Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 7 maj 1986
I mål 131/85 har Verwaltungsgericht Gelsenkirchen till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Bahlmann samt domarna T. Koopmans, G. Bosco, T. F. 0'Higgins och F. Schockweiler, generaladvokat: G. F. Mancini, justitiesekreterare: avdelningsdirektör H. A. Rühi,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Den fjärde frågan
Den femte frågan
Den sjätte frågan
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 28 mars 1985, som inkom till domstolen den 30 april 1985, har Verwaltungsgericht Gelsenkirchen, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt en rad frågor om tolkningen av vissa gemenskapsbestämmelser, särskilt artiklarna 3 och 11 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 01, volym 05).
2. Dessa frågor har uppkommit inom ramen för en talan som väckts av Emir Gül, som är läkare med cypriotiskt medborgarskap och vars maka är brittisk medborgare, mot den behöriga tyska myndighetens, i förevarande mål Regierungspräsident Düsseldorf, vägran att förnya hans tillstånd att utöva läkaryrket på tyskt territorium.
3. Efter att ha fullgjort sin läkarutbildning vid universitetet i Istanbul 1976 fick Emir Gül tillstånd av de tyska myndigheterna att tillfälligt utöva läkaryrket i Tyskland för att kunna genomgå en specialistutbildning i anestesi. Detta tillstånd, som förnyades vid flera tillfällen, utfärdades med det uttryckliga villkoret att mottagaren förband sig återvända till sitt hemland eller till ett annat utvecklingsland sedan han avslutat eller avbrutit sin specialistutbildning i Tyskland. Den 25, oktober 1982 erhöll Emir Gül sitt utbildningsbevis som anestesiläkare. På hans begäran förlängdes hans tillstånd att utöva läkaryrket i egenskap av anställd ännu en gång, för året 1983, med motiveringen att det sjukhus vid vilket han arbetade som narkosläkare fortfarande behövde hans tjänster och att hans hustrus graviditet var riskfylld.
4. Under 1983 ansökte Emir Gül om permanent tillstånd varvid han åberopade att hans hustru och barn var brittiska medborgare och att hans hustru var yrkesverksam som hårfrisörska i Tyskland. Han gjorde gällande att han, som make... till en medborgare i en medlemsstat som har anställning inom en annan medlemsstat, enligt artikel 11 i förordning nr 1612/68 har rätt att ta anställning inom värdmedlemsstatens territorium.
5. Regierungspräsident Düsseldorf vägrade att bevilja honom ett permanent tillstånd med motiveringen att ett sådant, enligt tysk lag, endast kunde beviljas i form av legitimation att utöva läkaryrket (Approbation). Emir Gül hävdade att enligt artikel 3 i förbundslagen om läkaryrket (Bundesärzteordnung 1977) har dock endast tyska medborgare, medborgare från andra medlemsstater i gemenskapen och statslösa personer rätt att erhålla sådan legitimation, om de uppfyller vissa föreskrivna villkor för godkännande. Under vissa förhållanden, som inte föreligger i detta fall, kan en medborgare från tredje land erhålla legitimation. En medborgare från tredje land kan dock utöva läkaryrket på grundval av ett tillstånd (Erlaubnis) med stöd av artikel 10 i Bundesärzteordnung. Ett sådant tillstånd, vars beviljande är föremål för den behöriga myndighetens skönsmässiga bedömning, kan dock endast beviljas för en begränsad tidsperiod, normalt fyra år, och för en särskild anställning eller verksamhet.
6. Emir Gül ansökte därefter om förnyelse av sitt tillstånd ytterligare två år. Regierungspräsident avslog dock denna ansökan med motiveringen att det inte fanns någon grund för att bevilja en sådan förnyelse till en utländsk läkare som var gift med en gemenskapsmedborgare. Det ansågs nämligen inte orimligt att begära att han återvände till sitt hemland, särskilt då arbetslösheten ökade bland läkare i Tyskland.
