Domstolens dom av den 20 mars 1985

Mål 264/82

DOMSTOLEN, sammansatt av ordföranden Mackenzie Stuart, avdelningsordförandena G. Bosco, O. Due och C. Kakouris samt domarna T. Koopmans, U. Everling, K. Bählmann, Y. Galmot och R. Joliét, generaladvokat: M. Darmon, justitiesekreterare: byrådirektören D. Louterman,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Upptagande till sakprövning

Saken

Rättegångskostnader

1. Genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 27 september 1982, har Timex Corporation, Dundee, Skottland, i enlighet med artikel 173 andra stycket i EEG-fördraget väckt talan mot rådet och kommissionen om partiell ogiltigförklaring av artikel 1 i rådets förordning nr 1882/82 av den 12 juli 1982 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på mekaniska armbåndsur med ursprung i Sovjetunionen (EGT nr L 207, s. 1).

2. Av handlingarna i målet framgår att British Clock & Watch Manufacturers' Association Ltd, som ombud för tillverkare av mekaniska ur i Frankrike och Förenade kungariket, i juni 1980 ingav ett klagomål om dumpning av mekaniska ur och urverk med ursprung i Sovjetunionen. Det antidumpningsförfarande som inleddes till följd av klagomålet ledde fram till antagandet den 14 januari 1982 av kommissionens förordning nr 84/82 om införande av en tillfällig antidumpningstull på mekaniska armbåndsur med ursprung i Sovjetunionen (EGT nr 11, s. 14, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Tiden för tillämpning av denna tillfälliga tull förlängdes genom rådets förordning nr 1072/82 av den 4 maj 1982 (EGT nr L 125, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

3. Den 12 juli 1982 antog rådet ovan angivna förordning nr 1882/82. Genom artikel 1 i denna förordning, vilken artikel är omtvistad i målet, infördes en slutgiltig antidumpningstull på mekaniska armbåndsur med ursprung i Sovjetunionen. Tullsatsen, som motsvarade den konstaterade dumpningsmarginalen, uppgick till 12,6 % för ur utan förgyllning eller med en förgyllning vars tjocklek inte översteg 5 mikrometer och till 26,4 % för ur med en förgyllning vars tjocklek översteg 5 mikrometer.

4. Någon tillfällig eller slutgiltig antidumpningstull infördes dock inte på urverken till sådana ur. Angående detta anförs det i ingressen till kommissionens förordning m 84/82 att när det gäller mekaniska urverk har kommissionen funnit att det visserligen finns betydande dumpningsmarginaler, men att dessa till följd av den ringa marknadsandelen och de i Franklike gällande kvantitativa restriktionerna inte har vållat någon väsentlig skada och inte heller hotar att vålla någon sådan skada. I ingressen till rådets förordning nr 1882/82 omnämns däremot inte mekaniska urverk.

5. De nämnda rättsakterna grundar sig på rådets förordning nr 3017/79 av den 20 december 1979 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT irr L 339, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Denna förordning anger villkoren för införande av en antidumpnings- eller utjämningstull och definierar bl.a. begreppen dumpning och skada samt fastställer vidare regler för förfarandet, särskilt när det gäller klagomål, inledande och genomförande av undersökning, konfidentiell behandling av mottagna upplysningar samt förfarandets avbrytande då skyddsåtgärder är onödiga.

6. Sökanden är den största tillverkaren av mekaniska ur och urverk inom gemenskapen och den enda tillverkaren av dessa varor i Förenade kungariket. I förevarande mål om ogiltigförklaring har sökanden gjort gällande att förordning nr 1882/82 antogs under åsidosättande av materiella och formella bestämmelser i såväl grundförordning nr 3017/79 som EEG-fördraget, eftersom dels tullsatsen för den antidumpningstull som infördes på uren är otillräcklig och dels ingen antidumpningstull infördes på urverken i sådana ur.

7. Genom beslut av den 9 mars och den 28 april 1983 har domstolen enligt artikel 93 i rättegångsreglerna tillåtit Chambre française d l'horlogerie och Pforzheimer Uhren-Rohwerke Porta GmbH & Co liksom Förbundsrepubliken Tyskland, som endast yttrat sig i frågan om upptagande till sakprövning av sökandens talan, att intervenera till stöd för sökandens yrkanden.

8. Rådet och kommissionen har gjort en invändning om rättegångshinder enligt artikel 91.1 i rättegångsreglerna. Genom beslut av den 21 september 1983 har domstolen i enlighet med artikel 91.4 i rättegångsreglerna förordnat att beslut i fråga om rådets och kommissionens begäran skall anstå till den slutliga domen.

