en gemensam handelspolitik i artikel 113 i fördraget. Frågad går ut på huruvida uttaget av avgifter enligt ovan är förenligt med artikel 113 och med det transiteringsavtal som gemenskapen har ingått med Österrike och som är ämne för förordning nr 2813/72, antagen till följd av den artikeln. Fråga c skall anses gå ut på om uttaget av de omtvistade avgifterna vad gäller råolja avsedd för Österrike är förenligt med artikel V.3 i GATT-avtalet, med hänsyn till det faktum att gemenskapen vad gäller Österrike är bunden av bestämmelserna i GATT-avtalet.

27. I detta hänseende bör det påpekas att transiteringsavtalet med Österrike inte innehåller några särskilda åtaganden mellan parterna om behandling av transitvarer i avgiftshänseende. Den enda bestämmelse som därför skall beaktas är artikel V i GATT-avtalet i vilken föreskrivs att transiteringsfrihet skall råda genom avtalsslutande parts område för transittrafik till eller från andra avtalsslutande parters område (punkt 2). Enligt punkt 3 i samma artikel, till vilken Corte suprema di cassazione har hänvisat, är avtalsslutande parter förbjudna att kräva tullar eller andra avgifter med anledning av transiteringen, med undantag av transportavgifter och avgifter motsvarande de av transittrafiken förorsakade administrativa kostnaderna eller kostnaderna för lämnade tjänster.

28. Eftersom den bestämmelsen inte kan ha direkt effekt inom gemenskapsrättens ram av de skäl som domstolen har angett i sin dom av den 12 december 1972 i förenade målen 21-24/72 International Fruit Company (Rec. 1972, s. 1219), och som fortfarande är giltiga, kan den inte åberopas av enskilda för att invända mot uttaget av en sådan avgift som den lastnings- och lossningsavgift som tas ut för varor i transit till Österrike. Detta påverkar inte gemenskapens skyldighet att säkerställa att bestämmelserna i GATT-avtalet iakttas i förhållande till tredje länder som är parter till GATT-avtalet.

29. Även om gemenskapen enligt artikel 113 i fördraget har behörighet att vidta lämpliga åtgärder vad gäller den gemensamma handelspolitiken måste det fastslås att denna bestämmelse i sig själv inte innehåller tillräckligt tydliga rättsliga kriterier för att de omtvistade transiteringsbestämmelserna skall kunna bedömas.

30. Svaret på frågan blir alltså följande. Den finns inte någon bestämmelse som kan åberopas av enskilda för att invända mot uttaget av en sådan avgift för varor i transit till Österrike som den omtvistade lastnings- och lossningsavgiften.

31. Eftersom artikel V i GATT-avtalet inte är tillämplig ifråga om gemenskapstransitering och inte har direkt effekt vad gäller transitering till Österrike, är frågorna a och b således överflödiga.

32. De kostnader som har förorsakats Förbundsrepubliken Tysklands, Frankrikes, Italiens, Danmarks, Nederländernas och Förenade kungarikets regeringar och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som förts vidare genom beslut av Corte suprema di cassazione av den 21 maj 1981 — följande dom:

1) Det faktum att det inom gemenskapen finns en tullunion som kännetecknas av fri rörlighet för varor innebär att det råder transiteringsfrihet inom gemenskapen. Av denna frihet följer att en medlemsstat varken får tillämpa transiteringsavgifter eller andra avgifter med anledning av transitering på dess territorium av varor som är på väg till eller från en annan medlemsstat.

2) Det finns ingen bestämmelse som kan åberopas av enskilda för att invända mot tillämpningen, på varor i transit till Österrike, av en sådan avgift som den lastnings- och lossningsavgift som tas ut i Italien med stöd av dekretlag nr 47 av den 28 februari 1974, omvandlad till lag nr 117 av den 16 april 1974.

1 Rattcgangsspråk: italienska.