7. Emir Gül överklagade detta beslut till Verwaltungsgericht Gelsenkirchen och åberopade dels sin rätt att ta anställning, eftersom denna rättighet följer av gemenskapsrättens bestämmelser om fri rörlighet, dels principen om ickediskriminering. Till följd av de tyska myndigheternas praxis beviljas tillstånd, i den mening som avses i artikel 10 i förbundslagen, till en läkare som är medborgare i tredje land och gift med en tysk medborgare, medan tillstånd vägras en läkare som är medborgare i tredje land men gift med en medborgare från en annan medlemsstat. En sådan praxis måste anses diskriminerande i förhållande till denna medborgare.
8. Verwaltungsgericht fann att det tillstånd som föreskrivs i artikel 10 i förbundslagen inte kunde beviljas sökanden uteslutande på grundval av nationell lagstiftning och att målets utgång berodde på om sökanden hade rätt till ett sådant tillstånd med stöd av gemenskapsrätten.
9. För att kunna avgöra denna fråga har Verwaltungsgericht beslutat att förklara målet vilande och ställt följde tolkningsfrågor till domstolen:
10. Yttranden har inkommit från Emir Gül, från Regierungspräsident Düsseldorf och från kommissionen.
11. I artikel 11 i förordning nr 1612/68, för vilken tolkning har begärts, föreskrivs att när en medborgare i en medlemsstat har anställning eller driver en rörelse inom en annan medlemsstats territorium skall hans eller hennes make och de barn som är under 21 års ålder eller beroende av honom eller henne ha rätt att ta anställning inom hela denna stats territorium, även om de inte är medborgare i någon medlemsstat.
12. Enligt Regierungspräsident skall denna bestämmelse tolkas så att rätten för en make till en migrerande arbetstagare att ta anställning inte inbegriper någon rätt att utöva ett särskilt yrke som, i likhet med läkaryrket, regleras av särskilda lagbestämmelser vad gäller tillträde till yrket.
13. Emir Gül och kommissionen har å andra sidan gjort gällande att det av ordalydelsen i artikel 11 i förordning nr 1612/68 framgår att rätten för maken, oavsett nationalitet, att ta anställning omfattar alla anställningar. Maken omfattas därför av samma regler för att påbörja och utöva en anställning som gäller för de egna medborgarna i värdmedlemsstaten.
14. Den sistnämnda uppfattningen måste accepteras. För det första utesluter artikel 11 inte någon yrkesverksamhet från dess tillämpningsområde. För det andra måste denna bestämmelse tolkas mot bakgrund av syftet med förordning nr 1612/68, vilket är att säkerställa arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Såsom det framgår av förordningens ingress utgör fri rörlighet en grundläggande rättighet för arbetstagare och deras familjer (tredje övervägandet i ingressen), och rätten till fri rörlighet kräver att alla hinder för arbetstagarens rörlighet avlägsnas, särskilt när det gäller arbetstagarens rätt att få ha sin familj hos sig och förutsättningarna för att familjen skall kunna inlemmas i värdlandet (femte övervägandet i ingressen).
15. För att få utöva ett reglerat yrke, såsom läkaryrket, måste en migrerande arbetstagares make, som är medborgare i tredje land, uppfylla dubbla krav, nämligen att bevisa att han innehar de kvalifikationer och examensbevis som enligt värdlandets lagstiftning krävs för att få utöva detta yrke och därutöver att han uppfyller de särskilda regler som gäller för utövandet av detta yrke, villkor som skall vara desamma som de som värdlandet kräver att dess egna medborgare skall uppfylla.
16. Regierungspräsident har i detta hänseende vidare gjort gällande att den fria rörligheten för arbetstagare och etableringsrätten, med stöd av artiklarna 48 och 56 i EEG-fördraget, kan begränsas med hänsyn till folkhälsan och att det skulle finnas ännu större anledning att tillämpa sådana begränsningar på medborgare från tredje land som är gifta med en medborgare i en medlemsstat.
17. Detta argument kan inte accepteras. Medlemsstaternas möjlighet att, av hänsyn till folkhälsan, begränsa den fria rörligheten för personer syftar inte till att undanta sjukvårdssektorn, i egenskap av ekonomisk sektor och när det gäller tillträde till anställning, från tillämpningen av principen om fri rörlighet, utan till att göra det möjligt att neka de personer inresa till eller uppehåll på deras territorium, vars inresa eller uppehåll där i sig utgör en fara för folkhälsan.