9. Till stöd för den gjorda invändningen har svarandena gjort gällande att Timex Corporation, som den angripna rättsakten inte är riktad till, varken omnämns med namn i rättsaktens artiklar eller berörs direkt och personligen av denna rättsakt, som angår alla tillverkare av mekaniska armbåndsur inom gemenskapen på samma sätt. Denna bedömning ändras inte av det förhållandet att Timex Corporation kan ha rätt att begära att ett antidumpningsförfarande inleds, eftersom enligt domstolens praxis skillnaden mellan en förordning och ett beslut endast kan grunda sig på själva rättsaktens karaktär och dess rättsverkningar.

10. Timex Corporation och intervenienterna har däremot å sin sida gjort gällande att talan kan tas upp till sakprövning, eftersom den angripna förordningen i själva verket i förhållande till Timex Corporation utgör ett beslut som direkt och personligen berör detta företag i den mening som avses i artikel 173 andra stycket i fördraget. Den omtvistade rättsakten antogs nämligen till följd av ett klagomål som ingavs på bl. a. Timex Corporations vägnar och utgör alltså slutresultatet av ett administrativt förfarande som inleddes på begäran av detta företag. Sökandens intresse att få saken prövad är så mycket mer välgrundat som sökanden är den enda återstående tillverkaren av mekaniska armbåndsur i Förenade kungariket och som den ifrågavarande antidumpningstullen fastställdes uteslutande under hänvisning till sökandens ekonomiska situation.

11. De fragor om upptagande till sakprövning som väckts av rådet och kommissionen skall besvaras med hänsyn till bestämmelserna i artikel 173 andra stycket i fördraget mot bakgrund av det system som införts genom förordning nr 3017/79 och i all synnerhet karaktären av de antidumpningsåtgärder som föreskrivs i den förordningen.

12. Enligt artikel 13.1 i förordning nr 3017/79 skall antidumpnings- och utjämningstullar, antingen de är tillfälliga eller slutgiltiga, ... införas genom en förordning. Mot bakgrund av kriterierna i artikel 173 andra stycket i fördraget är de ifrågavarande åtgärderna verkligen på grund av sin karaktär och räckvidd normativa, eftersom de är tillämpliga på de berörda näringsidkarna i allmänhet. Detta utesluter dock inte att de bestämmelser som omfattas av dessa åtgärder direkt och personligen berör vissa av dessa näringsidkare. I detta hänseende skall särskilt undersökas vilken roll som sökanden har spelat inom ramen för antidumpningsförfarandet och vilken ställning sökanden har på den marknad som den angripna regleringen avser.

13. Det skall först anmärkas att det klagomål enligt artikel 5 i förordning nr 3017/79 som ledde fram till antagandet av förordning nr 1882/82, ingavs av British Clock & Watch Manufacturers' Association Ltd som ombud för tillverkare av mekaniska ur i Frankrike och Förenade kungariket, till vilka Timex Coiporation hör. Det framgår av handlingarna i målet att denna branschorganisation tog initiativet, eftersom ett tidigare, i april 1959 av Timex Corporation själv ingivet klagomål hade avslagits av kommissionen på den grunden att det kom från endast en tillverkare inom gemenskapen.

14. Sökandens ursprungliga klagomål låg således till grund för det klagomål som ledde till inledandet av undersökningsförfarandet. Som framgår av ingressen både till kommissionens förordning nr 84/82 och rådets förordning nr 1882/82 hördes dessutom Timex Corporation under det förfarandet.

15. Det skall vidare erinras om att sökanden är den största tillverkaren av mekaniska ur och urverk inom gemenskapen och den enda återstående tillverkaren av dessa varor i Förenade kungariket. Härtill kommer, såsom också framgår av ingresserna till förordningarna nr 84/82 och 1882/82, att genomförandet av undersökningsförfarandet i stor utsträckning bestämdes av Timex Corporations yttranden och att antidumpningstullen fastställdes på grund av de följder som den konstaterade dumpningen medförde för detta företag. I ingressen till förordning nr 1882/82 anges det uttryckligen att den slutgiltiga antidumpningstullen infördes på den nivå som motsvarar den fastställda dumpningsmarginalen med hänsyn till omfattningen av den skada som Timex har lidit på grand av den dumpade importen. Den omtvistade förordningen grundar sig därför på sökandens individuella situation.

16. Därav följer att den omtvistade rättsakten gentemot Timex Corporation utgör ett beslut som direkt och personligen berör detta företag i den mening som avses i artikel 173 andra stycket i fördraget. Sökanden har följaktligen rätt att vid domstolen, såsom denna funnit i sin dom av den 4 oktober 1983 (FEDIOL, mål 191/82, Rec. 1983, s. 2913), lägga fram allt som kan underlätta en prövning av om kommissionen har beaktat de skyddsregler för förfarandet som gäller för klagandena enligt förordning nr 3017/79, om kommissionen har begått uppenbara fel vid sin bedömning av sakförhållandena eller underlåtit att ta hänsyn till väsentliga omständigheter, eller om kommissionen i sin motivering låtit hänsyn spela in som kan ses som ett uttryck för maktmissbruk. I det avseendet skall domstolen, dock utan att den får ingripa i den bedömning som genom den nämnda förordningen förbehålls gemenskapsmyndigheterna, utöva den prövningsrätt som den normalt har när det gäller ett utrymme för skönsmässig bedömning som tilldelats en offentlig myndighet.

