Domstolens dom av den 17 maj 1988
I mål 158/86 har Østre Landsret i Köpenhamn till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av avdelningsordföranden G. Bosco, tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena O. Due och J. C. Moitinho de Almeida samt domarna T. Koopmans, U. Everling, K. Bahlmann, Y. Galmot, R. Joliét och F. Schockweiler, generaladvokat: G. F. Mancini, justitiesekreterare: J. A. Pompe, biträdande justitiesekreterare,
som beaktat yttrandena från företagen Warner Brothers Inc. och Metronome Video ApS, genom advokaten Johan Schlüter, Köpenhamn, Erik Viuff Christiansen, genom advokaten Niels Gangsted-Rasmussen, Köpenhamn, den danska regeringen, genom juridiske rådgivaren vid det danska utrikesministeriet Laurids Mikaelsen, i egenskap av ombud, den brittiska regeringen, företrädd av S. J. Hay, Treasury Solicitor, London, i egenskap av ombud, den franska regeringen, företrädd av Gilbert Guillaume, direktör för rättsavdelningen vid det franska utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Johannes Føns Buhl och Giuliano Marenco, båda vid rättstjänsten, i egenskap av ombud,
som beaktat förhandlingsrapporten och vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen den 1 oktober 1987,
som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 26 januari 1988,
meddelar följande
dom
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 11 juni 1986, som inkom till domstolen den 1 juli 1986, har Østre Landsret i Köpenhamn enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget för att få fastställt i vilken utsträckning nationell upphovsrättslagstiftning vad gäller uthyrning av videokassetter är förenlig med den fria rörligheten för varor.
2. Frågan har uppkommit inom ramen för en tvist mellan å ena sidan företagen Warner Brothers Inc. (nedan kallad Warner) och Metronome Video ApS (nedan kallad Metronome) och å andra sidan Erik Viuff Christiansen.
3. Warner, som innehar upphovsrätten i Förenade kungariket till filmen Never say never again, vilken är producerad av företaget i det landet, har överlåtit administrationen av videorättigheterna i Danmark till Metronome.
4. Sedan videokassetten av filmen med Warners medgivande hade förts ut på marknaden i Förenade kungariket köpte Christiansen, som driver en videobutik i Köpenhamn, ett exemplar i London för att hyra ut den i Danmark dit han för detta ändamål importerade videokassetten.
5. Med stöd av dansk lagstiftning som tillåter ett musik- eller filmverks upphovsman eller producent att motsätta sig uthyrning av videogram av verket så länge han inte har medgett detta, utverkade Warner och Metronome av Københavns Byrets Fogdeafdelning ett föreläggande som förbjöd Christiansen att hyra ut videogrammet i Danmark.
6. Förfarandet handlades av Østre Landsret som beslutade att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
7. För en utförligare redogörelse för omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen, tillämplig nationell lagstiftning och de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.
8. Den nationella domstolens fråga går i huvudsak ut på om artiklarna 30 och 36 i fördraget hindrar tillämpningen av en nationell lagstiftning som ger upphovsmannen möjlighet att göra uthyrningen av videokassetter beroende av hans medgivande, när dessa kassetter med hans samtycke redan förts ut på marknaden i en annan medlemsstat vars lagstiftning ger upphovsmannen rätt att kontrollera den första försäljningen men inte att förbjuda uthyrning.
9. Det skall påpekas att till skillnad från den nationella upphovsrättslagstiftning som föranledde domen av den 20 januari 1981 i de förenade målen 55 och 57/80, Musik-Vertrieb Membran, (Rec. 1981, s. 147), så är det enligt den lagstiftning som gett upphov till förevarande tolkningsfråga inte möjligt för upphovsmannen att kräva en extra avgift i samband med själva importen av inspelningar av skyddade verk som med hans medgivande har förts ut på marknaden i en annan medlemsstat, eller att på något annat sätt hindra import eller vidareförsäljning. De särskilda rättigheter som den danska lagstiftningen ger upphovsmannen gäller endast efter det att importen har skett.
10. Det skall dock konstateras att saluföringen av videokassetter inte bara sker genom försäljning utan i allt större omfattning genom uthyrning till enskilda personer som har videobandspelare. Möjligheten att förbjuda sådan uthyrning i en medlemsstat kan således inverka på handeln med videokassetter i den staten och följaktligen även indirekt på handeln med dessa varor inom gemenskapen. En lagstiftning av det slag som den som föranledde målet vid den nationella domstolen skall därför i enlighet med domstolens fasta rättspraxis betraktas som en åtgärd med motsvarande verkan som en enligt artikel 30 i fördraget förbjuden kvantitativ restriktion.
11. Det skall således prövas om en sådan lagstiftning kan anses berättigad med hänsyn till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt enligt artikel 36, ett begrepp som enligt domstolens dom av den 6 oktober 1982 i målet 262/81, Coditei, (Rec. 1982, s. 3381) också omfattar litterär och konstnärlig äganderätt.