18. Av detta följer att artikel 11 i förordning 1612/68 skall tolkas så att den rättighet som tillkommer maken till en arbetstagare, som omfattas av bestämmelserna om arbetskraftens fria rörligheten inom gemenskapen, att ta vilken anställning som helst, även inbegriper rätt att utöva yrken som, i likhet med läkaryrket, kräver myndighetstillstånd och som regleras av särskilda yrkesbestämmelser, om denne make visar att han har de yrkesmässiga kvalifikationer och examensbevis som enligt värdmedlemsstatens lagstiftning krävs för att få utöva detta yrke.
19. Den nationella domstolens andra fråga går ut på om en medborgare från tredje land som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68 kan åberopa artikel 3.1 första strecksatsen i den förordningen. Den bestämmelsen föreskriver att inom ramen för förordningen skall de regler som gäller enligt lagar och andra författningar, eller enligt administrativ praxis, i en medlemsstat, inte gälla när de inskränker rätten för utländska medborgare att påbölja och fullfölja anställning eller gör dessa till föremål för villkor som inte gäller för deras egna medborgare.
20. Det skall inledningsvis betonas, vilket kommissionen med rätta har gjort, att de rättigheter som med stöd av artiklarna 10 och 11 i förordning 1612/68 tillförsäkras maken till en migrerande arbetstagare, är knutna till de rättigheter som arbetstagaren har enligt artikel 48 i EEG-fördraget och enligt artikel 1 och följande artiklar i förordningen. Ï den mån maken kan åberopa dessa härledda rättigheter och då makens rättigheter inbegriper rätt att ta anställning enligt artikel 11, måste denna anställning kunna utövas på samma villkor som gäller för den arbetstagare som innehar rätt till fri rörlighet. Enligt artikel 3.1 i förordningen är därför myndigheterna i värdmedlemsstaten skyldiga att behandla maken på ett ickediskriminerande sätt. Denna rätt till nationell behandling som arbetstagare från medlemsstaterna har rätt till i detta hänseende utvidgas således till att omfatta maken.
21. Svaret på den andra frågan blir således följande. En person som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68 kan, oavsett nationalitet, åberopa artikel 3.1 första strecksatsen i den förordningen.
22. Denna fråga, som rör nationell behandling av personer som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68 och som är medborgare i tredje land, har redan besvarats i föregående överväganden. Det finns därför ingen anledning att besvara den separat.
23. Den nationell domstolens fjärde fråga går ut på att fastställa den exakta räckvidden av det förbud mot diskriminering som föreskrivs i artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 1612/68. Ī den mån den nationella domstolen frågar om betydelsen av nationella lagbestämmelser, som i förevarande fall artikel 10 i förbundslagen om läkaryrket (Bundesärzteordnung), kan domstolen inte ta ställning till detta inom ramen för sin behörighet enligt artikel 177 i fördraget. Det är nämligen inte domstolens sak att uttala sig om på vilket sätt nationella myndigheter skall erkänna rätten för en migrerande arbetstagares make att påbörja en anställning för vilken han innehar nödvändiga yrkeskvalifikationer.
24. I den mån den fjärde frågan går ut på att fastställa om man för att avgöra om diskriminering föreligger endast skall granska lagreglerna eller om man tvärtom skall granska såväl bestämmelser i lagar och andra författningar som administrativ praxis, så framgår det av syftet med förordningen och av ordalydelsen i dess artikel 3, att det sista alternativet är det rätta.
25. Såsom framgår av ingressen till förordning nr 1612/68 förutsätter rätten till fri rörlighet, för att den objektivt sett skall kunna utövas i frihet och värdighet, att man säkerställer likabehandling, både praktiskt och juridiskt (femte övervägandet i ingressen). I detta hänseende utesluter artikel 3.1 första strecksatsen i förordningen såväl en tillämpning av diskriminerande bestämmelser i lagar och andra författningar som en tillämpning av sådan administrativ praxis som gör tillträde till anställning beroende av villkor som inte gäller för egna medborgare. Dessutom förutsätter själva begreppet likabehandling inte endast att samma lagregler tillämpas på egna medborgare och utlänningar, utan även att de tillämpas på samma sätt på båda dessa personkategorier.