17. Eftersom sökandens talan alltså kan tas upp till sakprövning, kan inte rådets och kommissionens invändning om rättegångshinder godtas.

18. Till stöd för sin talan har sökanden åberopat följande tre grunder: Med åsidosättande av artikel 2.5 i förordning m 3017/79 bestämdes normalvärdet på de dumpade uren på ett oriktigt sätt. Med åsidosättande av artikel 7.4 a i nämnda förordning vägrade kommissionen att lämna sökanden vissa uppgifter. Motiveringen är otillräcklig, vilket strider mot artikel 190 i EEG-fördraget.

19. Med hänsyn till omständigheterna i målet bör påståendet om åsidosättande av artikel 7.4 a i förordning nr 3017/79 prövas först. Den bestämmelsen har följande lydelse:

20. I artikel 8, som den ovannämnda bestämmelsen hänvisar till, föreskrivs bl.a. följande:

21. Sökanden har gjort gällande att kommissionen i två avseenden med orätt vägrade att lämna sökanden vissa upplysningar som insamlats från sådana företag i Hongkong som hade valts som referensföretag. Dels tillät inte kommissionen sökanden att kontrollera om urboetterna och urtavlorna med ursprung i Hongkong var jämförbara med motsvarande sovjetiska varor. Dels lämnade inte kommissionen Timex Corporation några närmare uppgifter om priser eller kostnader för de i Hongkong sammansatta varorna. Denna vägran strider enligt sökanden mot kraven i artikel 7.4 a i förordning nr 3017/79, eftersom de ifrågavarande upplysningarna, som utgjorde grand för bestämningen av normalvärdet i den mening som avses i artikel 2 i förordningen, är relevanta för försvaret av Timex Corporations intressen och inte konfidentiella i den mening som avses i artikel 8 i förordningen. Vad särskilt gäller priserna på de varor som sattes samman i Hongkong, har sökanden tillagt att det fanns olika sätt att lämna sökanden de hos företagen i Hongkong insamlade upplysningarna utan att det gick ut över upplysningarnas eventuella konfidentiella karaktär. Kommissionen kunde enligt sökanden bl.a. ha lämnat genomsnittstal för de undersökta företagen, ett index för de relativa kostnaderna och priserna eller ungefärliga tal inom en viss marginal för de faktiska priserna.

22. Svarandena har bekräftat att Timex Corporation inte har lämnats några uppgifter om urboetterna, urtavlorna eller priserna på de ifrågavarande varorna. De har inte bestritt att kommissionen i princip var skyldig att lämna sökanden de uppgifter som avses i artikel 7.4 a i förordning nr 3017/79, men har gjort gällande att de i detta fall önskade upplysningarna inte omfattas av denna bestämmelse. I det avseendet har svarandena först och främst hävdat att den nämnda bestämmelsen ger tillgång endast till upplysningar som lämnats av de av undersökningen berörda parterna, vilket utan vidare utesluter företag i ett tredje land. Vad gäller de ifrågavarande urboetterna och urtavlorna har svarandena tillagt att Hongkongföretagen inte lämnade beskrivningar som kunde vara till nytta för Timex Corporation och att kommissionen inte var skyldig att bevara varuprover.

23. Vad gäller upplysningarna om priserna på de i Hongkong sammansatta varorna har svarandena dessutom gjort gällande att dessa upplysningar inte kunde lämnas ut, eftersom de var konfidentiella i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 3017/79. Andra sätt att lämna uppgifter om priserna, som Timex Corporation för övrigt inte framställde begäran om under undersökningen, kunde inte användas, särskilt på grund av överensstämmelsen mellan referensföretagens priser.

24. I detta avseende skall det anmärkas att syftet med artikel 7.4 a i förordning nr 3017/79 är att säkerställa att de berörda företagen får ta del av de uppgifter som kommissionen fått under undersökningsförfarandet, så att de verkningsfullt kan göra gällande sin ståndpunkt. Skyddet av de rättigheter som denna bestämmelse garanterar måste dock i förekommande fall bringas i överensstämmelse med iakttagandet av den princip om sekretesskydd som uttrycks generellt i artikel 214 i EEG-fördraget och specificeras, såvitt gäller förfarandet i förordning m 3017/79, i artikel 8 i den förordningen.