12. I detta sammanhang, skall det först noteras att ifrågavarande nationella lagstiftning tillämpas utan åtskillnad på videokassetter som framställts i Danmark och videokassetter som importeras från en annan medlemsstat. Det som är avgörande för om lagen skall tillämpas är vilken typ av transaktion det rör sig om och inte videokassetternas ursprung. En sådan lagstiftning innebär därför inte i sig någon godtycklig diskriminering i handeln mellan medlemsstaterna.
13. Det skall påpekas att litterära och konstnärliga verk kan utnyttjas kommersiellt antingen genom att de framförs eller visas offentligt eller genom att de mångfaldigas genom inspelningar som sprids till allmänheten, vilket särskilt är fallet med filmverk. Upphovsmannens två grundläggande rättigheter, dvs. ensamrätten att framföra eller visa verket och ensamrätten att framställa exemplar av det, ifrågasätts inte av bestämmelserna i fördraget.
14. Slutligen bör det av kommissionen betonade förhållandet beaktas att det har uppstått en särskild marknad för uthyrning av dessa inspelningar, som skiljer sig från marknaden för försäljning. Uppkomsten av en uthyrningsmarknad beror av flera faktorer, bl.a. har en förbättrad tillverkningsprocess medfört att videokassetterna håller en bättre kvalitet och har längre livslängd, tittarna har insett att de endast sällan ser på videofilmer som de har köpt och slutligen har också det relativt höga inköpspriset spelat in. Denna marknad för uthyrning av videokassetter når en större publik än försäljningsmarknaden och innebär för närvarande en viktig potentiell inkomstkälla för upphovsmännen till filmer.
15. Det är dock inte möjligt att garantera upphovsmännen till filmer en ersättning som står i proportion till det verkliga antalet uthyrningar och som tillförsäkrar dem en tillräcklig del av uthyrningsmarknaden, om de endast har rätt till ersättning i samband med försäljning till såväl enskilda personer som till uthyrare av videokassetter. Detta är grunden till att vissa stater, som kommissionen påpekat i sitt yttrande, nyligen infört ett särskilt skydd för rätten till uthyrning av videokassetter i sin nationella lagstiftning.
16. Lagstiftning av detta slag är således berättigad med hänsyn till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt enligt artikel 36 i fördraget.
17. Svaranden i målet vid den nationella domstolen som har åberopat domen av den 22 januari 1981 i målet 58/80, Dansk Supermarked, (Rec. 1981, s. 181) och den ovan nämnda domen av den 20 januari 1981 (Musik-Vertrieb Membran) har gjort gällande att upphovsmannen fritt kan välja den medlemsstat där han för ut sitt verk på marknaden. Svaranden har erinrat om att upphovsmannen gör sitt val utifrån sina egna intressen och särskilt bör beakta att lagstiftningen i vissa medlemsstater, till skillnad från den i vissa andra medlemsstater, ger honom en ensamrätt som tillåter honom att motsätta sig att inspelningen av verket hyrs ut, även om denna har förts ut på marknaden med hans medgivande. Under dessa omständigheter måste enligt svaranden en upphovsman som saluför en videokassett i en medlemsstat där lagstiftningen inte ger honom någon ensamrätt till uthyrning (vilket är fallet i målet i fråga) acceptera följderna av sitt val och att hans rätt att motsätta sig att videokassetten hyrs ut i någon annan medlemsstat är konsumerad.
18. Denna invändning kan inte godtas. Det följer faktiskt av vad som sagts ovan att i det fall en nationell lagstiftning ger upphovsmännen särskild rätt till uthyrningen av videokassetter så skulle denna rätt vara betydelselös om inte uthyrningen var beroende av rättsinnehavarens medgivande. Det faktum att en upphovsman för ut videokassetter med ett av sina verk på marknaden i en medlemsstat som inte särskilt skyddar uthyrningsrätten kan således inte inverka på upphovsmannens rätt till följd av lagstiftningen i en annan medlemsstat att i den staten motsätta sig att videokassetten hyrs ut.
19. Mot bakgrund av detta blir svaret på den nationella domstolens fråga följande. Artiklarna 30 och 36 i fördraget hindrar inte tillämpningen av en nationell lagstiftning som ger upphovsmannen möjlighet att göra uthyrningen av videokassetter beroende av hans medgivande, när de med hans samtycke redan har förts ut på marknaden i en annan medlemsstat vars lagstiftning ger upphovsmannen rätt att kontrollera den första försäljningen men inte att förbjuda uthyrning.
20. De kostnader som har förorsakats Danmarks regering, Förenade kungarikets regering, Frankrikes regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN - angående de frågor som genom beslut av den 11 juni 1986 förts vidare av Østre Landsret i Köpenhamn - följande dom:
1 Rätiegangssprak: danska.