26. Svaret på den fjärde frågan blir således följande. Den likabehandling som föreskrivs i artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 1612/68, innebär att såväl de bestämmelser i lagar och andra författningar som den administrativa praxis som gäller för de egna medborgarna även skall tillämpas i förhållande till de personer som avses i den bestämmelsen.
27. Den femte frågan rör verkningarna av rådets direktiv 75/363 av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare (EGT nr L 167, s. 14, fransk version; svensk version se EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 1, s. 376) på de rättigheter som tillförsäkras maken till en migrerande arbetstagare, som avser att utöva läkaryrket i egenskap av anställd. Syftet med direktivet är inte att fastställa närmare bestämmelser för genomförandet av etableringsfriheten och den fria rörligheten för läkare, utan att underlätta utövandet av dessa friheter genom erkännande av utbildningen och de övriga villkor som krävs för legitimation och för att erhålla tillstånd att tillfälligt utöva läkaryrket.
28. Det har redan fastställts ovan att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, eller maken till denna arbetstagare, som vill utöva läkaryrket i en annan medlemsstat skall, för att få tillträde till detta yrke, inneha de kvalifikationer och examensbevis som krävs för detta enligt denna medlemsstats lagstiftning. I detta hänseende saknar det betydelse om erkännandet av kvalifikationer och examensbevis sker antingen uteslutande på grundval av nationell lagstiftning eller på grundval av ett rådsdirektiv eller ett avtal mellan värdmedlemsstaten och tredje land.
29. Särskilt vad gäller direktiv 75/363 måste det anmärkas att maken till en arbetstagare som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68 kan åberopa den likabehandling som han är garanterad för att erhålla erkännande av sina kvalifikationer och examensbevis på samma villkor som de som gäller för en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat.
30. Svaret på frågan blir således följande. Maken till en arbetstagare i en medlemsstat, som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68, har rätt till nationell behandling i fråga om tillträde till och utövande av läkaryrket i egenskap av anställd, oavsett om hans behörighet grundas enbart på lagstiftningen i värdmedlemsstaten eller på bestämmelserna i direktiv 75/363.
31. Eftersom den sjätte frågan endast har ställts för det fall svaret på den femte frågan är nekande, finns det ingen anledning att besvara den.
32. De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 18 mars 1985 förts vidare av Verwaltungsgericht Gelsenkirchen - följande dom:
1) Artikel 11 i förordning nr 1612/68 skall tolkas så att den rättighet som tillkommer maken till en arbetstagare, som omfattas av bestämmelserna om arbetskraftens fria rörligheten inom gemenskapen, att ta vilken anställning som helst, även inbegriper rätt att utöva yrken som, i likhet med läkaryrket, kräver myndighetstillstånd och som regleras av särskilda yrkesbestämmelser, om denne make visar att han har de yrkesmässiga kvalifikationer och examensbevis som enligt värdmedlemsstatens lagstiftning krävs för att få utöva detta yrke.
2) En person som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68 kan, oavsett nationalitet, åberopa artikel 3.1 första strecksatsen i den förordningen.
3) Den likabehandling som föreskrivs i artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 1612/68, innebär att såväl de bestämmelser i lagar och andra författningar som den administrativa praxis som gäller för de egna medborgarna även skall tillämpas i förhållande till de personer som avses i den bestämmelsen.
4) Maken till en arbetstagare i en medlemsstat, som omfattas av artikel 11 i förordning nr 1612/68, har rätt till nationell behandling i fråga om tillträde till och utövande av läkaryrket i egenskap av anställd, oavsett om hans behörighet grundas enbart på lagstiftningen i värdmedlemsstaten eller på bestämmelserna i direktiv 75/363.
1 RiillcgiiiBSspräk: tyska.