25. Av dessa överväganden följer att svarandenas argument som baserar sig på de inhämtade uppgifternas ursprung inte kan godtas. Uttrycket av undersökningen berörda parter i artikel 7.4 a i förordning nr 3017/79 skall tolkas på så sätt att det inte endast avser de parter som är föremål för undersökningen utan även dem vars upplysningar, såsom i detta fall, har använts för att beräkna normalvärdet på de ifrågavarande varorna, eftersom sådana upplysningar är lika relevanta för försvaret av klagandenas intressen som de upplysningar som lämnas av de företag som genomför dumpningen. Följaktligen skall alla ickekonfidentiella uppgifter - oavsett om de har lämnats av ett företag inom gemenskapen eller i tredje land - som har använts av kommissionen under dess undersökning och som har haft ett avgörande inflytande på dess beslut om antidumpningstullen, på begäran tillhandahållas klaganden.

26. När det gäller urboetterna och urtavlorna med ursprung i Hongkong har svarandena medgivit att valet av den likartade vara som hade ett avgörande inflytande på det angripna beslutet, gjordes på grundval av de utvalda varornas utseende och att dessa varor var fritt tillgängliga på marknaden.

27. Under dessa omständigheter var kommissionen skyldig antingen att ställa varaprover till sökandens förfogande eller, i annat fall, att åtminstone lämna alla upplysningar som behövdes för att göra det möjligt för sökanden att identifiera de ifrågavarande varorna så att sökanden kunde bedöma om institutionerna korrekt fastslagit de faktiska omständigheterna.

28. När det gäller priserna på de varor som sattes samman i Hongkong skall det anmärkas att kommissionen på sökandens begäran endast sände sökanden en lista över i Frankrike utvalda urverk som betraktades som jämförbara med de sovjetiska urverken samt en tabell över sättet att beräkna normalvärdet. Tabellen bestod emellertid endast av en lista över de delar som ingår i ett mekaniskt ur och andra komponenter som var bestämmande för priset utan några motsvarande sifferuppgifter. Tabellen var därför inte till någon nytta för sökanden.

29. Svarandena har med orätt gjort gällande att de ifrågavarande uppgifterna var konfidentiella och därför inte kunde lämnas ut till klaganden. Gemenskapens institutioner är enligt artikel 214 i fördraget förpliktade att följa principen om konfidentiell behandling av uppgifter om företag, särskilt om företag i tredje land som har förklarat sig beredda att samarbeta med kommissionen, även om ingen uttrycklig begäran om sådan behandling har gjorts enligt artikel 8 i förordning nr 3017/79. Denna skyldighet måste dock tolkas på så sätt att de rättigheter som följer av artikel 7.4 a i samma förordning inte berövas sitt väsentliga innehåll.

30. Av detta följer att kommissionen i detta fall, i den mån som det var förenligt med skyldigheten att inte lämna ut affärshemligheter, borde ha eftersträvat att lämna sökanden de uppgifter som var relevanta för sökandens försvar och att därvid, i förekommande fall på eget initiativ, välja ett lämpligt sätt att lämna uppgifterna på. Att endast lämna ut de poster som det hänvisas till i beräkningen av normalvärdet utan några sifferuppgifter uppfyller inte dessa tvingande krav. Detta konstaterande är så mycket mer befogat som normalvärdet i enlighet med artikel 2.5 b i förordning nr 3017/79 bestämdes på grundval av det konstruerade värdet av likadana varor och Timex Corporation därför för försvaret av sina intressen var helt beroende av de av kommissionen beaktade beräkningsfaktorerna.

31. Antidumpningstullen har således införts under åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som föreskrivs i artikel 7.4 a i förordning nr 3017/79. Artikel 1 i förordning nr 1882/82 skall därför förklaras ogiltig, utan att de övriga grunder som sökanden har åberopat till stöd för samma talan behöver prövas.

32. Syftet med sökandens talan är emellertid inte att få den omtvistade bestämmelsen avskaffad, utan att få den ersatt med en strängare bestämmelse varigenom en högre antidumpningstull fastställs för mekaniska ur och en sådan tull införs på urverken till sådana ur. Den genom den ogiltigförklarade bestämmelsen införda antidumpningstullen skall därför i enlighet med artikel 174 andra stycket i EEG-fördraget bibehållas till dess att de behöriga institutionerna har vidtagit de åtgärder som behövs för att följa denna dom.

33. I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

34. Svarandena har tappat målet och skall därför förpliktas att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Artikel 1 i rådets förordning nr 1882/82 av den 12 juli 1982 förklaras ogiltig.

2) Den genom den nämnda bestämmelsen införda antidumpningstullen skall bibehållas till dess att de behöriga institutionerna har vidtagit de åtgärder som behövs för att följa denna dom.

3) Rådet och kommissionen skall solidariskt bära sökandens och intervenienternas rättegångskostnader.

1 Rätlcgängssprak: engelska.